Montage: Workers Power och Ken Griffiths, CC BY-SA 4.0 (redigerad), via Wikimedia Commons
The boy said, ”Dad they’re going to take me to task
But I’ll be back by Christmas”
It’s just a rumor that was spread around town
Somebody said that someone got filled in
For saying that people get killed in
The result of this shipbuilding– Elvis Costello, Shipbuilding
Konflikten om Falklandsöarna, eller Las Malvinas, Malvinerna, som de kallas i Argentina, har blivit aktuell igen. Den lilla ögruppen, med drygt 3 000 invånare, ligger utanför Argentinas kust, men ingår sedan 1800-talet i Storbritanniens koloniala imperium. 1982 utbröt ett fullskaligt krig mellan Argentina och Storbritannien om kontrollen över territoriet, strider som Storbritannien gick segrande ur efter 74 blodiga dagar och över 900 döda. Båda länder hade vid den tiden egna skäl för att slå på krigstrumman: den dåvarande högerextrema argentinska militärjuntan stod inför växande opposition och ville avleda massornas ilska mot Storbritannien, medan brittiska Margaret Thatcher behövde ett krig av ungefär samma skäl. En ärorik militär konflikt kunde ge ekonomin och hennes regering en skjuts framåt inför valet, något som skildras i Elvis Costellos klassiska låt (som är än mer odödlig i Robert Wyatts egensinnigt vackra tappning).
Kriget ställde internationalister och kommunister inför ett problem: Hur ska man se på en konflikt där en militärdiktatur i ett icke-imperialistisk land gör nationella anspråk mot en imperialistisk kolonialmakt? Som antiimperialister, menade våra kamrater i Workers Power i Storbritannien när det begav sig, är det vår plikt att då ta ställning för det halvkoloniala landet, alltså för Argentinas seger mot den brittiska imperialismen. Som Trotskij uttryckte det i en intervju med den argentinske socialisten Mateo Fossa 1938:
Låt mig ta ett enkelt och uppenbart exempel. I Brasilien härskar nu en halvfascistisk regim som revolutionärer bara kan känna hat inför. Men ponera att England i morgon ingår i en militär konflikt med Brasilien. Vilken sida borde arbetarklassen då ta ställning för? För min del är svaret att jag i det fallet skulle stå på det ”fascistiska” Brasiliens sida mot det ”demokratiska” Storbritannien. Hur kommer det sig? För att konflikten inte kommer att handla om demokrati gentemot fascism. Om England går segrande ur kriget kommer en annan fascist att sättas vid makten i Rio de Janeiro och Brasilien fjättras ytterligare. Om Brasilien i stället segrar kommer det att ge det nationella och demokratiska medvetandet i landet en skjuts framåt, vilket kommer att leda till att diktatorn Vargas störtas. Englands nederlag blir ett slag mot den brittiska imperialismen och ger den revolutionära brittiska arbetarrörelsen styrka. Endast den som är helt tanklös kan förenkla världens motsättningar och militära konflikter till kampen mellan fascism och demokrati. Man måste lära sig att känna igen utsugarna, slavägarna och rånarna bakom de masker de begagnar sig av!
(Ur ”Anti-imperialist struggle is key to liberation”, 23 september 1938, Writings, 1938-39, vår övers.)
Man kan diskutera exakt hur väl Trotskijs hypotetiska exempel stämmer (och det görs i artikeln nedan), men den här principiella hållningen, som ingår i det vi marxister kallar för revolutionär defaitism, var vi ganska ensamma om inom vänstern och bland trotskister. Bland andra Revolutionära kommunistiska partiets och Socialistiskt alternativs föregångare ställde sig i stället neutrala till kriget, en inställning man har än i dag till de brittiska koloniala anspråken på ögruppen.
Nu har frågan som sagt blossat upp igen, i och med brittisk-israeliska planer på att borra efter olja nära öarna. Frågan är relevant för alla som är intresserade av antiimperialism och internationalism, och vi har därför översatt en artikel från Workers Power, brittisk sektion av Internationella socialistiska förbundet, om vad som händer nu och hur socialister bör se på frågan. Under artikeln finns länkar med tips på vidare läsning, hämtade från det interna möte Arbetarmakt höll i frågan för några år sedan. Se även den kortare artikel vi publicerade 2010, när samma fråga senast var aktuell.
Redaktionen
Falklandsöarna: Förnyad konflikt om oljetillgångarna
I ett uttalande tidigare den här månaden hävdade Argentinas högerpopulistiska president Javier Milei att ”vinden har vänt” till fördel för Argentinas territoriella anspråk på Las Malvinas, alltså Falklandsöarna utanför Argentina. Storbritannien hävdar som bekant att ögruppen är brittisk, trots att Falklandsöarna, som är det namn Storbritannien använder på territoriet, ligger över 12 000 kilometer från den brittiska kusten, men bara knappt 500 kilometer från det argentinska fastlandet.
Milei lyfte fram brittiska och israeliska planer på att borra i oljefältet Sea Lion som ligger nära öarna och lovade att Argentina ”inte kommer att stå vid sidan av” om så skulle ske. ”Ytterligare framryckningar mot Malvinerna”, sa Milei, ”kommer att betraktas som ett hot mot vår nationella säkerhet.”
Milei har också hotat med sanktioner mot de företag som arbetar med oljefältsprojektet och tillkännagivit en satsning på flottbasen på Eldslandet, Argentinas sydligaste provins, för att stärka Argentinas militära närvaro i öarnas närhet. Milei fortsatte: ”Vårt lands betydelse och roll i världen har förändrats dramatiskt. Malvinerna är vår framtid. Vi måste återta dessa öar, som är av nationellt intresse. Det finns inget alternativ.”
Ett uppenbart syfte med Mileis förnyade fokus på Malvinerna är att uppbåda nationalistiska stämningar för att kontra den växande opposition hans regering står inför efter dess nedskärningar på arbetsmarknaden och välfärden, lönesänkningar och angreppen på medborgarnas demokratiska rättigheter. På det sättet finns det likheter med hur den dåvarande argentinska militärjuntan under general Galtieri intog öarna 1982 samtidigt som de stod inför en växande inrikespolitisk kris.
Men de argentinska anspråken på ögruppen är inte bara en avledningsmanöver som är lämplig att använda för den regering som för tillfället styr landet. Det bottnar i en mer långdragen opposition mot det brittiska kolonialväldet.
De ”vindar” Milei känner i seglen blåser också från Vita huset. Donald Trump har kallat Milei för sin ”favoritpresident”, och Milei har upprepade gånger framträtt tillsammans med Trump i USA. Trump har ställt sig bakom ett stödpaket till Argentina på 20 miljarder dollar och har öppet knutit samman det amerikanska stödet med Mileis politiska framgångar. Nyligen har Trump själv också ifrågasatt USA:s traditionella uppslutning bakom Storbritanniens hållning i Malvinerna-frågan.
Det här gör inte Milei till en antiimperialist. Snarare tvärtom. Han står nära både Trump och Israel och har sökt stöd från det amerikanska och internationella kapitalets mest reaktionära segment. I april i år bjöd han in den ljusskygge övervakningskapitalisten Peter Thiel och representanter för dennes riskkapitalbolag till det argentinska presidentpalatset.
Mileis politik handlar om privatiseringar, avregleringar och att ytterligare öppna Argentina för internationella kapitalintressen. Det finns alltså tydliga motsättningar i Milei-regeringens agerande, men ett land som är djupt integrerat i den internationella kapitalismen kan fortfarande ha legitima nationella anspråk gentemot en imperialismakt.
De brittiska anspråken på Falklandsöarna
Storbritannien ockuperade Falklandsöarna 1833, efter att ha drivit ut den argentinska garnisonen från öarna och upprättat en permanent brittisk administration där. Dagens brittiska anspråk på territoriet motiveras med folkomröstningen om Falklandsöarnas politiska status 2013, där 1 513 av 1 517 väljare ansåg att Falklandsöarna skulle förbli ett brittiskt utomeuropeiskt territorium.
Den brittiske utrikesministern Ed Miliband (Labour) har också slagit fast att öarna ”är brittiska och ska så förbli” och att öbornas rätt till självbestämmande ”står över allt annat”. Försvarsminister Wes Streeting har å sin sida uttalat att Storbritanniens uppslutning bakom öarna är ”absolut och orubbligt”.
Regering efter regering i Storbritannien hävdar att frågan om öarnas självbestämmande är avklarad, men sanningen är en annan. Malvinas finns fortsatt uppsatt på Förenta nationernas lista över icke-självstyrande områden. FN-resolution 2065 erkänner att det finns en suveränitetstvist mellan Storbritannien och Argentina och uppmanar de båda länderna att på fredlig väg nå en förhandlingslösning.
Folkomröstningen 2013 visar visserligen att ögruppens nuvarande befolkning med klar majoritet önskar förbli brittiska. Men det går inte att tolka som ett uttryck för nationellt självbestämmande som för all framtid kan besegla den brittiska kolonialmaktens kontroll över territoriet.
Öbornas demokratiska rättigheter måste garanteras oavsett vilken lösning frågan får. De har rätt att bo kvar på öarna och man måste slå vakt om deras medborgerliga och kulturella rättigheter liksom till lokalt självstyre. Vi motsätter oss fördrivning, diskriminering eller påtvingad assimilering av falkländarna. Men de önskningar en befolkning som etablerades under brittiskt kolonialt styre har kan helt enkelt inte ge Storbritannien äganderätten till ett omtvistat territorium för all framtid.
Den konflikt om oljefältet som nu blossat upp avslöjar också de materiella intressen som finns bakom talet om nationella rättigheter. Kontrollen över ögruppen ger Storbritannien en strategisk position i Sydatlanten, en bas från vilken man kan utöva militärt och politiskt inflytande i regionen, liksom kontrollen över värdefulla naturtillgångar. Pratet om demokrati och självbestämmande kan då mej fördel trummas upp som täckmantel för dessa nakna imperialistiska intressen.
Oljefältsprojektet Sea Lion i öarnas närhet gör detta särskilt tydligt. Den brittiska regeringen säger rakt ut att rätten att exploatera oljefält i havet ingår i öbornas ”självbestämmande”. Projektet leds av det israeliska bolaget Navitas Petroleum och brittiska Rockhopper Exploration, på licens av ögruppens lokala administration. Planen är att det ska vara i drift 2028.
Storbritannien har ingen rätt att exploatera naturresurser i ett omtvistat kolonialt territorium. Tillgångarna borde överföras från de brittiska och israeliska företagen till Argentina, och argentinska socialister bör till det föra fram kravet att de ställs i offentlig ägo under arbetarkontroll.
Falklandskriget 1982
Bakom dagens förnyade konflikt finns förstås kriget 1982. På Margaret Thatchers order skickade Storbritannien då en flottstyrka för att återta området, sedan det ockuperats av den argentinska militärjuntan. 649 argentinska och 255 brittiska soldater samt tre civila öbor dog i kriget.
Då som nu ställde brittiska Labour upp bakom nationen när Storbritanniens imperialistiska intressen sågs som hotade. Labours mest framträdande ”vänster”-ledare, den ”livslånge fredsivraren” Michael Foot, gav sitt entusiastiska stöd till att en ”insatsstyrka”, alltså styrkan med krigsskepp, avfärdade mot öarna.
Thatchers seger i kriget vände hennes regerings politiska motgångar och bidrog till Tories stora seger i parlamentsvalet ett år senare. Det skulle vara allt för förenklat att säga att segern i Falklandskriget gjorde det möjligt för henne att därefter åsamka arbetarklassen i Storbritannien de historiska nederlag som sen stod på dagordningen, där först gruvarbetarna och sedan hamnarbetarna och tryckeriarbetarna angreps. Den ekonomiska utvecklingen, interna motsättningar inom Labour och Labour-ledningens och den fackliga ledningens förräderier bidrog också till den saken. Men kriget stärkte Thatcher och den härskande klassen i Storbritannien, gav upphov till en våg av reaktionär nationalism och lade grunden för den nyliberala offensiv som vi fortfarande känner effekterna av.
Då, 1982, svarade Worker Power på krigshysterin genom att klargöra att Storbritannien, trots sin borgerliga demokrati på hemmaplan, fortfarande var en imperialistmakt som klamrade sig fast vid sitt imperium, medan Argentina var ett land som dominerades av och exploaterades av imperialismen – vid det laget framför allt amerikansk och internationellt finanskapital, även om Storbritannien historiskt hade spelat en viktig roll i landet. Med ett marxistiskt språkbruk betraktade vi Argentina som en halvkoloni.
Det här betydde inte att vi gav något politiskt stöd till Galtieris blodiga diktatur. Workers Power uppmanade argentinska arbetare att utnyttja krisen för att stärka sina egna organisationer och att kämpa för att förstatliga imperialistiska tillgångar under arbetarkontroll. Kampen mot brittisk imperialism och kampen mot militärjuntan kunde alltså föras samtidigt.
Dagens läge
Så här i efterhand är det lätt att se att inte alla slutsatser vi drog under den snabba händelseutvecklingen var eller kunde ha varit korrekta. I Workers Power nummer 32 (PDF) hävdade vi till exempel att en förlust för Argentina skulle demoralisera arbetarklassen där snarare än att leda till Galtieris fall.
I själva verket ledde förlusten till en djup kris för diktaturen och påskyndade dess sammanfall. Prognosen var alltså fel. Men det gör inte Thatchers seger progressiv i efterhand, eller gör distinktionen mellan ett imperialistiskt land och ett land som är förtryckt av imperialismen oviktig.
Denna distinktion är i själva verket lika viktigt nu som då. Att Milei skulle invadera ögruppen framstår som osannolikt, och lika svårt är det att tänka sig att Storbritannien i dag skulle svara på samma sätt som Thatcher gjorde då. Storbritannien har inte samma marinstyrkor som Thatcher hade tillgång till, men har dock en permanent militär närvaro på öarna, inklusive en militär flygbas.
Förhållandet mellan London och Washington har också förändrats. Reagan ställde sig i slutändan på Thatchers sida och gav Storbritannien ett betydande stöd. Trump är betydligt svårare för London att förlita sig på.
Men Workers Power står ovillkorligen fast vid att Argentina har ett legitimt anspråk på Malvinerna och att Storbritannien borde förhandla med Argentina om att överföra ögruppen dit.
Vi vill därför åter understryka den hållning vi intog 1982, som går i linje med över fyra årtionden av stöd till antikolonial kamp och för internationell arbetarsolidaritet. Den solidariteten får i dag också ett organisatoriskt uttryck i Internationella socialistiska förbundet, där våra kamrater i argentinska MST bekämpar Milei och peronisterna medan de samtidigt står för Argentinas rätt till Malvinerna.
Vi måste slå vakt om öbornas demokratiska rättigheter, oavsett om de är av brittisk eller argentinsk härkomst. De har rätt att bo kvar på öarna och ett betydande lokalt självstyre måste garanteras. Men Storbritannien kan inte hänvisa till dem som ett permanent veto mot avkolonisering. Vi motsätter oss brittiska motåtgärder, sanktioner, krigshot eller ökade militärutgifter för att upprätthålla landets koloniala territorium.
Om Storbritannien skulle använda militära medel för att upprätthålla kontrollen över öarna skulle kommunister i Storbritannien motsätta sig kriget och arbeta för att den brittiska imperialismen besegras, medan vi också skulle slå vakt om vår fullständiga politiska självständighet visavi den argentinska regeringen.
Samtidigt bör den argentinska arbetarklassen inte ha några illusioner om Milei eller den peronistiska oppositionens löften. En president som fjäskar för Trump, Netanyahu, Peter Thiel och för den internationella storfinansen kommer inte att leda någon kamp för genuint nationellt självbestämmande. Arbetare i Argentina måste fortsätta kampen mot Mileis angrepp på välfärd, arbetstillfällen och demokratiska rättigheter, samtidigt som de motsätter sig Storbritanniens koloniala välde.
Den brittiska arbetarrörelsen måste å sin sida bryta med sin undergivna lojalitet med den egna kapitalistklassen och i stället försöka skapa en konkret internationell solidaritet med våra argentinska systrar och bröder. Malvinerna måste återföras till Argentina, öbornas demokratiska rättigheter garanteras och områdets resurser borde nyttjas i arbetarklassens intressen i stället för att gynna det brittiska, israeliska eller argentinska kapitalet.
KD Tait och Dave Stocking
Ursprungligen publicerad i Workers Power, 7 september 2026
Mer om Malvinas-konflikten
- 30 Years On: The Falklands/Malvinas War and Revolutionary Defeatism, Workers Power, där vår inställning från 1982 finns att läsa
- Ur Militant after Grant: The Unbroken Thread?, som handlar om den brytning som ledde till att dagens Socialistiskt Alternativ bildades:
On the question of war again Militant’s break with Grant’s position has been only partial, flawed and dishonest.
The Gulf war came in the middle of the growing internal battle inside Militant. Differences over Militant’s line on the war were aired in the time honoured form of an editorial reply to a “reader’s letter”. The reader in question pointed out the difficulty in arguing against the war in the workplace and suggested Militant argue for a “socialist task force” against Saddam, and for “workers’ sanctions” against Iraq.
Peter Taaffe, Militant’s editor, rejected this. But the line would have been consistent with the method applied to the Malvinas war.
Instead of publicly addressing the disparity Militant chose to hide it.
Taaffe claimed spuriously that the Malvinas war had been an “inter-imperialist” war, ie that Argentina was an imperialist country, whereas Iraq was not. Any serious Marxist analysis of the two economies would show them to be semi-colonial countries, relatively economically developed, but held back from transformation into imperialist powers (economically and politically) by the existing world system of imperialism, against which the national bourgeoisie was forced to declare a temporary struggle.
In 1990/91, Militant adopted the slogan Troops out of the Gulf. Was this a “pacifist gesture”, as Militant had characterised it in 1982? Taaffe could only justify the difference by referring to the fact that in 1982 the demand “found no echo among working class people”. That is, for our great “swimmers-against-the-stream” in Militant, it was far easier to raise opposition to the war against Iraq than it was against Argentina.
As against 1982 Taaffe openly scorned the idea of a socialist task force against Iraq:
“It is the task of the Iraqi workers and peasants themselves to deal with the Saddam dictatorship . . . any suggestion of a task force, even with the qualification that it would be ‘socialist’ would be completely opposed by the masses of the Middle East. They have had enough of interventions from the west which have divided the Arab nation, super exploited its wealth . . .”
And what about the workers and peasants of Latin America? Hadn’t they had enough of imperialist military intervention in 1982? Wouldn’t they—didn’t they—greet all talk of a socialist task force with derision?
Militant attempted to make this self-correction without an ounce of self-criticism. What is more, Militant’s habitual opportunism meant that, despite assembling all the elements of an Iraqi-defencist position it was never prepared to put this into practice during the war itself.
Taaffe declared:
“It would be a mistake to suggest that Militant can assume a neutral position on the Gulf”.
So which side was Militant on? Not a single issue of Militant contained the answer, during or after the war. The closest Militant got to defending Iraq was this:
“The imperialists must be forced to retreat and leave the peoples of the whole Middle East to fight for the socialist federation.”
The same Militant editorial declared “we can give no support to an imperialist war to topple Saddam”, but it refrained from spelling out the logical conclusion of Militant’s position—support for Iraq, despite its right-wing dictatorial government—as the best way to create conditions for the progressive overthrow of the Saddam regime.
In practice, as before, once the shooting started, Militant quickly disappeared from most of the regular demonstrations against the war. Instead of the defence of Iraq—to borrow a phrase from Pablo—they were busy once again fighting for a “socialist Britain”.
- Ur Teser om den anti-imperialistiska enhetsfronten, antagen av Internationella socialistiska förbundets föregångare 1986:
15. The anti-imperialist united front in no way implies giving support to so called ’anti-imperialist governments’. Communists give no support to bourgeois governments. We support any serious action of such governments taken against imperialist interests, e.g. the nationalisations or expropriations of imperialist holdings. Communists would support and participate in military actions taken against imperialism i.e. in Nicaragua against the contras and US advisors, in Argentina against Britain in the Malvinas, fighting in such a struggle for the arming of the workers, for democratically controlled workers militias. Similarly where the political struggle reaches the stage of civil war against a dictatorship, communists might enter a military united front, whenever possible as an independent armed force accepting a common discipline in battle, making agreements under a common discipline. Aiming to strike a united front around common goals of struggle – immediate elections to a constituent assembly, legalisation of trade unions and strikes, etc. We recognise that military blocs are one form of the united front-a form not qualitatively different to united action for political goals, ’war is nothing more than the continuation of politics by other means’. When we call for the military victory of such movements as the FMLN, FSLN, etc, fighting against imperialism, its agents or a dictatorship, normally a slogan raised where the civil war or revolutionary crisis has reached a decisive stage, we are not endorsing the victory of their political programme. Within such a united front we struggle for our programme, to break the workers and peasants from the bourgeois and petit-bourgeois leaderships and enter onto the road of struggle for a workers and peasants’ government.
- Ur 30 teser till trotskismens försvar, antagen av Internationella socialistiska förbundets föregångare 1986:
22. Defend Lenin’s theory of imperialism and Leninist-Trotskyist tactics faced with imperialist war. The essential features of imperialism, as characterised by Lenin, the revolutionary Comintern and Trotsky’s Fourth Internationl, still exist, despite the dissolution of the formal empires of Britain and France and changes in the pattern of investment and the relative development of certain imperialised countries. A small number of imperialist powers, dominated by finance capital and huge industrial, raw material extractive, agricultural or trading monopolies dominate the economies of the imperialised countries. They repeatedly intervene around the world to set up political regimes favourable to the extraction of imperialist super-profit.
In wars or conflicts between imperialist powers and semi-colonial countries, it is the duty of revolutionaries to be defeatist in relation to the former and defencist in regard to the latter The proletariat of the colonial or semi-colonial country should give no political support to their bourgeoisie. Indeed, in order to transform the war into a consistent anti-imperialist war, it will be necessary to overthrow the bourgeois rulers. In the conflicts between Iran and the USA revolutionaries should have supported the former despite the reactionary clerical domestic regime. In the Malvinas War, it was obligatory to be for the defeat of Britain and for the victory of Argentina despite the Galtieri dictatorship.
In the Gulf War of the US-led coalition against Iraq, it was obligatory for revolutionaries to stand for an Iraqi victory against these forces. Despite a formal defeatist position the CWI, the ISO and the USFI, all refused to make defence of Iraq an agitational slogan during the war, prefering a “popular front” with pacifist forces. The LIT and the ITC unconditionally supported Saddam Hussein’s invasion of Kuwait, lending legitimacy to his diversionary expansionism. Socialist Action (USA) managed to combine both errors. After the war it was necessary to defend the uprising of the Kurds and the rest of the people of Iraq against the Ba’athist dictatorship.
In wars between semi-colonial countries waged for the economic, political or strategic aggrandisement of the national bourgeoisie, the proletariat must take a defeatist position. Defencism is permissible only if one country in particular is acting as an agent for imperialism or is attempting to violate the national self-determination and independence of another. But in this case the task of the proletariat is international solidarity with its class brothers and sisters in the “enemy” country not the spreading of nationalist slogans and demagogy. We condemn Lora’s support for the Bolivian bourgeoisie’s impotent revanchist claims for the territory of neighbouring states on the grounds that losses of the historic national territory must be made good and that the country has a right to a port on the Pacific.
The same method must apply to conflicts between degenerate workers’ states. We reject siding with one Stalinist clique against another because one appears “better”. This impressionist method led the USFI to side with Vietnam against Kampuchea instead of charting an independent course of political revolution for the masses of Indo-China. Only if imperialism is clearly backing one workers’ state will we take sides, opposing that supported by finance capital. In wars by imperialism against the degenerate workers’ states we defend unconditionally the workers’ states.