Valet 2026: Tidö-regeringen faller

Valet till riksdagen den 13 september har ett positivt resultat: det blir inga sverigedemokrater i regeringen som moderater och liberaler utlovat. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fick 176 mandat mot 173 för högerregeringen. Vänsterpartiet gick mest fram och hamnade på 8,4 procent (554 110 röster). Socialdemokraterna gick bakåt och ligger nu på samma nivå som för hundra år sedan – 28 procent (1 858 330 röster). Sverigedemokraterna förlorade ordentligt och hamnade på 17,5 procent. Åkesson ska nu ta paus efter nederlaget. Vi hoppas att den pausen blir riktigt lång. Ulf Kristersson lämnar nu in sin avskedsansökan och talmannen tar vid för att se om Magdalena Andersson kan bilda en ny regering.

Magdalena Andersson och socialdemokraterna kommer att försöka få ihop en ny regering utifrån de fyra oppositionspartierna som i och med valet avsatte Tidö-regeringen. Det kommer inte att bli någon lätt uppgift och för arbetarklassen och förtryckta kan det inte komma något gott av det. Även om framför allt S och V har kampanjat mot SD och deras eventuella medverkan i regeringen, kommer de kompromisser som blir nödvändiga att medföra att mycket av högerregeringens politik blir kvar. Det gäller både migrationspolitiken och kriminalpolitiken. Det kommer inte heller att ske något utträde ur Nato eftersom alla riksdagspartier står bakom anslutningen (med tyst opposition från V). Den militära upprustningen kommer också att fortsätta till fromma för det svenska storkapitalet som nu har en av Europas största militärindustrier. Politiken kommer, kort sagt, att fortsätta vara kapitalistisk.

Det finns alltså inte mycket att hoppas på för arbetare och förtryckta från en ny regering, oavsett hur den ser ut. Inte desto mindre lyckades särskilt V och S mobilisera många med invandrarbakgrund och andra som med fasa har sett fram mot att SD skulle ingå i en ny Tidö-regering, till och med som en dominerande kraft. SD har oförblommerat fört fram sin rasistiska politik där udden särskilt är riktad mot muslimer. Det är uppenbart att många med invandrarbakgrund och antirasister har uppfattat valet som något av ett ödesval och därmed valt att lägga sin röst på S, V eller MP. Nu klagar SD och andra i extremhögern över att muslimerna har störtat högerregeringen. Hotet från en SD-majoritet i regeringen är avvärjt tack vare mobiliseringen. Även om språkbruket kommer att avvika från SD:s kommer politiken från en ny regering ändå att vara rasistisk och främst utformas för att främja det svenska storkapitalet och dess allt mer framskjutna roll i EU och i Nato.

SD förlorade sannolikt mandat på grund av de grupper som ställde upp till höger om partiet. Örebropartiet, Medborgerlig Samling, Ambition Sverige och Alternativ för Sverige samlade mer än 75 000 röster. Nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen samlade visserligen bara några hundra röster, men det bör vara en varningsklocka för vänstern att de större grupperna samlar så många anhängare. SD är som parti inte fascistiskt, men delar av SD kan tillsammans med de här grupperna komma att bilda ett mer våldsamt och renodlat fascistiskt parti.

Arbetarmakts taktik i samband med valet var att uppmana till en kritisk röst på de borgerliga arbetarpartierna S och V. De krafter som har insett att båda dessa partier inte bara är odugliga i kampen utan att hinder för kampen är fortfarande små. Två nybildade vänsterkoalitioner – Enad Röst (Solidaritet och Feministerna) och Stockholms vänsterallians (Framtidens Vänster, Socialistiskt Alternativ och Feministerna) – ställde upp i valet. Stockholms vänsterallians fick 2 480 röster, 0,4 procent, i kommunalvalet i Stockholm. Enad Röst fick 1 255 röster i riksdagsvalet. Båda resultaten måste betraktas som misslyckanden.

De krav som de som röstat på S och V nu bör ställa på dessa partier är att de står fast vid de få vallöften som uttalats. Det har talats mycket om ”ny inriktning” och liknande, men S valkampanj var i hög grad koncentrerad till att ”Magda” ska vara statsminister. Bland allt tal om ”en ny samarbetsanda” – vilket vi förstår vad det brukar handla om: samarbete med borgerliga partier, fanns det krav som S förde fram – slopa karensdagen och tandvårdsreformen. De löftena får de inte komma undan och de får inte prisges åt Centerpartiets nyliberaler. S har också fört fram att de så kallade tonårsutvisningarna bör upphöra. Utvisningarna har väckt bred opposition och måste upphöra. De som utvisats måste ges tillfälle att komma tillbaka till Sverige och kompenseras. Alla försök att beröva människor uppehållstillstånd och medborgarskap måste avvisas. Högerregeringens katastrofala klimatpolitik måste ersättas med en politik som kan minska utsläppen och inte öka dem som högerregeringen i praktiken har gjort. V har också drivit krav på hyresstopp och höjd beskattning av de rika. Det måste vi kräva att de håller fast vid. Deras tal om solidaritet med palestinierna och kritik av Israel och bosättarna måste omsättas i handling med krav på sanktioner och bojkott av Israel.

Arbetarmakt valde att göra gemensam sak med alla i arbetarklassen som lade sin röst på S och V. Den viktigaste faktorn förefaller vara viljan att bli av med den hatade högerregeringen och hindra SD från att komma med i regeringen och kanske dominera den. Även om de mindre kampanjer från vänster som bedrevs hade bra inslag, var de för små och hade alldeles för lite tid att förbereda sig på. Inget av dem utgjorde heller ett revolutionärt alternativ. Nu måste kampen gå vidare och alla usla förslag som kan komma från en ny regering bekämpas och grunden läggas för ett nytt arbetarparti.

Redaktionen