Ordbok över marxistisk och socialistisk terminologi, sammanställd av medlemmar i Arbetarmakt. Från ”ackumulation” till ”överproduktion”.

I bokstavsordning:


a | b | c | d | e | f | g | h | i | j | k | l | m | n | o | p | q | r | s | t | u | v | w | x | y | z | å | ä | ö

a

upp


Ackumulation
En del av det mervärde (se detta ord) som kapitalet suger ut arbetaren går till kapitalistens konsumtion, men en annan del går till investeringar i nya maskiner, byggnader, lager, etc., och även till att anställa ny arbetskraft. De kapitalister som inte ackumulerar riskerar att konkurreras ut av andra kapitalister. Därför har kapitalismen, till skillnad från tidigare produktionssätt, en inneboende tendens till att ständigt ackumulera, att ständigt revolutionera produktivkrafterna, att ständigt expandera.


Agitation och propaganda
Marxister brukar göra en åtskillnad mellan agitation och propaganda. Propagandan måste vara grundligt förklarande. Den förklarar mycket för ett mindre antal personer. Den tar upp frågor som är av mer långsiktigt behov för arbetarklassen. Agitation är något som reses i väldigt bred skala, och tar upp sådant som det redan finns en stämning kring. Agitation behöver inte vara lika grundligt förklarande. Arbetarna vet redan vad det handlar om, det gäller då att gå ut i aktion, att handla omedelbart. Agitationens främsta syfte är att sätta människor i rörelse.


Agnosticism
Läran om ”det som vi inte kan veta något om”. Den mest kända innebörden av begreppet agnosticism handlar om gud dvs det går inte att veta om gud existerar eller inte. Men begreppet kan också användas i bredare åskådningsfrågor och betyder då att det inte går att veta något om verklighetens grundläggande sätt att vara till på. I den bemärkelsen betyder agnosticism neutralitet mellan den materialistiska världsåskådningen och den idealistiska.

Immanuel Kant (1724-1804) kan ses som den mest betydande agnostiska filosofen (och beskrevs som det av Lenin i hans bok Materialismen och empiriokriticismen). Kant menade att verklighetens, tinget i sig, innersta natur är ett okänt X och alltid kommer att vara det eftersom vi möter verkligheten utifrån vissa förutsättningar hos oss själva som är fast definierade på förhand. Vi är till exempel disponerade att tänka i termer av orsak och verkan samt tid och rum enligt Kant och därför har vi inte kapacitet till att avgöra i vilken mån verkligheten fungerar på detta sätt utanför hur vi uppfattar verkligheten – vi kan inte uttala oss om hur verkligheten egentligen är beskaffad, vi kan bara uttala oss om hur den ter sig för oss.

Kants agnostiska syn på verkligheten leder följaktligen till en idealistisk kunskapsteori som inte ser kunskap som en process av att kontinuerligt utforma alltmer exakta påståenden om hur den fysiska världen faktiskt fungerar, utan om att vår bild av världen bara är ett subjektivt perspektiv som inte alls behöver korrespondera med verklighetens egentliga tillstånd.

Till skillnad från dagens postmodernister så menade Kant att hela mänskligheten delar samma subjektiva perspektiv på den mest grundläggande nivån. Han var alltså inte en relativist som ansåg att det finns flera olika subjektiva perspektiv som alla kan vara lika sanna.


Alienation
I och med kapitalismen drivs arbetsdelningen till sin spets. Olika arbetsuppgifter separeras från varandra och delas upp. Först avskiljs arbetaren från ägandet av produktionsmedlen, vilket är en förutsättning för kapitalismens existens. Sedan separeras alltfler uppgifter från varandra och delas upp i sina minsta beståndsdelar för att kunna höja effektiviteten. Den verkställande makten separeras från den beslutande. Tänkandet klipps av från praktiken. Människan blir därmed alltmer alienerad – främlingsgjord – från det hon själv sysslar med. Arbetet som alltid varit en del av människans skapande verksamhet blir nu något främmande. Arbetaren blir en robot. Arbetet blir bara ett nödvändigt ont. Pga denna brist på socialt sammanhang blir samhället självt någonting mystiskt, en yttre kraft som människor inte kan kontrollera. Pengar och marknad får en egen ”makt”. Men makt och kontroll kan ju bara utövas på ett medvetet sätt, alltså av andra människor. Det handlar alltså om ett förfrämligande av människan gentemot henne själv.


Anarkism
Ett gemensamt drag hos anarkister är att de är mot varje form av stat. Deras motvilja mot staten uttrycks även i en motvilja mot politik i allmänhet, samt mot all form av maktutövning och centralism. Skillnaden mellan anarkismen och marxismen är att medan båda står för att avskaffa den borgerliga staten, är anarkismen motståndare till att arbetare organiserar en egen stat. Medan anarkister förespråkar en social revolution är de motståndare till en politisk sådan. ”Ingen ska ha makten” är en paroll som de vill förverkliga omedelbart, utan några övergångar. Som rörelse uppstod anarkismen ungefär i mitten av 1800-talet då storkapitalet kom att dominera samhället mer och mer.

Anarkismen representerade ett slags uppror från småföretagare, hantverkare och olika mellanskikt mot att de förlorade sina positioner i samhället. Arbetarklassen och arbetarrörelsen var fortfarande ganska omogen, och anarkistiska idéer kunde vinna ett visst gehör även där. Anarkismen är en ganska individualistiska lära, och som sådan avspeglar den småbourgeoisiens och halvproletärernas individualistiska arbetsförhållanden. Anarkismen har i regel en ultimativ inställning till ”opportunistiska” och ”förborgerligade” arbetare, och isolerar sig därför från dem. Otålighet är ett kännetecken. Den brukar alltid överskatta sin egen styrka. Den tror inte sällan att revolutionen är bakom hörnet.

Många anarkistgrupper har även på det teoretiska planet avskrivit arbetarna, istället är det till en kalejdoskop av förtryckta och utsugna som man ska vända sig till. Trasproletariatet har alltid lyfts fram av anarkister som en revolutionär kraft. Det bör dock betonas att anarkismen är uppdelad i ganska skilda riktningar, och att den inte är en fast ideologi utan byter ståndpunkt ganska ofta. Denna ”rörlighet” avspeglar anarkismens bas inom småbourgeoisien och mellanskikten, och dess uppsplittring mellan skilda sociala grupper.

Anarkosyndikalism
Anarkosyndikalismen dominerade under lång period den franska fackföreningsrörelsen och spelade en viktig roll inom de holländska och italienska arbetarrörelserna. Den innebar att man vände sig till arbetarklassen. Men syndikalismen var delvis ett avsteg från anarkismen och innebar en fastare organisering och centralism, även om den tog avstånd från den politiska kampen och deltagande i val. Syndikalismen säger att det räcker med facklig kamp för att förändra samhället. Men i praktiken faller syndikalismen i en ekonomistisk fälla genom att den inte vill ta ställning till många politiska frågor.


Andra Internationalen
1889 ansågs så tiden mogen för att proklamera den Andra Internationalen, som kallades för Socialistinternationalen. Vid det laget hade socialdemokratiska partier som åberopade sig på marxismen bildats och fått massanslutning i många europeiska länder. De flesta partier som utgjorde Andra Internationalen var marxister i ord men reformister i praktiken. I stort sett omedelbart började en politisk röta att angripa Socialistinternationalen inifrån – revisionismen. Dess främste representant var Eduard Bernstein. Bernstein representerade den framväxande byråkratin inom arbetarrörelsen. Den ekonomiska uppgången i seklets slut möjliggjorde markanta förbättringar i massornas levnadsstandard. Detta stärkte deras illusioner i kapitalismen. Särskilt som de socialdemokratiska ledarna i många länder alltmer inkorporerades i den borgerliga staten och därför inte gjorde något för att motverka de nya illusionerna om en harmonisk övergång till socialismen eller till och med om en ”kapitalism med mänskligt ansikte”.

Arbetarrörelsens ledarskikt, med bernsteiniterna som sin mest extremistiska flygel, uppmuntrade snarare allehanda reformistiska tendenser. Detta var inte så konstigt eftersom det alltmer låg i byråkraternas eget intresse att bevara systemet. De satt på privilegierade poster som heltidsanställda funktionärer, redaktörer, parlamentsledamöter etc. Till slut skapade sig detta byråkratskikt alltså en egen politisk linje i form av reformismen och revisionismen.

När första världskriget bröt ut 1914 kom dock sanningens minut. 1912 hade Socialistinternationalens kongress beslutat att dess medlemssektioner skulle förhindra ett imperialistiskt omfördelningskrig till varje pris, medelst generalstrejk och även uppror om det så behövdes. Man skulle inte tillåta att arbetare tvingades skjuta sina bröder från andra länder bara för att värna om den egna kapitalistklassens profiter. När kriget väl bröt ut slöt de flesta socialdemokratiska partier upp på sin respektive borgarklass sida, detta i ”sin” nationella arbetarklass intresse. De reformistiska ledarna valde att stöda den imperialistiska slakten. Marx ord om att proletariatet inte har något fädernesland verkade ha förbigått dessa ”marxistiska” ledare inom Andra internationalen. Internationalismen har alltid varit reformismens akilleshäl. I och med detta var den Andra Internationalen död och begraven.


Anti-imperialistisk enhetsfront
Den kommunistiska internationalen utvecklade under sin sunda leninistiska period taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten. Om den lokala borgerligheten verkligen beslutar sig för att ta kamp mot en imperialistisk ockupationsmakt kan och bör arbetarklassen genomföra gemensamma aktioner med dem för det gemensamma delmålet – att driva ut kolonialherrarna eller den imperialistiska makten. Men det är absolut otillåtet att ge upp sitt politiska och organisatoriska oberoende i sådana tillfälliga allianser. Det kan heller inte vara fråga om att klasskampen i det egna landet tar paus på något sätt. Allt annat är inte enhetsfront utan folkfront det vill säga arbetarrörelsens kapitulation inför bourgeoisin och småbourgeoisin i namn av den antiimperialistiska kampen.

I situationer av militära konflikter mellan en imperialistisk makt och ett kolonialt land innebär taktiken att ge kritiskt stöd till det koloniala landet. Vilket alltså betyder en beredskap till en enhetsfront med den lokala bourgeoisin mot den imperialistiska angriparen, runt det gemensamma målet att slänga ut denna angripare. Detta betyder inte stöd till regimen i politisk mening. Leninister stödjer bara det faktum att den tar aktion mot imperialismen. Man ska inte spara något krut på att kritisera dem som de borgare de är i övrigt.

Ett av syftena med den antiimperialistiska enhetsfronten är att kommunisterna ska kunna vinna massan av arbetare och bönder till sin fana under kampens gång genom att visa vår överlägsenhet gentemot de borgerliga och småborgerliga ledarskapen. Under inga omständigheter får de ge upp det anti-kapitalistiska perspektiv vilket alltså betyder att den antiimperialistiska enhetsfronten endast är mycket tillfällig. Med hänvisning till bolsjevikernas nationalitetspolitik har de traditionella stalinistiska partierna hamnat i en tvåstadieteori för den koloniala revolutionen. De har vanligtvis velat skjuta upp allt vad klasskamp och socialism heter till efter att oberoende har uppnåtts. De har okritiskt svansat efter den lokala borgerligheten i sina länder. Denna förvrängning av leninismen har lett till otaliga förräderier mot revolutionära uppror med hänvisning till att socialismen inte stått på dagordningen.


Arbetarklass
Lönearbetare som bara har sin arbetskraft att sälja, och inte har några arbetsledarbefogenheter eller stor självständighet i sin arbetssituation. Hit skulle även lägre tjänstemän kunna hänföras. I Sverige 1991 utgjorde arbetare och lägre tjänstemän 62 procent av de sysselsatta. På dess arbete vilar hela det borgerliga samhällets byggnad. Utan arbetarklassens arbete skulle det kapitalistiska samhället inte existera. Kapitalet utövar ett konstant tryck på proletariatet i sin strävan att intensifiera utsugningen och tvingar den enskilde proletären att gå samman med andra proletärer eller gå under. Samtidigt underlättas och stimuleras arbetarklassens kollektiva organisering och kamp av den kapitalistiska produktionsprocessens organisering av betydande delar av arbetarklassen i stora produktionsenheter.

Konflikten mellan kapitalisterna och arbetarklassen, ena gången partiell och fragmenterad, andra gånger generaliserad, ena gången om löner och arbetsförhållanden och andra gånger uppflammande till en kamp på politikens arena och slutligen för statsmakten, är klasskampen – den skarpaste, tydligaste formen av klasskamp i den mänskliga historien. I kraft av sin nyckelroll i produktionsprocessen är arbetarklassen den enda klass som kan störta kapitalismen och befria hela den förtryckta mänskligheten från varje form av utsugning och träldom. Alla andra förtryckta skikt är bundna till det kapitalistiska samhället eller alltför splittrade, vilket gör dem oförmögna att föra en framgångsrik kamp mot sina kapitalistiska och imperialistiska utsugare.

Många borgerliga och småborgerliga ideologer hävdar att arbetarklassen spelat ut sin roll som samhällsomstörtande klass och pekar på statistik som påstås visa arbetarklassens minskande roll. Men detta är antingen ett medvetet bedrägeri eller uttryck för demoralisering. Även om det är sant att dess traditionella kärntrupp, industriarbetarklassen, har minskat i storlek i de avancerade kapitalistiska länderna utgör den faktiskt en större andel av befolkningen även i dessa länder än den rys-ka arbetarklass som framgångsrikt genomförde den första socialistiska revolutionen i historien. Till detta kommer att arbetarklassen i vid bemärkelse, dvs i egenskap av löneslavar, utgör en stor och växande majoritet av befolkningen i alla utvecklade kapitalistiska länder, inklusive Sverige, och en betydande andel av befolkningen i många halvkoloniala länder. Sett i klasstermer är därför arbetarklassens position vida mer gynnsam nu än den var vid seklets början.


Arbetarråd
Arbetarklassens revolutionära kamp måste, om den framgångsrikt ska slå sönder den kapitalistiska staten, överskrida ramarna för sina normala organisationsformer och finna former som drar in alla i kampen. Arbetarråden kan exempelvis starta som aktionsråd, som består av valda representanter för de som befinner sig i kamp och de som understöder kampen. Råden kan sedan utvecklas till att ta på sig alla i varje givet läge nödvändiga uppgifter för att säkra kampens seger: organisering av livsmedelsförsörjning, stödkampanjer, försvaret av de kämpande mot polis och svartfötter osv.

Sovjeterna under ryska revolutionen är den mest kända typen av arbetarråd. Dess delegater valdes direkt och var avsättbara. De var befullmäktigade representanter för varje arbetsplats och stå under arbetarkollektivets kontroll. De samordnades i form av regionala och nationella råd, bestående av delegater från alla lokala respektive regionala arbetarråd. Dessa sovjeter utgjorde grunden för skapandet av arbetarstaten.

Från marxistisk synvinkel är arbetarråd en högre demokratisk form än exempelvis parlamentarismen, då de direkt involverar arbetarklassen i maktutövningen Arbetarråd kan bara uppstå vid den tidpunkt när massorna beträtt den revolutionära kampens väg. De kan bara överleva på grundval av en revolutionär situation. I alla betydande revolutionära strider som de utsugna och förtryckta fört har embryon till rådsorganisationer skapats. Genom sin blotta existens skapar råden omedelbart en situation av dubbelmakt. Genom sin karaktär skapar de möjligheterna för upprättandet av proletariatets diktatur och det socialistiska uppbygget av samhället. Men det är inte oundvikligt.

Reformisterna och stalinisterna kommer, även om kampen placerat dem i ledningen för råden, att försöka göra sig av med de embryonala rådsorganisationerna, genom att antingen förvandla dem till medel för återställande av det borgerliga herraväldet (som mensjevikerna i Ryssland efter februarirevolutionen 1917 och majoritetssocialdemokraterna i Tyskland 1918), till fackföreningsliknande förhandlingsorgan (till exempel ledningen för Solidarnosc, efter grundandet av kommittéer som sträckte sig utöver fabriksnivån) eller till maktlösa organ för så kallad stalinistisk »folkmakt». Råd som saknar revolutionär ledning kan inte genomföra den socialistiska revolutionen.


Arbetarstat
Begreppet bland marxister och trotskister används på två olika sätt, dels som ett politiskt begrepp, liktydigt med proletariatets direkta maktutövning eller diktatur, och som socialt, i bemärkelsen av en stat som försvarar socialiserade egendomsrelationer. De stater som existerade under stalinismen var inte arbetarstater i begreppets politiska betydelse, då arbetarklassen berövades den politiska makten, men de var det i begreppets sociala betydelse. Trotskister gör också en åtskillnad mellan en sund arbetarstat, där arbetarklassen innehar den politiska makten, och en degenererad eller deformerad arbetarstat, vilken är liktydig med stalinism.


Asiatiska produktionssättet
Detta begrepp var Marx beskrivning av de jordbruksbaserade klassamhällena i främst Kina, Indien och Mellanöstern. Till skillnad från feodalismens uppdelning av makten mellan kung och adel, hade härskaren i det asiatiska produktionssätet mycket större makt, vilket också gav mindre makt åt städerna. I exempelvis Kina fanns det knappast någon adeln, och positioner inom byråkratin var inte ärftliga. Skillnaden handlar alltså mera om hur den härskande klassen eller klasserna är organiserade intern, snarare än om relationen mellan den härskande klassen och den exploaterade. Marx menade att dessa samhällena var statiska, eftersom de hindrande uppkomsten av en borgarklass som kunde hävda sig och till slut införa kapitalismen, men detta är en omtvistad fråga.

Kritiker av Marx syn är att begreppet är alltför eurocentristisk, som har sin grund i föreställningen om en ”orientalisk despotism”. Senare forskning har visat att dessa samhällen inte alls varit speciellt statiska. Vissa marxistiska antropologer talar hellre om ett tributativt produktionssätt som både omfattar feodalismen och det asiatiska produktionssättet.


Arbetsvärdesläran
Det var med arbetsvärdesläran som Marx ville förklara kapitalets exploatering av arbetarna. Marx menade att exploatering uppstår genom att arbetsvärdet på varan arbetskraft, som kan mätas i hur lång tid det tar att producera de varor som arbetskraften konsumerar, understiger arbetsvärdet av de varor som arbetskraften producerar. Detta kan illustreras av att arbetaren en del av arbetsdagen arbetar för att ersätta lönen (det variabla kapitalet, v), och den andra delen arbetar för kapitalisten (mervärdet, m). Mervärdeskvoten (m.k) är kvoten mellan mervärdet och det variabla kapitalet: m/v. Ju högre mervärdeskvot desto större exploatering.

Mervärdeskvot och profitkvot är dock inte samma sak. Kapitalisten har nämligen inte bara utläggningar för det variabla kapitalet (arbetslönerna) utan också för det konstanta kapitalet (c) – råvaror, maskinförslitning, avbetalning för byggnad, etc (däremot inräknas räntebetalningar till mervärdet enligt den marxistiska teorin eftersom man här utgår från ”totalborgaren”). Och profitkvoten är alltid lägre än (eller åtminstone lika med) mervärdeskvoten, vilket kan visas med enkel matematik: profitkvoten = m/(v+c) = m/v = mervärdeskvoten. Marx använde inte denna lära på ett deterministiskt sätt för att beskriva processerna i det korta mikroperspektivet. Istället talade han hela tiden om genomsnittsföretaget, genomsnittsprofiten, etc på en makronivå ur ett längre perspektiv. Se även ”profitkvotens fallande tendens”.

b

upp


Borgerliga familjen
Under kapitalismen är en av de främsta reproducenterna av den kvinnoförtryckande ideologin familjen. Där fostras kommande generationer till att se kvinnan naturlig i sin roll som husa, kokerska och barnsköterska. De patriarkala strukturerna förs vidare med den borgerliga moralen. Den första ansvarsrollen som flickor förs in i är ansvaret för hemmet. Ansvaret för hemmet gör att lönearbetande kvinnor arbetar dubbelt, dels i hemmet och dels på sitt arbete. I de fall där hemuppgifter som barnavård, sjukvård, matlagning o s v har blivit socialiserade har det blivit typiska underbetalda kvinnoyrken.

Trots att utbredningen av socialiserat hushållsarbete är förhållandevis lite utvecklat så har fördelen med socialisering visat sig vid ett flertal tillfällen. Men idén med socialisering är mer undantag än regel för kapitalismen. Alltid i perioder av ekonomiska kriser är det här de första och största nedskärningarna genomförs. Vidare kan inte kapitalismen helt ersätta kvinnans hemarbete med socialiserat hushåll eftersom det skulle äventyra berättigandet av familjen som enhet. Och familjen är nödvändig för kapitalismen som medel för att förtrycka kvinnor och unga. Men ingen av dessa socialiserade funktioner ersätter behovet av en person som håller ihop hemmet. Kvinnor är fortfarande de som tar ledigt då någon i familjen insjuknar och vid längre tid av sjukdom är det kvinnan som tvingas ge upp sitt jobb. Vidare tvingas kvinnor att arbeta vid tillfällen så att det passar ansvaret för hemmet – nattskift, kvällar o s v.

Kvinnans löner både inom de typiska ’kvinnoyrkena’ och de som är lika representerade av män och kvinnor ligger i regel alltid under mannens. Då kvinnan p g a att hon föder barn inte ges samma chans att göra ekonomisk karriär eller få en fast anställning blir det i familjen nästa alltid så att det när sjukdom eller liknande inträffar att kvinnan stannar hemma eftersom det inte blir en lika stor ekonomisk förlust. Detta gör kvinnan osjälvständig och ekonomiskt beroende av mannen vilket leder till att hon behöver mannens godkännande för att handla. Hon blir också långsiktigt låst vid sin make då hon varken kan göra några egentliga personliga besparingar eller få en pension möjlig att leva ensam på.


Bolsjevism
Kommer från det ryska ordet för majoritet, och har sitt ursprung från en kongress i London 1903, då partiet splittrades i två falanger. Splittringens grund var organisatoriska frågor, där bolsjevikerna menade att medlemskap i partiet skulle bygga på aktivitet och överensstämma med programmet, medan den andra riktningen som företräddes av mensjevikerna menade att även passiva, sympatisörer med mera skulle erbjudas fullt medlemskap. Med tiden så utvecklades det politiska skillnader vilket ledde till att partiet splittrades organisatoriskt 1912. Skillnaderna mellan inriktningarna blev allt större, bland annat så stödde inte mensjevikpartiets majoritet oktoberrevolutionen 1917.

Idén med ett bolsjevikparti är att arbetarklassen behöver ett förtruppsparti som kan leda den i klasskampen. Detta innebär inte att vi menar att en liten minoritet kan ta makten åt arbetarklassen genom en statskupp. Till skillnad från den franske revolutionären Blanqui som levde på 1800-talet menar vi att detta är vare sig möjligt eller önskvärt. Enligt bolsjevismen så behövs det ett avantgardeparti som kan dra lärdomar av klasskampens historia. Se även demokratisk centralism och kader.

Bonapartism
Bonapartism gör entré på den historiska scenen då två lägers skarpa strid så att säga höjer statsmakten över nationen, och till synes garanterar den en fullständig oavhängighet av klasser – i realiteten endast den nödvändiga friheten för ett försvar av de privilegierade. Borgerlig bonapartism berövar borgarklassen den politiska makten och upprättar sin egen diktatur, dvs försvarar kapitalismen med sina egna metoderDen är en polis- och militärstyre som huvudsakligen stödjer sig på bajonetterna. Bonapartiststyrena saknar fascismens sociala förankring och blir mer instabila till sin natur.

Kännetecknande för ett bonapartistiskt ledarskap är dess manövrerande mellan olika klasser och sociala skikt. Varje fascistisk diktatur måste med oundviklighet förvandlas till bonapartism, då dess terror omöjliggör större folkligt stöd i längden. Därmed inte sagt att alla bonapartistiska regeringar börjat som fascistiska. De många militärdiktaturerna i Sydamerika fram till 80-talet visar det. De var ett resultat av väpnade intriger och kupper inom officerskårerna och delar av de härskande klasserna, inte av småborgerliga militanta massrörelser. Hur som helst kopierar bonapartismen de flesta av metoderna ur fascismens arsenal (tortyr, mord, förföljelse etc).


Borgarklassen
Äger produktionsmedel samt exploaterar och kontrollerar arbetskraft. Exploaterar så många att den i princip kan dra sig undan från produktivt arbete. Utgör inte mer än en halv eller en procent av befolkningen i de flesta västländer.


Borgerliga revolutionerna
När det utvecklades nya produktivkrafter i städerna, som hantverkarnas växande industriproduktion och det ökande varuutbytet, begränsade de gamla feodala produktionsförhållandena möjligheterna att kunna hyra arbetskraft, möjligheterna för arbetskraften att röra sig geografiskt och för städernas invånare att fritt köpa och sälja jord. Feodalherrarna begränsade också handeln mellan olika regioner genom att ta ut tullar för varor som fraktades genom deras landområden. Det uppstod alltså en motsättning mellan produktivkrafternas utveckling och de gamla produktionsförhållandena. Den här motsättningen ledde emellertid inte automatiskt till en förändring av den sociala strukturen. Invånarna i städerna var tvungna att bli medvetna om vad och vilka det var som hindrade deras intressen, och de var tvungna att handla kollektivt och på ett kraftfullt sätt för att göra något åt de här hindren.

De borgerliga revolutionerna i Storbritannien på 1600-talet och i Frankrike 1789 svepte undan de gamla feodala resterna, och öppnade vägen för en kapitalistisk ekonomisk expansion. När väl kapitalismen hade etablerats i ett antal länder fanns det inga sociala krafter som kunde hindra att den, pga sin dynamiska karaktär, överfördes till övriga länder.


Brest-Litovsk-freden
Bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 hade varit en förhållandevis enkel historia. Nu stod stod bolsjevikerna inför den betydligt komplicerade frågan om att överleva vid makten. Revolutionsregeringen inledde omedelbart förhandlingar med centralmakterna – Tyskland och Österrike-Ungern – om att få slut på kriget. Dessa fördes i den polska staden Brest-Litovsk. Förhandlingarna kom omedelbart att utlösa en allvarlig kris inom bolsjevikpartiet. En flygel av partiet, som kallade sig för vänsterkommunister, ville föra ett ”revolutionärt krig” mot centralmakterna och betraktade varje tanke på ett fredsavtal som ett förräderi. Majoriteten slöt dock till slut och med stor tvekan upp bakom Lenins krav på att ett fredsavtal skulle undertecknas. Lenin fick till slut majoritet för sin ståndpunkt sedan tyskarna återupptagit krigföringen och ryckte fram utan att stöta på annat än marginellt motstånd.


Byråkrati
En byråkrati kan sägas vara en organisationsform där administrationen skilts ut från de mål och intressen organisationen har satts upp för att företräda. En översättning av ordet byråkrati är förvaltningsstyre, vilket ger en bra bild av vad det rör sig om. Förvaltarna kan ha anlitats utifrån och är i så fall ett främmande element i organisationen. Byråkraterna äger inte organisationen. Eftersom deras intressen inte automatiskt överensstämmer med organisationens behövs någon form av kontroll över dem. För att denna kontroll ska kunna vara hanterlig uppdelas förvaltningen i olika hierarkier där det undre skiktet lyder det övre. Den byråkratiska organisationsformen är en konsekvens av kapitalismens utveckling, där arbetsuppgifterna alltmer delas in i sina minsta beståndsdelar och separeras från varandra så att allt sammanhang till slut försvinner för de enskilda (dvs alienation!).

Eftersom byråkratin inte ”äger” organisationen betyder det att den ofta kan framhäva sina egna intressen på bekostnad av organisationens officiella mål. En byråkrati åtnjuter sina privilegier genom maktmissbruk. I många fall kan arbetarbyråkratin föra en linje som direkt missgynnar löntagarna, vilket kan ge upphov till skarpa konflikter med basen inom organisationen. Arbetarbyråkratin har dubbla sociala rötter. Å ena sidan är dess privilegier beroende av status quo och av kapitalismens fortsatta existens. Å andra sidan får den sina privilegier just som kapitalisternas lakej inom arbetarklassen, den har med andra ord starka intressen av att behålla sin bas bland arbetarna. Därför befinner den sig i en rävsax. Utan röster från arbetarna, utan facklig bas skulle tusentals byråkrater mista sina välbetalda positioner.

En byråkrati kan liknas vid en parasit. En parasit som suger ut så mycket blod av sin värd att den sistnämnde dör kommer ju själv att gå under. Den tjänar därför på att begränsa sitt parasiterande. En parasit kan förstås hitta en annan värd, men det är inte alltid detta är möjligt. Alla organisationer behöver inte ha byråkratier. En organisation som styrs och administreras direkt av sina medlemmar behöver inte anställa en byråkrati med skilda intressen från organisationen. När alla är byråkrater är ingen byråkrat, som Lenin sa.


Bytesvärde och bruksvärde
Bruksvärde uttrycker den nytta någon har av en vara eller ett ting. Bytesvärde uttrycker det värde som en vara har i sin egenskap som vara, dvs ett ting som bytes mot ett annat ting eller värde. Det som ger en vara dess bytesvärde framför allt den mängd genomsnittlig, samhällelig arbetstid den innehåller. Det är bara arbetet som är källan till bytesvärde (åtminstone i abstrakt mening), medan bruksvärdet också kan ha andra källor (främst naturen). Maskiner kan i sig aldrig skapa nytt bytesvärde (men däremot nytt bruksvärde), utan bara till varorna tillföra det värde som motsvarar produktionen av dem själva, dvs det arbete som har lagts ner för att tillverka dessa maskiner.

c

upp


Centrismen
Vacklar mellan reformism och marxism, och försöker ofta ”medla” mellan dessa. Centrister är revolutionärer i ord men reformister i handling. De betonar starkt kampen här och nu på bekostnad av ideologisk skolning. Men att inte ha en egen teori innebär i förlängningen att man tar över andras tankesätt, i praktiken den borgerliga ideologin. Centrismen har inga fasta idéer, och den kommer därför förr eller senare att röra sig i en bestämd riktning. Medan högercentrismen rör sig i riktning mot reformism rör sig vänstercentrismen i riktning mot marxism. I synnerhet inom arbetarklassen är centrismen ett övergående fenomen. Den kan då tex uppträda som en radikal opposition inom ett reformistiskt parti. Men centrismen kan också göra sig gällande i mindre vänsterorganisationer, och anta en mer ”förstelnad” form. Internt kan dessa organisationer vara väldigt ”revolutionära”, men i konkret handling och i olika kampanjer försöker de att tona ner sin profil.

d

upp


Demokratisk centralism
Detta är en specifik metod för kommunister att organisera dugliga kamporganisationer. Under bland andra Lenins ledning kom metoden först att utvecklas i det ryska bolsjevikpartiet. Marxister brukar sammanfatta principen som ”frihet i diskussion – enhet i handling”. Den demokratiska centralismen skiljer sig alltså väsentligt från exempelvis reformistisk eller anarkistisk uppfattning. Utbyte av åsikter är där ofta av rent akademisk karaktär och förpliktar inte till handling. Därför gör reformisterna också vanligtvis en åtskillnad mellan beslutande och verkställande organ. I en kommunistisk organisation däremot förs debatterna med målet att utveckla teori, program, perspektiv, strategi, taktik och organisation för att sedan med större framgång kunna ingripa i klasskampen.

För att förhindra att besluten faller platta till marken krävs en stark ledning som kan förmå hela organisationen att verkligen strida för de uppgifter man ställer sig. Därför underordnas alltid de lägre organen de högre och ett väldigt stort inflytande ges till ledningen. Men frågan om en stark ledning är inte i första hand organisatorisk, utan handlar om förtroende och politisk auktoritet. Medlemmarna måste ha en genuin tillit till programmet, perspektiven och ledningen för att fullt ut underordna sig den revolutionära disciplinen. Denna tillit kan inte skapas enbart genom handlingskraft och resolut agerande. Detta kräver teoretisk underbyggnad, öppen och kamratlig atmosfär för meningsutbyte och att medlemmarna verkligen involveras i utvärderingar och diskussioner.


Den förrådda revolutionen
Detta är ett av Trotskijs tre viktigaste teoretiska bidrag till marxismen. I den analyserar han den ryska revolutionens byråkratiska urartning och stalinismens uppkomst. Han förklarar hur Sovjetunionen kunde vara en arbetarstat och på en och samma gång en diktatur riktad mot arbetarklassen. Dessutom argumenterar Trotskij för att denna motsägelsefyllda situation var historiskt tillfällig och bara kunde lösas progressivt på ett sätt: genom en politisk arbetarrevolution mot byråkratin. Alternativet skulle i längden bli en borgerlig kontrarevolution och ett tillbakasteg för de socialistiska krafterna. Historien gav Trotskij rätt i och med händelserna 1989-91. Men hotet från byråkratism och stalinism kommer att fortsätta vara närvarande i alla revolutionära processer. Därför är Den förrådda revolutionen nödvändig läsning för att beväpna dagens och morgondagens revolutionära generationer mot denna fara.


Den permanenta revolutionen
Denna bok utgavs 1930 och är skriven av Trotskij i exil under intryck av 1920-talets strider i Sovjetunionen då författaren och teorin om den permanenta revolutionen attackerades hårt av den stalinistiska fraktionen. Trotskij fördjupar argumentationen i ljuset av Oktoberrevolutionen, byråkratins framväxt, idén om socialism i ett land, den framväxande kampen i kolonierna och behovet av att på nytt skola en internationell revolutionär kader. Inte minst utgår den från lärdomarna av stalinisternas och Bucharins katastrofala politik för den kinesiska revolutionen 1925-27.

Stalins och Bucharins högerlinje gick ut på att de kinesiska kommunisterna och den revolutionära kinesiska arbetarklassen skulle underordna sig det borgerliga Koumintang i en front för begränsade målsättningar om ett moderniserat självständigt kapitalistiskt Kina. Det slutade med att kommunisterna och arbetarklassen sänkte garden och desorienterades vilket gjorde det möjligt för Koumintang att fysiskt slå ned och krossa kommunistpartiet och den revolutionära rörelsen. Denna högerlinje saknade grund i den ryska marxismens teoribildning och historia och visade hur omfattande den stalinistiska fraktionens antirevolutionära urartning blivit.

I och med publiceringen av boken Den permanenta revolutionen gav Trotskij och den internationella vänsteroppositionen teorin om den permanenta revolutionen giltighet som internationell strategi i länder som domineras av imperialism och halvfeodala förhållanden.


Dialektiken
Detta är läran om motsättningar och rörelse, därför är det en revolutionär lära. Det är motsättningar som driver utvecklingen framåt, som gör att världen förändras. Den borgerliga vetenskapen utgår oftast ifrån att olika samhällsfenomen är isolerade från varandra, tex att staten inte har någonting att göra med hur klasstrukturen ser ut i övriga samhället. Dialektiken – däremot – utgår från ett helhetsperspektiv, att olika delar hänger samman och växelverkar med varandra. Dialektiken lär oss att kombinera logikens slutledningar på ett sätt som för vårt tänkande närmare den ständigt föränderliga verkligheten. Vi kan använda logiken för att nå en mer och mer preciserad och komplex bild av verkligheten. Men verkligheten låter sig aldrig beskrivas på ett exakt och entydigt sätt. Varje objekt innehåller oändligt många punkter och existerar under oändligt många tidsögonblick, och det kommer aldrig vara möjligt att nå kunskap om oändligt många moment.

Formallogiken utgår ifrån att ”A” alltid är lika med ”A”, och att ”A” inte kan ha två motsatta egenskaper samtidigt; ”A” måste antingen ha den ena egenskapen eller den andra. Men ”A” är aldrig helt lika med ”A”. Detta stämmer bara inom vissa gränser. Ett äpple är aldrig likadant som ett annat äpple. En kapitalism eller aldrig lik en annan kapitalism. En kapitalism är aldrig heller lik sig själv, eftersom den ständigt förändras och ändrar egenskaper. Det är genom att innehålla sin egen negation, sin egen motsättning, som olika fenomen kan förändras. Motsättningar bildar en enhet vilken därför är motsägelsefull.

Redan antikens greker konstaterade att rörelse är omöjlig. En pil som skjuts ut mot en måltavla kan ju logiskt sett bara befinna sig på en punkt i taget. Men hur kan den då ta sig från en punkt till en annan? Alltså måste den stå stilla. Detta kan bara lösas om man konstaterar att pilen kan befinna sig på två punkter samtidigt, genom en motsägelse. Kapitalismen kan komma att förändras och ersättas av ett annat system just emedan den innehåller och producerar sina egna negationer: dess inre ekonomiska motsättningar samt en arbetarklass och en politisk rörelse som potentiellt skulle kunna störta den. ”Ren” kapitalism skulle aldrig kunna förändras. Formallogiken kan därför aldrig förklara hur ett system kan bli ett annat.


Disproporationalitet
Marx menade att den ekonomiska krisen kan utlösas av att olika disproportionaliteter uppkommer mellan olika brancher, att för mycket produceras inom ett fält och för lite inom ett annat, att kapitalet plötsligt drar sig tillbaka från en sfär till en annan och/eller att en obalans uppkommer mellan konsumtions- respektive kapitalsektorn. Några marxistiska ekonomer har försökt bygga vidare på det och gjort det till den grundläggande orsaken bakom kapitalismen kriser.

e

upp


Egendom
Egendom kan sägas vara rättigheter som i regel går i arv, som har ett visst erkännande och som ytterst försvaras genom våld, hot om våld eller på ett annat våldsliknande sätt. I ett kapitalistiskt samhälle är det enligt den marxistiska teorin staten som är den yttersta garanten för egendomen (även av människors ägande av sin egen arbetskraft) och som gör det med våld om så skulle behövas. Rättigheter som försvaras genom våld, men som har en ganska tillfällig karaktär skulle det vara svårt att karaktärisera som någon egentlig egendom. Egendomen bör vara någorlunda varaktig, vilket den är om den kan gå i arv, och ha ett visst erkännande av omgivningen.

Just arvet är en viktig komponent i egendomsbegreppet som man inte ska bortse ifrån. I en diskussion på 30-talet om huruvida den sovjetiska byråkratin konstituerade en ny klass eller inte gav den ryske marxisten Leo Trotskij en del bra argument för det i Förrådda Revolutionen (sid 182-183): ”Man kan säga att den store byråkraten struntar blankt i de förhärskande egendomsformerna, förutsatt bara att de förser honom med nödvändig inkomst. Detta argument bortser inte bara från det instabila i byråkraternas egna rättigheter, men också med problemet med hans efterkommande. Privilegier har bara ett halvt värde om de inte kan överföras på avkomman. Men rätten att testamentera är oskiljaktig från privat egendomsrätt. Det räcker inte att vara chef för en trust; man måste vara aktieägare. Byråkratins seger på detta avgörande område skulle betyda dess förvandling till en ny besutten klass.”

Ett speciellt problem är om det finns flera parter som har rättigheter över och äger samma sak, vilket främst gäller s k kollektiv egendom. Om dessa parter inte kan samsas kan detta potentiellt ge upphov till en strid mellan dessa parter, och de rådande egendomsförhållandena bli oklara. Detta fenomen är något som också präglade många förkapitalistiska samhällen, medan det i ett modernt kapitalistiskt samhälle för att få det ekonomiska systemet att fungera tillfredsställande varit viktigt att fastställa de ”riktiga ägarna”. Egendomen behöver sålunda bli entydig om den inte ska vara relativ och flytande. Den bör därför också ytterst knytas till en individ. Om den ska bli entydig behöver den dessutom försvaras av en våldsmakt vars auktoritet inte ständigt ifrågasätts. Den kollektiva egendomen, stamegendomen, ersattes historiskt av privategendomen.


Ekonomismen
Ekonomismen vill begränsa arbetarkampen till det fackliga planet. Reformismen inser vikten av att arbetarna organiserar sig självständigt på det politiska planet, vilket framför allt innebär bildandet av ett parti som är organisatoriskt oberoende av borgarklassen. Reformismen representerar i viss mån en högre klassmedvetenhet än ekonomismen. Ekonomismen avspeglar en skråmentalitet bland arbetare, en strävan att förbättra förhållandena för den egna yrkesgruppen, medan reformismen representerar en utveckling där arbetarklassen börjat uppträda i nationell skala och de politiska behov som skapats därur. Ekonomismen motsätter sig att självständigt organisera sig på det politiska planet. I val kan den stöda borgerliga partier eller inga alls. Den markerar ett stadium där arbetarna ännu inte riktigt uppträder som en klass för sig, de är ännu alltför uppsplittrade längs yrkesmässiga, regionala eller religiösa gränslinjer. Ekonomismen är därför ingen egen ideologi eller något enhetligt tankesätt, den är snara motsatsen.


Enhetsfront
En av Kommunistiska Internationalens viktigaste politiska bidrag till marxismen var taktiken med enhetsfronten. Ultimatism och proklamationspolitik är helt främmande för den leninistiska traditionen. På 20-talet förespråkade Komintern att kommunistpartierna skulle försöka samarbeta i konkret handling med de socialdemokratiska partierna. Syftet var att stärka arbetarkampen för konkreta krav genom att tillfälligt överbrygga en del av de motsättningar som uppkom inom klassen till följd av arbetarrörelsens splittring i två partier. Under kampens gång skulle kommunisterna få gott om tillfällen att demonstrera sin överlägsenhet i politik och taktik. Reformisterna däremot skulle visa sin svekfulla och vacklande natur. På så sätt skulle de socialdemokratiska massorna vinnas till kommunismens fana – inte genom ultravänsteristisk plakatpolitik, utan genom att kommunisterna kämpade sida vid sida med andra arbetare. Kommunisterna ställde därför hela tiden politiska krav gentemot de reformistiska ledarna för att sätta dem på prov och avslöja dem.


Enkel och utvidgad reproduktion
Begrepp som Marx använde i Kapitalet, andra bandet. Enkel reproduktion råder när kapitalisterna inte ackumulerar, utan konsumerar hela mervärdet som de sugit ut från arbetarna. Kapitalet reproduceras, men utvidgas inte. Ett sådant förhållande uppträder dock endast i undantagsfall. Konkurrensen tvingar kapitalisterna att ackumulera. Då råder utvidgad reproduktion av kapitalet.


Exploatering
Används bland marxister för att beteckna förhållande mellan kapital och arbete, där kapitalet exploaterar mervärde från arbetaren. Men det finns också andra former av exploatering som identifierats av marxister. I förkapitalistiska samhällen exploaterades underklassen genom direkt tvång, i form av slaveri eller livegenskap. Både kapitalistisk och förkapitalistisk exploatering bygger dock på våld, indirekt under kapitalismen genom kapitalistens ägande av produktionsmedlen som ytterst genom våld försvaras av staten.

All form av social stratifiering behöver inte nödvändigtvis behöver tyda på exploatering. I fallet då människors arbete är olika effektivt men där inga relationer eller bytesförhållanden råder mellan dessa är detta ganska självklart. Men det finns gränsfall. I ett stamsamhälle där medlemmarna frivilligt belönar en hövding kan detta ge upphov till social stratifiering utan att detta samtidigt skulle utgöra ett exploateringsförhållande. Stammedlemmarna må vara lurade, men de har alltid valet att sluta belöna sin hövding utan att det får några våldsamma följder. Det är just när hövdingen, uppbackad av en mindre skara, hotar de enskilda stammedlemmarna med fysisk bestraffning om de inte belönar honom som man enligt min mening kan prata om exploatering. Definitionen berör här också bara exploatering av andras arbete. En definition av t ex sexuell exploatering, exploatering av andra länders naturtillgångar eller av människors hälsa och psykiska välbefinnande skulle behöva utformas annorlunda.

f

upp


Fackföreningarna
Fackföreningarna är bland de äldsta och mest grundläggande organisationer som arbetarklassen skapat till försvar och förbättring av sina arbetsvillkor och sin levnadsstandard under kapitalismen. I många länder organiserar den fackliga rörelsen bara en minoritet av arbetarklassen. I Sverige och de övriga nordiska länderna är majoriteten av industriarbetarna fackligt organiserade, liksom betydande delar av arbetarklassen i tjänstesektorn. Men de höga medlemssiffrorna döljer det faktum att en stor del av medlemmarna är passiva och uppfattar facket som en byråkratisk koloss, som de saknar allt inflytande över.

I likhet med övriga kapitalistiska länder kontrolleras även den svenska fackföreningsrörelsen av en privilegierad fackföreningsbyråkrati som frigjort sig från medlemmarnas kontroll. Dess toppskikt är uppbundet till försvaret av kapitalismen, från ansvarstagande i olika klassamarbetsorgan, styrelseposter i företag och statliga institutioner, ledningsuppdrag i reformistiska partier, riksdags- och kommunala mandat, till aktieposter och, inte att bortse ifrån, olika former av korruption. Samtidigt är den fackliga byråkratins inflytande och privilegier beroende av dess förmåga att företräda den fackliga organisationens medlemmar på ett sätt som tillfredsställer deras intressen, eller åtminstone förefaller göra det utifrån de existerande styrkeförhållandena och handlingsmöjligheterna.


Fascismen
Fascism är den borgerliga kontrarevolutionens mest militanta och blodiga form. Den innebär fysisk eliminering av arbetarrörelsen och vänstern, de demokratiska rättigheternas avskaffande och överhuvudtaget ohämmad terror även mot många liberala och borgerligt demokratiska krafter. Historiskt har kapitalistklassen spelat ut det fascistiska kortet som en sista utväg för att hindra arbetarrevolutionen. Som politisk rörelse står den för terror som metod och har en småborgerlig och trasproletär social bas, inte en proletär som vissa historieförfalskare har påstått.

Hitler och Mussolini stod i spetsen för våldsamma utomparlamentariska massrörelser innan de kom till makten. Fotfolket utgjordes av förskrämd och ruinerad småborgerlighet och mellanskikt samt utslagna fd arbetare. Båda två finansierades av storkapitalet. Någon sammanhängande konsekvent ideologi finns egentligen inte. Fascismen är ett enda förvirrat misch-masch av idéer som plockats lite varstans ifrån. Naturligtvis finns dock hela tiden en reaktionär kärna av extrem nationalism, manschauvinism, våldsdyrkan osv. Denna kärna kan dock broderas ut med sådan retorik som för tillfället passar, oftast grov rasism men inte nödvändigtvis just det. Vanligt förekommande har varit plagiat från vänsterhåll i form av slagord mot det internationella kapitalet, miljövård, med mera. Men fascismen skall inte bedömas efter vad den säger sig stå för utan för vad den gör och vilka sociala krafter den representerar. Fascismen är inte ett specifikt politiskt program. Den innebär blodig terror gentemot vänstern, invandrare, homosexuella, handikappade och andra ”misshagliga” grupper.


Feminism
Ursprungligen har feminismen (”den första vågens feminism”) varit en ideologi som ensidigt betonat motsättningen mellan män och kvinnor. Den har haft sin bas inom kapitalistklassens, småbourgeoisiens och mellanskiktens kvinnor som ett uttryck för deras aspirationer att göra karriär och uppnå individuell frigörelse inom det kapitalistiska systemet. Feminismen har då eftersträvat att uppvärdera den ”kvinnliga särarten”, t ex skulle hemarbetet och typiska kvinnosysslor betonas som positivt kvinnliga. Därmed kunde denna feminism i flera sammanhang spela en reaktionär roll i förhållande till kvinnans verkliga frigörelse.

”Den andra vågens feminism” representerar delvis ett avsteg från den ursprungliga feminismen, och istället satt som mål ett fullkomligt upphävande av genussystemet, av alla mans- respektive kvinnoroller. Den andra linjens feminism har därför oftast varit vänstervriden. En bred definition av feminismen omfattar alla som anser att det finns ett strukturellt kvinnoförtryck och vill avskaffa det. Enligt en sådan definition är marxismen feministisk.

Många feminister menar dock att marxismen inte är feministisk, eftersom marxister lyfter fram klassfrågan som den primära, att de ser kvinnoförtrycket som en aspekt av klassförtrycket (även om marxister inte är reducerar frågan till det). Men en sådan definition av feminismen innebär att man lägger i någonting mera i begreppet feminism, som omfattar bara de som vill se kvinnofrågan som en separat fråga fristående från andra förtryckarmekanismer. En sådan definition av feminismen är influerad av idealism och postmodernism, vilka ser de olika förtryckarstrukturerna som fristående från varandra, och som förklarar dessa förtryck inte primärt utifrån materiella omständigheter (som marxismen gör) utan utifrån tankesättet (lingvistiska strukturer).


Feodalism
Under feodalismen uppträdde andra klassrelationer, mellan feodalherrarna och de livegna. Till en början kunde systemets införande leda till en höjning av produktiviteten inom jordbruket, och spelade då en progressiv roll för samhällsutvecklingen. I det feodala samhället hänförde sig produktivkrafterna huvudsakligen till jordbruksproduktionen. De flesta människor arbetade med jorden, och de använde primitiva redskap. Bonden var själv det huvudsakliga produktionsredskapet. I en situation där det fanns relativt gott om jord men knappt om arbetare, var det största problemet för jordägarna att skaffa sig tillräckligt många som arbetade på deras jord. Produktionsförhållandena i det feodala samhället speglade detta behov hos jordägarna av att ha tillräckligt med arbetande bönder. De olika ekonomiska enheterna var självförsörjande. Bönderna hade själva kontrollen över produktionsmedlen, och behövde därför inte tvingas till att sälja sin arbetskraft. Feodalherrarna kunde inte heller ”avskeda” sina bönder, dvs att fördriva dem från jorden, bla av den enkla anledning att det inte fanns någon fri arbetskraft som kunde ersätta dessa. Det enda sättet för feodalherrarna att öka sina inkomster var att antingen öka exploateringen av ”sina” bönder eller att erövra nya landområden. Inget av dessa förehavanden ledde till en ökad produktivitet. De feodala relationerna hindrade därför en dynamisk ekonomisk utveckling.


Fjärde Internationalen
1938 hölls Fjärde Internationalens (FI) grundningskongress. I sina led kunde den räkna den tidens modigaste och mest oförsonliga klasskämpar och kommunister. I stället för att bli planetens viktigaste kraft degenererade och splittrades den världstrotskistiska rörelsen i början på 50-talet. Fjärde internationalen var ingen massinternational. Dess grundläggande styrka var dess program, dess vidareförande av den revolutionära marxismen och dess härdade kader, 1930-talets bästa klasskämpar. Därur erhöll Fjärde internationalen kraften, och riktades genom övergångsprogrammet mot att leda miljoners kamp, för att i hettan av ett revolutionärt uppsving, framkallat genom det imperialistiska världskriget, snabbt omvandlas till en massinternational. Detta perspektiv förverkligades inte. Under åren 1938-43 decimerades Fjärde internationalens bästa kadrer (inklusive Trotskij) fysiskt genom stalinisternas och imperialisternas förenade ansträngningar på båda sidor av krigsfronterna. Dessutom förverkligades inte det revolutionära uppsvinget efter kriget, vare sig i Europa eller Amerika, i förväntad utsträckning.

Efter kriget fanns det två utvecklingstendenser, för vars förståelse arvet efter Trotskij inte kunde förbereda rörelsen och göra det möjligt för den att programmatiskt formulera ett svar. Den ena var den borgerligt demokratiska kontrarevolutionen i Väst, under skydd av USA-imperialismens hegemoni, följd av ett långt ekonomiskt uppsving och inte av ett sammanbrott (vilket Trotskij hade förutsatt). Den andra var stalinismens kontrarevolutionära utbredning i Östeuropa och Asien. Fjärde internationalen konfronterades med denna oväntade utveckling och misslyckades med att utveckla nya perspektiv och började därefter anpassa och förändra sitt program i förhållande till ledningarna inom olika områden av den internationella klasskampen – den stalinistiska byråkratin i Jugoslavien, småborgerlig nationalism i de koloniala och halvkoloniala länderna och de stalinistiska och socialdemokratiska partierna i de imperialistiska länderna. Dessa programmatiska anpassningar sedan 1948, efter den andra världskongressen, urholkade Fjärde internationalens revolutionära politik och förorsakade dess nedsjunkande i centrism.

På världskongressen 1951 fastställdes denna centrism, särskilt i förhållande till stalinismen, när Fjärde internationalen förklarade att ingen politisk revolution eller något trotskistiskt parti fordrades i Titos Jugoslavien. Ingen sektion av Fjärde internationalen bekämpade denna urartning i centrism utifrån en revolutionär grundval. Den genom urartningen framkallade krisen ledde 1953 till en splittring. På den ena sidan stod Pablos och Mandels internationella sekretariat och på den andra den »ortodoxa» Internationella kommittén, bestående av SWP(USA) och de av Gerry Healy och Pierre Lambert ledda grupperna i Storbritannien och Frankrike. Konflikten mellan dessa båda sidor var i grund och botten av organisatorisk natur. Båda sidor deklarerade sin fulla lojalitet gentemot de centristiska ståndpunkterna från kongressen 1951. Därför förkroppsligade ingen sida trotskismens vidareförande. Sedan 1951 har det därför inte funnits någon sådan kontinuitet på det internationella planet. I dag finns ett otal konkurrerande politiska tendenser som åberopar sig på traditionen från FI:s grundande.


Första Internationalen
Internationella arbetarassociationen, även kallad Första Internationalen, bildades 1864. Den bestod av ett antal olika tendenser av både facklig och politisk natur. Marx anhängare spelade dock en tongivande roll. Första Internationalen lyckades aldrig få någon massanslutning. Pariskommunens fall hade en chockartad effekt på arbetarrörelser i alla länder och bidrog därför till att isolera Internationalen. Anarkisternas fraktionalism blev dessutom allt mer besinningslös. 1876 upplöstes så Internationalen tillfälligt. En av vinsterna med den var att Marx och Engels vetenskapliga socialism hade fått kärnor av anhängare i ett flertal europeiska länder. Detta, tillsammans med de organisatoriska erfarenheterna, kunde förbereda marken för en ny international.

g

upp


Generalstrejken
Detta är ett av de potentiellt sett mest revolutionära kampmedel som står till arbetarklassens förfogande. Det är därför som den reformistiska byråkratin inom arbetarrörelsen är så ovillig att använda sig av den annat än i en mycket begränsad och från början klavbunden form (exempelvis tims- eller dygnslånga strejker av symbolisk karaktär). Som exempelvis den franska arbetarklassens generalstrejk i maj 1968 tydligt visade, skiljer den sig nämligen kvalitativt från andra strejkaktioner, eftersom den objektivt ställer frågan om makten över samhället. Den förlamar samhällskroppen och innebär därför en direkt utmaning mot och kraftmätning med hela bourgeoisin och kommer därför oundvikligen att dra in och ställa hela det borgerliga statsmaskineriets samlade kraft mot arbetarklassen.

För att kunna bli framgångsrik fordrar generalstrejken att arbetarklassen går utöver sina normala organisationsformer och finner former som förmår att dra in hela arbetarklassen och närstående samhällsskikt i kampen. Om inte klassen har ett ledarskap som är förmöget att leva upp till de krav som en generalstrejk ställer, leder den ofelbart till nederlag, som den svenska generalstrejken 1909 eller den engelska 1926 – nederlag som det tog åratal att reparera. Men trots att dess utgångspunkt kan vara förhållandevis blygsamma krav leder logiken och dynamiken i en generalstrejk till att den snabbt kan komma att ställa frågan om vem som skall styra samhället. Revolutionärer strävar efter att utveckla och stärka denna dynamik och avvärja varje försök att begränsa omfattningen av en redan inledd generalstrejk.


Genus
Om könet hos en person bestäms av biologin, så är genus bestämt av kulturella och sociala faktorer. Vissa hävdar att även genus är bestämt av biologin, men det är något som marxister har argumenterat mot. Ett genussystem förändras med samhällets utveckling. Att ha ett genusperspektiv innebär, i likhet med att ha ett klassperspektiv, att man också är medveten om de socialt hierarkiska relationerna mellan män och kvinnor.


Gerillaism
Gerillaismen var en utbredd rörelse i tredje världen, men har det senaste decenniet varit på nedåtgående.Gerillaismen är i grunden en kampmetod bland bönder. Den har en delvis hemlig och konspiratorisk karaktär, vilket avspeglar dess materiella förutsättningar. Byarna ligger splittrade och det är i princip omöjligt att uppbåda en samlad kollektiv aktion. Gerillaismen skiljer sig därför från de flesta av arbetarnas kampmetoder; strejker, ockupationer och andra kollektiva handlingar. Marxister har alltid menat att det är arbetarklassen som behöver spela den ledande rollen i en revolution. Detta är inget argument mot gerillaism, men det är ett argument mot att göra gerillaismen till den huvudsakliga kampmetoden. Tyvärr har många gerillarörelser negligerat arbetarkampen i städerna, vilken oftast varit mer slagkraftig och fruktbar än den mer uppsplittrade gerillakrigföringen.

Varje konspiratorisk rörelse har också svårt att bevara demokratiska beslutsformer. I många länder där gerillor tagit makten har den odemokratiska strukturen överförts till det nya samhällsstyret, ofta har man bara kopierat stalinismen i Sovjet. Det är bara arbetarklassen som kan stå för en genuin, demokratisk revolutionär ledning. Arbetarnas kamp och organisationer kan på ett helt annat sätt kontrolleras underifrån, pga den kollektivism som råder där. I diskussionen om gerillakrigföring brukar man skilja på två strategier: ”folkkriget” respektive ”foco”. Det förstnämnda innebär en masslinje, att involvera så breda skikt av landsbygdsbefolkningen som möjligt, helst hela byar, där i stort sett alla har en uppgift. Vietnamesernas krig mot USA är det klassiska exemplet. Foco-strategin är dess raka motsats. Den bygger på små enheter som självmant och djärvt utmanar militärmakten. Den bygger på att inte involvera massan av fattigbönder annat än i form av passivt stöd. Che Guevara är focoismens mest kända förespråkare.

h

upp


Halvautonoma lönearbetare
Dessa har inga underlydande, äger inte produktionsmedel men har en stor självständighet i arbetet. Hit skulle olika experter kunna hänföras, men även städare som ”bildat företag” utan att äga något direkt kapital.

Historiematerialismen
Enligt den historiska materialismen är samhällsfenomen historiskt uppkomna, inte eviga och absoluta. Borgare påstår tex att människan av naturen är egoistisk, och att allt tal om socialism därför är en ren utopi. Men detta förklarar inte varför egoismen i så fall har uppkommit. Människan är både en social och en individualistisk varelse, hon kan anpassa sig till många skilda förhållanden. Om människan aldrig hade lärt sig agera socialt hade hon för länge sedan försvunnit som art. Det finns ingen ren egoism eller ren altruism. Under vissa förhållanden kan det ena och under andra förhållanden det andra dominera. Borgare tittar bara på hur människan beter sig under kapitalistiska förhållanden, hur regelbundenheterna delvis ser ut för närvarande, och tror att detta är hur människan alltid har betett sig och alltid kommer att bete sig.

i

upp


Idealism
Den världsåskådning som gör gällande att världen till sin mest grundläggande natur är uppbyggd av en eller flera beståndsdelar som inte är materiella/fysiska kallas för idealism. Enligt idealismen bestäms världen av en högsta princip som inte lyder under några av fysikens, kemins eller biologins lagar. Enligt de flesta former av idealism så finns den fysiska verkligheten men den är inte grundläggande utan har en icke-fysisk högre verklighet som sin grund.

Idealismen kan indelas i två huvudläger; objektiv respektive subjektiv idealism.

Den objektiva idealismen menar precis som materialismen att det finns en objektiv högsta verklighet som föregår människorna och deras föreställningar och som människorna är beroende av men som självt inte är beroende av människorna. Skillnaden mellan de objektiva idealisterna och materialisterna ligger i hur den denna verklighet ska beskrivas; materialisterna säger att den är fysisk och måste analyseras av olika vetenskaper inklusive samhällsvetenskaperna medan de objektiva idealisterna i princip säger att den är övernaturlig och i grunden inte kan beskrivas av vetenskaperna men däremot av olika mysticistiska aktivitetsformer som påstås leda till kontakt med det övernaturliga.

Historiskt var Platons filosofi den skolbildande formen av objektiv idealism i det västerländska tänkandet. Hans modell med en absolut evig, skön, och god högsta nivå av perfekta principer som manifesteras i en blek och underlägsen fysisk kopia i form av den materiella världen blev förebilden för flera andra versioner av objektiv idealism.

Den variant av objektiv idealism som blivit förhärskande och som har hundratals miljoner anhängare idag är de stora religionerna. De utgår från att guds, gudarnas eller den högsta andliga nivåns verklighet är övernaturlig och icke-fysisk, står utanför tiden och rummet och därför inte lyder under några naturlagar. Samtidigt är denna verklighet överlägsen och i grunden styrande över den fysiska verkligheten. Denna filosofiska tankegång är gemensam för religionerna oavsett om den rent konkret kan uppträda på olika sätt; buddhisternas Nirvana, tusentals gudar inom hinduismen eller de abrahamitiska religionernas allsmäktige och ensamma gud.

Den subjektiva idealismen förkastar tanken på en objektivt existerande verklighet som föregår mänskliga eller subjektiva medvetanden. Istället förespråkas olika modeller för en ordning där verkligheten är beroende av betraktaren och dennes subjektiva medvetande.

Den irländske biskopen George Berkeley (1685-1753) brukar identifieras som den mest utpräglade subjektive filosofen i det västerländska tänkandets historia. Han menade att vi bara kan ha kunskap om våra direkta erfarenheter och att det enda vi erfar när vi tycker oss ha kontakt med en faktiskt materiell verklighet är upplevelsen av en värld och föremålen i den. Slutsatsen blev då att vi inte är berättigade att påstå att det finns någon annan värld än en rent subjektiv upplevelsevärld. Vi kan inte anta att floder, väder och personer finns som oberoende fysiska realiteter, de är icke-materiella medvetandefenomen enligt Berkeley. Helheten och världens kontinuitet garanteras enligt Berkeley av ett subjektivt supermedvetande nämligen kristendomens allsmäktige och allgode gud. Denna gud upplever allt konstant i sitt medvetande och eftersom guden är icke-fysisk så saknas även utifrån detta grund till att påstå att det finns en objektiv eller subjektiv fysisk värld.

Berkeleys filosofi levde kvar i utspädd och modifierad form i de filosofiska skolor som så småningom förenades med irrationella och senromantiska skolor för att muterade till den så kallade postmodernismen.

Den subjektiva idealismen hade en tydligt reaktionär ådra hos Berkeley då den måste ses som ett försök till motangrepp mot vissa implikationer av både den vetenskapliga revolutionen och upplysningen. Genom att så att säga ”avskaffa den materiella verkligheten” kunde Berkeley lägga en klar filosofisk grund till religionens överhöghet gentemot naturvetenskaperna och upplysningsidéerna.

Om den materiella världen egentligen bara är upplevelser hos själars och gudens medvetanden så innebär det förstås att religionen är den viktigaste källan till kunskap, inte de discipliner som undersöker eller vill förändra en icke-existerande materiell verklighet.

Idag är det postmodernismen och inte Berkeleys filosofi som är den dominerande formen av subjektiv idealism. I den postmoderna tappningen är verkligheten i praktiken också en subjektiv upplevelsevärld som skapas språkligt av ett subjekt. Det är därför postmodernistiskt inriktade strömningar betonar förändringar av språket och symboler som den viktigaste kampen i motsats till de materialistiska marxisterna som betonar förändringen av de faktiska ekonomiska och sociala relationerna och förutsättningarna i samhället, snarare än hur det pratas om dem.

 

Imperialism
I och med monopolkapitalismen börjar de nationella monopolen rikta sina blickar åt marknader utanför det egna landets gränser. Varje dynamisk och expansiv kapitalistisk ekonomi behöver utvidga sin marknad utanför det egna landets gränser, alltid på svagare nationella borgarklassers bekostnad. Detta är själva essensen i imperialismen. Uppgiften att erövra eller säkerhetsställa dessa marknader utomlands överlåts åt den borgerliga nationalstaten, som blir själva instrumentet för imperialismen. Vid sekelskiftet hade den europeiska imperialismen drivits till sin spets. Världen hade delats upp mellan de imperialistiska makterna. När marknaderna i världen hade tagit slut kunde enskilda nationella borgarklasser bara vinna nya genom en omfördelningskamp, och i slutändan ett krig om marknaderna. Detta gav upphov till både första och andra världskriget. Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, ger följande karaktärisering av imperialismen i fem punkter:

1) Kapitalkoncentrationen har utvecklats så pass mycket att den har gett upphov till monopol, som spelar en avgörande roll i ekonomin.

2) Bankkapitalet växer samman med industrikapitalet, och en finansoligarki skapas som baserar sig på finanskapitalet.

3) Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, får en mycket framträdande plats.

4) Internationella monopolistiska sammanslutningar uppkommer, vilka delar upp världen mellan sig.

5) Den territoriella uppdelningen av världen mellan de stora kapitalistiska makterna fullbordas.

Marx och Engels formulerade aldrig någon imperialism-teori, av ganska uppenbar anledning, eftersom de levde innan den den moderna imperialismen framträdde, när fortfarande den sk konkurrenskapitalismen rådde. Marx analyserade dock många av de ekonomiska tendenser som senare marxistiska författare pekade ut som de framträdande dragen hos imperialismen – monopolisering, den internationella marknadens tillväxt, kapitalismens expansion bortom de nationella gränserna, finans- och aktiekapitalets dominans, etc.

Informationsrevolutionen
Påståendena om ett sk service- eller informationssamhälle bygger på många missuppfattningar. Visserligen är det sant att servicesektorn ökat i betydelse de senaste decennierna, men det beror till stora delar på en statistisk illusion. Den huvudsakliga förklaringen till servicesektorns ökning är den ökande förvärvsfrekvensen hos kvinnor, vilket helt enkelt inneburit att det servicearbete som genomförts inom hemmets ramar överförts till marknaden och därmed börjat registreras i den offentliga köns-blinda statistiken. En annan förklaring är sk outsorcing, att det arbete som tidigare gjorts inom ramen för industriföretaget – marknadsföring, städning, datasupport, förvaltning av aktier i andra företag, etc – och tidigare räknats till industrisektorn idag i ökat omfattning istället utförs av separata bolag som räknas in till servicesektorn.

Mycket av det som räknas in i servicesektorn är direkt relaterat till varuproduktionen, såsom transporter, handel, fastighetsförvaltning, företagssupport och finansiella tjänster. Om man tar med dessa faktorer i beräkningen så finns det studier som visar på att industri och industrirelaterade tjänster utgjort en ganska konstant andel av den totala sysselsättningen, om man dit även inräknar hemmaarbetande fruar, eller tom ökat något de senaste 30-40 åren.

Påstående om att information skulle vara den nya motorn i ekonomin är också överdrivet. Om man ser till informationsrevolutionen så handlar den snarare om en revolution i data- och kommunikationsteknologin, som båda tillhör industrisektorn. Många forskare pratar därför hellre om en i raden av flera tidigare industriella revolutioner istället för en informationsrevolution. Att information och kunskap spelar en viktig roll i ekonomin är inte heller någonting nytt, både skriftens uppkomst och boktryckar-konsten förändrade världen på många sätt. Och redan när telegrafen kom var det många som menade att detta skulle innebära att krigens tid var förbi, pga av att telegrafen skulle föra nationer närmare varandra. Problemet är också att det är kapitalismen i sig som förhindrar att kunskapen blir den dominerande produktivkraften i samhället. Kapitalismen bygger ju sin kontroll av arbetare indirekt på ägande av de fysiska produktionsmedlen, inte på direkt kontroll av arbetare som under feodalismen och slaveriet.

Kapitalismen har allvarliga problem med att gå över till ett stadium där information och förmågor hos arbetaren själv omvandlas till kapital. Patent kan delvis lösa problemet, men det är en form av monopol, som endast delvis kan tolereras under kapitalismen, eftersom patent bryter mot den fria konkurrensen och berövar andra kapitalister fri tillgång till informationen ifråga. Ett företag som investerar kraftigt i utbildning av en anställd mister hela investeringen om den anställde väljer att sluta. Enda sättet att fullt ut omvandla den mänskliga stocken av kunskap och arbetarnas samlade förmågor till privat kapital vore om ett diktatoriskt slavsamhälle kom till stånd, men det vore ju något annat än kapitalism. Kapitalismen är bunden till en industriell logik.

Internationalismen
Internationalismen är en princip som kräver konkret tillämpning, det vill säga bygget av en ny revolutionär arbetarinternational. Kapitalismen är ett produktionssystem som kommit att dominera hela vår planet. Det har skapat en internationell armé av egendomslösa proletärer, systemets egna dödgrävare. Redan i Kommunistiska Manifestet slog de vetenskapliga socialisterna fast att arbetarna inte har något fosterland utan att proletärerna i alla länder måste förena sig i en gemensam kamp för världssocialismen.

j

upp

Jordägarklassen
Har av Marx ibland betecknats som en egen klass. I Kapitalet identifierar han de tre stora klasserna: proletariatet, kapitalisterna och jordägarna. Hans åtskillnad mellan en jordägarklass och en kapitalistklass kanske hade en relevans på hans tid. Den kunde kanske ligga till grund för verkliga motsättningar när kapitalismen ännu var outvecklad. Idag skulle en sådan åtskillnad inte säga så mycket. Jordägare och kapitalister kan idag hänföras till en gemensam klass, bourgeoisien (något som Marx också gjorde i andra sammanhang).

k

upp

Kader
För att den demokratiska centralismen skall fungera krävs aktiva och politiskt insatta medlemmar, helt enkelt kadrer. En av bolsjevikernas stora förtjänster var att de visade på behovet av revolutionär professionalism. Med amatörmässighet och improvisationer kan kapitalistklassen aldrig besegras. Den är en formidabel motståndare med sina repressionsresurser och centraliserade propaganda. En kader är en aktiv revolutionär med ett yrkesmässigt förhållande till sin uppgift. Kadern ser kampen som sin viktigaste sysselsättning och inte som en hobby. Hon eller han kan både självständigt och i ett disciplinerat kollektiv kämpa för kommunismens förankring i bredast möjliga kretsar. Med sådana medlemmar kan en verkligt sammansvetsad kamporganisation bli verklighet.

Kampen mot Hitler
Denna skrift publicerades första gången som pamflett i Berlin 1932, knappt ett år innan Hitlers maktövertagande. Det var en stridsappell i sista stund för ett proletärt massuppbåd mot fascismen. Den är oöverträffad i sin samtid som teoretisk och politisk analys av vad fascism är och hur den ska bekämpas. Bland annat grundar sig Trotskij på erfarenheterna från Italien när han profetiskt visade att fascismen skulle vara borgarklassens sista utväg för att hålla sig kvar vid makten och att det akuta hotet bara kunde undanröjas genom en enhetsfront mellan arbetarrörelsens partier, framförallt socialdemokraterna och de så kallade kommunisterna (stalinisterna). Han förklarade också att kapitalismens kris och klasskampens utveckling gjorde det nödvändigt att utveckla den antifascistiska kampen till en revolutionär strid mot kapitalismen för att mer permanent kunna undanröja faran för krig och fascism. Detta var en kontroversiell analys under en period när socialdemokratin desperat försökte kompromissa med resterna av en kollapsad liberal borgerlighet och stalinisterna vägrade proletära enhetsfronter med motiveringen att det inte var någon skillnad på socialdemokrati och fascism.

Kampen mot Stalin
Detta är en skrift utgiven i Sverige och består av två broschyrer som författades av Trotskij och gavs ut 1923 av vänsteroppositionen i Sovjetryssland. Texterna är autentiska bidrag från en av 1900-talets väldigaste och mest ödesmättade politiska strider; den mellan nationellt inskränkt stalinistisk despoti och internationell kommunism. 1923 ansåg Trotskij och vänsteroppositionen fortfarande att sovjetstaten och kommunistpartiet kunde reformeras i antibyråkratisk och socialistisk riktning. Texterna ger en bild av den politiska utveckling som föregick slutsatserna i Den förrådda revolutionen.


Kapitalism
Kapitalismen är ett produktionssätt i vilket både produktivkrafterna, inklusive arbetskraften, och själva produkterna, antar formen av varor som produceras för en marknad, i motsats till dess feodala föregångare där den i huvudsak agrara produktionen främst var inriktad på försörj-ning av jordägarna, och där arbetskraften var bunden till produktions-enheten. Kapitalismen är med andra ord ett samhällssystem som bygger på generaliserad varuproduktion.

Kapitalismens motor är jakten på profit. Profiten kommer ur det mervärde som producenterna, arbetarna, skapar i produktionsprocessen, och som kapitalisterna tillskansar sig när det realiserats genom de producerade varornas försäljning på en marknad. Kapitalismen var från början ett progressivt och dynamiskt produktionssätt, som kraftigt ökade samhällets produktiva förmåga, i synnerhet från och med den industriella revolutionen under andra hälften av 1700-talet. Den har bundit samman världen genom tusen och åter tusen ekonomiska band och skapat en världsmarknad och en världsekonomi.

Kapitalismen kräver å ena sidan förhållanden där producenterna separeras från de produktionsmedel som hade kunnat försörja dem, dvs en i dubbel bemärkelse fri arbetskraft som är fri att bjuda ut sitt arbete till det rådande marknadspriset eller ”fri” att svälta; samt å andra sidan förhållanden där inga exploatörer kan försörja sig genom att med våld tillskansa sig en del av produktionen (med andra ord privategendomens okränkbarhet). Under vissa förhållanden, tex i förhållande till kolonier, har det rått avsteg från de villkoren, men i förlängningen kan inte kapitalismen fungera med alltför stora sådana avvikelser. Dessa två villkor skapar nämligen en dynamik i det ekonomiska systemet, där de olika aktörerna ständigt försöker öka produktiviteten. Konkurrensen på marknaden tvingar fram ett sådant handlingsmönster.

Till dessa två villkor måste också läggas en våldsapparat, staten, som försvarar upprätthållandet av dem och den ursprungliga kapitalackumulationen.


Keynsianismen
Under 50- och 60-talet dominerade en syn bland ekonomerna att staten genom en aktiv finans- och penningpolitik kunde kraftigt dämpa konjunktursvängningarna. Om det rådde arbetslöshet, men ingen inflation, skulle regeringen öka de statliga utgifterna, minska skatterna och låta det underskott som därmed uppkom att stimulera ekonomin. Om däremot inflationen började bli alltför hög, men ingen arbetslöshet rådde, så skulle regeringen minska de statliga utgifterna, öka skatterna och låta det uppkomna budgetöverskottet dämpa efterfrågeöverskottet. Denna syn har benämnts av en del som keynesiansk.

Det finns dock flera problem med denna politik. Den kräver en precis statlig planering inom ramen för den kapitalistiska ekonomin, som ju till sin karaktär är anarkistisk och oplanerad. Varje interventionistisk åtgärd har en fördröjningseffekt mellan det att information insamlas och att åtgärderna får full effekt. Detta betyder t ex att ökade statliga utgifter som syftar till att ta ut ekonomin ur en recession istället kan överstimulera en högkonjunktur.

Vissa marxister har också hävdat att de ökande budgetnedskärningarna under den sena högkonjunkturen, och olika åtgärder för att dämpa lönetrycket för att minska överhettningen i ekonomin och återupprätta kapitalets profiter, förbereder grunden för en lågkonjunktur, och att därför den finansiella politiken delvis kan spela en procyklisk roll. Det finns ingen klassneutral finanspolitik (statens sätt att påverka ekonomin genom sina inkomster och utgifter), och det är normalt sett borgarklassen som främst kommer att tillgodoses av staten.

Keynsiansimen är inte automatiskt arbetarvänlig. Keynes själv förespråkade en inflatorisk urholkning av reallönen genom att staten ökade penningmängden med motiveringen att en direkt nominell lönesänkning skulle arbetarna inte acceptera. I USA har staten framför allt expanderat genom militära satsningar (s k ”negativ keynisanism”), som skapat superprofiter hos den militära industrin. Det är ett historiskt faktum att andra världskrigets militära utgifter var det som drog upp USA ur 30-talsdepressionen. Det är också ett historiskt faktum att de starka uppgångarna och de milda nedgångarna i den amerikanska ekonomin under 50- och 60-talet var starkt understödda av kalla krigets utgifter, främst i samband med Korea- och Vietnamkriget.

En expansion av den offentliga sektorn kommer alltid att delvis konkurrera med det privata näringslivet och sålunda att bekämpas. Kapitalistklassen kan på olika sätt sabotera en politik den starkt ogillar genom att minska sina investeringar och flytta kapital utomlands. Den keynesianska stimulanspolitiken har lett till ökad statsskuld och ökad inflation. För enskilda regeringarna har det alltid varit lättare att öka budgetunderskottet under en lågkonjunktur än att ha ett motsvarande budgetöverskott, som keynesianismen förutsätter, under en högkonjunktur.

Globaliseringen av världsekonomin har gjort det mycket svårare för regeringarna att föra en annorlunda politik än i andra kapitalistiska stater. Kapitalet har idag mycket lättare att tvinga olika nationalstater att föra en kapitalist-vänlig politik. En mottendens till detta är dock den regionalisering av världsekonomin, där olika nationalstater försöker samverka, som sker, t ex i form av EU.


Klass
Marx gav själv aldrig en klar definition av vad han menade med ”klass”. Det finns åtminstone tre sätt han har använt sig av begreppet:

1) Som ett sociologiskt begrepp, en klass i sig, i ett mer vardagsmässigt språkbruk för att påvisa de sociala orättvisor som finns i samhället och för att förklara den sociala utvecklingen.

2) Som ett politiskt begrepp, där klass ses som en historisk aktör som förändrar samhället, en klass för sig. I Louis Bonapartes 18:e Brumaire använder sig Marx av ett politisk kriterium, som han härleder ur de ekonomiska förhållandena, i bedömningen om huruvida de franska bönderna utgjorde en klass eller inte: ”För såvitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För såvitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för såvitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass.”

I Filosofins Elände görs en åtskillnad mellan klass i sig och klass för sig: ”De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen… samlas denna massa, konstituerar sig som en klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen.” Här analyseras partier och individer utifrån klasskampen. En sådan analys tenderar att dikotomisera klassbegreppet, eftersom varje motsättning och konflikt har en bipolär karaktär.

3) Som ett vetenskapligt begrepp, på en strukturell nivå där de enskilda detaljer abstraheras bort. Klassbegreppet används här som ett verktyg för att nå en förståelse av komplexa sociala fenomen. Klasserna analyseras utifrån samhällets grundläggande ekonomiska struktur: produktivkrafter, arbetsdelning, relation till produktionsfaktorerna (i synnerhet egendomsförhållandena) och fördelning av produktionsresultatet.

Klassamhällets uppkomst
Klassamhället uppkom när den sociala stratifieringen hade nått ett visst stadium, när klara egendomsrelationer hade uppstått främst mellan dem som exploaterade och dem som exploaterades. Uppkomsten av klasser krävde en viss produktionsnivå, som kunde skapa ett överskott av resurser så att några inte behövde arbeta för sitt uppehälle. Klassamhället skapade ett behov av en organiserad våldsapparat, staten, som kunde försvara de rådande förhållanden gentemot de egendomslösa och gentemot andra folk. De första civilisationerna var därför också de första klassamhällena. Mycket tyder på att de första staterna inte uppkom på ett friktionsfritt sätt, utan att de föregicks av hård och blodig kamp mellan olika samhällsgrupper.


Klassformering
När klasser framträder som  kollektiva organiserade aktörer inom en klasstruktur.


Klasskamp
Det är klasser och klasskampen som driver fram kvalitativa förändringar i produktionsförhållandena. En klass eller en grupp som tjänar på en viss samhällsstruktur kommer inte att frivilligt ge upp sina privilegier. För att bryta de förstnämndas motstånd behöver en klass organisera en rörelse som kan störta den gamla strukturen och ersätta den med en ny. Människor kan emellertid ha en liknande ekonomisk situation utan att de klarar av att agera samfällt för sina intressen. I marxistisk mening utgör de bara en klass i sig. För att uppträda som en klass för sig behöver dessa människor bli medvetna om sina klassintressen – att dessa intressen skiljer sig och står i motsättning till andra klassers intressen – samt att agera samfälld för dessa intressen. Det är först då en klass kan bli en historisk aktör.


Klassmedvetenhet
Människors förståelse av deras klassintressen inom en klass.


Kommunism
Under den socialistiska fasen kommer produktivkrafterna att behöva utvecklas för att tillfredsställa de behov kapitalismen inte kunnat stilla. Först när alla de mänskliga materiella behoven kan tillfredsställas kan socialismen övergå i en kommunistisk fas, där staten också dör bort fullständigt. Först då kan samhället helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och fungera efter devisen: ”av var och en efter hennes förmåga, åt var och en efter hennes behov”. Kommunismen är ett stadium där människors kreativitet och ideella verksamhet kan frigöras från det ekonomiska nödtvånget. Människan kan då ägna sig åt annat än att jaga efter materiell tillfredsställelse och istället expandera på det ideella och sociala planet, att ägna sig åt det som gör henne till människa. Först då kan man säga att människans ”förhistoria” tagit slut och att hennes ”verkliga historia” har börjat.


Konstituerande församlingen
Efter oktoberrevolutionen var den nya regimens första större utmaning var frågan om den konstituerande församlingen. Den provisoriska regeringen hade försökt förhala dess sammankallande så länge som möjligt, medan bolsjevikerna envetet krävt dess snara inkallande. Kort efter maktövertagandet hölls äntligen val till den konstituerande församlingen. Men valresultatet resulterade i revolutionsmotståndarna fick majoritet; SR och mensjevikerna fick tillsammans 62 procent av de 36 miljoner röster som avgivits mot 25 procent för bolsjevikerna. Det är möjligt att ett senarelagt val med sänkt rösträttsålder – vilket Lenin krävt men inte fått gehör för inom bolsjevikledningen – hade resulterat i en annan sammansättning, som inte minst speglat radikaliseringen på landsbygden och det växande stödet till SR-vänstern. SR hade splittrats först efter valet och då först hade SR-vänstern framträtt som ett självständigt parti. Detta var något som otvivelaktigt gynnat SSR:s högerflygel.

Valet visade i vilket fall som helst att industristädernas majoritet och mer än halva armén stod bakom bolsjevikerna. Ställda inför fullbordat faktum hade bolsjevikerna egentligen bara en enda handlingsmöjlighet: att upplösa församlingen sedan den klart visat att den konstituerande församlingens majoritet var motståndare till den revolution som hade arbetarnas och bondemassornas stöd. Att erkänna församlingens legitimitet hade inneburit att överlämna makten åt revolutionens motståndare. Ett steg som inte bara var otänkbart med tanke på de verkliga styrkeförhållandena, utan antagligen också splittrat bolsjevikpartiet och sovjeterna.

Efter en dags förhandlingar, under vilka majoriteten som väntat förkastade sovjetregeringen och dess åtgärder, och både bolsjeviker och vänster-SR lämnade församlingen, upplöstes den. En av medlemmarna av vaktstyrkan, anarkisten Zheleznijakov, förklarade att vakterna var trötta och ledamöterna därför måste lämna lokalen. Församlingen upplöstes i förvirring alltmedan åhörarna på balkongerna unisont vrålade: ”Det räcker! Det räcker!” Först dagen därpå upplöste sovjetregeringen formellt församlingen. Från och med nu kunde frågan om vem det egentligen var som skulle ha makten, de arbetande eller borgarna och jordägarna, bara avgöras med vapen. I södra Ryssland och Finland hade inbördeskriget redan börjat.


Krigskommunismen
Inbördeskriget efter ryska revolutionen fick den ryska ekonomin att slutgiltigt bryta samman. I ett förtvivlat försök att få kontroll över ekonomin förstatligade bolsjevikerna alla företag, och började tvångsrekvirera spannmål till städernas svältande befolkningar. Denna i grund och botten desperata politik av rekvisitioner, ransoneringar, extrem centralisering, chockmetoder och ständiga improvisationer, kom att gå under namnet krigskommunism. Spannmålsrekvisitionerna kunde dock inte annat än stöta bort bönderna, i synnerhet som den ofta tog sig helt okontrollerade former och lämnade dem helt helt barskrapade.

Det växande missnöjet hölls dock delvis tillbaka av att bönderna insåg att bolsjevikerna utgjorde deras enda skydd mot de gamla jordägarnas återkomst. Allt eftersom inbördeskriget fortskred och knappheten bredde ut sig, började även många arbetare känna en växande frustration över en situation som bara tycktes erbjuda krig, ransoneringar och hungersnöd. Inte så få gav bolsjevikerna skulden och lyssnade med ny uppmärksamhet på deras kritiker. Politiken under krigskommunismen övergavs så småningom. Den 10:e partikongressen beslöt samtidigt att överge krigskommunismen till förmån för den Nya Ekonomiska Politiken (NEP)


Kronstadt-revolten
När väl de vita var besegrade och ryska inbördeskriget var på väg mot sitt slut, exploderade det pyrande missnöjet i öppen låga. En strejkvåg svepte över städerna, samtidigt som landsbygden kokade av revolter. Det är i det här sammanhanget man skall förstå Kronstadtrevolten i mars 1921. Bolsjevikerna som själva börjat ompröva krigskommunismen, stod plötsligt inför ett öppet myteri i vad som länge uppfattats som en av dess verkliga fästen, marinbasen och fästningen Kronstadt, som skyddade Petrograds inlopp. Kronstadt-matroserna krävde en ”tredje revolution” för att få slut på bolsjevikernas styre. De krävde bland annat fria val till sovjeterna och slut på tvångsrekvisitionerna. Men det var omöjligt för revolutionspartiet att abdikera. Än mindre var det berett att göra det.

Trots en del brister och motgångar var bolsjevikerna det enda element som höll ihop det utmattade landet och utgjorde en spärr mot kontrarevolutionen. Revolten kom att sammanfalla med bolsjevikpartiets 10:e kongress som föregåtts av en offentlig och mycket frän debatt om perspektiven. Trots sina meningsskiljaktigheter slöt dock bolsjevikerna fronten. Hundratals kongressdelegater från såväl majoriteten som oppositionella riktningar som Arbetaroppositionen och Demokratiska centralister, anslöt sig till de styrkor som under Tuchatjevskijs befäl stormade det befästa Kronstadt.

Den 10:e partikongressen beslöt samtidigt att överge krigskommunismen till förmån för den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). Den innebar ett slut på rekvisitionspolitiken. Bönderna ålades att leverera en fast procentsats av sin skörd till staten, resten fick de behålla och sälja på marknaden. Privat handel och industri i mindre skala tilläts. Staten behöll dock kontrollen över ekonomins nyckelinstitutioner.


Kubanska revolutionen
Den 26 juli 1953 stormades Moncada-Kasernen av en grupp unga rebeller under ledning av Fidel Castro. Denna händelse – oerhört heroiserad och mytomspunnen på Kuba – var inledningen till den process som till slut kom att störta Batista. Attacken misslyckades totalt. Rebellerna fängslades, torterade eller avrättades. Redan 1956 tvingades dock Batista till följd av ett massivt opinionstryck släppa de överlevande som genast begav sig till Mexiko, där de började bygga upp sin gerillagrupp med namnet 26:e julirörelsen.

Gruppen vars kärna utgjordes av studenter från medelklassen höll aldrig kongress och publicerade inget program. Rörelsen var inte socialistisk, snarare nationalistiskt radikal. De viktigaste målen var införandet av parlamentarisk demokrati och en jordreform. Trots att gruppen fick sympatier från stora delar av befolkningen blev den aldrig någon massrörelse. Så sent som i juni 1958, ett halvår innan maktövertagandet, bestod gerillan bara av 300 man. När slutoffensiven inleddes i augusti hade rörelsen vuxit till 800 man. Från sin bas i Sierra Maestrabergen avancerade gerillan och vann seger efter seger mot den illa organiserade och odisciplinerade Batista-armén och nyåret 1958 föll Havanna i gerillans händer.

Men den kubanska revolutionen var ingen arbetarrevolution. Även om Havanna dagarna före Batistas fall hade lamslagits av en generalstrejk var arbetarna snarast passiva åskådare till maktövertagandet. Den nya regeringen var inte socialistisk. Castro var mycket tydlig med att betona att det inte handlade om en socialistisk revolution. Han betecknade fascism, peronism och kommunism som totalitära ideologier främmande för honom. Den kubanska ledningen genomförde trots detta en rad radikala reformer för att förbättra villkoren för de fattiga och för att inskränka USAs inflytande på ön. Redan i juni 1959 inleddes vad som betraktades som revolutionens viktigaste uppgift, jordreformen. Den kubanska landsbygden var speciell på så sätt att det inte existerade någon egentlig bondeklass. Den beslagtagna jorden delades ut till småbrukare.

Regeringen var redan från början tydlig med att man ville bryta Kubas beroende av USA som kontrollerade över 40 procent av den kubanska sockerodlingen och 45 procent av den kubanska industrin. Amerikanska industrier och amerikanska jordegendomar förstatligades och delades ut till folket i den omfattande jordreformen. USA-regeringen svarade med att först skära ner sockerimporten för att sedan – när förstatligandena fortsatte – lägga embargo på handeln med Kuba som i sin tur svarade med att förstatliga alla USA-ägda industrier på ön. Det ekonomiska kriget hade nu drivits så långt att ingen av de två staterna kunde vidta några fler åtgärder. I det läget valde USA att övergå till rent militära medel.

I april bombades Kuba, och 1500 CIA-tränade exilkubaner landsattes för att störta Castro. Operationen misslyckades dock radikalt p g a uteblivet folkligt stöd. Exilkubanerna besegrades efter några dagar. Revolutionen hade radikaliserats. Den amerikanska dominansen över Kubas ekonomi var så stark att Castro tvingades angripa kapitalismen när han genomförde sitt nationalistiska program. USA-imperialismens aggressioner hade drivit den kubanska ledningen i armarna på öststaterna, när man tvingades leta efter nya handelspartners. Men också en folklig rörelse underifrån bestående av lantarbetare och stadsproletariat hade drivit regimen i antikapitalistisk riktning.

I slutet av 1961 började Castro officiellt kalla sig kommunist. De populära reformerna som regeringen genomförde bekostades med den ökade produktionen – som möjliggjordes av folkets entusiasm – och ekonomiska reserver från den batistiska eran. Under 70-talet började Kuba också alltmer kopiera den sovjetiska modellen. Samarbetet mellan de två länderna fördjupades alltmer och 1972 blev Kuba fullvärdig medlem av den östeuropeiska gemensamma marknaden COMECON. De viktigaste avtalen slöts i december 1972 då handelsvillkoren mellan Kuba och Östeuropa fastställdes.

När Castro kom till makten talade han om att stävja militärens makt till förmån för folkmilisen, men 1973 upphörde det stolta pratet om ”ett väpnat folk” och milisen avskaffades. Istället fanns där en av Latinamerikas modernaste och mest välutrustade arméer, som inte skilde sig från arméer i borgerliga stater på någon väsentlig punkt. Inte bara på den ekonomiska fronten lät sig Kuba inspireras av Sovjetunionen. I början av 70-talet beräknas 15 000 människor ha suttit fängslade på politiska grunder.


Kunskap
Marxismen har ingen egen uppfattning om vad som menas med begreppet kunskap. Marxismen laborerar med den ”klassiska kunskapsdefinitionen” (formulerad av Platon) och som traditionellt sammanfattas i tre punkter:

  1. En utsaga måste vara sann för att utgöra kunskap
  2. En utsaga måste understödjas av goda skäl för att utgöra kunskap
  3. Den som yttrar utsagan måste själv tro på den för att den ska utgöra kunskap

De flesta som diskuterat kunskapsteori under det västerländska tänkandets historia har varit överens om att detta är en fruktbar definition som förklarar vad som menas med teoretisk kunskap. Motsättningarna om kunskapsteori har snarare handlat om vad som menas med att ett påstående är sant, vilka skäl bör ses som goda, även om detta är var ordet kunskap betyder – går det att uppnå? Det är i förhållande till dessa frågor som marxismen har mejslat ut sin egen argumentation till stöd för den klassiska synen på kunskap.

Marxister menar att påståenden är sanna när dessa beskriver verkligheten så som den är. Här skiljer sig inte marxister från de objektiva idealisterna som också anser det. Denna syn på sanning – korrespondensteorin – har sina bakgrund hos Platon, som var objektiv idealist (han menade att det fanns en objektiv verklighet i form av eviga och absolut perfekta principer som föregick och garanterade den materiella världen dvs ett visst fysiskt bord är en manifestation av bordets princip). Men till skillnad från de objektiva idealisterna så anser vi marxister inte att sanning uppnås genom att korrekt beskriva en tänkt övernaturlig verklighet. Sanning uppnås i förhållande till den fysiska världen som vi lever i på ett interagerande och integrerat sätt. Goda skäl för ett påstående är för marxister i sista hand alltid rotade i ett praktiskt förhållningssätt till den fysiska världen genom studier, experiment och erfarenheter. Detta innebär att marxismen avvisar den postmodernistiska synen att sanningen är subjektiv och avgörs av maktrelationer. Maktrelationer är betydelsefulla för att studera vad som av politiska och andra skäl tillåts betraktas som sant. Men när det gäller vad som faktiskt är sant och inte så är det reella förhållanden i den fysiska världen som avgör.

Det här sättet att argumentera innebär att marxister i grund och botten accepterar de etablerade vetenskaperna på en rent principiell nivå. Marxister har ingen fundamentalt egen syn på vetenskap vilket följer av att marxismen håller sig till det klassiska kunskapsbegreppet. Marxisterna bidrar däremot med egna synpunkter på den exakta förståelsen av det klassiska kunskapsbegreppet.

Både Engels och Lenin argumenterade för att sanning och kunskap är något som ständigt preciseras och det är inte samma sak som att det inte går att skilja mellan sant och falskt. Objektiv sanning uppfattades av Engels och Lenin som en relation i den fysiska världen mellan oss människor verkligheten. Sanningsbegreppet ska inte mystifieras genom att laddas med i det närmaste övernaturliga idéer om absolut perfektion – att ett påstående måste fånga varje tänkbar aspekt av ett fenomen på ett absolut korrekt sätt för att kunna kallas för sant. Detta är överdrivna anspråk på begreppet sanning som härstammar från de objektiva idealisterna. Marx och Engels analyserade till exempel inte den imperialistiska fasen av kapitalismen och beskrev därmed inte kapitalismen till fullo. Detta innebär inte att det de faktiskt fick sagt inte stämmer med verkligheten i meningen en viss avgränsad del av verkligheten.

Sanning och kunskap handlar om att kunna skilja mellan sant och falskt inom ramen för människans interaktion med naturen och omvärlden, inte om att leverera påståenden som det skulle kräva en allsmäktig guds utkikspost för att prestera.

Dessutom använder marxisterna den dialektiska och historiska materialismen för att förklara de ekonomiska-sociala-politiska-historiska förutsättningarna för kunskapens utveckling. Samhällets organisering och utvecklingsnivå, snarare än teoretiska definitioner av kunskaps- och sanningsbegreppen sätter gränser för hur långt kunskapen kan nå vid en given tidpunkt.

l

upp


Litteratur och revolution
Denna bok publicerades 1924 i Sovjetunionen. Trotskij behandlar i den de olika tendenserna inom den ryska litteraturen och kulturen under den nya statens första år. Han för också en principdiskussion om begrepp som proletär, socialistisk och revolutionär kultur. Förutom ursprungsverket innehåller den här svenska utgåvan ett stort antal kompletterande texter av senare datum. I dessa fördjupar han sig i en marxistisk litteratur- och konstkritik som både riktar sig mot stalinismens ”socialistiska realism” och borgerliga idéer om kultur fristående från klassernas kamp mot varandra. Han gör också värdefulla filosofiska reflektioner med anknytning till diskussioner om vetenskapen. I Litteratur och revolution finns många bra, grundläggande argument som fortfarande kan användas även mot senare års pessimistiska och postmodernistiska tongångar inom kulturen.

m

upp


Makt
Exploatering och ägande handlar om maktförhållande, i egendomsfallet makt att utesluta andra från det ägaren äger. Men frågan måste ställas vad detta maktförhållande innebär. Vissa författare, exempelvis vänstersocialdemokraten Walter Korpi, har menat att makt är ett mångdimensionellt begrepp och kan inte bara studeras i samband med öppna konflikter eller definieras på ett enkelt sätt som att ”A har makt över B i den utsträckning han kan få B att göra något som B annars inte skulle göra”.

Makt kan också utövas på ett mer osynligt sätt utan att aktören ifråga behöver bestraffas. Maktresurser kan bestå av kontroll över materiella belöningar (ekonomisk maktutövning) och en förmåga att manipulera det normativa systemet för att den vägen upprätthålla maktförhållandet (ideologisk maktutövning). Problemet med en sådan syn är att det blir svårt och skilja mellan makt och andra förhållanden där inget maktförhållande kan konstateras.

Visst kan makt ackompanjeras av alla möjliga arrangemang. Men ytterst ställs frågan om vad som utgör ”maktens kärna”, vad som hindrar de förtryckta från att skaka av sig förtrycket. Om det bara handlar om ”ideologisk maktutövning” handlar det ju bara om att upplysa de lurade, att det skulle vara så enkelt har motbevisats av historien ett flertal gånger. Slaven kan mycket väl var nöjd med sitt liv, men vad händer om han/hon agerar för att avskaffa slaveriet? På något sätt kommer alltid våldet in i makten. I fallet med materiella belöningar så baseras de också indirekt på våld, eftersom egendomen som ligger till grund för att några kan belöna och andra inte ytterst försvaras genom våld. En marxistisk definition av makt skulle därför vara av typen ”en relation mellan två grupper där den dominerande gruppen kan få den dominerade gruppen att göra (direkt makt) eller inte göra (indirekt makt) någonting där detta förhållande ytterst, direkt eller indirekt, upprätthålls genom våld, hot om våld eller på ett annat våldsliknande sätt”.


Maoism
Den inre logiken i den stalinistiska nationalismen ledde stegvis till den ”världskommunistiska rörelsens” splittring. Givetvis gick det inte i längden att både predika ”socialism i ett land”, ”varje nations egen väg till socialismen” etc och samtidigt upprätthålla Moskva som oinskränkt centrum för världssocialismen, dessutom med diktatoriska maktbefogenheter gentemot kommunisterna i alla länder. Så småningom hade ett antal nationella varianter på stalinismen uppstått.

Först kom konflikten mellan Jugoslavien och Sovjetunionen i slutet på 1940-talet. Den allvarligaste sprickan uppstod dock när Kina under Mao Tse-Tungs ledning utmanade Sovjetunionens Kommunistiska Parti – SUKP. Deras kritik framstod länge som ett slags vänsteralternativ till den alltmer högerinriktad och konservativa moskvastalinismen. KKP – Kinas Kommunistiska Parti fördömde SUKP genom en kaskad av demagogiska vänsterfraser. SUKP var allt från ”fascister” till ”socialimperialister” och ”revisionister”. På detta sätt hoppades Mao på att kunna influera vissa oppositionella strömningar i kommunist/stalinist-partierna världen över.

Peking strävade även efter att balansera mellan de två supermakterna genom att alliera sig med diverse oberoende stater, stalinistiska och andra. Under PKR (den Stora Proletära Kulturrevolutionen) hårdnade vänsterretoriken ytterligare. Mao Tse-Tungs flygel förde en skoningslös kamp mot privilegier, korruption, byråkratism och högeravvikelser – åtminstone enligt dem själva. I själva verket handlade det om en blodig maktkamp mellan olika byråkratiska fraktioner. Mao mobiliserade vissa skikt av massorna för att krossa sina motståndare och olika byråkratiska fraktioner. Som manipulationsinstrument användes kulturrevolutionens alla radikala slagord och åtgärder.

KKPs internationella kampanj fick stor eko i nästan varenda kommunistparti. Särskilt i Asien och Europa blev maoismen en ganska betydande kraft på 1970-talet. I Europa var det trots allt mest studenter och intellektuella som anslöt sig. Bland annat på grund av sitt förakt och sin motvilja inför arbetarklassen fyllde de funktionen av att diskreditera marxismen. Mao förespråkade ju att ”landsbygden måste omringa staden” dvs att bönderna var revolutionens spjutspets. Detta skulle även gälla internationellt. De flesta maoistgrupper avskrev därför helt arbetarklassen i de imperialistiska länderna som revolutionär faktor. Den hade ”förborgerligats” osv. I utrikespolitiska frågor följde dessa grupper slaviskt alla påbud som kom från Peking. Det behöver väl knappast påpekas att Peking inte agerade med världsrevolutionens bästa för ögonen, utan enbart i enlighet med sina egna snäva materiella intressen. Detta straffade sig också mycket riktigt.

När Mao Tse-Tung väl gick till den sista vilan kom en ny fraktion till makten och inledde en markant högersväng. Detta ledde till kris och splittring inom maoismen. I den maoistiska rörelsen följde majoriteten de nya ledarna högerut men fortsatte sedan ännu längre och hamnade i anmärkningsvärt många fall i den öppna reaktionens läger. De flesta av de partier och fraktioner som överlevde sönderfallet har idag avsvurit sig maoismen eller passiviserats.


Marx
Karl Marx föddes i Trier i Tyskland 1818 och dog 1883 i London. Han betraktas vanligtvis som den mest framstående socialistiske teoretikern. Han tog sin doktorsexamen 1841 i filosofi, men hade läst även juridik och historia. Under 1840-talet utvecklades hans ståndpunkter från en radikal borgerlig hållning till revolutionär socialism. Hans politiska ställningstaganden ledde honom alltmer till studier av politisk ekonomi och ekonomisk historia. Den huvudproblematik Marx brottas med är att förstå kapitalismens funktionssätt utifrån ett filosofiskt, socialt, politiskt och historiskt perspektiv.

I Kapitalet, hans magnum opus som kom ut i tre band, behandlar han de grundläggande ekonomiska begreppen. Men hans uppfattning kommer fram i många andra skrifter. Enligt Hobsbawn är Marx överlägsen alla när det gäller att formulera en metodologi för att förklara hela den mänskliga evolutionen. Den ende som på allvar kan stå upp som en rival är Weber. Marx hade ett nära politiskt och teoretiskt samarbete med Fredrich Engels, som bl a ville utforma en marxistisk syn på antropologi och naturvetenskap. Även Marx var intresserad av dessa ämnen, men har inte efterlämnat särskilt mycket i skriftlig form om dem. På det organisationspolitiska planet var Marx bl a den ledande kraften i Första Internationalen och kunde därigenom följa arbetarrörelsens utveckling i olika länder som han försökte påverka. Han var också involverad i en skarp polemik med två av anarkismens ledande företrädare, först med Proudhon och sedan med Bakunin.

Marxism
Marxismen är den tradition av tänkande, kamp och organisering som grundar sig på Marx och Engels vetenskapliga socialism. Vad innebär då det? Till att börja med: alla försök att avgränsa marxismen till något strikt akademiskt eller intellektuellt skär sig mot Marx egna berömda ord från Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”. Bland annat i teser om Feuerbach påpekar Marx att det alltid måste finnas en praktisk sida av att teoretiskt analysera världen. Den teoretiska läran om klassernas kamp mot varandra bekräftas till exempel av ett direkt deltagande i denna kamp.

Marxismen utgör syntesen av fem punkter: 1) en viss metod för att analysera världen 2) vissa slutsatser om världen som arbetats fram med hjälp av metoden 3) vissa metoder för att förändra världen 4) försvaret av vissa konkreta historiska insatser som gjort för att förändra världen och av personer och rörelser som spelat en avgörande roll i detta 5) den pågående kampen för att fortsätta att analysera och förändra världen i enlighet med de metoder, slutsatser och arv som nämns i punkt 1-4.

Lenin sammanfattade punkt 1 och 2 i sin artikel Marxismens tre källor och tre beståndsdelar. Metoden är den materialistiska dialektiken. De två centrala slutsatser som Marx kom fram till är beskrivningen av kapitalismen, framförallt läran om mervärdet, samt läran om klasskampen som historiens motor.

Lenin själv var högst central i att utarbeta revolutionära metoder. Redan Marx och Engels hade grundlagt att arbetarklassen måste organisera sig separat som klass dvs. agera skilt från andra klasser som en kraft på helt egna ben. Lenin utarbetade olika organisatoriska, taktiska och strategiska modeller för hur detta faktiskt skulle kunna ske. Inte minst utarbetade han metoder för revolutionärernas egen organisering. Det handlar bland annat om revolutionsteorin, partiteorin och enhetsfronten, Han uppdaterande också de marxistiska slutsatserna genom viktiga analyser av imperialismen, reformismen, krig, staten, nationellt förtryck, med mera.

Marxismen har aldrig varit en akademisk företeelse. Redan Marx och Engels var inblandade i den praktiska kampen. Händelser och personer som bidragit till att definiera marxismen som tradition är bland annat Marx, Engels, Lenin och Trotskij; första, andra, tredje och fjärde internationalerna; Pariskommunen; Oktoberrevolutionen samt revolutionsförsöken i Europa i slutet av 1910-talet och början av 1920-talet, kommunisternas roll i den antikoloniala kampen under 1900-talet, vänsteroppositionens kamp mot stalinismen – för att ge några grundläggande exempel.

I dag finns personer och organisationer i hela världen som ingriper i klasskampen och som försöker använda sig av de analytiska metoder och slutsatser, de praktiska metoder och det politiska arv som utgör marxismen. Dessa personer och organisationer förkroppsligar marxismens idag och utgör garanten för marxismens fortlevnad.

Möjligheten till en precis definition av marxismen kompliceras av uppdelningen i olika riktningar som i slutändan inte är förenliga med varandra trots att de utgår från samma urkunder. Den här ordboken utgår emellertid från att stalinism i olika former innebär ett avfall från marxismen och att trotskismen innebar att försvar för marxismen och en fortsättning på den.

Ibland är det dock oundvikligt att i vissa situationer använda sig av en sorts ”ekumenisk” definition av marxism dvs att de som åberopar sig på Marx och Engels och är överens om deras mest grundläggande begrepp är marxister.

Materia
Marxismen använder begreppet materia på samma sätt som inom den traditionella västerländska filosofin; det som existerar rumsligt/material/ämne/det som har utsträckning/massa/det fysiska/det som kan sönderdelas/det som har yta/det som har volym, etc. Marxismen avviker inte heller från den etablerade naturvetenskapens sätt att precisera beskaffenheten hos ”det som har utsträckning”; massa som uppträder fast, flytande, som gas, som plasma; att energi också har massa och därför utgör materia; att materia och dess sätt att fungera kan beskrivas med begrepp som grundämnen, tröghet, gravitation, etc.

Marxismen avviker däremot från den dominerande filosofin i sitt sätt att förstå hur världen ska beskrivas givet att verkligheten består av materia. Marxismens version av en materialistisk världsåskådning avviker alltså delvis från andra former av materialism, även om definitionen av ordet materia inte gör det.


Materialismen
Den världsåskådning som gör gällande att världen till sin mest grundläggande natur är uppbyggd av materia och därför lyder under de rörelselagar som gäller för materian. Av detta följer att materialisterna menar att verkligheten existerar i kraft av sig själv utan att härstamma ifrån eller vara beroende av en högre icke-fysisk princip som finns utanför den fysiska världen men som samtidigt styr den. Den fysiska världen skapas inte av ett medvetande, inte av ett kraftfullt övernaturligt medvetande i form av en eller flera gudar och inte heller i form av ett subjektivt mänskligt medvetande och dess tankar och språk. Medvetanden, tankar, kultur och språk uppstår ytterst ur den fysiska verkligheten och är en integrerad del av den, inte tvärtom. Detta betyder att alla former av materialism avvisar föreställningar om gudar, magi, andevarelser och icke-fysiska dimensioner.

Marxismens materialism, den dialektiska materialismen, är emellertid inte reduktionistisk. Det betyder att den inte anser att alla processer i världen kan reduceras till att handla om fysik. Den dialektiska materialismen utgår istället från att det finns olika nivåer i verkligheten, från det subatomära och kosmologiska över det organiska till det sociala och historiska). De högre nivåerna förutsätter hela tiden de mer grundläggande nivåerna men är inte identiska med dessa eller ens möjliga att analyseras med samma begrepp och förklaringsmodeller.

Till skillnad från andra materialistiska skolor har marxismen formulerat en specifik teori för den sociala-historiska nivån: den historiska materialismen. Den historisk materialismen är alltså en del av den dialektiska materialismen eftersom den tillämpar den dialektiska materialismen när det gäller analysen av det förgångna och historieskrivningen om det förgångna.

Motsatsen till en materialistisk världsåskådning är det idealistiska synsättet. Mellan dessa två ligger agnosticismen.


Maximi- och miniprogram
Både reformisterna och stalinisterna har praktiserat minimi- och maximiprogrammets metod. De sätter upp en absolut skiljelinje mellan konkreta minimikrav och socialistiska maximikrav. Minimiprogrammet skall det kämpas för här och nu alltmedan maximidelen ständigt skjuts på framtiden. Den tyske högersocialdemokratiske teoretikern Eduard Bernstein uttryckte det hela i en berömd sats från 1800-talets slut: ”rörelsen är allt, målet intet”. Trots stalinisternas revolutionära fraseologi har de som sagt i grunden också anslutit sig till revisionismen på den här punkten. Ett maximi- och minimiprogram passar för politiska rörelser som bara vill ta vad kapitalet frivilligt kan avstå ifrån och vars vyer är begränsade till de parlamentariska korridorernas intriger.


Mellanskikt, lönearbetande
Hit skulle chefer (som inte äger företaget), arbetsledare och de halvautonoma lönearbetarna kunna hänföras. Många av dessa grupper arbetar och lever i allt högre utsträckning på samma villkor som det egentliga proletariatet. VD:ar och andra höga direktörer har å andra sidan så pass hög lön, och äger antagligen så pass mycket kapital, att de snarare borde hänföras till borgarklassen.


Mervärde
Enligt borgerliga ekonomer får arbetaren full betalning för sitt arbete. Men på vilket sätt uppkommer då vinsten? För borgerliga ekonomer är det någonting mystiskt. Vinsten uppkommer genom att köpa billigt och sälja dyrt. Den uppkommer genom den säregna egenskapen hos pengar att producera mera pengar. Kapitalägaren får ju bara ersättning för att han/hon velat riskera sitt kapital. Etc, etc. Men pengar är döda ting, de kan inte producera någonting i sig själva. Det är bara människor av kött och blod som ”producerar” varor på ett medvetet och planerat sätt.

Arbetsprocessen har två sidor. Man måste här skilja på arbetet som arbetskraft och produkten av arbetet (vilka för de borgerliga ekonomerna är samma sak). Kapitalisten köper inte några färdiga varor, bilar eller TV-apparater, från arbetare. Då skulle de ju inte göra vinst. Kapitalisten köper arbete som de kan disponera hur de vill under en viss tid. Arbetaren får sin lön, inte för hur mycket han/hon producerar utan för sin arbetskraft. Lönen motsvarar värdet av arbetarens existensmedel, det som krävs för att försörja sig själv och sin familj.

Den ovanliga egenskapen hos arbetet är att arbetaren kan producera mera än vad som krävs för att reproducera den egna arbetskraften. Skillnaden, vilket är merarbetet eller mervärdet, tar kapitalisten hand om. Denna exploatering döljs av arbetsprocessens dubbla karaktär, att både arbetaren och kapitalisten får fullt betalt för de slags varor de säljer – i arbetarens fall sin arbetskraft och i kapitalistens fall de varor arbetaren har producerat.


Min flykt från Sibirien
Trotskij ger i denna skrift en färgstark skildring av sin flykt från deportation i Sibirien år 1907. Han var deporterad som en av de ledande för 1905 års ryska revolution och skulle inte återvända till Ryssland förrän tio år senare, då som en av de ledande i oktoberrevolutionen.

Mitt liv
Trotskijs självbiografi blir med nödvändighet inriktad på flera av 1900-talets viktigaste händelser som första världskriget, ryska revolutionen och det efterföljande inbördeskriget samt stalinismens uppgång och kampen mot den. Men läsaren får också möta de erfarenheter och förhållanden i Ryssland som formade kämpen Trotskij. Redan vissa samtida kritiker av Mitt liv anmärkte på Trotskijs påstådda självglorifiering. Dessa invändningar kom från stalinismen och deras medlöpare och från personer utan förståelse för vad kampen mellan den stalinistiska kontrarevolutionen och oktoberrevolutionens försvarare handlade om.

Läsaren får inte bortse från bokens politiska sammanhang. Den skrevs som ett led i försvaret mot en av de största, troligtvis den största, förtalskampanjer som någonsin skådats. För att fysiskt kunna likvidera den trotskistiska vänsteroppositionen, Zinovjevs, Kamenenvs och Bucharins anhängare samt överhuvudtaget Lenins gamla garde, var det nödvändigt att först förgöra dem politiskt och moraliskt. Detta inkluderade inte bara de mest absurda politiska lögner som tänkas kan, utan också en regelrätt avhumanisering. Trotskij var tvungen att extra starkt understryka sina insatser och företräden i en situation när inte bara hans och kamraternas liv stod på spel utan även marxismen. Förvisso var Trotskij en synnerligen självmedveten person, men som redan en observant kamrat i hans ungdom konstaterade ”Trotskij behärskas helt av sitt ego, men hans ego behärskas helt och hållet av revolutionen”. Mitt liv är ett historiskt dokument av och över en av 1900-talets största revolutionärer.


Monopolkapitalism
Under konkurrenskapitalistiska förhållanden slås de företag ut som inte kan förbilliga sin produktion så mycket att de kan konkurrera med sina priser och ej heller skapa tillräckligt stor vinst för att ackumulera och investera i effektivare produktion. De större företagen kan dra nytta av sin storlek ur ekonomiskt hänseende; de kan köpa material i stora kvantiteter och på så sätt pressa inköpspriset. Detta gör det i sin tur möjligt för dem att tillverka billigare produkter, varigenom de kan ta ytterligare marknadsandelar. Småföretagen försvinner i den hårda konkurrensen. De företag som överlever blir allt större, och de ägare som segrar i konkurrensen slår ut eller köper upp de utslagna företagen. I extrema fall kan en enda producent av en viss vara ha total kontroll över tillgången på produkten ifråga och över anställningsförhållandena i branschen. Monopolkapitalisterna behöver inte längre konkurrera med andra. Konkurrensen, denna drivkraft i den kapitalistiska ekonomin, är alltså inte längre relevant för dem. Konkurrenskapitalismen förvandlas till monopolkapitalism. Under detta stadium förenas också bank- och finanskapitalet med industrikapitalet. Monopolen har dock svårt att uppnå en fullkomlig hegemoni över en nationell marknad, inte minst pga konkurrensen från utländska storföretag.


Motsättningar
Inom kapitalismen uppstår det olika motsättningar, framför allt mellan olika partikulära intressen samt mellan de partikulära och de gemensamma intressena. Kapitalismen bygger på individualism och partikularism, att alla förmodas agera i sitt självintresse. ”Den osynliga handen” kommer göra att dessa handlingar i det stora hela blir för samhällets eller gemenskapens bästa. I slutändan tjänar alla på att vara egoister enligt detta resonemang. Att så inte alltid behöver vara fallet kan illustreras av klimatkrisen. Alla förlorar ju i längden på den, men för den enskilde kan det vara värt att förstöra naturen om det ger en viss vinst. Just dennes klimatsabotage kommer inte ändra på särskilt mycket, men när alla tänker likadant leder det hela till en katastrof för alla.

Olika avtal kan förstås slutas, men för varje partikulärintresse finns en stark drivkraft att komma runt eller bryta mot dessa. Den ena av kapitalismens grundläggande motsättningar är mellan privategendomen å ena sidan och den alltmer församhällelligade karaktären hos produktionen å den andra sidan. Människor lever i armod eller t o m svälter samtidigt som det produceras mat i överskott. Men denna mat kontrolleras inte av hela samhället utan av privata intressen. Regnskog skövlas, samtidigt som detta kan innebära en katastrof för hela mänskligheten i en inte så avlägsen framtid. Men det är inte hela samhället som innehar kontrollen över skogshanteringen.

Den andra grundläggande motsättningen inom kapitalismen är den mellan kapitalets nationella karaktär och nationalstaten å ena sidan och produktionens alltmer globala form å den andra sidan. Nationalstaten var till en början en progressiv konstruktion, och dess uppkomst var knuten till det nationella kapitalets behov. Nationalstaten kunde ta bort olika barriärer, tex tullar och skråens monopol i städerna, och därmed skapa en nationell marknad, vilket var en förutsättning för kapitalismens utveckling. Den borgerliga nationalstaten skyddar dessutom den egna kapitalistklassens intressen mot andra kapitalister i andra länder. Men som sådan blir nationalstaten ett hinder för vidare utveckling.


Den mänskliga naturen
Marx utvecklade aldrig någon systematisk lära om den mänskliga naturen. Men han har ändå gjort viktiga bidrag i frågan, både i hans filosofiska ungdomsskrifter och i de mognare arbetena. Man skulle kunna säga att han betraktar den mänskliga naturen både som statisk och dynamisk. Vissa företeelser gäller över samhällen under skilda tidsepoker, medan andra är historiskt villkorliga.

En viss skillnad i betoning finns. Det märks om man t ex jämför de mer suprahistoriska De ekonomisk-filosofiska manuskripten skrivna 1844 och Den tyska ideologin som författades två år senare tillsammans med Engels. I de förra diskuterar Marx människans artväsen i allmänhet, såväl den materiella som den andliga sidan. Det är också här han lägger fram sin berömda teori om människans alienation eller förfrämligande inför sig själv och sitt eget artväsen, vilket har starka normativa undertoner (hur den ”riktiga människan” borde vara). I det senare verket understryks mycket starkare den mänskliga naturens dynamiska och historiska karaktär, hur den bestäms av specifika miljömässiga förhållanden.

Delvis kan spänningen förklaras med att Marx under dessa år alltmer tog avstånd från den verklighetsfrämmande spekulativa filosofin, som han ju själv tidigare utgjorde en del av, och anammade en mer empirisk och praktiskt orienterad ståndpunkt. I Den tyska ideologin skisserar Marx och Engels på en modell för historiens utveckling. Utgångspunkten är människans allmänna situation. De börjar inte med medvetandet, utan slutar med det. Även om det är genom sitt medvetande som människan skiljer sig från djuren, så kan medvetandet aldrig vara någonting annat än det medvetna varat. Det är människans vara som är hennes verkliga livsprocess, i interaktionen med naturen. Vad som skiljer människans interaktion med naturen från djurets är arbetet, att människan producerar sina livsförnödenheter. Det som skiljer det mänskliga arbetet från djurens mer instinktiva beteende, t ex binas eller en spindels komplicerade bygge, är att arbetet är en medveten process, som finns i medvetandet innan det utföres. Icke desto mindre är arbetet en produkt av den biologiska evolutionen. Engels skulle senare säga att handens utveckling föregick hjärnans, vilket på ett briljant sätt har bekräftats av senare forskning. Människan är i första hand en historisk varelse.

n

upp


Nationalstaten
Detta är den vanligaste borgerliga statsformen, så även för Sveriges del. Idén om en stat vars viktigaste föreningspunkt är en gemensam historia, kultur och språk, spelar en utomordentligt viktig roll för att legitimera det borgerliga styret. I själva verket är det få stater i världen som är etniskt homogena. Än mer så efter de stora folkomflyttningar som kapitalismen gett upphov till under sin expansion över jordklotet. I många stater utövas därför makten av en bourgeoisi som kommer ur majoritetsbefolkningens led, och som medvetet försöker stärka sitt styre genom att utmåla minoritetsbefolkningarna som ett hot mot majoritetsbefolkningen. Men bourgeoisin behöver inte nödvändigtvis stöda sig på majoritetsbefolkningen. Under apartheid-tiden i Sydafrika utövades den av en bourgeoisi som kom ur minoritetsbefolkningen och som upprätthöll sin makt genom att systematiskt diskriminera majoriteten och använda en del av de överprofiter som detta system ger upphov till för att medvetet framskapa en vit arbetararistokrati.


Nationalismen
Nationalism är en ganska ny företeelse som skapades som ett politiskt uttryck för nationalstaten. Kapitalet behövde en till synes klasslös överideologi som kunde skapa en kollektiv ”folklig” sammanhållning kring staten och det egna klassherraväldet. Detta har varit nödvändigt för att likvidera eller åtminstone dämpa samhällets sociala, kulturella, etniska och politiska motsättningar. Trots att nationalismen kan se ganska olika ut efter omständigheterna finns hela tiden ett antal teman som ständigt återkommer i alla nationalismer. Det är hyllandet av folket och nationen vars försvar står över allt annat. Det är vurmandet kring vissa kollektiva myter av typen hjältedåd och segerrika krig. Som regel görs ofta nationella anspråk sekler tillbaka i tiden till kungadömen och kulturer som ofta inte har någonting med dagens nationer att göra. Israel och sionismen är ett av de mest extrema exemplen på det. Dessutom ett exempel på vilken reaktionär roll sådana myter kan spela under vissa förhållanden.


Nationella frågan
Det grundläggande taktiska bidraget i denna fråga gavs av Lenin. Lenin och bolsjevikerna förde fram som en av de mest centrala delarna i sitt program; rätten för förtryckta nationer att lämna existerande statsbildningar. Som regel uppmuntrade man inte till detta, utan förklarade tvärtom att arbetarklassen skulle stå starkare utan splittrande gränsdragningar. Men om majoriteten i den förtryckta nationen så önskade så vore det en demokratisk rättighet för dem att bilda en egen stat. Detta var något som förvägrades alla icke ryska nationer under Tsar-dömets diktatur.

Lenin kallade dåtidens Ryssland för ”nationernas fängelse”, ett omdöme som passar på många statsbildningar idag. Med det här programmet kunde bolsjevikerna vinna stöd och förtroende hos massorna i flera av de minoritetsgrupper som ingick i Tsarryssland. Det är välkänt att en mycket hög andel av bolsjevikernas medlemskår var judar. Efter att Oktoberrevolutionen hade segrat och bolsjevikerna satt vid regeringsrodret lät man Baltstaterna och Finland avskilja sig eftersom det var tydligt att folkopinionen så önskade.


Neoklassiska skolan
Under 70- och 80-talet skedde en omvärdering inom nationalekonomin, och man började betona gamla neoklassiska lösningar om avregleringar och minskade statliga ingrepp. Den strikta monetarismen, förespråkad bl a av Milton Friedman, menar att penningpolitiken (d v s regeringens eller centralbankens användning av ränta eller kontroll av penningmängden för att påverka ekonomin) borde koncentreras på att öka penningmängden med ett konstant procenttal varje år. Varken penning- eller finanspolitiken bör användas för kontracykliska syften, eftersom detta bara riskerar att skapa ekonomiska obalanser och osäkerhet. Det är mycket lättare att följa ett enkelt mål, som att hålla penningsmängdsökningen på en konstant nivå.

Om den kapitalistiska ekonomin lämnas åt sig själv antas utbud och efterfrågan att matcha varandra och sålunda full sysselsättning uppnås (med full sysselsättning menas inte att arbetslösheten är noll, bara att den befinner sig på en ”naturlig” nivå, innebärande att den är ”frivillig”). Den mer urskiljande monetarismen har också en stark tro på den privata sektorn, men anser att det i vissa fall kan finnas ett behov av att föra en stabiliseringspolitik. Den s k utbudsekonomin försöker skylla kriserna på det alltför höga skattetrycket. Om skatterna minskar så kommer människor att vilja arbeta hårdare och spara mera. Högre sparande leder till mer investeringar, eftersom ett större utbud av sparande medel automatiskt skapar sin egen efterfrågan. Detta är förstås rent hokus pokus, eftersom ökade privata inkomster som uppnås på detta sätt bara innebär minskade statliga utgifter. Rika som gynnas av en sådan politik konsumerar en mindre del av sina inkomster. Det är också typiskt hur skulden läggs på de arbetslösa, de ska förmås till att ”vilja” arbeta.

All form av statlig interventionism är dock inte av ondo enligt den neoklassiska ekonomin. När det handlar om att intervenera för att öka konkurrenstrycket och ta bort olika ”barriärer” och återupprätta prisers, räntors och löners flexibilitet så ser man annorlunda på staten. Idag kontrasteras t ex USA:s låga arbetslöshet mot Europas som ett bevis på de välgörande effekterna av större löneflexibilitet, svagare fackföreningar, sämre arbetslagstiftning och hårdare tag mot monopolbildningar. Det är statens ekonomiska och sociala roll som attackeras, inte statens repressiva roll som försvarare av privategendom och en smidigt fungerande marknad.


Neolitiska revolutionen
Ett begrepp som lanserats av den marxistiska antropologen Childe. Övergången till jordbruk och boskapsuppfödning var ingen frivillig övergång, utan påtvingades av befolkningstillväxten och de krympande jakt- och vegetabiliemarkerna. Människan fick nu arbeta längre än under jakt- och samlarstadiet. Odling och uppfödning innebar att människor investerade mycket arbete i det de sedan konsumerade, något som de var beredda att försvara gentemot inkräktare.

I och med den neolitiska revolutionen gjorde sig de första tendenserna till privategendom gällande, och därmed också till social stratifiering. Aggressivitet människor emellan och privategendom utvecklades hand i hand. Samhällets skiktning var till en början en utvidgning av familjens skiktning: patriarkaliska stamöverhuvuden, därunder stammedlemmar och till sist slavar. Privategendomens införande var samtidigt kvinnans historiska nederlag, eftersom det blev mannen som kontrollerade och försvarade egendomen. Det slaveri som var latent i familjen utvecklades med befolknings- och behovsökningen samt med ökade kontakter med omvärlden såväl genom krig som byteshandel.

o

upp


Offentliga sektorn
Staten kan sägas spela en dubbel roll. Å ena sidan fyller den en repressiv funktion för att försvara en klass herravälde. Å andra sidan fyller den också en social funktion, genom att se till att samhället, vilket idag är ett kapitalistiskt samhälle, fungerar. Denna dubbla roll gör att det för många blir svårt att genomskåda statens klasskaraktär. Exempelvis har en okritisk idealisering av den offentliga sektorn blivit ganska allmänt utbredd för dagens vänster.

För marxister gäller det att klargöra att den borgerliga staten, inklusive dess olika sektorer, ytterst tjänar den härskande klassen och att det i slutändan blir omöjligt att tämja den som ett redskap i händerna på arbetarklassen. T ex har skolan alltid varit ett indoktrineringsinstrument för kapitalismen att få fram passande och lydig arbetskraft. Den offentliga sektorns tillväxt har visserligen kunnat förbättra arbetarklassens läge, men den har samtidigt närmare knutit denna klass till den borgerliga statsapparaten.

Den svenska modellen byggde från början på en klassamarbetsstrategi. Kapitalet var berett att göra eftergifter, men bara om arbetarrörelsen inte utmanade dess makt i samhället. Så kunde de svenska kapitalisterna under 50- och 60-talet skratta sig lyckliga över en i europeiska tal extremt låg strejkstatistik. Det gäller att se dialektiken i denna process. En omfattande offentlig sektor har varit en av hörnstenarna i den generella välfärdspolitiken i Sverige. Arbetarrörelsens styrka under efterkrigsperioden var en politisk faktor som möjliggjorde radikala sociala reformer. Kapitalisterna kunde under denna period både säkerställa sina vinster och acceptera sociala reformer för arbetarklassen. Faktum är att den härskande klassen hade ett visst egenintresse i välfärdsbygget. Industrins och hela samhällets sofistikering började ställa helt nya krav på arbetskraften vad det gällde hälsa, utbildning och tillgänglighet. Dagis, bättre utbildning och sjukvård för alla blev en samhällelig nödvändighet. Att välfärdsreformerna sedan blev så omfattande som i Sverige och Skandinavien berodde på arbetarrörelsens tyngd och kamp.

I och med att faktorerna bakom efterkrigsuppsvinget inte längre är för handen har världskapitalismen gått in i en epok av hämmad kapitalackumulation. Systemets bristande förmåga till planering och långsiktigt tänkande visar sig i slakten av den offentliga sektorn. Kortsiktiga profitintressen har helt tagit överhanden. Högerkrafterna är och har länge varit på offensiven till försvar för privatiseringar och nedskärningar.


Oktoberrevolutionen
Den 8 november 1917 – 26 oktober enligt den gamla ryska kalendern – störtade den ryska arbetarklassen landets borgerliga regering och överförde makten till sina egna organ, sovjeterna. Det var början på en händelseutveckling som inte bara djupt präglat 1900-talets historia, utan också utgjort en vattendelare inom den internationella arbetarrörelsen. I mars 1917 hade det ryska kejsardömet störtats utan att någon lyfte ett finger till dess försvar. En provisorisk borgerlig regering hade tillträtt, men den och dess anhängare hade gradvis förlorat allt inflytande över situationen. Bolsjevikpartiet hade framträtt som den ryska arbetarklassens ledare på basis av sitt program som krävde fred, bröd och makten åt arbetarklassens egna organ, sovjeterna.

På sensommaren hade bolsjevikerna större stöd än någon av sina motståndare i praktiskt taget alla industricentra i landet. Natten före den andra sovjetkongressens öppnande den 8 november besatte den bolsjevikledda Petrogradsovjeten alla strategiska platser i huvudstaden och häktade regeringen. Bara regeringschefen Kerenskij lyckades slinka undan. Det totala antalet dödade översteg inte femton personer. I Moskva däremot tog maktövertagandet nästan en vecka att genomföra och uppnåddes först efter hårda och blodiga strider, där regeringsanhängarna inte drog sig för att ställa till massakrer på de upproriska arbetarna.

Den andra sovjetkongressen, vars majoritet utgjordes av bolsjeviker, ställde sig inte förvånande bakom Petrogradsovjetens aktion och övertog formellt makten i det arbetande folkets namn. Det var dock inte bara bolsjevikerna som stödde sovjetens aktion, utan också vänster-socialrevolutionärerna som brutit med partiets högerflygel, och som kunde göra anspråk på att tala för landsbygdens fattiga och jordlösa massor.

Sovjetkongressen tillsatte en revolutionsregering, kallad folkkommissariernas råd, och antog också de viktiga dekreten om fred och jord. I dekretet om freden föreslog sovjetkongressen ”alla krigförande folk och deras regeringar att genast inleda förhandlingar om en rättvis, demokratisk fred” för att få slut på världskriget. Dekretet om jorden förklarade all privat jord för nationaliserad utan kompensation och gav alla som ville bruka jorden rätt att göra det. Detta dekret var av avgörande betydelse för revolutionens möjlighet att segra. Ty det faktum att bolsjevikerna hade stöd av majoriteten av de ryska arbetarna hade inte hjälpt dem att behålla makten i ett land där cirka 80 procent av befolkningen utgjordes av bönder. Dekretet om jorden var svaret på böndernas revolt mot de stora jordägarna som utgjort tsarregimens ryggrad. En revolt som dessutom underblåstes av att landsbygden var fylld av miljontals beväpnade desertörer från den sönderfallande armén. Varje försök att gå emot denna lavin hade varit detsamma som politiskt självmord. Jord-dekretet banade också väg för en koalitionsregering mellan bolsjeviker och vänster-SR. I mitten av december inträdde sju vänster-SR:are i regeringen.

Som kuriosa kan nämnas att detta bidrog till att revolutionen framstod som det direkta förverkligandet av miljontals så kallade gammeltroendes religiösa drömmar. Den nya regeringen fortsatte det bygge som kongressen inlett. I snabb takt antogs en rad beslut: Åttatimmarsdagen, som redan införts på många fabriker av arbetarna själva, blev lag; ackordslönesättning avskaffades; ett socialförsäkringssystem skapades; skyddslagstiftning som begränsade kvinnoarbete och förbjöd barnarbete antogs. Bara några dagar efter maktövertagandet antogs ett dekret om arbetarkontroll över produktionen, som lagfäste arbetarnas insyn och vetorätt i den ännu så länge privatägda industrin. Dessförinnan hade redan ett dekret om minoritetsbefolkningarnas rättigheter antagits. Bolsjevikregeringen förbjöd dessutom all diskriminering av kvinnorna. Den snabba takten i lagstiftningsarbetet handlade lika mycket om entusiasm som om att så snabbt som möjligt klargöra för befolkningen vad den nya regimen stod för Ð även om den ännu inte hade kontrollen över hela landet.


Ojämlikt byte
Emmanuells teori om ”ojämlikt utbyte”, vilken delvis baseras på Marx arbetsvärdeslära (dvs att värdet på en vara motsvarar arbetstiden för dess framställning), antyder att det inte finns några fördelar för periferin att handla med de industrialiserade länderna. Detta beror på att den arbetstid som lagts ned på de varor som periferin producerar är mycket större än den arbetstid som lagts ned i de varor periferin får tillbaka från kärnan, vilket ger upphov till en exploatering. Denna sort argumentation leder till ett förespråkande av självförsörjning och en import-substitutions-strategi (dvs att u-länderna själva ska producera den typ av varor de för närvarande importerar från i-länderna).

Teorin om ”ojämlikt utbyte” misstolkar dock Marx arbetsvärdeslära. Problemet är att produktiviteten i de underutvecklade länderna är lägre än i industriländerna, vilket innebär att en arbetstimme i de underutvecklade länderna motsvarar färre varor än en arbetstimme i de industrialiserade länderna. Även Marx menar att värdet av mer produktivt arbete måste räknas som större än mindre produktivt arbete. Visst kan u-länderna sägas vara exploaterade av i-länderna, men denna exploateringen handlar oftast om en direkt kapitalistisk exploatering, genom att borgarklassen i de imperialistiska länderna äger en stor del av u-ländernas tillgångar till följd av kapitalexporten.

Kapitalets organiska sammansättning är kvoten mellan konstant och variabelt kapital, förhållandet mellan dött och levande arbete. Se även profitkvotens fallande tendens.

p

upp


Pariskommunen
1871 tog de parisiska arbetarna makten och upprättade historiens första proletära demokrati. Kontrarevolutionen lyckades emellertid krossa kommunen i ett fruktansvärt blodbad. Internationalen var inte stark nog att komma till undsättning genom att leda de europeiska arbetarna till massuppror. Kommunens enda räddning hade legat i dess spridning internationellt (och nationellt till andra franska städer).

Bland marxister har det senare förts en diskussion om huruvida Pariskommunen var en arbetarstat eller inte. Marx själv menade i ett brev 1881 att kommunen bara var ”en stads resning under exceptionella omständigheter och dess majoritet var inte på något sätt socialistisk eller kunde så vara”. Dock betonade Marx att själva den politiska formen var någonting nytt, som ger en vägledning över hur arbetarstaten kommer organiseras. I pamfletten Pariskommunen betecknade han den som en arbetarregering. Lenin kallade Pariskommunen för en improviserad proletär diktatur, vars organisationsformer senare kom att karaktärisera också de ryska sovjeterna.


Parlamentarism
Den parlamentariska kretinismen utgår från att parlamentet svävar fritt över det övriga samhället. Men den politiska kampen avgörs inte i parlamentet utan av styrkeförhållanden mellan levande sociala krafter. Parlamentsval är bara en demokratisk fasad för den borgerliga statens ”diktatoriska” karaktär. Dessa val ändrar inte på vem som innehar den ekonomiska makten, och det är den som räknas. Det är borgarklassen som kontrollerar massmedia, och de har de verkliga resurserna för att propagera för sina idéer. Någon demokratisk jämlikhet kan det därför aldrig råda under kapitalismen. Och hur skulle det någonsin kunna finnas en jämlikhet mellan den utsugne och utsugaren?

Den borgerliga parlamentarismen bygger på att den politiska makten avskiljs från styret över ekonomin, vilket förklarar varför parlamentarismen är baserad på geografiska områden och inte på arbetsplatser. ”All makt utgår från folket” – är ett typiskt borgerligt demokratiskt slagord. Men då definierar man bort den ekonomiska makten ur begreppet makt. Demokrati gäller sålunda bara så länge besluten inte på ett avgörande sätt inkräktar på den ekonomiska makten. Enligt klassisk liberalism kan det ju inte heller förekomma ekonomiskt förtryck. I en fri marknadsekonomi är alla jämlika, alla har lika möjligheter att köpa och sälja. Men under kapitalismen grundas makt i första hand på kontroll av de ekonomiska tillgångarna. Det är främst de med ekonomisk makt som kontrollerar politiken, inte tvärtom.

Parlamentarismen gör också en åtskillnad mellan den beslutande, verkställande och dömande makten. Det gäller alltså att skilja mellan den parlamentariska formen för att fatta beslut och hur besluten verkställs vilket görs genom de statliga myndigheterna. Var tredje eller sjätte år får varje person möjlighet att lägga en röstsedel i valurnan och alla får känna sig jämlika, att de har lika stor makt och inflytande. Men det är några andra som utövar statsmakten mellan valen – byråkratin, polisen och militären. Och inför de statliga myndigheterna råder ingen jämlikhet. Socialbidragstagare, flyktingar och ”problematiska” ungdomar behandlas på ett helt annat sätt än representanter för näringslivet, osv. Medan den beslutande makten är underställd vissa demokratiska processer, är inte den verkställande och dömande makten det. Polis, domstol, militär och säkerhetspolis – statens kärna – är sålunda undantagna från demokratisk kontroll och insyn.


Patriarkat
Borgarklassens maktutövning är inte den enda förtryckande strukturen. Under klassamhället lever kvinnor i alla sociala grupper under ett specifikt patriarkalt, manschauvinistiskt förtryck. Arbetarkvinnorna utsätts även för den kapitalistiska exploateringen, något de givetvis inte delar med bourgeoisiens kvinnor. Patriarkatet är en exklusivt manlig hierarki för att hålla kvinnan i en underordnad position. Hon förvägras, generellt sett, rätten till maktutövning i samhället – ekonomiskt, politiskt och personligt.

I Sverige är kvinnor formellt och juridiskt jämställda med männen. I verkligheten är det annorlunda. Typiska kvinnoyrken är samtidigt låglöne- och lågstatusjobb. Även där kvinnor och män gör exakt samma arbete är det bevisat att kvinnor ofta har en lägre lön. Många av de sociala nedskärningarna drabbar kvinnor extra hårt, exempelvis genom uppsägningar i offentliga sektorn. 1996 fick en fjärdedel av de ensamma mammorna socialbidrag. Till skillnad från den genomsnittliga mannen är kvinnan dubbelarbetande, dvs att hon har hushållsbestyren kvar efter ordinarie arbetstid (om hon har anställning vill säga). I Sverige misshandlas varje vecka minst en kvinna till döds av en närstående man.

Patriarkatets uppkomst hör samman med klassamhällets tillblivelse. Det får genom forskningen anses belagt att större delen av sin tid på jorden har människan levt i klass- och statslösa samhällen. Med jordbrukets utveckling kunde de förhistoriska klasslösa stenålderssamhällena börja producera ett överskott av mat och förnödenheter. Eftersom överskottet inte räckte till alla uppstod en kamp om vem som skulle kontrollera detta överskott. Ur kampen formades de första härskande klasserna, det vill säga en mindre grupp individer som med vapenmakt tillskansade sig kontrollen över produktivkrafterna (=jordbruket). Från första början hade kvinnorna skött jordbruket och männen jakten. De nya manliga eliternas hegemoni krävde alltså ett undanskuffande av kvinnan från sin viktiga position som ansvariga för jordbruket. Processen fullbordades genom att arvsrätten, som tidigare legat på modersidan, överfördes till faderssidan. Detta var kvinnans historiska nederlag då hon reducerades till barnaföderska och kokerska.


Permanent revolution
Begreppet är främst förknippat med Leo Trotskij. Han använde det i sin analys av karaktären på den ryska revolutionen i ljuset av 1905 års erfarenheter (dvs den första ryska revolutionen). De länder som har kommit att domineras och utsugas av de avancerade kapitalistiska metropolerna kännetecknas av en ”ojämn och sammansatt utveckling”. De kombinerar den nya och den gamla tiden, moderna kapitalistiska inslag jämsides med hel- och halvfeodala förhållanden. Dessa länders inhemska bourgeoisier kan inte spela samma dynamiska roll i att utveckla sina länder som de europeiska gjorde i kapitalismens barndom. Därtill är de alltför uppbundna till imperialismen och sina respektive jordägarklasser.

Kännetecknande för de flesta länder i ”tredje världen” är alltså att de inte fullt ut har genomfört den borgerliga revolutionens uppgifter, vilka är nationellt oberoende, jordreform och industriell utveckling. Eftersom de koloniala borgarklasserna är sammanknutna med tusen och ett band med de krafter de egentligen borde bekämpa – feodalherrar och utländska makter – kan man inte förvänta sig några större framsteg för dessa länder på kapitalistisk grundval. På grund av de koloniala bourgeoisiernas efterblivenhet menade Trotskij att proletariatet måste spela den ledande rollen i kampen för nationellt oberoende, fördelning av jorden och så vidare. Han menade också att arbetarna inte kunde stanna vid halva vägen och överlämna initiativet till borgerligheten utan att de måste permanenta revolutionen, med andra ord göra den socialistisk och sprida den internationellt.

Postmodernism
Postmodernismen brukar hävda att det antingen inte finns eller åtminstone inte går att finna någon objektiv kunskap eller sanning om verkligheten. Alla sanningar är relativa och det går inte att säga att några är mer sanna än andra. Deras argument för detta grundar sig på antagandet att eftersom språket är en social konstruktion, alltså inte något medfött utan något som har skapats av människan i samspel med andra människor, så måste allt som skapats av detta språk också vara sociala konstruktioner, dvs vi kan endast nå kunskap om verkligheten med hjälp av språket i form av teorier m.m.

För en marxist är detta totalt nonsens. Det är inte verkligheten som är ett resultat av språket utan språket som är ett resultat av verkligheten. Detta beror på att verkligheten existerar oavsett och oberoende av om vi existerar. Påståenden och teorier om verkligheten blir inte sanna därför att någon har sagt att de är det utan därför att de stämmer överens med vad som händer i verkligheten. Marxismen utgår inte från en absolut sanning utan säger att alla påståenden – även om vissa är mer sanna än andra – alltid är provisoriska och kan ändras om verkligheten i praktiken visar sig vara annorlunda än vi trodde.

Postmodernismen är också skeptisk till idén om ett självständigt och handlande subjekt. Totalisering eller totaliserande innebär att man vill förklara eller förändra mer än bara en lokal eller enskild del av samhället eller verkligheten i sin helhet. Sådana ambitioner leder enligt postmodernismen alltid till förtryck och annat elände. Postmodernismen är mycket kritisk till marxismen och särskilt när den förknippas med revolution. Sådana idéer bygger enligt postmodernismen på tron på totaliserande och universella teorier och lagar om samhället och måste därför undvikas med alla medel eftersom det endast kan leda till förtryck och elände, om det överhuvudtaget går att genomföra vill säga. Detta påstående bygger på åsikten att marxism och stalinism antingen är samma sak eller blir samma sak i praktiken.

Marxismen anses vidare reducera allt till klass och/eller ekonomi. Många postmodernister tycker också att arbetarklassen har fått en allt för privilegierad ställning som det enda revolutionära subjektet (dvs den grupp som kan genomföra en revolution eller annan avgörande förändring av samhället). De få postmodernister som överhuvudtaget anser att det finns något revolutionärt subjekt ser det som splittrat över en rad olika sociala rörelser och förtryckta minoriteter och/eller majoriteter som, enligt postmodernismen, varken har eller kan ha någon större kontakt med varandra och som endast kan förändra sin lilla bit av samhället och ingenting annat. Varje försök att förena dessa lokala rörelser och/eller minoritetsgrupper m.m. skulle vara totaliserande och därmed leda direkt till massmord och koncentrationsläger.

Endast den som verkligen tror att marxism och stalinism är samma sak kan ta åt sig av denna kritik. Om man däremot som trotskismen anser att stalinismen utgjorde ett brott med och en total förvrängning av marxismen, finns det ingen anledning att ge upp sina totaliserande ambitioner. En marxism fri från stalinism behöver inte vara rädd för att vara totaliserande eller bygga på alternativt hävda universella lagar. Dels gör den det inte på ett totalitärt och dogmatiskt sett som stalinismen och dels inser den att det finns saker som inte är universella eller går att totalisera. En sådan marxism reducerar inte alls allt till klass och ekonomi utan hävdar endast dess avgörande betydelse i sista instans. Vilket för oss till frågan om de sociala rörelser och minoriteter/majoriteter som sägs ha ersatt arbetarklassen som det revolutionära subjektet eller vad man nu vill kalla det.

Flera av de mest inflytelserika postmodernisterna har ett förflutet inom vänstern, vissa av dem kallade sig rentav en gång i tiden för marxister, och många har anammat eller åtminstone låtit sig inspireras av postmodernismen och flera av dem använder sig av ”kommunismens” fall som ett argument för postmodernismen och mot marxismen.


Produktionssätt
Produktionssättet eller den ekonomiska basen inbegriper produktivkrafter och produktionsförhållanden, och avser samspelet mellan dessa.


Produktivkrafter
Produktivkrafter är de sätt på vilka människorna under en historisk epok bearbetar naturen för att producera sina förnödenheter, människans förhållande till naturen; dvs det teknologiska kunnandet, den tekniska utrustningen och produkttyperna. De markerar ett stadium i människans arbetsdelning. Varje stadium i arbetsfördelningen bestämmer också individernas förhållande till varandra med avseende på råvaror, verktyg och produkter. Produktivkrafterna formar i sin tur produktionsförhållandena. När produktivkrafternas utveckling kommer i motsättning till produktionsförhållandena inträder en revolutionär period. De klasser eller samhällsgrupper som var gynnade av de gamla produktionsförhållandena kommer motsätta sig en kvalitativ förändring i den ekonomiska strukturen. De klasser och samhällsgrupper som anser sig vinna mer på de nya produktionsförhållandena kommer potentiellt utgöra de revolutionära krafterna. Vilken konkret form den historiska utvecklingen får avgörs alltså av en levande kamp mellan olika klasser.


Produktionsförhållanden
Handlar om under vilka samhälleliga former denna produktion sker, vilka sociala relationer som råder inom produktionen. De olika utvecklingsstadierna i arbetsdelningen betecknar alltså samtidigt olika egendomsformer.


Profitkvotens fallande tendens
Den organiska sammansättningen är kvoten mellan konstant och variabelt kapital, förhållandet mellan dött och levande arbete. Marx ansåg att den organiska sammansättningen långsiktigt tenderar att öka, pga kapitalackumulationen. Detta beror på att en allt större del av företagens utlägg är av konstant kapital och allt mindre av löner. Detta är en inneboende tendens i kapitalismen, eftersom konkurrensen driver enskilda kapitalister till att ersätta arbetare med maskiner. Den totala effekten av denna process, allt annat lika, är att även profitkvoten sjunker. Detta är kontentan i den sk ”lagen om profitkvotens fallande tendens”.

Denna ”lag” betonade Marx måste skiljas från andra orsaker till profitkvotens fall, exempelvis de exceptionella omständigheter som uppstår då priserna faller och företagen tillfälligt går i förlust eller till följd av att mervärdeskvoten ökar pga att arbetarna tillkämpar sig högre löner. Till denna huvudtendens identifierade dock Marx en rad mottendenser, bl a att mervärdeskvoten kan öka (dess effekter har dock en begränsad verkan på längre sikt) och att det konstanta kapitalet kan förbilligas genom effektivare produktion (därmed sjunker arbetstiden för dess framställning och därmed också dess arbetsvärde). Mot denna bakgrund föredrog Marx att tala om en ”tendens” och inte om en lag som gör sig gällande rätlinjigt. Det bör också påpekas att mycket av den kritik som har riktats mot denna ”lag” eller ”tendens” redan togs upp av Marx när han formulerade sina mottendenser.

Den s k ”profit squeeze”-teorin innebörd är att kapitalet befinner sig i en rävsax, profitkvoten kommer under press från både minskad efterfrågan och ökade produktionskostnader. Marx själv försökte just se båda dessa sidor. Han ville t ex hellre prata om överproduktion än underkonsumtion, eftersom det förra begreppet kopplade krisproblematiken till produktionens sfär. En höjning av konsumtionen skulle inte lösa kapitalismens kriser. Mycket talar för att det under en högkonkunktur är båda faktorerna som samverkar till att ekonomin går in i en recession, både att marknaderna tar slut – vilket gör att konkurrensen hårdnar – och att produktionskostnaderna stiger. Den enskilde kapitalisten måste slåss på två fronter, både mot lönearbetarna och mot andra kapitalister. Recessionen blir sålunda oundviklig. Men eftersom lönearbetarna pressas tillbaka under en lågkonjunktur och konkurrensen mattas av p g a den stora utslagningen (eller att nya marknader uppstår) blir återhämtningen lika oundviklig.

En del av produktionskostnaderna kan bestå av råvaruleveranser från u-länderna, och här kommer de internationella maktförhållanden helt klart in. Det är med andra ord viktigt att se de sociala krafterna bakom cyklerna, och inte fastna i en innehållslös teknisk-matematisk behandling (som i och för sig kan vara ett bra komplement men inget mer). Teorin har kritiserats för att i alltför hög grad fokusera på prismekanismen, och inte på de sociala relationerna inom produktionen.


Proletariat
De egendomslösa. Ett annat ord för arbetarklass.


Proletariatets diktatur
På samma sätt som strejkande arbetare eller antirasister måste organisera sina egna vakter och funktionärer för att slå tillbaka angrepp från polis, strejkbrytare eller fascister på samma sätt måste arbetarna organisera sin egen milis, sin egen maktapparat och sin egen stat för att slå tillbaka eventuella angrepp från borgarklassen. En arbetarrevolutions första åtgärd måste vara att expropriera produktionsmedlen från kapitalisterna (vilket inte skulle inkludera mindre företag och arbetarkooperativ). Detta skulle också behöva ske snabbt, så att inte borgarklassen skulle hinna sabotera ekonomin. En revolution måste gå hela vägen för att segra. Om reaktionen använder våld måste man slå tillbaka den med samma medel. Utsugna och revolutionärer har aldrig fått privilegiet att få bestämma vilka stridsvapen som kan få användas.

En vanlig missuppfattning av den leninistiska ”proletära diktaturen” är att den skulle vara samma sak som att en liten ”elit” tog makten och utövade den i arbetarnas och folkets namn, ungefär som den stalinistiska diktaturen i Sovjet. Men detta är själva motsatsen till en sund ”proletär diktatur”. ”Proletariatets diktatur” innebär att proletariatet, eller majoriteten i samhället, innehar statsmakten och ingen annan. Det är sant att proletariatets diktatur förutsätter arbetardemokrati, men dessa två begrepp är inte synonyma med varandra. För marxister kan begreppet ”diktatur” definieras som en permanent, organiserad maktutövning grundad på våld. En ”diktatur” blir enligt marxismen synonym med ”staten”, eller åtminstone dess ”repressiva kärna”, vilket döljs av att staten också har en del sociala funktioner och att den därmed också fyller ett allmänintresse. Däremot har marxismen alltid varit motståndare till blanquismen, att med kupp ta makten ”i majoritetens namn”.

Diktaturen i ”proletariatets diktatur” innebär just ett odemokratiskt inslag i arbetarstat, ett våldsamt förtryck av dem som försöker underminera arbetarstaten ekonomiskt, politiskt och militärt. Polisen och militären ersätts med organ som representerar fackföreningar, arbetarrörelse och andra folkrörelseintressen. Så många som möjligt får möjlighet att delta i administrationen av staten. Ett sådant styre innebär att proletariatet inte bara är med och väljer en statsmakt, utan de facto utövar den.


Proletär bonapartism
Proletär bonapartism berövar proletariatet den politiska makten, men fortsätter samtidigt att försvara de proletära egendomsförhållandena (dvs planekonomin) för att kunna parasitera på dem. Det samhällssystem som existerade i Östeuropa kan sägas ha varit en övergångsform mellan kapitalism och socialism. En övergångsform kommer dock alltid att antingen övergå till den nya formen eller att regressera till den gamla.

Socialt och ekonomiskt baserades stalinismen på postkapitalistiska/proletära produktionsförhållanden, men den berövade arbetarklassen den politiska makten. Genom att stalinismen utplånade all oberoende arbetarklassorganisering och diskrediterade socialismen spelade den en kontrarevolutionär roll. De stalinistiska byråkraterna utgjorde dock ingen egen klass. De hade varken aktier eller obligationer. Byråkratin rekryterades, fylldes ut och förnyades som en administrativ hierarki, oberoende av några särskilda egendomsförhållanden för sin egen del. Den enskilde byråkraten kunde inte till sina arvingar överföra rätten att exploatera statsapparaten. Byråkratin åtnjöt sina privilegier i form av maktmissbruk. Den fortsatte att bevara statsegendomsrätt endast i den utsträckning som den fruktade arbetarklassen.

Planekonomin byggde på arbetarklassen och dess stöd, inte på den stalinistiska byråkratin (sociologer har tex konstaterat att så sent som i mitten av 80-talet föredrog majoriteten av Polens befolkning planekonomi före marknadsekonomi). De sistnämnda bar i själva verket fröet till en borgerlig kontrarevolution. Trotskij förutsåg redan på 30-talet att en möjlig kapitalistisk restauration i Sovjet skulle finna inget litet antal färdiga tjänare bland de stalinistiska byråkraterna, många av dessa förstås med förhoppningar om att bli kapitalister. En stor del av den nya borgarklassen i dagens Östeuropa är fd ”kommunistiska” direktörer och fd höga partifunktionärer vilka under stalinismen kunnat roffa åt sig statlig egendom. De är de sanna ”meningsfränderna” till borgarna i väst.

Eftersom socialismen är en högre samhällsform än kapitalismen finns dess materiella förutsättningar bara i global skala, på samma sätt som kapitalismen inte kunde formeras förrän en nationell marknad och en nationalstat hade bildats. Den nationella begränsningen inplanterar automatiskt ett borgerligt element i varje planekonomi, inte minst i form av borgerliga fördelningsnormer. Stalinismen var ett ojämlikt samhälle och en diktatur. En liten klick byråkrater hade privilegierna och makten. Men socialism skulle ju innebära jämlikhet och att alla skulle bestämma tillsammans. Statsegendom blir ”hela folkets egendom” först i den utsträckningen att sociala privilegier och differentieringar försvinner, och därmed behovet av staten. I Sovjet växte sig istället staten allt starkare, diktaturen blev allt brutalare och byråkratins privilegier blev alltmer omfattande.


Prostitution
P g a den ekonomiska otryggheten som skapas av patriarkatet och kapitalismen tvingas miljoner kvinnor att prostituera sig. Medan mannen som köper en kvinnas sexuella tjänster går fri behandlas kvinnorna som kriminella. Både Thailand och Brasilien är exempel på länder där handeln med kvinnor blivit en hel massindustri. Inte nog med att kvinnan här förnedras till max, hon blir dessutom offer för ett flertal sjukdomar som särskilt i underutvecklade länder ofta leder rakt till döden. Den prostituerades situation kan mycket väl jämföras med arbetarens situation under kapitalismen, såsom Marx analyserade den. På ytan är själva köpet och försäljningen av arbetskraften en frivillig handling från båda parternas sida. Det är detta förhållande som skiljer lönearbetet från slaveriet som ju grundas på direkt våld. På samma sätt finns en grundläggande skillnad mellan prostitution och våldtäkt. Men samtidigt grundas själva förhållandet att några måste sälja sin arbetskraft och några exploaterar den på ett indirekt tvång eller våld, genom att kapitalisterna kontrollerar produktionsmedlen som med våld försvaras av den borgerliga staten. På ett liknande sätt är prostitutionen ett uttryck dels för ett patriarkalt samhälle och dels för privategendom, eller som Marx uttryckte det: ”Prostitution är endast ett specifikt utslag av arbetarens allmänna prostitution”.

Under patriarkatet inskränks kvinnors sexuella frihet med eller utan våld, något som ”kompletteras” med prostitution eftersom mannens sexualitet inte stävjas på samma sätt – prostitutionen reflekterar inte en frigjord sexualitet utan en hämmad sådan. Under kapitalismen råder en ojämlik fördelning av samhällets resurser, vilket speciellt slår mot kvinnor, vilka oftast blir beroende av mannen för sin försörjning, för de flesta kvinnor inom äktenskapet men för vissa som prostituerad (ett förhållande som också indirekt försvaras med våld genom den borgerliga statens försvar av privategendomen och ojämlikheten).

q

upp

r

upp


Rasism
Detta är en pseudovetenskaplig klassificering av människor i rasliga och kulturella över- och underkategorier och utifrån det ett systematiserat förtryck och diskriminering. I dag är rasismen en institutionaliserad företeelse inom den imperialistiska maktstrukturen. Historiskt formulerades diverse rasistiska teorier för att legitimera Europas kolonialistiska grymheter i Asien, Afrika och Latinamerika. Ett ideologiskt system konstruerades som gick ut på att européerna, i praktiken den styrande klassen, måste regera i kolonial form på grund av urinvånarnas mentala, kulturella och ekonomiska efterblivenhet.

Småborgerliga medelklassdemagoger brukar ofta skylla rasismen på arbetarna och deras ”bristande bildning”, ”rädsla för det främmande” och dylikt. Rasistiska idéers förekomst beror dock inte på den ena eller andra personliga egenskapen hos arbetande människor. Däremot är olika proletära skikt helt uppenbarligen mottagliga för detta gift. Till detta finns det materiella förklaringar. Många vita arbetare tjänar själva på den rasistiska ordningen, globalt såväl som nationellt. Lenin påpekade i sin pamflett Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, att de utvecklade kapitalistiska nationernas utsugning av den koloniala världen tillät dem att muta och privilegiera ett toppskikt av inhemska arbetare. Man skapade en särskilt gynnad arbetarelit, en proletär aristokrati.

Lenin förklarade att arbetararistokratin lade sig till med alla de värsta småborgerliga olaterna såsom reformism och nationalchauvinism. I en helt annan situation befinner sig de lumpeniserade skikten av ex-arbetare som förlorat all klassolidaritet och vänder sina frustrationer mot en annan utsatt grupp – invandrarna. Rasismen inom arbetarleden är ett uttryck för främmande och fientliga klassers inflytande. Den fyller en mycket viktig funktion för bourgeoisien i att så split mellan förtryckta grupper. Att krossa rasistiskt tänkande är en av de första plikterna för varje proletär internationalist.


Reformism
Begreppet reformism kan användas om varje politisk rörelse som på något sätt vill reformera och inte störta ett visst ekonomiskt eller politiskt system. Med reformism menas dock här en riktning som baserar sig på arbetarklassen, och som säger sig vilja reformera kapitalismen till något ”bättre” för löntagarna. Reformismen vill ”förbättra” kapitalismen genom politiska reformer. Den sätter därför också klassamarbetet före klasskampen.

Medan vänsterreformismen kan förespråka en socialism genom gradvisa reformer, har högerreformismen helt övergivit detta perspektiv. Ytligt sett har det egentligen aldrig funnits någon större politisk skillnad mellan socialliberalism (tex folkpartiet) och reformism. Båda står för ett slags ”humanare” kapitalism. Även mer medvetna borgare kan inse att en alltför låg levnadsstandard för arbetarna kan sänka produktiviteten i företagen och i ”värsta fall” leda till sociala explosioner. Skillnaden mellan dessa båda politiska riktningar är deras sociala rötter. Socialliberalismen baseras på och organiseras av kapitalister. Reformisterna kan sägas vara borgerlighetens representanter inom arbetarklassens organisationer, men reformisterna bildar i regel inte gemensamma organisationer med kapitalistklassen.

Mer specifikt baserar sig reformismen på det övre skiktet inom arbetarklassen, eller arbetararistokratin, och den privilegierade byråkrati som utkristalliserats från detta skikt (men som även kan ha sin bakgrund i andra klasser). Ju bättre ställt ett skikt av arbetare har det inom kapitalismen desto mer tenderar reformismen att dominera i denna grupp. Reformismen har främst försvarat de mer välbeställda och fackutbildade arbetarnas intressen, och inte sällan negligerat lågavlönade, arbetslösa, kvinnor, invandrare, ungdomar osv. Reformismen bevarar därför mycket av ekonomismens skråmentalitet. För reformismen går alltid de kortsiktiga intressena hos den egna gruppen före hela klassens långsiktiga intressen.

Resultat och framtidsutsikter
I denna lilla skrift formulerade Trotskij den ståndpunkt som mer än någon annan kommit att identifieras med trotskismen, nämligen den permanenta revolutionens teori. Resultat och framtidsutsikter var Trotskijs slutsatser från den första ryska revolutionen 1905, i vilken han själv spelat en nyckelroll som ledande i Petrogradsovjeten. Trotskij åstadkommer en djärv utveckling av det då förhärskande marxistiska perspektivet när han visar att den kommande ryska revolutionen måste vara en alltigenom socialistisk arbetarrevolution. Han argumenterade för att den ryska borgarklassen var för outvecklad, för uppknuten till både tsaren och världsimperialismen för att kunna leda en borgerlig revolution och grundlägga en dynamisk kapitalistisk utveckling. Därför måste arbetarklassen ta ledningen i revolutionen. Men när den väl gjort det menade Trotskij att den skulle tvingas välja mellan att lämna över makten till den borgarklass som den nyss omyndigförklarat eller att ta de logiska konsekvenserna av sin egen dominans. Det sistnämnda innebar att gå vidare från ett demokratiskt program för revolutionen till ett socialistiskt. Revolutionen borde inte göra halt halvvägs utan permanentas och leda till en proletär diktatur, inte bara i Ryssland utan i världsskala.

Revolution
Begreppet revolution kan användas på tre olika sätt: revolution av produktivkrafterna (ekonomisk/teknisk revolution), av produktionsförhållandena (social revolution) och av den politiska överbyggnaden (politisk revolution). Dessa tre revolutionstyper hänger intimt ihop. Tex förutsatte den industriella revolutionen en revolution i egendomsförhållandena, som i sin tur förutsatte att delar av borgerskapet genomförde en politisk revolution.

Ryska revolutionens historia del 1-3
Leo Trotskij var vid sidan av Lenin den främste ledaren för oktoberrevolutionen 1917. Denna händelse ligger i dag begrav under ett berg av myter och lögner. I Ryska revolutionens historia återger Trotskij hela den rad av händelser som utmynnade i den första segerrika arbetarrevolutionen. Framställningen har väckt beundran både som marxistisk historieskrivning och som litterär prestation.

s

upp


Sekterism
Varje socialistisk eller marxistisk gruppering går igenom ett stadium av rent propagandistiskt arbete, där huvudbetoningen är på att skola kadrer. Men en period av att mer vara en studiecirkel inympar oundvikligen en vana att närma sig de konkreta frågorna inom arbetarrörelsen på ett abstrakt sätt. Och de grupper som inte förmår att bryta denna vana riskerar att hamna i en sekteristisk fålla. Sekteristen ser på samhället som en utmärkt skola, där han själv är lärare. Enligt honom borde arbetarna ställa andra mindre viktigare frågor åt sidan, och istället samlas kring hans tribunal. Då skulle allt ordna sig till det bästa.

Sekteristen tänker oftast på ett formalistiskt sätt, rörelsen kommer enligt denne att utvecklas längst ett fast schema. Han lever i en värld av färdiga formler. Om dessa formler inte överensstämmer med verkligheten skapar det bara ett behov av att precisera sina formler. Diskussionen blir ett slags självändamål, inte ett sätt att komma fram till en lämplig handling. I praktiken innebär det att sekterismen vänder ryggen till arbetarnas konkreta kamp och istället hänfaller åt det idealistiska hållet. Centrismen och sekterismen är inte sällan två sidor av samma mynt. De bottnar ytterst i bristfällig teori och praktik, där impressionism fått ersätta noggrann analys. Om en gruppering pga sitt sekteristiska agerande avskiljer sig från arbetarna, kanske den i nästa steg tunnar ut sin politik i ett desperat försök att vinna anhängare.

Sexismen
För att upprätthålla kvinnoförtrycket (eller för den delen klassförtrycket) räcker det inte med naken repression. Under sin existens har patriarkatet skapat en särskild föreställningsvärld, en ideologi, av myter och tankar för att rättfärdiga kvinnans underordnande och förtrycket mot homosexuella – sexismen. Kvinnan framställs som det svagare könet, av naturen dömd till underkastelse. Enligt sexismen är själva syftet med varje kvinnas existens att hon ska behaga och tillfredsställa mannen. De mest perverterade uttrycken för det här är prostitution och pornografi. Det effektivaste sättet att vidmakthålla en förtryckande ordning är ju självklart om de förtryckta uppfattar sin situation som naturlig och oundviklig. Kapitalismens manschauvinistiska och sexistiska ideologi sprids genom allehanda kanaler såsom kultur, politik och religion. Överallt, även bland dem själva, möts kvinnor av olika förtryckande mönster.


Slaveri
Slaveriet uppträdde som en specifik ekonomisk institution i bla antikens Grekland och Rom. Slaveriet skapade en klass av fria, som inte ägnade sig åt något arbete, och som därför kunde koncentrera sig på att tänka och filosofera. De fria föraktade arbetet, och detta blockerade en möjlig förändring där slaveriet avskaffades. Den antika kulturen var därför en produkt av specifika ekonomiska relationer, av slaveriet. Slavarna slets ut hårt, och dog inte sällan efter bara några år. Detta skapade en dynamik i systemet, som hela tiden drevs att införskaffa nya slavar genom krig. Slaveriet var ett expansivt system, och höjdpunkten för det var Romarriket. Men när Rom i stort sett hade erövrat det som gick att erövra inträdde en period av fred, vilket bara underminerade systemet. Tillförseln av slavar började avta. Slaveriet gick under när Romarriket föll runt år 400, men ersattes inte av något högre produktionsförhållande. Först flera sekler senare uppstod ett nytt system, feodalismen. Vissa marxister har dock ifrågasatt om slaveriet verkligen existerade som ett eget produktionssätt, och om man inte snarare ska se det som ett komplement eller tom en aspekt av det jordbruksbaserade klassamhället i stort.


Småborgerskapet
Småborgerskapet äger produktionsmedel liksom borgarklassen, men måste arbeta för att kunna försörja sig. Småbourgeoisin utgörs av små varuproducenter. De äger produktionsmedel, men arbetar vanligtvis själva i produktionen och exploaterar inga eller få lönearbetare. Till denna klass räknas små- och mellanstora bönder, hantverkare, affärsägare osv. Småbourgeoisin utgör en betydande andel av befolkningen i de halvkoloniala länderna. I de mest avancerade kapitalistiska länderna har dock dess samhälleliga betydelse kraftigt minskat till följd av den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling i riktning mot storskaliga produktionsenheter.

I den överväldigande majoriteten av världens länder utsätts småbourgeoisien för en obarmhärtig utsugning av halvfeodala eller kapitalistiska godsägare, banker eller imperialistiska monopolföretag. Många drivs till skuldsättning och ruin av det förkrossande trycket från storkapitalister. Där bönderna, utsugna av godsägare och ockrare, har överlevt både antalsmässigt och som en stor del av befolkningen, har de uppvisat en stark revolutionär kraft. Men böndernas sociala uppsplittring, deras frånvaro i den kapitalistiska storproduktionen, betyder att de inte vare sig politiskt eller ideologiskt kan inta en självständig plats som klass. Småbönderna och småbourgeoisin följer i slutändan antingen proletariatet eller bourgeoisin, dvs bönderna eller småbourgeoisin kan inte upprätta något eget klassherravälde eller en statsmakt som uttrycker deras egna intressen.

Genom sin ställning mellan den egentliga bourgeoisin och arbetarklassen kan och kommer småbourgeoisien att hämta element från det proletära och det borgerliga »programmet» och falla tillbaka på reaktionära förkapitalistiska ideologier och samhällsideal. De olika formerna av populism, nationalism eller »antiimperialism» är uttryck för detta. Här återfinns sammanblandade och förvirrade element, hopkok av borgerligt demokratiska ideal, liksom tillbakablickande utopier och en socialism som berövats sina proletära metoder för klasskamp och den proletära makten som sitt mål. I länder där småbourgeoisin, främst i form av bönder, utgör en betydande del av befolkningen är kampen för att vinna dessa ett avgörande element i det revolutionära programmet. Utan att ställa sig bakom böndernas krav på jord, expropriering av de stora jordägarna och omfördelning av jorden till den stora bondemassan hade Oktoberrevolutionen gått ett säkert nederlag till mötes, på samma vis som en av de viktigaste orsakerna till den ungerska rådsrepublikens nederlag 1919 var dess oförmåga att vinna massan av bönder till sin sida.


Socialism
Eftersom kapitalismen har uppnått en global arbetsdelning kan det socialistiska systemet först ta form då de kapitalistiska tendenserna slagits ut globalt. Socialismen är det systemet där staten som våldsapparat, och därmed behovet av att använda våld mot olika samhällsgrupper, kan börja dö ut. Socialismen kan dock inte omedelbart upphäva alla ojämlikheter och stratifieringar, och så länge sådana finns kvar kommer behovet av en stat att finnas kvar som kan reglera de motsättningar som uppkommer ur dessa ojämlikheter. Samtidigt är socialismen bara ett övergångssamhälle. Så länge det finns social stratifiering har socialismen inte gjort av sig med alla rester från kapitalismen och klassamhället. Men så länge de sociala stratifieringarna kommer att minska och inte öka kommer omvandlingen till det kommunistiska samhället inte att stanna upp.


Spanska inbördeskriget
I mitten av juli 1936 iscensatte den spanska krigsmakten en statskupp mot den nyvalda folkfrontsregeringen. Om det bara berott på folkfrontspolitikerna hade kuppen antagligen lyckats. Istället för att omedelbart organisera ett massivt motstånd förlamades de i tidsödande diskussioner, och försökte till och med förhandla med kuppgeneralerna, som dock föraktfullt avvisade deras inviter. Det fanns dock en faktor som varken generalerna eller folkfrontspolitikerna tagit med i beräkningen: den kraft som ytterst var den egentliga orsaken till kuppen; landets radikala arbetarklass. Den hade många och bittra räkningar att göra upp med kuppanhängarna, vars ledare general Franco gick under öknamnet ”slaktaren från Asturien” till följd av sina blodiga insatser för att krossa den asturiska arbetarrevolten två år tidigare.

I stora delar av Spanien krossades kuppen av arbetarnas spontant organiserade motangrepp. Överallt där arbetarna tagit motståndet i egna händer skapades väpnade förband, miliser, och kommittéer som tog över förvaltningen efter den gamla ämbetsmannakåren som antingen ställt sig på kuppgeneralernas sida eller helt enkelt smugit sig undan i avvaktan på vilken sida som skulle vinna. De våldsamma striderna blev upptakten till ett drygt tre år långt inbördeskrig mellan kuppgeneralerna och de konservativa å ena sidan, och republikanerna, det vill säga de liberala borgarna och arbetarrörelsen å den andra.

Inbördeskriget kunde ha vunnits av de spanska arbetarna om deras syndikalistiska och socialistiska ledare och organisationer hade varit vuxna situationen. Istället lät dessa sig utmanövreras av folkfrontspolitikerna som raskt försökte återställa en borgerliga ordningen. Låt vara i mera formellt demokratisk tappning. Samtidigt grävde de sin egen grav. Ty när det som var själva livsnerven i kampen mot kuppgeneralerna – arbetarnas revolutionära strävanden – undertrycktes blev nederlaget oundvikligt. I en rent konventionell kraftmätning hade kuppgeneralerna alla fördelarna på sin sida. De hade inte bara stöd av majoriteten av landets gamla härskare, de kunde också påräkna sympatier från alla samhällsbevarande krafter i Europa. Dessutom fick de aktivt militärt stöd från Hitler och Mussolini. Det spelade ingen roll hur mycket folkfrontspolitikerna uppvaktade de ”demokratiska” regeringarna i Paris och London. Vem ville satsa sina pengar på en regering som bars upp av sådana – ur bourgeoisins synvinkel – tvivelaktiga krafter som högersocialister och stalinister. Och som fick bistånd, om än snålt tilltaget, från Stalin. Inte ens när de spanska folkfrontspolitikernas meningsfränder satt i regeringsställning i Frankrike fick de någon hjälp. De franska folkfrontspolitikerna vågade nämligen inte trotsa den franska bourgeoisin som protesterade ljudligt vid blotta tanken.

I början av 1939 kollapsade det republikanska Spanien. Slutet var inte speciellt ärorikt. Republikanerna vände vapnen mot varandra i en sista uppgörelse. I synnerhet angrep det stalinistiskakommunistpartiets sina kritiker till vänster; syndikalisterna och anarkisterna i det stora CNT och vänstersocialisterna i POUM.



Stalin del 1
Biografin över Stalin, den ryska revolutionens dödgrävare, var Trotskijs sista politiskt litterära verk. Manuskriptet förblev ofärdigt på grund av en utsänd mördares hand. Men under 1930- och 40-talen var Trotskij bara den mest namnkunniga av de bolsjeviker som likviderades av regimen i Kreml. I Ryssland gick tusentals kamrater ur både det gamla och det nya gardet samma öde till mötes. I Stalin tecknas många av dessa kommunister samtidigt med den kamrat som blev deras, och revolutionens, baneman. Boken är både en biografi över Stalin och en historik över bolsjevikpartiet. Den innefattar de sju kapitel som blev färdiga. Del två innefattar ofärdiga textstycken och är ännu inte översatt och utgiven på svenska.


Stalinism
Stalinismen grundade sig på teorin om ”socialismen i ett land”. Det var det egna landet som betydde något, inte den proletära internationalismen. Den styrande byråkratin i de stalinistiska staterna hade en strategi att hitta en kompromiss med imperialismen, att inte rubba maktbalansen i världen. Både internationellt och som rörelse i de kapitalistiska länderna spelade stalinismen en reformistisk roll, från att till en början men även senare i några länder ha uppvisat vissa centristiska drag. Stalinismen som politisk strömning hade sin materiella bas i existensen av Sovjet och andra deformerade arbetarstater. När dessa försvann efter stalinismens kollaps underminerade detta också stalinismen som politisk rörelse i de kapitalistiska länderna.

Staten
Enligt liberaler och reformister är staten klasslös. De hävdar att det är fullt möjligt för alla grupper att påverka staten i en riktning som skulle passa dem. Men staten är i sista hand en våldsapparat. Den har i princip ensam legitim rätt att bruka våld inom sitt territorium. Och våldet spelar aldrig någon ”neutral” roll, det tjänar alltid vissa specifika intressen. Historiskt sett har marxismen gjort gällande att varje form av makt som grundas på våld är en ”diktatur”, även om denna makt utövas av en majoritet mot en minoritet. I vanliga fall brukar ”diktatur” definieras som minoritetsstyre eller envälde, men det är inte riktigt den begreppsbestämning marxister har använt sig av. Varje statsapparat definieras med andra ord av marxister som en ”diktatur”. Varje stat är ett verktyg för klassvälde, ett instrument för en klass att förtrycka en annan klass. Skenbart verkar det dock som om staten höjer sig över de olika klassintressena, i syfte att ”medla” mellan dessa, men ”medling” blir alltid vinklad om den sker mellan helt ojämlika parter.

Staten kan självklart agera även mot enskilda representanter ur den härskande klassen, men ur den härskande klassens kollektiva och långsiktiga intressen. Industrikapitalisterna har med framgång använt sina ekonomiska tillgångar och positioner för att se till att deras intressen tillvaratagits av regeringar och domstolar. De anställdas försök att försvara sig genom kollektiva organisationer har från början motarbetats kraftigt av de styrande och dömande myndigheterna. De flesta som blir straffade kommer från den fattigare delen ur befolkningen, men det är långt ifrån enbart dessa personer som ägnar sig åt brottslig verksamhet. Många rika begår brott som får långt allvarligare konsekvenser. Kapitalister struntar exempelvis vid skyddsföreskrifter och miljölagar. Man brukar prata om ”företagsdråp”, men de ansvariga straffas nästan aldrig.

En stat är också beroende av sin ekonomiska bas, både genom statslån och skattefinansiering. Hot om kapitalflykt finns hela tiden hängande i luften. I Sverige har kapitalets hot helt och hållet dikterat den ekonomiska politiken de senaste åren. Staten blir därför tvungen att på olika sätt tillgodose kapitalets intressen.


Sverige
Sverige har från början varit integrerat i det imperialistiska nätverket, eller åtminstone sedan 1920-talet då Sverige gick från att vara kapitalimportör till att bli kapitalexportör och de svenska bankerna fick ett avgörande grepp över ekonomin. Även om Sverige inte haft några kolonier och inte deltagit i några krig de senaste 200 åren, så har svenska storföretag haft omfattande intressen i tredje världen, deltagit i deras exploatering och knutits med tusentals trådar samman med internationella storfinansen och monopolkapitalet, så att det idag knappt går att skilja mellan vad som är svenskt och vad som är europeiskt eller amerikanskt kapital.

Idag tittar svenska företag hungrigt på de nya marknader som öppnats efter stalinismens kollaps, inte minst i de baltiska länderna, gamla ”mare nostrum”. 60 procent av de estniska bankkapitalet ägs exempelvis av svenska banker. Det är mot denna bakgrund vi har allt tal om att rikta biståndet till våra närområden. Den svenska neutraliteten har också varit en ren täckmantel, vilket avslöjandena om CIA-samarbetet under kalla kriget och stödet till bombningarna av Irak och Jugoslavien bara är ytterligare exempel på.

t

upp


Trasproletariat
Kan sägas utgöras av dem som står utanför den egentliga produktionsprocessen, som inte har några band till någon av klasserna eller skikten ovan och som huvudsakligen försörjer sig genom stöld, tiggeri, prostitution, sopletning etc. I fattiga länder kan detta skikt utgöra en stor del av befolkningen.


Tredje Internationalen
Den Kommunistiska Internationalen. Bolsjevikerna besvarade den imperialistiska aggressionen på det mest kraftfulla sättet – genom uppmaning till en proletär världsrevolution. 1919 skapades det nödvändiga instrumentet för detta, den tredje eller Kommunistiska Internationalen (KI). Den var från början en mycket heterogen samling partier. Flera var till exempel centristiska och anarkosyndikalistiska.

För att stärka KI politiskt antog man 1921 de 21 teserna som innebar att hårdare ideologiska och organisatoriska krav ställdes på medlemssektionerna. Den brokiga skara som dittills utgjort KI var oförmögen att leda ett maktövertagande. Trots uppstramningen visade sig de nya kommunistpartierna vara alldeles för otränade för att vinna massinflytande bland arbetarna. Reformismen behöll över lag sitt grepp om massorna. Till viss del berodde detta också på felaktiga råd från KI:s ledning. Trots allt var KI definitivt en sund revolutionär international under sina fyra första kongressperioder 1919 – 1922, då man utvecklade enhetsfrontstaktiken, synen på den koloniala och nationella frågan, bygget av kaderparti, etc. Detta är historiska landvinningar som varje marxist måste försvara.

På 1920 och 30-talet urartade sovjetstaten fullständigt i monstruös stalinistisk riktning (vi förklarar detta i kapitlet om stalinismen). Inom KI rensades all antistalinistisk opposition ut under 20-talet. Tredje Internationalen transformerades till ett redskap för Kremls kontrarevolutionära utrikespolitik, kommunistpartierna blev osjälvständiga ambassader åt den byråkratiska diktaturen. Det politiska priset för detta blev fruktansvärt. Under det som KI utropade till den ”tredje perioden” var det viktigaste att bekämpa socialdemokratin, trots att det fascistiska hotet växte. I Tyskland var stalinisterna många gånger mer oförsonliga mot socialdemokratiska arbetare än mot nazisterna. Detta gav den socialdemokratiska byråkratin det perfekta argumentet att också vägra en gemensam arbetarfront mot fascisterna.

När Hitler tog makten 1933 hälsade KI detta som en seger för revolutionen och påstod att det snart var kommunisternas tur att komma till makten. När nationalsocialismen satt vid makten var det dock för sent. Den tyska arbetarrörelsen dränktes i sitt eget blod. Denna sagolika oförmåga att förstå fascismens sanna natur och nödvändigheten av att bekämpa den ifrågasattes inte någonstans inom den i det närmaste lobotomerade KI. Att en international som har degenererat så till den milda grad inte kan vara ett verktyg för socialismen och revolutionen säger sig självt. 1943 upplöstes KI genom ett simpelt dekret från Moskva. Detta var för att stärka relationerna med Sovjets imperialistiska allierade under kriget. Kreml ville visa väst att man hade de bästa av avsikter, att den internationella revolutionen hade lagts på hyllan.


Tributativa produktionssättet
Ett begrepp som lanserats av vissa marxistiska antropologer för att beskriva de jordbruksbaserade klassamhällena, vilket omfattar både feodalismen och det asiatiska produktionssättet som två ”poler”. Detta produktionssätt baseras en att en ”tribut” erhålls från de som odlar jorden genom direkt våld, till skillnad från under kapitalismen då exploateringen baseras på ett indirekt våld genom borgarklassens ägande av produktionsmedlen. Slaveri brukar dock inte definieras som tillhörande detta produktionssätt, å andra sidan hävdar vissa att slaveriet aldrig existerade som ett eget produktionssätt, utan snarare (liksom exempelvis den skråmässiga organisationen i städerna) som ett komplement till det tributiva produktionssättet.


Trotskij, Leo
Redan under tonåren anslöt sig Leo Trotskij till den underjordiska revolutionära rörelsen i Ryssland. Han var en central ledare för Petrogradsovjeten i den första ryska revolutionen 1905. Under tsaren fick han utstå fängelsestraff och deportationer – som han rymde ifrån. I exilen var han en framstående aktivist som dock stod utanför de två huvudfraktionerna bolsjeviker och mensjeviker. När Zimmervaldvänstern bildades för att samla internationalisterna mot det första imperialistiska världskriget var Trotskij en av de tongivande och tillhörde tillsammans med bolsjevikerna den revolutionära flygeln.

Lenin var strategen bakom Oktoberrevolutionen, men Trotskij var organisatören. Han grundade Röda armén och ledde som folkkommissarie för militära frågor den till seger mot den vita kontrarevolutionen. Mot den framväxande stalinismen organiserade Trotskij en vänsteropposition för att försvara den första arbetarstaten mot urartning. Vänsteroppositionen led nederlag och Trotskij landsförvisades. I sin frånvaro var han huvudanklagad i de bisarra och lögnaktiga Moskvarättegångarna.

I exilen ledde han kampen för att återsamla resterna av den internationella kommunismen i en ny Fjärde international. Detta efter att den tredje internationalen upphörde att vara ett revolutionärt verktyg för arbetarklassen och istället blivit en front för regimen i Moskva. Under 1920- och 30-talen levererade Trotskij analyser av sådan kvalitet att han måste betraktas som en av de största marxistiska teoretikerna. Detta arbete var avgörande för att marxismen skulle överleva i en period av seger för kontrarevolutionen.

u

upp


Under-konsumtionsteorin
Enligt denna teori ligger det grundläggande krisproblemet framför allt i den sneda fördelningen av inkomsterna i samhället. Fattiga personer spenderar mer i förhållande till sin inkomst än rika. Om sålunda inkomsterna omfördelas till de rika kommer den allmänna efterfrågan att sjunka. Den första socialistiska ekonomen som formulerade en underkonsumtionsteori var Karl Rodbertus. Han anklagade senare Marx för att ha plagierat hans idéer om mervärde.

Marxistiska underkonsumtionister menar t ex att exploateringsgraden ökar under en expansionsfas, vilket förbereder grunden för nedgångsfasen. Rosa Luxemburg, som var underkonsumtionist, menade att exploateringen av arbetarna och av den orsakade otillräckliga efterfrågan i ekonomin, gav upphov till en långsiktig stagnation i ekonomin. Den enda anledningen varför underkonsumtionen inte ännu hade medfört en fullständig stagnation var p g a kapitalismens globala expansion. Enligt henne expanderar kapitalisterna sina marknader genom att expandera sina koloniala och neokoloniala besittningar. När hela världen erövras av kapitalismen, kommer den ekonomiska stagnationen att vara oundviklig. Reallöneökningarna under 1900-talet, som i och för sig vunnits genom hård klasskamp, talar dock delvis mot hennes perspektiv.

Men genom att hela tiden försöka öka vinsterna på lönernas bekostnad, och sträva efter att vrida arbetarklassens sociala landvinningar tillbaka i tiden, gräver kapitalet på lång sikt sin egen grop. Det är ganska få marxister som blivit övertygade av Rosa Luxemburgs argument. Problemet med otillräcklig efterfrågan ganska enkelt av att tex ta med en ekonomisk sektor som tillverkar pengar (guldproduktion), en stat som trycker upp pengar eller ett kreditsystem. Kapitalisterna skulle också kunna ge varandra kredit, och därmed kunna köpa ”extraprodukterna” från varandra. Ett annat problem är också att export oftast matchas av en import, och då tas hela effekten av ”den extra efterfrågan” bort. Andra marxister brukar lyfta fram att kriser härstammar från produktionssidan, inte från efterfrågesidan, bla olika teorier om disproportionalitet och överackumulation.


Urbana revolutionen
Ett begrepp som lanserades av den marxistiske antropologen Chile. Den neolitiska revolutionen, dvs jordbrukssamhällets uppkomst, gav inte omedelbart upphov till klassamhället och staten. Det skedde först i och med den urbana revolutionen, den specialiserade stadens framväxt, och med staden den första uppdelningen i klasser och en stat som försvarar uppdelningen i klasser. Den urbana revolutionen innebar också det skrivna ordets uppkomst, då staten behövde det för att kunna administrera ett större område.


Urkommunism
Den första egendomsformen var stamegendomen. Den motsvarade det outvecklade produktionsstadium, under vilket ett folk livnärde sig på jakt och fiske, boskapsskötsel och i bästa fall åkerbruk. Det sistnämnda förutsatte stora arealer obruten mark. Någon större differentiering mellan produktivkrafter, produktionsförhållanden och ideell överbyggnad hade ännu inte utvecklats. Under jakt- och samlarstadiet rådde ingen ojämlik social stratifiering. Privategendomen hade ingen egentlig betydelse i produktionsprocessen, på sin höjd existerade den när det gällde personliga verktyg. Jaktmarker betraktades som gruppens kollektiva egendom. Den arbetsdelning som fanns mellan könen, där männen – förenklat uttryckt – koncentrerade sig på jakten och kvinnorna på samlandet, innebar ingen direkt ojämlikhet. Produktivkrafternas nivå gav inget utrymme för att en del skulle berika sig på andras bekostnad. Resurserna var knappa, och nöden kunde vara över längre perioder. För att kunna överleva var alla i den egna gruppen tvungna att dela med sig av vad de hade. Det rådde ett slags fattigdomens gemenskap, eller urkommunism.

v

upp


Vetenskaplig socialism
Marxism och vetenskaplig socialism betyder egentligen samma sak. Marx och Engels valde att kalla den lära de skapat för vetenskaplig socialism. Socialism behöver inte vara samma sak som marxism. Marxismen är en riktning inom socialismen. Socialismen har också funnits som idélära innan Marx tid. I början av 1800-talet dominerade den sk utopiska socialismen bland socialister. Denna riktning byggde upp fantastiska teorier om hur ett framtida samhälle skulle kunna se ut. Enligt dessa skulle det räcka med att alla, inklusive de härskande klasserna, skulle nå insikt om hur överlägsen socialismen var alla andra system för att övergången till socialismen skulle kunna bli möjlig. Mot detta har den vetenskapliga socialismen alltid invänt att socialister måste ta hänsyn till verkligheten, undersöka de samhälleliga lagarna och se under vilka förutsättningar socialismen kan genomföras. Man måste helt enkelt ta reda på vilka sociala krafter som kan bli bärare av det socialistiska idealet och leda kampen för dess genomförande.

Socialismen behöver grundas på vetenskap och inte på önsketänkande. Den vetenskapliga socialismen uppstod kring mitten av 1800-talet, vid samma tidpunkt som arbetarklassen började uppträda på historiens scen. Därmed kunde socialismen gå från utopi till att potentiellt bli genomförbar. För marxister är vetenskapen endast ett verktyg i kampen. Filosofer i alla tider har ägnat sig åt att förklara världen, medan det egentligen handlar om att förändra den, som Marx sa. Men utan ett seriöst vetenskaplig synsätt kommer socialister aldrig kunna spela den avgörande historiska rollen.


Vänsteroppositionen
Den marxistiska kampen mot stalinismen drevs av vänsteroppositionen under Leo Trotskijs ledning. Den bildades under 1920-talets andra hälft i det ryska partiet. Relativt snabbt fick den efterföljare i kommunistpartierna runt om i världen. Från början var dess inriktning att reformera KI tillbaka i leninistisk riktning och att även reformera Sovjetryssland till att bli en hälsosam arbetarstat. Nederlaget i Tyskland 1933 och den roll som KI spelat i det blev dock en tankeställare för vänsteroppositionen. De drog slutsatsen att KI var död som revolutionär kraft och att man ånyo måste börja om nästan från början med att bygga en international. I mitten på 30-talet tvingades trotskisterna också inse att Sovjetryssland urartat bortom all räddning och att det därför var nödvändigt med en politisk revolution för att störta byråkratin.


Världsrevolution
Om arbetarna tar makten i ett land måste en sådan revolution ganska snabbt spridas till andra länder. En revolution måste vara pågående eller permanent ända tills kapitalismen krossats fullständigt. Kapitalismen är idag ett globalt system, och den kan bara avskaffas i global skala. En arbetarstat skulle om den isolerades från den globala arbetsdelningen ha väldigt små möjligheter att utveckla sina produktivkrafter. Det vore därför ganska enkelt för imperialismen att krossa en sådan isolerad arbetarstat. Samtidigt skulle en revolution idag i ett land lättare än tidigare kunna spridas till andra länder, genom det positiva exempel den skulle kunna ge till världens arbetare. Kommunikationen och informationsflödet mellan olika länder har gjort att arbetare är medvetna om vad som händer i resten av världen, och har därför lättare än någonsin tidigare för att följa exempel från andra länder.


Världssystemskolan
Olika så kallade världssystem-teorier, som formulerats efter andra världskriget, har ett mycket långt perspektiv på den kapitalistiska utvecklingen. Kapitalismen definieras som ett världssystem, som grundas på exploatering av en periferi, och dess uppkomst dateras till 1500-talet, eller tom till 1300-talet. De främsta representanterna för denna skola är Emmanuell, Gunder Frank och Wallerstein. Dessa författare är marxistiskt influerade, och presenterar idéer som har likheter med de imperialism-teorier som fördes fram i början av 1900-talet, men det finns också viktiga skillnader mellan de förra och de senare.

Traditionellt har marxister sett kapitalismen som ett mycket dynamiskt system. Enligt de traditionella imperialism-teorierna erövrar kapitalismen världen slutligen, vilket innebär både en utveckling av de efterblivna regionerna och en intensifierad social kamp. Världssystem-skolan hävdar å andra sidan att kapitalismen i den ”metropolitära kärnan” inte bidrar något till ”periferins” utveckling, utan tvärtom hindrar och blockerar varje sådan utveckling.

Hela idén om självförsörjning och import-substitution går emot den internationalistiska kärnan hos marxismen och den senares erkännande av kapitalismens progressiva roll i att utveckla produktivkrafterna genom att öka arbetsdelningen. Om byte och handel alltid skulle vara en nollsummes-spel skulle det ju inte finnas någon fördel med arbetsdelning överhuvudtaget. Många världssystem-teoretiker, såsom Wallerstein, går så långt att de ser relationen mellan den metropolitära kärnan och periferin som en relation mellan två klasser, där den ena exploaterar den andra. Det är just den typen av resonemang som gjort att många inom vänstern avfärdat arbetarklassen i de imperialistiska länderna som en revolutionär faktor, som helt förborgerligad, och istället satt sin förhoppning till ”tredje världens folk”.

w

upp

x

upp

y

upp

z

upp

å

upp

ä

upp

ö

upp


Överbyggnad
Produktivkrafternas utvecklingsnivå bestämmer arten av de ekonomiska roller som existerar och de relationer som råder mellan dessa. Förändringar härstammar från den ekonomiska basen och formar de andra delarna av samhället – t ex familjen, religiösa och politiska institutioner, utbildning osv. De här andra delarna kallas för samhällets överbyggnad. Överbyggnaden har förstås ett eget liv. Men det är den ekonomiska basen som i sista hand begränsar överbyggnaden.


Övergångsprogrammet
Detta är Fjärde Internationalens grundningsprogram och heter officiellt Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter. Trotskismens övergångsprogram är formulerat för klasskampen. Dess utgångspunkt är arbetarnas och samhällets behov och det faktum att det här systemet inte kan tillgodose dessa behov. Den består av ett system av övergångskrav. Det är krav som till sin karaktär ifrågasätter kapitalets makt i grunden och oftast inte kan garanteras permanent under kapitalismen. ”Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön”, ”indexreglerade löner”, ”arbetarkontroll”, mm är exempel på sådana krav. Det är krav som förutsätter en omfattande kamp. Det kan också vara förslag på kampåtgärder, till exempel generalstrejk. Dessa krav bildar ett system som logiskt sett leder fram till slutsatsen att kapitalismen måste avskaffas. Metoden går ut på att bistå arbetarna att under kampens gång komma till denna insikt. De mest avancerade övergångskraven utgörs därför av paroller om arbetarråd, beväpning osv.


Överackumulation och överproduktion
Uppstår pga kapitalets ständiga tendens till att expandera produktionen och investeringar i nya maskiner, byggnader osv. Kapitalet kan inte existera utan att ackumulera i nytt kapital. Konkurrensen driver kapitalisterna till detta. Men när marknaderna tar slut så uppstår det en situation av överproduktion eller överackumulation, som löses genom massiv förstörelse av kapital, arbetslöshet, osv, så att kapitalet kan börja expandera igen.