Sedan 1945 har kapitalismen fullbordat sin uppgift med att utplåna eller helt och fullt underordna återstoderna av tidigare produktionssätt. Men trots detta inträngande i varje hörn i den tidigare koloniala världen har vi inte bevittnat en omfattande utveckling av starka nationella borgarklasser. Medan imperialismen har närt och till och med skapat en halvkolonial bourgeoisie i formellt självständiga stater, har den inte släppt sin dominans över det ekonomiska och politiska livet i dessa stater.

Under den imperialistiska epokens tidiga fas upplevde de unga och embryonala nationella bourgeoisierna i de koloniala länderna nationellt förtryck. Kolonialmakter och sedan imperialistmakter påtvingade de förtryckta nationerna sitt storskaliga kapital och utplånade därigenom många små lokala och självständiga företag. Detta berövade i sin tur den lokala bourgeoisin varje betydelsefullt politiskt inflytande i kolonialadministrationen. Under dessa omständigheter drevs den koloniala bourgeoisin till att spela en viktig roll i kampen mot imperialistiskt styre. Genom att använda bedrägliga fraser och falska löften kunde rörelser som den indiska nationalkongressen och Kuomintang mobilisera massuppslutning från alla plebejiska klasser för sina egna syften.

Ändå stod dessa ”nationalrevolutionära rörelser”, som Komintern beskrev dem, under ledning av en klass (bourgeoisin) som gång på gång skulle visa sig ovillig att föra en konsekvent kamp mot imperialismen. Bourgeoisins rädsla för arbetarklassens och jordhungriga bönders revolutionära potential gjorde den till en vacklande och förrädisk ledning för antiimperialistiska strider. Den visade sig vid första bästa tillfälle villig att kompromissa med och sälja sig till imperialisterna, och dränkte ofta sin ”egen” revolutionära rörelse i blod (Shanghai 1927).

Efter andra världskriget nedmonterades de gamla kolonialimperierna under den amerikanska imperialismens överinseende och ersattes gradvis av de halvkoloniala system som är förhärskande idag. De gamla försvagade imperialistmakterna – Storbritannien, Frankrike, Holland och Portugal – tvingades ge politisk självständighet åt sina kolonier. Den nationella bourgeoisin var oförmögen, förutom vid enstaka tillfällen, att gå utöver strategin med fredliga påtryckningar på imperialisterna för att de skulle dra sig tillbaka. I koloni efter koloni ledde de småborgerliga nationalisterna, ofta i allians med stalinisterna, kampen för självständighet. Överallt där imperialisterna höll ut till sista stund (Algeriet, Malaya, Vietnam, Aden, Mozambique, Angola, Zimbabwe) tillgrep de småborgerliga nationalisterna revolutionärt nationalistiska kampmetoder.

Trots löften till massorna att lyfta bort det imperialistiska herraväldets tyngande börda, använde dessa ”revolutionärer” statsmakten, när de väl gripit den, till att undertrycka proletariatet och fattigbönderna, dämma upp och utveckla kapitalismen och skydda imperialisternas intressen. Både borgerliga och småborgerliga nationalister visade sig vara oförmögna att fullfölja även de mest grundläggande borgerligt demokratiska uppgifterna i revolutionen mot imperialismen. Nationell självständighet förblev en fiktion så länge som ländernas ekonomier dominerades av imperialismen. Några av de nya härskande klasserna – i Taiwan, Sydkorea, Filippinerna, Iran, Kenya – förlitade sig på öppet samarbete med de imperialistiska makterna för att utveckla sina industrier och sitt jordbruk. Dessa stater utvecklade ekonomier som helt och hållet är bundna till imperialismens arbetsfördelning i världsskala. De erbjöd arbetarrörelser kontrollerade av polisstater och tillhandahöll arbetskraft som kunde superexploateras för att uppmuntra imperialistiska investeringar.

Vid den andra extremen experimenterade en del halvkolonier med nationellt isolerade utvecklingsförsök och minimerade eller reducerade betydligt sina band med imperialismen, ofta genom att förlita sig på ekonomiska band med det sovjetiska blocket. Dessa regimer antog ofta en vänsterbonapartistisk karaktär, balanserade mellan imperialismen å ena sidan och hårt kontrollerade massmobiliseringar å den andra. De utformade medvetet sin ekonomiska utveckling efter erfarenheterna av Stalins industrialiseringspolitik, drev stora ”statskapitalistiska” projekt och upprättade omfattande statsbyråkratier som ett viktigt socialt stöd. Genom sådana metoder sökte dessa regimer en väg till ”oberoende kapitalistisk utveckling”, i verkligheten en väg till att bli medlem i de imperialistiska nationernas exklusiva klubb. Denna strategi visade sig vara en ekonomisk katastrof i land efter land. Stagnation och imperialistiskt tryck framtvingade ett sammanbrott tillbaka i imperialismens armar. Perons Argentina, Nassers Egypten, Bandaranaikes Sri Lanka och Nyereres Tanzania är bara några exempel på var denna strategi misslyckades. Krisen i Burma, Algeriet och Angola mot slutet av 1980-talet visar att andra statskapitalistiska regimer följer i spåren. Självtillräcklighet är en utopi och det är alltid massorna som tvingas betala för dess misslyckande. Oavsett vilken strategi de halvkoloniala bourgeoisierna slog in på, och en del som Indien försökte sig på en kombination av båda, blev resultatet detsamma – kroniskt beroende ekonomier, enorm fattigdom för massorna, stagnation och växande skuldbörda till imperialismen. Enbart i Sydafrikas exceptionella omständigheter visade det sig möjligt för en halvkolonial makt att bryta sig ur denna cykel och ansluta sig till imperialisterna som juniorpartner.

De borgerliga nationalisterna var oförmögna att uppnå verklig självständighet och var lika oförmögna att bibehålla politisk demokrati. Medan imperialisterna hycklande sjöng den ”parlamentariska demokratins” lov och till och med efterlämnade konstitutioner som var utformade efter dess engelska eller amerikanska varianter, såg de belåtet genom fingrarna med dess omedelbara störtande när demokratiskt valda regeringar hotade deras ekonomiska intressen. Bara en minoritet av de mest utvecklade halvkolonierna har varit förmögna att upprätthålla parlamentariska regimer under någon längre tidsperiod. Men även i dessa länder, som i fallet med Chile 1973, har imperialismen intervenerat direkt för att störta demokratiska regimer som de ansåg hotade dess intressen.

När de borgerliga nationalisterna har konfronterats med böndernas krav på en genomgripande lösning av jordhungern, har de varit ovilliga att vidta några radikala åtgärder som kunde hota deras allians med de halvfeodala godsägarna eller storkapitalistiska bönder. Där de har tvingats genomföra större jordreformer – Bolivia, Peru, Punjab i Indien – har det alltid varit för att undvika en revolutionär lösning på jordfrågan. En reformistisk lösning påtvingad uppifrån, som temporärt lugnade bönderna, framskapade huvudsakligen en ny klass av småbönder, utsvultna på krediter och maskiner och i händerna på ockrarna, bankerna och de rika bönderna.

För att genomföra och upprätthålla sin utsugning har en del av imperialismens strategi alltid varit att härska och söndra. I många fall introducerades dessa uppsplittringar av imperialistiska makter som avsiktligt favoriserade en särskild minoritet av befolkningen i sin kolonialapparat, som i Sri Lanka eller Cypern. I andra fall, där rester av förkapitalistiska och religiösa uppdelningar fortfarande existerade, grep man tag i dessa, odlade och bevarade dem i imperialismens intresse. Den nedärvda arbetsfördelning som det indiska kastsystemet vilar på institutionaliserades exempelvis av den brittiska kolonialismen och hjälpte till att bevara ett mått av lantlig foglighet. Det inhemska godsägarsystemet och den inhemska kapitalismen kunde utnyttja detta system till sin fördel. Idag är kastsystemets systematiska diskriminering och institutionaliserade ojämlikhet fortfarande starkt trots den moderna kapitalismens utveckling i Indien. Även här har den ”självständiga” bourgeoisin varit oförmögen att förena sin nation på grundval av lika rättigheter.

Trots påståendena från de teoretiker som starkt betonar ”tredje världens” beroende, att extensiv kapitalistisk utveckling i den imperialistdominerade världen inte var möjlig, har imperialistiskt kapital uppnått just detta och under denna process skapat miljoner nya lönearbetare. Under de två sista decennierna har denna halvkoloniala arbetarklass beträtt den självständiga klassaktionens väg bara för att stöta mot begränsningarna hos sina egna syndikalistiska, stalinistiska och nationalistiska ledarskap. Det finns en ledarskapskris inom den halvkoloniala arbetarklassen. I många länder är till och med kärnan till ett revolutionärt kommunistiskt parti frånvarande. Detta har tillåtit småborgerliga politiska formationer av alla de slag att hamna i spetsen för antiimperialistiska massaktioner och oundvikligen förråda dem.

I kampen mot utsugning – i fabrikerna, i gruvorna och på plantagerna av inhemskt liksom imperialistiskt kapital – måste världens arbetarklass använda hela skalan av övergångskrav och taktiska förhållningssätt. Dessutom faller det på arbetarklassen att leda en revolutionär kamp för fullbordandet av de återstående borgerligt demokratiska uppgifterna. Nationell enhet och oberoende, jordrevolution och politisk demokrati är miljoner arbetares, bönders och halvproletärers brinnande krav. Arbetarklassen måste närma sig kampen för deras fullständiga genomförande från den permanenta revolutionens ståndpunkt.

De nationella, agrara och demokratiska frågorna är själva historiskt betraktat borgerliga frågor. Men i den imperialistiska epoken är det inte längre möjligt att helt lösa dessa frågor under kapitalismen. Halvkoloniernas militära, politiska och ekonomiska beroende, efterblivenhet och ekonomiska ojämnhet är fundamentala för den imperialistiska världsordningen. Det kan inte finnas något separat stadium i revolutionen vari kapitalistiska egendomsförhållanden bibehålls under tiden som de borgerligt demokratiska uppgifterna helt genomförs. Hela den antiimperialistiska kampens historia efter 1945 bekräftar denna grundsats i Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. De antiimperialistiska massrörelsernas ”segrar” bekräftar det ännu mer åskådligt än de talrika nederlagen.

Genom att vägra expropriera den nationella liksom den internationella bourgeoisins företag och banker och tillgodose de fattiga och jordlösa böndernas krav förseglade ledarna för revolutionerna i Nicaragua, Zimbabwe och Iran sitt fortsatta underordnande i förhållande till imperialismen. Även där militärbonapartistiska regimer, som i Burma, Egypten och Libyen, tvingades nationalisera ekonomin och skapa en statsägd infrastruktur har de misslyckats med att bryta de ekonomiska bojor som binder landet till imperialismen. Stagnation som uppstått ur självtillräcklighet, skulder och återuppträdandet av en nationell bourgeoisie utanför statssektorn: sådant har mönstret varit för de länder där bonapartismen förskansade sig.

Endast där kapitalismen fullständigt har ryckts upp med rötterna (Kina, Kuba, Vietnam, Kampuchea) har halvkoloniala revolutioner haft möjligheten att bryta den imperialistiska världsekonomins grepp över sina länder. Men även här har stalinisterna avbrutit den permanenta revolutionen och har inte framgångsrikt övervunnit arvet efter den imperialistiska dominansen. I många av dessa stater har förtrycket av nationella minoriteter intensifierats, exempelvis mot kineserna i Vietnam eller tibetanerna i Kina.

Kombinationen av byråkratisk planering och stalinismens ”nationella väg till socialismen” har strypt potentialen i de postkapitalistiska egendomsförhållandena och lämnat de före detta halvkolonierna som den svaga länken i kedjan av degenererade arbetarstater. De förblir i hög grad beroende av den sovjetiska byråkratin för att garantera sina ekonomier. Moskvabyråkratins växande ovilja att göra detta kommer att öka inhemska påtryckningar för restauration och stärker de delar av stalinisterna som önskar öppna ekonomierna för imperialistisk penetrering under ”marknadssocialismens” täckmantel. I dessa länder kan endast en politisk revolution som utplånar den stalinistiska byråkratin och upprättar verklig rådsdemokrati erbjuda en väg framåt för arbetarna och fattigbönderna och göra det möjligt för dem att slutgiltigt göra upp med imperialismen.

Exproprieringen av storindustrierna, bankerna och finanshusen, införandet av statsmonopol på utrikeshandeln och revolutionens internationalisering måste vara de första stegen för varje segerrik halvkolonial revolution. Men endast proletariatet, mobiliserat i arbetarråd och en arbetarmilis, kan genomföra dessa uppgifter på ett helt igenom progressivt sätt. I denna process måste arbetarklassen dra till sig de breda skikten av bönder och halvproletärer kring det fullständiga lösandet av de nationella, agrara och demokratiska frågorna.

Jordrevolutionen i halvkolonierna
Ännu idag förblir bönderna en absolut majoritet av befolkningen i halvkolonierna, tagna som helhet. Proletariatet måste använda sig av de fattiga och jordlösa böndernas missnöje och aspirationer om dess revolution ska bli verkligt global. Under hela den imperialistiska epoken har jordfrågan visat sig vara en av de viktigaste och mest explosiva av den borgerligt demokratiska revolutionens ofullbordade uppgifter. Böndernas kamp för jord har varit drivkraften i kampen för nationellt oberoende gentemot imperialismen. Så var det i Kina under 1930- och 1940-talet och i Indokina på 1950- och 1960-talet. Dessutom tillhandahöll den agrara revolutionen en mäktig social kraft för politisk demokrati gentemot självhärskardömet i Ryssland 1917. Sedan andra världskriget har den varit en av de viktigaste utlösarna av uppror mot hatade härskaroligarkier i halvkolonierna (t.ex. Nicaragua 1979, Filippinerna 1985). Överallt där böndernas kamp för jord avsiktligt har separerats från kampen för nationellt oberoende (Irland 1880-1921) eller politisk demokrati (Spanien 1931-39) fullbordades inte en enda av de borgerligt demokratiska uppgifter som var för handen.

I den imperialistiska epoken övergav bourgeoisin, både den imperialistiska och den halvkoloniala, varje anspråk på revolutionär kamp mot förkapitalistiskt godsägarvälde. Imperialisterna försökte kuva proletariatet och bönderna genom allianser med de feodala jordägarna. På detta sätt bevarade imperialismen halvkoloniernas efterblivenhet och underkastade jordbruket sitt välde genom handel eller kolonialplantager.

I och med upplösningen av kolonialimperierna och upprättandet av amerikansk världshegemoni har kampen mot återstoderna av halvfeodalism fått sällskap av kampen i kolonierna och halvkolonierna mot effekterna av finanskapitalets allt djupare penetrering av jordbruket. Genom att ta sin utgångspunkt i skapandet av en lönsam världsmarknad för jordbruksprodukter drev finanskapitalet på koncentrationen och centraliseringen av jord i halvkolonierna. Det placerade stora territorier under odling för kommersiella grödor riktade mot exportmarknaden. Å ena sidan hjälpte finanskapitalet till med att köpa ut de halvfeodala godsäg arna eller omvandlade dem till jordbrukskapitalister, medan de å andra sidan tyranniserade, bedrog och fördrev miljoner bönder från deras jord. Därför har länder som var självförsörjande med livsmedel för den inhemska marknaden förvandlats till importörer av grundläggande livsnödvändigheter, med stora profiter till jordoligarkierna och de multinationella företagen som resultat. Den agrara revolutionens huvudsakliga dynamik ligger idag i motsättningen mellan massan av bönder som trängts ihop på allt mindre och alltmer ofruktbara jordlotter å ena sidan och storkapitalistiska plantageägare som producerar för export å den andra.

Under decennierna efter kriget har jordreformer ovanifrån försökt avvärja en revolutionär lösning av jordfrågan underifrån genom att skapa ett stabilt skikt av konservativa mellanbönder. Medan de nått partiella framgångar i vissa länder under begränsade tidsperioder löste dessa program inte och kunde inte heller lösa det grundläggande dilemma som den halvkoloniala bourgeoisin står inför: att deras förslavande under imperialismen garanterar att de är oförmögna att antingen göra de övertaliga, jordhungriga bönderna till industri- eller servicearbetare i städerna eller tillhandahålla tillräcklig hjälp åt småbönderna för att förhindra deras nedsjunkande i fattigdom. De överlevande halvfeodala godsägarna agerar i maskopi med finanskapitalet för att underordna bondeekonomin den storskaliga jordbrukskapitalismens behov. Detta dikterar att böndernas lösning på jordhunger, höga räntor, skuldsättning och primitiv teknik bara ionerna ända till och inberäknat att beväpna dem, kan den betraktas som en revolutionär arbetarregering.kan nås genom en allians med arbetarklassen i det revolutionära störtandet av kapitalismen och imperialismen – dvs. permanent revolution.

Naturligtvis kommer inte alla landsbygdens klasser att vara fasta allierade längs denna väg. Bönderna utgör inte någon modern klass med enhetligt förhållande till produktionsmedlen. Ju längre de har kommit ifrån gemensamt jordägande och arbete, desto mer delar de sig i rika kapitalistiska bönder vid den ena polen och jordproletärer vid den andra. Där bönderna har varit förmögna att upprätta ett stabilt grepp om storskalig privategendom på landsbygden, har de alltid varit kapabla att låta sig mobiliseras som massbas för stöd till reaktionära bonapartistiska regimer. När dessa regimer ställs inför en utmaning från proletariatet framställer de demagogiskt arbetarklassen som småbondens fiende.

Längs revolutionens väg kommer städernas arbetarklass först att vända sig till det växande jordbruks-proletariat som arbetar heltid på plantager, farmer, rancher och kvarnar. Få till antalet men med stor social kraft, har dessa arbetare gång på gång visat sig vara de som först bildar solida organisationer (fackföreningar, kommittéer) för att kämpa för bättre betalning och bättre förhållanden. Från sockerarbetarna i Kuba till kaffearbetarna i Nicaragua är det ofta denna klass som genom sina aktioner på ett avgörande sätt har förändrat styrkeförhållandena gentemot hatade diktatorer. De måste kämpa för omedelbara ekonomiska krav och övergångskrav och upprätta en regim av arbetarkontroll och facklig organisering vid anläggningar liksom på plantager. Den nuvarande epokens historia visar också att det är livsviktigt för detta skikt att ta ledningen i försvaret av sina landvinningar mot gods- och plantageägarens dödsskvadroner genom att bilda en arbetarmilis.

Närmast detta skikt i betydelse kommer halvproletariatet: säsongsarbetare inom jordbruket som nödtorftigt måste livnära sig på sin egen lilla jordlott resten av tiden, eller småbonden vars familj inte kan överleva på jorden och som tar arbete i samhällen och städer. Denna klass är stor i Latinamerika, Afrika och delar av Asien och överträffar ofta landsbygdens lönearbetare med tio mot en. Kontakten med plantagerna har höjt dem över ett snävt bondeperspektiv och de har kommit att omfatta mycket av proletariatets kampanda och organisation. Deras säsongsarbete och kringflyttande har inneburit att de också blivit den viktigaste basen för Centralamerikas gerillaarméer. För dem är det viktigt att kämpa för lika betalning och villkoren på plantagerna, för permanenta kontrakt för de som så vill, för jord till dem som tvingas flytta på grund av jordhunger.

Den mest desperata klassen på landsbygden utgörs av den jordlöse bonden, bestulen på sitt arv av oligarkin, koloniala plantageägare liksom av den ”gröna revolutionen”. Idag finns det mer än 600 miljoner jordlösa bönder i halvkolonierna. I Pakistan, Indien och Bangladesh är mellan en fjärdedel och hälften av landsbygdsbefolkningen jordlös. De flesta står inför svält, ett hot som emellanåt lättas genom daglönearbete eller säsongsarbete. Många flyttar till städerna i ett hopplöst sökande efter arbete. Denna klass är en nödvändig allierad till proletariatet och är den största klassen. Det fortsatta stödet från denna klass måste vinnas, även till priset av en uppdelning av de större godsen. Inför dem måste den revolutionära arbetarklassen förbinda sig att förverkliga kraven: jord till dem som brukar den, ockupera jord i träda och den som används i alltför liten utsträckning; försvara jordövertaganden på plantagerna i kampen för uppehället, kommittéer och miliser för de jordlösa bönderna.

Trotskister måste stå i spetsen för de jordhungrigas kamp för jord, oavsett om den riktas mot halvfeodala eller kapitalistiska plantager. Men det är betydelsefullt att kämpa för det tidigaste möjliga bildandet av kooperativ som en övergångsåtgärd. För de som redan drivits till de stora städernas slum och kåkstäderna måste vi kämpa för ett program med offentliga arbeten för att ge dem meningsfulla arbeten och en lön att leva på. Detta måste gå hand i hand med organiserandet av de arbetslösa.

Fattigbönderna kämpar för att förhindra sitt eget nedsjunkande i armén av jordlösa. Deras småbruk är antingen nedtyngda av betungande räntor eller skulder som ett resultat av hårda villkor vid uppköp. Lån för att köpa utrustning och gödningsmedel har ökat denna skuld, ett steg som påtvingats dem på grund av att storleken på deras lotter inte kan garantera uppehället för fattigbondens familj. Fattigbonden kan vara förtryckt av storgodsen eller storbonden. Här måste de omedelbara nyckelkraven vara: avskaffande av räntor och uppsägning av alla skulder till landsbygdsockraren och handelsmannen i staden, för statskrediter till maskiner och gödning, för uppmuntran av de bönder som bara odlar för eget behov att frivilligt ansluta sig till produktions och handelskooperativ.

Många bönder finner att den enda vägen att tjäna till livsuppehället är att odla grödor som är relaterade till narkotikaindustrin. De utsugs hänsynslöst av narkotikabaronerna och förföljs av de imperialistiska agenturerna för ”narkotikabekämpning”. Vi kräver böndernas rätt att odla narkotikarelaterade grödor på fri och laglig grund. Vi kräver upphandlandet av sådana grödor från statens sida till priser som fastställts av arbetarnas och böndernas priskommittéer.

Mellanbönderna är vanligen ett litet skikt som misstänker att proletariatet planerar att upphäva deras privategendom och har i allmänhet tillräckligt med överskott för att sälja med profit i städerna. Ändå är också de ofta utsugna av mellanhänderna. I varje sammanstötning om löner och förhållanden mellan mellanbönderna och de arbetare som de sysselsätter måste proletariatet stöda de senare. Mot mellan- och småböndernas krav på bättre priser för sina produkter (ett krav som särskilt uppstår i situationer där arbetarna har tvingat regeringen att kontrollera priserna på basvaror) för vi fram en annan lösning: låt kapitalisterna och jordägarna betala, inte arbetarna! Vi kräver avskaffandet av skulder, utvidgning av krediter, uppmuntran av kooperativ och byggandet av arbetarnas och böndernas gemensamma priskommittéer för att planera och byta frukterna av deras respektive arbete.

De rika utsugande bönderna kommer i allmänhet att återfinnas på bourgeoisins sida överallt där halvfeodalismen har utplånats och imperialismen, i allians med den imperialistdominerade staten, har integrerat storbonden i världsmarknaden. Här kommer revolutionärer att stå på fattigböndernas sida för att expropriera storböndernas jord. Men överallt där halvfeodala band återstår som både förtrycker stor- och fattigbonden är en gemensam kamp möjlig för att göra slut på detta förtryck.

Den imperialistiska jordbruksindustrin, den kapitalistiska bonden och den frånvarande godsägaren kommer å andra sidan finna en oförsonlig fiende i arbetarklassen. Deras egendom står framför arbetarna och fattigbönderna som mekanismer för utarmning. Vi måste påtvinga den nationella bourgeoisin och småbourgeoisin, som kämpar mot jordoligarkier, kravet: nationalisera deras jord utan kompensation; nationalisera de imperialistiska plantagerna och sätt dem under arbetarnas och fattigböndernas kontroll, för ett massivt program med offentliga arbeten för att förbättra villkoren för landsbygdens massor – elektrifiering, bevattning av jorden, tillhandahållandet av rent vatten och adekvata sanitetsanordningar och möjligheter till kulturella aktiviteter.

Endast ett sådant program kan förhindra massutvandring av bönder som av ren hunger drivs till städerna. Omvandlingen och planeringen av jordbruksproduktionen kommer att minska beroendet av kommersiella grödor för export, förbättra jordens produktivitet och öka mängden livsmedel för hemmakonsumtion.

Sådana åtgärder kommer i sig själva att hjälpa till med att lätta trycket på landsbygdsmiljön. Genom att omvandla landsbygden har kapitalismen utsträckt den ekologiska krisen till ständigt nya regioner av världen. Avverkning av skogar, utplånandet av traditionella bevattningssystem, förgiftning av floder med industriavfall och kemiska gödningsmedel fortsätter att skapa verkliga ekologiska katastrofer i många delar av ”tredje världen”. Proletariatets och fattigböndernas kamp måste inkludera ett program för omedelbara åtgärder för att förhindra ekologisk katastrof – stopp för avverkning av hela skogar och genomförandet av nyplantering och bevattningsplaner.

Åren sedan 1945 har visat att den enda verkliga lösningen på fattigböndernas slaveri och jordhunger är avskaffandet av kapitalismen. Det revolutionära partiet måste leda klasskampen på landsbygden till dess höjdpunkt. Vi för fram ett program för det revolutionära exproprierandet av alla kapitalistiska plantager och storbönder utan kompensation från arbetar- och fattigbondesovjeternas sida. Vi kämpar för en politik av statsjordbruk tillsammans med frivillig kollektivisering för små- och mellanbonden som ett program för socialistisk omvandling inom jordbruket.

Den nationella frågan i halvkolonierna
Även om nationell enhet och självständighet var politiska mål för bourgeoisin, hade de ett socialt och ekonomiskt syfte: skapandet av en enhetlig nationell marknad, skyddad mot utländsk konkurrens, inom vilken inhemskt kapital kunde expandera. Idag är imperialismens forna kolonier och mandat, trots formellt nationellt oberoende, i verkligheten inte närmare detta ekonomiska oberoende än vad de var i början av den imperialistiska epoken. De förblir förtryckta nationer. Efterblivenhet och i bästa fall ensidig, beroende industrialisering förblir normen i halvkolonierna. Ingen grad av formell politisk självständighet kan kompensera detta.

Det ekonomiska beroendets bojor smids ur kapitalismens sociala förhållanden och kan bara krossas genom exproprierandet av kapitalismen själv. Av denna anledning har endast arbetarklassen intresse av och förmåga att helt avskaffa det nationella förtrycket av halvkolonierna. Den måste kämpa för:

* Driv ut alla imperialismens och dess gendarmers väpnade styrkor, inklusive FN, och dess säkerhetsinstallationer och rådgivare.
* Upplös de stående väpnade styrkorna – utbildade av och lojala mot imperialismen – och deras ersättande av en beväpnad arbetar- och fattigbondemilis.
* Inställ alla skuld- och räntebetalningar till de imperialistiska finanshusen. Imperialisterna vill inte att skulden skall betalas eftersom det kommer att innebära ett slut på de superprofiter som den ger upphov till och förlusten av ett av dess vapen för att utöva ekonomisk, politisk och militär kontroll över halvkolonierna. Skulderna har tillkommit under villkor som bestämts av imperialismen. Men begränsningarna i den halvkoloniala bourgeoisins ifrågasättande av den imperialistiska dominansen bevisas genom deras accepterande av dessa villkor. Den praktiska effekten av denna feghet är åtstramning för massorna, arbetslöshet, restriktioner för politisk och facklig verksamhet, exportorienterad produktion och som ett resultat därav jordhunger.
* Mot strategin med begränsning av återbetalningarna till en viss procent av exporten eller BNP. Mot ett moratorium på utlandsskulden som bara innebär att betala imperialismen mer senare. Skulden har redan betalats flera gånger om genom uppdrivna räntesatser och plundrandet av halvkoloniernas naturresurser.
* Återför alla betalningar och återställ naturresurser. För återlämnandet av det ovärderliga arkeologiska arv som under årens lopp stulits av imperialistiska plundrare.
* Nationalisering utan kompensation av banker, finanshus och storindustrier och avskaffandet av alla specialöverenskommelser och gemensamma företag mellan statsägda industrier och finanskapitalet.

Proletariatet måste förutom att bryta imperialismens strupgrepp på den halvkoloniala ekonomin även kämpa för nationell enhet och rätten till självbestämmande för de nationaliteter som förtrycks inom halvkolonierna. De godtyckliga gränser som stakats ut av imperialismen i dess kollektiva uppdelning och omfördelning av världen på 1880-talet, 1919 och 1945, delade många nationaliteter och folk och skapade nationella minoriteter inom de koloniala och halvkoloniala staterna. Medan nationalismen hos koloniernas nationella bourgeoisie hade ett relativt progressivt innehåll i den utsträckning som den riktades mot rester av feodalismen eller mot imperialismen, omvandlades den när den uppnådde politisk makt ofta till ett vapen för förtryck av nationella minoriteter, som i Turkiet och Burma.

Långt ifrån att lösa de många nationella problem som skapats eller underblåsts av imperialismens uppdelning av världen, och oförmågan hos den halvkoloniala bourgeoisin att förena eller ekonomiskt utveckla nationen, resulterar detta i fördjupandet av regionala ekonomiska skillnader, återupplivandet av gamla nationella motsättningar och skapandet av nya (t.ex. i Indien).

Överallt där en verkligt nationell rörelse grundad på medvetenhet, språk, kultur och territorium existerar, måste proletariatet stöda dess rätt som en förtryckt nation till självbestämmande. Detta stöd är ovillkorligt: dvs. vi kräver inte att nationalisterna antar kommunistiska kampmetoder innan vi ger vårt stöd. På samma sätt som vi är kritiska till nationalisternas mål, så kritiserar vi även deras metoder, som ofta reducerar den nationella kampen till väpnade aktioner av några få utvalda. Någon rätt till separat statsbildning existerar dock inte där utövandet av självbestämmande är grundat på nationellt förtryck av ett annat folk, t.ex. Israel, Nordirland.

Proletariatet är en internationalistisk klass som strävar efter att på socialistisk grund förena folk och nationer genom frivillig union eller federation. Vårt allmänna program är inte för skapandet av alltfler separata nationalstater eller uppbrytandet av stora ”multinationella” stater i ett antal beståndsdelar som ett sätt att befria sådana länder från vare sig imperialistiskt eller kapitalistiskt förslavande. Samtidigt som kommunister argumenterar mot dessa falska lösningar, erkänner de att när ett sådant krav väl omfattas av massan av arbetare och bönder, uttryckt exempelvis genom omröstning eller genom väpnad masskamp och inbördeskrig (Bangladesh), måste revolutionärer ställa sig i främsta ledet av en sådan kamp för att uppnå en separat stat. Både inom förtryckarnationen och i det område som vill avskiljas reser kommunister detta krav samtidigt som de fortsätter att varna för att endast socialistisk revolution och inte avskiljande kommer att erbjuda en varaktig lösning för massorna.

Samtidigt som arbetarklassen måste kämpa för legitima nationella rättigheter för förtryckta folk, innebär dess internationalistiska strategi att den bekämpar alla nationalistiska ideologier, även de som omfattas av de förtryckta. Denna nationalism kommer oundvikligen att stöta ihop med arbetarklassens utveckling till en medveten kraft när den försvarar sina egna klassintressen och kommer således att bli reaktionär. Medan vi stöder kampen för självbestämmande, inklusive avskiljande, exempelvis i Kurdistan, Tamil Eelam, Kashmir, Euskadi etc, pekar vi på det utopiska i det nationalistiska projektet att utveckla dessa områden till verkligt självständiga borgerliga stater.

Proletariatet måste kämpa för expropriering av kapitalismen och utvidgandet av demokratisk planering i största möjliga skala. Det kan inte finnas någon lösning på de förtryckta nationernas grundläggande ekonomiska krav genom en reträtt bakom ännu mer inskränkta ekonomiska gränser.

Mot imperialisternas avsiktliga ”balkaniseringspolitik”, som syftar till att splittra och härska över svaga och instabila nationalstater, för kommunister fram kravet på en verklig federation av socialistiska stater för de stater som är bundna till varandra av historiska band som språk, kultur, handel etc. Sådana övergångsparoller kan ha en kraftfull mobiliseringseffekt på massorna, exempelvis i Mellanöstern, Latinamerika och den indiska subkontinenten, eftersom de skär rakt igenom både imperialistiskt utformade uppdelningar och borgerliga och småborgerliga nationalistiska fördomar.

Kampen mot militärdiktaturer och bonapartism i halvkolonierna
De flesta halvkoloniala regimer är försenade i sin ekonomiska och sociala utveckling av imperialismen och har inte kunnat upprätthålla en stabil borgerlig demokrati. Val och parlament har varit episodiska, temporära eller i allmänhet behäftade med diverse inskränkningar av rösträtten, införandet av kvalifikationer som läskunnighet eller ett visst språk och otaliga hinder för röstregistrering.

I konsekvens därmed har olika former av bonapartism varit normen. Sådana regimer har, samtidigt som de är beslutsamma försvarare av kapitalismen, uppnått ett visst mått av självständighet gentemot den härskande klassen, oftast genom sin kontroll av armén och statsmaskineriet. De har berövat kapitalistklassen dess eget direkta politiska styre, liksom de har tyglat eller undertryckt de utsugna klasserna.

Bonapartistiskt styre i halvkolonierna har varierat mellan ”antiimperialistiska” och proimperialistiska former. ”Vänstervarianten” av bonapartism har ofta antagit formen av nationalistiska officersrörelser, rekryterade från de småborgerliga mellanskikten, och har återspeglat världsbilden hos denna klass. Detta skikt, som ser sin framtid gäckad av ekonomisk stagnation, korruption och dess egen bourgeoisis förslavande under imperialismen, har gripit makten i många länder sedan andra världskriget – exempelvis i Argentina, Peru, Libyen, Egypten och Burma. Deras ideologier har lånat element av stalinismen, någon gång från fascismen, och har på ett typiskt sätt proklamerat en ”tredje väg” mellan kapitalism och kommunism. Dessa regimer har försökt övervinna sina länders misslyckade ekonomiska utveckling genom att begränsa imperialistiskt inträngande. De har satsat allt på att främja ”självständig kapitalistisk utveckling” – använt sig av handelshinder, statskapitalistisk industrialisering och jordreform. De har ofta kombinerat en vildsint antikommunism med försök att utveckla och integrera fackföreningsrörelsen och bondeorganisationerna, som ett stöd för sina regimer mot imperialistiskt tryck utifrån och inifrån.

Men ingenstans har sådana regimer öppnat vägen till socialismen. Inte heller skulle de på grund av sin karaktär kunna göra det. I verkligheten har de åter befäst den kapitalistiska staten och ekonomin genom angrepp på arbetarna och inte hejdat sig inför fullskalig repression och till och med massakrer.

I händelse av en allvarlig sammanstötning mellan dessa regimer och imperialismen och dess mest reaktionära agenter kan proletariatet tvingas kämpa sida vid sida med de nationalistiska och demokratiska militärsektorerna. Men hela tiden måste arbetarna bibehålla ett fast klassoberoende och opposition mot dessa temporära allierade. Proletariatet behöver inga militära frälsare eller ledare. Det kan bara gripa makten genom sitt eget uppror, inte genom armékupper.

Det är det grövsta fel att upprätta strategiska block med delar av officerarna eller att utså illusioner om deras förmåga att beväpna och leda proletariatet. Det leder till klassamarbete och programmatiska eftergifter och kan inte åstadkomma annat än att försvaga proletariatets strävan att upprätta självständiga arbetarmiliser och organisera de meniga i armén.

Det oundvikliga misslyckandet för denna ekonomiska och politiska strategi, de upprepade eftergifterna till imperialisterna och den resulterande desillusioneringen av massorna, förbereder dessa regimers störtande och deras ersättande med mer underdåniga, proimperialistiska regimer.

Miljoner arbetare och bönder världen över lider i händerna på grymma högerbonapartistiska regimer. Sådana regimer har ofta framträtt antingen ur vänsterbonapartismens misslyckande (Indonesien 1965, Argentina 1955, Peru 1975) eller som i Chile under 1973 och Bolivia efter 1971 ur krossandet av revolutionära situationer. Dessa regimer utmärks av sitt förslavande under imperialismen, sina försök att krossa arbetarnas och böndernas organisationer och sin användning av dödsskvadroner, tortyr och omfattande brott mot mänskliga rättigheter.

Imperialisternas och deras agenters upprepade användning av sådana diktaturer innebär att kravet på politisk demokrati förblir en brännande fråga för miljoner proletärer och andra jorden runt, från Indonesien till Paraguay. Överallt där proletariatet kämpar vid sidan av småborgerliga och borgerliga krafter för demokratiska rättigheter, måste det göra det utifrån sitt strategiska mål: arbetarrådens makt. Det som proletariatet försvarar är väsentligen sina kamporganisationer, de legala och konstitutionella eftergifter som bourgeoisin tvingats till och de former av borgerlig demokrati (parlament etc.) som arbetarklassen använder som en tribun för att mobilisera och agitera bland massorna. Men arbetarrådens makt är den mest demokratiska formen av klassherravälde i historien och ersätter den demokratiska republiken som strategiskt mål i den imperialistiska epoken.

Trots vårt avvisande av revolutionens begränsning till ett separat demokratiskt stadium, kan vi inte i likhet med sekteristerna dra slutsatsen att demokratiska paroller inte är nödvändiga. Brutala diktaturer ger oupphörligen upphov till demokratiska strävanden och illusioner om borgerligt demokratiska institutioner. Enbart förhärdade sekterister, som är föraktfulla inför nödvändigheten att anknyta till det som är progressivt i massornas demokratiska illusioner kan tro att det är möjligt att ”hoppa över” massornas medvetenhet. Om dessa illusioner ska kunna brytas i praktiken är det nödvändigt med mer än kravet på socialism.

Där de härskande klasserna försöker förvägra massorna fulla demokratiska rättigheter, mobiliserar vi kring demokratiska paroller, inklusive parollen för en suverän konstituerande församling. Vi måste kämpa för en valprocess i vilken det inte finns några inskränkningar i förväg eller hemliga överenskommelser, en valprocess som verkligen är demokratisk för massorna: allmän, direkt, hemlig och lika rösträtt utan några kvalifikationer i fråga om egendom eller läskunnighet. Det måste finnas yttrande- och församlingsfrihet för alla arbetarnas och böndernas partier, försvarade av en beväpnad milis. Vi måste också kräva proportionell representation för alla partier i församlingen i enlighet med erhållna röster, utan några minimispärrar.

Erkännandet av dessa kravs betydelse innebär inte ett omfamnande av centristernas opportunistiska metoder, som har förvandlat kampen för den konstituterande församlingen till ett demokratiskt stadium genom vilket massorna måste passera. Centrism av trotskistiskt ursprung (lambertism, morenism, Fjärde internationalens Förenade sekretariat) har konsekvent svansat efter stalinistiska eller småborgerliga nationalister genom att använda parollen för den konstituerande församlingen på ett sätt som förpassar kampen för arbetarråd och arbetarmakt till efter det att en sådan församling har uppnåtts. Samtidigt har centristerna utsått illusioner om dessa församlingars ”socialistiska” potential. De ”antiimperialistiska” vänsterbonapartisterna har visat sig vara lika skickliga på detta. Om det så är Derguen i Etiopien, Mugabes ”enpartistat”, Ortegas maktlösa ”folkkommittéer” eller Khadaffis folkliga kommittéer, används dessa organisationer i verkligheten för att beröva arbetarna och bönderna deras organisationsfrihet.

Den konstituerande församlingen har därför inget inneboende progressivt innehåll. Den kan vara och har i nittionio fall av hundra varit enbart ett borgerligt parlament med uppgift att skriva en konstitution. Ännu värre är att den i halvkoloniala länder (Brasilien 1982), och även i några imperialistiska länder (Portugal 1975) bara sammankallas när den är underkastad militärbonapartistiska inskränkningar i sin makt och med en redan ingången pakt mellan de reformistiska partierna och militären när det gäller den konstitutionella utgången. Ofta har konstituerande församlingar visat sig vara reaktionära organ i motsatsställning till arbetarnas och böndernas revolutionära kamp- och makt-organ. Detta kan inträffa i halvkoloniala länder där böndernas stora tyngd kan användas av bourgeoisin mot arbetarklassen. Kapitalisterna mobiliserar alla ”medborgares” lika röster för att utgöra en broms på revolutionen. Av denna anledning är det väsentligt att kämpa för och sammankalla den konstituerande församlingen genom byggandet av arbetarnas, soldaternas och fattigböndernas råd. Endast då kan församlingen bli ett vapen för den revolutionära demokratin och inte ett verktyg för bonapartismen, endast då kan församlingen knuffas åt sidan av arbetarnas och fattigböndernas råd när den har spelat ut sin roll.

Även under konstitutionella regimer i de halvkoloniala länderna existerar omfattande element av bonapartism och de används oupphörligen mot arbetarklassen: presidentämbetet med dess makt att deklarera undantagstillstånd, senaten med dess förmåga att kontrollera lagstiftningen, den icke valda domarkåren och framför allt den paramilitära polisen och den stående armén. Alla dessa ämbeten och styrkor reducerar oupphörligt ”demokratin” till ett fullständigt tomt skal. Mot dessa angrepp på demokratiska rättigheter måste arbetarklassen i sitt handlingsprogram resa kravet på avskaffande av presidentämbetet och senaten och skapandet av en enda kammare som väljs åtminstone vartannat år, med rätt för väljarna att återkalla sina deputerade. Till detta måste vi lägga kravet på upplösning av de paramilitära skvadronerna, polisen och den stående armén och skapandet av en beväpnad folkmilis.

Stalinism, småborgerlig nationalism och borgerligt demokratiska krav
I alla sina former har stalinismen förblivit oförsonligt fientlig till den permanenta revolutionens teori och strategi. Stalinismens triumf markerades genom det sovjetiska kommunistpartiets officiella antagande av doktrinen om socialism i ett land. Idén om en nationell väg till socialismen följde ur denna teori. I de halvkoloniala och koloniala länderna inkluderade denna väg passerandet av distinkta och separata politiska stadier: först stadiet av kamp för politisk demokrati och självständig kapitalistisk utveckling i allians med den nationella bourgeoisin, sedan utvecklingen mot socialism när produktivkrafternas nivå ansågs mogna för detta stadium. I den imperialistiska epoken kunde denna strategi bara innebära att stalinisterna sanktionerade förnekandet av proletariatets självständiga intressen överallt där dessa stötte samman med den nationella bourgeoisins intressen i det demokratiska stadiet. Sedan andra världskriget har stalinismen ofta övergett varje anspråk på att det andra stadiet är möjligt för halvkolonierna, eftersom självständig industrialisering är omöjlig.

Vi utesluter inte att det kan uppträda ”stadier” i den levande kampen för arbetarklassens makt. Men det kan aldrig finnas självbegränsade stadier, vart och ett grundat på en separat strategi för en separat period. De distinkta uppgifterna, borgerligt demokratiska och proletära, kombineras och kämpas öppet för i varje ögonblick med arbetarklassens makt som det enda strategiska målet. Men arbetarklassen måste leda småbourgeoisin i städerna och på landsbygden i kampen för de demokratiska uppgifterna. Hela utvecklingen efter kriget visar att det fullständiga genomförandet av återstående demokratiska uppgifter bara kommer att uppnås under proletariatets diktatur, dvs. på grundval av utplånandet av kapitalistisk privategendom och dess system av nationalstater.

Stalinismen har varit så djupt hängiven det ”demokratiska stadiet” att den till och med har gått samman med småborgerligt nationalistiska formationer, för att desto bättre kunna ”dra åt snaran runt proletariatets hals”, som Trotskij sade. Överallt där arbetarklassen spontant brutit sig ur de begränsningar som stalinismen satt upp för proletariatet i den revolutionära processen, har stalinister blivit de mest glödande förespråkarna för att krossa arbetarna och pressa dem tillbaka innanför dessa begränsningar. Den bittra konsekvensen har ofta inte varit förverkligandet av det demokratiska stadiet utan blodig kontrarevolution och diktatur (Indonesien, Chile, Iran).

Allteftersom den imperialistiska epoken har framskridit så har den småborgerliga nationalismen i ökad utsträckning tagit upp den ”nationalrevolutionära” kampens mantel i den halvkoloniala eran. Den har ofta tagit upp revolutionära kampmetoder (uppror, gerillakrig) i strävandet efter nationellt oberoende. Vid några tillfällen har småborgerliga krafter sanktionerat, även om de inte har organiserat, klasskampsmetoder (strejker, ockupationer, jordövertaganden). Ändå är det mål som den småborgerliga nationalismen strävar efter att nå en reaktionär utopi.

Kampen för en ”självständig kapitalism” som hyllar ”social rättvisa” hemma och ”alliansfrihet” utomlands är i imperialismens epok en illusion. De småborgerliga partierna leds vanligen av städernas professionella klasser, medlemmar ur intelligentsian och desillusionerade söner och döttrar till de härskande oligarkierna och kan inte bryta med kapitalismen. Bara under exceptionella omständigheter kan hjälpen från existerande stalinistiska stater göra det möjligt för sådana partier att byråkratiskt störta kapitalismen. Denna handlingsväg har bara förverkligats när den tvingats på dem som det enda sättet att överleva i en konflikt med imperialismen. Under processen går de samman med eller omvandlas till stalinistiska partier. Där sådana partier styr under någon längre tid utan att störta kapitalismen (Nicaragua), berövar de arbetarna och bönderna frukterna av deras kamp i försöken att blidka en ”patriotisk” kapitalisklass. Detta slutar utan undantag med en konservativ kontrarevolution inom regimen (Egypten, Algeriet, Iran) och bourgeoisins uppstigande eller proimperialistiska krafters störtande av de småborgerliga regimerna (Guatemala, Grenada).

Sedan de officiella prosovjetiska kommunistpartiernas stalinistiska urartning har de gång på gång diskrediterat inte bara sig själva utan också själva idén om proletärt ledarskap genom att stöda reaktionära diktaturer i enlighet med Kremls intressen och diplomatiska manövrer. Den borgerliga och småborgerliga nationalismen har stärkts av dessa förräderier. Men dessa krafter har också i sin tur lett arbetarna och bönderna till nederlag. Detta har tillåtit massorna att vända sig till religionen för tröst och inspiration till att kämpa. Således stärks nu i kapitalismens reaktionära epok ideologier som i kapitalismens gryning gick tillbaka inför en självmedveten och uppåtstigande bourgeoisie med dess rationalism och sekulariserade idéer.

Religiösa institutioner spelar i allmänhet en kontrarevolutionär roll i de förtrycktas kamp. För det mesta förespråkar de underkastelsens eller den fredliga reformens ideologi. Men från tid till annan står de i spetsen för massrevolter med syftet att förhindra massorna från att angripa den kapitalistiska ordningen i sig. Oftast har de uppträtt i de ledande kyrkohierarkiernas skepnad för att passivisera motstånd och förgifta arbetarnas och böndernas medvetande. Vid vissa tillfällen och i vissa länder (t.ex. Centralamerika) har det lägre prästerskapet eller lekmannapräster hjälpt bönder och landsbygdsarbetare att organisera självständiga fackföreningar, uppmuntrat läskunnighet, stimulerat politiskt medvetande och övervunnit passivitet. De reformistiska och klassamarbetande projekt som väglett detta arbete har ofta i sin tur kastats åt sidan av arbetarna och bönderna och då har prästerskapet vänt sig mot arbetarna. Detta utesluter naturligtvis inte att enskilda medlemmar av prästerskapet och ännu mindre massan av troende blir indragna i militant eller till och med revolutionär kamp. Men marxisters uppgift är att beslutsamt motsätta sig inflytandet från alla religiösa ideologier.

I Iran tilltvingade sig en sådan reaktionär ideologi hegemoni bland majoriteten av de utsugna och förtryckta till och med i det ögonblick när massrörelsen störtade den proimperialistiska shahen. Vid makten har hela det reaktionära innehållet i religiösa ideologier visat sig: förvägrandet av demokratiska rättigheter, förföljelser av självständiga proletära organisationer och förtryck av kvinnor har varit vardagsmat i de halvkoloniala kapitalistiska stater som genomsyrats av religiösa dogmer. Inför detta måste revolutionärer kämpa för att skydda den proletära demokratin mot religiösa kaster och för åtskiljandet av kyrka och stat.

Den antiimperialistiska enhetsfronten
Trots sitt beroende av imperialismen förblir den halvkoloniala bourgeoisin en klass som är kapabel till begränsade konflikter med imperialismen. Ju mer öppet imperialismen löser sina kriser på bekostnad av den härskande klassen i halvkolonierna, desto mer tenderar den senare till retoriskt och även verkligt motstånd. Detta gör inte på något sätt den nationella bourgeoisin eller fraktioner av den revolutionär. Men så länge som borgerliga eller småborgerliga krafter har ett verkligt massinflytande i den antiimperialistiska kampen är det nödvändigt för arbetarklassen att använda taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten. Detta inbegriper ett ingående av taktiska överenskommelser med krafter som inte är proletära både på lednings- och basnivå. Sådana överenskommelser kan innefatta formella allianser eller kommittéer. Där detta är fallet är de grundläggande villkoren för att ingå sådana block: att de borgerliga eller småborgerliga krafterna verkligen för en kamp mot imperialismen eller dess agenter, att inga gränser sätts upp för den revolutionära organisationens politiska självständighet inom detta block och att det inte förekommer några byråkratiska uteslutningar av betydande krafter som kämpar mot imperialismen. Det är till och med möjligt att denna enhetsfront kan bli tvungen att genomföras inom basorganen till en massorganisation av folkfrontskaraktär, inom vilken distinkta klasspartier ännu inte framträtt. Det som är väsentligt är att denna enhetsfront måste inriktas på mobilisering av de bredaste antiimperialistiska krafterna för precisa gemensamma mål som införandet av demokratiska rättigheter och imperialisternas utdrivande.

Samtidigt som den halvkoloniala bourgeoisins kamp syftar till att bredda sitt eget utrymme för utsugning, medför arbetarklassens inträde i denna konflikt hotet om utsugningens upphörande överhuvudtaget. Således finns det inte något konsekvent antiimperialistiskt eller revolutionärt hos den halvkoloniala bourgeoisin och ingen permanent plats bör reserveras för den i en antiimperialistisk enhetsfront. Syftet med antiimperialistiska enhetsaktioner måste vara att hjälpa proletariatet att mobilisera massorna, så att de bryter igenom hindren hos sina traditionella ledarskap och organisationer. Av denna orsak måste proletariatet föra fram de djärvaste formerna av direkta massaktioner och massorganisationer, strejkkommittéer, folkliga församlingar, massmöten (cabildos) etc., som kommer att underlätta utvecklingen av arbetar- och bonderåd, arbetarmiliser och soldatkommittéer.

Proletariatet får aldrig ge politiskt stöd till ”vänsterregimer” eller acceptera deras undertryckande av demokratiska rättigheter. Arbetarklassens avantgarde bör avstå från väpnat uppror mot dessa regimer så länge demokratiska friheter existerar och majoriteten av arbetarna fortfarande stöder dem. Det enda möjliga stödet till sådana regimer är gemensamt militärt samarbete mot en reaktionär kupp eller imperialistisk intervention. Således kan trotskister stöda borgerliga regeringars militära handlingar mot imperialismen. Men vi avstår inte i något stadium från vår kamp för att störta och ersätta dessa regeringar med en arbetar- och bonderegering.

Nationalistiska och reformistiska krafter vill alltid omvandla aktionsfronten mot imperialismen till ett strategiskt block för att vinna den politiska makten (en folkfront). De strävar efter att sammansvetsa de antiimperialistiska krafterna till en regeringskoalition som kommer att garantera det ”nationella kapitalets” överlevnad gentemot den socialistiska revolutionen. Revolutionära kommunister kämpar för att installera regeringar som är baserade på arbetar- och bonderåd och miliser. Endast proletariatets regering, i allians med fattigbönderna, kan lösa den borgerligt demokratiska revolutionens ofullbordade uppgifter. Regeringens klassinnehåll är uttalat i förväg. Parollen är för en revolutionär arbetar- och bonderegering. En sådan regering kommer inte och kan inte begränsa revolutionen till ett distinkt demokratiskt stadium om den inte vill duka under för kontrarevolutionens tryck. Med detta perspektiv var bolsjevikerna förmögna att bakom sig dra med småbourgeoisins radikaliserade rörelser, som vänstersocialrevolutionärerna och de folkliga partierna i Centralasien. Upprättandet av ett strategiskt block med olika vänsterkrafter utan detta mål kommer att utgöra ett hinder på vägen till den proletära diktaturen. Inträde i en regering eller koalitionsregering på grundval av bevarandet av privategendomen, dess väpnade styrkor och stat utgör den högsta formen av förräderi mot proletariatet.

Arbetarklassen och gerillastrategin
Trotskister är motståndare till gerillakrigets strategi vare sig det är i form av smågrupper (teorin om foco) eller ”folkkrig”. Den småborgerliga gerillastrategin är motståndare till byggandet av ett arbetarparti, arbetarråd och ett bolsjevikiskt uppror. Den vill upplösa proletariatets intressen i småbourgeoisins klasslösa program. Den vill påtvinga byråkratiska organisationer och undvika utvecklandet av arbetarråd och autonoma demokratiska arbetarmiliser. Även där den lyckas slå ned en fallfärdig diktatur (Kuba, Nicaragua), banar den väg för en bonapartistisk lösning. Gerillasegrar, även i den exceptionella formen av byråkratiska sociala omvälvningar eller, vilket är vanligare, militärbonapartistiska regimer, åtföljs alltid av krossandet av proletariatets självständiga organisationer.

Bakom en ultravänsteristisk fraseologi och metodologi uppvisar gerillastrategin i verkligheten en enorm brist på förtroende för arbetarklassen och anlag för att ingå uppgörelser med delar av bourgeoisin. Den innefattar ett överlämnande av politiskt ledarskap till städernas bourgeoisie och småbourgeoisie och i den utsträckning som den eftersträvar en massbas för sina aktioner (dvs. folkkrig), upplöser den arbetarklassens självständiga intressen i småbourgeoisins intressen. I denna bemärkelse har gerillastrategin som strategi alltid en tendens att vara en beväpnad folkfront.

Gerillastrategin nedvärderar ekonomisk och politisk kamp till förmån för episodiska och ofta planlösa militära aktioner. Individuell terrorism, utplånandet av fabriker (centrum för proletär koncentration) och spektakulära militära aktioner är metoder som står i motsättning till arbetarklassens strategi. Gentemot marxismens tes att arbetarklassens befrielse endast kan vara dess eget verk proklamerar gerillakämparna att befrielsen kommer att genomföras av utomstående frälsare. Genom sina odemokratiska och elitistiska attityder gentemot de massor som de gör anspråk på att representera, kan gerillaledarna ofta lämna massorna försvarslösa inför statens överlägsna militära styrka eller inför borgargarden. Att dra tillbaka de modigaste och bästa kämparna från fabrikerna, städerna och de mest befolkade jordbruksdistrikten, är att beröva arbetar- och bondeorganisationerna deras kadrer och ledare. Gerillakämpar kan också angripa arbetarorganisationerna, som i fallet med Sendero Luminoso i Peru.

För trotskister är gerillaaktioner en taktik som kan användas i den antiimperialistiska kampen. Vi avvisar inte den militära enhetsfronten med gerillaarméer, varken i form av separata bataljoner eller kommunistiskt cellarbete inom borgerligt eller stalinistiskt ledda arméer. Men syftet med denna militära enhetsfront är att förbereda ett omfattande och självständigt beväpnande av arbetarklassen och fattigbönderna. Med dessa medel kämpar kommunister för att tvinga gerillaarméerna och deras politiska apparat att expropriera plantager, genomföra jordeövertaganden och erkänna suveräniteten hos arbetarnas och böndernas råd och miliser.

Men detta förblir en taktik som är underordnad en strategi vars principiella huvudaktör är arbetarklassen. Den permanenta revolutionens program underordnar alla militära aktioner det politiskt lämpliga utifrån klasskampens nivå och arbetarklassens och fattigböndernas revolutionära medvetande. I allmänhet ska större militära aktioner med beväpnad milis i stad och på landsbygden enbart genomföras när existensen av dubbelmakt och generaliserad arbetarkontroll på ett tydligt sätt ställer behovet av att organisera upproret. Vi avvisar kategoriskt alla generaliserade militära aktioner som inte har defensiv karaktär och som lämnar massorna politiskt passiva. Till varje pris måste arbetarklassen bibehålla sin självständighet och opposition till gerillastrategin. Den måste kritisera och i extrema fall fördöma varje aktion som står i motsättning till dess perspektiv.

I den väpnade konflikten mellan de småborgerliga gerillakämparna och den borgerliga staten försvarar vi dem alltid gentemot statlig repression. Vi erkänner inte statens rätt att döma de som kämpar mot den. Vi kämpar för rätten till status som krigsfångar för tillfångatagna gerillakämpar och för deras frisläppande. I de fall där gerillan angriper arbetarorganisationerna manar vi inte till försvar från den kapitalistiska staten. Vi kräver att arbetarrörelsen själv genom möten och i sina fackföreningar utfärdar en dom genom att organisera arbetarnas och böndernas försvarsgrupper mot gerillaangrepp. Vi viker inte undan från den oundvikliga militära konfrontationen med de borgerliga och stalinistiska kommendanterna, vilken följer av proletariatets och småbourgeoisins skilda program.