Innehåll

Förord
1 Introduktion
2 Det leninistiska partiets viktigaste kännetecken
3 Stadier i partibygget
4 Internationella erfarenheter – skillnader i tradition och förutsättningar
5 Avslutning

Förord

FRKI:s Teser om partibyggets tidiga stadier, från 1992, är ett försök att sammanfatta lärdomarna av att bygga kämpande propagandagrupper mot bakgrund av alla negativa erfarenheter från de centristiska fragmenten av Trotskijs FI.

Det revolutionära Komintern hade i huvudsak erfarenheter av masspartier eller partier som omfattade betydande delar av de mest aktiva arbetarna. Teserna har därför främst tagit sin utgångspunkt i erfarenheterna av trotskisternas kamp under 1930-talet för att bygga kämpande propagandagrupper.

Texten är översatt ur Trotskyist Bulletin nr 2, november 1992.

oktober 1994
Arbetarmakt

1. Introduktion

1.1 FRKI bekräftar sin allmänna uppfattning om stadierna i partibygget, som finns inneslutna i avdelning 7 av Trotskistiska Manifestet. Det följande dokumentet försöker mer i detalj förklara de konkreta uppgifterna i partibyggets tidiga stadier. Även om FRKI har lagt en internationell programmatisk grund för sitt arbete, har det ingen direkt erfarenhet av partibygge utöver stadiet med små kämpande propagandagrupper. Vi har naturligtvis det odödliga arvet efter det revolutionära Komintern för dessa senare stadier, men vi kan ännu inte berika och utveckla detta med frukterna av våra egna erfarenheter. Situationen är annorlunda för stadierna med grundandet och byggandet av propagandagrupper som deltar så mycket som möjligt i klasskampen. Vi har tagit Trotskijs teori och praktik under 1930-talet som vår vägledare, men vi har också dragit lärdomar av de negativa exemplen från hans epigoner: Moreno, Mandel, Healy, Cliff, Lora och Robertson. Samtidigt måste vi kritiskt använda oss av mer än ett årtionde av våra egna erfarenheter, våra framgångar och misslyckanden.

1.2 FRKI har alltid insett programmets centrala betydelse och nödvändigheten att kämpa för detta program i de strider som utkämpas av arbetarklassen och dess allierade. Men programmet i sig kan bli en oanvändbar fetisch om det inte förbinds med byggandet av en revolutionär kamporganisation. Partibygge är i hög grad en konkret uppgift. Det är en konst som inte går att behärska åtskild från praktiken, utan en konst som måste vägledas av vetenskapliga principer. Vi måste försöka förstå och systematisera dessa principer. Ett revolutionärt parti kan inte improviseras. Bolsjevikpartiet uppstod ur tre ryska revolutioner. Det upplevde generalrepetitionen 1905 och februarirevolutionen 1917, härdades och sammansvetsades med massorna. Det revolutionära partiet kan bara kallas så, om det före revolutionen har kunnat förstå de lagar som bestämmer samhällets utveckling och dess roll i denna utveckling.

1.3 De olika stadierna i partibygget kombinerar bara propaganda, agitation och organisation i olika proportioner. Inga av dessa stadier är heller vattentätt åtskilda. Uppgifter som egentligen överväger i ett senare stadium kan inte alltid underordnas i de tidigare stadierna. Förhållanden med stegrad klasskamp eller revolutionära händelser kan med nödvändighet kräva att även en första kaderkärna under en hel period helt och hållet kastar sig in i masskampen. Men under sådana förhållanden får organisationen inte förlora de verkliga objektiva styrkeförhållandena ur sikte, vilket kan kräva att den återvänder till existensen som propagandacirkel när situationen är över.

1.4 Men om sådana framsteg är möjliga, så är också reträtter möjliga. En stor organisation kan tvingas återvända till tidigare stadier och upprepa den aktivitet som därtill hör, på grund av det objektiva trycket (större nederlag för arbetarklassen) eller egna taktiska misstag (inklusive splittringar). Varje revolutionärt parti behöver därför inte genomgå varje stadium eller genomgå det bara en gång. När vi talar om olika stadier i partibygget får vi inte förutsätta att de måste genomgås i den rätta ordningen utan språng framåt eller reträtter. Revolutionära eller kontrarevolutionära situationer, eller utdragna ickerevolutionära perioder som ger upphov till snabb tillväxt eller sammanbrott, splittringar och fusioner i reformistiska, centristiska och revolutionära organisationer innebär att det inte kan finnas någon evolutionär väg för byggandet av ett revolutionärt parti. Trots detta har varje stadium sina egna generella drag, sina egna speciella typer av publikationer och aktiviteter.

2. Det leninistiska partiets viktigaste kännetecken

2.1 Vid varje stadium av dess uppbyggnad är vissa av det leninistiska partiets fundamentala principer tilllämpbara. Främst kommer programmets ställning som organisationens definierande kännetecken – »programmet först». På grundval av programmet kan medlemmarna bedöma ledningens revolutionära fasthet. På grundval av programmet skolar partiet sina kadrer och tränar dem till att bli principfasta ledare för arbetarklassens och de förtrycktas kamp. Programmet är en karta som stakar ut de viktigaste landmärkena på vägen till arbetarklassens makt. Det är en vetenskaplig sammanfattning av lärdomarna från det kapitalistiska samhällets historia i dess huvudformer, lärdomarna från historien med segrar och nederlag i arbetarnas epoklånga kamp för att störta imperialismen. Det är en strategi för att vinna klasskampen genom användningen av en rad sammanhängande taktiska förhållningssätt.

2.2 Genom accepterande av detta program rekryteras medlemmar till partiet. För att vara partimedlem måste tre krav uppfyllas, vilket bolsjevikerna betonade: instämmande med partiets program, partiets stadgar och dess allmänna linje; disciplinerad aktivitet i en avdelning eller cell, och betalning av en regelbunden summa till partikassan. Det måste finnas en period innan fullt medlemskap som består av skolning, träning och urval. Kamrater som vill gå med i partiet bör som regel genomgå perioder som sympatisör och kandidatmedlem (med alla rättigheter utom rätten till avgörande röst). Kriteriet för urvalet kommer att variera i olika länder och under olika förhållanden, i legala eller illegala förhållanden, under perioder av nederlag eller massuppror. Men när vi väljer ut kamrater bör vi lägga stor vikt vid kriterier som lojalitet, hängivenhet, ärlighet och förståelse av partiets viktigaste ställningstaganden. De proletära medlemmarna, särskilt de från socialt förtryckta skikt som kvinnor, svarta och invandrare bör ha en kortare provperiod och en annan skolning och träning än medlemmar från en småborgerlig bakgrund. Partiet får inte tolerera någon brist på disciplin eller fåfänga, inte ens från den mest prominenta arbetarledaren. Vi måste försöka befrämja en atmosfär och miljö i partiet som gör det lätt att integrera kamrater från dessa sektorer. Inom organisationen får det inte finnas någon åtskillnad mellan kamrater från olika klasser, kön, nationer eller raser. Var och en måste behandlas lika. Var och en är en kamrat.

2.3 På grundval av denna kamp för programmet i levande strider kan partiet utveckla och berika sitt eget program. Det revolutionära programmet är ingen gammal pergamentrulle. Det är ett levande ting som oavbrutet prövas och korrigeras, som Trotskij uttryckte det, i ljuset av erfarenheten, det mänskliga förnuftets högsta kriterium. Endast om det utsätts för denna prövning kommer dess riktighet att visa sig eller dess fel avhjälpas. Bolsjevikernas erfarenheter efter februarirevolutionen visar den centrala betydelsen av denna förståelse av programmet. Partiet återbeväpnar sig programmatiskt genom att pröva och korrigera sin gamla formel i den revolutionära kampens hetta. Kamp utan ett revolutionärt program kommer antingen att leda till nederlag eller urarta i anpassning till den gamla ordningen, oavsett hur militant kampen inleds. Men ett program som inte oavbrutet utvecklas på grundval av kampen kommer att urarta till rena katekesrabblandet. Genom att översätta detta världsprogram till nationella, lokala, sektoriella och konjunkturella handlingsprogram, strävar partiet efter att vinna massorna. Det strävar, kort sagt, i varje stadium efter att kämpa för sitt program i arbetarrörelsen. Den form som denna kamp antar måste emellertid variera i enlighet med organisationens storlek, dess ideologiska uppgifter och klasskampens läge. Men i den imperialistiska epoken måste ett sådant perspektiv vara en del av sammansättningen i varje organisation som har för avsikt att gå utöver revolutionärt tänkande till revolutionär handling.

2.4 Det leninistiska-trotskistiska partiet måste inte bara vara internationalistiskt i sin organisation och sitt program. Dess kadrer måste vara aktiva internationalister, som bekämpar och med rötterna rycker upp de nationella fördomar och den chauvinism som ärvts från det kapitalistiska samhället. I den imperialistiska epoken innebär detta att partiet måste skola alla sina medlemmar till att se sitt »nationella» arbete och kampen ur världsrevolutionens perspektiv. I de imperialistiska länderna innebär detta att kommunister måste sträva efter att assimilera arbetarnas och de förtryckta massornas utgångspunkt i den halvkoloniala världen och de degenererade arbetarstaterna och betrakta sitt »eget» imperialistiska fosterland som huvudfienden. Det innebär att göra dessa arbetares kamp mot imperialismen till sin egen kamp och kämpa för att vinna solidaritet med dem från arbetarna i de imperialistiska metropolerna. På samma sätt är det internationalisternas skyldighet i den halvkoloniala världen att se till att det berättigade hatet mot imperialismen, och även mot dess socialchauvinistiska »arbetarlöjtnanter» i de imperialistiska länderna, inte leder till brist på förståelse för och solidaritet med arbetarnas kamp i de imperalistiska länderna.

2.5 Internationalismen kan inte slå ordentliga rötter och motstå trycket från krig, revolutioner och kontrarevolutioner utan starka internationella vänskapsband och i slutändan en demokratiskt centralistisk organisation. Endast denna internationella organisation kan utveckla ett verkligt internationellt program och ett världsperspektiv. Det måste, genom intern skolning, debatt och genom cirkulation av sina kadrer mellan olika länder, uppnå en situation där alla kadrer känner sig först som medlemmar av Internationalen och sedan, utgående därifrån, som medlemmar i en av dess nationella sektioner.

2.6 Den viktigaste organisatoriska princip som gör det möjligt för partiet att utföra alla aspekter av sitt arbete är demokratisk centralism. Centralism innebär att partiet kan handla med en enda vija, med militär precision när och var strider än bryter ut. Utan en sådan disciplin har ingen kader eller organisation rätten att kalla sig bolsjevikisk. Ändå är denna disciplin inte blind, oreflekterad eller mekanisk. Centralism är inte en fråga om envägstrafik med order från centrum och utåt. Varje lokal cell skickar inte bara tillbaka information utan också sin egen uppfattning och analys. Ledningen står på så sätt i kontakt med kampens fronter, med avantgardets och massornas åsikter och stämningar. Samtidigt, genom att underordna sig det nationella och internationella centrats bredare och allmännare utblick, kan kadrer övervinna inskränkthet och nationella fördomar.

2.7 Även om centralisering är livsviktig för att besegra den borgerliga staten, kan inte det revolutionära partiet kopiera den typ av disciplin som finns i en borgerlig armé. Blind lydnad skolar inte revolutionärer. Den kan uppfostra byråkrater, som stalinismen gjorde under femtio år, genom att tvinga fram atomisering av kadrer och genom att tvinga basmedlemmarna att böja sig inför en allsmäktig och självtillräcklig klick eller »ledare». Därigenom diskrediterade stalinismen det leninistiska partiet och identifierade demokratisk centralism med byråkratisk despotism. Gentemot detta ställer vi den proletära demokratins fullständiga åtgärder. Ledningen måste vara vald av och ansvarig inför medlemmarna. Detta måste äga rum regelbundet, efter en period med bredast möjliga diskussion, vid en samling av medlemmarna eller deras delegater där både individer och grupperingar fritt kan kritisera den utgående ledningen. Ledningen själv måste byggas i varje sektion och internationellt på grundval av ansvarighet och representativitet. Ledningen är inte en klubb för de politiskt kloka, den är instrument för den revolutionära klasskampen. Som sådan är den grundad på principen om representativitet. Medlemmar med vitt skilda talanger och erfarenheter behöver innefattas i ledningen, så att den är förmögen att inkorporera organisatörer, agitatorer, teoretiker, skribenter, aktiva arbetare och de socialt förtryckta, inklusive ungdomen.

2.8 Det måste också finnas disciplin inom alla ledande kommittéer. Medan alla medlemmar i dem har rätt och skyldighet att föra frågor i vilka de befinner sig i minoritet till ett högre organ, måste det åtföljas av det lojala genomförandet av det existerande beslutet så att partiets handlande inte störs. Att förlora en omröstning, att vara i minoritet, är inte det värsta av allt ont. Morgondagen kan i praktiken visa att minoriteten hade rätt. Ett lojalt argumenterande även för en oriktig ståndpunkt kan hjälpa partiet att förbättra en riktig men ensidig ståndpunkt. Det absoluta villkoret för att partiet ska kunna korrigera sina egna misstag är lojal kritik.

2.9 Alla ledare och medlemmar har rätt att appellera till alla medlemmar, särskilt under perioden före en konferens, och bilda fraktioner eller tendenser om de anser det nödvändigt. När sådana temporära interna grupperingar bildas på en tydlig plattform, är det fundamentalt att majoriteten tillåter den vidaste demokrati och fri tillgång till diskussion i avdelningarna och internbulletinen. Ingen får förtryckas, underkastas censur eller straffas för att ha gett uttryck åt dessa åsiktsskillnader. Minoriteterna måste i sin tur uppträda lojalt mot organisationen, arbeta helt och hållet inom dess disciplin, och får inte konspirera med partiets fiender. Endast på så sätt kan det finnas en frisk och sund diskussion. Fraktioner är emellertid, som Trotskij sade, ett »nödvändigt ont» – de är inte, vilket en del av hans epigoner, som Fjärde internationalens Förenade sekretariat, anser, ett tecken på den politiska hälsan i en organisation.

2.10 Demokrati och centralism existerar inte i en viss proportion till varandra oavsett tid eller lokala förhållanden. Vid tiden för förkonferens- eller kongressdiskussioner överväger demokratin över centralismen för att möjliggöra den bredaste diskussion. Motsättningar måste fritt uttryckas för att kunna lösas. Efter en kongress, och när strid och manöver krävs, överväger centraliserad disciplin. Under legala förhållanden måste partiet framställa bulletiner för medlemmarna för att befordra skolning och intern debatt. En typ av bulletin måste vara strikt intern för att fritt kunna uttrycka alla inre partidispyter. Medlemmar ska inte diskutera gruppens interna problem med icke-medlemmar. I en separat typ av bulletin är det möjligt att återge artiklar som inte (ännu) är organisationens linje, forskningsartiklar och bidrag från sympatisörer eller periferi. Under vissa omständigheter är det möjligt att öppna partiets offentliga press för inre partidebatter. Detta borde normalt sett vara användbart i tider av relativ stabilitet när partiet inte är utsatt för starka angrepp från staten eller undertrycks av fientliga krafter inom arbetarrörelsen. Det kan även vara betydelsefullt i svåra omständigheter som de vilka existerade före bolsjevikernas aprilkonferens 1917, när detta var den enda vägen att undvika en splittring i partiet och också var ett medel för att mobilisera trycket från partiets medlemsmassa gentemot »gammelbolsjevismens» konservatism. När ett parti betydligt ökar sina styrkor, är det ofta oundvikligt att en del av dess interna dispyter läcker ut. Under sådana förhållanden är det bättre att föra en lojal och sund offentlig debatt om de berörda frågorna. Partiet är emellertid inte en permanent diskussionsklubb. Särskilt under de intensifierade kampförhållanden som orsakas av illegalitet är många av demokratins former antingen omöjliga eller mycket uttunnade. Det är här som den demokratiska centralismens anda spelar sin viktigaste roll – som Lenin kallade för ett »fullständigt kamratligt ömsesidigt förtroende bland revolutionärer», vilket vi kallar lojalitet. Detta är en solidarisk, kollektiv, proletär anda grundad på attityden »hur kan partiet gå framåt?» Den står i total kontrast till den individuella självhävdande, konkurrerande attityden – kort sagt, den småborgerliga andan. För att utveckla denna lojalitet och tilliten bland kamrater är det viktigt att kämpa mot varje form av klickmentalitet, subjektivism och personliga intriger inom partiet. Lojalitet kan aldrig byggas på cynisk diplomati eller faderlighet från ledarna gentemot medlemmarna. Proletär lojalitet kan bara grundas på en demokratisk anda och en höggradigt politisk inställning till alla problem.

2.11 Arbetaren lär sig denna kollektiva anda i arbetarnas bostadsområden, på arbetsplatsen, i fackföreningen. Partiets rekryter med småborgerligt ursprung måste lära sig den i arbetarrörelsen och i själva partiet. En konstlad »arbetaranda», dyrkandet av påstådda proletära drag, är emellertid ingen lösning på detta problem. Alltför ofta är detta inte alls klasskarakteristika utan nationella eller lokala, fackliga eller ekonomistiska attityder. Kollektiv anda kräver av de ickeproletära skikten att de inte bara antar den formella politiska åskådningen utan också arbetarklassens kämpande praktik. Detta innebär att avvisa den världsbild som härstammar ur medlemskapet i en priviligierad klass: arrogans gentemot de arbetande och underdånighet gentemot bourgeoisin och dess agenter. Det innebär att avvisa exploatörernas »demokratiska» offentliga mening och moraliska värderingar. Det innebär att dela villkoren för arbetarklassens kamp utan att kräva rätten att kommendera. Den tydligaste prövningen av denna anslutning till arbetarklassens läger är att göra disciplinerad proletär politik till centrum och syfte i ens liv och underordna alla yrkesambitioner och personliga intressen.

2.12 För arbetarmilitanten som blir professionell revolutionär innebär det, som Lenin sade i Vad bör göras?, att överskrida utgångspunkten för »den fackliga sekreteraren» (eller till och med shop stewarden) och bli en »folktribun». Det innebär att överskrida föreställningen att klasskampen primärt är en ekonomisk kamp om löner och arbetsförhållanden, det innebär att övervinna lokala och nationella begränsningar och utveckla den revolutionära agitatorns och propagandistens yrkeskunskaper. I behärskandet av dessa yrkeskunskaper står arbetaren tydligt inför nackdelar, i jämförelse med småborgaren eller den intellektuelle. Den revolutionära organisationen måste, vilket stadium den än befinner sig i, erkänna detta och avsätta särskilda resurser för att hjälpa den revolutionära arbetaren att övervinna de problem som bristen på en längre formell utbildning medför, de problem som orsakas av att behöva försörja en familj på en låg lön, de problem som skapas av skiftarbete och de problem som kommer av att dagligen verka i en klass vars kulturella nivå avsiktligt hålls nere av kapitalisterna. Den revolutionära arbetaren erbjuder organisationen ett levande band med massorna. Den revolutionära arbetaren besitter dessutom fördelar jämfört med den småborgerliga eller intellektuella rekryten. De är förmögna att förstå många av de mest sofistikerade marxistiska begreppen genom en skolningsmetod som kombinerar analyserandet av deras egen utsugning och förtryck och utvecklingen av den egna kampen.

2.13 Lenin understryker att partiet huvudsakligen måste »bestå av personer som yrkesmässigt är engagerade i revolutionära aktiviteter». Detta innebär inte bara i snäv bemärkelse heltidsfunktionärer, studenter och de arbetslösa; dvs bara de som kan ägna större delen av sin tid åt politiskt arbete. Lenin är tydlig när det gäller att det likaså måste inkludera heltidsarbetare. Men det utesluter de som bara är beredda att ägna sin »fritid» åt politiken. Så snart de mänskliga och materiella resurserna tillåter det, måste även den minsta revolutionära grupp skapa en heltidsapparat. Den måste spela en viktig roll på ledningsnivån och, med organisationens tillväxt, även i de regionala och lokala organisationerna. Ackumuleringen av sådana yrkesrevolutionärer – kadrer som ägnar hela sin tid åt partiarbete – är oupplösligt förbunden med ackumuleringen av partikadrer i allmänhet. Om ledningen bara blir en angelägenhet för en heltidsanställd byråkrati kommer detta emellertid att representera en stor fara för partiet. Även de mest revolutionära ämbetsmän måste stå under strikt kontroll av en ledning med rötter i arbetarklassen och andra skikt och som har en hög nivå av revolutionärt medvetande och skolning.

2.14 Partiets hela aktivitet måste resultera i utvecklandet av kadrer. Det måste utgå från enheten mellan teori och praktik, men denna enhet är inte given på förhand utan måste uppnås i kamp. Utan teori och analys är praktiken kortsynt, offrar morgondagens uppgifter och landvinningar för dagens efemära framgångar. Isolerad från praktiken, vänds teorin snabbt till bysantinsk dogmatism eller kraftlös skepticism. Teorins enhet med praktiken måste genomsyra alla partiets arbetsområden. Praktiska uppgifter måste analyseras och ges ett perspektiv. Allvarliga svårigheter, inkonsekvenser och problem som uppstår under dess tillämpning måste förbindas med teoretisk analys. Denna process måste, som en metod, även vara bekant för den yngsta partikadern. Ingen absolut uppdelning i tänkare och praktiker får tilllåtas att fragmentera partiet i ensidiga intressegrupper. Varje nödvändig arbetsfördelning måste hållas inom vissa gränser, både när det gäller individer och kollektiva organ. Således måste en ledande kommitté vara »balanserad», bestå av individer som har starka och svaga sidor som ömsesidigt kompenserar varandra.

2.15 Partiets inre demokratiska liv och debatt måste i sig vara en permanent skolning. Av denna anledning måste interna dispyter lösas så att medlemmarna skolas. Demagogi, dvs att väcka fördomar, utnyttja okunnighet, sprida förvirring, eller dra in ovidkommande frågor, har motsatt effekt. Den förstör kadrer, bryter ned lojalitet, förtroende och slutligen disciplinerad effektivitet i handling. Motsatsen till demagogi är skolning och träning. Skolning inkluderar kännedom om den klassiska marxismens metod och doktrin. Den måste grunda sig på förståelsen av dialektik och historisk materialism, marxistisk politisk ekonomi, klasskampens former och den taktik och strategi som finns sammanfattad i vårt och våra föregångares program. På denna grund måste vidare kunskapsområden byggas upp, tillåta kamrater att specialisera sig inom olika områden för agitation, propaganda och teoretiskt arbete. Regelbunden skolning för individer, grupper eller särskilda skolor är avgörande för att höja skolnings- och kulturnivån på partiets kadrer. Tränandet av kadrer i konsten att skriva, redigera och trycka är av stor betydelse, liksom de kunskaper som är nödvändiga för agitation och propaganda (t.ex. offentliga tal). Träningen måste överlappa med praktik i form av oerfarna kadrers lärlingskap hos mer erfarna kadrer. Kaderträning har en nödvändig komponent med tillägnande av yrkeskunskap, lärande genom observation och kopierande av teknik. Men kadrer är inte bara skribenter eller polemiker vid diskussionsmöten. De är potentiella ledare i klasskampen. Som sådana måste de sträva efter att upprätta eller behålla sina rötter och sin aktivitet inom arbetarklassen. För att uppnå detta krävs det att alla av de ovan nämnda kunskaperna kompletteras med kaderträning inom arbetarrörelsen. Att lära sig hur man anknyter till massornas kamp, att arbeta inom massorganisationerna utan att framstå som en »outsider», att lära sig hur man kombinerar orubbligt fasthållande vid revolutionära principer med praktisk flexibilitet inom massorganisationerna – allt utgör livsviktiga kunskaper för den revolutionära kadern.

2.16 Kaderträning och -skolning spelar en särskilt viktig roll för de socialt förtryckta, de som kämpar mot en speciell diskriminering, liksom för arbetarkamrater. Dålig tillgång till utbildning och arbete, låga inkomster, brist på tid på grund av socialt påtvingade roller, attityder som nedvärderar dessa gruppers kunskaper och förmågor, kan alla utgöra barriärer mot deltagande i partiets arbete. Ändå är kamrater som står inför sådana barriärer livsnödvändiga för partiet. De kan påskynda den process genom vilken partiets program berikas av de förtrycktas erfarenheter. Partiet måste tillämpa positiv diskriminering i tilldelningen av resurser för kaderträning av sådana kamrater och på det sättet underlätta utvecklingen av de kunskaper och det självförtroende som är nödvändigt för medlemmarna i de socialt förtryckta grupperna för att helt och fullt delta i organisationen. Partiet får inte tillåta kadrer från förtryckta grupper att gettoiseras och begränsas till uppgifter och aktiviteter som passar ihop med deras socialt stereotypa roller. Alla kamrater måste skolas och utvecklas så att de kan bidra till partiets alla arbetsområden. Partiet måste erkänna att ledande organ på alla nivåer behöver inkorporera deras kunskaper och erfarenheter. De mest erfarna kamraterna måste uppvisa verklig anspråkslöshet och inse att de också kan lära mycket av alla kamrater. En ny medlem som kommer till partiet från arbetarklassens och de förtryckta massornas fattigaste delar, även en kamrat som är analfabet, kan ur sina egna erfarenheter lära varje mottaglig ledare oerhört mycket.

2.17 Men även en sådan »positiv diskriminering» i den medvetna utvecklingen av kamrater från socialt förtryckta grupper kommer inte – i sig – att övervinna problemen med att helt göra sig av med nedärvda fördomar och diskriminerande vanor och attityder. En permanent kamp behöver föras mot dessa hinder för fullt deltagande, inte bara i samhället i stort, utan också inom själva partiet. Att ge kamrater från de förtryckta grupperna rätten att hålla egna möten är ett sätt att uppnå detta. Dessa möten (caucus), som utvecklades i den nordamerikanska vänstern, är möten öppna för alla partimedlemmar i de förtryckta eller diskriminerade grupper som det gäller och kan sammankallas av individer som känner att de lider av sådant förtryckande uppträdande eller systematisk diskriminering och som strävar efter att hitta de bästa medlen för att ta itu med och lösa dessa problem. Sådana grupper får inte ha någon vetorätt över beslut inom partiet. Detta skulle bara frånta majoriteten skyldigheten att diskutera och besluta om ett svar på problemen. Den viktigaste punkten är att övertyga kamrater som är skyldiga till diskriminerande uppträdande om deras fel, snarare än att sträva efter att påtvinga hela medlemskåren olika beslut.

2.18 Varje hälsosam organisation måste utöva kritik och självkritik, både av individer och kollektiva organ. Inget parti, ingen ledande kommitté eller medlem kan på något sätt vara perfekt eller ofelbar. Alla utsätts de för olika tryck i klasskampen och måste möta nya fenomen. Varje gång de gör detta är det troligt att de begår en rad misstag. Det är ingen svaghetsförklaring eller dumhet att tillstå sina misstag och försöka övervinna dem. Organisationen måste alltid försöka att kritiskt assimilera de erfarenheter som görs av dess egen klass, dess ledarskap och medlemmar. Det är således ovärderligt att regelbundet göra djupgående, självkritiska bokslut för arbetet inom varje cell, fraktion eller ledande organ i en nationell sektion eller i den internationella organisationen. Vi är inte stalinister som använder självkritik som ett sätt att bestraffa individer genom att tvinga dem att förnedra sig. Den bästa kamraten är inte den som inte gör några misstag (i verkligheten, en som inte erkänner dem). Tvärtom. Den bästa kamraten är den som utgör ett gott exempel genom att öppet erkänna sina misstag, diskutera lärdomarna av dem och verkligen försöker övervinna dem. Den organisation eller militant som misslyckas med att kritisera sina egna misstag är dömd att upprepa dem på ett ännu mer skadligt sätt i framtiden.

2.19 Partiet måste, som Lenin hävdade, utgöras av yrkesrevolutionärer. Detta innebär att det måste bestå av kadrer som ägnar hela sina liv åt revolutionär aktivitet som det centrala målet. Bara en minoritet av dem kan eller bör emellertid vara betalda partianställda. Storleken på denna heltidsapparat kommer att vara beroende av de rådande politiska förhållandena i varje given period. En majoritet av partimedlemmarna måste vara militanter som har betalt arbete i produktionen, vilket inte bara sätter dem i daglig kontakt med arbetarna utan också gör det möjligt att skapa de fonder utan vilka partiets aktiviteter skulle vara omöjliga. Det är mycket viktigt att försöka dra in kadrer från arbetarklassen och de förtryckta skikten på alla ledningsnivåer. De kommer antagligen att ha mindre bildning och formell utbildning än småborgerliga intellektuella, men de kommer att förmedla till partiet vad som pågår i klassen eller bland de förtryckta och kommer i sin tur att bättre förmedla vår linje till dessa sektorer. Detta deltagande kommer i sin tur att generera en förbättring av vår linje, vårt inflytande och vår organisation. Vi avvisar idén att förflytta alla eller majoriteten av arbetarledarna från deras arbetsplatser för att ägna sig åt heltidsaktivitet i partiet. Detta skulle allvarligt påverka våra band med klassen och skada de berörda kamraterna.

2.20 Varje bolsjevikisk organisation måste kunna utföra sitt arbete i illegala förhållanden och måste följaktligen behärska de nödvändiga konspiratoriska teknikerna. Den måste lära sig att kombinera öppet och underjordiskt arbete. Det måste förbereda sig på att göra motstånd mot repression inte bara från staten utan också från fascisterna eller bourgeoisins byråkratiska agenter inom arbetarnas massorganisationer. Under alla förhållanden, oavsett hur demokratiskt landet är, är det livsavgörande att ha något slags illegal apparat, säkerhetssystem, koder etc. Varje kamrat som utsätts för repression från staten eller kapitalisterna måste försvaras av organisationen. Det är livsnödvändigt att kamrater som fängslas eller avskedas för partiarbete ges materiell hjälp och att hela den nationella och internationella organisationen skyndar till stöd för sådana klasskrigsfångar. När ett antal kadrer är fängslade är det viktigt att bygga motståndsceller inom fängelserna.

2.21 Pressen måste, som Lenin sade, vara den kollektiva organisatören av partiets arbete. Den måste också vara partiets kollektiva arbete och den kanal genom vilken partiet för en dialog med sin omedelbara periferi och klassen i stort. Alla medlemmar bör sikta på att bidra till pressen och alla kamrater bör sälja den. När de säljer den måste kadrerna vara förmögna att visa att de har ordentliga kunskaper om dess ståndpunkter och kan argumentera för dem offentligt. Det är också viktigt att ledare regelbundet utför denna uppgift. Det är viktigt att fokusera på särskilda sektorer av fabriker eller andra arbetsplatser, använda försäljningen för att upprätta band med arbetarklassen, sprida information till klassen men också samtidigt samla information från den. Vi måste försöka att få även de outbildade och hittills oorganiserade arbetarna att bidra med sina idéer till partiets press genom intervjuer, rapporter om deras problem och kamp. Industri- eller fabriksrapporter måste inte bara fördöma övergrepp, utan ge en konkret orientering för kampen mot dem. Under olika perioder, även under stadiet med att bygga kämpande propagandagrupper, kan det vara nödvändigt att ha två typer av press, en som är mer agitatorisk, periodisk och populär, den andra mer teoretisk och propagandistisk. Den senare typen kan till och med produceras tillsammans med sektioner i andra länder som talar samma språk. Det är också nödvändigt att ha särskilda flygblad som vänder sig till speciella grupper bland arbetarna, bönderna och invånarna i kåkstäderna. Kring sådana bulletiner måste partiet försöka skapa organisationer inom sin periferi.

3. Stadier i partibygget

3.1 Vi karakteriserar i allmänhet stadierna i partibygget genom de prioriteringar som organisationen måste ta itu med och inte genom dess storlek. Således kan en första kaderkärna vara större till antalet än en kämpande propagandagrupp. Ändå förblir den en primär kaderkärna om dess centrala prioritering är återformulerandet av grundläggande principer. Endast genom att uppfylla dessa ideologiska uppgifter kan den gå vidare och utveckla en specifikt kollektiv praktik.

3.2 Revolutionärer vägleds emellertid, vilket stadium av partibygget de än befinner sig i, av behovet att finna en politisk terräng att operera i. Detta kan ta formen av inträde i en större organisation, inträde i en viktig kampanj, ingående i en enhetsfront eller koncentration på vissa fackföreningar eller partier etc. Var än den bästa fokuseringen för revolutionärt arbete finns, så måste revolutionärer befinna sig där. Anledningen till detta är att utan en publik för revolutionära idéer kommer den lilla gruppen att dömas till stagnation och splittring, till demoralisering och till och med övergivande av den revolutionära kampen. Utan en publik för våra idéer, kommer de att bli livlösa. Att finna en publik inbegriper en viss nivå av externt arbete, även för en mycket liten revolutionär grupp. Det tidigaste stadiet i partibygget är stadiet med den inledande ackumuleringen av kadrer; samlandet av en grupp vars huvuduppgift är att skriva, publicera och distribuera propaganda. De element av demokratisk centralism som krävs i detta stadium är kollektivt arbete och diskussion, genomförandet av majoritetsbeslut. I detta stadium är det inte troligt att det finns någon större skillnad mellan en »ledning» och »medlemmarna». En inledande kärna måste byggas av de som är åsiktsfränder, teoretiker och polemiker och vara kapabel att skapa en distinkt ideologisk strömning i kamp med opportunistiska och sekteristiska tendenser. Teoretiskt arbete och propaganda för marxismen och dess program är integrerade delar av klasskampen. Att jämföra det negativt med praktiskt arbete, med agitation, med facklig eller omedelbar politisk masskamp är ett säkert tecken på kälkborgerlighet och opportunism. Detta arbete är väsentligt i alla stadier av partibygget. Men under de tidigaste stadierna spelar det en överordnad roll när den partibyggande kärnan tar itu med att skapa sitt eget nationella och internationella program. Det är också vitalt under alla större vändpunkter i klasskampen när det blir väsentligt att omvärdera och utvärdera perioden och dess uppgifter. Men på samma sätt som den negativa jämförelsen mellan teoretiskt arbete och propaganda och »praktiskt arbete» uppvisar kälkborgerlighet, så avslöjar förakt för praktiskt arbete och ett absolut motsatsställande av teori och propaganda i förhållande till praktisk aktivitet i klasskampen en passiv, sekteristisk anda. Det visar en tvekan inför att bli inblandad i den »dagliga kampen»; under denna tvekan ligger förakt och brist på revolutionär vilja.

3.3 Nyckelmålen för rekrytering för en liten grupp, vars uppgifter nödvändigtvis är starkt orienterade mot propaganda, är redan existerande eller potentiella kadrer. Sådana kadrer kan finnas på olika ställen beroende på klasskampens och den socialistiska rörelsens karaktär i ett givet land. Erfarna arbetarmilitanter, kritiskt tänkande medlemmar i centristiska organisationer, militanta ungdomar som kastats in i sin första strid och fått aptit på en revolutionär världsåskådning, i och med småborgerliga eller borgerliga ledares förräderi mot deras förhoppningar, studenter och intellektuella vars tillgång till det intellektuella livet stryps av en diktatur – alla dessa erbjuder potentiella rekryter för den lilla kärnan. Men från vilket håll man än rekryterar är kärnans uppgifter att omvandla dessa rekryter till mångsidiga och kompetenta kadrer, till och med på bekostnad av att tvingas begränsa omfattningen av de rekryterade arbetarnas och ungdomarnas agitationsarbete eller svika de litterära ambitionerna hos de småborgerliga eller intellektuella rekryter som ännu inte är »partiintellektuella» och har en ägandeinställning till sitt litterära arbete och tror att de ensamma besitter alla svar. Alla måste bli kadrer som kan utföra någon aspekt av organisationens propagandaarbete.

3.4 Den viktigaste uppgiften är att regelbundet producera teori och propaganda. De viktigaste litterära vapnen för en primär kaderkärna som strävar efter att etablera sig är en teoretisk tidning eller tidskrift, eller en serie regelbundna djupgående pamfletter eller till och med böcker som inte bara försvarar marxismens revolutionära traditioner mot stalinisterna, socialdemokraterna och centristerna utan också kan förnya och utveckla teorin. Kärnan måste vända sig till den nationella och internationella klasskampens huvudfrågor. Även i sammanhanget med en gruppering som är en del av en redan existerande internationell tendens som redan gjort betydande landvinningar beträffande återutvecklande av programmet, har varje ny nationell sektion ansvar för att, tillsammans med sina internationella åsiktsfränder, ta itu med klasskampens teoretiska aspekter i sitt eget land, som leder till producerandet av ett aktionsprogram. Detta betyder inte alls att den lilla kärnan är befriad från att ge sig in i praktiskt arbete. Det betyder att det praktiska arbete som genomförs är riktat mot att understöda fullbordandet av dessa betydelsefulla propagandauppgifter och som sådana temporärt är underordnade, förutom i omständigheter när karaktären av ett praktiskt ingripande, exempelvis i en revolutionär masskamp, uppställer möjligheten av snabb kaderrekrytering.

3.5 Om skapandet av en ny revolutionär kärna äger rum genom utvecklingen av en fraktion eller tendens inom en centristisk eller reformistisk organisation, så är det troligt att startpunkten kommer att vara kritik av den senares taktik och metod, som utvecklas till en helhetskritik av organisationens »program». Fraktionell kamp som leder till en substantiell splittring med ett antal kadrer är den optimala startpunkten för skapandet av en ny organisation.

3.6 Den primära kaderkärnan, hur liten den än är, måste koncentrera sin polemiska eld inte bara på arbetarrörelsens missledare i massformat. Den måste ägna särskild uppmärksamhet åt de centrister som skulle vilja vara ledare, även om en del av de centristiska organisationerna är ganska marginella i förhållande till massorna och deras kamp, om de representerar ett allvarligt hinder för den inledande kärnans utveckling till en aktiv propagandagrupp. För det kan mycket väl vara från dessa rivaliserande grupperingar, eller från skikt som känner till dessa gruppers idéer, som de första rekryterna kan komma och som kommer att medföra omvandlingen av den primära kärnan till en kämpande propagandagrupp.

3.7 I nästa stadium, stadiet med en kämpande propagandagrupp, fortsätter många av det föregående stadiets uppgifter, men det sätter bedrivandet av en vitt spridd och systematisk propaganda för dessa idéer som den centrala uppgiften. Den koncentrerar sig på att tillämpa dem på en hel rad nyckelfrågor. Den bekymrar sig inte bara om kampen för att skapa ett program, utan också med att kämpa för att vinna anhängare till det. För de flesta av dess kadrer är deras uppgifter inte teoretiskt arbete utan propagandaarbete. Spridning och förklaring av en propagandagrupps ståndpunkter upptar mer tid än att skapa dem.

3.8 En regelbunden publikation är väsentlig för en kämpande propagandagrupp. Den bör utkomma åtminstone varje månad eller var fjortonde dag. Försäljningen av publikationen i olika områden för aktivitet och propaganda är medlet för att vinna medlemmar. Publikationen måste vara centrerad på och underordnad de centrala uppgifterna för en kämpande propagandagrupp. Gruppen får inte frestas att gå bakåt till rent teoretiska uppgifter eller framåt mot illusionen att producera en masstidning. Publikationen måste tjäna gruppens aktiviteter. För en någorlunda stor kämpande propagandagrupp måste en teoretisk tidskrift ta upp uppgifterna med programmatiskt utvecklande och ideologisk kamp. Massagitation bör, när den behövs, vanligtvis uppträda i form av flygblad eller affischer. Tidningen är framför allt ett instrument för propaganda, för att tålmodigt förklara våra idéer för en (olyckligtvis) liten grupp människor.

3.9 I detta stadium måste medlemmarna kunna argumentera och skola, polemisera mot andra grupper, utföra tålmodigt förklarande arbete för gruppens politik och vinna kadrer för gruppen. Ett centralt mål för utförandet av propaganda är byggandet av gruppens egna skolnings- eller diskussionscirklar i vilka kontakter och sympatisörer dras in och ur vilka medlemmar rekryteras. Om detta inte är möjligt måste huvudmedlet förbli ingripande i de större centristiska (eller till och med reformistiska) gruppernas och partiernas offentliga möten och aktiviteter. Propagandagruppens mål är inte bara individuell rekrytering utan en process med att vinna hela grupper och bidra till att skapa oppositionella fraktioner inom centristiska eller sekteristiska grupper som leder till splittringar i dessa grupper och fusion med den revolutionära organisationen. Där det finns en tradition med betydande centristiska organisationer, så kommer detta i allmänhet innebära att de första rekryterna med all sannolikhet kommer att vinnas från deras led. På andra håll måste andra områden för rekrytering finnas och prioriteras.

3.10 Den kämpande propagandagruppen måste också ge sig in i arbetarklassens centrala strider. I normala omständigheter måste en kämpande propagandagrupp erkänna att dess agitation och fokuserade propaganda i vardagliga strider primärt är av exemplarisk karaktär, dvs ett exempel på hur den skulle uppträda överallt om den hade större stöd. I exceptionella förhållanden, i gynnsamma lokala förhållanden, kan det vara möjligt att kämpa för ledningen. Gruppen måste tillhandahålla grupper som stöder arbetarmilitanters exemplariska arbete. Denna metod har den ytterligare fördelen att tillåta ickeproletära medlemmar att fördjupa sig i proletariatets liv och kamp. Dessa steg är nödvändiga just på grund av vikten av att göra den unga kämpande propagandagruppen mer proletär och förbereda för ett vidare stadium när den kvalitativt och kvantitativt kan öka sin proletära sammansättning, sin vikt och sitt inflytande i klassen. Organisationens målsättning i dessa strider är att rota sin kader i den levande klasskampens erfarenheter och metoder, att utveckla sin kollektiva strategi genom att lära från arbetarklassen (och andra förtryckta skikt) och rekrytera de avancerade militanta elementen till den kämpande propagandagruppen. Mer reguljära och systematiska arbetsområden måste organiseras av fraktioner där det är möjligt – fackligt arbete, arbete i reformistiska partier, arbete i folkliga kommittéer. Propagandagruppen får aldrig följa den opportunistiska metoden med att ta kontroll över dessa organisationers apparater bakom ryggen på massorna och sedan plundra dess resurser för partiets syften, som stalinisterna och centristerna ofta har gjort.

3.11 Där den kämpande propagandagruppen inte har arbetarkadrer inom de massorganisationer som är inblandade i kampen, är den tvungen att ingripa »från utsidan» genom att driva solidaritetsaktioner med kampen, genom att ge ut flygblad. Men detta är en svaghet; när väl ett betydande antal kadrer har samlats och skolats, måste en »vändning» göras mot mer agitation, till arbete i och kring massorganisationerna. Vid detta stadium kan den kämpande propagandagruppen försöka placera de som inte är industriarbetare i industrier som är viktiga för klasskampen. Detta kan sannolikt bli mest fruktbart när organisationen också direkt rekryterar ett antal industriarbetare. Vid detta stadium kommer målet vara att skapa propagandacirklar som kan attrahera ett betydande antal arbetare eller ännu hellre vara centrerad på arbetsplatser. Den revolutionära tendensen måste få grepp om de särskilda svårigheter som den ställs inför i rekrytering, kvarhållande, skolning och träning av kadrer, där fattigdom, långa arbetstider och svåra levnadsförhållanden existerar. Dessa svårigheter väger särskilt tungt i det tidiga stadiet av övergång från en ideologisk strömning med två, tre eller fler kamrater till en kämpande propagandagrupp med 10-20 eller fler. Rekryter med utmärkta förmågor som tänkare, kämpar och organisatörer som i ett rikare land kunde vara stabila kadrer, till och med ledande kadrer, drivs ofta ut ur politisk aktivitet av ekonomisk nöd, och familjekriser relaterade till ekonomisk nöd.

3.12 För att leda en större grupp med mer skiftande uppgifter krävs ett högre strukturerat ledningssystem. En mindre politisk kommitté/byrå kommer alltid att krävas inledningsvis för att övervaka inte bara den dagliga aktiviteten utan också publikationerna. Skapandet av en särskild redaktion inbegriper en arbetsdelning som bara är önskvärd vid ett senare stadium. När ett sådant organ skapas, måste det vara underordnat ledningen. Men en liten politisk exekutiv kommer inte längre att vara tillräcklig. Gruppen kommer också att behöva ett större och suveränt ledningsorgan, dvs en nationell eller central kommitté. Detta måste syfta till att inkludera de olika områdena och typerna av gruppens arbete. När ett sådant organ väljs bör gruppen också försöka representera de olika områden och regioner där gruppen har celler eller avdelningar. Den behöver välja sina medlemmar bland gruppens bästa journalister, heltidsanställda, teoretiker, fackliga militanter, aktivister bland de förtryckta, liksom garantera en ordentlig representation av kvinnor, ungdomar och nationella eller etniska minoriteter.

3.13 För att »undfly» den kämpande propagandagruppens begränsningar till stadiet med ett litet kaderparti krävs mer än organisk individuell rekrytering. För att detta ska inträffa måste ett eller flera av en rad kvalitativa språng genomföras. Ett av dessa kan vara den direkta kvalitativa expansionen av den kämpande propagandagruppen i en revolutionär situation där långsiktig systematisk propaganda och kaderurval och kaderträning gör det möjligt att knyta an till de radikaliserade massorna som anammar dess paroller, understöder dess press och vars aktivister som en konsekvens i stort antal dras till dess led. Således kan organisationen bli välkänd och en betydande referenspunkt i arbetarrörelsen. En annan övergång är genom fusion med en mycket större vänstergående centristisk organisation och dess omvandling till ett revolutionärt avantgardeparti eller en gynnsam splittring av revolutionära element från ett vänsterreformistiskt eller centristiskt parti, som resulterar i ett kvantitativt/kvalitativt språng. För att detta ska äga rum kan olika typer av entrismtaktik i vänsterpartier vara nödvändiga. Detta kan inkludera fullständigt inträde i en reformistisk eller centristisk organisation, som syftar till formerandet av en stor »revolutionär» fraktion eller tendens som slutligen leder till uteslutning. Andra enhetsfrontstaktiker kan underlätta övergången från kämpande propagandagrupp till kaderparti, inklusive skapandet av en betydande revolutionär tendens i fackföreningarna, organisationer för bönder, studenter eller städernas fattiga, eller i rörelser bland de förtryckta i vilka den kämpande propagandagruppen vinner ledningen och »går samman» med eller rekryterar ett helt skikt av dess mest aktiva militanter.

3.14 Det lilla kaderpartiet – om det är värt namnet – måste i sina led innesluta åtminstone ett representativt genomsnitt av klassens avantgarde. Dessa kommer att återfinnas bland lokala fackliga representanter, ledare för organisationer i bostadsområdena, prominenta representanter för kampens enhetsfronter. I ett sådant parti måste arbetet koncentreras på arbetarklassen. Proletarisering av medlemmar och ledning är av avgörande betydelse. Efter ungefär ett årtionde med att bygga SWP(USA), efter att det hade nått ett litet kaderpartis storlek och var förmöget att ingripa i masstrider och även vinna ledningen i dem (Minneapolis), föreslog Trotskij att det skulle övervinna trycket från småborgerlig intellektuell dilettantism inom sina led. Han föreslog att varje medlem som inte var arbetare skulle tvingas vinna en arbetare för partiet inom ett visst antal månader, och om de inte lyckades med detta reduceras till statusen som sympatisör.

3.15 Den revolutionära organisationen bör ägna särskild uppmärksamhet åt de mest koncentrerade och organiserade delarna av industriproletariatet; de som genom sin ekonomiska tyngd och koncentrationsnivå som klass är kapitalisternas starkaste fiender och som utgör axeln för klassens avantgarde. Arbetardistrikten, kring gruvorna och de stora fabrikerna, och de städer och samhällen som domineras av dem, har alltid visat sig vara avgörande i klassens utveckling och radikalisering och för potentiella rekryter till det revolutionära partiet. Den revolutionära organisation som är seriös beträffande proletarisering måste sträva efter att upprätta nära band med fabrikerna, jordbruksindustrierna, gruvorna och andra företag. Den måste bygga celler i dessa distrikt eller städer och genomföra en daglig systematisk agitation och propaganda riktad till arbetarna.

4. Internationella erfarenheter – skillnader i tradition och förutsättningar

4.1 I processen med skapandet av en internationell demokratisk centralistisk organisation måste vi ta med i beräkningen och överskrida nationella särdrag. Brotten i den revolutionära traditionen, det senaste och längsta har varat ungefär trettio år, har förvärrat problemet. Till detta måste fogas särskilda nationella problem. Utgångspunkten för en kommunist från ett imperialistiskt land som domineras av obrutna årtionden eller århundraden av legalitet och i stort sett facklig »klasskamp», kommer att vara annorlunda även jämfört med utgångspunkten för en kommunist från ett annat imperialistiskt land som har upplevt fascism, stalinism, illegalitet och svår repression. Nationella arbetarrörelser som domineras av socialdemokratin eller stalinismen eller till och med av ett borgerligt »liberalt» parti som det amerikanska demokratiska partiet kommer att ge upphov till olika slags fördomar. Detta är ännu mer sant för de halvkolonier där massarbetslöshet och fattigdom är normen, där sjukvård och skolsystem är bristfälliga, dikterar olika relationer mellan intelligentsian och arbetarklassen, mellan män och kvinnor. Så kommer det också att vara i de stalinistiska stater som ännu baseras på den gamla repressiva byråkratiska planen eller där de nu står inför liberala marknadsorienterade regimer som angriper massornas villkor och landvinningar eller underblåser etniska konflikter. Dessa skillnader existerar naturligtvis också mellan halvkoloniala eller degenererade arbetarstater beroende på nivån av ekonomisk utveckling, religiös och kulturell bakgrund, historien med de progressiva strider som förts av arbetarklassen, bönderna och städernas småbourgeoisi. Huvudfienderna inom massrörelsen kan dessutom vara fullständigt annorlunda (t.ex. stora socialdemokratiska partier, monolitiska stalinistiska regimer, nationalistiska eller religiösa rörelser som omfattar flera klasser).

4.2 Uppgiften för en internationell revolutionär organisation är att erkänna dessa skillnader, lokalisera och assimilera det som är värdefullt och progressivt i varje nationell arbetarrörelse och revolutionär tradition. Men samtidigt måste den kritisera och avvisa det som är skadligt och reaktionärt. Vårt mål är att skapa, eller snarare återskapa, en sant internationell kommunistisk kultur och global praktik. De internationella centrala organen (ett internationellt sekretariat, IS, som möts ofta och en regelbundet sammanträdande internationell exekutivkommitté, IEK) måste gå i spetsen i detta och se denna sammansmältningsprocess som en lika avgörande del av sitt arbete som det programmatiska arbetet. En stark representation för de nationella sektionerna är betydelsefull inte bara vid kongressen och i IEK utan också, så långt möjligt, i IS. Därför måste IS, även om det är bundet till att vara baserat i ett land, sträva efter att regelbundet dra in ledande kamrater från andra sektioner i sitt arbete under hela perioder. Dessutom måste IS-medlemmar regelbundet besöka sektionerna, stanna tillräckligt länge för att få en verklig erfarenhet av arbetsförhållanden, kadrernas kapacitet och behov. Revolutionärer måste dessutom efterlikna det tidiga Kominterns hälsosamma tradition där ingen sektion, inte ens de mångmiljonhövdade bolsjevikerna, försökte dominera internationalen och ingen sektion stod för mer än 30% av IEK:s medlemmar.

4.3 Delandet av internationella erfarenheter får inte begränsas till den internationella ledningen. Det måste utsträckas till de nationella ledningarna och där det är möjligt också medlemmarna. Utbyte av kamrater, ibland under längre perioder, kan hjälpa till att övervinna språksvårigheter och skapa levande band av kamratskap mellan alla sektioner. Organisationer i olika stadier av partibygget kan absorbera ovärderliga lärdomar från andras historia och erfarenheter. Genom att arbeta i andra sektioner, kan deras kadrer få lärdomar som de skulle få vänta på i åratal i sin egen nationella terräng.

4.4 Kadrerna i en internationell tendens i olika länder, utspridda i världen och talande och läsande olika språk, kan inte slumpmässigt lämnas att absorbera kunskaper om de andra sektionernas arbete. Regelbundna internationella internbulletiner, översättning av viktiga artiklar och rapporter, läsning och bevakning av alla sektionernas press, särskilda diskussioner i varje cell och avdelning och periodiska nationella skolor krävs alla för att upprätthålla en hög internationell kadernivå.

4.5 Den internationella tendensens samlade ansträngningar kan modifiera och förkorta de tidiga stadierna i partibygget för de som ansluter sig senare. För det första, när väl ett internationellt program och en internationell tendens existerar, behöver ingen ny liten grupp ensam bemästra de teoretiska/ programmatiska uppgifterna. Om en annan sektion redan finns som använder samma språk behöver inte en liten inledande kärna ägna alla sina ansträngningar åt att publicera hela den rad av material som en isolerad grupp skulle behöva göra. Även en grupp som har en tung börda med att översätta för att använda nyckeldokumenten från en internationell tendens har fördelen av en programmatisk startpunkt. Dessutom kan mindre grupper dra fördel av en modell för att basera grundläggande kaderträning och ledningsstrukturer på.

4.6 Fattigdom sätter en gräns för produktionsapparaten för publikationer, administration och resor. Detta kan och måste övervinnas genom en betydande omdistribution av resurser inom den internationella tendensen från de större grupperna i de rikare (imperialistiska) länderna till grupperna i de fattiga halvkoloniala länderna. I en period av massomfattande klasskamp och stora möjligheter kommer det att vara avgörande för sådana sektioner att motta alla slags bidrag, både materiella och politiska. Detta kan underlätta en substantiell ökning av medlemmar och organisationens inflytande. Det finns naturligtvis politiska gränser för denna hjälp som inkluderar hänsyn till den nödvändiga självrespekten och självtilliten hos kamraterna i dessa länder, som inte önskar kopiera »beroendet» hos sin bourgeoisi. Hur internationalistisk andan än är hos givaren och mottagaren, även i den hälsosammaste av organisationer, kan mottagarna känna sig politiskt pressade av ett fullständigt beroende. I ohälsosamma organisationer (inklusive degenererade »trotskistiska» organisationer) har detta använts för att underminera politisk opposition, för att splittra och manipulera. Detta får inte hända i våra led. Att vara i besittning av stora summor utifrån kan komma att användas av politiska motståndare (t.ex. Lora) för att förtala sektionerna. Därför måste finansiellt stöd relateras till att övervinna verkligt stora hinder.

4.7 Stalinisterna och alltför många av de »trotskistiska», dvs centristiska, internationalerna är grupperade kring en dominerande »modersektion», som i sina händer koncentrerar all central makt i internationalen och utgör dess permanenta centrum. Internationalen blir bara en samling av satelliter kring denna modersektion, ibland underordnad den oomstridde ledaren för denna sektion, hans åsikter och ambitioner, imiterande hans metoder och även uppträdande. Ibland försöker dessa ledande sektioner förstärka och rättfärdiga sin roll genom att påstå att de redan är eller håller på att bli världsrevolutionens centrum, att de är på väg att bli ett proletärt massparti eller till och med att de befinner sig på tröskeln till att gripa statsmakten (Nahuel Moreno i Argentina, Guillermo Lora i Bolivia och Gerry Healy i Storbritannien). Samtidigt som den isolerade nationella trotskismen är en fruktansvärd deformering, är denna »koloniala trotskism» ännu värre eftersom den strävar efter att dominera, korrumpera och manipulera andra sektioner. Varje frisk revolutionär international måste försöka ha en ledning som är så internationell som möjligt vad gäller sammansättning, praktik, lokaliseringen av dess möten och upprätthållandet av en klar distinktion mellan dess internationella centrum från den största nationella sektionens apparat.

4.8 I en internationell tendens blir säkerheten och uppgifterna med legalt och illegalt arbete en brådskande uppgift för varje sektion och det internationella centrat. Sektionerna i länder som åtnjuter stabil och vittomfattande legalitet måste använda detta för den internationella tendensen som helhet. De måste stå värd för konferenser och möten, publicera material, bedriva forskning, teoretiskt och litterärt arbete som kan dra nytta av bourgeoisins ackumulerade resurser (bibliotek etc). Samtidigt måste de lära sig det illegala konspiratoriska arbetets teknik, först och främst för att kunna skydda kamrater i länder där demokratiska friheter inte existerar eller är svaga och omöjliga att genomdriva. Ett återupptäckande av den bolsjevikiska/leninistiska praktiken vad gäller kombinationen av legalt och illegalt arbete är en av de viktigaste frågorna för en internationell tendens. Detta måste grundas på en ömsesidig kritik av nedärvda traditioner – vanor och metoder som överförts från de olika centristiska traditioner från vilka grupperingarna kom.

4.9 Om en internationell tendens ska kunna övervinna den degenererade Fjärde internationalens federalistiska arv behöver den inte bara en internationell ledning som har sektionernas förtroende, ett internationellt program, perspektiv och taktiska resolutioner för att vägleda den. Den måste också leda hela tendensen i gemensamma aktioner, gemensamma kampanjer, i världsskala. Inledningsvis kommer sådant arbete att vara blygsamt. Det måste alltid vara realistiskt. Det får inte falla in i bombastiska appeller eller tomma kampanjer och konferenser som inte mobiliserar någon annan än några få duperade som snabbt kommer att få sina ögon öppnade genom den uppenbara bristen på resultat. Förenade sekretariatet, lambertisterna och morenisterna är erfarna mästare i denna bluffmetod. Avslöjandena brukar inte låta vänta på sig. Men händelser som viktiga krig, revolutionära eller kontrarevolutionära händelser eller kriser i de reformistiska eller centristiska världsströmningarna erbjuder alla möjligheter för ett organiserat internationellt ingripande. Således kan kampanjer i alla sektionernas länder drivas för att rädda klasskampsfångar, kämpa för solidaritetsstrejker och bojkotter. Delegationer kan skickas till internationella evenemang, möten och konferenser. Där tendensen har tillräcklig styrka kan den även ta initiativet till sådana evenemang. Framför allt är det den internationella ledningens och sektionernas uppgift att tillsammans arbeta för att göra propaganda på så många språk som möjligt för vårt program och våra organisationer och mot våra centristiska/reformistiska motståndare.

4.10 Den internationella tendensens uppgift är att samordna och harmonisera tillväxten av de nationella sektionerna. Om en eller fler sektioner går snabbt framåt och uppnår viktiga framgångar är det vitalt för alla sektioner att dra lärdomar av detta och tillämpa dem. Inte heller ska vi avstå från att använda »prestigen» i dessa framgångar i andra länder, förutsatt att vi aldrig ljuger eller överdriver eller »kompenserar» svagheter i ett land genom en självbelåten tro att våra kamrater i landet X är starka och växer. Om en sektion är svag, stagner ar eller befinner sig i kris, är det på samma sätt en angelägenhet för alla sektionerna och för den internationella ledningen, som måste ingripa för att upptäcka orsakerna och (om möjligt) finna botemedlen. Denna kritik måste vara ärlig och odiplomatisk men samtidigt kamratlig och konstruktiv. Motstånd mot kritik på grund av nationell stolthet och prestige både från sektioner eller den internationella ledningen är anti-leninistiskt och antiinternationalistiskt.

4.11 Med hjälp av tendensens samordnade aktiviteter i sin helhet kan vi sända kadrer från andra sektioner för att hjälpa till att bygga en ny sektion och hjälpa den att bli en kämpande propagandagrupp. Både våra egna erfarenheter och erfarenheterna från de centristiska/sekteristiska strömningarna pekar emellertid på att »nedsläppandet i fallskärm» av kadrer utifrån och att kalla den påföljande gruppen för en »nationell sektion» är dömt att misslyckas. För att en sektion ska kunna rota sig måste den ha en kärna av »infödda» kadrer i det berörda landet, som kan tala och skriva dess språk och är bekant med dess arbetarrörelse och klasskampskultur. Men, å andra sidan, kan en liten grupp »missionärer» vinna kadrer eller hjälpa till i utvecklandet av en fraktion inom en centristisk organisation. Den internationella ledningen måste noggrannt prioritera och organisera sådana företag och kombinera en förmåga att gripa tag i öppningar med mer långsiktig planering grundad på betydelsen av vissa länder (dvs ett större imperialistiskt land eller en halvkoloni som är rik på kamptraditioner och revolutionära erfarenheter). Sist men inte minst, måste hela tendensen se till att de centrala samordnande och kontrollerande organen och apparaten i tillväxt- och utvidgningsprocessen förblir eller blir adekvat för sitt ökade ansvar.

4.12 Om målsättningen för den kämpande propagandagruppen i varje land är grundandet av ett revolutionärt parti, (kanske via stadiet med ett litet kaderparti med tusentals, snarare än ett massparti med hundratusentals medlemmar), så är uppgiften för en internationell kämpande propagandatendens grundandet av ett nytt »internationellt parti för världsrevolutionen». Det finns ingen förutbestämd storlek eller organisk förbindelse med det proletära avantgardet som kan avgöra när en sådan international ska grundas/deklareras. En särskilt kritisk internationell konjunktur (världskrig, kris, en revolutionär/förrevolutionär situation i världsskala) kan nödvändiggöra överhoppandet av stadier och »proklamerandet» av en tendens som är oproportionerligt svag i förhållande till en internationals uppgifter. Men under dessa förhållanden kan händelsernas tempo, fokuserandet av avantgardekämparnas uppmärksamhet på de konkurrerande fanorna (programmen) rättfärdiga en sådan »proklamation» (på samma sätt som Lenin ville bryta med Zimmerwald/ Kienthal medan kriget 1914-18 ännu var i utveckling och som Trotskij grundade FI 1938 med små styrkor). Men utanför dessa förhållanden kan en utdragen kamp för vårt program mot den degenererande centrismen kräva »en lång marsch» som kan inkludera en självständig kämpande internationell propagandatendens, eller inträde i centristiska eller reformistiska internationaler som en revolutionär fraktion.

5. Avslutning

Vi erkänner att teserna ovan inte tillhandahåller alla svaren på frågan hur vi bygger revolutionära masspartier. De är provisoriska och begränsade till de tidiga stadier av partibygget som den trotskistiska rörelsen historiskt sett har varit begränsad till. Vi erkänner att det finns hela dimensioner av partibygget, särskilt i stadiet med massorganisationer, som vi inte har utvecklat. Vi gör i stort sett bara ett bokslut över vad vi tror vara både de positiva och negativa lärdomarna av kampen för att bygga en revolutionär international sedan tiden för Kominterns degenerering under 1920-talet. I denna mening är dessa teser en början, en rad markörer, snarare än en manual för partibygge.

Vi är inte dogmatiker och vi erkänner att vi på partibyggets praktiska område har mycket att lära och mycket att inkorporera i våra teser. En början måste emellertid göras för att vägleda vår tendens bort från de misstag som har lett andra tendenser till upplösning eller urartning.

Internationella exekutivkommittén
juli 1992