Innehåll:
Förord till den svenskspråkiga upplagan
Förord till den engelskspråkiga upplagan
Kapitel 1: Den socialistiska revolutionens objektiva grundvalar
Kapitel 2: Det proletära ledarskapets kris
Kapitel 3: Ett program med övergångskrav
Kapitel 4: Strategi och taktik i halvkolonierna
Kapitel 5: För proletär politisk revolution! Mot kapitalistisk restaurering!
Kapitel 6: Kampen mot socialt förtryck
Kapitel 7: För en revolutionär kommunistisk international
Förord till den svenskspråkiga upplagan
När FRKI bildades 1989 antogs Trotskistiska manifestet som dess program.i Vid den tredje kongressen i juli/augusti 1994 antogs ett nytt femte kapitel, som uppdaterar programmet i förhållande till alla händelserna i samband med stalinismens dödskamp efter 1989.
Arbetarmakt publicerade en första upplaga i slutet av 1994. Den föreliggande, andra upplagans text är i vissa detaljer reviderad, men innehållet är detsamma.
Utvecklingen sedan 1989 har inte bara förändrat kampens förutsättningar i de länder som berörs av det nya kapitel fem. Mycket annat har också förändrats och den fortlöpande analys som FRKI utför måste vägas in för att få en fullständig bild av våra ståndpunkter. Men trots att ett och annat föråldrats i Trotskistiska manifestet utgör det den mest sammanhängande framställningen av FRKI:s politik.
Arbetarmakt
april 1998
Förord till den engelskspråkiga upplagan
Under 1989 skakades världsordningens grundvalar. Omfattningen av upproren i Östeuropa och Sovjetunionen kan knappast underskattas. De kommer att på djupet påverka dessa staters framtid och stalinismen som en kraft inom världens arbetarrörelse. Även om jordbävningens epicenter återfinns i Moskva har dess chockvågor nått Washington, Tokyo, Bonn och London. Från Centralamerika till Sydafrika har stalinismens kris varit märkbar.
Med början i valnederlaget för förenade polska arbetarpartiet i februari, och senare upplösningen av det ungerska stalinistpartiet, antände de eftergifter som gjordes i fråga om fri- och rättigheter i de två staterna den tändhatt som skulle komma att explodera hela laddningen under de stalinistiska regimernas monolit i DDR och Tjeckoslovakien.
I dessa länder ersattes under loppet av några veckor kretsarna med övervakade intellektuella dissidenter av massrörelser som omfattade miljontals människor. Utan Kremls stöd, och t.o.m. dess försäkringar, föll Honecker och Jakes med buller och bång från sina piedestaler. Oppositionella som hållits fängslade inbjöds till dialoger och förhandlingar. En tidsålder av maktdelning, pluralism och fria val utlovades.
Dessa händelser gav genljud i ”väst”. Den tyska imperialismen steg fram för att ge uttryck åt sitt eget projekt med ett återförenat kapitalistiskt Tyskland. USA-administrationen och dess brittiska bihang överrumplades utan en politik som gick utöver en inneboende önskan att återupprätta kapitalismen i Östeuropa. I Gorbatjov och ”reformatörerna” igenkänner de människor som är villiga att assistera dem i upprivandet av de planerade egendomsförhållandena, men imperialisterna är djupt osäkra beträffande hur långt de ska gå med ekonomisk hjälp och upplösandet av allianser.
Även om USA hade resurser jämförbara med Marshallhjälpen, som räddade Västeuropa åt kapitalismen under 1940-talet, skulle introducerandet av investeringar i den storleksordningen i stater där kapitalistklassen ännu återstår att återupprätta vara ett vågspel av stora mått. Likaså är upplösandet av Nato under förhållanden där de hårdföras återkomst till makten är långt ifrån omöjligt en risk som de inte vågar ta. Om de inte gör några substantiella eftergifter, vad kommer då att hända med reformatörernas ofullbordade ”reformer”?
Av dessa anledningar har det första uppblossandet av glädje bland de imperialistiska ledare som satte igång det nya kalla kriget gett plats åt dystra muttranden om faran för instabilitet. De predikar behovet av försiktighet och bevarandet av allianser – även och särskilt bland ”fienden”. Bushs och Thatchers, Kohls och Mitterands regeringar fruktar alldeles tydligt revolutionens spöke, även när det tycks medföra gåvan av en kapitalistisk restauration. Varför? Därför att de över allt annat fruktar klasskampens frisläppande i dessa länder – en kamp i vilken de kan tvingas ta sida, en kamp som kommer att ge upphov till intressesprickor och konflikter bland dem själva.
USA, Storbritannien och Frankrike fruktar att Tyskland och Japan – deras besegrade rivaler för förtio år sedan – kan inleda en helt ny bana av politisk och militär självständighet och rivalitet. För de anglosaxiska makterna kommer troligen varje fundamental förändring att bli till det sämre.
Om världsimperialismens krafter är tvungna att kyla av sin offentliga glädjeyra med privat oro, så är världsstalinismens krafter i full oordning. De som i likhet med eurokommunisterna hade kommit nära socialdemokratin under avspänningsperioden i mitten av 1970-talet välkomnar inte bara sammanbrottet för byråkratins ohämmade diktatur, utan skriker också av glädje inför den planerade egendomens överhängande sammanbrott. Liksom alla konvertiter försöker de överträffa de gamla trosbekännarna genom ivern i sin hängivenhet för ”blandekonomin” och marknadskrafterna – kort sagt för kapitalismen. Ingen skymf är stor nog för att kastas mot den gud som svek. Inte bara stalinismen utan också Oktoberrevolutionen förtalas. Den betydelsefullaste politiska händelsen under 1900-talets historia är nu till besvär för de som besinningslöst vill kasta sig i armarna på socialdemokratin.
De före detta stalinistiska partierna i Öst- och Västeuropa håller på att bilda en upphetsad och oordnad kö vid portarna till Socialistinternationalen. ”Gramscis och Togliattis parti” kan knappast vänta på att omvandla sig till det italienska labourpartiet och begrava sitt förflutnas symboler – hammaren och skäran.
Detta skamlösa firande kan inte annat än oroa de medvetna arbetare som felaktigt identifierat stalinismen med en militantare klasskampspolitik, och uppfattade den som något slags byggare av socialismen. Denna oro kommer att delas av många inom socialdemokratins vänsterflygel och subjektiva revolutionärer som, även om de aldrig trodde att Sovjetunionen och dess satelliter var ett socialistiskt paradis på jorden, åtminstone betraktade dem som bastioner mot världskapitalismens ohöljda dominans. I den halvkoloniala världen ser även nationella befrielsekämpar med allvarlig oro på sammanbrottet för makter som, ehuru nyckfullt och i eget intresse, vid vissa tillfällen försåg dem med vapen, utbildning och en exilplats.
Ändå måste vi säga till dessa avantgardekämpar att det inte är socialismens ”gud”, kommunismen eller planekonomin som har misslyckats, utan stalinismens monstruösa avgudabild. Under halva detta århundrade stod den till synes orubblig. Ändå fanns det en röst som förutsade dess fall – Leo Trotskijs röst.
Trotskij analyserade de fruktansvärda motsättningar som låg under den monolitiska fasaden. Han förutsade – visserligen med för kort tidtabell – dess sönderfall, men hans fel låg i tidsaspekten och inte i substansen. Det var ett liknande fel som de vilka under tidigare perioder begicks av Marx, Engels och Lenin och alla de för vilka teori är en vägledning till revolutionär praktik och inte en form av intellektuell tröst. Det var Trotskij som insåg att inget byråkratiskt tyranni som upprättats på grundval av postkapitalistiska egendomsförhållanden kunde överleva. De senare hade bara en mening, kunde bara utvecklas och expandera, kunde bara besegra kapitalismen i världsskala om de var verktyg för det medvetna, revolutionära proletariatet. Han insisterade gentemot stalinismens och imperialismens samlade krafter, gentemot tredje och andra internationalen, att Stalin inte var fullföljaren av Lenins arbete, utan dess utplånare, inte världsrevolutionens store ledare, utan dess dödgrävare.
Därför måste trotskisterna utrotas i Sovjetunionen, vilket de också blev i tiotusental för femtio år sedan. Stalins mördande hand sträcktes ut mot ledarna för den unga och svaga Fjärde internationalen och slog slutligen ned Trotskij själv. Trots detta underminerar och utplånar historien, hur smärtsamt och ibland långsamt den än tycks arbeta, allt som är grundat på våld och bedrägeri, oavsett hur mäktigt och imponerande det kan förefalla. Stalinismen har visat sig vara ett illegitimt, temporärt bakslag i proletariatets kamp för sin egen befrielse.
Mitt i dånet och knallarna från stalinismens sönderfall har vi, trotskisterna, minst av allt någon anledning till pessimism eller sorg. Inte heller ska vi hänge oss åt självbelåtenheten hos socialdemokratins korrumperade ledare. Vi vänder oss – fulla av revolutionär optimism – till arbetarna i de degenererade arbetarstaterna. De väcks till kamp för elementära medborgerliga rättigheter, för en anständig levnadsstandard, mot de byråkratiska privilegiernas obscenitet och drivs till att återskapa en levande arbetarrörelse, fabrikskommittéer och fackföreningar. Vi vänder oss till dessa arbetare, medvetna om att de ledare de kan finna i första ögonblicket kommer att vara mer eller mindre dolda agenter för världsbourgeoisin. Men om denna bourgeoisie framgångsrikt tränger in i arbetarstaterna, kommer den inte bara att medföra erbjudanden om konsumtionssamhället, utan också grov ojämlikhet, arbetslöshet och massfattigdom. Detta garanterar att klasskampen kommer att fortsätta mot bourgeoisin och dess agenter ifall kapitalismen triumferar.
Här och nu ringer vi i alarmklockorna mot övergivandet av den nationaliserade egendomen, monopolet på utrikeshandeln och den centraliserade planen. Med dem försvinner de partiella och otillräckliga förpliktelserna till full sysselsättning och rätten till arbete. Med dem försvinner den likaså otillräckliga sociala servicen och välfärdssystemet. Dessa otillräckliga landvinningar – som diskrediterats genom stalinisternas identifiering av dem med ”den reellt existerande socialismen” – måste byggas ut och inte överges. De utgör förutsättningarna för övergången till verklig socialism och kan användas som sådana så fort de befrias från de byråkratiska tyrannernas grepp.
Den reellt existerande kapitalismen är ingen konsumtionsdröm – som i viss utsträckning bara förverkligats för den uppsvällda medelklassen och arbetararistokratin i väst. Kapitalismen är fattigdom, exploatering och svält för tre fjärdedelar av mänskligheten. Ödet för de flesta arbetarstaterna, om arbetarklassen inte förmår försvara sina landvinningar, kommer att vara snarlikt – halvkolonial underkastelse och superexploatering.
Arbetarklassen kan och kommer att höja sig till denna uppgift och det finns bara ett program som är adekvat för uppgiften, trotskisternas program. Ändå har detta program, som Trotskij skrev det, för länge sedan övergetts av de flesta bland de som nu kallar sig hans anhängare. Detta program – Övergångsprogrammet – har länge samlat damm på bokhyllorna medan hans efterträdare har apat efter och parodierat varje övergående mani och tillfälligt mode inom världens arbetarrörelse: stalinism, socialdemokrati, maoism, castrism, sandinism, feminism och olika ekologiska rörelser. Likt kameleonter har de enbart uppträtt i sin omgivnings färger. Som ett resultat har Leo Trotskijs program inte tagit några verkliga steg framåt under förtio år. Denna situation var historiskt förklarlig utifrån stalinismens och socialdemokratins temporära styrka och epigonernas förräderi (Mandel, Lambert, Healy m.fl.).
Men de historiska förändringar som nu äger rum öppnar vägen för det trotskistiska programmets triumf. Förutsättningarna är att programmet utvecklas och förs vidare för att möta uppgifter som inte fanns för femtio år sedan, och att en internationellt organiserad kraft existerar för att kämpa för nya revolutionära partier och en ny international. Men den allra viktigaste förutsättningen är att programmets försvarare och byggarna av det internationella partiet ”försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter” och, med Marx ord, ”att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning.”
Idag innefattar denna samhällsordning den imperialistiska kapitalismen och den döende stalinismen. Vårt manifest, vårt program, är avsett för lösandet av den långa ledarskapskris som stalinismen och socialdemokratin tillfogade världens arbetarrörelse. Det är programmet för arbetarklassens revolutionära självbefrielse och befriandet av hela den exploaterade och förtryckta mänskligheten.
Arbetare – i de halvkoloniala, stalinistiska och imperialistiska länderna – framåt mot den socialistiska världsrevolutionen!
London, december 1989
Hem
Förord till kapitel fem
När FRKI i december 1989 publicerade Trotskistiska manifestet var vi redan medvetna om den historiska karaktären av den kris som utvecklades i Östeuropa, Sovjetunionen och Kina. Mot bakgrund av massakern på Himmelska fridens torg och massdemonstrationerna som ledde till genombrytandet av Berlinmuren skrev vi:
”Omfattningen av upproren i Östeuropa och Sovjetunionen kan knappast underskattas. De kommer att på djupet påverka dessa staters framtid och stalinismen som en kraft inom världens arbetarrörelse.”
Under de senaste fem åren har Tyskland återförenats och kapitalismen återupprättats i dess östra del. I hela Östeuropa störtades stalinisterna från makten eller omvandlade sig till kvasisocialdemokrater och hjälpte till med kapitalismens återupprättande. Medan den tjeckiska republiken genomförde en ”sammetssplittring” från Slovakien, föll Jugoslavien samman som ett resultat av ett inbördeskrig, brutalare än något som skådats i Europa sedan 1945. Även Sovjetunionen överväldigades av dessa historiska händelser. Under tre ödesdigra dagar i augusti föll en kupp från de hårdföra stalinisterna samman. Boris Jeltsin grep detta tillfälle, och därmed makten. I snabb följd förbjöd han SUKP – avskaffade nomenklaturasystemet, bröt sönder de centrala planeringsorganen och upplöste i december Sovjetunionen som en sammanhängande stat.
Många så kallade trotskistiska grupper, särskilt de med en stalinofil inriktning, drog slutsatsen att Rysslands övergång tillbaka till kapitalismen nu var fullbordad. I skarp kontrast till denna identifiering av ”Oktobers landvinningar” med den stalinistiska byråkratins öde vidhöll FRKI att kapitalismens återupprättande, långt ifrån att vara fullbordat, bara hade börjat. För oss var aldrig frågan om existensen eller överlevandet av den stalinistiska byråkratiska regimen i Moskva det avgörande elementet i vår definition av Ryssland som en degenererad arbetarstat. I denna inställning följde vi i stort sett bara Trotskijs briljanta förståelse av den degenererade arbetarstatens karaktär och de interna motsättningar som dömde den till antingen politisk revolution eller sammanbrott.
Trotskij insisterade på att en sådan stats proletära karaktär, vars politiska överbyggnad hade genomgått en fullständig degeneration, enbart vilade på karaktären av de produktionsförhållanden som underbyggde denna struktur. Under mer än sextio år låste en rad byråkratiska planer in värdelagen – ekonomisk huvudregulator under kapitalismen – och hindrade den från att bli den styrande kraften i det ekonomiska och sociala livet. Det var därför helt naturligt att vi på en gång avvisade påståendet att de stalinistiska regimernas fall, även där de ersattes av en medvetet prokapitalistisk regim, innebar det kvalitativa steget till kapitalismen. Tvärtom betonade vi att restaurationens avgörande ögonblick skulle komma i det slutliga utplånandet av planekonomins relationer, som under en hel period överlevde det formella avskaffandet av centraliserade produktionsbeslutande organ, och tog sin tillflykt i tillfälliga arrangemang mellan och inom industriella nyckelföretag och det sparsamt reformerade banksystemet.
Ändå har vi riktat en befogad minutiös uppmärksamhet mot den föränderliga politiska kartan under de senaste fem åren i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen. Komplicerade former av dubbelmakt har kommit upp till ytan och undertryckts. Bonapartistiska, halvbonapartistiska och parlamentariska krafter har kämpat för dominans. Nya borgerliga eller tidigare byråkratiska regeringar har åkt in och ut ur regeringen. Mäktiga gestalter från den gamla regimen har drivits från makten bara för att finna sig upplyfta igen när arbetarklassen i dessa döende arbetarstater söker efter en respit från ”chockterapins” malström.
En komplicerad blandning av borgerlig försiktighet, byråkratiskt undanglidande och defensivt motstånd från arbetarklassen har dominerat scenen i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen under de senaste fem åren. Detta gav oss i sin tur motivationen att skriva om detta kapitel i Trotskistiska manifestet. Ända sedan stalinistiska partier upphörde att utgöra det regerande skiktet, samtidigt som produktionsförhållandenas sociala karaktär inte har förändrats, har vi stått inför en övergångssituation av betydande komplexitet. En historiskt unik kombination av uppgifter konfronterade arbetarklassen efter 1991, som till sin kärna är en blandning av de sociala och politiska revolutionerna. Spektrat av kombinerad taktik återspeglas nu i detta nya kapitel.
Eftersom vi både förstod orsakerna till sammanbrottet i de sovjetiska och östeuropeiska planekonomierna, och eftersom vi inte hade några illusioner om byråkratins och dess statsstrukturers djupgående kontrarevolutionära karaktär, fyllde inte deras sammanbrott oss med förtvivlan. Vi hade aldrig förväxlat byråkratin med historiens verkliga subjekt, med klasspolitiken. Vår uppmärksamhet fokuserades således på arbetarklassen och dess potentiella allierade och den vitala nödvändigheten av att vinna dem för ett försvar av de planerade egendomsformerna även under själva restaurationsprocessen. Vi förväntade oss aldrig att en betydande del av byråkratin skulle skynda till deras försvar. Vi trodde inte att någon märkbar del av den skulle göra det, åtminstone inte i Ryssland och Östeuropa. Det var och är arbetarklassen som måste rädda de planerade egendomsformerna om de ska räddas.
I förordet 1989 till Trotskistiska manifestet skrev vi:
”Här och nu ringer vi i alarmklockorna mot övergivandet av den nationaliserade egendomen, monopolet på utrikeshandeln och den centraliserade planen. Med dem försvinner de partiella och otillräckliga förpliktelserna till full sysselsättning och rätten till arbete. Med dem försvinner den likaså otillräckliga sociala servicen och välfärdssystemet. […] Den reellt existerande kapitalismen är ingen konsumtionsdröm – som i viss utsträckning bara förverkligats för den uppsvällda medelklassen och arbetararistokratin i väst. Kapitalismen är fattigdom, exploatering och svält för tre fjärdedelar av mänskligheten. Ödet för de flesta arbetarstaterna, om arbetarklassen inte förmår försvara sina landvinningar, kommer att vara snarlikt – halvkolonial underkastelse och superexploatering.”
Under åren sedan dessa ord skrevs har vi uppfyllt våra löften och utarbetat aktionsprogram mot kapitalismens återupprättande med arbetarklassens demokratiska makt utövad genom arbetarråd och en demokratiskt centralplanerad ekonomi som mål. Vi utarbetade aktionsprogram för Tyskland i den korta övergångsperioden från slutet av 1989 till sommaren 1990, för den långa utdragna process som började i Ryssland i januari 1992, för Kuba när dess kris och Castros eftergifter till marknaden inleddes 1993. I alla de degenererade arbetarstaterna där restaurationsprocessen är i gång, oavsett om det är den längst gångna som i Tjeckoslovakien eller Polen eller där den bara tagit de första stegen, har vi analyserat dessa åtgärder och utvecklat vårt program för att bekämpa dem. Kärnan i vår inställning är arbetarklassens centrala roll.
Vi tänkte oss verkligen inte att den politiska revolutionen skulle vara en automatisk process, som skulle utvecklas spontant. Vi var väl medvetna både om den djupa diskreditering av själva uttrycket socialism som stalinismen genom dess ekonomiska fuskverk och dess diktatoriska brutalitet medfört. Händelserna under de senaste fem åren har definitivt visat en sak. Sjuttio år av stalinistisk diktatur, i kombination med den byråkratiska planeringens ekonomiska nedgång under de senaste femton åren, skapade en miljö i vilken arbetarklassen förhindrades från att organisera sig som en klass för sig. Som ett resultat därav insåg vi att den första generationen av massornas ledare skulle bli prokapitalistisk, att den skulle leda massorna till nederlag, kanske historiska nederlag. Men vi noterade:
”Oavsett utgången av denna kamp kommer återkomsten för en öppen klasskamp och ett öppet politiskt liv, hur borgerligt och småborgerligt dess inledande former än är, att visa sig vara de enda förutsättningarna i vilka en ny, och i slutändan revolutionär arbetarrörelse kommer att byggas.”
Det fanns faktiskt inget alternativ för arbetarklassen utom att lära sig av erfarenheterna. Revolutionära kommunisters plikt är att hjälpa till i detta lärande, att ge det en vetenskaplig karaktär, att varna, att förbereda, att göra allt i sin makt för att förkorta perioden av nederlag och desorientering. Samtidigt som vi bevarar vår programmatiska oförsonlighet både mot marknadsmani och demokratiska förvillelser, är det vår plikt att förbli hos massorna och hjälpa dem genom att använda revolutionär taktik, så att de kan göra sig av med sina illusioner om parlament, privatisering och nationalism.
För att göra detta krävdes en skärpning av vårt program med revolutionärt demokratiska krav för att avslöja de restaurationistiska ”demokraterna”. Det krävde att vi skärpte våra paroller genom ett tydligare återformulerande av Lenins och Trotskijs program för den ovillkorliga rätten till självbestämmande ända till och inklusive rätten att avskiljas för förtryckta nationer även i en arbetarstat. Här visade sig, liksom vi fann när vi utarbetade Trotskistiska manifestet under 1980-talet, ett ärligt erkännande av levande erfarenheter, tillsammans med ett metodologiskt återvändande till det oförfalskade programmet hos Oktoberrevolutionens ledare, vara nyckeln till att utarbeta ett nytt program för 1990-talet och vidare. I konsekvens därmed har FRKI:s tredje kongress antagit ett nytt femte kapitel i Trotskistiska manifestet, ”Mot kapitalistiskt återupprättande! För proletär politisk revolution!”
Oktober 1994
Introduktion
Det marxistiska programmet är grundat på den vetenskapliga socialismens principer. Det analyserar hela den sociala och politiska utvecklingen utifrån den dialektiska materialismens ståndpunkt. Det hävdar att klasskampen är historiens drivkraft och erkänner arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Medan det allmänna marxistiska programmet förkroppsligar den dialektiska materialismens teoretiska metod och socialismens strategiska mål, har emellertid de stora programmatiska bidragen i den marxistiska rörelsens historia varit fokuserade på de praktiska uppgifter som följer av dessa grundläggande principer. De förkroppsligar strategin och taktiken för att uppnå de allmänna målen och åtskiljer inte dessa frågor från programmet. Det finns ingen mur mellan strategi, taktik och principer i det marxistiska programmet. Detta är tydligt från Kommunistiska manifestet ända till Övergångsprogrammet 1938. Med denna metod påbörjade vi arbetet med att utarbeta FRKI:s program.
Socialdemokratin fortsätter att saluföra minimi- och maximiprogrammet, som först framträdde under epoken för kapitalismens fria konkurrens. Detta program karakteriserades av det rigida åtskiljandet av minimikrav (ekonomiska eller politiska reformer som var möjliga att uppnå inom kapitalismens ramar) och socialismens slutmål. Detta åtskiljande av programmets två element, som fanns inarbetat i den tyska socialdemokratins Erfurtprogram, var grunden för dess opportunistiska tolkning och tilllämpning inom den framväxande reformistiska flygeln i Andra internationalen. Våra dagars socialdemokrati skiljer sig från sina klassiska föregångare enbart i den ständigt tilltagande kraftlösheten i sina hovsamma böner om minimala reformer och dess ständigt minskade användning för högtidstal om socialismen.
I den fria konkurrenskapitalismens epok var arbetarklassen tvungen, särskilt i Europa, att kämpa för en rad ekonomiska och politiska rättigheter för att kunna bygga en organiserad massrörelse av fackföreningar och politiska partier. I denna process utkristalliserades emellertid en reformistisk byråkrati ur arbetararistokratin. För denna byråkrati var valda delar av minimiprogrammet uppnådda genom rent fredliga, lagliga och parlamentariska metoder mål i sig själva. Detta stod i skarp kontrast till Engels och Lenins ståndpunkt, som hävdade att de bara var medel för att utveckla en verklig kamp för socialismen. Den imperialistiska epokens inträde stärkte betydligt den reformistiska byråkratin. Genom att utnyttja minimi- och maximiprogrammets metodologiska svaghet tvingade den fram det rigida åtskiljandet av kampen för reformer från varje revolutionärt perspektiv för kapitalismens störtande. Reformismens strategiska mål var att försäkra sig om en position med inflytande inom kapitalismen. För detta ändamål försökte den få kontroll över arbetarstrider och omvandlade parlamentarisk valtaktik till den centrala strategin för att uppnå reformer under kapitalismen.
Världsstalinismen och till och med delar av den småborgerliga nationalismen missleder massorna med en variant av minimi- och maximiprogrammet: stadieprogrammet grundat på teorin om socialism i ett land. Detta program och denna teori utformades av den konservativa byråkratin i Sovjetunionen på 1920-talet under perioden för dess politiska kontrarevolution mot arbetarklassen. Enligt stadieprogrammet innebär Sovjetunionens existens att det är möjligt för revolutioner att genomgå ett demokratiskt stadium före den fredliga utvecklingen mot socialism. Teorin hävdar att detta demokratiska stadium (omväxlande kallat avancerad demokrati, folkdemokrati, antiimperialistisk demokrati) är åtskilt från ett socialistiskt stadium. Kapitalismen måste bevaras under det demokratiska stadiet och socialismen kan sedan gradvis och fredligt utvecklas enligt de unika lagar som gäller för varje land.
Detta återupplivande av mensjevismen är en cynisk politik från byråkratins sida för att begränsa striderna mot kapitalismen och bli belönade för sina tjänster med en ändlös period av fredlig samexistens med imperialismen. Denna variation på minimi- och maximiprogrammet är, även i dess ”vänsterform” vilken hävdar att genomförandet av det demokratiska stadiet inte kan överlåtas till bourgeoisin utan måste ledas av proletariatet, en snara kring halsen på proletariatet och de förtryckta. Dess konsekvenser är alltid kontrarevolutionära, antingen genom en kapitalistklass som är förmögen att omgruppera sig under det ”demokratiska” stadiet (Chile, Portugal, Iran) eller genom en stalinistisk byråkrati som tvingas likvidera kapitalismen för att försvara sig själv, men endast på villkor att den redan framgångsrikt har politiskt exproprierat arbetarklassen – som i Östeuropa, Kina, Indokina och Kuba.
Vare sig det uppträder i sin stalinistiska eller socialdemokratiska form, har minimi- och maximiprogrammet spelat ut sin progressiva roll och förvandlats till ett medel för att förhindra inte bara kampen för socialismen utan även effektiv kamp för att vinna eller försvara reformer. Kapitalismen kan varken tillhandahålla permanenta och systematiska sociala reformer eller en bestående och fulländad borgerlig demokrati. För att lösa sina återkommande kriser tvingas bourgeoisin angripa varje verklig ekonomisk landvinning tillsammans med arbetarklassens politiska rättigheter. Byråkratins kamp för att anpassa sig till ett sådant system kan bara innebära att man även offrar minimiprogrammet för profitsystemets behov. Försvaret av arbetarklassens intressen kräver ekonomisk och politisk krigföring mot kapitalismen, till och med för att uppnå en anständig lön eller garantera ett arbete.
Minimi- och maximiprogrammets begränsningar är kännbara över hela planeten. Imperialismen är oförmögen att genomföra radikala och bestående jordreformer eller bära upp en parlamentarisk demokrati i större delen av den halvkoloniala världen. Trots uppgångsperioder och kapitalismens medföljande reformer för delar av världens arbetarklass, är detta skenbara rättfärdigande av minimiprogrammet endast ett ytfenomen. Även proletariatet i de högst utvecklade länderna behöver i ökad utsträckning ett program som förbinder de omedelbara försvarsstriderna med epokens huvuduppgift, kampen för arbetarklassens makt. För att föra den spontana klasskampen vidare mot socialistiska mål behövs en bro. Programmet med övergångskrav är en sådan bro.
Sådana krav framställdes först i systematisk form i Trotskijs övergångsprogram. Men Marx och Engels formulerade en uppsättning med övergångskrav redan i Kommunistiska manifestet 1848. Senare formulerade Lenin och bolsjevikpartiet, följda av Kommunistiska internationalen (Komintern) vid dess fyra första kongresser, fokuserade handlingsprogram som baserades på övergångsmetoden. Men Trotskijs arbete från 1938, Fjärde internationalens programmatiska grundval, var det klaraste och fullständigaste uttrycket för den programmatiska utveckling som ägt rum inom marxismen under de föregående nittio åren. Vid varje stadium berikades marxismens programmatiska deklarationer allt eftersom det kapitalistiska samhället utvecklades. Vid varje tillfälle har marxisterna funnit det nödvändigt att förfina och omarbeta programmet i erfarenhetens ljus, som med Trotskijs ord är det mänskliga förnuftets högsta kriterium. Trotskij skrev 1938 ett skarpt fokuserat handlingsprogram som vände sig till dagsfrågorna och besvarade dem i ljuset av erfarenheterna från de två föregående decenniernas kamp och kriser i världen. Det förkroppsligade lärdomarna av de första tre internationalernas sammanbrott, liksom de bidrag de lämnade under sina politiskt hälsosamma år. Det var ett återutvecklat program för den revolutionära marxismen.
Femtio år senare tvingar oss en djupgående utveckling inom världsimperialismen, världsstalinismen, halvkolonierna, arbetarklassens och de förtrycktas kamp i hela världen att vidareutveckla Övergångsprogrammet. Detta har vi gjort och vårt program är, liksom programmet från 1938, en utveckling av den revolutionära marxismens tidigare program fram tills nu, inte ett brott med dem. Det står på skuldrorna av den revolutionära marxismens tidigare landvinningar. Det grundar sig på deras metod och innesluter alla deras väsentliga drag, såväl som många av deras krav. I likhet med de föregående programmen måste det brytas ned till handlingsprogram för särskilda länder, konjunkturer eller sektorer i kampen. Sådana handlingsprogram kommer, liksom Trotskijs eget Ett handlingsprogram för Frankrike, att innehålla alla nyckelelementen ur det allmänna programmet, men kommer med skärpa att fokusera dem mot en särskild situation eller ett visst land.
Vårt program är ett världsprogram för den socialistiska revolutionens världsparti, fokuserat mot de brännande problem som karakteriserar de krisdrabbade sista åren av det tjugonde århundradet. Det är ett program för övergång till den socialistiska revolutionen och är som sådant med full kraft tillämpbart i såväl imperialistiska som halvkoloniala länder. Men det är lika mycket ett program för övergång till socialism inom arbetarstaterna. Det vänder sig till de brådskande uppgifter som arbetarna står inför i de länder där kapitalismen har avskaffats, men där den stalinistiska byråkratin politiskt har exproprierat arbetarklassen och där den verkliga övergången därför har blockerats. Det är en vägledning till handling för de miljoner som kämpar för att lösa de problem som mänskligheten står inför. Det är ett program som kan bana vägen till ett samhälle grundat på tillfredsställandet av mänskliga behov, inte profitbegäret eller behoven hos en parasitär byråkrati.
Samtidigt som vårt program till sin kärna innehåller ett fokuserat handlingsprogram av samma slag som i 1938 års program, tvingas det också ta itu med problem som inte behandlas i detta dokument. I egenskap av ett vidareutvecklat program har det varit tvunget att konfrontera det faktum att den revolutionärt marxistiska rörelsens kontinuitet bröts 1951 i och med Fjärde internationalens urartning i centrism. En period på närmare förtio år har gått sedan denna degeneration. Perspektiv, taktik och strategi har under dessa förtio år aldrig analyserats på ett revolutionärt sätt och inte heller förkroppsligats i ett konsekvent revolutionärt program. Lärdomarna av de viktigaste händelserna under denna period – skapandet av degenererade arbetarstater, den långa imperialistiska boomen, de antiimperialistiska striderna och lärdomar av de viktigaste klasstriderna och revolutionära situationerna – har inte inarbetats i en serie program, teser och dokument. Istället är meritlistan för de centrister som framträdde ur Fjärde internationalen en förteckning över systematiska fel och olika opportunistiska eller sekteristiska förvanskningar av det marxistiska programmet.
Vårt program är därför inte grundat på en obruten rad revolutionära ståndpunkter och kan inte som programmet från 1938 basera sig på femton års dokument, ståndpunkter, teser och program (från Vänsteroppositionen och fram till grundandet av Fjärde internationalen). Det är tvunget att vara mer analytiskt och utförligare än vad 1938 års program behövde vara. Om Trotskij ansåg att han 1938 var tvungen att ta med fler kommentarer än vad som var lämpligt i ett program, så har vi tvingats göra det i ännu större utsträckning. I den meningen är det inte bara ett försök att vägleda miljoners kamp, utan också ett försök att klart definiera FRKI gentemot de många varianter av centrism som gör anspråk på att representera trotskismen. Det måste också för militanterna i dessa tendenser, liksom i andra organisationer inom världens arbetarrörelse, demonstrera de lärdomar vi måste dra av den föregående perioden och svaren på den kris som kommer att uppstå i framtiden.
Vårt program är naturligtvis långt ifrån det sista ordet om den internationella klasskampen och revolutionens taktik och strategi. Sedan 1984 har Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International (nu Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International – FRKI) formulerat resolutioner och teser om den internationella klasskampens viktigaste frågor. De utgör ett supplement till detta program. Dessutom är vi medvetna om att diskussioner med militanter från länder där FRKI ännu inte har någon närvaro kommer att göra det möjligt för oss att berika och ytterligare utveckla den internationella karaktären av vårt program. Men vi är i grunden övertygade om att vi har producerat ett program som tjänar som fundament för en sådan utveckling.
Detta program, som i sin metod, sin analys, sina krav och sin taktik och strategi förkroppsligar den revolutionära marxismens levande anda, lägger grunden för återupprättandet av en autentisk trotskism i världsskala.
Kapitel 1: Den socialistiska revolutionens objektiva grundvalar
Nittonhundratalet har bevittnat krig, kriser och ekonomisk stagnation i en omfattning utan motstycke i historien. Trots detta har vårt århundrade också upplevt en ojämförlig tillväxt av produktivkrafterna. Dessa kontrasterande drag vittnar om samma faktum: kapitalismen har inträtt i sitt sista stadium, imperialismens epok. Under denna epok har kapitalismen fortsatt att utplåna återstoderna av tidigare produktionssätt och sammanföra alla de olika ekonomierna världen runt till en stor världsmarknad. Samtidigt har den emellertid i högsta grad utvecklat ojämnheterna och ojämlikheten mellan nationerna. En handfull imperialistiska makter dominerar och exploaterar den stora majoriteten av kapitalistiska länder vilka därför är dömda till olika grader av efterblivenhet och underordnande.
Kapitalismen kännetecknas under sitt imperialistiska stadium av våldsam konkurrens i världsskala mellan de stora monopolen. Detta kommer till uttryck i rivalitet mellan de imperialistiska makter vars ekonomier kontrolleras av dessa monopol. Profitkvotens historiska tendens att falla driver varje monopol till ytterligare koncentration av kapital och kapitalexport i ännu större omfattning. Det är dessa krafter som har lett till skapandet av en arbetsfördelning i världsskala och till världsmarknadens integration. Ändå förblir världen delad i en rad nationalstater vars borgerliga härskare ständigt söker fördelar på sina rivalers bekostnad. Motsättningen mellan dessa tendenser till integration och konflikt leder till ekonomiska kriser, utdragna perioder av stagnation, krig och revolutioner. Detta demonstrerar på tydligast möjliga sätt att produktionsförhållandena – privatäganderätten och produktion för profit – trots den kapacitet för obegränsad expansion som är inneboende i själva produktivkrafterna, uppträder som fjättrar på dessa krafter.
I stora områden av världen har kapitalismen störtats, medan priset för att bevara den på andra håll har varit tio och till och med hundratals miljoner liv i lokala och världsomfattande krig; svält fortsätter att kräva oräkneliga offer i en värld där ”överskott” på livsmedel bränns. Detta vittnar om det faktum att kapitalismen sedan länge har övergått från den tidiga fasen i sin utveckling, när det var ett relativt progressivt system, till sin slutliga fas när den blivit absolut reaktionär – kort sagt till den epok i vilken dess dödskamp äger rum.
Den fråga som mänskligheten står inför är huruvida imperialismen kommer att dra med sig alla klasser i en gemensam undergång eller om arbetarklassen kan leda in de utsugna och förtryckta i en ny samhällsordning, en ordning där en demokratiskt planerad produktion för behov grundad på gemensamt ägande öppnar utsikterna till ett klass- och statslöst samhälle. De objektiva förutsättningarna har funnits sedan länge: teknologi, vetenskap, produktionsmedel och ett mångmiljonhövdat proletariat.
Två gånger under detta århundrade, 1914-23 och 1939-47, har kapitalismen kastats in i sådana akuta och världsomfattande konvulsioner att den ställdes inför möjligheten av sin egen undergång. Två gånger har dess egen rivalitet och dess egna motsättningar frammanat möjligheten av dess globala nederlag i händerna på proletariatet. Vid oräkneliga andra tillfällen har proletariatet i enskilda länder försökt att på ett avgörande sätt göra upp med sina utsugare.
Men proletariatet har ännu inte lyckats finna eller bevara ett ledarskap som är förmöget att fullborda världsrevolutionens uppgifter. Före 1914 samlade Socialistiska internationalen en massbaserad världsrörelse av arbetare, men den genomled urartning och förräderi innan den kunde skapa det nödvändiga centraliserade ledarskapet för seger i den annalkande revolutionära krisen. Endast tillfälligt, mellan 1917 och 1923, var den internationella arbetarklassen i besittning av ett sådant ledarskap i form av Kominterns världscentrum. Sovjetunionens byråkratiska degenerering och stalinismens triumf berövade proletariatet detta ledarskap. Genom att utgå ifrån de lärdomar som dragits av dessa misslyckanden och framsteg, måste proletariatet, om det skall besparas vidare kriser och en tredje, potentiellt slutgiltig världskatastrof, återgå till offensiven. Mänsklighetens framtid vilar på proletariatets framgång i detta avseende.
Den imperialistiska epoken räddades vid dödens avgrund under 1920-, 30- och 40-talet endast tack vare förräderiet från ledarskapet inom världens arbetarklass. Under andra världskriget ledde stalinistiskt och socialdemokratiskt missledarskap, sabotage och faktiskt även undertryckande av arbetarklassen till slakt på femtio miljoner i strävandet efter en ny uppdelning av världen mellan de imperialistiska makterna.
I de imperialistiska kärnländerna hölls arbetarrörelsen tillbaka från att göra upp med sina klassfiender i namn av att först uppnå ett stadium av demokrati och världsfred. I de halvkoloniala länderna predikade bourgeoisin för arbetarnas och fattigböndernas rörelser behovet av ett utdraget utvecklingsstadium under den nationella kapitalistklassens hegemoni.
Trots detta bröt en stalinistiskt inspirerad utopisk samexistens med den imperialiststödda lokala kapitalismen samman i Östeuropa, Kina och Sydostasien efter andra världskriget. Resultatet blev skapandet av arbetarstater där den politiska makten från början usurperades av en parasitär byråkrati, som var oförmögen och ovillig att utveckla en planerad ekonomi i socialistisk riktning eller utbreda den socialistiska revolutionen i internationell skala. Dessa nederlag för proletariatet och dess allierade, iscensatta av deras egna missledare, öppnade möjligheten till en helt ny period av ekonomisk expansion för imperialismen, en period som stod i skarp kontrast till mellankrigstidens olösta motsättningar.
Efterkrigstidens ”tre världar”
En omfattande omfördelning av världen ägde rum i enlighet med de förändrade styrkeförhållandena. USA, som sedan tiden före första världskriget varit den ekonomiskt starkaste imperialistmakten, uppnådde till slut världshegemoni inte bara över de besegrade imperialistmakterna Tyskland och Japan, utan också över de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. ”Priset” för denna seger var emellertid ”förlusten” av Östeuropa och senare Kina, Nordkorea och Vietnam.
De rivaliserande kolonialväldena från den imperialistiska epokens första fas gav plats åt en tredelad uppdelning av världen. USA dominerade de större och mindre imperialistiska makterna, Nordamerika, Västeuropa och den västra remsan av oceanländerna från Japan till Australien. Här förde antikommunistiska, borgerligt demokratiska regimer, som vilade på en arbetararistokrati med rötter i proletariatets övre ”aristokratiska” skikt, ett ”kallt krig” mot Sovjetunionen och dess allierade och kämpade för att säkerställa imperialistisk utsugning av den halvkoloniala världen.
Sovjetunionen dominerade, efter att ha övervakat skapandet av degenererade arbetarstater i huvuddelen av sina ockupationszoner efter kriget, ett block till vilket Kina och Nordkorea fogades. I vart och ett av länderna i detta block ledde stalinistiska femårsplaner inledningsvis till tillväxt av proletariatet och ett visst utplånande av de vidriga förhållanden som påtvingats av imperialismen. Trots stalinistisk parasitism och vanskötsel och den byråkratiska polisdiktaturen över arbetarna och fattigbönderna höjde dessa ekonomiska framsteg stalinismens prestige, särskilt i den koloniala och halvkoloniala världen. Senare stalinistiska segrar, till exempel i Vietnam och Kuba, bidrog till att bekräfta denna tendens.
I den underutvecklade ”tredje världen” vann antikoloniala nationella befrielserörelser formell politisk självständighet från de gamla kolonialmakterna bara för att finna sina länder underkastade den amerikanska hegemonin. Oavsett om det var i form av militärdiktaturer eller konservativa demokratiska regimer har den underordnade nationella bourgeoisin strävat efter att bevara förhållandena av superexploatering. En del halvkoloniala regimer drog fördel av det ”sovjetiska blockets” ökade ekonomiska och militära styrka och skapade genom att söka hjälp från detta block ett visst manöverutrymme gentemot de imperialistiska makterna. Sådan hjälp gavs emellertid alltid som en underordnad del av de stalinistiska byråkratiernas utrikespolitiska mål i deras egna manövrer med imperialismen. Ett antal starka halvkoloniala regionala regimer byggdes upp både ekonomiskt och militärt av imperialismen för att uppträda som dess gendarmer i de områden där direkt imperialistisk intervention skulle ha varit för farlig eller kostsam. En varierande grad av självständighet eller underordnande utmärker alltså halvkolonierna och deras härskande klasser liksom en varierande grad av utveckling eller efterblivenhet återfinns i deras ekonomiska utveckling.
Trotskij anmärkte i Övergångsprogrammet att ”mänsklighetens produktivkrafter stagnerar”. Detta påstående var en del av en korrekt perspektivanalys under 1930-talet, som kulminerade i andra världskrigets omvälvningar. Ingen konjunkturell eller periodisk karakterisering är dock hållbar för en obegränsad period. Krigets omvälvningar frigjorde och löste många av de explosiva motsättningar som ledde fram till det. För det första desarmerade den imperialistiska bourgeoisin och stalinismen det explosiva hotet mot deras välde under åren 1943- 47. För det andra medförde den massiva förstörelsen av kapital och arbete under kriget fördelaktigare utsugningsförhållanden för kapitalismen. Krigets inledning blev en katalysator för tillämpningen av vetenskapliga genombrott från tiden före kriget, vilka kom att användas för att skapa en massmarknad för konsumtionsvaror efter kriget. Fantastiska framsteg i tilllämpningen av vetenskap och teknologi ökade i stor omfattning arbetets produktivitet.
USA framträdde ur kriget som den dominerande makten på världsmarknaden. Frankrikes och Storbritanniens kolonialvälden upplöstes effektivt och tillät frihandeln att dominera till USA:s fördel. Under dessa förhållanden var USA-imperialismen förmögen att utforma en världsekonomisk ordning grundad på dollarns överhöghet och övervakad av dess agenturer, Internationella valutafonden, Världsbanken och Gatt. Alla dessa faktorer tagna tillsammans innebar under en hel period att nationell fragmentering av världsmarknaden delvis övervanns. USA:s kapitalexport strömmade till alla hörn i den kapitalistiska världen – skördade överprofiter i den nyligen framsprungna halvkoloniala världen, men utvecklade återigen produktivkrafterna.
I en rad större och mindre imperialistiska makter utmärktes åren av uppgång på 1950- och 1960-talet av ”ekonomiska mirakler”. Lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen fortsatte naturligtvis att operera. Den långa uppgångsperioden, under vilken de cykliska recessionerna var mycket ytliga och uppgångarna starka och utdragna, påverkade också den halvkoloniala världen. Perioder av febrig industrialisering, omfattande jordreformer, urbanisering, åtföljda av stagnation och kris, har utmärkt de senaste fyrtio åren. Ändå har denna nu avstannade utveckling, med undantag för Sydafrika, inte lett till att man hunnit ikapp de imperialistiska länderna. Snarare har utvecklingen underordnats en komplex arbetsfördelning dikterad av de stora imperialistiska monopolen. Storskaliga produktiva investeringar har följt deras jakt efter råmaterial, livsmedel och billig arbetskraft. Denna utveckling av en sammanlänkad världsmarknad övervann regional isolering och regionala särdrag knöt samman vitt skilda länders öden men ökade samtidigt den skriande ojämlikheten och obalansen mellan den imperialistiska och den av imperialismen behärskade världen. Stora befolkningsomflyttningar har ägt rum och skapat stora invandrarsamhällen i de imperialistiska länderna. Mer än någonsin tidigare är varje lands öde och de förtryckta och utsugna klassernas öden sammanbundna.
Den ensidiga och ytterst beroende ekonomiska utvecklingen i de halvkoloniala länderna har lett till urbanisering, men i allmänhet inte till en medföljande industrialisering. I Sydamerika, Afrika och Asien överträffar utspridda slumstäder de imperialistiska ländernas industristäder i storlek. Jordbruket har av den västerländska jordbruksindustrin eller av rika storbönder enbart utvecklats för avlägsna marknader och kan inte tillmötesgå ens de grundläggande behoven hos massorna på landsbygden och i städerna. Huvudlös plundring av naturresurser, skandalöst negligerande av landsbygdens infrastruktur och de självförsörjande jordbrukarnas konsumtionskrav har i Afrika och Asien lett till fruktansvärda svältkatastrofer, översvämningar och hemsökelser som inte är produkter av naturkriser utan av kapitalismens oförmåga att tillmötesgå de mest elementära behoven hos tre fjärdedelar av planetens befolkning. Omkring 800 miljoner människor lever i kapitalistiska länder som är inkapabla att producera det nödvändiga i takt med befolkningens tillväxt.
Med en sådan svag ekonomisk utvecklingsnivå, och tvingade att betala en utarmande tribut till imperialismen, har de flesta halvkolonier inte varit förmögna att upprätthålla borgerligt demokratiska regimer. De lokala härskarklasserna och deras byråkratiska och militära betjänter, understödda och påhejade av de amerikanska ambassaderna och CIA har upprepade gånger understött kupper för att installera blodiga militärdiktaturer – Guatemala 1954, Indonesien 1965, Chile 1973, Argentina 1975.
På världspolitikens scen fick mönstret av inomimperialistisk rivalitet, som präglade perioden före 1914 och mellankrigsåren, lämna plats åt en kamp mellan tre krafter efter 1947. De degenererade arbetarstaterna strävade efter att överleva genom storskaliga rustningsprogram för att möta hotet från imperialismen, inklusive hotet om kärnvapenkrig. Detta lade en enorm ekonomisk börda på planekonomierna i dessa dittills efterblivna länder. De strävade dessutom efter att till sin sida, inom den världspolitiska maktbalansen, vinna över olika nationella befrielsestrider och halvkoloniala regimer i konflikt med imperialismen. Syftet med denna politik var inte att störta det imperialistiska väldet som världssystem, utan att kontrollera det och tvinga det att permanent samexistera med de stalinistiska byråkratierna. I Karibien och Centralamerika, i Mellanöstern, Sydafrika och Sydostasien, stödde Sovjetunionen och Kina nationella befrielsestrider med både stalinistisk och andra typer av ledning i den reaktionära och utopiska avsikten att hålla dem inom kapitalistiska ramar. I fallet med Kuba, Kampuchea och Vietnam tillkom nya degenererade arbetarstater mot Moskvas och Beijings önskan, även om det var med deras motvilliga hjälp. Trots förhöjda perioder av spänning (det första kalla kriget, den kubanska robotkrisen och 1980-talets nya kalla krig), har öppna militära konflikter med imperialistiska styrkor bara brutit ut i den halvkoloniala världen.
Under den långa boomen i de imperialistiska länderna rådde en utdragen period av relativ social fred. Den grundades på stigande reallöner, nästan full sysselsättning och åtminstone i Europa ett exempellöst socialt välfärdssystem. Byråkratierna inom labourpartierna och de socialdemokratiska partierna band arbetarnas massorganisationer till imperialismen. De diktatoriska regimerna i arbetarstaterna och den ”världskommunistiska rörelsens” fegt reformistiska politik innebar att stalinismen i de flesta imperialistiska länder utövade liten attraktion på proletariatet. Kapitalismens prestige tycktes obestridd.
En annorlunda situation existerade i den halvkoloniala världen. Ekonomisk utveckling upplöste de föråldrade produktionssätten och ökade den socialistiska revolutionens klass – proletariatet – tillsammans med dess potentiellt revolutionära allierade i de andra förtryckta klasserna – fattigbönderna, småbourgeoisin i städerna och halvproletariatet. Sovjetunionens, Kubas, Kinas och Vietnams prestige var omätlig. Stalinismen influerade mycket starkt den borgerliga nationalismen, småborgerlig populism och arbetarrörelsen i halvkolonierna. Imperialismen hade ytterst lite prestige utanför de priviligierade eliterna och militärkasten i dessa länder.
En ny krisperiod
De starkt varierande förhållandena i de ”tre världarna” reducerade under två decennier kampens ömsesidiga beroende. Mot slutet av 1960-talet skärptes emellertid motsättningarna i den långa boomen och den amerikanska hegemoni på vilken den var grundad. Amerikansk kapitalexport ledde till för lite investeringar hemma, vilket resulterade i låg produktivitet och därmed nedgång i profitkvoten. De förutsättningar som möjliggjorde den långa boomen (dollarn som den obestridda internationella valutan, USA:s obegränsade tillgång till den halvkoloniala världen, underkapitalisering som ett resultat av krigsskador i Japan och Europa) hade i ökad utsträckning uttömt sig själva. USA:s guldreserv minskade och dess handelsbalans blev negativ. Bördan av att vidmakthålla dollarn i ett bestämt förhållande till guldet förvärrades av de enorma utgifterna för Vietnamkriget. Världens hittills största supermakt hölls stången och besegrades av en liten nations okuvliga befolkning.
Avslutandet av den allmänna imperialistiska stabiliseringsperioden och den ökade interaktionen mellan strider världen över markerades av rörelsen 1968 i vilken studentkamp och arbetarmobiliseringar flöt samman i många länder. Studentradikaliseringen återspeglade den skärpta antiimperialistiska kampen i Asien och Latinamerika, klasskampen i de imperialistiska nationerna och de växande motsättningarna i de degenererade arbetarstaterna (t.ex. kulturrevolutionen i Kina, Pragvåren 1968).
USA var tvunget att avbörda sig sina ekonomiska åtaganden och lyfta över dessa bördor på de tidigare fullständigt underordnade imperialistmakter som nu invaderade dess marknader. För att göra detta måste USA öka trycket på sina allierade. Samtidigt var man tvungen att ta sig ur Indokinakrigets moras. För att möjliggöra detta var det nödvändigt att lätta på trycket mot byråkratierna i Sovjetunionen och Kina och till och med söka deras stöd för att begränsa vågen av motstånd mot imperialismen. Den följande perioden av avspänning var en tid av politiska reträtter för USA. Frukten av denna synliga försvagning av den nordamerikanska kolossen var en uppgång i antiimperialistiska strider mot USA:s gendarmregimer i Fjärran Östern, Mellanöstern, Sydafrika och Centralamerika.
Dessutom bevittnade 1970-talet slutet av den långa boomen och inledningen av en ny period i vilken recessionerna var djupare, mer synkroniserade och hade effekter som de efterföljande återhämtningarna misslyckades med att utplåna. Recessionen 1973-74 ledde till framväxten av massarbetslöshet i en omfattning som inte skådats sedan 1930-talet. Återhämtningen från nedgången åtföljdes av en skarp inflationsspiral allteftersom keynesianskt krisstyre och behovet att upprätthålla välfärdspolitiken förvärrade stagnationen och reallönernas fall i många imperialistiska länder. Ett utbrott av klasskamp ägde rum. Reformistiska, liberala och socialdemokratiska regeringar diskrediterades och var oförmögna att återställa jämvikten i de nationella ekonomierna eller världsekonomin genom keynesianska krisåtgärder.
Under samma period utbröt den iranska revolutionen och ledde till störtandet av shahens regim samtidigt som Somoza störtades och sandinisterna segrade i Nicaragua. Tillsammans med det ryska ingripandet i Afghanistan underminerade alla dessa händelser avspänningen. I Storbritannien (1979) och USA (1980) kom inflationsbekämpande antikommunister till makten som var beslutna att stoppa förruttnelsen, använda den kommande recessionen till att riva ned arbetarklassens landvinningar från efterkrigstiden på hemmaplan och, som de såg det, rulla tillbaka ”kommunismens framryckning” utomlands. Thatcher och Reagan föresatte sig att återställa USA:s hegemoni och höja prestigen hos dess brittiska vapendragare.
Reagans och Thatchers ”marknadsliberalism” kopierades mer eller mindre av alla de stora imperialistiska länderna, även de med socialdemokratiska regeringar. Privatisering av statliga industrier, angrepp på fackföreningarna, uppluckring av lagar och regleringar beträffande säkerhet och nedrivande av välfärdsåtgärder var bourgeoisins teman under 1980-talet.
Trots Thatchers och Reagans framgångar med att ange hastigheten för en ny antistatlig marknadsstrategi för världens härskande klasser, misslyckades de med att återställa en stabil amerikansk hegemoni. I bästa fall har de hejdat tempot i dess nedgång. I Europa har Västtyskland konsoliderat sin ställning som Europeiska gemenskapens (EG) maktcentrum. 1980-talet användes till att ytterligare stärka dess ekonomiska och politiska självständighet från sin amerikanska allierade. Över Atlanten förekom det illa dolda handelstvister och oenighet om hur man skulle reagera på de möjligheter som arbetarstaternas kris representerade.
Japan profiterade mest från nedgången i USA:s hegemoni. Under 1980-talet blev landet en mogen imperialistisk makt och till och med bankir åt USA. Dess grepp över Ostasien förstärktes och utmanar i ökad utsträckning Europa och USA, både i deras egna centrum och i deras inflytelsesfärer. Ännu så länge saknar Japan ett politiskt och militärt komplement till sitt växande ekonomiska förskepp, men har tillkännagett sin beslutsamhet att skaffa sig ett sådant.
Även om USA förblir den överlägset mäktigaste imperialistiska staten kan den inte längre ensam reglera den kapitalistiska världsekonomin: ingen imperialistisk makt är absolut dominerande. Samordning av politik och internationell reglering är avgörande men ändå gör Japans, EG:s och USA:s olika behov och ambitioner detta svårare att upprätthålla jämfört med 1950- och 1960-talet. Från och med början av 1970-talet var USA tvingat att adoptera EG-länderna som medstyrande inom världsekonomin. Nu måste man även dra in Japan.
Under återhämtningen har koncentrationen och centraliseringen av transnationellt kapital intensifierats under trycket av behovet att rationalisera produktionen och skära ner kostnaderna för att möta kraven från globala marknader och operationer. Samtidigt har även utvecklingen i Nordamerika och Europa mot integrerade, liberaliserade, regionala ekonomiska block ökat. Även om detta visade sig vara en huvudkomponent i den globala återhämtningen under 1980-talet skulle en världsomfattande recession förvandla dessa regionala enheter till protektionistiska block, som skulle medföra en smärtsam inskränkning av marknader för de globalt inriktade transnationella företagen.
Ett antal halvkoloniala länder upplevde en stark tillväxt under 1970-talet och började ta på sig storskaliga lån i ett försök att uppnå en ”start” som avancerade industrinationer. Under 1980-talet sjönk de djupare ned i förlamande skulder. En skuldkris i världsskala undveks genom uppskov. Bankerna bevarade huvuddelen av sina tillgångar men till priset av massiv åtstramning, som påtvingats massorna i Latinamerika och Afrika söder om Sahara. Men inställda betalningar från två eller tre större latinamerikanska låntagare (Mexiko, Brasilien, Argentina) kan fortfarande få det amerikanska och europeiska banksystemet på fall.
I de stalinistiska staterna utvecklades en kronisk stagnation under 1960- och 1970-talet. I Kina diskrediterade Maofraktionen allvarligt sig själv två gånger med voluntaristiska kampanjer – ”det stora språnget” och ”kulturrevolutionen”. Deng Xiaopings seger över ”de fyras gäng” innebar att Kina blev pionjär för processen med politisk avspänning och ekonomisk liberalisering. Detta innefattade ett försvagande av den centrala planeringsmekanismen och öppnandet av ekonomin för amerikanska och japanska investeringar. Trots att Sovjetunionen genomled stagnation under 1970-talet doldes detta av de svårigheter som USA-imperialismen stod inför och som dessutom eftersträvade goda förbindelser med Sovjetunionen under den första avspänningsfasen. Brezjnev krossade dissidenterna hemma och tycktes förmögen att utvidga Sovjetunionens makt och inflytande i Afrika och Karibien.
Från kalla kriget till stalinismens kris
Under Reagan tillgrep USA en beprövad taktik: kallt krig och upprustning – en massiv omgång av högteknologiska vapensystem. Om Sovjetunionen försökte uppväga detta, skulle dess redan stagnerande ekonomi hamna i kris. Sovjetunionens och dess allierades utspriddhet i Afghanistan, Södra Afrika, Centralamerika och Sydostasien tillät USA att tvinga in dem eller deras allierade i kostsamma krig: Afghanistan, Kampuchea, Angola och Mozambique, Etiopien, contraskriget i Nicaragua. Dessutom gav den politiskt revolutionära krisen i Polen USA en smärtsam punkt för påtryckningar mot Kreml på ännu närmare håll. Även om Reagans och Thatchers retorik och upprustningsprogram slog tillbaka mot dem genom att återskapa en omfattande fredsrörelse i Västeuropa – vars tryck öppnade sprickor i Nato och mellan EEC och USA beträffande andra världspolitiska skådeplatser (särskilt Mellanöstern och Centralamerika) – utvecklades Sovjetunionens politiska och ekonomiska kris ännu snabbare. Den sovjetiska byråkratin prövade med auktoritär disciplin för att städa upp i korruptionen. Den kom ingenstans. Krisen intensifierades och förde en mer radikal fraktion kring Gorbatjov till makten. Denna fraktion har förbundit sig att öka arbetsproduktiviteten och införa mer kapitalistiska marknadsmekanismer.
Både glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering) är drastiska och till och med desperata kurer för byråkratin som hotar hela dess system med sönderfall. Större öppenhet har tillåtit nationella oförrätter och motsättningar att blossa upp i massomfattande ”sociala rörelser” bland minoritetsnationaliteterna. Den har öppnat de sovjetiska massorna för borgerligt inflytande från väst, om det så är liberalism, chauvinistisk nationalism eller olika former av religiösa fördomar. Detta har gett den sociala kontrarevolutionen möjligheter att bli en verklig fara. Den internationella bourgeoisin sätter stort hopp till en sådan utveckling och ser däri möjligheten av en långsiktig utväg från det kapitalistiska systemets skärpta konflikter. Men det fortsatta försvagandet av byråkratisk kontroll kan även leda till återupplivandet av subjektivt antikapitalistiska strömningar som anarkism, populism, socialdemokrati och betydelsefullast av allt återfödelsen av den revolutionära kommunismen (leninism och trotskism). Gorbatjov har misslyckats med att förbättra arbetarklassens materiella förhållanden. Samtidigt har han angripit dess historiska landvinningar. Detta lägger den objektiva grunden för återupplivandet av arbetarrörelsen i Sovjetunionen. När den politiska revolutionen börjar skaka Kremls grundvalar kommer inte bara Sovjetunionen, inte bara de degenererade arbetarstaterna utan hela världsordningen att börja skaka.
De ledande imperialistiska länderna är fortfarande de mest efterblivna vad gäller den socialistiska revolutionen. Historiskt sett har den nedgående men ännu mäktiga USA-imperialismen lyckats splittra det amerikanska proletariatet med nationella och rasistiska motsättningar och integrera det genom en stadig och massiv ökning av levnadsstandarden för dess uppsvällda arbetararistokrati. Proletariatets politiska kraftlöshet och avsaknaden av till och med en reformistisk politisk organisation är bevis på USA-imperialismens framgångar. I Japan har imperialismen likaså splittrat upp och brutit ett klassomfattande motstånd genom gula fackföreningar och en viss grad av anställningstrygghet som är bunden till de stora monopolen. Även i Västeuropa har klasskampen, trots de explosiva politiska dimensionerna i vissa strider i slutet av 1960- och början av 1970-talet, i allmänhet hållits inom ramarna för facklig kamp och parlamentarisk reformism.
Trots segern för högerkonservatismen i många imperialistiska länder, och trots socialdemokratins och stalinismens ledningskris, återstår ännu ett revolutionärt återupplivande av arbetarrörelsen. Men den socialistiska revolutionens objektiva grundvalar ligger fortfarande i arbetarklassen, en klass som numerärt har vuxit under de senaste fyrtio åren och som nu är mer jämnt utspridd över världen som ett resultat av utvecklingen i de latinamerikanska och asiatiska halvkolonierna. En miljard stark och anförd av mer än hundra miljoner industriproletärer som sin kärna är detta den enda klass som har ett objektivt intresse av att leda den socialistiska revolutionen.
När detta århundrade av krig och revolutioner närmar sig sitt slut, måste världens arbetarklass slutgiltigt göra upp med både borgare och byråkrater. Möjligheterna för det mänskliga släktets frigörelse har aldrig varit större. Under de årtionden av kris som ligger framför oss måste den socialistiska världsrevolutionen segra över både den nedgående och utsugande imperialismen och den fallfärdiga stalinismen. Det finns ingen annan väg för att tillförsäkra mänskligheten en framtid.
Kapitel 2: Det proletära ledarskapets kris
Kapitalismen kommer inte ens i sin imperialistiska dödskamp att lämna scenen automatiskt. Den måste medvetet störtas av arbetarklassen. För att detta ska vara möjligt måste ett nytt revolutionärt avantgarde skapas. Detta avantgarde måste ha en medveten strategisk plan, ett program och ett proletärt avantgardeparti.
Idag förblir det centrala problem som mänskligheten står inför: vem leder arbetarklassen? På tröskeln till det senaste inomimperialistiska kriget hamnade kapitalismen i en allmän ekonomisk depression som oundvikligt kastade in hela världen i en revolutionär kris. Trotskijs övergångsprogram, som skrevs under dessa år, hävdade att mänsklighetens kris reducerades till ledarskapets kris. Idag skulle det emellertid vara fel att enbart upprepa att alla nuvarande kriser kan ”reduceras till ledarskapets kris”.
Proletariatet står ännu inte i världsskala inför det nakna alternativet att antingen ta makten eller bevittna utplånandet av alla sina tidigare landvinningar. Ändå når ledarskapskrisen i många länder och faktiskt på hela kontinenter en sådan akut nivå. Även i länder där så inte är fallet plågas arbetarorganisationerna av en kronisk kris, som medför nederlag, stagnation och även tillbakagång som resultat av de reformistiska ledarnas upprepade förräderier. Kapitalismens oförmåga att tillmötesgå miljoner människors behov gör det både möjligt och nödvändigt att omvandla arbetarnas och fattigböndernas defensiva strider till en kamp för makten. Ändå är inte arbetarklassens existerande ledarskap villigt eller förmöget att genomföra en sådan kamp. De är bundna till bourgeoisins intressen eller intressena hos den parasitära byråkratin i de stalinistiska staterna.
Den imperialistiska bourgeoisin har länge använt sina resurser för att utså splittring inom proletariatet och till och med acceptera exisstensen av priviligierade skikt, en ”arbetararistokrati”, vars levnadsstandard var väsentligt bättre än den som arbetarklassens massa åtnjöt. Denna del av arbetarklassenutgjorde den huvudsakliga grunden för en ”arbetarbyråkrati” vars roll var att förhandla med kapitalet och vars spontana politiska åskådning av denna anledning var klassamarbete.
I Europa hade arbetarnas masspartier 1914 kommit att domineras av samarbetsmännens politik. Detta var sant både beträffande partier som det brittiska labourpartiet, som varit ett reformistiskt parti sedan sitt grundande, och de socialdemokratiska partier som vidhöll en formell anslutning till marxismen. Det kulminerade i förräderiet mot arbetarklassen från ledarna för Andra (Socialistiska) internationalen. De blev 1914 rekryteringsagenter för det imperialistiska kriget. När sedan en våg av revolutioner svepte fram över Europa (1917-23) ställde de sig öppet på den borgerliga kontrarevolutionens sida mot de arbetande massorna.
Socialdemokratin antog på så sätt sin slutliga form. Den blev strategiskt sammanlänkad med den kapitalistiska ekonomin och den kapitalistiska staten, visserligen i statskapitalismens och den borgerliga demokratins idealiserade former. Detta var sant även där kapitalismen ännu inte hade utvecklat en fullfjädrad arbetararistokrati och arbetarbyråkrati. I exempelvis Ryssland motsatte sig mensjevikerna, som förespråkade en lång period av borgerlig demokrati som ett nödvändigt utvecklingsstadium, arbetarnas revolution och tog till vapen mot den. För reformisterna var direkt aktion och militär styrka något som bara kunde användas mot motståndare till deras egna borgerligt demokratiska mål, aldrig som medel för att besegra arbetarklassens motståndare.
Kominterns degeneration
Komintern bildades av de som konsekvent bekämpade socialdemokratins förräderier under den revolutionära perioden efter 1917. Under sina fyra första kongresser började Komintern återutveckla det revolutionära programmet för den imperialistiska epoken. Men den urartade till byråkratisk centrism efter 1923 under intryck av den politiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen. Världsrevolutionens mål ersattes av den reaktionära utopin om ”socialism i ett land”. De centristiska kommunistpartierna ledde arbetarklassen till blodiga och onödiga nederlag i Kina (1927) och Tyskland (1933).
Efter de tyska massornas nederlag 1933 ansåg Trotskij att Komintern blivit omöjlig att reformera. Senare samma år förklarade han att Komintern efter att ha misslyckats med att inse och korrigera sina misstag var, även om den fortsatte att vara byråkratiskt centristisk, oreformerbar och ”död för revolutionens syfte”. Därför krävde han i första hand byggandet av ett nytt parti i Tyskland och sedan en ny international världen över, även om stalinisterna ännu inte definitivt gått över till kontrarevolutionens läger.
Komintern fullbordade 1934-35 sin utveckling till en kontrarevolutionär international. Den slöt en strategisk allians med bourgeoisin i de så kallade ”demokratiska” imperialistmakterna i namn av en ny ”strategi”, folkfrontens strategi. Denna politik för klasssamarbete påtvingades Kominterns sektioner av Kremlbyråkratin för att tillgodose dess diplomatiska behov. Den stalinistiska byråkratin omvandlade i sina försök att upprätta en utopisk ”fredlig samexistens” med den ”demokratiska” imperialismen och dess allierade de kommunistiska partierna i dessa länder till reformistiska partier som predikade klassamarbete och ”fredlig samexistens” mellan klasserna. Den prisade inför massorna försvaret av deras ”egen” imperialism och följde på så sätt socialdemokratin in i kontrarevolutionens led. Vändningen till socialpatriotism sammanföll med likviderandet av det gamla bolsjevikgardet vid skenrättegångarna i Moskva. I den andra fasen av andra världskriget, efter nazisternas invasion av Sovjetunionen, blev stalinisterna superpatrioter och vann nytt masstöd i länder som ockuperades av nazisterna eller som befann sig i krig med Tyskland.
Idag är dessa partier fientliga till den proletära revolutionen, arbetarklassens självbefrielse och proletariatets diktatur grundad på sovjeter. Trots kommunismens stulna fana förblir de fientliga till mälsättningen med ett kommunistiskt, dvs. klasslöst, samhälle. Som sådana är de inte socialdemokratins motsats utan dess tvilling, som också delar socialpatriotismens och reformismens ideologi. De stalinistiska partiernas lojalitet med den egna bourgeoisin kan inte vara så fullständig som socialdemokraternas på grund av det stöd som de ger och erhåller från byråkratin i de degenererade arbetarstaterna. Trots de långt framskridna tendenserna till ”socialdemokratisering” som uppvisas av vissa partier, kan de inte helt enkelt bara utvecklas till socialdemokrati utan en brytning. Till och med där de stalinistiska partierna praktiskt taget har överskuggat sina socialdemokratiska rivaler och blivit de stora arbetarpartierna, med en politisk praktik som i allt väsentligt är densamma som socialdemokraternas i andra länder, särskiljer de sig genom sitt ursprung, sina strukturer och traditioner, både i arbetarklassens och i bourgeoisins ögon.
Ändå är uppdelningen mellan socialdemokrati och stalinism en uppdelning inom reformismen. Ingen av dem kan tänkas utvecklas till rent borgerliga partier utan inre splittringar enbart på grund av sitt ideologiska övergivande av programmatiska åtaganden om ”socialt ägande” eller ”proletariatets diktatur”. För att detta ska kunna äga rum måste ett brott med deras organiska band till proletariatet äga rum. Inte ens fascismen kunde fullständigt utrota den socialdemokratiska och stalinistiska reformismen. Deras existens kommer bara att upphöra när revolutionärer har vunnit politisk dominans inom klassen.
Både de stalinistiska och socialdemokratiska partierna är den borgerliga världsordningens tjänare, ändå är båda rotade i organisationer som proletariatet har skapat för att kämpa för sina klassintressen. Båda domineras av en privilegierad byråkrati som tjänar den imperialistiska bourgeoisin. Socialdemokratins grundläggande rötter finns inom det kapitalistiska samhället. Stalinismens historiska rötter ligger i Sovjetunionens byråkratiska urartning och av denna anledning i postkapitalistiska egendomsförhållanden. Men stalinismen är inte desto mindre bourgeoisins tjänare, i likhet med socialdemokratin. Genom sin politiska diktatur i Sovjetunionen och de andra degenererade arbetarstaterna blockerar stalinismen vägen till socialismen och diskrediterar själva målet med ett klasslöst, statslöst samhälle – kommunismen. Den blockerar revolutionens internationalisering, sprider chauvinism och klassamarbete. Den befrämjar objektivt potentialen för kapitalistiskt återupprättande inom arbetarstaterna och kommer i en avgörande kris genom sina övre skikt tillhandahålla kadrerna för social kontrarevolution.
Den motsägelsefulla karaktär som stalinismen och socialdemokratin delar sammanfattas bäst i karakteriseringen av dem som borgerliga arbetarpartier. Ingen av dem är kvalitativt att föredra framför den andra. Naturligtvis bevisar inte det faktum att ett parti besitter en socialdemokratisk eller stalinistisk ideologi i sig att det är ett borgerligt arbetarparti. Ett antal partier inom Socialistiska internationalen är borgerligt nationalistiska partier utan några betydande organiska band till det egna proletariatet. Å andra sidan finns det stalinistiska partier vars sociala bas är bönderna eller småbourgeoisin i städerna eller på landsbygden. Ändå bevarar båda som tendenser i världsskala karaktären av borgerliga arbetarpartier.
I vissa länder utvecklades revolutionära strider mot slutet av andra världskriget (t.ex. i Italien, Balkanländerna, Frankrike). Men socialdemokratins och stalinismens kombinerade krafter avledde beslutsamt massornas spontana vilja att göra upp med sina diskrediterade borgarklasser. De socialdemokratiska och kommunistiska partierna kastades, efter att ha utfört sin roll som agenter åt den demokratiska kontrarevolutionen, åt sidan av kapitalisterna vilka sedan överallt där det var möjligt installerade öppet borgerliga partier i spetsen för de uppåtgående ekonomierna under 1950- och 1960-talet.
Mot slutet av 1960-talet inleddes en ny period av intensiv klasskamp i de imperialistiska kärnländerna, överallt initierad underifrån av en självmedveten och välorganiserad arbetarklass. Över hela Europa kämpade de stalinistiska och socialdemokratiska ledarna och deras allierade inom fackföreningarna framgångsrikt för att begränsa dessa strider, hålla dem inom legalitetens och de officiella organisationernas ramar. I Frankrike, Portugal och Spanien gavs stalinismen och socialdemokratin chansen att ännu en gång demonstrera sin kontrarevolutionära lojalitet gentemot kapitalismen. I och med allvarliga nederlag i många av Västeuropas länder vid mitten av 1970-talet kastades den europeiska arbetarrörelsen åter tillbaka och pacifiserades under den följande perioden.
I början av den andra större recessionen 1979-82 hade de existerande ledarskapen framgångsrikt avmobiliserat arbetarklassens motstånd, och lagt proletariatet i de imperialistiska länderna öppet för ett decennium av åtstramning, antifackliga lagar och angrepp på demokratiska rättigheter. I regeringsställning var förrädarna bara alltför glada över att få presidera över och inleda dessa attacker. Under 1980-talet tar sig således ledarskapets kris i de imperialistiska kärnländerna formen av arbetarklassens oförmåga att göra motstånd mot angreppen från de thatcheristiska marknadsliberalerna med sina egna existerande partier, fackföreningar och deras politik.
Genom diskrediterandet av den keynesianska, socialliberala välfärdspolitiken, med dess ”blandekonomi” och statliga ingripanden i ekonomin, kastas de socialdemokratiska och stalinistiska partierna in i en ideologisk och politisk kris. Bourgeoisin vill inte ha deras gamla program och samtidigt är detta program ömkligt otillräckligt för en arbetarklass som drabbats av åtstramning och arbetslöshet. Fackföreningsbyråkratin kan inte uppbåda effektivt motstånd mot attackerna. De centristiska krafterna från 1970-talet har krympt och demoraliserats. Ändå har arbetarklassen slagit tillbaka mot sina fiender. Massiva och bittra arbetarstrider har utmärkt 1980-talet, men ingen av dem har kunnat uppnå en avgörande seger. Endast ett nytt ledarskap och ett nytt program kan lösa den kroniska krisen inom arbetarrörelsen i de imperialistiska kärnländerna.
I de degenererade arbetarstaterna har den stalinistiska byråkratin lyckats diskreditera socialismens och kommunismens själva idé i arbetarklassens ögon. De härskande kasterna har misslyckats med att legitimera sin roll i dessa samhällen, misslyckats med att övervinna den grundläggande invändningen mot själva deras existens; de är inte nödvändiga för – och är verkligen en åderlåtning av – systemet med planerade egendomsförhållanden.
Under decennierna efter kriget har denna kast försökt dämma upp sitt välde genom att kasta sig från marknadsexperiment (för att övervinna stagnation) till skärpning av byråkratstyret inom ekonomin. Dessa erfarenheter har skapat fraktionella slitningar inom byråkratierna och även politiska öppningar för en opposition underifrån.
Arbetarklassen i de degenererade arbetarstaterna har upprepade gånger visat sig vara den mest beslutsamma kraften i denna opposition. Mer än en gång har den kastat sig mot byråkratiska privilegier och politiskt förtryck. Under efterkrigstiden har denna kamp fört arbetarna till randen av proletär politisk revolution. Detta har demonstrerats genom skapandet av sovjeter (Ungern 1956) och potentiella sovjetorgan (fabrikskommittéerna i Polen 1980 och i Kina 1989).
Men frånvaron av en politiskt revolutionär strategi innebär att arbetarklassen har besegrats i varje större politiskt revolutionär kris. Dess spontana kamp har gett upphov till idéer som har tjänat både till att lämna byråkratins makt intakt och i vissa fall till att positivt stärka den kapitalistiska restaurationens krafter.
I Ungern och Polen 1956 ledde slutligen felplacerade förhoppningar om en del av byråkratin arbetarklassen till nederlag. Syndikalism och facklig inskränkthet ledde, som med Solidarnosc i Polen, bort kampen från den politiska makten som mål och avledde den i en utopisk kamp för självständiga fackföreningar som samexisterar med det byråkratiska herraväldet. Även vänsterflygeln inom Solidarnosc saluförde illusionen att självstyrda företag snarare än arbetarstyre över de centraliserade planeringsmekanismerna kunde övervinna kommandoekonomins kris.
I Sovjetunionen stärker nationalismen de borgerliga och klerikala restauratörerna. I Östeuropa och Kina strävar arbetarna efter parlamentarisk demokrati, en stämning som uppkommer ur erfarenheterna av en kvävande autokrati. Den blodiga slakten på de modiga krafterna inom Kinas ”demokratirörelse” av tyrannerna i det kinesiska kommunistpartiet tjänade bara till att stärka den borgerligt demokratiska strömningen inom oppositionsrörelsen.
Men dessa förhoppningar om ”demokrati” utan ett proletärt innehåll är ett grymt bedrägeri som sprids av imperialismen för att underlätta massornas övergång till den kapitalistiska utsugningens läger i dessa länder. Utan revolutionärt ledarskap och ett revolutionärt program kommer stalinismens sönderfall i dess kärnländer bara att tjäna en härskande minoritet inom dessa länder. Som kontrast kommer en majoritet av de multinationella bolagen i de imperialistiska länderna att blomstra.
Utan revolutionärt ledarskap kan inte potentialen för politisk revolution, förkroppsligad av händelser na i Ungern 1956 och Kina 1989, förverkligas. Utan ett sådant ledarskap kommer de härskande stalinistiska partierna fortsätta att vara antingen hantlangare för kapitalistiskt återupprättande eller förebud om militärbyråkratisk vedergällning.
Stalinismen mot permanent revolution
Stalinismens kontrarevolutionära karaktär kommer också till uttryck i dess våldsamma motstånd mot den permanenta revolutionens perspektiv och program i halvkolonierna och överallt där borgerligt demokratiska krav antar revolutionär betydelse. Socialdemokratin har varit mindre livskraftig i halvkolonierna. I dessa länder har arbetararistokratin och fackföreningsbyråkratin i mindre grad varit fast etablerad på grund av kapitalismens underutvecklade natur. Även socialdemokratins fega legalism och parlamentarism har sett till att den försvinner på ett mer fullständigt sätt när demokratin och parlamenten faller offer för bonapartism eller diktatur.
Från Indonesien över Chile till Sydafrika idag har stalinismen klamrat sig fast vid perspektivet med ett demokratiskt stadium som utesluter kampen för arbetarklassens makt, men omfamnar alla slags borgerliga, småborgerliga, klerikala och militärbonapartistiska allierade. Denna folkfrontsstrategi som förebådade den demokratiska kontrarevolutionen efter 1945 har sedan dess resulterat i blodiga och betydande nederlag i viktiga revolutionära situationer.
I Indonesien gick PKI, det största stalinistiska partiet i den kapitalistiska världen, in i Sukarnos vänsternationalistiska regering 1965 under påståenden om att den stod i ledningen för en ”folkets stat”. Obeväpnade och utan varningar från sina ledare slaktades sedan PKI:s massor av militären. Denna katastrof är direkt jämförbar med händelserna i Kina 1927 och Tyskland 1933.
I Chile ledde stalinismen och det socialdemokratiska socialistpartiet arbetarna och fattigbönderna till katastrof. Allendes regering som installerades 1970 var en folkfront vars program begränsades till reformer. Allende avsvor sig från början arbetarnas beväpning och garanterade den reaktionära arméledningen monopol på väpnad makt. Spontan arbetarmilitans ledde ändå till skapandet av cordones industriales, potentiella sovjeter, och även dåligt beväpnade miliser. Den ledde till krav på exproprieringar, som Allende bestämt stod emot. Ekonomisk kris och sabotage skapade klimatet för en statskupp av Pinochet i september 1973, som lämnade tiotusentals döda, torterade eller fängslade och hundratusentals tvingades fly från landet.
I Iran deltog det stalinistiska Tudehpartiet i massornas störtande av shahen, bara för att stödja inrättandet av Khomeinis islamska republik. I den revolutionära lojalitetens namn hjälpte Tudeh den islamska reaktionen i slaktandet av massorna av arbetare, vänsteranhängare och kurdiska rebeller. I gengäld släppte Khomeini lös sin repressiva apparat mot Tudehpartiet.
Som den ledande kraften inom ANC förslösade det sydafrikanska kommunistpartiet en revolutionär möjlighet med sin politik att använda slumstädernas revolter för att eftersträva förhandlingar med den ”upplysta” flygeln av den sydafrikanska imperialismen. Nu slår det till reträtt från alla former av revolutionär aktivitet för att främja den ”globala stabilitet” som Kreml eftersträvar.
Stalinismens och socialdemokratins bankrutt har utsträckt den borgerliga och småborgerliga nationalismens livslängd bland stora delar av arbetarklassen i halvkolonierna. Trots sin förmåga att stundtals tala och handla på ett mer radikalt sätt än arbetarpartierna förblir de nationalistiska massrörelserna och – partierna oförmögna att göra något åt arbetarnas och böndernas situation. Garcías APRA, det mexikanska PRI, FSLN, PLO och Sinn Féin förblir alla strategiskt bundna till kapitalismen. Deras handlingar av olydnad mot imperialismen genomförs bara så länge arbetarklassen är frånvarande från kampen som en självständig kraft. När de väl utmanas av de utsugnas egna krav blir dessa ”antiimperialister” fega försvarare av imperialismen.
Om inte ett revolutionärt parti kan avskära alla dessa krafter från ledningen av arbetarklassen, hotar de med att upprepa sina misstag i de mäktiga klasstrider som väntar. För att förhindra detta är det av avgörande betydelse, under den tid som återstår av 1900-talet, att det klassmedvetna avantgardet bland arbetarna och fattigbönderna världen över omgrupperas kring ett internationellt övergångsprogram.
Kapitel 3: Ett program med övergångskrav
Den nuvarande perioden avbryts gång på gång av massiva ekonomiska försvarsstrider i de imperialistiska länderna, reella eller latenta politiskt revolutionära kriser i de degenererade arbetarstaterna och förrevolutionära och revolutionära kriser i de halvkoloniala länderna. Denna fortsatta ojämnhet gör det omöjligt, som Trotskij gjorde 1938, att tala om en allmän förrevolutionär situation i världsskala. Men det gör det inte mindre brådskande att beväpna arbetarrörelsen med ett övergångsprogram.
Endast ett sådant program kan garantera att de landvinningar som massorna uppnår i den ena eller andra striden förs vidare och konsolideras och inte tas tillbaka av reaktionens krafter vid första bästa tillfälle. Endast ett sådant program kan lösa den grundläggande motsättning som hemsöker den internationella arbetarrörelsen: å ena sidan massornas beredskap att försvara sina landvinningar och även gå till revolutionär offensiv, medan etablerade ledarskap å andra sidan fortfarande är förmögna att avmobilisera och förråda dessa strider.
Ett övergångsprogram strävar efter att ta itu med denna subjektiva svaghet genom att bygga en bro för massorna mellan deras omedelbara försvarsstrider och kampen för den socialistiska revolutionen. Denna bro antar formen av en sammanhängande rad av krav som i sin helhet utgör ett öppet och direkt ifrågasättande av det kapitalistiska herraväldet. Men revolutionärer är inte sekterister. De kämpar för minimikrav och i varje delstrid är revolutionärer de bästa taktikerna och organisatörerna. Vi står i det främsta ledet i varje kamp som arbetarklassen för, oavsett hur begränsad den är. Av denna anledning skulle det vara falskt att sätta övergångsprogrammet som ett ultimatum i motsatsställning till massornas existerande kamp.
Men det är en centristisk förvanskning av övergångsprogrammet att helt och hållet riva loss enstaka krav ur det sammanhängande systemet och framställa dem som knapphändigt maskerade och isolerade fackliga krav. På samma sätt är varje försök att framställa övergångskrav som strukturella reformer av kapitalismen grovt opportunistiskt. Själva syftet med övergångskrav är att mobilisera massorna mot kapitalismen. Det revolutionära avantgardets uppgift är därför att använda särskilda krav i massornas omedelbara kamp i förbindelse med kampen för programmet i dess helhet.
I praktiken innebär detta agitation i en enskild strid för fokuserade, relevanta övergångskrav kombinerat med propaganda för programmet som helhet genom att förklara vad förverkligandet av det ena eller andra kravet kommer att betyda i kampens nästa fas. Hur ska denna landvinning befästas, hur kan vi förhindra en motattack från borgarna? Förhållandet mellan denna agitation och propaganda, den punkt vid vilken propaganda ersätts av massagitation, måste bestämmas som ett svar på kampens omfattning, tempo och intensitet.
Övergångskaraktären hos systemet med krav kommer till uttryck på flera sätt. För det första riktar sig sådana krav till massornas grundläggande ekonomiska och politiska behov, som de bestäms av den objektiva situationen. Kravens riktighet är inte avhängig huruvida de accepteras av massornas reformistiska medvetande, inte heller blir de ogiltiga om kapitalisterna eller de stalinistiska byråkraterna tvingas ge efter för kraven. För det andra, strävar övergångskrav efter att organisera massorna självständigt från bourgeoisins öppna politiska representanter och deras reformistiska agenter inom arbetarbyråkratin. Detta strävar vi efter att göra genom fackföreningar, fabrikskommittéer, arbetarråd och det revolutionära partiet.
När massorna mobiliseras kring dessa krav i organisationer av det slaget ifrågasätter arbetarklassen kapitalisternas herravälde. Arbetarklassen gör intrång på detta välde i fabriken, på kontoret och i skolan, vid strejkvakten eller på gatorna och på själva regeringsnivån. Av denna anledning förkroppsligar varje övergångskrav en kamp för något element av direkt arbetarkontroll över kapitalisterna. Även genom upprättandet av en elementär arbetarkontroll över produktionen i striden för att skydda arbetstillfällen kommer kampen att tvingas upp på en högre nivå. Frågan ställs: vem utgör makten i fabriken, arbetarna eller kapitalisten? En framgångsrik kamp på företagsnivå ställer arbetarna inför nya utmaningar i förhållande till andra industribranscher och till samhället i sin helhet.
Dessutom förbereder systemet med arbetarkontroll, genom att träna massorna i skötseln av fabrikerna, för de framtida uppgifterna under proletariatets diktatur. Således är övergångskrav både medlen för övergången från dagens omedelbara strider till ett revolutionärt angrepp på hela den kapitalistiska regimen och en skola, ett sätt för arbetarna att lära sig, inför de uppgifter som ställs av själva övergången till socialismen.
Mot den kapitalistiska offensiven
Kapitalisternas gemensamma offensiv för att lösa sin kris och uppnå ekonomisk återhämtning har krävt en tung tribut av levnadsförhållandena för världens arbetarklass och förtryckta bönder. Höga priser, som i några halvkolonier når hyperinflationens nivå, och massarbetslöshet är priset för temporär stabilisering. För att bevara sin kampförmåga är arbetarklassen tvungen att försvara sin rätt till arbete för att förtjäna sitt livsuppehälle. Den är tvingad att försvara och utvidga det välfärdssystem som bourgeoisin gått med på – den så kallade sociala lönen. Det är av avgörande betydelse att föra fram krav som strävar efter att göra slut på kampen för överlevnad.
I alla länder kämpar vi för en lagligt garanterad minimilön på en nivå som beslutas av arbetarrörelsen och inte av kapitalisterna. Detta medför inte på något sätt att kollektivavtal begränsar sig till ett sådant minimum. Arbetarklassen måste oupphörligt eftersträva att nå utöver minimilönen, som bara är ett skyddsnät för att bekämpa låga löner och fattigdom för den mest förtryckta delen av arbetarna.
Inflationen
Under förhållanden där kapitalisterna använder stigande priser för att utarma arbetarna kämpar vi för att skydda kollektivavtalen mot varje prishöjning som påtvingas av kapitalisterna. Därför kämpar vi för en rörlig löneskala som garanterar en höjning som uppväger varje ökning av levnadskostnaderna. Naturligtvis kommer kapitalisterna att försöka lura massorna med falska påståenden för att bevisa att levnadskostnaderna inte stiger. Gentemot detta bedrägeri kämpar vi för arbetarnas index över levnadskostnaderna, bedömt och fastställt av kommittéer för prisövervakning bestående av delegater valda från arbetsplatserna och arbetarnas bostadsområden, hyreskaserner, arbetardistrikt, slum- och kåkstäder, organisationer för arbetarkvinnor och proletära konsumenter. Under förhållanden av hyperinflation kommer ytterligare åtgärder krävas för att skydda de utsugna och förtryckta från svält, utplånandet av deras trygghet och magra besparingar. De måste kämpa för kontroll över livets nödvändigheter. Detta innebär arbetarkontroll över livsmedelsindustrin, de stora jordbruken, anläggningar för bearbetning, transporter och affärskedjor. Det innebär upprättandet av direkta kommersiella band mellan arbetarna och bönderna när det gäller utbytet av varor. Det är förenat med byggandet av arbetar- och bondekommittéer för att kontrollera prissättningen och distributionen av livsmedel.
Men för att få stopp på hyperinflationen måste arbetarna erövra kontrollen över bankerna, framtvinga deras fullständiga nationalisering inklusive konfiskerandet av bourgeoisins och de utländska multinationella företagens tillgångar. Vi kräver handling för att förhindra överföring av kapital till utlandet, omedelbar uppsägning av utlandsskulden och inställandet av alla räntebetalningar. Arbetarnas, böndernas och småbourgeoisins besparingar måste garanteras till deras värde före hyperinflationen.
Alla dessa åtgärder pekar mot nödvändigheten av statligt monopol på utrikeshandeln och införandet av producenternas demokratiska planering. För att genomföra ett arbetar- och bondeprogram mot inflationen är en regering baserad på dessa klasser ett oundgängligt instrument. Utan en sådan regering kommer bourgeoisin att använda hyperinflationen för att demoralisera arbetarna och vända bönderna och småbourgeoisin mot dem (Bolivia 1985-86). Bourgeoisin kommer att försöka lösa inflationskrisen genom att krossa arbetarna och framtvinga brutala åtgärder för att driva ned inflationen – drastiska nedskärningar av statsbudgeten för hälsovård och utbildning, sänkning av lönerna och stängning av fabriker och gruvor. Både inflation och deflation är bourgeoisins vapen för att bryta arbetarklassens revolutionära framryckning. Mot båda samlar vi massorna kring ett program som insisterar – ”Låt de rika betala!”
Arbetslöshetens gissel
Massarbetslöshet är idag ett permanent drag i alla kapitalistiska länder. I halvkolonierna leder sammanbrottet för råvarupriserna på världsmarknaden till ödeläggandet av hela industrier, medan jordbruksindustrin har drivit in miljoner jordlösa bönder till städerna där de, oförmögna att hitta arbete, tvingas ned i trasproletariatets led. I de imperialistiska kärnländerna har kapitalistisk omstrukturering lämnat miljoner på arbetslöshetens sophög. Mot detta gissel för vårt program fram kravet på arbete för alla oavsett kön, ras, ålder, tro eller sexuell läggning. Detta krav kan bara förverkligas längs vägen med militant direkt aktion: strejker mot avskedanden, ockupationer mot nedläggningar och militanta protester av de arbetslösas organisationer. Sådana strider måste sätta uppnåendet av en rörlig arbetstid som sitt mål. Under arbetarkontrollens regim måste arbetet delas mellan alla arbetare på ett företag och arbetsveckan förkortas för att underlätta uppdelningen av arbetet. Under inga omständigheter får lönerna sänkas om arbetstiden minskas. Detta är en medveten generalisering och ett revolutionärt utvidgande av de krav som spontant reses av arbetare för 35 timmars arbetsvecka utan lönesänkning (Storbritannien, Tyskland) eller ”30 för 40” (USA).
För de som lämnats i arbetslöshetskön av kapitalisterna kämpar vi för arbete eller full ersättning. Om borgarna inte tillhandahåller arbete kräver vi arbetslöshetsunderstöd utbetalat av staten på en nivå som beslutats av arbetarrörelsen. När kapitalismen inte tillhandahåller barntillsyn i offentlig regi och kvinnor hindras att ta heltidsarbete kräver vi full ersättning. Men detta krav måste kombineras med kampen för att samhället övertar omvårdnaden av barn, sjuka och handikappade så att kvinnor kan arbeta.
Full ersättning måste krävas för alla de som kapitalismen kastar ut ur samhällsproduktionen på grund av ålder, handikapp eller sjukdom. För de äldre kräver vi rätten att gå i pension vid en ålder som fastställts av arbetarrörelsen i varje land. Pensioner, som indexregleras mot inflationen, måste betalas av staten och sättas på en nivå, beslutad av arbetarrörelsen, som kommer att bibehålla de äldres levnadsstandard. För de som är över pensionsåldern och som vill fortsätta arbeta måste arbeten göras tillgängliga till avtalsenliga löner.
De arbetslösa får inte själva lämnas som åskådare i kampen mot arbetslösheten. Kommunister strävar efter att bygga en kampenhet mellan de arbetslösa och de som har arbete. Vi är för de arbetslösas rätt att tillhöra fackföreningarna med fulla rättigheter men till reducerade kontingenter. Vi är också för byggandet av demokratiskt organiserade massrörelser bland de arbetslösa arbetarna, med ordentligt ekonomiskt stöd från arbetarrörelsen utan några förbehåll och med rätt till full representation inom arbetarrörelsen. Sådana organisationer kommer att spela en vital roll för att förhindra att de arbetslösa faller offer för fascismens (eller andra reaktionära ideologiers och rörelsers) ideologi, kriminalisering och nedsjunkande i trasproletariatet. De är ett viktigt medel för att påverka de arbetare som har arbete att ta upp en aktiv kamp till försvar för sina arbetslösa bröder och systrar.
För att integrera alla arbetslösa i produktionsprocessen och göra det möjligt för dem att utföra socialt meningsfullt arbete kämpar vi oförtröttligt för ett program med offentliga arbeten under arbetarkontroll vilket betalas av den kapitalistiska staten. Behovet av ett sådant program är överallt uppenbart. I de imperialistiska kärnländerna är alla slags offentliga inrättningar i behov av förbättringar eller renovering. I halvkolonierna lever massorna i elände, berövade den mest grundläggande samhällsservicen (bostäder, vatten, sanitetsinstallationer och bränsle, utbildning och hälsovård). Programmet för offentliga arbeten strävar efter att tillfredsställa dessa brännande behov – byggande av bostäder, sjukhus, skolor och serviceinrättningar – liksom att tillhandahålla arbeten för miljontals människor. Dessutom skolar det arbetarklassen i att sköta ekonomin på ett sätt som tillmötesgår dess behov. Det är en skola för själva planekonomin.
Sammanbundet med kampen för ett program med offentliga arbeten är kampen för eller försvar och utvidgning av de välfärdsåtgärder som i viss mån försvarar arbetarklassen mot den kapitalistiska utsugningens värsta effekter. Kapitalismen är inte bara villig att offra vår levnadsstandard för att tillfredsställa sin lust efter profit, den är också beredd att offra vår rätt till utbildning, rätten att njuta av den fritid den ger oss och att få vård när vi är sjuka. Vilket mer talande vittnesbörd om kapitalismens bankrutt kan krävas än det faktum att USA, det rikaste och mäktigaste landet i världen, har ett av de högsta talen för spädbarnsdödlighet bland de industrialiserade länderna. För att bekämpa sådana orättfärdigheter kämpar vi för fri utbildning, fria offentliga inrättningar och fritidsanläggningar och en fri hälsovård för alla. Dessa rättigheter måste garanteras genom statlig finansiering på nivåer som beslutas av massorna själva. De måste styras, inte av kapitalistiskt tillsatta direktörer, utan genom arbetarkontroll över den offentliga servicen.
Det rovgiriga sökandet efter profit förnedrar och förstör individer långt utanför fabriken eller kontoret. Under kapitalismen driver drogbruk hundratusentals bortom gränserna för njutning och stimulans till beroendets och förslavandets ödemarker: alkoholism och narkotikabruk fördärvar livet för många potentiella klasskämpar mot det system som föder ett sådant beroende. Vi kräver avkriminalisering av drogbruk och konfiskerandet av de enorma profiter som narkotikabaronerna gör på illegal import och export av droger. Vi är för statligt monopol, övervakat av arbetarnas och böndernas priskommittéer, av försäljningen av droger för medicinskt eller annat bruk. Vi kräver en vetenskapligt baserad utbildning och information om farorna med bruket av särskilda narkotiska medel för annat än medicinska ändamål.
Det kommer inte att råda någon brist på kapitalister, borgerliga politiker, ekonomiska ”experter” och reformistiska apologeter för kapitalismen som kommer att ”bevisa” att våra krav på löner, arbeten och service är omöjliga att uppfylla. På detta svarar vi, att vi har inte råd att leva utan genomförandet av våra krav. Vi utgår inte från vad det kapitalistiska systemet har råd med. Genom hela historien har alla våra krav mötts av klagoskrin om att våra härskare inte har råd. Ändå har vi vunnit dem, eftersom kampen avgör vad som är möjligt: kort sagt, reformer är biprodukter av den revolutionära kampen mot kapitalismen. Om den borgerliga staten avvisar massornas krav på löner, arbete eller social service med argumentet att budgeten skulle drabbas av underskott, föreslår vi ett revolutionärt skatteprogram.pDet kommer inte att råda någon brist på kapitalister, borgerliga politiker, ekonomiska ”experter” och reformistiska apologeter för kapitalismen som kommer att ”bevisa” att våra krav på löner, arbeten och service är omöjliga att uppfylla. På detta svarar vi, att vi har inte råd att leva utan genomförandet av våra krav. Vi utgår inte från vad det kapitalistiska systemet har råd med. Genom hela historien har alla våra krav mötts av klagoskrin om att våra härskare inte har råd. Ändå har vi vunnit dem, eftersom kampen avgör vad som är möjligt: kort sagt, reformer är biprodukter av den revolutionära kampen mot kapitalismen. Om den borgerliga staten avvisar massornas krav på löner, arbete eller social service med argumentet att budgeten skulle drabbas av underskott, föreslår vi ett revolutionärt skatteprogram.
Arbetarna i fabrikerna och bankerna måste räkna fram företagarnas fasta och likvida tillgångar. På grundval av detta kapital och andra ägodelar måste en starkt progressiv förmögenhetsskatt uttaxeras från dem. Med denna intäkt kommer det att vara möjligt att börja finansiera massornas behov. Å andra sidan måste indirekt beskattning av masskonsumtionsvaror och inkomstskatt för de egendomslösa massorna avskaffas. Den progressiva inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av kapitalisterna måste kontrolleras av arbetarna för att avslöja finansexperternas manipulerande och korruption. Varje försök att vältra över extrabeskattning av kapitalisterna på priserna för masskonsumtionsvaror måste förhindras av arbetarkontrollen. Om kapitalisterna vägrar betala sina skatter, försöker dra sig undan eller påstår sig vara oförmögna att betala, så måste deras tillgångar konfiskeras.
Fackföreningarna
I stora delar av världen är fackföreningarna varaktiga massorganisationer för arbetarklassen. Revolutionärer måste därför ha en central inriktning på fackföreningarna, trots deras reaktionära ledningar. Ett korrekt revolutionärt ingripande i fackföreningarna fordrar en klar förståelse av deras natur, deras begränsningar under kapitalismen och en sammanhängande strategi för deras omvandling till instrument för revolutionär kamp.
Facklig verksamhet representerar i sig klasskamp inom kapitalismens ramar. Fackföreningarna har allmänt sett konstituerat sig som elementära organisationer för försvaret av arbetarklassen mot den kapitalistiska utsugningens överdrifter, för att uppnå medlen för livsuppehälle och förbättra levnadsstandarden för arbetarna och deras familjer. Rent facklig verksamhet accepterar som sådan lönesystemet, dvs. löneslaveriet. Som medvetandeform förblir den på det borgerliga samhällets terräng. Rent fackligt medvetande är därför en form av reformistiskt, borgerligt medvetande inom arbetarklassen.
Det kapitalistiska utsugarsystemet frambringar emellertid klasskampen, även om det inledningsvis är på en rent ekonomisk och fragmentarisk grund. Kapitalismen alstrar klasskamp eftersom bourgeoisin av konkurrensen drivs till att sänka sina arbetskostnader och öka arbetsdagens intensitet eller längd. Denna klasskamp skapar den objektiva grundvalen för ett ifrågasättande av den rent fackliga verksamhetens reformistiska begränsningar. Arbetarklassen tillgriper klasskampens metoder, som hotar gå utöver ramarna för reformistiska fackliga lösningar. Å ena sidan återspeglar de den självbegränsande reformismen i rent fackligt medvetande. Å andra sidan representerar de den periodiskt återkommande revolutionära potentialen hos en arbetarklass som tvingats använda strejker, ockupationer och strejkvakter. De kan således tjäna som ”krigsskolor” för arbetarklassen.
Den fackliga organisationens motsägelsefulla karaktär visar sig på många sätt. Även med expansionen av proletariatet i den halvkoloniala världen organiserar fackföreningarna fortfarande bara en minoritet av den internationella arbetarklassen. De etablerade byråkratierna karakteriseras av konservativ tröghet i sina försök att dra in nya skikt av arbetare, och de är rädda för att ett inflöde av dessa arbetare kommer att ifrågasätta deras privilegier och lugna tillvaro. Fackföreningarna tenderar att organisera arbetararistokratin, de yrkesutbildade och mer privilegierade delarna av klassen. De återspeglar skråmässigheten och det snäva yrkesmedvetandet hos sådana skikt. De uppvisar en självdestruktiv tendens att avvisa politiken i neutralitetens namn, även om ledarna på samma gång ofta levererar medlemmarnas röster till reformistiska eller liberala borgerliga partier.
Framför allt domineras fackföreningarna i allmänhet av en reformistisk byråkrati. I de imperialistiska länderna uppstod denna byråkrati ur arbetararistokratin under 1800- och det tidiga 1900-talet och koncentrerades till de organiserade yrkesarbetarna. I många halvkoloniala länder har också en byråkrati uppstått, återigen ur en arbetararistokrati, även om den är mindre och har färre privilegier än byråkratin i de imperialistiska länderna. Den har gynnats av borgerligt nationalistiska eller reformistiska krafter som är intresserade av att tillförsäkra sig en bas i samhället (som i Mexiko och Argentina). I andra fall, där en arbetararistokrati antingen ännu inte har utvecklats eller inte är stor nog för att påverka fackföreningarna eller reformistiska/nationalistiska partier, har en reformistisk byråkrati ofta konstituerat sig genom band med den internationella fackföreningsrörelsen och materiell hjälp från byråkratin i de imperialistiska länderna.
Den fackliga byråkratin är en distinkt kast som har sin roll som förhandlare i klasskampen mellan arbetarna och deras arbetsköpare att tacka för sin ställning och sina ekonomiska privilegier (oavsett hur marginella de än kan vara). Dess privilegierade ställning förstärks ofta genom integrering i den kapitalistiska statens lägre funktioner. För att bevara sin ställning har byråkratin ett objektivt intresse att bevara systemet med klassutsugning och strävar i konsekvens därmed att begränsa kampen och förråda den. Den agerar som kapitalets förlängda arm inom arbetarklassen. Den är en svuren fiende till militant klasskamp och verklig arbetardemokrati.
I kontrast därtill har fackföreningarnas basmedlemmar inget objektivt intresse av att bibehålla det kapitalistiska utsugarsystemet. Vid tillfällen av stegrad eller allmän klasskamp blottas de vanliga arbetarnas grundläggande tendenser som helt motsatta byråkratins. Inför angrepp från borgarna tillgriper basmedlemmarna oupphörligen direkt handling för att försvara sina egna intressen. Ställda inför uppdelningen mellan olika kategorier av arbetare strävar de efter att organisera de oorganiserade och förenas med arbetare från andra industrier och fackföreningar. Och gentemot byråkratins ”opolitiska” hållning finns det otaliga exempel på arbetare som försöker använda sin organisation för uttryckligt politiska målsättningar. Basens grundläggande intressen är således inte bara åtskilda från byråkratins utan står i direkt motsättning till dem.
För att utveckla basmedlemmarnas elementära klassmedvetande till revolutionärt medvetande är det nödvändigt att kämpa för fackföreningarnas revolutionära omvandling. Antingen kommer de att förvandlas till organisationer för att underordna arbetarklassen kapitalets intressen eller också kommer de att bli instrument för revolutionär kamp mot kapitalismen. Det kan inte finnas någon facklig neutralitet i klasskampen. Utgången av kampen för att omvandla fackföreningarna är i första hand avhängig den revolutionära kommunismens organiserade styrka inom dem. Vi eftersträvar att bygga kommunistiska fraktioner i fackföreningarna, bildade av det revolutionära partiets medlemmar och sympatisörer, som öppet kämpar för ledarskap på grundval av det revolutionära programmet.
För att uppnå vårt mål att kasta ut byråkratin förespråkar vi oppositionsrörelser bland basmedlemmarna, som är grundade på basdemokrati, val av alla fackliga företrädare och deras ansvarighet inför medlemmarna och ett program för klasskamp. Vi bekämpar alla inskränkningar av basdemokratin, alla byråkratiskt påtvingade uppdelningar, alla försök att hålla fackföreningarna ”ovanför politiken” eller snarare fria från revolutionärt inflytande. Vi avvisar alla hetskampanjer mot revolutionärer och militanter. Vi motsätter oss alla försök att sälja ut eller bromsa arbetarklassens strider. Vi försvarar rätten för de förtryckta (kvinnor, ungdomar, sexuella eller etniska minoriteter) att ha sina egna kommittéer inom fackföreningarna. Vi är för facklig enhet på grundval av klasskamp och demokrati och för industrifackföreningar.
Taktiken för basmedlemmarnas oppositionsrörelse (enligt modellen från erfarenheterna av Minoritetsrörelsen i Storbritannien i början av 1920-talet) står inte i motsatsställning till byggandet av kommunistiska fraktioner i fackföreningen. Det är en rörelse inom vilken kommunisterna utgör en fraktion men eftersträvar att bli en masskraft och genom vilken de försöker vinna ledningen på grundval av ett handlingsprogram med övergångskrav. Det är den form av enhetsfronten som passar de fackföreningar där kommunisterna utgör en minoritet men har möjlighet att mobilisera arbetare som inte är kommunister.
En historia av reformistiska förräderier och en del fackföreningars nära integrering i staten har lett många sekterister till att överge massorganisationerna och bygga rena fackföreningar eller ”röda fackföreningar”, som inte omfattar massorna eller ens betydande delar av arbetarklassen. Denna politik med dubbla fackföreningar är i verkligheten en form av fegt utanförstående. Den överlämnar massorna till byråkratin. Den lämnar dem under byråkratins inflytande och dömer dem till nederlag. Vår politik är att inte bryta med de reformistiska massfacken som en ersättning för att vinna revolutionärt ledarskap inom dem. Vi kämpar inom de reformistiska fackföreningarna för fullständigt klassoberoende, organisatoriskt och politiskt, både från staten och kapitalisterna. Arbetarmilitanter måste även arbeta inom företags- eller statskontrollerade fackföreningar om de samlar stora arbetarmassor, men bara för att uppmuntra dessa massor att bryta med dem för att bilda en verklig klassorganisation. Vi gör inte en fetisch av facklig enhet och är beredda att bryta med fackföreningar eller landsorganisationer som förvandlas till strejkbrytarorganisationer. Det är särskilt viktigt att bryta alla band med gangstersyndikat och med politiker från de öppet borgerliga partierna som låtsas vara ”arbetarvänner”.
Inte heller är vi fackliga fetischister. Fackliga organisationer måste i enlighet med sin natur eftersträva att förena bredaste möjliga skikt. De är heterogena och inkluderar efterblivna liksom klassmedvetna arbetare. De kan därför inte ersätta det politiskt utvalda avantgardet – det revolutionära partiet. Till skillnad från syndikalister betraktar vi inte fackföreningarna som mål i sig själva eller som substitut för partiet och arbetarråden. Enbart partiet kan representera hela proletariatets strategiska intressen. Endast partiet kan kanalisera alla de floder längs vilka klasskampen flyter mot besegrandet av själva det kapitalistiska systemet. Fackföreningar, även de som leds av revolutionärer, är bara ett av alla instrumenten för att uppnå vårt mål – den socialistiska revolutionen. Endast seger för partiet och dess program inom fackföreningarna, liksom i alla andra kämpande massorganisationer, kan garantera en slutlig seger för proletariatet mot profitsystemet.
Arbetarkontroll och fabrikskommittéer
Det kapitalistiska utsugarsystemet fordrar att kapitalisterna kontrollerar alla aspekter av produktionsprocessen. Strävan efter högre produktivitet och profiter utgör en fara för säkerheten, bryter ned hälsan och intensifierar utsugningen. Arbetarklassen är därför i ökad utsträckning tvungen att möta kapitalistisk kontroll med arbetarkontroll, även för att tillmötesgå grundläggande behov och delkrav. Av denna anledning placerar det revolutionära avantgardet kampen för arbetarkontroll i centrum för sin propaganda och agitation. Mot kapitalistisk utsugning kämpar vi för arbetarkontroll över produktionen. Till sin kärna innebär detta att vi utövar rätten till veto gentemot kapitalisternas planer och handlingar i varje aspekt av produktionen, från den mest grundläggande nivån (arbetstakten, rätten till paus) till själva fabriksadministrationens nivå (antal anställda, löner, typ av produktion). Vi avvisar kategoriskt de tusen och en scheman för arbetarnas medbestämmande som framförs för att försöka inkorporera arbetarklassen i kapitalismens maskineri. De har till syfte att förleda arbetarna till att ta ansvar för brister i den kapitalistiska produktionen. De är utformade för att säkerställa överenskommelser om angrepp på arbetstillfällen, löner och arbetsförhållanden.
Arbetarkontroll på fabriksnivå är ofullständig om den inte utvidgas till den kapitalistiska produktionen som helhet. Kapitalisterna håller sina räkenskapsböcker och saldobesked som nogsamt bevakade hemligheter från arbetarna (men inte från varandra). På detta sätt lurar de och manipulerar arbetarklassen. Mot affärshemlighetens lurendrejeri kämpar vi därför för öppnandet av alla kapitalistklassens räkenskapsböcker och register – dess företag och firmor, dess banker, dess stat – för arbetarnas egen inspektion. Syftet med en sådan kontroll är inte att medge nederlag om det ena eller andra företaget verkligen visar sig vara bankrutt. Ruinerandet av enskilda kapitalister är inte vårt fel. Det är inte heller vårt bekymmer. Nej, avskaffandet av affärshemligheten är avsett att avslöja bankrutten för det kapitalistiska systemet som helhet, dess oärlighet och misskötsel av ekonomin, dess parasiterande, dess tendens att förslösa de rikedomar som arbetarna skapar och dess djupt orättfärdiga metoder för att fördela dessa rikedomar.
Den kraftigt ökade tillämpningen av vetenskap och teknologi i produktionen sedan 1945 fordrar emellertid ännu mer långtgående former av arbetarkontroll. Eftersom vetenskapen och teknologin organiseras av kapitalet blir konsekvenserna av introducerandet av nya teknologier alltmer dolda för de anställda. De lär känna dem enbart genom rationaliseringar, arbetsrisker, intensifiering av arbetet eller genom deras förödande inverkan på miljön. Frågan om arbetarkontroll över statens och företagens tekniska och vetenskapliga planering kan till och med bli en fråga om omedelbar överlevnad, inte bara för de anställda utan också för den omkringboende befolkningen. Detta har demonstrerats gång på gång från Bhopal till Tjernobyl. Arbetarkontroll över den tekniska och vetenskapliga apparaten innebär emellertid att arbetarna övervinner uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete. Framgång längs denna väg kommer att göra det möjligt att vinna över teknikens och vetenskapens arbetare till kommittéer för arbetarkontroll som opererar i samarbete med arbetarna på fabriksgolvet.
Tendenserna till ökad statlig reglering av industrin under imperialismens epok har lett diverse reformister och centrister till att föra fram scheman för alternativ produktion inom kapitalismen. Arbetarna har till och med uppmanats att ”styra” vissa företag under överinseende av reformistiska eller nationalistiska regeringar. Alternativ planering under kapitalismen är en utopi. Naturligtvis för vi under en djup ekonomisk och social kris fram en handlingsplan för en revolutionär arbetarregering som lösning på krisen. Men även den mest elementära plan måste, om den ska komma någonvart gentemot kapitalistiskt kaos och sabotage, baseras på arbetarkontroll över produktionen i nationell skala. Att rycka loss en sådan plan från en revolutionär kamp för arbetarkontroll och förespråka arbetarstyre på det kapitalistiska samhällets terräng, är att spela rollen som fogliga rådgivare till det bankrutta kapitalistiska systemet. Arbetarkontroll är inte ett medel för att uppnå den socialistiska planekonomin i smyg. Den måste snarare underblåsa den revolutionära kampen för makten i samhället som helhet och på så sätt tjäna som en förutsättning för arbetarstyre när revolutionen väl har segrat.Tendenserna till ökad statlig reglering av industrin under imperialismens epok har lett diverse reformister och centrister till att föra fram scheman för alternativ produktion inom kapitalismen. Arbetarna har till och med uppmanats att ”styra” vissa företag under överinseende av reformistiska eller nationalistiska regeringar. Alternativ planering under kapitalismen är en utopi. Naturligtvis för vi under en djup ekonomisk och social kris fram en handlingsplan för en revolutionär arbetarregering som lösning på krisen. Men även den mest elementära plan måste, om den ska komma någonvart gentemot kapitalistiskt kaos och sabotage, baseras på arbetarkontroll över produktionen i nationell skala. Att rycka loss en sådan plan från en revolutionär kamp för arbetarkontroll och förespråka arbetarstyre på det kapitalistiska samhällets terräng, är att spela rollen som fogliga rådgivare till det bankrutta kapitalistiska systemet. Arbetarkontroll är inte ett medel för att uppnå den socialistiska planekonomin i smyg. Den måste snarare underblåsa den revolutionära kampen för makten i samhället som helhet och på så sätt tjäna som en förutsättning för arbetarstyre när revolutionen väl har segrat.
Reformistiskt ledda fackföreningar är i bästa fall bara delvis lämpade för att utöva arbetarkontroll över produktionen. Yrkesuppdelningen inom fabrikerna, som ofta återspeglas i och förstärks av yrkesbaserade fackföreningar, inskränker möjligheten för dessa fackföreningar att utöva kontroll över produktionen. Frånsett fackliga kontrollkommissioner som bildats för särskilda ändamål, är fabrikskommittén den bästa organisationsformen för kampen för arbetarkontroll. Genom att organisera alla arbetarna i en fabrik oavsett yrke, verkstad, facklig tillhörighet eller medlemskap, är fabrikskommittén förmögen att förena hela arbetsstyrkan och inrikta den mot en daglig kamp för kontroll och utmaning av styrelserummets makt. Den kan dessutom spela en roll i kampen för att omvandla själva fackföreningarna till industrifack på klasskampens grund. Fabrikskommittén måste grundas på direkt demokrati, med delegater som kan återkallas och som står i daglig kontakt med de arbetare som väljs av verkstads och massmöten.
Fabrikskommittéerna kommer att angripas både av kapitalisterna och byråkraterna för att vara ”inofficiella” organ. Den verkliga orsaken till denna fientlighet är deras potential som kamporgan för proletariatet. De representerar – liksom fabriksockupationen – ett ifrågasättande av ledningens rätt att styra, privategendomens okränkbara natur och ”ombudsmännens” makt över arbetarna. De upprättar en regim av dubbelmakt i fabriken och deras närvaro kräver ett svar på frågan – vem styr fabriken, arbetarna eller kapitalisterna? Som sådana är de karakteristiska för intensiva perioder av klasskrig. Precis på samma sätt som dubbelmakten i samhället inte kan upprätthållas under en utdragen period, så är det inte heller möjligt i fabriken. Fabrikskommittén är tvungen att rycka framåt, alltmer beslutsamt, i kampen för arbetarkontroll. Om den inte gör det, riskerar den antingen sönderfall eller integrering.
I Tyskland och Österrike uppstod fabrikskommittéer efter första världskriget som organ för kampen. Nederlaget för revolutionerna i dessa länder ledde emellertid till att dessa kommittéer omvandlades till organ för samarbete med kapitalisterna. Dessa kommittéer används av fackföreningsbyråkratin och bourgeoisin som stöttepelare för samhällsfreden. Denna erfarenhet demonstrerar just faran för inkorporering om fabrikskommittén misslyckas med att utvecklas i revolutionär riktning. Där de inte existerar måste fabrikskommittéerna från första början byggas som organ för arbetarkontroll. Där de existerar som organ för byråkratisk kontroll måste de omvandlas fullständigt, så att de kan utföra denna funktion.
Försvara miljön genom arbetarkontroll!
Alla produktionssätt har resulterat i störningar av miljön, men kapitalismens imperialistiska epok har möjliggjort skador i en kvalitativt ny omfattning. Det kapitalistiska produktionssättet har skapat ett miljöproblem som omfattar både fysiska skador (på levande organismer, ekosystem, ozonlagret) och dess medföljande sociala och psykologiska effekter på mänskliga varelser (sjukdomar, svält, mental stress). Kombinationen av vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande har skapat möjligheten till ett överflöd för hela mänskligheten. Fortsatt privat ägande av produktionsmedlen i en värld som domineras av de imperialistiska makterna har skapat ett fyrfaldigt hot mot mänskligheten. Kärnvapenkrig hotar med fullständig utplåning av mänskligheten, naturens återhämtningsförmåga äventyras av dåraktigt utplånande av vitala delar i det ekologiska systemet, befolkningen hotas själv av otillräckligt kontrollerad användning av farliga ämnen och processer, de sociala konsekvenserna av imperialismens arbetsfördelning i världsskala medför svält för miljoner och förvandlar urbanisering till en miljö som är en risk i sig.
I de degenererade arbetarstaterna har liknande konsekvenser skapats av byråkratkastens styre. Denna kast tillgriper produktionsmetoder som är avsedda att maximera produktionsresultaten på kort sikt. Den långsiktiga inverkan på miljön tas inte med i beräkningen. I likhet med bourgeoisin har byråkratin utvecklat vetenskapen, men är likgiltig inför dess konsekvenser för massornas levnadsförhållanden och därför till effekterna av vetenskapens tillämpning i produktionen. Även här fordrar grundläggande framsteg störtandet av den härskande makten.
Även om det har varit proletariatet och bönderna som lidit mest av kapitalismens destruktiva förmåga uppmärksammades det nuvarande hotet i stor skala först av delar inom småbourgeoisin och intelligentsian i de imperialistiska länderna. Sedan andra hälften av 1970-talet har till exempel kampanjer kring en enda fråga mångdubblats i Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike, men senare även i Frankrike och Italien, och slutligen sammanstrålat i en bred ekologisk rörelse. Dessa rörelser bars främst upp av småbourgeoisin. För första gången utsattes deras bostadsområden, barn och hälsa för risker och på grund av sina sociala och kulturella försteg var de förmögna att göra miljön till en politisk fråga; en del av dem satte till och med strålkastarljuset på effekterna i de halvkoloniala länderna. Detta småborgerliga skikts politik var begränsad men progressiv eftersom de ställde problemet med miljöförstöring i systematisk form. De drog igång massmobiliseringar och som ett resultat därav gjorde den intryck på det folkliga medvetandet. De var dessutom framgångsrika i att dra in ett betydande antal kvalificerade och välbetalda arbetare. De huvudsakligen utopiska, även uttryckligt reaktionära, svar som de gav förändrar inte den progressiva roll de spelade, eftersom de reformistiskt dominerade arbetarorganisationerna självbelåtet stod på bourgeoisins sida i denna fråga.
Samtidigt ifrågasatte inte de lösningar som föreslogs av miljöaktivisterna, och som återspeglade småbourgeoisins och intelligentsians sociala ställning, privategendomens herravälde över produktionsmedlen eller den borgerliga staten. De strategier och den taktik som föreslogs ledde också, frånsett att de ofta var ineffektiva, bort från den nödvändiga uppgiften att mobilisera arbetarklassens sociala och ekonomiska styrka. Där dessa rörelser tar initiativet till mobiliseringar för målsättningar som försvarar eller för arbetarintressena framåt är gemensamma aktioner mellan arbetarklassen och dess organisationer och dessa småborgerliga rörelser möjliga. Vårt syfte med detta är att vinna de mest framskridna elementen för en proletär inriktning och således splittra den småborgerliga rörelsen.
Arbetarklassen har ett vitalt intresse av att bekämpa imperialismens riskerande av miljön. Genom sin historia har den kämpat för att stoppa farliga produktionsmetoder och påtvinga kapitalisterna som helhet säkerhetsföreskrifter. Genom att påtvinga den härskande klassen lagstiftning har den uppnått landvinningar på dessa områden och hjälpt till med att skapa en beboelig miljö att leva i. Denna kamp kan inte, även om den fortsätter och måste intensifieras, oåterkalleligt bli framgångsrik utan kapitalismens störtande. De mest framgångsrika kampmetoderna även för omedelbara förbättringar är klasskampens metoder – lokalt, nationellt och internationellt. Trots den vanligt förekommande självbelåtenheten hos fackföreningarnas existerande ledning, är det livsviktigt att kampen för att framtvinga arbetarklassens lösningar på miljöfrågan förs in i dess massorganisationer. Det är en integrerad del av kampen för att frånta reformisterna ledningen över fackföreningarna. För att säkerställa att arbetarna har tillgång till oberoende expertråd, kräver vi bildandet av rådgivande kommissioner för miljö- och säkerhetsfrågor inom fackföreningarna.
Mot farliga processer och arbetsuppgifter på arbetsplatserna kämpar vi för att fabrikskommittéer och fackföreningar framtvingar ett veto och övervakar introducerandet, på profiternas bekostnad, av säkrare teknologi eller arbetsförhållanden. Där faran sträcker sig utanför arbetsplatsen är vi för direkt handling som drar in arbetarna på arbetsplatsen och lokalbefolkningen med målet att tvinga regeringen att få fram användning av säkrare metoder och material. Överallt där kapitalisterna eller deras stat förnekar faran eller hänvisar till ekonomisk bärkraft till försvar för farliga anläggningar kräver vi öppnandet av alla relevanta räkenskaper och protokoll för arbetarinspektion. Vi avvisar kravet på omedelbar stängning av alla kärnkraftverk. Det innebär inte att vi ignorerar de faror som skapas av karnkraftsanläggningar. Mot kravet på omedelbar stängning ställer vi kravet på inspektion av arbetarna eller deras valda representanter. Det revolutionära partiet dömer inte i förväg en sådan vetenskaplig undersökning. Där antingen en arbetarundersökning eller en kommission från arbetarrörelsen rekommenderar stängning eller inför en akut eller omedelbar fara, förlitar vi oss på arbetarklassens mobilisering för att kräva och framtvinga stängning. I sådana fall kräver vi att staten försvarar de anställdas levnadsstandard.
Vi kämpar för arbetarkontroll över forskning och planering inom företagens och statens tekniska och vetenskapliga institutioner. Detta kommer att inbegripa ett avslöjande av den fulla innebörden i forskning och utvecklingsförslag och formulerande av hälso- och säkerhetskrav i förhållande till dem. Det kan också innebära förslag om andra forskningsmål i samband med ett program för meningsfulla offentliga arbeten.
Miljöfrågan är för arbetarklassen inte bara en förebyggande kamp. Stora skador har redan åstadkommits och måste repareras. Vi kräver att återställandet av miljön ges en hög prioritet i program för offentliga arbeten. Tillhandahållandet av adekvata sanitetsinstallationer och pålitligt dricksvatten i kåkstäder är ett brännande behov för miljoner. Integrerade regionala rehabiliteringsprogram i områden där öknen breder ut sig är nu avgörande i stora delar av Afrika. Resurser måste riktas mot skapandet av flod- och sjöförsvar i monsunregionerna. För alla dessa program måste bourgeoisin tvingas att genomföra de nödvändiga reparationerna.
Många faror kan inte mötas på nivån med förändringar av arbetsplatsen eller stängning av den. Förgiftning av atmosfären och haven, utplånandet av hela ekosystem genom skogsavverkning eller monokulturell odling eller det fullständi ekologiska frågan för första gången ga uttömmandet av naturresurser, är ofta internationella fenomen även om deras effekter till att börja med är mer märkbara i vissa länder. På den nationella och internationella nivån är vi för upprättandet av lagstadgade skyddsföreskrifter för miljön – men vi kämpar för dem med den proletära klasskampens metoder och vi sätter ingen tillit till imperialisternas internationella organ för att övervaka sådana föreskrifter när de upprättas. Inget av dessa krav kan permanentas utan arbetarklassens erövring av den politiska och ekonomiska kontrollen från kapitalisterna och upprättandet av en demokratiskt styrd internationell planering. Endast längs denna väg kommer det vara möjligt att röra sig framåt mot avskaffandet av konflikten mellan stad och land och harmonisera den mänskliga produktionen med naturen.
Expropriering och nationalisering
Det socialistiska programmet syftar till kapitalistklassens fullständiga expropriering, utplånandet av dess stat och upprättandet av arbetarmakt. I den imperialistiska epoken har en hel rad statskapitalistiska nationaliseringar genomförts antingen av ”samstämmiga” konservativa och reformistiska regeringar i de imperialistiska nationerna eller av nationalistiska regeringar i halvkolonierna.
I de förra är statskapitalistiska nationaliseringar i allmänhet till gagn för kapitalistklassen som helhet. De garanterar överlevnaden för viktiga verksamheter som är alltför olönsamma för individuella kapitalister att upprätthålla. De tillhandahåller vanligtvis produkter och service för andra branscher inom ekonomin till ett lågt pris. De är också medel för att lösa ut bankrutta kapitalister som erhåller frikostig kompensation för sin inkompetens.
I halvkolonierna har nationalisering varit en metod med vars hjälp en svag och outvecklad bourgeoisie har samlat de resurser för kapitalackumulation som tidigare låg i händerna på imperialismen. Detta har varit betydelsefullt för framväxten av en nationell borgarklass.
Även om den ena eller andra nationaliseringen kan utdela ett slag mot imperialismen (Nasser i Egypten, Allendes nationalisering av koppargruvorna i Chile) och utgöra eftergifter till massorna, resulterar de inte i expropriering av kapitalismen. Snarare utövas kapitalistklassens herravälde som helhet i en viss sektor eller vissa sektorer av ekonomin genom den kapitalistiska staten. Nationalisering förleder massorna till att tro att den ena eller andra delen av ekonomin är ”deras”, medan det i verkligheten är en bedräglig metod för att administrera kapitalismen och inte en metod för att störta den. Dessutom förhindras arbetarna i de statskapitalistiska företagen från att utöva någon kontroll över produktionen.
När arbetarna uppmuntras till medbestämmande är det i allmänhet för att rädda skinnet på företaget eller den borgerliga regim som har genomfört nationaliseringen och som åtminstone temporärt befinner sig i konflikt med imperialismen (Mexiko under 1930-talet, Bolivia på 1950-talet). Detta är sant även när arbetare och styrelse ”köper ut” industrier eller anläggningar på fallrepet. I sådana fall engagerar sig arbetarna, ofta i skepnad av ”kooperativ”, i utsugning av sig själva; för att behålla sina arbeten tvingas de att skoningslöst hålla tillbaka eller sänka lönerna. När dessa nationaliserade sektorer är profitabla igen kommer den kapitalistiska staten inte att ha några skrupler att ge tillbaka det en gång nationaliserade företaget till privatkapitalisten för en billig penning (Egypten under Sadat, Storbritannien under Thatcher) och reformisterna och nationalisterna kommer inte att på allvar göra något för att förhindra sådana återlämnanden.
När kapitalisterna ger sig in i privatiseringsprojekt erkänner vi, trots vår kritik av borgerliga nationaliseringar, att privatiseringen är ett steg tillbaka som genomförs på arbetarklassens bekostnad. Arbetarklassen tvingas genom förluster av arbeten och ofta genom lönesänkningar att direkt betala för privatiseringar. Allmänna sociala förmåner, facklig organisering och förhandlingsrättigheter är privatiseringarnas offer. Arbetarklassen betalade dessutom indirekt för dessa åtgärder, eftersom de skatter som den överlämnat till staten betalade för nationaliseringarna i första omgången. När dessa bolag säljs ut erhåller arbetarklassen inte till skillnad från de gamla kapitalisterna någon kompensation från de nya privatägarna. På ett mer allmänt plan försvåras uppgifterna för övergången till socialismen genom existensen av privatiserade företag.
Samtidigt som vi inte betraktar nationaliserade industrier som socialistiska, erkänner vi att deras centralisering i statens händer kommer att vara en märkbar fördel för arbetarstaten under övergångsperioden. Vi kräver av de reformister och nationalister som påstår sig vara motståndare till kapitalism och imperialism, att de i regeringsställning åternationaliserar alla privatiserade industrier utan kompensation och under arbetarkontroll.
Gentemot reformisternas och nationalisternas tomma fraser för vi fram parollen om expropriering. För att utplåna kapitalistklassens ekonomiska dominans behöver arbetarklassen den politiska makten. När kapitalisterna försöker lägga ned en anläggning eller till och med en hel industri argumenterar vi ändå för expropriering under arbetarkontroll och utan kompensation till kapitalisterna. En nationalisering som genomförts på ett sådant sätt tvingar kapitalisterna som helhet att genom staten betala för krisen i sitt system. Inte heller ryggar vi tillbaka för maningar att expropriera hela industrisektorer och särskilt viktiga verksamheter (transporter, bränsle- och vattenproduktion) som medel för att bekämpa den kapitalistiska produktionens anarki. Varje landvinning som arbetarna uppnår genom att framtvinga sådana exproprieringar ställer dem inför behovet av expropriering av ytterligare sektorer av ekonomin för att förhindra att de industrier som erövrats av arbetarna saboteras av kapitalisterna. För att bryta det monopol som storkapitalisterna utövar över information och propaganda genom sin så kallade fria press för vi fram parollen om nationalisering av tidningarna, TV-företagen och andra media under arbetarkontroll och utan kompensation till mediamagnaterna. Långt ifrån att förhindra en fri press, skulle en sådan åtgärd göra det möjligt för arbetarna att göra slut på kapitalisternas möjligheter att sprida lögner, angripa arbetare i strid och bedriva smutspropaganda som gör sig skyldig till sexism, rasism och homofobi. Samtidigt försvarar vi rätten för arbetarnas organisationer och politiska partier att organisera sin egen press oberoende av statlig kontroll.
Även om dess strategiska mål är att expropriera allt kapital, måste arbetarklassen ta med i beräkningen den taktiska vikten av att neutralisera vissa småkapitalister och småborgerliga egendomsägare. Av denna anledning måste detta skikt, som till sitt antal ofta är ytterst betydelsefullt i halvkolonierna, befrias från sina betungande skulder till finanskapitalet. Exproprieringen av kapital, oavsett om det är stort eller litet, bestäms i en ung arbetarstat av klasskampens rytm inom landet och internationellt och genom den grad av expropriering som vid varje givet tillfälle fordras för att bryta det kapitalistiska motståndet och garantera ekonomins utveckling. På samma sätt kan kompensation betalas till exproprierade småkapitalister och småborgerliga investerare där det är möjligt, om det bidrar till att neutralisera dessa sociala skikt.
Exproprieringen av en industribransch ställer arbetarna i konflikt med de som kontrollerar flödet av pengar och krediter – bankerna och finanshusen. Mot sabotaget från dessa parasiter, vars ekonomiska regim inte bara ruinerar arbetarna utan också delar av småbourgeoisin och bönderna, för vi fram parollen för expropriering av bankerna och finanshusen. Endast på detta sätt kan krediten göras billig för bönderna. Endast på detta sätt kan samhällets räkenskapsböcker öppnas för arbetarnas vaksamma ögon. Endast på detta sätt kan de skulder som hopat sig i många förtryckta länder sägas upp utan risk för omedelbar inre ekonomisk upplösning. Och endast på detta sätt kan massorna ta steg mot att göra slut på hyperinflationens gissel. Arbetarkontroll över bankerna och finanshusen kommer att rädda småspararna, arbetarna som har eget hus, småjordbrukarna och bönderna från att skörtas upp av rovgiriga finansiärer.
Exproprieringar av industribranscher, banker och finanshus är en övergång till det fullständiga likviderandet av kapitalistklassen. Endast då kan verklig planering bli möjlig, dvs. produktionen styras mot att uppfylla mänskliga behov, inte profiter. Ojämnheter mellan industribranscher, som är inneboende i systemet med privatägande av produktionsmedlen, kommer att jämnas ut på ett progressivt sätt. Så kommer också att ske med det samhälle i vilket konstant överproduktion förekommer sida vid sida med otillfredsställda behov eftersom användbara produkter måste förbli osålda om de inte kan realisera en profit. Exproprieringen av kapitalisklassen kommer emellertid att tillhandahålla grunden för socialistisk planering först om statsmakten helt och hållet övergår från kapitalisternas och de stalinistiska byråkraternas händer till arbetarnas.
Från försvar av strejkvakten till arbetarmilisen
Alla avgörande konflikter i historien har avgjorts med vapenmakt. De reformister som pratar om en fredlig väg till socialismen är antingen naiva dårar, omedvetna om hur historien skapas, eller cyniska betjänter åt bourgeoisin. Ingen härskande klass har någonsin avträtt från historiens scen utan strid. Proletariatet är den enda klass i historien vars intressen ligger i att avskaffa alla klasser. För att uppnå detta måste den upprätta sin diktatur över utsugarna genom en väpnad resning. Förberedandet av arbetarklassen för denna resning går över en rad krav och handlingar, som alla fokuseras på försvar av arbetare i strid och destabiliseringen och krossandet av den kapitalistiska statens styrkor.
Från det kapitalistiska samhällets början har arbetarklassen mötts med våld på arbetsplatsen när den har försökt kämpa för sina rättigheter. Inför sådana angrepp har den utvecklat sina egna försvarsmedel – strejkvakten. Därför försöker den borgerliga staten begränsa den till en ineffektiv protest. Å andra sidan har arbetare som menar allvar med att vinna försökt bygga ut strejkvakten till en masskraft som är förmögen att kasta ut både strejkbrytare, bolagsvakter och statlig polis. Men oavsett hur omfattande den är, är strejkvakten otillräcklig för att garantera vare sig sin egen fulla effektivitet eller ett ordentligt försvar av arbetare i strid. Arbetarna måste organisera sitt eget försvar vid varje strid och när de gör detta lägga grunden till arbetarmilisen.
Det första steget är försvaret av strejkvakten och fabriks- eller jordockupationen. Varje gång arbetarna och fattigbönderna försöker få sin vilja igenom möts de av repression. Agenterna för denna repression varierar i enlighet med platsen och omständigheterna. Men oavsett om strejkbrytarna och deras beskyddare är polisen (Västeuropa) eller ”vakterna” (USA) är deras funktion att fysiskt krossa arbetarnas strejkvakt. Under förhållanden av extrem kris kommer bourgeoisin att tillgripa fascistgäng, enligt modellen från Mussolinis svartskjortor eller Hitlers brunskjortor, eller skugglika ”dödsskvadroner” förbundna med de väpnade styrkorna för att bryta arbetarklassens stridskraft.
Strejkbrytarna ger sig in i striden med självförtroende eftersom de känner att de har hela den borgerliga statens tyngd bakom sig. Men deras framgångar står i direkt proportion till bristen på organisation inom arbetarklassen och bland fattigbönderna. Särskilda enheter av strejkande, understödda av massan men speciellt tränade för väpnad strid, kan krossa detta självförtroende och driva strejkbrytarslöddret på flykt. Således kan strejkvakten omvandlas från antingen en rent symbolisk gest eller en oordnad demonstration, till en disciplinerad och effektiv enhet i arbetarklassens armé. På detta sätt kan också de första elementen till en arbetarmilis samlas. I alla faser av denna kamp är vi för mobilisering och utbildning av proletära kvinnor, så att de fullt ut kan delta i arbetarklassens militära organisationer.
Byggandet av sådana organisationer måste självklart genomföras med tillbörlig hänsyn till massornas existerande medvetenhet och deras existerande organisationsgrad. Under en strejk eller ockupation krävs försvarsgrupper. Även i ”fredliga” klasskampsperioder erkänner vi, med användning av de medel och organisationer som står till buds, behovet att träna unga arbetarkämpar för kommande strider. Men under inga förhållanden får uppgiften skjutas upp. Dröjsmål kommer att leda till nederlag och nederlag till förlängning av klassamhället.
För uppbrytandet av statens väpnade styrkor
Arbetarmilisen kommer inte ensam att kunna krossa den borgerliga statens makt. Den härskande klassens väpnade styrkor måste brytas upp såväl inifrån som utifrån. Varje revolutionär situation har visat att delar av de väpnade styrkorna (polisen, armén, marinen, flygvapnet) i en avgörande uppgörelse med arbetarklassen har vacklat och brutit med sina kapitalistiska herrar.
De väpnade styrkornas och polisorganisationernas karaktär skiljer sig åt i många delar av världen. I allmänhet utgör polisstyrkorna den kapitalistiska statens dagliga repressionsapparat. Vid nödsituationer, undantagstillstånd och under militärregimer kommer också armén att spela denna direkt repressiva roll. Därför motsätter vi oss överallt den utopiska idén att dessa organ av beväpnade män/kvinnor kan demokratiseras eller omvandlas till en neutral kraft eller allierad till arbetarklassen. De måste krossas och ersättas av en folklig massmilis baserad på arbetarna och fattigbönderna.
Variationen i sammansättning och organisering av de väpnade styrkorna (yrkes eller värnpliksarméer, rekryter från arbetarklassen och fattigbönderna) fordrar olika taktiska förhållningssätt för att bryta upp dem. Men all taktik syftar till att destabilisera och bryta kommandokedjan och disciplinen inom dem. För detta ändamål bedriver vi klasskampen inom militären. Officerskåren utgör den härskande klassens minst påverkbara och hängivet antiproletära förtrupp. Arbetarna måste kämpa för att organisera de meniga soldaterna och underofficerarna gentemot denna kasts auktoritet, privilegier och korruption. För att vägleda detta arbete strävar vi efter att bygga underjordiska kommunistiska celler i de väpnade styrkorna, som framställer bulletiner riktade till de meniga.
På samma sätt som det är viktigt att underminera disciplinen, är det betydelsefullt att kommunister understöder de meniga soldaternas legitima missnöje. Endast på en sådan grundval kan vi hoppas att underminera de väpnade styrkornas repressiva roll och vinna de meniga till att solidarisera sig med arbetarklassen genom att exempelvis vägra angripa demonstrationer och strejkvakter och vägra tortera fångar. Därför kräver vi rätten för meniga soldater och poliser att organisera fackföreningar och politiska organisationer, sprida politisk litteratur och att strejka.
Även om det inte är vår plikt att förespråka bättre löner eller förhållanden för den kapitalistiska statens armé eller polis, understöder vi de menigas kamp där den för in dem i en progressiv konflikt med den kapitalistiska staten. Av denna anledning kämpar vi för ett slut på kasernsystemet och för de menigas val av alla officerare. Vi kämpar för de menigas tribunaler för att döma officerare som anklagas för brutalitet, korruption, sammansvärjning och reaktionära kupper. I förrevolutionära situationer agiterar vi för att soldaterna bildar råd och sänder delegater till arbetarnas och böndernas lokala, regionala och nationella råd.
Så länge polisen, fångvaktarna och armén förblir under den borgerliga statens obrutna kommando kan det inte bli fråga om att släppa in deras fackföreningar eller organisationer i arbetarrörelsens led, inklusive dess nationella eller lokala fackliga federationer.
I kampen för att slå sönder bourgeoisins väpnade styrkor utgår vi från maximen – inte ett öre, inte en person åt detta system. Vi fördömer alla arbetarrepresentanter som röstar för militärbudgetar eller krigskrediter under förevändning av nationens försvar. Utav detta följer att vi motsätter oss bourgeoisins inkallande av unga arbetare i sina arméer. Vi motsätter oss dess införande och dess existens. Men vi gör inte alls detta utifrån pacifismens ståndpunkt. Vi är för allas rättighet och möjlighet att skaffa sig militära färdigheter och att bära vapen. Detta inkluderar kvinnors rätt till militär träning i borgerliga arméer. Ner med kapitalisternas monopol på tvångsmedlen! Militär utbildning måste organiseras på arbetsplatserna och i arbetarområdena, under fackföreningarnas kontroll och i samarbete med soldatkommittéer.
Vi stöder enskildas rätt att vägra göra värnplikt, men att förespråka ett sådant steg är en småborgerligt pacifistisk handling. Revolutionära kommunister går in i arméerna där arbetarna återfinns och arbetar för revolutionen inifrån. Där det existerar massrörelser mot ett reaktionärt imperialistiskt krig som står under pacifistisk eller reformistisk ledning, ger vi dem kritiskt stöd i den utsträckning som de förhindrar eller saboterar krigsansträngningarna. Men vi insisterar på att värnpliksvägran aldrig kommer att frånta bourgeoisin dess väpnade kraft.
Mot borgerlig militarism, mot imperialistiska krig!
Proletariatet är en internationell klass som inte har något intresse av att försvara den borgerliga nationalstaten. I de imperialistiska länderna måste arbetarna därför vara orubbliga i sin defaitism. Den leninistiska ståndpunkt som utvecklades 1914-18 bevarar hela sin giltighet. Revolutionär defaitism är grundad på principen att arbetarklassens huvudfiende är bourgeoisin i dess eget land. Nederlaget för dess ”egen” imperialistiska bourgeoisie, som ett resultat av arbetarklassens revolutionära kamp för makten, är ett mindre ont än den härskande klassens seger som ett resultat av klassamarbete och offrandet av den proletära självständigheten under kriget. Socialchauvinisterna, som förespråkar samhällsfred, kommer att hävda att arbetarna under ett krig måste böja sig för ”nationens” behov genom att öka produktionen och acceptera lagliga inskränkningar av strejkrätten.
Vi måste i kontrast därtill kämpa för att arbetarklassen inte deltar i krigsansträngningarna. Arbetarorganisationerna måste omvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Ställda inför ett krig mot en halvkoloni eller en arbetarstat, måste arbetarna ge solidaritet och hjälp till imperialisternas fiende. I en konflikt med en arbetarstat, oavsett hur degenererad den är och oavsett vilka militära medel som är inblandade i konflikten (nukleära, biologiska, kemiska eller konventionella vapen), måste arbetarna försvara dem mot imperialistiska angrepp.
Utanför de imperialistiska länderna är inte en generaliserad defaitism den korrekta metoden när det gäller alla konflikter. Konkreta förhållanden kommer att variera och det revolutionära avantgardet kommer att få kämpa för defaitism eller försvarsvänlighet främst beroende på karaktären av de stater som för kriget. Inom en halvkoloni eller degenererad arbetarstat i konflikt med imperialismen måste proletariatet ha en försvarsvänlig ståndpunkt. Beträffande krig mellan halvkolonier (Indien/Pakistan) eller mellan degenererade arbetarstater (Kina/Vietnam), måste arbetare i allmänhet inta en defaitistisk ståndpunkt gentemot båda sidor om det inte är så att en av de stridande är en lekboll för imperialismen och att det internationella proletariatet kommer att stärkas av den ena sidans seger.
Proletariatet försvarar inte halvkolonierna eller arbetarstaterna med samma metoder som bourgeoisin eller byråkratin. Arbetarklassens självständiga mobilisering är nödvändig för att garantera internationell solidaritet och imperialisternas nederlag. Även där en imperialistisk makt befinner sig i militär allians med en arbetarstat vidhåller proletariatet i det imperialistiska landet en defaitistisk ståndpunkt och får under inga förhållanden uppskjuta klasskampen. Endast där fortsättandet av en särskild aktion i klasskampen direkt hindrar arbetarstatens krigsansträngningar bör proletariatet skjuta upp sin aktion. Ett sådant exceptionellt steg får emellertid inte på något vis signalera ett uppskjutande av defaitismens politik i förhållande till det imperialistiska kriget och kapitalistklassen.
Existensen av omfattande arsenaler med nukleära stridsspetsar och biologiska och kemiska vapen som är kapabla att utplåna mänskligheten flera gånger om inger naturligt nog fruktan hos miljoner människor. Ställda inför detta hot predikar socialdemokratins och stalinismens reformister för arbetarklassen om världsomfattande nedrustning och förbjudandet av krig på planeten. Frågan är inte en abstrakt fråga om nedrustning utan en fråga om vem som ska avväpnas och med vilka medel? Bourgeoisin kommer aldrig att ge upp sina vapen utan strid. Den måste avväpnas med våld av det revolutionära proletariatet. Att försöka förena arbetarna och delar av samma bourgeoisie i en kampanj för nedrustning är att skapa illusioner om att borgarna kan övertalas att ge upp de vapen som de besitter för att försvara sitt monopol över produktionsmedlen. I verkligheten går förhandlingsuppgörelserna mellan imperalisterna och de degenererade arbetarstaterna för att reducera vissa vapentyper hand i hand med en ny omgång av upprustning. Liksom före de två världskrigen kan internationella fredskonferenser bli inledningen till krig samtidigt som varje sida ger sig in i omfattande propagandaspektakel för att framställa den andra sidan som fredens fiende.
Överallt där pacifisterna leder in delar av arbetarna och småbourgeoisin i direkta konflikter som undergräver den härskande klassens militärprogram, deltar revolutionärer i sådana aktioner, samtidigt som de klargör sitt fullständiga motstånd mot pacifisternas utopiska politik och för fram vårt program med övergångskrav beträffande krig och militarism.
Krigsindustrierna är oerhört profitabla för den härskande klassen. Vi kämpar för att avslöja deras affärshemligheter, konfiskera deras militära profiter och expropriera dem och ställa dem under arbetarkontroll. När bourgeoisin förbereder krig kommer pengar och människor att pumpas in i de väpnade styrkorna. I motsättning till deras obscena rustningsprogram kräver vi ett program för meningsfulla offentliga arbeten.
Även i tider när det inte finns någon global konflikt, konstruerar imperialisterna pakter och fördrag till försvar för sina egna intressen, vilka backas upp med hot om militärt ingripande. Vi kräver upplösandet av alla imperialistiska pakter och fördrag och ett slut på den hemliga diplomatin. Alla fördrag och överenskommelser måste avslöjas och publiceras.
Vi ställer krav på de reformistiska borgerliga arbetarpartierna att de i regeringsställning genomför krav som tjänar intressena hos den klass de påstår sig representera. Vi kräver att de drar sig ur Nato, Anzus, Seato, motsätter sig militärbudgetar och vägrar att använda vapenmakt mot arbetarna eller de förtryckta folken. De måste stöda och uppmuntra fulla demokratiska rättigheter för soldater, erkänna rätten att bilda soldatkommittéer och soldatfack, stöda arbetarnas inspektion och kontroll av kasernerna, avskaffa militärinskrivningen och erkänna arbetarnas rätt att sätta upp organisationer för självförsvar. Vi måste använda arbetarnas progressiva önskan om fred för att kämpa för sådana krav inom arbetarrörelsen, samtidigt som vi hela tiden varnar för pacifismens bankrutta strategi. Den enda vägen att förhindra ett kärnvapenkrigs skrämmande barbari är den internationella socialistiska revolutionen.
Borgerlig demokrati och demokratiska krav
I de imperialistiska länderna är, så länge de kan bibehålla social och ekonomisk stabilitet, den borgerliga demokratin den styrelseform som föredras. Det är den speciella styrelseform som bourgeoisin under sin revolutionära epok utvecklade som ett medel för att försäkra sig om stöd av massorna i kampen mot feodalismen och för att politiskt konsolidera sig gentemot feodalgodsen. Genom parlamentet reses en demokratisk fasad för att dölja bourgeoisins faktiska diktatur. Med hjälp av parlamentarisk demokrati kastar bourgeoisin smulor till arbetarklassen, ger den rätten att rösta då och då och inkorporerar dess ledning i den borgerliga statens administration. Genom media och pressen har kapitalisterna en kraftfull propagandamaskin till sitt förfogande, som under hela perioder är kapabel att bedra massorna och hålla dem fast i illusionen att folket styr i detta system.
Men bakom fasaden ligger den kapitalistiska statsmaktens realitet – den verkställande, icke valda (eller där den väljs, okontrollerbara) domarkåren och byråkratin, polisen och de väpnade styrkorna. När kapitalisterna känner att deras egendom eller styre ifrågasätts av arbetarklassen sätts hela den repressiva apparatens kraft in. Reformisterna i den parlamentariska pratförsamlingen tittar maktlöst på när polisen och armén bryter igenom strejkvakter och domarna fängslar fackliga aktivister. Även när en reformistisk majoritet i parlamentet försöker genomföra de mest harmlösa reformer i arbetarnas intresse saboteras de av statsbyråkratin, de ekonomiska magnaterna använder sin kontroll över finanserna för att pressa reformisterna till feg underkastelse och de väpnade styrkorna och säkerhetsstyrkorna väntar alltid i kulisserna, oavbrutet beredda att gripa in om kapitalisterna skulle tappa kontrollen. I varje borgerlig demokrati bibehålls dessutom de potentiella instrumenten för bonapartistiskt styre i form av monarkier eller presidenter.
I det imperialistiska Sydafrika existerar det parlamentariska styrelseskicket bara för den vita minoriteten. Befolkningens massa, de svarta, förnekas de mest elementära demokratiska rättigheter och regeras av en hänsynslös diktatur. Under sådana omständigheter kan arbetarklassens kamp för demokratiska rättigheter, även de som förknippas med borgerlig demokrati, tjäna som utlösare av revolutionär kamp. Medan en sådan revolution kan börja som en demokratisk revolution kommer seger att fordra att den omvandlas till en socialistisk revolution.
Det revolutionära avantgardets strategiska uppgift ligger i utplånandet av alla former av borgerligt styre, inklusive den demokratiska formen. Därför strävar vi efter att avslöja det parlamentariska hyckleriet för arbetarklassen och bygga organisationer för proletär demokrati. De lagliga rättigheter som arbetarklassen tilltvingat sig under den borgerliga demokratin har emellertid vunnits i kamp från borgarna och representerar landvinningar som måste försvaras mot angrepp från kapitalisterna. De återkommande kriserna i den nuvarande perioden tvingar verkligen kapitalisterna att angripa de demokratiska rättigheter som vunnits av arbetarna. I den imperialistiska epoken finns det alltid en tendens till negerande av borgerlig demokrati och att ersätta den med bonapartistiska, öppet diktatoriska styrelseformer.
Denna tendens blir mer och mer akut i alla de imperialistiska kärnländerna. Antifackliga lagar, inskränkningar i yttrandefriheten, möjligheten att genomföra lagar genom att helt och hållet förbigå parlamentet och stärkandet av den repressiva apparaten representerar embryonala former av bonapartism. I alla sådana fall kämpar revolutionärer för att försvara de grundläggande rättigheter som vunnits av arbetarrörelsen under den borgerliga demokratin: strejkrätten, yttrandefrihet, tillgång till media, församlingsfrihet och rätten att bilda fackföreningar. Vi försvarar dessutom den parlamentariska demokratin när den hotas av bonapartism och när vi ännu inte är kapabla att ersätta den med proletär demokrati. Vi gör inte detta som ett mål i sig utan som ett medel för att bevara arbetarklassens lagliga rätt att organisera sig och föra sin kamp mot utsugarna.
Vi kämpar mot de restriktioner av demokratiska rättigheter, ett slags ”miniapartheid”, som riktas mot invandrade arbetare världen över. Dessa restriktioner är ett sätt att underlätta superexploateringen av invandrararbetare och splittra arbetarklassen längs ras- eller nationslinjer. Vi grundar oss på den revolutionära internationalismens principer och kämpar för rätten till fri rörlighet för arbetskraften – mot all invandrings- och utvandringskontroll som påtvingats av de imperialistiska staterna, för alla arbetares rätt till fulla demokratiska rättigheter, inklusive rösträtt, i det land där de lever och arbetar. I halvkolonierna motsätter vi oss all invandringskontroll och kämpar för dessa demokratiska rättigheter utom i de fall där det rör sig om koloniala bosättningar. Vi är mot all nationell lagstiftning som tjänar som medel för att förfölja och förtrycka invandrararbetare.
I kampen för att vinna eller försvara demokratiska rättigheter använder proletariatet klasskampens metoder. Strejkrätten kommer exempelvis att vinnas eller försvaras i den utsträckning som arbetarklassen är beredd att använda strejkvapnet i kampen. Trotsande av inskränkningar i våra rättigheter, vägran att böja sig för kapitalistiska klasslagar, beredskap att använda alla arbetarklassens kamporganisationer och kampmetoder på det politiska området, inklusive i kampen för rösträtt – detta är de metoder som är nödvändiga för att garantera att arbetarklassen vinner något på kampen för demokratiska rättigheter. Liksom i alla strider kommer offrandet av arbetarklassens självständiga intressen i namn av enhet med ”progressiva” eller ”demokratiska” borgerliga krafter att vara ödesdigert för proletariatet och dess kamp för den socialistiska revolutionen.
Under förhållanden av djup social kris kan bourgeoisin vända sig till en fascistisk rörelse för att upprätthålla sitt välde gentemot arbetarklassen. Fascismen, en reaktionär massrörelse huvudsakligen rekryterad från småbourgeoisin och trasproletariatet som drivits till desperation av kapitalismens kris, har som sitt mål att utplåna den självständiga arbetarrörelsen och upprätta finanskapitalets oinskränkta herravälde, utan varje som helst inslag av borgerlig demokrati. Det är en sista utväg för bourgeoisin eftersom det inbegriper undertryckandet av dess egna parlamentariska representanter. Det är emellertid, som Nazityskland och Mussolinis Italien visar, en åtgärd som kommer att tillgripas om situationen så kräver.
I de halvkoloniala länderna kan fascismen utvecklas som en rörelse som uppstår ur konflikter mellan olika befolkningsgrupper eller ur reaktionära klerikala rörelser. Sådana rörelsers fraseologi kan ibland vara antiimperialistisk. Men detta får inte göra oss blinda för dessa rörelsers antikommunistiska och arbetarfientliga karaktär. Denna retorik är av samma slag som nazisternas demagogiska ”antikapitalism”. Med seger för etniska chauvinister eller klerikal fascism i halvkolonierna kommer imperialismens herravälde att förbli orubbat eller till och med stärkas.
Från det ögonblick fascismen framträder måste arbetarklassen föra en skoningslös kamp för att krossa den. Även när den döljer sina mer allmänna syften och koncentrerar sig på att sprida rashatets förgiftade ångor måste arbetarklassens enhetsfront organiseras för att bekämpa den. Inga demokratiska rättigheter kan ges åt fascisterna. Vi reser emellertid inte kravet på att de ska förbjudas av den borgerliga staten. Bourgeoisin kan inte anförtros denna uppgift eftersom de är fascisternas slutgiltiga uppbackare. Staten kommer i verkligheten att använda förbud för att avväpna och försvåra motstånd mot fascismen. Det revolutionära avantgardet mobiliserar arbetarklassen kring parollerna: ingen plattform för fascisterna, driv ut fascisterna ur arbetarnas organisationer. Vi strävar efter att konfrontera alla deras mobiliseringar och organisera arbetarnas försvarsgrupper för att bekämpa fascistiska angrepp mot de som förtrycks på grund av sin etniska tillhörighet och mot arbetarrörelsen.
Kampen för att försvara arbetarnas demokratiska rättigheter och att bekämpa fascisterna utgör inte på något sätt en rad separata och särskilda uppgifter åtskilda från övergångsprogrammet som helhet. Kampen mot bonapartism och fascism kommer bara att slutgiltigt vinnas genom förverkligandet av programmet med övergångskrav i dess helhet.
Valtaktik
Parlament och val kan inte överföra makten till arbetarklassen. Det är revolutionärers plikt att skoningslöst avslöja all parlamentarisk kretinism utan att ge efter för anarkisternas antiparlamentariska kretinism. Revolutionärer använder parlamentet som en tribun för att vända sig till massorna. Det erbjuder en möjlighet att presentera de viktigaste punkterna i det kommunistiska handlingsprogrammet i populär propagandaform.
Den bästa metoden för att använda denna möjlighet till propaganda är att ställa upp kandidater för det revolutionära partiet på dess eget program. Men om en revolutionär kandidatur är omöjlig, så är det tillåtet att förorda kritiskt stöd till ett reformistiskt eller centristiskt parti som har anslutning från en betydande del av det proletära avantgardet eller de folkliga massorna i allmänhet. Avsikten med rösten är att säga till dessa skikt – vi kommer att rösta för ert parti, trots vår fullständiga avsaknad av förtroende för dess ledare och program, för att hjälpa er att pröva partiet i handling, i eller utanför regeringen. Vi uppmanar er att kämpa för att tvinga era ledare att genomföra åtgärder som tydligt är i arbetarnas intresse och att bryta med bourgeoisin. Denna taktik fordrar att revolutionärer för fram hela sin kritik av reformism, centrism och parlamentarism, liksom det givna partiets meritlista av förräderier.
Där enbart partier som företräder fientliga klasser eller hopplöst obetydliga reformistiska eller centristiska sekter uppträder vid valurnorna, är vi tvingade att mana till en blankröst från de klassmedvetna arbetarnas sida. Detta skall inte förväxlas med en bojkott av valen, vilket bara är tillåtet som en taktik när arbetarnas revolutionära masskamp ställer parlamentets störtande som ett omedelbart perspektiv.
Arbetar- och bonderegeringen och proletariatets diktatur
Det strategiska målet för proletariatets kamp är övergången till kommunismen. För att genomföra denna övergång måste proletariatet upprätta sin egen diktatur. Efter att ha erövrat statsmakten kan inte proletariatet omedelbart överge den, som anarkisterna tror. På det nationella och internationella planet kommer bourgeoisin att sammansvärja sig och sträva efter att genomföra sin kontrarevolution. För att krossa bourgeoisins motstånd och skydda revolutionen är arbetarklassen tvungen att påtvinga hela samhället sin vilja. Den utövar öppet sin klassdiktatur på grundval av sin egen, distinkt proletära demokrati (arbetarråd, fabrikskommittéer, arbetarmilisen). Den centraliserar denna demokrati i en nationell regering, en revolutionär arbetar- och bonderegering. Den enda konsekvent revolutionära arbetarregeringen eller arbetar- och bonderegeringen är den som utövar proletariatets diktatur. Under övergångsepoken uppstår emellertid kriser som ställer frågan om makten till proletariatet innan det till sin majoritet vunnits för det revolutionära partiet. I dessa situationer har arbetarklassen naturligt nog vänt sig till sina existerande ledningar för att genomföra ett program i dess intresse när ledarna sitter i regeringen.
Det var under sådana omständigheter som bolsjevikerna använde och Komintern utvecklade parollen om arbetarregeringen och arbetar- och bonderegeringen. Kärnan i den bolsjevikiska taktiken i förhållande till den provisoriska regeringen var att kräva av de småborgerliga ledarna för arbetarna (mensjevikerna) och bönderna (socialrevolutionärerna) att de bryter med bourgeoisin och slår in på kampens väg för en verklig arbetar- och bonderegering.
Revolutionärer kräver inte bara en formell brytning med de borgerliga partierna i regeringsställning utan att arbetarledarna vidtar omedelbara åtgärder för att lösa krisen på bourgeoisins bekostnad. Detta måste inbegripa det omedelbara exproprierandet av imperialistisk egendom och storkapitalisterna under arbetarkontroll, beslagtagande av storgodsen, omedelbar beväpning av arbetarorganisationerna och avväpning av den borgerliga kontrarevolutionen. Den måste upplösa alla repressiva statliga styrkor som används mot arbetar- och bondeorganisationerna och erkänna auktoriteten hos alla arbetar- och bondedemokratins organisationer. På vägen till en sådan regering erbjuder arbetarklassen sin revolutionära hjälp mot imperialisternas och bourgeoisins angrepp samtidigt som den bibehåller sin självständighet och inte tar något politiskt ansvar för den, så länge som dess majoritet består av andra än revolutionärer.
Erfarenheterna från 1917 har visat att mensjevikernas och socialrevolutionärernas vägran att följa en sådan kurs inte var någon villfarelse. Alla senare erfarenheter bekräftar samma sak. De existerande ledarskapen för arbetarna och bönderna kommer, antingen genom folkfronten eller genom borgerliga arbetarregeringar, att göra sitt yttersta för att rädda kapitalismen från ruin. Händelserna i Spanien och Frankrike under 1930-talet, Bolivia på 1950- och 1980-talet och i Nicaragua idag vittnar om detta faktum.
Moderna centrister har följt stalinisterna i att opportunistiskt förvanska parollen om en arbetar- och bonderegering. Medan stalinisterna återupplivade Lenins övergivna formel om ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur” under 1920-talet och deklarerade att det är ett nödvändigt borgerligt stadium i revolutionen, gör de moderna opportunisterna i Fjärde internationalens Förenade sekretariat (FS) samma sak med Trotskijs formel för ”arbetar- och bonderegeringen”. I Algeriet och Nicaragua förklarades småborgerligt nationalistiska regeringar, som inte hade vidtagit några åtgärder för att bryta med bourgeoisin, som ”revolutionära arbetar- och bonderegeringar” värdiga politiskt stöd.
De utnämningar av regeringar bestående av arbetarpartier (socialdemokrater och stalinister) till ”arbetarregeringar” som gjorts från olika grupperingar inom den centristiska ”trotskismen” (lambertisterna i Frankrike och Portugal under 1970- och 1980-talet) är ytterligare en bedräglig och opportunistisk användning av parollen. Enbart när en regering av arbetarpartier av massorna tvingas in i verklig kamp mot den borgerliga ordningen och tvingas att basera sig på massorganisationerna ända till och inberäknat att beväpna dem, kan den betraktas som en revolutionär arbetarregering.
Trots den opportunistiska förvanskningen av parollen om arbetar- och bonderegering förblir den ett vitalt vapen för att skola och förbereda massorna för makten. Vi använder den för att ställa krav på arbetarnas ledare och inför basen avslöja deras vägran att bryta med bourgeoisin. Den tillhandahåller möjligheten att splittra de reformistiska och småborgerligt nationalistiska partierna och vinna basen och de bästa ledarna för en verklig kamp mot kapitalismen och imperialismen.
Eftersom alla krissituationer skiljer sig från varandra och kastar fram olika ledarskap, är parollen nödvändigtvis algebraisk, dvs. en sådan regerings faktiska sammansättning kan inte fastställas i förväg innan den verkliga kampen. Om en arbetarregering som är något annat än proletariatets diktatur skulle bli verklighet, skulle det vara en regering för inbördeskrig mot bourgeoisin. Den skulle antingen få slå till reträtt inför bourgeoisin eller visa sig vara en temporär brygga till denna diktatur. Arbetarregeringen i enhetsfrontens form är inte på något sätt ett nödvändigt historiskt stadium som måste genomgås innan upprättandet av proletariatets diktatur.
Trotskij framställde i sitt övergångsprogram den teoretiska möjligheten att de traditionella ledarskapen i en exceptionell revolutionär kris skulle kunna tvingas att gå längre än de önskade, bryta med bourgeoisin och upprätta en arbetarregering. Historien har verkligen flera gånger uppvisat denna möjlighet i praktiken, men alltid med kontrarevolutionär utgång.
Under exceptionella omständigheter i Östeuropa, Kina, Indokina och Kuba störtade stalinisterna kapitalismen. Agenterna för dessa sociala omvälvningar var byråkratiska arbetarregeringar. De hade inget gemensamt med en revolutionär arbetarregering som öppnar vägen till kampen för socialismen. Samtidigt som byråkratiska arbetarregeringar likviderade kapitalismen, gjorde de detta på ett kontrarevolutionärt sätt. Innan stalinisterna exproprierade bourgeoisin ströp de alla självständiga organ för arbetardemokrati för att försäkra sig om upprättandet av sitt eget kaststyre.
Proletariatets uppgift i sådana omständigheter är inte att mana till stopp för exproprieringen av kapitalisterna utan att kämpa mot det byråkratiska sätt som den genomförs på. Genom att sätta kampen för proletär demokrati i förgrunden, genom att kräva att stalinisterna erkänner arbetarkontrollens regim i fabrikerna, genom att beväpna massorna och upplösa de stalinistkontrollerade säkerhetsstyrkorna, kan massorna organiseras för att fortsätta exproprieringsprocessen men besegra den planerade kontrarevolutionära utgången: skapandet av en degenererad arbetarstat som blockerar vägen till socialismen.
Arbetarråden och kampen för arbetarklassens makt
Den paroll som kröner övergångsprogrammet är parollen om sovjeter eller arbetarråd. Om fabrikskommittén är dubbelmaktens organ i fabriken, så är arbetarrådet samordnat i nationell skala dubbelmaktens organ i samhället som helhet. Verkliga arbetarråd uppstår på lokal och nationell grund när samhället går in i en revolutionär kris, när massorna växer ur sina traditionella organisationers begränsningar och vänder sig till revolutionära former av kamp och organisation. En revolutionär kris existerar när samhället inte längre kan fungera på det gamla sättet: bourgeoisin är splittrad och förlamad av regeringskriser och massorna vägrar tolerera den gamla regimen och demonstrerar upprepade gånger sin vilja att offra allt för att besegra den.
Genom kapitalismens hela historia har det funnits revolutionära perioder som kännetecknats av en utdragen serie ekonomiska och politiska kriser vilka enbart löstes när ett grundläggande nederlag tillfogades den ena av de stridande klasserna. Därefter tillät ett radikalt nytt ekonomiskt och politiskt styrkeförhållande kapitalismens stabilisering och vidare utveckling. Revolutionära krisperioder omfattar ett land, en kontinent eller hela världen. De varierar i längd och djup, med de allvarligaste relaterade till krig, framgångsrika revolutioner eller kontrarevolutioner.
En revolutionär period kan bestå av flera korta faser eller situationer. En förrevolutionär situation är för handen när en djupgående ekonomisk kris medför massiv inflation (eller deflation), arbetslöshet och konkurser. Genom dessa katastrofer avslöjas det kapitalistiska systemets döende karaktär för miljoner. En förrevolutionär situation kan också uppstå ur ett militärt nederlag, som i Ryssland 1905. Sådana krissituationer tenderar att ge upphov till en politisk kris, som tvingar bourgeoisin att antingen tillgripa ett mer auktoritärt styrelsesätt eller samarbeta med arbetarledarna för att lösa krisen på arbetarklassens bekostnad. Splittringar inom den härskande klassen om vilken kurs som bör tas ger proletariatet ytterligare en impuls för att ge sig in på alltmer militanta, generaliserade och politiska kampformer. En revolutionär situation uppstår.
I en förrevolutionär situation koncentreras det revolutionära partiets uppgifter till att föra fram den politiska klasskampens mest generaliserade paroller (generalstrejk, arbetarnas självförsvar, byggandet av embryon till arbetarråd såsom aktionsråd, strejkkommittéer, enhetsfrontskommittéer). I en revolutionär situation är det väsentligt att omvandla alla sådana organ till fullt utvecklade arbetarråd: den direkta kampen för makten kan inte längre skjutas upp. Skulle arbetarklassen misslyckas med att genomföra en segerrik revolution så kommer kontrarevolutionen att segra antingen i form av en diktatur (fascistisk eller bonapartistisk) över arbetarklassen och dess allierade eller i den ”demokratiska kontrarevolutionens” mer begränsade form. Den senare lämnar den borgerligt demokratiska konstitutionen mer eller mindre i funktion men underkastar det revolutionära avantgardet terror från militären, polisen och domstolarna.
Dessa kontrarevolutioner markerar tydligt den revolutionära periodens slut. Vad som följer kan visa sig vara en lång kontrarevolutionär period av det slaget som följde på de tyska arbetarnas nederlag 1933 eller nederlaget för de chilenska arbetarna 1973. Om en djupgående lättnad i den ekonomiska och politiska krisen inträffar kan å andra sidan en period som inte är revolutionär, en period av social stabilisering inträda. När de grundläggande motsättningar som ger upphov till revolution består och arbetarklassen inte har lidit ett historiskt nederlag, kan emellertid en mellanrevolutionär period öppna sig innan kampen på nytt blossar upp mellan arbetarklassen och bourgeoisin. Fastställandet av dessa periodförändringar kan vara avgörande för ett revolutionärt partis tillväxt eller till och med dess överlevnad. Det är av stor vikt att anta den lämpliga defensiva eller offensiva, legala eller illegala taktiken och därtill hörande organisationsmetoder.
Ryssland i februari 1917, Tyskland 1918, Spanien under 1930-talet och många andra exempel demonstrerar att om proletariatet lyckas upprätta sin egen väpnade makt utan att samtidigt helt och hållet krossa bourgeoisins väpnade makt, så uppstår en situation av dubbelmakt i vilken två olika klassers regimer konfronterar varandra. Denna situation av dubbelmakt är av naturnödvändighet instabil. Den kan bara existera under någon längre tid om arbetarnas väpnade makt är stark och bourgeoisin har förlorat kontrollen över betydande delar av sina egna väpnade styrkor och fruktar den slutliga konfrontationen.
Dubbelmakten kan alternativt vidmakthållas under en viss tid om proletariatets reformistiska eller centristiska ledarskap vacklar när de ställs inför uppgiften att leda kampen mot en slutlig uppgörelse. Sådana krafter inom arbetarrörelsen söker antingen upplösa dubbelmakten till förmån för den ”legitima” (borgerliga) staten eller skapa en permanent dubbelmaktsstat. Detta schema, som strävar efter att skapa en hybridstat med ett parlament sida vid sida med arbetarråd, slutar alltid i misslyckande (Tyskland 1918-23), eftersom det försöker försona det oförsonliga. Vänsterreformisternas eller centristernas försök att ”kombinera” arbetarråd med parlamentarisk demokrati är helt enkelt ett sätt att demobilisera massornas revolutionära kamp.
En situation av dubbelmakt är inte, även om det är ett stort steg framåt jämfört med bourgeoisins obestridda herravälde, ett oundvikligt stadium eller ett strategiskt mål i sig. Vårt mål är det totala utplånandet av den borgerliga staten och vi eftersträvar att ersätta dubbelmakten med den proletära diktaturen, upprättad genom det väpnade upproret. Detta mål kan bara uppnås om det revolutionära partiet vinner ledningen i arbetarråden. Endast då kan kontrarevolutionen besegras och parollen ”all makt till arbetarråden” förverkligas.
Embryonala arbetarråd kan uppstå i många olika former – ur revolutionerade fackföreningar, fabrikskommittéer eller ur aktionsråd som byggts kring enskilda strider. Även om vi inte gör en fetisch av formfrågan, insisterar vi emellertid på att det inte finns något substitut för kamporgan som uttrycker kärnan i arbetarrådet. Vi strävar efter att utveckla och rikta in de olika formerna av embryonala arbetarråd mot att bli verkliga arbetarråd. Fabrikskommittéer och fackföreningar kan inte, oavsett hur radikala de är, i sig själva tjäna som arbetarråd. Anledningarna till detta är inneslutna i arbetarrådens natur.
Arbetarråd är inte specifika för fabriker eller industrier. De är verkligen vitala medel för att organisera och vinna delar av samhället, som fattigbönderna och de meniga soldaterna, till proletariatets sida. Alla de som är indragna i kamp representeras i sådana råd. De består av delegater från fabrikerna, fackföreningarna, alla arbetsplatser, arbetardistrikten, bondekommittéerna och arbetarpartierna. De bryter ner barriärer mellan sektorer och sätter kämpande klassenhet i deras ställe. De har en territoriell karaktär och drar in alla exploaterade och förtryckta inom en stad eller region. Genom regelbundna val och rätten att återkalla skapas den mest demokratiska formen av representativ organisation för de arbetande som någonsin setts i historien. Eftersom de är fria från gamla byråkratiska apparater är de omedelbart känsliga inför förändringar i massornas stämningar, politiska åsikter och militans. Arbetarråd är det säkraste medlet för att avgöra det kämpande proletariatets faktiska vilja.
På grund av dessa drag är arbetarråd på ett unikt sätt lämpade för revolutionär kamp. I perioder av social fred kan arbetarrådet inte vara en varaktig organisation. Det lever och andas genom daglig strid med bourgeoisin. Genom att kontrollera alla dess rörelser, organisera motstånd mot varje angrepp och kämpa för massornas intressen representerar det och höjer massornas kampvilja med varje framgång som uppnås. Ingen annan organisationsform är så flexibel som arbetarrådet i genomförandet av de taktiska manövrer som krävs i den revolutionära kampen mot bourgeoisin.
Sist men inte minst är arbetarråd den framtida arbetarstatens administrativa grund. De är organ för arbetarklassens makt. Likaså kommer arbetarmilisen att omvandlas från upprorets verktyg till en bastion för arbetarstatens försvar mot kontrarevolution. Varje revolutionär situation har visat att arbetarklassen inte endast kan lägga beslag på det existerande statsmaskineriet och använda det för att bygga socialismen. Nya proletära organisationer måste inta den kapitalistiska statens plats. Arbetarråden, som i en situation av dubbelmakt är tvingade att utöva kontroll över produktionen, det offentliga livet och distributionen, är idealiskt lämpade för uppgiften att sköta arbetarstaten. De är både revolutionära instrument i kampen för makten och revolutionära maktorgan. Ingen har ännu uppfunnit en organisationsform som är överlägsen i dessa avseenden. Försök att finna substitut för arbetarråd leder oundvikligen till opportunistiska fel.
Upproret
Det revolutionära partiets uppgift i arbetarråden är att kanalisera all kamp mot målet att krossa den kapitalistiska staten. För att förverkliga detta mål är generalstrejken och den väpnade resningen nyckelvapen. Resningar har visat sig vara framgångsrika utan en generalstrejk (som i Petrograd i oktober 1917), men generalstrejken är under många omständigheter en viktig revolutionär kampmetod eftersom den paralyserar den kapitalistiska fienden och dess stats alla funktioner. Den ställer frågan: vem styr samhället, kapitalisterna som äger det eller arbetarna som sköter det? Den placerar kampen för makten överst på dagordningen. Men i sig kan ett undanhållande av arbete i masskala inte besvara frågan om vem som styr? Därför måste en generalstrejk bereda vägen för den väpnade resningen.
Historien visar att proletariatet endast kan beröva bourgeoisin statsmakten med våldsamma medel. Naturligtvis kommer den grad av våld som är behövligt att variera i enlighet med styrkeförhållandena vid resningens början. Det kommer speciellt att vara beroende av i vilken utsträckning de väpnade styrkorna har vunnits över till proletariatets sida. Arbetarklassen måste emellertid räkna med att möta maximalt motstånd från borgarna och måste därför maximera sina egna styrkor och krossa motståndet. En resning ledd av en revolutionär minoritet kommer alldeles klart, utan en revolutionär situation i vilken massorna helt står bakom det revolutionära partiet, att vara en äventyrlig kupp och kommer att leda till bakslag för den revolutionära kampen. Partiet måste ha vunnit över majoriteten av de organiserade arbetarna i de större städerna och samhällena om den nya regim som upprättas av resningen skall vara stabil och permanent.
Resningar har historiskt sett ägt rum i två former. Den första är ”februarirevolutionen” (Frankrike 1848, Ryssland 1917): spontana resningar av massorna mot diktatoriska regimer där inget dominerande medvetet revolutionärt parti leder massorna. Här kan utgången bli en demokratisk borgerlig regim, en situation av dubbelmakt eller i sällsynta och exceptionella omständigheter en seger för arbetarna av Pariskommunens typ under ett ledarskap som antingen inte vill inneha makten eller inte vet hur den ska konsolideras eller utvidgas. Den revolutionära minoritetens inställning till en sådan spontan resning är att helt och fullt delta i den, att sträva efter att ge den medveten ledning, särskilt genom kampen för arbetarråd och en revolutionär arbetar- och bonderegering baserad på dem.
Den andra typen av resning är det medvetna, planerade och tvångsvisa överförandet av statsmakten till proletariatet enligt den ryska oktoberrevolutionens modell. Resningens genomförande är en teknisk uppgift som kräver konspiratorisk planering. Arbetarråden måste vinnas för målet med en resning och arbetarmilisen och de regementen som är vänligt sinnade är medlen för att genomföra resningen. Men endast det revolutionära partiet kan tillhandahålla generalstaben för att leda denna resning. Medan partiet kan använda sig av underofficerares hjälp måste alltid dessa officerares befäl begränsas till militära aktioner och övervakas av valda kompani- och regementskommittéer. Erövrandet av nyckelinstallationer, organiserandet av den nya regimens försvar, distributionen av vapen och fördelningen av proletära upprorsmän/kvinnor kan inte lämnas till massornas spontanitet eller ”upplysta offpicerare”. Partiet är avgörande för att samordna denna ak tion. Men dagen efter en segerrik resning kommer belöningen för sådana förberedelser att stå klar: krossandet av den kapitalistiska staten och upprättandet av en proletär diktatur på grundval av arbetarrådens makt.
Kapitel 4: Strategi och taktik i halvkolonierna
Sedan 1945 har kapitalismen fullbordat sin uppgift med att utplåna eller helt och fullt underordna återstoderna av tidigare produktionssätt. Men trots detta inträngande i varje hörn i den tidigare koloniala världen har vi inte bevittnat en omfattande utveckling av starka nationella borgarklasser. Medan imperialismen har närt och till och med skapat en halvkolonial bourgeoisie i formellt självständiga stater, har den inte släppt sin dominans över det ekonomiska och politiska livet i dessa stater.
Under den imperialistiska epokens tidiga fas upplevde de unga och embryonala nationella bourgeoisierna i de koloniala länderna nationellt förtryck. Kolonialmakter och sedan imperialistmakter påtvingade de förtryckta nationerna sitt storskaliga kapital och utplånade därigenom många små lokala och självständiga företag. Detta berövade i sin tur den lokala bourgeoisin varje betydelsefullt politiskt inflytande i kolonialadministrationen. Under dessa omständigheter drevs den koloniala bourgeoisin till att spela en viktig roll i kampen mot imperialistiskt styre. Genom att använda bedrägliga fraser och falska löften kunde rörelser som den indiska nationalkongressen och Kuomintang mobilisera massuppslutning från alla plebejiska klasser för sina egna syften.
Ändå stod dessa ”nationalrevolutionära rörelser”, som Komintern beskrev dem, under ledning av en klass (bourgeoisin) som gång på gång skulle visa sig ovillig att föra en konsekvent kamp mot imperialismen. Bourgeoisins rädsla för arbetarklassens och jordhungriga bönders revolutionära potential gjorde den till en vacklande och förrädisk ledning för antiimperialistiska strider. Den visade sig vid första bästa tillfälle villig att kompromissa med och sälja sig till imperialisterna, och dränkte ofta sin ”egen” revolutionära rörelse i blod (Shanghai 1927).
Efter andra världskriget nedmonterades de gamla kolonialimperierna under den amerikanska imperialismens överinseende och ersattes gradvis av de halvkoloniala system som är förhärskande idag. De gamla försvagade imperialistmakterna – Storbritannien, Frankrike, Holland och Portugal – tvingades ge politisk självständighet åt sina kolonier. Den nationella bourgeoisin var oförmögen, förutom vid enstaka tillfällen, att gå utöver strategin med fredliga påtryckningar på imperialisterna för att de skulle dra sig tillbaka. I koloni efter koloni ledde de småborgerliga nationalisterna, ofta i allians med stalinisterna, kampen för självständighet. Överallt där imperialisterna höll ut till sista stund (Algeriet, Malaya, Vietnam, Aden, Mozambique, Angola, Zimbabwe) tillgrep de småborgerliga nationalisterna revolutionärt nationalistiska kampmetoder.
Trots löften till massorna att lyfta bort det imperialistiska herraväldets tyngande börda, använde dessa ”revolutionärer” statsmakten, när de väl gripit den, till att undertrycka proletariatet och fattigbönderna, dämma upp och utveckla kapitalismen och skydda imperialisternas intressen. Både borgerliga och småborgerliga nationalister visade sig vara oförmögna att fullfölja även de mest grundläggande borgerligt demokratiska uppgifterna i revolutionen mot imperialismen. Nationell självständighet förblev en fiktion så länge som ländernas ekonomier dominerades av imperialismen. Några av de nya härskande klasserna – i Taiwan, Sydkorea, Filippinerna, Iran, Kenya – förlitade sig på öppet samarbete med de imperialistiska makterna för att utveckla sina industrier och sitt jordbruk. Dessa stater utvecklade ekonomier som helt och hållet är bundna till imperialismens arbetsfördelning i världsskala. De erbjöd arbetarrörelser kontrollerade av polisstater och tillhandahöll arbetskraft som kunde superexploateras för att uppmuntra imperialistiska investeringar.
Vid den andra extremen experimenterade en del halvkolonier med nationellt isolerade utvecklingsförsök och minimerade eller reducerade betydligt sina band med imperialismen, ofta genom att förlita sig på ekonomiska band med det sovjetiska blocket. Dessa regimer antog ofta en vänsterbonapartistisk karaktär, balanserade mellan imperialismen å ena sidan och hårt kontrollerade massmobiliseringar å den andra. De utformade medvetet sin ekonomiska utveckling efter erfarenheterna av Stalins industrialiseringspolitik, drev stora ”statskapitalistiska” projekt och upprättade omfattande statsbyråkratier som ett viktigt socialt stöd. Genom sådana metoder sökte dessa regimer en väg till ”oberoende kapitalistisk utveckling”, i verkligheten en väg till att bli medlem i de imperialistiska nationernas exklusiva klubb. Denna strategi visade sig vara en ekonomisk katastrof i land efter land. Stagnation och imperialistiskt tryck framtvingade ett sammanbrott tillbaka i imperialismens armar. Perons Argentina, Nassers Egypten, Bandaranaikes Sri Lanka och Nyereres Tanzania är bara några exempel på var denna strategi misslyckades. Krisen i Burma, Algeriet och Angola mot slutet av 1980-talet visar att andra statskapitalistiska regimer följer i spåren. Självtillräcklighet är en utopi och det är alltid massorna som tvingas betala för dess misslyckande. Oavsett vilken strategi de halvkoloniala bourgeoisierna slog in på, och en del som Indien försökte sig på en kombination av båda, blev resultatet detsamma – kroniskt beroende ekonomier, enorm fattigdom för massorna, stagnation och växande skuldbörda till imperialismen. Enbart i Sydafrikas exceptionella omständigheter visade det sig möjligt för en halvkolonial makt att bryta sig ur denna cykel och ansluta sig till imperialisterna som juniorpartner.
De borgerliga nationalisterna var oförmögna att uppnå verklig självständighet och var lika oförmögna att bibehålla politisk demokrati. Medan imperialisterna hycklande sjöng den ”parlamentariska demokratins” lov och till och med efterlämnade konstitutioner som var utformade efter dess engelska eller amerikanska varianter, såg de belåtet genom fingrarna med dess omedelbara störtande när demokratiskt valda regeringar hotade deras ekonomiska intressen. Bara en minoritet av de mest utvecklade halvkolonierna har varit förmögna att upprätthålla parlamentariska regimer under någon längre tidsperiod. Men även i dessa länder, som i fallet med Chile 1973, har imperialismen intervenerat direkt för att störta demokratiska regimer som de ansåg hotade dess intressen.
När de borgerliga nationalisterna har konfronterats med böndernas krav på en genomgripande lösning av jordhungern, har de varit ovilliga att vidta några radikala åtgärder som kunde hota deras allians med de halvfeodala godsägarna eller storkapitalistiska bönder. Där de har tvingats genomföra större jordreformer – Bolivia, Peru, Punjab i Indien – har det alltid varit för att undvika en revolutionär lösning på jordfrågan. En reformistisk lösning påtvingad uppifrån, som temporärt lugnade bönderna, framskapade huvudsakligen en ny klass av småbönder, utsvultna på krediter och maskiner och i händerna på ockrarna, bankerna och de rika bönderna.
För att genomföra och upprätthålla sin utsugning har en del av imperialismens strategi alltid varit att härska och söndra. I många fall introducerades dessa uppsplittringar av imperialistiska makter som avsiktligt favoriserade en särskild minoritet av befolkningen i sin kolonialapparat, som i Sri Lanka eller Cypern. I andra fall, där rester av förkapitalistiska och religiösa uppdelningar fortfarande existerade, grep man tag i dessa, odlade och bevarade dem i imperialismens intresse. Den nedärvda arbetsfördelning som det indiska kastsystemet vilar på institutionaliserades exempelvis av den brittiska kolonialismen och hjälpte till att bevara ett mått av lantlig foglighet. Det inhemska godsägarsystemet och den inhemska kapitalismen kunde utnyttja detta system till sin fördel. Idag är kastsystemets systematiska diskriminering och institutionaliserade ojämlikhet fortfarande starkt trots den moderna kapitalismens utveckling i Indien. Även här har den ”självständiga” bourgeoisin varit oförmögen att förena sin nation på grundval av lika rättigheter.
Trots påståendena från de teoretiker som starkt betonar ”tredje världens” beroende, att extensiv kapitalistisk utveckling i den imperialistdominerade världen inte var möjlig, har imperialistiskt kapital uppnått just detta och under denna process skapat miljoner nya lönearbetare. Under de två sista decennierna har denna halvkoloniala arbetarklass beträtt den självständiga klassaktionens väg bara för att stöta mot begränsningarna hos sina egna syndikalistiska, stalinistiska och nationalistiska ledarskap. Det finns en ledarskapskris inom den halvkoloniala arbetarklassen. I många länder är till och med kärnan till ett revolutionärt kommunistiskt parti frånvarande. Detta har tillåtit småborgerliga politiska formationer av alla de slag att hamna i spetsen för antiimperialistiska massaktioner och oundvikligen förråda dem.
I kampen mot utsugning – i fabrikerna, i gruvorna och på plantagerna av inhemskt liksom imperialistiskt kapital – måste världens arbetarklass använda hela skalan av övergångskrav och taktiska förhållningssätt. Dessutom faller det på arbetarklassen att leda en revolutionär kamp för fullbordandet av de återstående borgerligt demokratiska uppgifterna. Nationell enhet och oberoende, jordrevolution och politisk demokrati är miljoner arbetares, bönders och halvproletärers brinnande krav. Arbetarklassen måste närma sig kampen för deras fullständiga genomförande från den permanenta revolutionens ståndpunkt.
De nationella, agrara och demokratiska frågorna är själva historiskt betraktat borgerliga frågor. Men i den imperialistiska epoken är det inte längre möjligt att helt lösa dessa frågor under kapitalismen. Halvkoloniernas militära, politiska och ekonomiska beroende, efterblivenhet och ekonomiska ojämnhet är fundamentala för den imperialistiska världsordningen. Det kan inte finnas något separat stadium i revolutionen vari kapitalistiska egendomsförhållanden bibehålls under tiden som de borgerligt demokratiska uppgifterna helt genomförs. Hela den antiimperialistiska kampens historia efter 1945 bekräftar denna grundsats i Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. De antiimperialistiska massrörelsernas ”segrar” bekräftar det ännu mer åskådligt än de talrika nederlagen.
Genom att vägra expropriera den nationella liksom den internationella bourgeoisins företag och banker och tillgodose de fattiga och jordlösa böndernas krav förseglade ledarna för revolutionerna i Nicaragua, Zimbabwe och Iran sitt fortsatta underordnande i förhållande till imperialismen. Även där militärbonapartistiska regimer, som i Burma, Egypten och Libyen, tvingades nationalisera ekonomin och skapa en statsägd infrastruktur har de misslyckats med att bryta de ekonomiska bojor som binder landet till imperialismen. Stagnation som uppstått ur självtillräcklighet, skulder och återuppträdandet av en nationell bourgeoisie utanför statssektorn: sådant har mönstret varit för de länder där bonapartismen förskansade sig.
Endast där kapitalismen fullständigt har ryckts upp med rötterna (Kina, Kuba, Vietnam, Kampuchea) har halvkoloniala revolutioner haft möjligheten att bryta den imperialistiska världsekonomins grepp över sina länder. Men även här har stalinisterna avbrutit den permanenta revolutionen och har inte framgångsrikt övervunnit arvet efter den imperialistiska dominansen. I många av dessa stater har förtrycket av nationella minoriteter intensifierats, exempelvis mot kineserna i Vietnam eller tibetanerna i Kina.
Kombinationen av byråkratisk planering och stalinismens ”nationella väg till socialismen” har strypt potentialen i de postkapitalistiska egendomsförhållandena och lämnat de före detta halvkolonierna som den svaga länken i kedjan av degenererade arbetarstater. De förblir i hög grad beroende av den sovjetiska byråkratin för att garantera sina ekonomier. Moskvabyråkratins växande ovilja att göra detta kommer att öka inhemska påtryckningar för restauration och stärker de delar av stalinisterna som önskar öppna ekonomierna för imperialistisk penetrering under ”marknadssocialismens” täckmantel. I dessa länder kan endast en politisk revolution som utplånar den stalinistiska byråkratin och upprättar verklig rådsdemokrati erbjuda en väg framåt för arbetarna och fattigbönderna och göra det möjligt för dem att slutgiltigt göra upp med imperialismen.
Exproprieringen av storindustrierna, bankerna och finanshusen, införandet av statsmonopol på utrikeshandeln och revolutionens internationalisering måste vara de första stegen för varje segerrik halvkolonial revolution. Men endast proletariatet, mobiliserat i arbetarråd och en arbetarmilis, kan genomföra dessa uppgifter på ett helt igenom progressivt sätt. I denna process måste arbetarklassen dra till sig de breda skikten av bönder och halvproletärer kring det fullständiga lösandet av de nationella, agrara och demokratiska frågorna.
Jordrevolutionen i halvkolonierna
Ännu idag förblir bönderna en absolut majoritet av befolkningen i halvkolonierna, tagna som helhet. Proletariatet måste använda sig av de fattiga och jordlösa böndernas missnöje och aspirationer om dess revolution ska bli verkligt global. Under hela den imperialistiska epoken har jordfrågan visat sig vara en av de viktigaste och mest explosiva av den borgerligt demokratiska revolutionens ofullbordade uppgifter. Böndernas kamp för jord har varit drivkraften i kampen för nationellt oberoende gentemot imperialismen. Så var det i Kina under 1930- och 1940-talet och i Indokina på 1950- och 1960-talet. Dessutom tillhandahöll den agrara revolutionen en mäktig social kraft för politisk demokrati gentemot självhärskardömet i Ryssland 1917. Sedan andra världskriget har den varit en av de viktigaste utlösarna av uppror mot hatade härskaroligarkier i halvkolonierna (t.ex. Nicaragua 1979, Filippinerna 1985). Överallt där böndernas kamp för jord avsiktligt har separerats från kampen för nationellt oberoende (Irland 1880-1921) eller politisk demokrati (Spanien 1931-39) fullbordades inte en enda av de borgerligt demokratiska uppgifter som var för handen.
I den imperialistiska epoken övergav bourgeoisin, både den imperialistiska och den halvkoloniala, varje anspråk på revolutionär kamp mot förkapitalistiskt godsägarvälde. Imperialisterna försökte kuva proletariatet och bönderna genom allianser med de feodala jordägarna. På detta sätt bevarade imperialismen halvkoloniernas efterblivenhet och underkastade jordbruket sitt välde genom handel eller kolonialplantager.
I och med upplösningen av kolonialimperierna och upprättandet av amerikansk världshegemoni har kampen mot återstoderna av halvfeodalism fått sällskap av kampen i kolonierna och halvkolonierna mot effekterna av finanskapitalets allt djupare penetrering av jordbruket. Genom att ta sin utgångspunkt i skapandet av en lönsam världsmarknad för jordbruksprodukter drev finanskapitalet på koncentrationen och centraliseringen av jord i halvkolonierna. Det placerade stora territorier under odling för kommersiella grödor riktade mot exportmarknaden. Å ena sidan hjälpte finanskapitalet till med att köpa ut de halvfeodala godsäg arna eller omvandlade dem till jordbrukskapitalister, medan de å andra sidan tyranniserade, bedrog och fördrev miljoner bönder från deras jord. Därför har länder som var självförsörjande med livsmedel för den inhemska marknaden förvandlats till importörer av grundläggande livsnödvändigheter, med stora profiter till jordoligarkierna och de multinationella företagen som resultat. Den agrara revolutionens huvudsakliga dynamik ligger idag i motsättningen mellan massan av bönder som trängts ihop på allt mindre och alltmer ofruktbara jordlotter å ena sidan och storkapitalistiska plantageägare som producerar för export å den andra.
Under decennierna efter kriget har jordreformer ovanifrån försökt avvärja en revolutionär lösning av jordfrågan underifrån genom att skapa ett stabilt skikt av konservativa mellanbönder. Medan de nått partiella framgångar i vissa länder under begränsade tidsperioder löste dessa program inte och kunde inte heller lösa det grundläggande dilemma som den halvkoloniala bourgeoisin står inför: att deras förslavande under imperialismen garanterar att de är oförmögna att antingen göra de övertaliga, jordhungriga bönderna till industri- eller servicearbetare i städerna eller tillhandahålla tillräcklig hjälp åt småbönderna för att förhindra deras nedsjunkande i fattigdom. De överlevande halvfeodala godsägarna agerar i maskopi med finanskapitalet för att underordna bondeekonomin den storskaliga jordbrukskapitalismens behov. Detta dikterar att böndernas lösning på jordhunger, höga räntor, skuldsättning och primitiv teknik bara ionerna ända till och inberäknat att beväpna dem, kan den betraktas som en revolutionär arbetarregering.kan nås genom en allians med arbetarklassen i det revolutionära störtandet av kapitalismen och imperialismen – dvs. permanent revolution.
Naturligtvis kommer inte alla landsbygdens klasser att vara fasta allierade längs denna väg. Bönderna utgör inte någon modern klass med enhetligt förhållande till produktionsmedlen. Ju längre de har kommit ifrån gemensamt jordägande och arbete, desto mer delar de sig i rika kapitalistiska bönder vid den ena polen och jordproletärer vid den andra. Där bönderna har varit förmögna att upprätta ett stabilt grepp om storskalig privategendom på landsbygden, har de alltid varit kapabla att låta sig mobiliseras som massbas för stöd till reaktionära bonapartistiska regimer. När dessa regimer ställs inför en utmaning från proletariatet framställer de demagogiskt arbetarklassen som småbondens fiende.
Längs revolutionens väg kommer städernas arbetarklass först att vända sig till det växande jordbruks-proletariat som arbetar heltid på plantager, farmer, rancher och kvarnar. Få till antalet men med stor social kraft, har dessa arbetare gång på gång visat sig vara de som först bildar solida organisationer (fackföreningar, kommittéer) för att kämpa för bättre betalning och bättre förhållanden. Från sockerarbetarna i Kuba till kaffearbetarna i Nicaragua är det ofta denna klass som genom sina aktioner på ett avgörande sätt har förändrat styrkeförhållandena gentemot hatade diktatorer. De måste kämpa för omedelbara ekonomiska krav och övergångskrav och upprätta en regim av arbetarkontroll och facklig organisering vid anläggningar liksom på plantager. Den nuvarande epokens historia visar också att det är livsviktigt för detta skikt att ta ledningen i försvaret av sina landvinningar mot gods- och plantageägarens dödsskvadroner genom att bilda en arbetarmilis.
Närmast detta skikt i betydelse kommer halvproletariatet: säsongsarbetare inom jordbruket som nödtorftigt måste livnära sig på sin egen lilla jordlott resten av tiden, eller småbonden vars familj inte kan överleva på jorden och som tar arbete i samhällen och städer. Denna klass är stor i Latinamerika, Afrika och delar av Asien och överträffar ofta landsbygdens lönearbetare med tio mot en. Kontakten med plantagerna har höjt dem över ett snävt bondeperspektiv och de har kommit att omfatta mycket av proletariatets kampanda och organisation. Deras säsongsarbete och kringflyttande har inneburit att de också blivit den viktigaste basen för Centralamerikas gerillaarméer. För dem är det viktigt att kämpa för lika betalning och villkoren på plantagerna, för permanenta kontrakt för de som så vill, för jord till dem som tvingas flytta på grund av jordhunger.
Den mest desperata klassen på landsbygden utgörs av den jordlöse bonden, bestulen på sitt arv av oligarkin, koloniala plantageägare liksom av den ”gröna revolutionen”. Idag finns det mer än 600 miljoner jordlösa bönder i halvkolonierna. I Pakistan, Indien och Bangladesh är mellan en fjärdedel och hälften av landsbygdsbefolkningen jordlös. De flesta står inför svält, ett hot som emellanåt lättas genom daglönearbete eller säsongsarbete. Många flyttar till städerna i ett hopplöst sökande efter arbete. Denna klass är en nödvändig allierad till proletariatet och är den största klassen. Det fortsatta stödet från denna klass måste vinnas, även till priset av en uppdelning av de större godsen. Inför dem måste den revolutionära arbetarklassen förbinda sig att förverkliga kraven: jord till dem som brukar den, ockupera jord i träda och den som används i alltför liten utsträckning; försvara jordövertaganden på plantagerna i kampen för uppehället, kommittéer och miliser för de jordlösa bönderna.
Trotskister måste stå i spetsen för de jordhungrigas kamp för jord, oavsett om den riktas mot halvfeodala eller kapitalistiska plantager. Men det är betydelsefullt att kämpa för det tidigaste möjliga bildandet av kooperativ som en övergångsåtgärd. För de som redan drivits till de stora städernas slum och kåkstäderna måste vi kämpa för ett program med offentliga arbeten för att ge dem meningsfulla arbeten och en lön att leva på. Detta måste gå hand i hand med organiserandet av de arbetslösa.
Fattigbönderna kämpar för att förhindra sitt eget nedsjunkande i armén av jordlösa. Deras småbruk är antingen nedtyngda av betungande räntor eller skulder som ett resultat av hårda villkor vid uppköp. Lån för att köpa utrustning och gödningsmedel har ökat denna skuld, ett steg som påtvingats dem på grund av att storleken på deras lotter inte kan garantera uppehället för fattigbondens familj. Fattigbonden kan vara förtryckt av storgodsen eller storbonden. Här måste de omedelbara nyckelkraven vara: avskaffande av räntor och uppsägning av alla skulder till landsbygdsockraren och handelsmannen i staden, för statskrediter till maskiner och gödning, för uppmuntran av de bönder som bara odlar för eget behov att frivilligt ansluta sig till produktions och handelskooperativ.
Många bönder finner att den enda vägen att tjäna till livsuppehället är att odla grödor som är relaterade till narkotikaindustrin. De utsugs hänsynslöst av narkotikabaronerna och förföljs av de imperialistiska agenturerna för ”narkotikabekämpning”. Vi kräver böndernas rätt att odla narkotikarelaterade grödor på fri och laglig grund. Vi kräver upphandlandet av sådana grödor från statens sida till priser som fastställts av arbetarnas och böndernas priskommittéer.
Mellanbönderna är vanligen ett litet skikt som misstänker att proletariatet planerar att upphäva deras privategendom och har i allmänhet tillräckligt med överskott för att sälja med profit i städerna. Ändå är också de ofta utsugna av mellanhänderna. I varje sammanstötning om löner och förhållanden mellan mellanbönderna och de arbetare som de sysselsätter måste proletariatet stöda de senare. Mot mellan- och småböndernas krav på bättre priser för sina produkter (ett krav som särskilt uppstår i situationer där arbetarna har tvingat regeringen att kontrollera priserna på basvaror) för vi fram en annan lösning: låt kapitalisterna och jordägarna betala, inte arbetarna! Vi kräver avskaffandet av skulder, utvidgning av krediter, uppmuntran av kooperativ och byggandet av arbetarnas och böndernas gemensamma priskommittéer för att planera och byta frukterna av deras respektive arbete.
De rika utsugande bönderna kommer i allmänhet att återfinnas på bourgeoisins sida överallt där halvfeodalismen har utplånats och imperialismen, i allians med den imperialistdominerade staten, har integrerat storbonden i världsmarknaden. Här kommer revolutionärer att stå på fattigböndernas sida för att expropriera storböndernas jord. Men överallt där halvfeodala band återstår som både förtrycker stor- och fattigbonden är en gemensam kamp möjlig för att göra slut på detta förtryck.
Den imperialistiska jordbruksindustrin, den kapitalistiska bonden och den frånvarande godsägaren kommer å andra sidan finna en oförsonlig fiende i arbetarklassen. Deras egendom står framför arbetarna och fattigbönderna som mekanismer för utarmning. Vi måste påtvinga den nationella bourgeoisin och småbourgeoisin, som kämpar mot jordoligarkier, kravet: nationalisera deras jord utan kompensation; nationalisera de imperialistiska plantagerna och sätt dem under arbetarnas och fattigböndernas kontroll, för ett massivt program med offentliga arbeten för att förbättra villkoren för landsbygdens massor – elektrifiering, bevattning av jorden, tillhandahållandet av rent vatten och adekvata sanitetsanordningar och möjligheter till kulturella aktiviteter.
Endast ett sådant program kan förhindra massutvandring av bönder som av ren hunger drivs till städerna. Omvandlingen och planeringen av jordbruksproduktionen kommer att minska beroendet av kommersiella grödor för export, förbättra jordens produktivitet och öka mängden livsmedel för hemmakonsumtion.
Sådana åtgärder kommer i sig själva att hjälpa till med att lätta trycket på landsbygdsmiljön. Genom att omvandla landsbygden har kapitalismen utsträckt den ekologiska krisen till ständigt nya regioner av världen. Avverkning av skogar, utplånandet av traditionella bevattningssystem, förgiftning av floder med industriavfall och kemiska gödningsmedel fortsätter att skapa verkliga ekologiska katastrofer i många delar av ”tredje världen”. Proletariatets och fattigböndernas kamp måste inkludera ett program för omedelbara åtgärder för att förhindra ekologisk katastrof – stopp för avverkning av hela skogar och genomförandet av nyplantering och bevattningsplaner.
Åren sedan 1945 har visat att den enda verkliga lösningen på fattigböndernas slaveri och jordhunger är avskaffandet av kapitalismen. Det revolutionära partiet måste leda klasskampen på landsbygden till dess höjdpunkt. Vi för fram ett program för det revolutionära exproprierandet av alla kapitalistiska plantager och storbönder utan kompensation från arbetar- och fattigbondesovjeternas sida. Vi kämpar för en politik av statsjordbruk tillsammans med frivillig kollektivisering för små- och mellanbonden som ett program för socialistisk omvandling inom jordbruket.
Den nationella frågan i halvkolonierna
Även om nationell enhet och självständighet var politiska mål för bourgeoisin, hade de ett socialt och ekonomiskt syfte: skapandet av en enhetlig nationell marknad, skyddad mot utländsk konkurrens, inom vilken inhemskt kapital kunde expandera. Idag är imperialismens forna kolonier och mandat, trots formellt nationellt oberoende, i verkligheten inte närmare detta ekonomiska oberoende än vad de var i början av den imperialistiska epoken. De förblir förtryckta nationer. Efterblivenhet och i bästa fall ensidig, beroende industrialisering förblir normen i halvkolonierna. Ingen grad av formell politisk självständighet kan kompensera detta.
Det ekonomiska beroendets bojor smids ur kapitalismens sociala förhållanden och kan bara krossas genom exproprierandet av kapitalismen själv. Av denna anledning har endast arbetarklassen intresse av och förmåga att helt avskaffa det nationella förtrycket av halvkolonierna. Den måste kämpa för:
* Driv ut alla imperialismens och dess gendarmers väpnade styrkor, inklusive FN, och dess säkerhetsinstallationer och rådgivare.
* Upplös de stående väpnade styrkorna – utbildade av och lojala mot imperialismen – och deras ersättande av en beväpnad arbetar- och fattigbondemilis.
* Inställ alla skuld- och räntebetalningar till de imperialistiska finanshusen. Imperialisterna vill inte att skulden skall betalas eftersom det kommer att innebära ett slut på de superprofiter som den ger upphov till och förlusten av ett av dess vapen för att utöva ekonomisk, politisk och militär kontroll över halvkolonierna. Skulderna har tillkommit under villkor som bestämts av imperialismen. Men begränsningarna i den halvkoloniala bourgeoisins ifrågasättande av den imperialistiska dominansen bevisas genom deras accepterande av dessa villkor. Den praktiska effekten av denna feghet är åtstramning för massorna, arbetslöshet, restriktioner för politisk och facklig verksamhet, exportorienterad produktion och som ett resultat därav jordhunger.
* Mot strategin med begränsning av återbetalningarna till en viss procent av exporten eller BNP. Mot ett moratorium på utlandsskulden som bara innebär att betala imperialismen mer senare. Skulden har redan betalats flera gånger om genom uppdrivna räntesatser och plundrandet av halvkoloniernas naturresurser.
* Återför alla betalningar och återställ naturresurser. För återlämnandet av det ovärderliga arkeologiska arv som under årens lopp stulits av imperialistiska plundrare.
* Nationalisering utan kompensation av banker, finanshus och storindustrier och avskaffandet av alla specialöverenskommelser och gemensamma företag mellan statsägda industrier och finanskapitalet.
Proletariatet måste förutom att bryta imperialismens strupgrepp på den halvkoloniala ekonomin även kämpa för nationell enhet och rätten till självbestämmande för de nationaliteter som förtrycks inom halvkolonierna. De godtyckliga gränser som stakats ut av imperialismen i dess kollektiva uppdelning och omfördelning av världen på 1880-talet, 1919 och 1945, delade många nationaliteter och folk och skapade nationella minoriteter inom de koloniala och halvkoloniala staterna. Medan nationalismen hos koloniernas nationella bourgeoisie hade ett relativt progressivt innehåll i den utsträckning som den riktades mot rester av feodalismen eller mot imperialismen, omvandlades den när den uppnådde politisk makt ofta till ett vapen för förtryck av nationella minoriteter, som i Turkiet och Burma.
Långt ifrån att lösa de många nationella problem som skapats eller underblåsts av imperialismens uppdelning av världen, och oförmågan hos den halvkoloniala bourgeoisin att förena eller ekonomiskt utveckla nationen, resulterar detta i fördjupandet av regionala ekonomiska skillnader, återupplivandet av gamla nationella motsättningar och skapandet av nya (t.ex. i Indien).
Överallt där en verkligt nationell rörelse grundad på medvetenhet, språk, kultur och territorium existerar, måste proletariatet stöda dess rätt som en förtryckt nation till självbestämmande. Detta stöd är ovillkorligt: dvs. vi kräver inte att nationalisterna antar kommunistiska kampmetoder innan vi ger vårt stöd. På samma sätt som vi är kritiska till nationalisternas mål, så kritiserar vi även deras metoder, som ofta reducerar den nationella kampen till väpnade aktioner av några få utvalda. Någon rätt till separat statsbildning existerar dock inte där utövandet av självbestämmande är grundat på nationellt förtryck av ett annat folk, t.ex. Israel, Nordirland.
Proletariatet är en internationalistisk klass som strävar efter att på socialistisk grund förena folk och nationer genom frivillig union eller federation. Vårt allmänna program är inte för skapandet av alltfler separata nationalstater eller uppbrytandet av stora ”multinationella” stater i ett antal beståndsdelar som ett sätt att befria sådana länder från vare sig imperialistiskt eller kapitalistiskt förslavande. Samtidigt som kommunister argumenterar mot dessa falska lösningar, erkänner de att när ett sådant krav väl omfattas av massan av arbetare och bönder, uttryckt exempelvis genom omröstning eller genom väpnad masskamp och inbördeskrig (Bangladesh), måste revolutionärer ställa sig i främsta ledet av en sådan kamp för att uppnå en separat stat. Både inom förtryckarnationen och i det område som vill avskiljas reser kommunister detta krav samtidigt som de fortsätter att varna för att endast socialistisk revolution och inte avskiljande kommer att erbjuda en varaktig lösning för massorna.
Samtidigt som arbetarklassen måste kämpa för legitima nationella rättigheter för förtryckta folk, innebär dess internationalistiska strategi att den bekämpar alla nationalistiska ideologier, även de som omfattas av de förtryckta. Denna nationalism kommer oundvikligen att stöta ihop med arbetarklassens utveckling till en medveten kraft när den försvarar sina egna klassintressen och kommer således att bli reaktionär. Medan vi stöder kampen för självbestämmande, inklusive avskiljande, exempelvis i Kurdistan, Tamil Eelam, Kashmir, Euskadi etc, pekar vi på det utopiska i det nationalistiska projektet att utveckla dessa områden till verkligt självständiga borgerliga stater.
Proletariatet måste kämpa för expropriering av kapitalismen och utvidgandet av demokratisk planering i största möjliga skala. Det kan inte finnas någon lösning på de förtryckta nationernas grundläggande ekonomiska krav genom en reträtt bakom ännu mer inskränkta ekonomiska gränser.
Mot imperialisternas avsiktliga ”balkaniseringspolitik”, som syftar till att splittra och härska över svaga och instabila nationalstater, för kommunister fram kravet på en verklig federation av socialistiska stater för de stater som är bundna till varandra av historiska band som språk, kultur, handel etc. Sådana övergångsparoller kan ha en kraftfull mobiliseringseffekt på massorna, exempelvis i Mellanöstern, Latinamerika och den indiska subkontinenten, eftersom de skär rakt igenom både imperialistiskt utformade uppdelningar och borgerliga och småborgerliga nationalistiska fördomar.
Kampen mot militärdiktaturer och bonapartism i halvkolonierna
De flesta halvkoloniala regimer är försenade i sin ekonomiska och sociala utveckling av imperialismen och har inte kunnat upprätthålla en stabil borgerlig demokrati. Val och parlament har varit episodiska, temporära eller i allmänhet behäftade med diverse inskränkningar av rösträtten, införandet av kvalifikationer som läskunnighet eller ett visst språk och otaliga hinder för röstregistrering.
I konsekvens därmed har olika former av bonapartism varit normen. Sådana regimer har, samtidigt som de är beslutsamma försvarare av kapitalismen, uppnått ett visst mått av självständighet gentemot den härskande klassen, oftast genom sin kontroll av armén och statsmaskineriet. De har berövat kapitalistklassen dess eget direkta politiska styre, liksom de har tyglat eller undertryckt de utsugna klasserna.
Bonapartistiskt styre i halvkolonierna har varierat mellan ”antiimperialistiska” och proimperialistiska former. ”Vänstervarianten” av bonapartism har ofta antagit formen av nationalistiska officersrörelser, rekryterade från de småborgerliga mellanskikten, och har återspeglat världsbilden hos denna klass. Detta skikt, som ser sin framtid gäckad av ekonomisk stagnation, korruption och dess egen bourgeoisis förslavande under imperialismen, har gripit makten i många länder sedan andra världskriget – exempelvis i Argentina, Peru, Libyen, Egypten och Burma. Deras ideologier har lånat element av stalinismen, någon gång från fascismen, och har på ett typiskt sätt proklamerat en ”tredje väg” mellan kapitalism och kommunism. Dessa regimer har försökt övervinna sina länders misslyckade ekonomiska utveckling genom att begränsa imperialistiskt inträngande. De har satsat allt på att främja ”självständig kapitalistisk utveckling” – använt sig av handelshinder, statskapitalistisk industrialisering och jordreform. De har ofta kombinerat en vildsint antikommunism med försök att utveckla och integrera fackföreningsrörelsen och bondeorganisationerna, som ett stöd för sina regimer mot imperialistiskt tryck utifrån och inifrån.
Men ingenstans har sådana regimer öppnat vägen till socialismen. Inte heller skulle de på grund av sin karaktär kunna göra det. I verkligheten har de åter befäst den kapitalistiska staten och ekonomin genom angrepp på arbetarna och inte hejdat sig inför fullskalig repression och till och med massakrer.
I händelse av en allvarlig sammanstötning mellan dessa regimer och imperialismen och dess mest reaktionära agenter kan proletariatet tvingas kämpa sida vid sida med de nationalistiska och demokratiska militärsektorerna. Men hela tiden måste arbetarna bibehålla ett fast klassoberoende och opposition mot dessa temporära allierade. Proletariatet behöver inga militära frälsare eller ledare. Det kan bara gripa makten genom sitt eget uppror, inte genom armékupper.
Det är det grövsta fel att upprätta strategiska block med delar av officerarna eller att utså illusioner om deras förmåga att beväpna och leda proletariatet. Det leder till klassamarbete och programmatiska eftergifter och kan inte åstadkomma annat än att försvaga proletariatets strävan att upprätta självständiga arbetarmiliser och organisera de meniga i armén.
Det oundvikliga misslyckandet för denna ekonomiska och politiska strategi, de upprepade eftergifterna till imperialisterna och den resulterande desillusioneringen av massorna, förbereder dessa regimers störtande och deras ersättande med mer underdåniga, proimperialistiska regimer.
Miljoner arbetare och bönder världen över lider i händerna på grymma högerbonapartistiska regimer. Sådana regimer har ofta framträtt antingen ur vänsterbonapartismens misslyckande (Indonesien 1965, Argentina 1955, Peru 1975) eller som i Chile under 1973 och Bolivia efter 1971 ur krossandet av revolutionära situationer. Dessa regimer utmärks av sitt förslavande under imperialismen, sina försök att krossa arbetarnas och böndernas organisationer och sin användning av dödsskvadroner, tortyr och omfattande brott mot mänskliga rättigheter.
Imperialisternas och deras agenters upprepade användning av sådana diktaturer innebär att kravet på politisk demokrati förblir en brännande fråga för miljoner proletärer och andra jorden runt, från Indonesien till Paraguay. Överallt där proletariatet kämpar vid sidan av småborgerliga och borgerliga krafter för demokratiska rättigheter, måste det göra det utifrån sitt strategiska mål: arbetarrådens makt. Det som proletariatet försvarar är väsentligen sina kamporganisationer, de legala och konstitutionella eftergifter som bourgeoisin tvingats till och de former av borgerlig demokrati (parlament etc.) som arbetarklassen använder som en tribun för att mobilisera och agitera bland massorna. Men arbetarrådens makt är den mest demokratiska formen av klassherravälde i historien och ersätter den demokratiska republiken som strategiskt mål i den imperialistiska epoken.
Trots vårt avvisande av revolutionens begränsning till ett separat demokratiskt stadium, kan vi inte i likhet med sekteristerna dra slutsatsen att demokratiska paroller inte är nödvändiga. Brutala diktaturer ger oupphörligen upphov till demokratiska strävanden och illusioner om borgerligt demokratiska institutioner. Enbart förhärdade sekterister, som är föraktfulla inför nödvändigheten att anknyta till det som är progressivt i massornas demokratiska illusioner kan tro att det är möjligt att ”hoppa över” massornas medvetenhet. Om dessa illusioner ska kunna brytas i praktiken är det nödvändigt med mer än kravet på socialism.
Där de härskande klasserna försöker förvägra massorna fulla demokratiska rättigheter, mobiliserar vi kring demokratiska paroller, inklusive parollen för en suverän konstituerande församling. Vi måste kämpa för en valprocess i vilken det inte finns några inskränkningar i förväg eller hemliga överenskommelser, en valprocess som verkligen är demokratisk för massorna: allmän, direkt, hemlig och lika rösträtt utan några kvalifikationer i fråga om egendom eller läskunnighet. Det måste finnas yttrande- och församlingsfrihet för alla arbetarnas och böndernas partier, försvarade av en beväpnad milis. Vi måste också kräva proportionell representation för alla partier i församlingen i enlighet med erhållna röster, utan några minimispärrar.
Erkännandet av dessa kravs betydelse innebär inte ett omfamnande av centristernas opportunistiska metoder, som har förvandlat kampen för den konstituterande församlingen till ett demokratiskt stadium genom vilket massorna måste passera. Centrism av trotskistiskt ursprung (lambertism, morenism, Fjärde internationalens Förenade sekretariat) har konsekvent svansat efter stalinistiska eller småborgerliga nationalister genom att använda parollen för den konstituerande församlingen på ett sätt som förpassar kampen för arbetarråd och arbetarmakt till efter det att en sådan församling har uppnåtts. Samtidigt har centristerna utsått illusioner om dessa församlingars ”socialistiska” potential. De ”antiimperialistiska” vänsterbonapartisterna har visat sig vara lika skickliga på detta. Om det så är Derguen i Etiopien, Mugabes ”enpartistat”, Ortegas maktlösa ”folkkommittéer” eller Khadaffis folkliga kommittéer, används dessa organisationer i verkligheten för att beröva arbetarna och bönderna deras organisationsfrihet.
Den konstituerande församlingen har därför inget inneboende progressivt innehåll. Den kan vara och har i nittionio fall av hundra varit enbart ett borgerligt parlament med uppgift att skriva en konstitution. Ännu värre är att den i halvkoloniala länder (Brasilien 1982), och även i några imperialistiska länder (Portugal 1975) bara sammankallas när den är underkastad militärbonapartistiska inskränkningar i sin makt och med en redan ingången pakt mellan de reformistiska partierna och militären när det gäller den konstitutionella utgången. Ofta har konstituerande församlingar visat sig vara reaktionära organ i motsatsställning till arbetarnas och böndernas revolutionära kamp- och makt-organ. Detta kan inträffa i halvkoloniala länder där böndernas stora tyngd kan användas av bourgeoisin mot arbetarklassen. Kapitalisterna mobiliserar alla ”medborgares” lika röster för att utgöra en broms på revolutionen. Av denna anledning är det väsentligt att kämpa för och sammankalla den konstituerande församlingen genom byggandet av arbetarnas, soldaternas och fattigböndernas råd. Endast då kan församlingen bli ett vapen för den revolutionära demokratin och inte ett verktyg för bonapartismen, endast då kan församlingen knuffas åt sidan av arbetarnas och fattigböndernas råd när den har spelat ut sin roll.
Även under konstitutionella regimer i de halvkoloniala länderna existerar omfattande element av bonapartism och de används oupphörligen mot arbetarklassen: presidentämbetet med dess makt att deklarera undantagstillstånd, senaten med dess förmåga att kontrollera lagstiftningen, den icke valda domarkåren och framför allt den paramilitära polisen och den stående armén. Alla dessa ämbeten och styrkor reducerar oupphörligt ”demokratin” till ett fullständigt tomt skal. Mot dessa angrepp på demokratiska rättigheter måste arbetarklassen i sitt handlingsprogram resa kravet på avskaffande av presidentämbetet och senaten och skapandet av en enda kammare som väljs åtminstone vartannat år, med rätt för väljarna att återkalla sina deputerade. Till detta måste vi lägga kravet på upplösning av de paramilitära skvadronerna, polisen och den stående armén och skapandet av en beväpnad folkmilis.
Stalinism, småborgerlig nationalism och borgerligt demokratiska krav
I alla sina former har stalinismen förblivit oförsonligt fientlig till den permanenta revolutionens teori och strategi. Stalinismens triumf markerades genom det sovjetiska kommunistpartiets officiella antagande av doktrinen om socialism i ett land. Idén om en nationell väg till socialismen följde ur denna teori. I de halvkoloniala och koloniala länderna inkluderade denna väg passerandet av distinkta och separata politiska stadier: först stadiet av kamp för politisk demokrati och självständig kapitalistisk utveckling i allians med den nationella bourgeoisin, sedan utvecklingen mot socialism när produktivkrafternas nivå ansågs mogna för detta stadium. I den imperialistiska epoken kunde denna strategi bara innebära att stalinisterna sanktionerade förnekandet av proletariatets självständiga intressen överallt där dessa stötte samman med den nationella bourgeoisins intressen i det demokratiska stadiet. Sedan andra världskriget har stalinismen ofta övergett varje anspråk på att det andra stadiet är möjligt för halvkolonierna, eftersom självständig industrialisering är omöjlig.
Vi utesluter inte att det kan uppträda ”stadier” i den levande kampen för arbetarklassens makt. Men det kan aldrig finnas självbegränsade stadier, vart och ett grundat på en separat strategi för en separat period. De distinkta uppgifterna, borgerligt demokratiska och proletära, kombineras och kämpas öppet för i varje ögonblick med arbetarklassens makt som det enda strategiska målet. Men arbetarklassen måste leda småbourgeoisin i städerna och på landsbygden i kampen för de demokratiska uppgifterna. Hela utvecklingen efter kriget visar att det fullständiga genomförandet av återstående demokratiska uppgifter bara kommer att uppnås under proletariatets diktatur, dvs. på grundval av utplånandet av kapitalistisk privategendom och dess system av nationalstater.
Stalinismen har varit så djupt hängiven det ”demokratiska stadiet” att den till och med har gått samman med småborgerligt nationalistiska formationer, för att desto bättre kunna ”dra åt snaran runt proletariatets hals”, som Trotskij sade. Överallt där arbetarklassen spontant brutit sig ur de begränsningar som stalinismen satt upp för proletariatet i den revolutionära processen, har stalinister blivit de mest glödande förespråkarna för att krossa arbetarna och pressa dem tillbaka innanför dessa begränsningar. Den bittra konsekvensen har ofta inte varit förverkligandet av det demokratiska stadiet utan blodig kontrarevolution och diktatur (Indonesien, Chile, Iran).
Allteftersom den imperialistiska epoken har framskridit så har den småborgerliga nationalismen i ökad utsträckning tagit upp den ”nationalrevolutionära” kampens mantel i den halvkoloniala eran. Den har ofta tagit upp revolutionära kampmetoder (uppror, gerillakrig) i strävandet efter nationellt oberoende. Vid några tillfällen har småborgerliga krafter sanktionerat, även om de inte har organiserat, klasskampsmetoder (strejker, ockupationer, jordövertaganden). Ändå är det mål som den småborgerliga nationalismen strävar efter att nå en reaktionär utopi.
Kampen för en ”självständig kapitalism” som hyllar ”social rättvisa” hemma och ”alliansfrihet” utomlands är i imperialismens epok en illusion. De småborgerliga partierna leds vanligen av städernas professionella klasser, medlemmar ur intelligentsian och desillusionerade söner och döttrar till de härskande oligarkierna och kan inte bryta med kapitalismen. Bara under exceptionella omständigheter kan hjälpen från existerande stalinistiska stater göra det möjligt för sådana partier att byråkratiskt störta kapitalismen. Denna handlingsväg har bara förverkligats när den tvingats på dem som det enda sättet att överleva i en konflikt med imperialismen. Under processen går de samman med eller omvandlas till stalinistiska partier. Där sådana partier styr under någon längre tid utan att störta kapitalismen (Nicaragua), berövar de arbetarna och bönderna frukterna av deras kamp i försöken att blidka en ”patriotisk” kapitalisklass. Detta slutar utan undantag med en konservativ kontrarevolution inom regimen (Egypten, Algeriet, Iran) och bourgeoisins uppstigande eller proimperialistiska krafters störtande av de småborgerliga regimerna (Guatemala, Grenada).
Sedan de officiella prosovjetiska kommunistpartiernas stalinistiska urartning har de gång på gång diskrediterat inte bara sig själva utan också själva idén om proletärt ledarskap genom att stöda reaktionära diktaturer i enlighet med Kremls intressen och diplomatiska manövrer. Den borgerliga och småborgerliga nationalismen har stärkts av dessa förräderier. Men dessa krafter har också i sin tur lett arbetarna och bönderna till nederlag. Detta har tillåtit massorna att vända sig till religionen för tröst och inspiration till att kämpa. Således stärks nu i kapitalismens reaktionära epok ideologier som i kapitalismens gryning gick tillbaka inför en självmedveten och uppåtstigande bourgeoisie med dess rationalism och sekulariserade idéer.
Religiösa institutioner spelar i allmänhet en kontrarevolutionär roll i de förtrycktas kamp. För det mesta förespråkar de underkastelsens eller den fredliga reformens ideologi. Men från tid till annan står de i spetsen för massrevolter med syftet att förhindra massorna från att angripa den kapitalistiska ordningen i sig. Oftast har de uppträtt i de ledande kyrkohierarkiernas skepnad för att passivisera motstånd och förgifta arbetarnas och böndernas medvetande. Vid vissa tillfällen och i vissa länder (t.ex. Centralamerika) har det lägre prästerskapet eller lekmannapräster hjälpt bönder och landsbygdsarbetare att organisera självständiga fackföreningar, uppmuntrat läskunnighet, stimulerat politiskt medvetande och övervunnit passivitet. De reformistiska och klassamarbetande projekt som väglett detta arbete har ofta i sin tur kastats åt sidan av arbetarna och bönderna och då har prästerskapet vänt sig mot arbetarna. Detta utesluter naturligtvis inte att enskilda medlemmar av prästerskapet och ännu mindre massan av troende blir indragna i militant eller till och med revolutionär kamp. Men marxisters uppgift är att beslutsamt motsätta sig inflytandet från alla religiösa ideologier.
I Iran tilltvingade sig en sådan reaktionär ideologi hegemoni bland majoriteten av de utsugna och förtryckta till och med i det ögonblick när massrörelsen störtade den proimperialistiska shahen. Vid makten har hela det reaktionära innehållet i religiösa ideologier visat sig: förvägrandet av demokratiska rättigheter, förföljelser av självständiga proletära organisationer och förtryck av kvinnor har varit vardagsmat i de halvkoloniala kapitalistiska stater som genomsyrats av religiösa dogmer. Inför detta måste revolutionärer kämpa för att skydda den proletära demokratin mot religiösa kaster och för åtskiljandet av kyrka och stat.
Den antiimperialistiska enhetsfronten
Trots sitt beroende av imperialismen förblir den halvkoloniala bourgeoisin en klass som är kapabel till begränsade konflikter med imperialismen. Ju mer öppet imperialismen löser sina kriser på bekostnad av den härskande klassen i halvkolonierna, desto mer tenderar den senare till retoriskt och även verkligt motstånd. Detta gör inte på något sätt den nationella bourgeoisin eller fraktioner av den revolutionär. Men så länge som borgerliga eller småborgerliga krafter har ett verkligt massinflytande i den antiimperialistiska kampen är det nödvändigt för arbetarklassen att använda taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten. Detta inbegriper ett ingående av taktiska överenskommelser med krafter som inte är proletära både på lednings- och basnivå. Sådana överenskommelser kan innefatta formella allianser eller kommittéer. Där detta är fallet är de grundläggande villkoren för att ingå sådana block: att de borgerliga eller småborgerliga krafterna verkligen för en kamp mot imperialismen eller dess agenter, att inga gränser sätts upp för den revolutionära organisationens politiska självständighet inom detta block och att det inte förekommer några byråkratiska uteslutningar av betydande krafter som kämpar mot imperialismen. Det är till och med möjligt att denna enhetsfront kan bli tvungen att genomföras inom basorganen till en massorganisation av folkfrontskaraktär, inom vilken distinkta klasspartier ännu inte framträtt. Det som är väsentligt är att denna enhetsfront måste inriktas på mobilisering av de bredaste antiimperialistiska krafterna för precisa gemensamma mål som införandet av demokratiska rättigheter och imperialisternas utdrivande.
Samtidigt som den halvkoloniala bourgeoisins kamp syftar till att bredda sitt eget utrymme för utsugning, medför arbetarklassens inträde i denna konflikt hotet om utsugningens upphörande överhuvudtaget. Således finns det inte något konsekvent antiimperialistiskt eller revolutionärt hos den halvkoloniala bourgeoisin och ingen permanent plats bör reserveras för den i en antiimperialistisk enhetsfront. Syftet med antiimperialistiska enhetsaktioner måste vara att hjälpa proletariatet att mobilisera massorna, så att de bryter igenom hindren hos sina traditionella ledarskap och organisationer. Av denna orsak måste proletariatet föra fram de djärvaste formerna av direkta massaktioner och massorganisationer, strejkkommittéer, folkliga församlingar, massmöten (cabildos) etc., som kommer att underlätta utvecklingen av arbetar- och bonderåd, arbetarmiliser och soldatkommittéer.
Proletariatet får aldrig ge politiskt stöd till ”vänsterregimer” eller acceptera deras undertryckande av demokratiska rättigheter. Arbetarklassens avantgarde bör avstå från väpnat uppror mot dessa regimer så länge demokratiska friheter existerar och majoriteten av arbetarna fortfarande stöder dem. Det enda möjliga stödet till sådana regimer är gemensamt militärt samarbete mot en reaktionär kupp eller imperialistisk intervention. Således kan trotskister stöda borgerliga regeringars militära handlingar mot imperialismen. Men vi avstår inte i något stadium från vår kamp för att störta och ersätta dessa regeringar med en arbetar- och bonderegering.
Nationalistiska och reformistiska krafter vill alltid omvandla aktionsfronten mot imperialismen till ett strategiskt block för att vinna den politiska makten (en folkfront). De strävar efter att sammansvetsa de antiimperialistiska krafterna till en regeringskoalition som kommer att garantera det ”nationella kapitalets” överlevnad gentemot den socialistiska revolutionen. Revolutionära kommunister kämpar för att installera regeringar som är baserade på arbetar- och bonderåd och miliser. Endast proletariatets regering, i allians med fattigbönderna, kan lösa den borgerligt demokratiska revolutionens ofullbordade uppgifter. Regeringens klassinnehåll är uttalat i förväg. Parollen är för en revolutionär arbetar- och bonderegering. En sådan regering kommer inte och kan inte begränsa revolutionen till ett distinkt demokratiskt stadium om den inte vill duka under för kontrarevolutionens tryck. Med detta perspektiv var bolsjevikerna förmögna att bakom sig dra med småbourgeoisins radikaliserade rörelser, som vänstersocialrevolutionärerna och de folkliga partierna i Centralasien. Upprättandet av ett strategiskt block med olika vänsterkrafter utan detta mål kommer att utgöra ett hinder på vägen till den proletära diktaturen. Inträde i en regering eller koalitionsregering på grundval av bevarandet av privategendomen, dess väpnade styrkor och stat utgör den högsta formen av förräderi mot proletariatet.
Arbetarklassen och gerillastrategin
Trotskister är motståndare till gerillakrigets strategi vare sig det är i form av smågrupper (teorin om foco) eller ”folkkrig”. Den småborgerliga gerillastrategin är motståndare till byggandet av ett arbetarparti, arbetarråd och ett bolsjevikiskt uppror. Den vill upplösa proletariatets intressen i småbourgeoisins klasslösa program. Den vill påtvinga byråkratiska organisationer och undvika utvecklandet av arbetarråd och autonoma demokratiska arbetarmiliser. Även där den lyckas slå ned en fallfärdig diktatur (Kuba, Nicaragua), banar den väg för en bonapartistisk lösning. Gerillasegrar, även i den exceptionella formen av byråkratiska sociala omvälvningar eller, vilket är vanligare, militärbonapartistiska regimer, åtföljs alltid av krossandet av proletariatets självständiga organisationer.
Bakom en ultravänsteristisk fraseologi och metodologi uppvisar gerillastrategin i verkligheten en enorm brist på förtroende för arbetarklassen och anlag för att ingå uppgörelser med delar av bourgeoisin. Den innefattar ett överlämnande av politiskt ledarskap till städernas bourgeoisie och småbourgeoisie och i den utsträckning som den eftersträvar en massbas för sina aktioner (dvs. folkkrig), upplöser den arbetarklassens självständiga intressen i småbourgeoisins intressen. I denna bemärkelse har gerillastrategin som strategi alltid en tendens att vara en beväpnad folkfront.
Gerillastrategin nedvärderar ekonomisk och politisk kamp till förmån för episodiska och ofta planlösa militära aktioner. Individuell terrorism, utplånandet av fabriker (centrum för proletär koncentration) och spektakulära militära aktioner är metoder som står i motsättning till arbetarklassens strategi. Gentemot marxismens tes att arbetarklassens befrielse endast kan vara dess eget verk proklamerar gerillakämparna att befrielsen kommer att genomföras av utomstående frälsare. Genom sina odemokratiska och elitistiska attityder gentemot de massor som de gör anspråk på att representera, kan gerillaledarna ofta lämna massorna försvarslösa inför statens överlägsna militära styrka eller inför borgargarden. Att dra tillbaka de modigaste och bästa kämparna från fabrikerna, städerna och de mest befolkade jordbruksdistrikten, är att beröva arbetar- och bondeorganisationerna deras kadrer och ledare. Gerillakämpar kan också angripa arbetarorganisationerna, som i fallet med Sendero Luminoso i Peru.
För trotskister är gerillaaktioner en taktik som kan användas i den antiimperialistiska kampen. Vi avvisar inte den militära enhetsfronten med gerillaarméer, varken i form av separata bataljoner eller kommunistiskt cellarbete inom borgerligt eller stalinistiskt ledda arméer. Men syftet med denna militära enhetsfront är att förbereda ett omfattande och självständigt beväpnande av arbetarklassen och fattigbönderna. Med dessa medel kämpar kommunister för att tvinga gerillaarméerna och deras politiska apparat att expropriera plantager, genomföra jordeövertaganden och erkänna suveräniteten hos arbetarnas och böndernas råd och miliser.
Men detta förblir en taktik som är underordnad en strategi vars principiella huvudaktör är arbetarklassen. Den permanenta revolutionens program underordnar alla militära aktioner det politiskt lämpliga utifrån klasskampens nivå och arbetarklassens och fattigböndernas revolutionära medvetande. I allmänhet ska större militära aktioner med beväpnad milis i stad och på landsbygden enbart genomföras när existensen av dubbelmakt och generaliserad arbetarkontroll på ett tydligt sätt ställer behovet av att organisera upproret. Vi avvisar kategoriskt alla generaliserade militära aktioner som inte har defensiv karaktär och som lämnar massorna politiskt passiva. Till varje pris måste arbetarklassen bibehålla sin självständighet och opposition till gerillastrategin. Den måste kritisera och i extrema fall fördöma varje aktion som står i motsättning till dess perspektiv.
I den väpnade konflikten mellan de småborgerliga gerillakämparna och den borgerliga staten försvarar vi dem alltid gentemot statlig repression. Vi erkänner inte statens rätt att döma de som kämpar mot den. Vi kämpar för rätten till status som krigsfångar för tillfångatagna gerillakämpar och för deras frisläppande. I de fall där gerillan angriper arbetarorganisationerna manar vi inte till försvar från den kapitalistiska staten. Vi kräver att arbetarrörelsen själv genom möten och i sina fackföreningar utfärdar en dom genom att organisera arbetarnas och böndernas försvarsgrupper mot gerillaangrepp. Vi viker inte undan från den oundvikliga militära konfrontationen med de borgerliga och stalinistiska kommendanterna, vilken följer av proletariatets och småbourgeoisins skilda program.
Kapitel 5: För proletär politisk revolution! Mot kapitalistisk restaurering!
Kontrarevolutionära arbetarstater?
Trots närmare ett halvt århundrade av militär och ekonomisk rivalitet mellan Sovjetunionen och USA utgjorde Sovjetunionen en av den imperialistiska världsordningens två centrala pelare.
Från 1945 till 1991 uppträdde Kreml, dess satelliter och även dess stalinistiska rivaler, gång på gång för att avleda och avbryta utvecklandet av en revolutionär våg i världen som kunde ha isolerat och i slutänden besegrat imperialismen. Stalinismens kontrarevolutionära roll doldes för miljoner av begränsade krig med imperialismen i Korea och Vietnam, av det militära stöd som gavs av stalinistiska stater till nationella befrielserörelser och framför allt av stalinistiska partiers störtande av kapitalismen. Idag framstår Sovjetunionens fall som en oförmedlad katastrof för många kämpar mot imperialismen och kapitalismen i världen.
Sovjetunionens och de andra degenererade arbetarstaternas sammanbrott representerar en omfattande materiell och moralisk seger för imperialismen. Men det är en seger behäftad med motsättningar. Den inbegriper inte bara det närmast fullständiga utplånandet av Oktoberrevolutionens historiska ekonomiska landvinningar, men också eliminerandet av en kontrarevolutionär agentur för imperialismen inom de utsugnas och förtrycktas rörelser världen över. De kontrarevolutionära konsekvenserna av imperialismens seger är omedelbara och uppenbara. Denna segers pyrrhus-karaktär kommer oupphörligen att framträda under det kommande årtiondet. Den kris som nu möter restaurationsprocessen bidrar i hög grad till den allt djupare period av allmän kris som karakteriserar slutet av tjugonde århundradet.
Efter 1945 ökade Kremls prestige i oerhörd grad av dess seger över den tyska imperialismen och dess påföljande territoriella expansion in i Öst- och Centraleuropa. Den vitala roll som spelades av planekonomin – en av Oktoberrevolutionens viktigaste landvinningar – i Sovjetunionens seger, och dess överlevnad och rekonstruktion under efterkrigstiden bildade de materiella förutsättningarna för skapandet av en hel rad av nya degenererade arbetarstater, politiska och ekonomiska kopior av Sovjetunionen. Sovjetunionens själva existens, och de defensiva manövrer som utfördes av den stalinistiska byråkratin mot imperialismen under perioden för det första kalla kriget, ledde till nederlag för och störtande av ett antal försvagade kapitalistklasser i Östeuropa och senare i den koloniala och halvkoloniala världen.
Dessa störtanden av kapitalismen ägde rum antingen genom de sovjetiska väpnade styrkornas medverkan eller genom stalinistiska partier och gerillastyrkor under deras ledning. I det kubanska fallet assimilerades en ursprungligen småborgerlig nationalistisk rörelse in i stalinismen och omvandlade ön till en degenererad arbetarstat. Under stalinistisk kontroll resulterade emellertid inte dessa segrar över kapitalismen i den proletära revolutionens internationella spridning. Istället skapade de en relativt stabil maktbalans mellan Sovjetunionen och imperialismen. De stalinistiska partierna såg till att alla element av självständig arbetarorganisering utplånades innan likviderandet av kapitalismen. För världsproletariatet var de övervägande konsekvenserna av dessa sociala omvälvningar kontrarevolutionära.
Omständigheterna och hastigheten i var och en av de byråkratiska sociala omvälvningarna skilde sig åt. Men de hade ett antal väsentliga drag gemensamma. I vart och ett av dessa fall kom stalinistiska partier eller stalinistiskt influerade nationella befrielserörelser att leda mäktiga väpnade styrkor i kampen mot fascistisk eller ”demokratisk” imperialism. Den borgerliga statens väpnade styrkor besegrades och upplöstes av de stalinistiska krafterna. Bougeoisin berövades fullständigt eller i hög grad den politiska makten.
Efter att ha gripit makten tog stalinisterna itu med att krossa alla oberoende arbetarorganisationer, och förhindrade skapandet av hälsosamma arbetarstater baserade på arbetarnas demokrati. På detta sätt garanterade de upprättandet av politiska regimer som var identiska med det byråkratiska tyranni som upprättades av Stalin i Sovjetunionen.
Trots omfattande nationaliseringar av industri och expropriering av de halvfeodala jordägarna fanns det från början ingen systematisk expropriering av bourgeoisin som helhet. Trogna sitt kontrarevolutionära program för revolution i stadier hade stalinisterna inledningsvis ingen avsikt att störta kapitalismen. Tvärtom försökte de bevara den genom att bilda en öppen eller dold folkfront – en allians med den nationella eller lokala bourgeoisin – och genom att försöka bevara en allians med de imperialistiska makterna. De ”folkdemokratier” som de upprättade var inte avsedda att vara ”socialistiska” stater.
Genom hela denna fas förhindrade stalinisterna aktivt varje försök från arbetarklassen själv att ta makten från den så gott som besegrade bourgeoisin. I Östeuropa likviderade de sovjetiska ockupationsmyndigheterna systematiskt proletariatets revolutionära avantgarde och alla oberoende politiska partier, fackföreningar, fabrikskommittéer eller potentiella rådsorgan. De försvarade kapitalistiska egendomsförhållanden samtidigt som de försökte utnyttja dem för rekonstruktionen av den sovjetiska ekonomin genom nationaliseringar och gemensamma företag.
Den borgerliga statens väpnade styrkor besegrades och krossades av de stalinistiska styrkorna. Ändå var de stater som blev resultatet av de stalinistiska segrarna inte arbetarstater. Stalinisternas avsikter var att bevara kapitalismens existens. Detta tog man itu med. Stalins mål var huvudsakligen att garantera dessa staters totala underkastelse gentemot Sovjetunionen och bilda en buffertzon eller ett slags defensiv glaciär. Den stalinistiska byråkratin genomförde en förebyggande byråkratisk kontrarevolution gentemot arbetarklassen och fattigbönderna och avbröt den framväxande revolutionära situation som skapats av nazismens sammanbrott. Medan de genomförde denna arbetarfientliga uppgift kunde stalinisterna fortfarande förlita sig på den inhemska bourgeoisins och de imperialistiska makternas aktiva stöd. På detta sätt upprättades en form av dubbelmakt med stalinisternas väpnade styrkor som ersatte bourgeoisins.
Denna situation bestod inte och kunde inte bestå. Stalinisternas avbrytande av den revolutionära vågen efter kriget och krossande av alla oberoende proletära klasskrafter uppmuntrade med nödvändighet en förnyad offensiv från imperialismen och bourgeoisins återstående krafter i Östeuropa. Det fortsatta trycket från stalinistiska krafter på Balkan (utan Stalins godkännande) och den brittiska imperialismens oförmåga att utan hjälp stoppa den gav USA-administrationen en förevändning att sätta igång en ekonomisk och militär kampanj för att stärka de borgerliga staterna på den europeiska kontinenten.
Truman inledde Marshallhjälpen som morot – och skickade tillbaka stora mängder USA-trupper som piska – för att förhindra ytterligare framgångar för stalinisterna och t.o.m. uppmuntra ett tillbakarullande av deras makt i Central- och Öst-europa. Men de första försöken från lokala borgerliga krafter i Östeuropa att använda dubbelmaktens motsättningar och folkfrontsregeringarna för att få stalinisterna att acceptera Marshallhjälpen eller släppa sitt grepp över de väpnade styrkorna framkallade en försvarsreflex från Kreml. Detta visade sig vara ödesdigert för kapitalismen i Östeuropa.
Vid denna punkt agerade stalinisterna, genom att använda sin kontroll över statens represssiva styrkor, för att få bort hotet från imperialismen och dess inhemska borgerliga agenter. De uteslöt bourgeoisins representanter från regeringen och exproprierade kapitalistklassen i dess helhet. De stalinistiska övergångsregeringar som var agenterna för dessa byråkratiska sociala omvälvningar kan bäst beskrivas som ”byråkratiskt antikapitalistiska” varianter av den kategori ”arbetarregeringar” som utvecklades av Komintern. Genom en rad byråkratiska och militära åtgärder rycktes det kapitalistiska systemet upp med rötterna. Industrin och jorden nationaliserades och ett system med byråkratisk kommandoplanering upprättades, direkt utformat efter det sovjetiska.
Dessa byråkratiska sociala omvälvningar utplånade kapitalismen. Men eftersom arbetarklassen som oberoende och medveten kraft var utesluten från denna process resulterade revolutionen i egendomsförhållandena inte i skapandet av hälsosamma arbetarstater. För genuina revolutionära kommunister (trotskister) betyder arbetarklassens medvetande, kampförmåga och revolutionära handlande i sig allt för genomförandet av en framgångsrik proletär revolution. Om de hade varit möjliga skulle begränsade enhetsfronter mellan revolutionära proletära krafter och de stalinistiska partierna och regimerna varit tillåtna under dessa byråkratiska revolutioner. Men trotskisters strategiska mål skulle ha varit att bryta den stalinistiska kontrollen över utplånandet av kapitalismen, att kämpa för genuina organ för arbetarnas demokrati och att tvinga fram tillbakadragandet av de sovjetiska väpnade styrkorna från Östeuropa. Enbart på detta sätt kunde vägen till en socialistisk övergång ha öppnats från början, istället för att blockeras.
Den byråkratiska sociala revolutionen var, trots att den erövrade produktionsmedlen från bourgeoisin, väsentligen en kontrarevolutionär handling. Den ägde rum mot klasskampens rytm och gång. Den kunde enbart äga rum därför att både arbetarklassen och bourgeoisin avväpnats redan innan, därmed lämnades statens styrkor i stalinisternas händer. Exprorieringen av hela kapitalisklassen och undertryckandet av värdelagens verkan innebar emellertid att de egendomsförhållanden som försvarades av dessa stater var proletära, ehuru kontrollerade av en totalitär byråkrati. Liksom i Sovjetunionen, med vars direkta och indirekta medverkan de skapades, var dessa stater degenererade arbetarstater. Till skillnad från Sovjetunionen hade de aldrig varit hälsosamma arbetarstater baserade på arbetarrådens makt. De hade inte genomgått en degenerationsprocess från tillståndet som hälsosam arbetarstat – de var degenererade från födelsen.
Genom hela den process som upprättade dessa stater förhindrade de stalinistiska regeringarna självständiga arbetarmobiliseringar. Dessa skulle ha kunnat dra fördel av den kraft som skapades av bourgeoisins störtande för att utmana stalinisternas politiska diktatur och parasitära privilegier och därigenom inleda en politiskt revolutionär kris i vilken arbetarråd kunde ställa upp en alternativ statsmakt mot den totalitära diktaturen. Omvälvningarna genomfördes av de stalinistiska krafterna som en defensiv reaktion mot imperialismen och som en föregripande åtgärd mot en proletär social revolution. De byråkratiska sociala omvälvningarna var på en och samma gång politiska kontrarevolutioner mot proletariatet. Deras utgång blockerade övergången till socialismen. De försökte förverkliga den reaktionära utopin med ”socialism i ett land” istället för den internationella revolutionen. De var kontrarevolutionära utifrån proletariatets historiska och strategiska mål.
I Kuba spelades nyckelrollen i ett väsentligen likartat byråkratiskt störtande av kapitalismen av 26-julirörelsen, koncentrerad kring Fidel Castros caudillo-gestalt. Detta var en folkfront bestående både av borgerligt nationalistiska och vänsterstalinistiska flyglar. Under dess väg till makten och dess första fas i regeringen förblev rörelsens övergripande taktik och program den revolutionära småborgerliga nationalismens. Oförsonlig fientlighet från USA mot dess seger och på dess angrepp på USA-investeringar i Kuba ledde till en motoffensiv från den kubanska bourgeoisin sommaren 1960. Detta tvingade Castro att ställa sig på samma sida som vänsterstalinisterna i 26-julirörelsen och först eftersträva en allians och senare sammanslagning med det kubanska kommunistpartiet och massiv ekonomisk och militär hjälp från den sovjetiska byråkratin. Kreml var villigt att stöda denna utveckling på grund av sina egna militärstrategiska syften (utplacerandet av nukleära missiler), liksom att öka sitt ideologiska inflytande i ”tredje världen”. Från mitten av 1960 till början av 1962 exproprierade en byråkratisk antikapitalistisk arbetarregering den inhemska kubanska bourgeoisin liksom de imperialistiska intressena. Regimen införde byråkratisk planering och skapade en degenererad arbetarstat.
Även om de degenererade arbetarstaterna inte skapades på samma sätt som Sovjetunionen delade var och en av dem dess kontrarevolutionära karaktär. I Sovjetunionen växte ursprungliga byråkratiska deformationer inom den friska arbetarstaten tills ett kvalitativt steg – den sovjetiska termidoren eller den politiska kontrarevolutionen – omvandlade staten till en degenererad arbetarstat. De andra staterna upprättades som kopior av Sovjetunionen, degenererade från själva skapelseögonblicket. I konsekvens därmed var det program för politisk revolution som utvecklats av Trotskij, som den enda proletära strategin mot Stalins byråkratiska diktatur, helt och fullt tillämplig för dessa stater från deras upprättande. Liksom i Sovjetunionen har byråkratierna i dessa stater konsekvent uppträtt för att hålla tillbaka och avleda antikapitalistisk och antiimperialistisk kamp världen över. Deras strategiska mål var fredlig samexistens med imperialismen.
Byråkratisk planering
Stalinismen trängde in var och en av de nya planekonomierna inom begränsningarna för ”socialism i ett land”. Den förhindrade aktivt den proletära revolutionens spridning till de mer ekonomiskt utvecklade områdena. De avskar ekonomierna i de degenererade arbetarstaterna från fördelarna i tillgång till de högsta koncentrationerna av produktionsmedel och från integrering i en internationell arbetsfördelning. Statsmonopolet på utrikeshandeln tillhandahåller oundgängligt skydd för arbetarstaten gentemot konkurrens från billigare kapitalistiska varor, men målet med detta monopol kan inte vara att inom gränserna för varje arbetarstat reproducera varje bransch inom jordbruks- och industriproduktion som återfinns i resten av världen. Denna väg visade sig vara utopisk (som i Nordkorea och Albanien) och ledde till onödiga och meningslösa offer från arbetarklassens sida. Endast spridandet av den sociala revolutionen till världskapitalismens centrum kommer att möjliggöra ett avgörande genombrott till socialistiskt uppbygge och planerad världsekonomi. Det inskränkta, nationalistiska programmet för ”socialism i ett land” tjänade till att hålla tillbaka utvecklingen av produktivkrafterna – först relativt, men slutligen absolut.
Just därför att den undertryckte den proletära demokratin garanterade byråkratin att dess egen planering blev dåligt informerad och okunnig om både samhällets behov och ekonomins faktiska verksamhet. Den uppnådde imponerande framgångar under det första årtiondet, när det primärt var fråga om extensiv industriell utveckling. I ökad grad visade sig emellertid innovation och ständig teknologisk förnyelse ligga bortom den byråkratiska planeringens kapacitet. Efter att ha avskaffat konkurrensens dynamiska drivfjäder var den härskande kasten oförmögen och ovillig att ersätta den med de direkta producenternas skapande deltagande i planeringsprocessen utifrån sina egna intressen. Resultatet blev en oundviklig nedgång i arbetsproduktiviteten och att man ytterligare på ett katastrofalt sätt kom på efterkälken i förhållande till den imperialistiska kapitalismen.
Byråkratierna kunde uppbåda ekonomiska resurser för att möta behoven från sin egen frikostiga konsumtion och för att försvara sitt tyranniska styre. Men ju längre bort vissa produktions- och distributionssektorer befann sig från dessa prioriteringar desto mer blev endemiska brister och dålig kvalitet normen. Militär- och försvarssektorerna, inklusive underhållet av en omfattande polisapparat, gavs topprioritet för utgifter och uppträdde relativt effektivt. Men när det kom till massornas konsumtionsbehov visade sig byråkratiska planeringsmekanismer oförmögna att tillhandahålla hög kvalitet och rikligt med varor för att underlätta eller förkorta arbetet både i produktionen och i hemmen eller öka fritidens omfattning och kvalitet. Efter en del slående initialframgångar i utbildningssektorn och i social välfärd föll även dessa offer för den byråkratiska planeringens stagnation. Erfarenheterna av misslyckande och nedgång undergrävde slutligen själva idén om ”planerad” produktion i arbetarklassens medvetande, både nationellt och internationellt. Borgerlig propaganda har med allt större framgång spritt ”lärdomen” att detta var det nödvändiga resultatet av varje försök att planera en ekonomi.
Men den stalinistiska byråkratin var inte och är inte ett uttryck för själva planeringens logik. Effektiv planering förutsätter kontroll över produktionen av producenternas egna centraliserade och medvetna vilja. Målen för stalinistisk kommandoplanering fastställdes av en liten kärna planerare, som själva styrdes av en bonapartistisk klick av toppbyråkrater. Planens funktion kom oupphörligen ur balans och stördes av rivaliserande skikt i parti- och direktörsbyråkratin. Den atomiserade och alienerade arbetsstyrkan som varken beslutade eller förstod planens mål betraktade i ökad grad produktionen med apati. Vid mitten av 1980-talet omvandlades kronisk stagnation till en kritisk situation som kastade in de härskande byråkratierna i allt djupare politiska kriser.
Från Moskva till Beijing, från Belgrad till Hanoi, splittrades de i stridande fraktioner. Alla försök att återuppliva deras system med tillsatser av ”marknadskrafter” och så kallad marknadssocialism var dömda att misslyckas. Först i Ungern och Jugoslavien och sedan mest spektakulärt under Gorbatjov i Sovjetunionen störde och desorganiserade dessa åtgärder den byråkratiska planeringen utan att skapa en verkligt kapitalistisk ekonomi. Sönderfall och sammanbrott i produktionen, en hejdlös svart marknad och korruption, gigantiska underskott i statsbudgeten och företagsbankrutter som avvärjdes enbart med hyperinflation, utmärker den fruktansvärda slutgiltiga dödskampen i de byråkratiskt planerade ekonomierna.
För arbetarklassen är syftet med postkapitalistiska egendomsförhållanden övergången till ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. De möjliggör planering av produktionen för att möta mänskliga behov, göra slut på förtryck och progressivt utplåna ojämlikhet. Men att göra detta kräver proletariatets medvetna och aktiva deltagande som producenter och konsumenter. Planering kräver de direkta producenternas egen suveränitet, som för första gången i historien har ett omedelbart intresse av att frisläppa produktivkrafterna liksom den skapande förmågan att göra det.
En mångfald arbetarstater måste följa en väg av växande ekonomisk integration och gemensam planering för att på effektivaste sätt använda den internationella arbetsdelningen, som förblir nödvändig även för en ekonomi som bygger socialismen. De stalinistiska byråkratierna kunde inte dra fördel av detta. Det första steget i denna riktning för hälsosamma arbetarstater skulle vara bildandet av gemensamma planeringsorgan tillsammans med en gemensam valuta. Ett sådant system kan bara skapas av revolutionärt handlande från en arbetarklass som är medveten om sina mål. Även om den byråkratiska planeringen överallt befinner sig i sin dödskamp har kapitalismen i slutet av 1900-talet inte visat någon förmåga att snabbt skrida in och finansiera restaurationsprocessen. En utdragen krisperiod i vilken det döende planeringssystemet – berövat sin centrala samordning – förhindrar värdelagens defintiva seger skapar möjligheter för arbetarklassen att göra sig av med sina illusioner om marknaden och återupptäcka programmet för demokratisk planering och arbetarrådens demokrati.
De stalinistiska byråkratiernas fragmentering och fall
De stalinistiska byråkratierna är historiskt illegitima kaster utan något namn på sina privilegier. Från födelsen tenderade de att utveckla fraktioner och flyglar som svar på det långsiktiga trycket från både imperialismen och arbetarklassen. I Sovjetunionen, Ungern, Jugoslavien och Kina utvecklades fraktioner – som slutligen blev dominerande – vilka eftersträvade att helt och hållet nedmontera centralplaneringen och avgöra priser, löner och produktion genom ”marknadsmekanismer”. De strävade efter att göra slut på den ”sociala lönen”, representerad av subventionerade livsmedel, social service och tjänster som direkt varit till nytta för arbetarna som ett resultat av kapitalismens avskaffande.
Dessa förespråkare för decentralisering, den fria marknaden och öppnandet av de degenererade arbetarstaternas ekonomier för de imperialistiska multinationella företagen blev ännu mer öppet restaurationistiska. De kom att misströsta inte bara om den centrala planen utan slutligen om sin egen förmåga att behålla den politiska makten. Denna fraktion var nära förbunden med direktörsskiktet och hoppades framträda som direkta agenter för, om inte medlemmar i, en ny kapitalistklass. Sådana medvetna restauratörer kunde göra sig av med sitt stalinistiska skinn med remarkabel hastighet, vilket händelserna i Sovjetunionen efter 1990-91 demonstrerade. De antog snabbt soc/strong ialdemokratisk, liberal, kristdemokratisk och protofascistisk färg.
Mot slutet av 1930-talet förväntade sig Leo Trotskij att en liten revolutionär fraktion skulle framträda i byråkratin, och som skulle ställa sig på arbetarklassens sida i en politisk revolution. Han tilldelade aldrig denna gruppering någon självständig roll, för att inte tala om att leda den politiska revolutionen. Femtio år senare har ingen sådan fraktion materialiserats under stalinismens dödskamp; inte heller var det eller är det oundvikligt att den skulle utvecklas.
Trotskij kunde 1938 peka på Ignace Reiss, som deserterade från KGB till Fjärde internationalen 1937. Trotskij trodde att Reiss representerade en sådan flygel av byråkratin. Vid den andra extremen kunEfter 1945 ökade Kremls prestige i oerhörd grad av dess seger över den tyska imperialismen och dess påföljande territoriella expansion in i Öst- och Centraleuropa. Den vitala roll som spelades av planekonomin – en av Oktoberrevolutionens viktigaste landvinningar – i Sovjetunionens seger, och dess överlevnad och rekonstruktion under efterkrigstiden bildade de materiella förutsättningarna för skapandet av en hel rad av nya degenererade arbetarstater, politiska och ekonomiska kopior av Sovjetunionen. Sovjetunionens själva existens, och de defensiva manövrer som utfördes av den stalinistiska byråkratin mot imperialismen under perioden för det första kalla kriget, ledde till nederlag för och störtande av ett antal försvagade kapitalistklasser i Östeuropa och senare i den koloniala och halvkoloniala världen.de han peka på Fjodor Butenko – en sovjetisk diplomat på den rumänska ambassaden som avvek till Mussolinis Italien 1938 – som representativ för en potentiellt fascistisk, restaurationsitisk flygel av byråkratin. Trotskij såg majoriteten av byråkratin under Stalin som i färd med att genom allt grymmare totalitära medel försöka undvika att krossas antingen av restauration eller proletär politisk revolution. Samtidigt som han bedömde att Stalins kurs förde honom allt närmare restaurationslägret (i dess fascistiska form) uteslöt han inte möjligheten att Stalin och dennes fraktion skulle motsätta sig ett öppet restaurationistiskt angrepp. Under sådana förhållanden ansåg Trotskij att det skulle uppstå ett behov för revolutionära kommunister att bilda en begränsad militär enhetsfront till Sovjetunionens försvar. Detta senare perspektiv visade sig vara korrekt. Den defensiva enhetsfronten blev nödvändig efter mordet på Trotskij när den tyska imperialismen invaderade Sovjetunionen under det andra imperialistiska kriget.
Stalinismens dödskamp uppsköts under förtio år genom Sovjetunionens seger i andra världskriget. Den fraktionella uppdelningen inom den sovjetiska byråkratin och de andra arbetarstaterna förändrades i grunden under denna period. Segern för de imperialistiska demokraterna i kriget och produktivkrafternas expansion under tre årtionden eller mer efter kriget gav nytt liv och ny vitalitet åt den liberala, fria marknadskapitalismen. Det utövade i sin tur ett annorlunda tryck på byråkratierna i Sovjetunionen och de nya degenererade arbetarstaterna. Slutligen skapade detta en marknadsvänlig fraktion som i ökad grad fick överhanden i förhållandena av stagnation och kris mot slutet av 1970- och under 1980-talet. Tidens gång och utplånandet av den revolutionära generationen från 1917-23, det revolutionära ledarskapets kris, inklusive utplånandet av Trotskijs Fjärde internationalen mot slutet av 1940- och början av 1950-talet, bidrog till att ”Reissfraktionen” försvann. Enbart en djupgående utveckling av självständiga klassorganisationer i en politiskt revolutionär kris och återskapandet av en betydande internationell revolutionär kraft kunde leda till att en sådan flygel av byråkratin åter framträdde. Men en sådan utveckling är inte, vilket det inte heller var för Trotskij, en väsentlig del av perspektivet eller programmet för politisk revolution.
Den dominerande fraktionen i byråkratin under stalinismens dödskamp efter 1985 var den ”marknadssocialistiska” flygeln. Samtidigt blev öppet restaurationistiska krafter allt starkare inom och utanför byråkratin. Gorbatjov, som gav eko åt element i bucharinismen, eftersträvade inte kapitalismens återupprättande. Han siktade först på att utnyttja marknadsmekanismer för att stötta upp den byråkratiska kastens diktatur, som fortfarande skulle baseras på postkapitalistiska egendomsförhållanden. Men de åtgärder han vidtog, och hans allians med öppet restaurationistiska krafter, fragmenterade slutligen partidiktaturen. Detta skapade en dubbelmakt inom den gamla byråkratin. Under sina två sista år tvingades Gorbatjov alltmer höja sig själv över de stridande lägren och gav upphov till en svag form av bonapartism. I besittning av endast ett utopiskt ekonomiskt och politiskt program – omöjligt att förverkliga – manövrerade Gorbatjovs bonapartism mellan de två lägren och lutade sig i tur och ordning på det ena lägret för att motstå trycket från det andra.
I augusti 1991 försökte sig topparna i SUKP:s partibyråkrati och de inre säkerhetsstyrkorna slutligen på en halvhjärtad kupp för att hindra uppstigandet av öppet proimperialistiska och kompradorkrafter ledda av Jeltsin, krafter som var för Sovjetunionens upplösning. Den halvhjärtade kuppen uppenbarade bristen på en solid social bas för den konservativa byråkratin inom befolkningen i stort. Den demonstrerade också en djupgående brist på tro på deras egen mission från de hårdföra elementen i själva byråkratin. Som ett resultat av detta misslyckande ärvde Jeltsin det verkställande maskineri som skapats av Gorbatjov, ökade dess makt och använde det för att befrämja en snabb ”chockterapi” för kapitalistiskt återupprättande. Men kuppens misslyckande och Jeltsins erövrande av den verkställande makten löste inte dubbelmakten mellan rivaliserande delar av byråkratin. Det ökade i stort sett bara denna motsättning och förde fraktionerna i direkt konfrontation med varandra, fria från den återhållande effekten i Gorbatjovs bonapartism.
I Östeuropas degenererade arbetarstater fungerade Gorbatjovs politik efter 1985 som en katalysator för att öka tempot på utvecklingen i ekonomin och påskynda uppgörelsen mellan den konservativa byråkratin och de borgerliga restauratörerna. Gorbatjov tillkännagav 1989 att de sovjetiska väpnade styrkor som fanns förlagda i Östeuropa inte skulle spela någon roll i att skydda de nationella byråkratierna från inhemska protester och krav på radikala reformer. Den snabba framväxten av formlösa ”demokratiska” massrörelser tillhandahöll en solid bas för den demokratiska intelligentsian och den marknadsvänliga flygeln av byråkratin – sociala skikt som är betydligt större i Östeuropa än i Sovjetunionen. Under 1989 och 1990 föll partiapparaten, säkerhetspolisen och de väpnade styrkorna sönder inför massprotester över hela Östeuropa. Mellan 1989 och 1991 förde parlamentariska val regeringar till makten bestående av borgerliga krafter eller partier, folkfrontsliknande regeringar eller reformfraktioner i de stalinistiska partierna (som i Rumänien och Bulgarien). Denna process inkluderade avskiljandet av de baltiska republikerna från Sovjetunionen. Det enda undantaget var Serbien. Till skillnad från Ryssland varade dubbelmakten och fragmenteringen av den statliga överbyggnaden inte länge. I de stater som uppstod ur Sovjetunionens upplösning har den utdragna restaurationsprocessen helt och hållet berott på de objektiva ekonomiska svårigheterna med att omvandla de huvudsakliga produktionsmedlen till kapital.
I Kina har Deng Xiaoping, till skillnad från Gorbatjovs strategi att kombinera omstrukturering (perestrojka) med öppenhet (glasnost) och slutligen demokratisering, försökt kombinera radikal marknadsvänlighet med beslutsamt försvar av partidiktaturen och tillgrep blodig repression på Himmelska fridens torg. Den kinesiska byråkratin har en kortvarig möjlighet att kombinera dessa åtgärder. De innefattar polisdiktatur över arbetarna och stadsintelligentsian å ena sidan och en nästan fri marknad för bönderna med enorma koncessioner till kapitalismen i speciella ekonomiska zoner (SEZ) å den andra. Den historiska faktor som skapade denna möjlighet är böndernas antal och sociala tyngd i befolkningen, och deras roll inte bara i jordbruket utan i kasernerna. Deng har tillåtit en nästan total marknadsekonomi att utvecklas på landsbygden. Hans fraktion har för en begränsad period vunnit böndernas passiva om än inte aktiva stöd, och har således säkrat bonapartismens historiska grundval. Men hela logiken i marknadskrafternas snabba tillväxt på den kinesiska landsbygden och i de speciella ekonomiska zonerna kommer att utöva sitt tryck och fragmentera den kinesiska byråkratin. När den splittras och tvingas föra ut sitt inbördes krig på gatorna, som den gjorde på 1960- och 1970-talet, och återigen mot slutet av 1980-talet, kommer Kina att stå inför det nakna alternativet med social kontrarevolution eller proletär politisk revolution. Också i Kina kommer revolutionärt ledarskap att vara den faktor som bestämmer utgången av krisen.
Hotet från fascismen
Erfarenheterna från Kina, Ryssland och andra arbetarstater bekräftar att inte alla förespråkare för chockbehandling och snabbt återupprättande inifrån den stalinistiska byråkratin är borgerliga demokrater eller liberaler. Inte heller är majoriteten av de auktoritära byråkratiskt konservativa förpliktade till försvaret av planerade egendomsförhållanden. I t.ex. Sovjetunionen utvecklades den konservativa fraktionen i byråkratin snabbt till en storryskt chauvinistisk och antisemitisk kraft, som använder populistiska och nationalistiska paroller för att mobilisera de mest efterblivna delarna av samhället mot arbetarnas och de förtryckta minoriteternas demokratiska rättigheter. Fascistiska eller potentiellt fascistiska partier har uppstått med direkta band till det tidigare KGB och armén. Grupper som Nasji och Vladimir Zjirinovskijs liberaldemokratiska parti avvisar samarbete med imperialismen i väst. De gör detta på grund av att deras program har som mål att återupprätta en specifikt rysk imperialism.
De mest auktoritära elementen inom byråkratin igenkänner i sådana potentiellt fascistiska partier ett bålverk mot hotet av proletär revolution och ett potentiellt alternativ till framtida dominans av utländskt kapital. Tillväxten av fascistiska och halvfascistiska krafter återspeglades tydligast i Zjirinovskijs valframgångar i dumavalen i december 1993. Huruvida den ryska fascismen utvecklas som en organiserad masskraft beror delvis på graden av uppvaknande inom arbetarrörelsen under de kommande åren. Om arbetarnas motstånd kan uppväga restauratörernas ekonomiska och politiska angrepp kommer faran av att de senare vänder sig till en fascistisk massrörelse för att krossa motståndet öka. En annan faktor som skulle kunna befrämja dess tillväxt skulle vara den embryonala ryska bourgeoisins fortsatta svaghet och den utdragna stagnationen i själva restaurationsprocessen. Detta skulle kunna stärka krafter inom byråkratin som stöder en statskapitalistisk väg till restauration. För att förse sig själva med en massbas kan dessa krafter då vända sig till att mobilisera trasproletariatet och småborgerliga massor bakom chauvinistiska och fascistiska paroller och använda dem för att krossa både sina rivaler inom byråkratin och krossa hotet av en explosion av motstånd från arbetarklassen.
Alla restaurationsregeringarna förväntar sig hjälp från imperialismen. Men imperialismen är, även om den varmt önskar fullständigt och slutgiltigt återupprättande av kapitalismen i de degenererade arbetarstaterna, helt enkelt inte i besittning av resurser för att garantera en snabb omvandling, som är fri från revolutionära kriser. Endast i en stat, Tyska demokratiska republiken (DDR), var en sådan snabb restauration möjlig och detta har lagt en oerhörd börda på den starkaste europeiska imperialistmakten. Trots installerandet av restaurationsregeringar existerar det fortfarande en utdragen period i vilken programmet för politisk revolution kan och måste kombineras med ett antikapitalistiskt program mot restauration.
De historiska landvinningar som återstår i arbetarstaterna måste försvaras till det bittra slutet. Endast de som försvarar tidigare landvinningar kan, som Leo Trotskij sade, uppnå nya. Inte bara arbetarklassen i de degenererade arbetarstaterna, utan i hela världen, kommer att lida som ett resultat av deras fullständiga utplåning. I global skala skulle detta lämna arbetarklassen, åtminstone under en viss period, desorienterad och ideologiskt avväpnad. Dessutom förlorar den antiimperialistiska kampen i halvkolonierna i denna process en viktig om än i slutändan otillräcklig källa för vapen och hjälp. Obehindrad imperialistisk tillgång till råmaterial, billig arbetskraft och marknader i de degenererade arbetarstaterna skulle kunna öppna vägen till en ny, förvisso begränsad, expansionsperiod inom den imperialistiska epoken. Detta skulle emellertid också kunna öka den inomimperialistiska rivaliteten och intensifiera en ny uppdelning av världen. En sådan process skulle plågas av konflikter och åter resa dubbelspöket av inomimperialistiskt krig och revolution.
När den byråkratiska planeringen faller sönder kan endast proletär politisk revolution försvara, återupprätta och sedan åter utvidga de planerade egendomsförhållandena och på så sätt förhindra ett stärkande av imperialismen. Världsproletariatet måste stå vid sina bröders och systrars sida i de degenererade arbetarstaterna i försvaret av de återstående planerade egendomsförhållandena. Statsmonopolet på utrikeshandeln, nationaliseringen av industrin och planeringsprincipen måste försvaras mot inre restauration och imperialistiska angrepp. I försvaret av dessa ekonomiska landvinningar försvarar vi förutsättningarna för övergången till socialism, inte byråkratin som presiderar över dem.
För närvarande förlitar sig imperialisterna på ekonomiska hävstänger för att genomföra kapitalismens återupprättande. Men varje stopp, varje allvarligt steg tillbaka i den sociala kontrarevolutionens process, kan leda till direkt militärintervention för att fullborda den mot arbetarklassens motstånd. Världsproletariatet måste fortsätta att stå för det ovillkorliga försvaret av de degenererade arbetarstaterna mot imperialismen och dess agenter. Vi motsätter oss därför varje reduktion i deras militära kapacitet oavsett om det är nukleärt eller konventionellt, vilket skulle göra dem mer sårbara för militär eller diplomatisk utpressning.
För arbetarklassen är det bästa försvaret av planerad egendom ett angrepp på de stalinistiska byråkratier som lett och leder dem till bankrutt. Programmet för proletär politisk revolution liksom för kampen mot imperialismen, är inte bara ett program för ”demokratisering” av de existerande staterna. Det kan inte reduceras till krav på ”folkmakt” som inte identifierar vilken klass som ska inneha makten. Det är ett program för revolution, ett program för upprättandet av den fulla proletära diktaturen mot byråkrater, ”demokratiska” restauratörer och imperialister.
För politisk revolution!
Kärnan i den politiska revolutionens program i de degenererade arbetarstaterna, liksom i den sociala revolutionens program i de kapitalistiska staterna, ligger i sammanlänkandet av de pågående striderna för arbetarklassens omedelbara behov med kampen för politisk makt. Genom att kombinera oförsonligt försvar av arbetarklassens intressen med taktiken för massmobilisering, självständig politisk organisering och införandet av arbetarkontroll, kan revolutionärer förbereda arbetarklassen för maktövertagandet. På alla kampområden måste proletariatet bli medvetet om sina separata intressen och sin separata identitet: den måste bli en klass för sig.
För självständig organisering på arbetsplaterna!
På grund av de degenererade arbetarstaternas karaktär kolliderar varje självständig mobilisering av arbetarklassen omedelbart med det byråkratiska statsmaskineriets makt. Oavsett vilka frågor som leder till sådana mobiliseringar bland arbetarna uppställer denna kollision behovet för arbetarklassen att vinna rätten till organisering. Självständig klassorganisering och självständigt medvetande är en förutsättning för att arbetarna ska kunna agera som en självständig kraft inom de breda massrörelserna i opposition till stalinismen.
Proletariatets sociala makt är rotad i produktionen och klassen måste därför organiseras i produktionen. På varje arbetsplats måste demokratiska massmöten bli den högsta auktoriteten. Arbetarkommittéer, valda och avsättbara av massmöten, måste kämpa för att införa arbetarkontroll i varje avseende på arbetsplatsen, inklusive rätten att strejka och rätten att utöva veto mot ledningen och statliga planer.
För fria fackföreningar!
Utöver arbetsplatsen måste proletariatet ha fackföreningar som är oberoende av stalinisterna, vilket är ett centralt element i dess organisering som klass. Oavsett om dessa bildas som ett resultat av en djupgående utrensning i de existerande ”statliga” fackföreningarna eller skapas på nytt i kampen, måste de vara ansvariga inför och kontrolleras av sina medlemmar. Alla fackföreningens företrädare måste väljas och kunna avsättas, vara fria från ”partiets ledande roll” och avlönade enligt genomsnittet bland medlemmarna.
Från demokratiska rättigheter till en verklig arbetardemokrati
I den kamp som inledde stalinismens dödskamp drogs massorna in i kampen mot byråkratin bakom krav för viktiga demokratiska rättigheter. Uppgiften att bygga ett revolutionärt parti innefattar att föra fram arbetarklassen i spetsen för denna kamp, att leda kampen och att använda revolutionära och proletära organisationsformer för att uppnå dess mål. I denna kamp får inte arbetarna låta byråkratin eller någon del av den bestämma vem som kan och inte kan ges demokratiska rättigheter. Byråkratin har – som helhet eller delvis – visat sig vara restaurationens huvudagent och kan inte på något sätt anförtros att uppträda som väktare av de postkapitalistiska egendomsförhållandena. Byråkratin är enbart intresserad av att tillåta så mycket demokrati som kan göra det möjligt för den att ingå koalitioner med andra krafter, med målet att bli en ny utsugarklass. Arbetarklassen har allt intresse av den mest fullständiga och revolutionära utvidgning av demokratiska rättigheter för att förhindra detta och påskynda utvecklandet av sitt eget klassmedvetande och för att göra det möjligt att känna igen sina fiender och sina allierade.
Där kommunistpartierna fortfarande monopoliserar media och valprocessen kämpar vi för att göra slut på detta.
– Ner med byråkratins censurlagar. Arbetarna måste själva besluta om vad som ska publiceras eller sändas.
– För alla arbetarorganisationers tillgång till press, radio och TV under arbetarkontroll. Arbetarna måste genomföra sitt eget förbud mot propaganda som är fascistisk, uppmanar till pogromer eller är rasistisk. Likaså får de inte ge någon frihet inom pressen eller tillgång till media för prorestaurationistiska krafter som organiserar för att störta arbetarstaten med våld.
– Alla kandidater i valen måste tydligt redogöra för hur de finansierar sina kampanjer. Massorna måste kämpa för ett veto mot varje kandidat som erhåller hemligt finansiellt stöd från regimen eller från kontrarevolutionära agenturer som CIA, kyrkorna eller reaktionära organisationer som inte understöds av regeringen.
– Varje ny lagparagraf som föreslås av byråkratins ”reformistiska” flygel måste fritt diskuteras av arbetarna. Varje paragraf måste placera valda arbetardomstolar i centrum för rättsmaskineriet. För frisläppandet av alla politiska fångar till arbetardomstolar som beslutar om deras framtid.
– För friheten att bilda politiska partier utom för fascister, pogrommakare, rasister och de restauratörer (inklusive de med ursprung i byråkratin) som aktivt organiserar för inbördeskrig, och de som arbetarrörelsen av andra skäl inlagt veto mot. Vi kommer inte att försvara dessa partier från de konservativa stalinistiska regimernas eller borgerliga restaurationsregeringars repression. Men vi erkänner inte heller sådana regeringars rätt att döma om vem som är kontrarevolutionär eller inte. Endast en revolutionär arbetarregering kan göra detta. Arbetarna själva, inte byråkratin, måste besluta om vilka partier de erkänner som lojala gentemot deras egen statsmakt.
Vi kämpar för att avslöja beslöjade restaurationistiska partiers arbetarfientliga program och genom politisk kamp beröva dem masstöd. Vi förespråkar omsorgsfull övervakning av deras aktiviteter och hårda åtgärder mot varje försök att störta den proletära diktaturen. För rätten för varje grupp av arbetare och småbönder att ställa upp kandidater i alla val.
– För krossandet av byråkratins repressiva statsapparat, instrumentet för tyranni mot arbetarklassen och det instrument som används av stalinisterna för kapitalistisk restauration. Denna apparat har utformats av byråkratin efter det kapitalistiska statsmaskineriets mönster. Den politiska revolutionen måste krossa den på vägen till skapandet av hälsosamma arbetarstater. För soldaternas fulla politiska rättigheter och rätt att hålla möten i kasernerna för att välja soldatråd fria från all kontroll av officerarna och befälhavarna. För deras rätt att publicera tidningar och fri tillgång till media. Vi kämpar för de meniga soldaternas och matrosernas rätt att välja sina egna officerare. För rätten för alla återvändande soldater från tjänst utomlands till billiga bostäder för sig själva och sina familjer och rätten till omskolning och ett nytt jobb efter avmobiliseringen.
– För upplösandet av den hemliga polisen och straffandet av alla som är skyldiga till brott mot arbetarna. En demokratisk arbetarstat behöver ingen hemlig polis. Kontrarevolutionära krafters sammansvärjningar kan bemötas av proletära säkerhetskommissioner i enlighet med linjerna från den revolutionära tjekan 1917. Upplös byråkratins stående armé och ersätt den med en revolutionär arbetararmé knuten till arbetarnas territoriella miliser.
Ner med privilegier och ojämlikhet!
Ett av de tidigaste tecknen på segern för den stalinistiska politiska kontrarevolutionen i Sovjetunionen var det arroganta fördömandet av jämlikhet som en småborgerlig avvikelse. Men längtan efter jämlikhet och hatet mot privilegier är, som Trotskij förutspådde, instinktiva och grundläggande element i det proletära klassmedvetandet. På vägen mot det slutliga eliminerandet av byråkratins välde måste arbetarna kämpa för att göra slut på missförhållanden nu. De måste mobilisera för att göra slut på byråkratins groteskt privilegierade livsstil.
– Specialaffärerna måste stängas och de sanatorier, vilohem och fritidsanläggningar som för närvarande reserveras för byråkratin måste öppnas för arbetarna och fattigbönderna. Rollen som parti- eller statstjänsteman/kvinna måste upphöra att vara en väg till privilegier och lyx. Ingen parti- eller statstjänsteman/kvinna bör tjäna mer än den genomsnittliga lönen för en yrkesarbetare. På arbetsplatserna måste en kamp inledas för arbetarnas rätt att avskeda alla tjänstemän och direktörer som man vet har profiterat på korruptionen eller som har förföljt arbetare.
Arbetarkontroll över produktionen och planen
Ekonomiska beslut i en planekonomi är inte dolda bakom en rökridå av ”marknadskrafter” som under kapitalismen. De är politiska beslut som fattas av byråkratin. I konsekvens därmed är varje kamp mot byråkratins beslut, inom vilket område som helst, en utmaning mot byråkratins rätt att kontrollera den ekonomiska planen. Eftersom denna kontroll frambringar stagnation och nedgång försöker byråkratins marknadsorienterade flygel och andra restaurationskrafter avleda arbetarklassens kamp från staten genom att uppmuntra arbetarna att kräva ”självförvaltning” av sina företag, fria från centralplanens byråkratiska inblandning. Doktrinen om ”marknadssocialism” är en reaktionär skenmanöver som är utformad för att stärka den snävaste formen av fabriksisolering, splittra proletariatet som klasskraft och bryta upp den centrala planen. Gentemot den måste revolutionärer kämpa för att göra varje arbetarstrid till en medveten utmaning av byråkratisk makt genom att resa kravet på arbetarkontroll över planen.
– På arbetsplatsens nivå måste detta börja med öppnandet av räkenskapsböckerna för arbetarinspektion och föras vidare på den lokala, regionala och nationella nivån. Denna kamp måste dra in arbetarna i planeringsministerierna för att avslöja de ledande byråkraternas verkliga prioriteringar och deras svindlerier, korruption och rena inkompetens.
Genom att kämpa för att försvara sig mot byråkratins plan och påtvinga planeringen sina egna klassprioriteringar kommer arbetarklassen inte bara att skydda sin levnadsstandard och sina villkor utan också skapa organisationer som kommer att utgöra själva grundvalen för en revolutionär arbetarstat. Dessa organisationer kommer att bli den mekanism genom vilken arbetarstaten uppnår en demokratiskt centraliserad planekonomi. En isolerad revolutionär arbetarstat kommer att tvingas samexistera med och använda marknadskrafter samtidigt som den eftersträvar att övervinna dem. Utan tvivel har aspekter av den stalinistiska politiken enbart tjänat till att hålla tillbaka den ekonomiska utvecklingen av vissa sektorer inom den sovjetiska ekonomin. Ingenstans har detta varit mer uppenbart än inom jordbruket och tillgodoseendet av massornas konsumtionsbehov. I dessa sektorer måste vårt program grundas på följande element:
– Ner med arbetarnas träldom på stats- och kollektivjordbruken. För kollektivjordbruk som styrs av de arbetande själva. Ner med varje återvändande till privata familjejordbruk.
– För demokratisk reorganisering av jordbruken grundad på de arbetandes demokrati, inte funktionärernas nycker. För jordbruksarbetarnas råd bestående av jordbruksarbetare som representerar arbetsenheterna och som är direkt ansvariga inför dem. Jordbruksproduktionen måste integreras i den nationella produktionsplanen.
– För en massiv injektion av fonder för att höja landsbygdens materiella och kulturella nivå till samma nivå som i städerna för att därigenom övervinna den stora ojämlikheten i livsvillkor mellan stad och land.
– Mot alla reformer som ökar det imperialistiska finanskapitalets inflytande på arbetarstaternas ekonomier, mot övergivandet av statsmonopolet på utrikeshandeln, mot de gemensamma projekt (joint ventures) i vilka arbetarnas rättigheter reduceras i jämförelse med de statligt drivna fabrikerna. Vi motsätter oss byråkratins politik med underkastelse inför Internationella valutafonden. De förödande konsekvenserna därav för arbetarklassen är redan fullt synliga i exempelvis f.d. Jugoslavien, Polen och Ungern.
– Vi kräver att byråkratin säger upp de skulder den ådragit sig till det internationella finanskapitalet. En revolutionär arbetarregering kommer att bedöma vilka åtaganden som ska upprätthållas utifrån vad som är i revolutionens intresse. En arbetarrådsstat kommer att uppmana de utsugna massorna världen över att mobilisera för fullständigt uppsägande av utlandsskulden och exproprierandet av de multinationella imperialistiska företagen.
Illusioner om parlamentariska val och församlingar
Konsekvenserna av årtionden av byråkratins politiska repression och ekonomiska inkompetens har skapat vitt spridda illusioner om borgerlig parlamentarisk demokrati. Både byråkratin och den proborgerliga oppositionen har använt dessa illusioner för att blockera arbetarklassens självorganisering och speciellt för att förhindra skapandet av arbetarråd, som tydligast uppstod i den ungerska revolutionen 1956 men som också existerade i mindre utvecklad form i Polen och Tjeckoslovakien under de politiskt revolutionära situationerna under 1950- och 1960-talet och 1980-81. Endast i upproret i Rumänien 1989-90 utvecklades embryon till arbetarkommittéer som spelade en viktig roll i de strejker som hjälpte till att störta Ceaucescus regim. På andra håll improviserades hastigt parlamentariska val med flerpartisystem för att blockera vägen till arbetarklassens självorganisering, direkta demokrati och massdeltagande i politiken.
Vårt program är inte för skapandet av borgerliga parlament i arbetarstater. De är valda av en atomiserad valmanskår som är oförmögen att ställa sina representanter till svars, de är åtskilda från den verkställande makten och kan aldrig bli ett adekvat uttryck för arbetarmakt. Dessa institutioner tjänar direkt byråkratins eller den framväxande bourgeoisins restaurationsplaner. Parlamentariska representanter som inte är möjliga att återkalla, är i hög grad utsatta för korruption från de som har rikedom och makt. När den härskande byråkratin försöker stabilisera sitt styre genom organiserandet av parlamentariska val ställer vi däremot arbetarrådens proletära demokrati. Vi kämpar för att de bildas som kamporgan mot byråkratin och som organ för demokratin i en revolutionär arbetarstat.
Men där och när sådana revolutionära paroller ännu inte finner någon genklang i massornas medvetande eller erfarenheter skulle det vara sekteristisk bankrutt att låta sig nöja därmed. Vi måste söka varje väg till att organisera arbetarklassen för att aktivt ingripa som en självständig politisk kraft. Om detta mot vår önskan är de parlamentariska valens terräng, så är det där som arbetarna måste kämpa.
Vi motsätter oss varje försök av byråkratin att manipulera eller begränsa valprocessen genom att utöva veto över kandidatlistorna eller vilka partier som tillåts delta. Vi kämpar mot byråkratins manipulering av valen. Vi kämpar för att införa principerna för och vissa former av proletär demokrati. Vi kämpar för att arbetarna ställer upp sina egna kandidater som väljs av arbetarförsamlingar på arbetsplatserna och i arbetardistrikten. Vi kämpar för att sådana kandidater ställer upp på ett arbetarprogram mot byråkratvälde, privilegier och mot restauration i alla dess former. Detta kämpande aktionsprogram måste ta upp försvaret av nationella minoriteters rättigheter och försvara alla arbetarnas rättigheter och landvinningar. Vi kämpar för att alla kandidater ska vara direkt ansvariga inför arbetarförsamlingar och inte ska avlönas med mer än genomsnittslönen för en yrkesarbetare.
Revolutionära kommunister bär inte ansvaret för existensen av borgerligt parlamentariska former i en arbetarstat. Folkkammaren i DDR liksom den bedrägligt benämnda högsta sovjet i Sovjetunionen var en skapelse av stalinisterna. De antingen utplånade eller vågade inte skapa verkliga råd av arbetardelegater. Men vi är tvungna att ta massornas demokratiska illusioner på allvar, särskilt när de framväxande borgerliga krafterna försöker använda ”demokratiseringen” av sådana parlament för att skapa ett permanent och stabilt instrument för kapitalismens återupprättande. Vårt mål är att förhindra skapandet av en sådan stabil parlamentarisk regim. När restauratörerna försöker skapa en legal och institutionell grund för kapitalistiskt välde genom bonapartistiska folkomröstningar eller omröstning i existerande odemokratiska församlingar, och där arbetarna ännu inte har någon erfarenhet av arbetarråd eller där minnet av dem har utplånats, kan och måste revolutionärer återvända till det revolutionärt demokratiska kravet på en suverän konstituerande församling. Detta är inte att kräva ett parlament (ett permanent lagstiftande organ, en del av maktfördelningen i en borgerlig regim), utan istället skapandet av en arena på vilken representanter för de stridande klasserna kommer att mötas och kämpa om statens politiska form och klassgrundval – som den förkroppsligas i dess konstitution. Vi tror inte att kampen mellan kapitalistiskt återupprättande och proletär makt kommer att avgöras i någon församling. Men de dolda och öppna agenterna för restauration kan då avslöjas inför massorna.
Uppgiften för revolutionärer i en sådan situation är att bli avantgardet för en revolutionärt demokratisk kamp för att om möjligt slita den politiska demokratins vapen ur händerna på inkonsekventa (halvbonapartistiska) borgerliga demokrater. Vi måste föra fram parollen om en konstituerande församling för att överflygla restauratörerna, som kommer att försöka monopolisera demokratiska paroller medan de i verkligheten strävar efter att starkt inskränka parlamentets makt och omringa detp med bonapartistisk kontroll ifall det skulle komma under massornas tryck. Vi kan göra detta genom att kämpa för den revolutionärt demokratiska rätten att återkalla representanter.
– Varje deputerad måste underkastas omedelbart återkallande från en majoritet av sina väljare. Vi kämpar för att garantera att så mycket som möjligt av valkampanjen äger rum inför massmöten på arbetsplatserna där kandidater kan korsförhöras i detalj om sina program. Vi måste kämpa för fri och lika tillgång till media för alla kandidater, utom fascister eller de som eftersträvar att med våld störta den planerade egendomen.
Naturligtvis kan varje faktisk konstituerande församling visa sig vara en kontrarevolutionär kraft för utplånandet av arbetarstatens egendomsförhållanden. Under sådana förhållanden måste vi avslöja dess avsikter inför massorna och mobilisera arbetarna för att upplösa den.
För arbetarrådens demokrati
För att arbetarklassen ska kunna störta byråkratins diktatur måste den smida sina egna verktyg för att utöva statsmakten. De självständiga organisationer som uppstått i kampen mot byråkratin måste sammansvetsas till verkliga arbetarråd. Det kommer att vara dessa råd som organiserar arbetarklassens massresning, i allians med landsbygdens fattiga, för att krossa hela den stalinistiska statsapparatens repressiva maskineri, som är medlet för att upprätthålla byråkratins politiska diktatur över proletariatet. I likhet med den borgerliga staten, efter vilken den är utformad, är det stalinistiska statsmaskineriets viktigaste element de ”särskilda förbanden av beväpnade män” och deras apparat med spioner, fångvaktare och torterare. Massakern på Himmelska fridens torg bekräftade än en gång att den byråkratiska kasten, även där den är splittrad inbördes, så länge som den dominerande fraktionen har kontroll över denna apparat, kommer att använda den för att försvara sig mot de upproriska massorna. Spjutspetsen i programmet för den politiska revolutionen är således bildandet av arbetarråd och proletariatets beväpning.
Den ryska revolutionen demonstrerade att arbetarrådet är den form genom vilken arbetarklassen utövar statsmakten i en hälsosam arbetarstat. De är rotade i fabrikerna, de proletära bostadsområdena och samhällets förtryckta skikt och organiserar den stora massan av de tidigare utsugna för att bli härskare över sin egen stat. Deputerade till arbetarråden kommer att väljas direkt av arbetarnas massmöten. De är ansvariga inför sina väljare och är därför ständigt avsättbara. Byråkratins styrande delar måste också förnekas rätten att rösta. Vi kämpar politiskt mot de representanter för byråkratin som arbetarmassorna fortfarande har illusioner om. Den politiska revolutionen kommer att bli framgångsrik om byråkraterna drivs ut ur arbetarråden.
Arbetarråden kombinerar både verkställande och lagstiftande funktioner, vilket innebär att en levande arbetarrådsdemokrati kommer att kontrollera statsbyråkratin, reducera den och på längre sikt ersätta den helt och hållet med samhällets självstyre. Sådana organ har inget gemensamt med vare sig de sovjeter som inrättades i Sovjetunionen 1936, som hade en falsk parlamentarisk form, eller Kubas ”folkliga kommittéer”, som existerar för att godkänna byråkratins beslut.
Ner med alla former av socialt förtryck!
Thermidoren i Sovjetunionen markerade inte bara upprättandet av byråkratiskt tyranni över ekonomin och staten utan också ett upphävande av många av de reformer som genomförts efter 1917 för att motverka socialt förtryck. Återinförandet av reaktionär lagstiftning och moraliska normer har sedan dess tjänat som en modell för de andra degenererade arbetarstaterna.
De segrande byråkratierna har eftersträvat att stärka den borgerliga familjen och bestämma dess storlek i enlighet med sina omedelbara ekonomiska och militära behov. Den byråkratiska planeringen övergav målet med socialisering av barnomsorgen och hushållsarbetet. Kvinnorna förblev underkastade den tredubbla bördan av arbete, hushåll och barnuppfostran. ”Reformatörerna” har inte heller för avsikt att upphäva effekterna av Stalins thermidor inom familjen. Gorbatjovs politik med perestrojka stärkte tvärtom en reaktionär kvinnouppfattning. ”Reformatörerna” vill reducera kvinnans huvudsakliga roll till rollen som hustru och mor och tvinga bort henne från vissa produktionsområden.
Ungdomen får lära sig sin ”rätta plats” i undervisningsanstalterna. De mals sönder av stalinismens reaktionära moral och förnekas rätten att fritt uttrycka sig inom kulturens områden. Likaså har de stora landvinningar som Oktoberrevolutionen uppnådde genom att i lagstiftningen försvara homosexuellas rättigheter för länge sedan krossats och den dagliga erfarenheten för lesbiska kvinnor och homosexuella män från Kuba till Östeuropa och OSS är repression och förföljelser. Mot förtryck på grund av kön, sexuell läggning eller ålder kämpar vi för följande krav:
– Mot kvinnorförtrycket – för en verklig socialisering av hushållsarbetet. För att planen ska tillhandahålla de daghem som kan göra detta möjligt. För ett massivt program för att bygga restauranger och kantiner och sociala förmåner för att lyfta av den börda som kvinnor tvingas bära.
– För kvinnors rätt till arbete och lika rätt till de arbeten som inte är föremål för skyddslagstiftning. För att kämpa mot arvet av manschauvinism och förtryck, ett arv som bevarats av byråkratin, kämpar vi för en självständig och proletärt baserad kvinnorörelse.
– Inga inskränkningar av aborträtten, utan fri tillgång till preventivmedel för alla för att ge kvinnorna verklig kontroll över sin fertilitet. Nej till en förutbestämd familjestorlek som påtvingas av byråkratin.
– Avskaffa de reaktionära lagarna mot homosexualitet och frisläpp alla de som fängslats eller dömts till psykiatriska ”sjukhus” på grund därav. För ett slut på all diskriminering mot lesbiska kvinnor och homosexuella män. För ett öppet erkännande av att AIDS existerar i dessa stater, för ett statsfinansierat program för forskning, behandling och undervisning för att behandla de som har AIDS och förhindra eller begränsa sjukdomens spridning.
– Ner med förtrycket av ungdomen. För kontroll av skolorna från elevernas, studenternas, föräldrarnas och utbildningsarbetarnas sida. För kommittéer valda av ungdomar som kontrollerar deras egen underhållning, idrotts- och kulturinrättningar, klubbar etc. Ner med censuren som långt ifrån att skydda ungdomen från reaktionära idéer stympar deras intellekt och kampanda och prisger dem åt dessa idéer. Avskaffa alla lagar som diskriminerar mot ungdomen på arbetsplatserna eller i samhället.
Mot allt nationellt förtryck!
Från sitt grundande hade den revolutionära sovjetiska staten en federal karaktär. Stalinismen behöll formen men tömde den på revolutionärt innehåll. Långt ifrån att vara en frivillig federation av folk blev Sovjetunionen ett nationernas fängelse.
Mönstret med att förvägra minoritetsnationaliteterna rättigheter har upprepats i andra degenererade arbetarstater oavsett om de har en federal karaktär (som f.d. Jugoslavien), enhetliga stater med påstådda ”autonoma regioner” (som Kina) eller inte ger något konstitutionellt erkännande åt minoriteters existens (som Rumänien). Kreml förtryckte också nationer utanför Sovjetunionens gränser och företog invasioner för att krossa proletära revolter mot byråkratiskt välde. Motstånd mot de härskande byråkratierna har således ofta antagit en nationalistisk karaktär. Bland dessa förtryckta folk tar revolutionärer sig positivt an och kämpar för de förtryckta nationaliteternas demokratiska rättigheter som en del av sin kamp för den politiska revolutionen.
Vi motsätter oss varje manifestation av storrysk, kinesisk eller serbisk förtryckarnationalism. Vi stöder alla förtryckta nationaliteters rätt att helt och fullt uttrycka sig inom kulturens alla områden. Detta innebär fullt stöd för deras rätt att använda sitt eget språk i alla offentliga och statliga angelägenheter, liksom rätten att undervisas på det egna språket. Vi kämpar mot all diskriminering i arbetslivet. Vi står för varje förtryckt nationalitets rätt att inlägga veto mot invandringspolitik som beslutats av byråkraterna i förtryckarnationaliteten. Vi motsätter oss varje omvänd diskriminering mot tidigare majoriteter som nu förvandlats till nationella minoriteter i nyligen självständiga stater, som den ryska befolkningen i de baltiska staterna.
För att alla mångnationella arbetarstater ska vara fria federationer av arbetarrepubliker. I allmänhet motsätter vi oss fragmentering av de degenererade arbetarstaterna i deras olika nationaliteter både därför att vi är för största möjliga integrerade territorier för att föra produktivkrafternas utveckling framåt och därför att nationalismen splittrar arbetarklassen och gör den blind för behovet att krossa byråkratin och imperialismen. Detta kan leda arbetare till att ta parti för ”sin egen” nationella byråkrati eller tron att det är möjligt att uppnå ”självständighet” genom restauration och med hjälp av imperialismen.
Den kapitalistiska offensiven försöker slå sönder varje element av klassidentitet och kollektivistiskt medvetande och i deras ställe utveckla individualistiska, religiösa och nationalistiska idéer. I olika republiker, regioner, små områden och även företag försöker restauratörerna sprida idén att endast fullständigt oberoende från den officiella staten kommer att ge dem bättre tillgång till den internationella marknaden, bättre priser för sin export och bättre villkor för att importera och dra till sig investeringar.
Sovjetunionen har sönderfallit i femton självständiga republiker och det finns många fler autonoma republiker och regioner inom dem som har allvarliga separatistiska tendenser. Byråkraterna och nationalisterna som står bakom dessa självständighetsrörelser försöker skapa borgerliga halvkolonier i miniatyr. I de flesta av dem lider andra etniska minoriteter av diskriminering och förtryck. I de baltiska staterna erkänns t.ex. inte de slaviska minoriteterna som medborgare och lider av en ny apartheid. I f.d. Jugoslavien, i Kaukasus, i Moldavien, i Centralasien och i andra tidigare stater i det ”socialistiska blocket” har reaktionära etniska krig brutit ut.
Verklig självständighet för någon av de nuvarande förtryckta nationaliteterna i arbetarstaterna kan bara uppnås på grundval av demokratiskt planerade och proletära egendomsförhållanden. ”Självständighet” under ledning av restauratörer kan bara leda till de nyligen upprättade staternas underkastelse under imperialismen, att de blir halvkolonier. Arbetarklassen skulle bli ännu mer direkt utsugen av den internationella kapitalismen och deras demokratiska aspirationer skulle brutalt undertryckas i profitens intresse. Vi förespråkar inte avskiljande eftersom det försvagar arbetarstaten och hämmar produktivkrafternas utveckling. Men i de konkreta omständigheter där den stora majoriteten av arbetarklassen i en speciell förtryckt n pation har illusioner om separation, reser vi parollen för en självständig arbetarrådsrepublik.
Vilken sida arbetarna ska stöda i en militär konflikt mellan en självständighetsrörelse inom en förtryckt nation och den centraliserade stalinistiska apparaten måste bestämmas efter bedömning av alla de konkreta omständigheterna. Om en nationell rörelse genomförde pogromer mot andra nationella minoriteter eller befann sig i allians med imperialismen för att föra krig mot en degenererad arbetarstat, skulle det vara nödvändigt att ta parti för den stalinistiska centralapparaten utan att ge den något politiskt stöd. Vi kan göra detta medan vi samtidigt reser parollen för en självständig eller autonom arbetarrådsrepublik, som i fallet med Azerbajdzjan 1990.
Där en legitim nationell rörelse å andra sidan är grundad på det arbetande folket, som i Litauen 1990-91, kan vi ta parti för självständighetsrörelsen mot stalinisternas militära repression utan att stöda vare sig dess politiska mål eller dess folkfrontsledning.
Alla dessa nationaliteters främlingskap inför de degenererade arbetarstaterna är produkten av årtionden av grymt nationellt förtryck. Den politiska revolutionens förtrupp måste sträva efter att mildra dessa folks rädsla genom de modigaste åtgärder och vinna dem för bevarandet av deras egen planerade egendom. Detta måste göras genom att ovillkorligt stöda deras rätt till självbestämmande, inklusive avskiljande.
Där majoriteten av det berörda folket kräver självständighet, i massdemonstrationer eller arbetarförsamlingar, i val eller omröstningar kommer vi att stöda uppnåendet av självständighet med alla medel. Att göra på något annat sätt skulle innebära att vi avskär oss från arbetarnas demokratiskt uttryckta vilja och därmed garantera att de kommer att falla under ledning av reaktionära krafter. Endast proletariatets politiska makt och proletära egendomsförhållanden kan emellertid garantera den självständighet som sådana mobiliseringar eftersträvar. Därför är vår positiva paroll i dessa förhållanden för en självständig arbetarrådsstat.
Även där en separatistisk rörelse gett uttryck för en otvetydig socialt kontrarevolutionär plattform försvarar vi rätten till statligt oberoende samtidigt som vi fortsätter kampen mot restauration. Kapitalismens återupprättande är inte en händelse som äger rum samtidigt med uppnåendet av nationell självständighet. Slutet på nationellt förtryck kommer att börja lösa upp banden mellan arbetarklassen och representanterna för motsatta klassintressen. I nyligen självständiga stater måste revolutionära kommunister fortsätta att organisera arbetarna för väpnat försvar av de postkapitalistiska egendomsförhållandena. Under förhållanden av krig (inre eller yttre) i en arbetarstat kan kommunister emellertid tvingas att temporärt underordna rätten till avskiljande för en nationell minoritet försvaret av denna stat mot angrepp från imperialismens och kontrarevolutionens krafter.
Som ett uttryck för vårt motstånd mot den reaktionära utopin om att bygga socialism i ett land, står vi för den bredast möjliga federation av arbetarstater med början i regionala federationer. Den segerrika politiska revolutionen kommer på en frivillig och jämlik grund att återförena republikerna i f.d. Sovjetunionen, Östeuropa och därutöver. I de regioner där stalinismen och dess efterföljare har utsått nationella motsättningar och krig, kämpar vi för federationer av arbetarstater (t.ex. på Balkan och i Indokina) som ett steg mot integration i en socialistisk världsrepublik.
Återvänd till Lenins och Trotskijs proletära internationalism!
Stalinisterna besudlade parollen om proletär internationalism genom att identifiera den med underkastelse under den sovjetiska byråkratins statsintressen. En revolutionär arbetarstats utrikespolitik har som primärt mål inte sitt eget försvar eller ens försvar av och stöd för andra arbetarstater utan försvar av och stöd till alla de som kämpar mot kapitalism och imperialism. Försvaret av en enskild arbetarstat eller en grupp sådana stater är en del av och måste därför underordnas världsrevolutionen. Detta är den proletära internationalismens oförfalskade program. Det är raka motsatsen till de degenererade arbetarstaternas utrikespolitik under det senaste halvseklet, som var kopplad till stalinismens försök att uppnå fredlig samexistens med imperialismen.
Stalinisterna har cyniskt manipulerat och förrått arbetarklassens och de koloniala folkens kamp världen runt. Parallellt med stärkandet av marknadsmekanismerna och kapitalistiska krafter inom arbetarstaterna befinner sig de härskande byråkratierna globalt sett på reträtt inför imperialismen. Stalinismen har alltid fört en väsentligen kontrarevolutionär politik hemma och utomlands. Under 1980-talet i Afghanistan, Kampuchea, Centralamerika och Sydafrika spelade Sovjetunionen en kontrarevolutionär roll både vad gäller sättet för sitt stöd till progressiva krafter och det skamliga övergivandet av dessa krafter i kapitulation inför imperialismen.
Den hemliga diplomati som bedrivits av de stalinistiska byråkratierna måste fullständigt överges. Denna politik var en del av det byråkratiska informationsmonopolet i de degenererade arbetarstaterna och tjänade enbart till att vilseleda och bedra arbetarklassen. Förhandlingar mellan arbetarstater och kapitalistiska stater eller andra arbetarstater måste föras öppet inför arbetarklassen. Kraven från båda sidor måste göras offentliga. Förhandlingar måste användas för att bedriva revolutionär propaganda. Förhandlingarnas karaktär måste uppenbaras för massorna.
Förbindelser med kapitalistiska stater måste också användas som ett vapen av en arbetarstat. Diplomatiska band och handelsrelationer med varje land måste undersökas noggrant. Stalinisterna använde diplomatiska band med kapitalistiska länder för att ursäkta dränkandet av arbetarrörelsen i blod i dessa länder och höja dessa slaktares prestige (t.ex. Kinas förbindelser med Pinochet). Detta var en vanlig praktik bland stalinisterna. Diplomatiska och handelsmässiga förbindelser måste användas för att underlätta byggandet av en arbetarstat och får inte begränsa eller skada bildandet av revolutionära rörelser.
I en situation med direkta militära angrepp på en arbetarstat inom eller utom en politiskt revolutionär kris är det legitimt att eftersträva en väpnad enhetsfront med en annan arbetarstats väpnade styrkor. I denna enhetsfront får inte arbetarklassen låta sina styrkor underordnas sina allierades, utan måste kämpa för att vapen och hjälp ställs under kontroll av deras egna organisationer och argumentera bland den allierade degenererade arbetarstatens styrkor för internationalistisk politisk revolution.
Vi försvarar de degenererade arbetarstaternas rätt att inneha nukleära vapen och använda dem i krig med imperialismen när det är militärt nödvändigt för arbetarstatens försvar. Men vi motsätter oss byråkratins övergripande försvars- och militärpolitik, som har till mål att förverkliga det utopiska målet av fredlig samexistens med världsimperialismen.
En arbetarstats utrikespolitik måste underordnas en revolutionär international. En verklig international kan ställa en arbetarstats utrikespolitik i dess rättmätiga sammanhang med världsrevolutionen. Endast en international kan effektivt försvara arbetarstaterna mot imperialistisk intervention genom att samordna arbetarklassens mobilisering i olika imperialistiska länder.
Bygg leninistiska-trotskistiska partier!
Programmet för politisk revolution kombinerar både ett sammanlänkat system av krav och de strategiska och taktiska medlen för att uppnå dem. Det kan inte uppnås genom arbetarklassens spontana kamp i de degenererade arbetarstaterna. De tragiska erfarenheterna från Ungern, Polen och Kina visar att spontanitet, liksom under kapitalismen, måste knytas till vetenskapligt klassmedvetande i den organisatoriska formen av ett revolutionärt parti. Även om den första kärnan till ett sådant parti kan ha sitt ursprung i intelligentsian, kommer provet på deras ”kommunism” vara erkännandet av nödvändigheten att rekrytera och organisera det arbetaravantgarde som framträder ur den antibyråkratiska kampen. Alla de normer för medlemskap, organisation, internt liv och utåtriktade aktiviteter som utvecklats av det leninistiska bolsjevikpartiet och senare av Vänsteroppositionen och trotskisterna kommer att vara tillämpliga.
Vi avvisar de stalinistiska partiernas ”ledande roll”. De är byråkratins och inte det proletära avantgardets partier. Erfarenheterna av det tjeckoslovakiska kommunistpartiet 1968 och av den ”horisontella rörelsen” inom det polska arbetarpartiet under höjdpunkten i Solidarnoscs kamp pekar emellertid på att proletära mobiliseringar kommer att återspeglas i de härskande kommunistpartierna. Detta beror på att ett stort antal arbetare är instängda som medlemmar i dessa partier. Men vi avvisar illusionen att de härskande partierna kan reformeras eller fredligt utvecklas till centristiska formationer. Dessa partier måste brytas upp som instrument för massmobiliseringar till stöd för den repressiva och privilegierade byråkratin. Ändå ignorerar vi inte det faktum att ledningen i en eskalerande politiskt revolutionär situation kan komma att utmanas av delar av partimedlemmarna eller proletariatet i allmänhet. Enhetsfrontstaktiken riktad till dessa krafter och oppositionsgrupper utanför partiet kommer att vara vital för att bryta loss massorna från dessa nya eller gamla missledare. Där vi inte direkt kan vinna proletära basmedlemmar till trotskismens led, och medvetna om att denna opposition ofta kommer att vara det första uttrycket för politisk självständighet från dessa arbetares sida, måste vi uppmuntra dem att pröva kommunistpartiet som de är kvar i genom att kräva:
– Val på varje nivå, grundade på öppna plattformar och politisk konkurrens i öppen debatt. För avskaffandet av förbudet mot bildandet av fraktioner och spridningen av plattformar, som infördes som en rent temporär åtgärd i Lenins och Trotskijs ryska kommunistparti 1921, men som förvandlades till en repressiv norm under Stalin.
– Det revolutionära partiet, som på nytt smitts i kampen, måste på sin fana inskriva störtandet av de stalinistiska diktaturerna, skapandet av arbetarrådens demokrati, införandet av en demokratisk plan och framför allt utvidgandet av revolutionen internationellt. Om arbetarstaterna genomgår revolutionär förnyelse kommer dödsklockorna att ringa för imperialismen och dess klassherravälde jorden över. Omvandla de byråkratiska fängelserna till verkliga fästningar för världsrevolutionen!
Programmet under restaurationsprocessen
Tack vare den stalinistiska byråkratins ackumulerade förräderier och den utdragna krisen för det proletära ledarskapet har en ny övergångsperiod öppnats – övergången från degenererad arbetarstat till kapitalism. Revolutionärers uppgift är att omdirigera sitt program för att vägleda kampen mot återstoderna av byråkratiskt tyranni och desorganisering och mot kapitalismens återupprättande.
Vägen till restauration har oftast öppnats av att en fraktion inom byråkratin stigit till makten och sedan inlett en rad eftergifter till marknaden. Dessa har med allt större ihärdighet förespråkats av ekonomiska ”experter” inifrån byråkratin från 1960-talet och framåt (Liberman, Ota Sík etc.). De genomfördes först i betydande skala i Ungern. De koncentrerades till att stegvis försvaga och inskränka den centrala planens omfång, skapandet av verkliga eller påhittade marknadsmekanismer mellan företag, punkterandet av statsmonopolet över utrikeshandeln och inträdet i världskapitalismens ekonomiska institutioner, som Internationella valutafonden (IMF). Den utopiska aspekten av detta program var föreställningen att det skulle öka effektiviteten, höja nivån på tekniska innovationer eller ekonomins förmåga att svara på konsumenternas behov. Istället hämmade och störde det den planerade ekonomins verksamhet. Den fortsatta existensen av planekonomin förhindrade utvecklandet av en verklig marknad och skapade istället en massiv ”svart ekonomi”. Den skapade en omfattande kriminell klass innan den skapade en bourgeoisie.
Både i de stater där en marknadsorienterad fraktion i byråkratin försökte genomföra detta program av demokratiska reformer, och i de stater där den försökte bevara sin politiska diktatur intakt, var och kommer resultatet att vara detsamma – en svår politisk kris i vilken tre grundläggande alternativ ställs:
a) återgång till den byråkratiska diktaturen och ett stopp för eller begränsning av marknadsreformerna;
b) maktövertagande av en öppet restaurationistisk regim som tar itu med utplånandet av det centrala plansystemet och genomför en snabb övergång till en situation där värdelagens funktion är den dominerande kraften inom ekonomin;
c) en proletär politisk revolution som inför arbetardemokrati och en demokratiskt planerad ekonomi.
Endast de två senare alternativen har varit och är i grunden livsdugliga. Byråkratisk diktatur – oavsett hur blodigt den återställs eller bevaras – kan aldrig lösa den byråkratiska planeringens dödskamp. Den skapar främlingskap bland massorna och knuffar dem i armarna på de demokratiska restauratörerna. Även om byråkratin i Kina, Korea, Vietnam och Kuba genom repressiva medel försöker undgå Gorbatjovs öde, är utvecklandet av förrevolutionära och revolutionära situationer oundvikliga i dessa länder. Utgången av dessa kriser kommer att bli en situation av dubbelmakt – av kortare eller längre varaktighet – i vilken den gamla byråkratins krafter kommer att falla sönder och den politiska revolutionens och den borgerliga kontrarevolutiones krafter måste ge sig in i en strid på liv och död. Om den politiska revolutionens krafter inte utvecklas och tar makten, så är kapitalismens återupprättande förr eller senare oundvikligt.
Idag är de krafter som medvetet strävar efter att försvara planekonomin och andra proletära landvinningar svaga. Detta har resulterat i en rad borgerliga restaurationsregeringars maktövertagande. Deras första uppgift har varit att lösa upp varje återstående dubbelmakt genom att rensa statsapparaten. Denna utrensning kommer att variera i enlighet med graden av politisk homogenitet i de väpnade styrkorna. Där en betydande del förblir övertygad om livsdugligheten i byråkratiskt styre kan utrensningen anta en våldsam form och till och med leda till inbördeskrig.
Upplösandet av denna dubbelmakt, och förhindrandet av att arbetarklassen ingriper för att upprätta sina egna maktorgan, är vitalt för restaurationsprocessens framgång. Men även upprättandet av ett pålitligt statsmaskineri, som inte bara påminner om den borgerliga statens form utan aktivt försvarar de växande elementen av kapitalism och angriper planekonomins sönderfallande återstoder, för inte restaurationsprocessen till ett slut. Endast när kapitalismens lagar dominerar över den byråkratiska planens lagar, endast när arbetarstatens ekonomiska grundval har utplånats, kan vi säga att processen är fullbordad och att kapitalismen har återupprättats.
De ekonomiska programmen för kapitalistiskt återupprättande har varit extremt varierande. Den enda inledande ”framgången” var integrerandet av DDR i den västtyska imperialistiska staten via en utdragen kombination av statskapitalistiska åtgärder och privatiseringar efter det att planekonomins centrala organ avskaffats. I de andra staterna – där resurserna från en större imperialistmakt inte funnits tillgängliga – har nyliberal chockterapi tillämpats. Detta har inneburit frisläppandet av priser, upplösandet av central planering och resursfördelande institutioner, avskaffande av det gamla bankmonopolet och dess ersättande med ett fullt kommersiellt kreditsystem under vilket förlustgående företag kan och måste gå i konkurs och omvandlandet av företagen till privata och/eller statskapitalistiska truster.
Den massiva ekonomiska nedgång som är resultatet av genomförandet av denna politik ger upphov till upprepade politiska kriser och förrevolutionära situationer. Endast ett fördjupande av arbetarklassens klassmedvetande och militans och framträdandet av restaurationsfientliga försvarare av arbetardemokrati kan vända sådana kriser till en fullt utvecklad revolution. Denna revolution måste ha en sammansatt karaktär. Det måste vara en politisk revolution i bemärkelsen att exproprierandet av en social klass – bourgeoisin – inte är dess centrala uppgift. Men en sådan revolution måste inte desto mindre ha omfattande sociala, dvs. antikapitalistiska uppgifter. Även om den förblir en politisk revolution är den ändå riktad mot störtandet av en borgerlig regim som innehar hela eller delar av statsmakten. Den kommer att ha till uppgift att erövra makten och upprätta en arbetarstat grundad på arbetarråd.
Ett handlingsprogram mot restauration
I de döende degenererade arbetarstaterna, i vilka regeringarna är i färd med att genomföra kapitalismens återupprättande, måste revolutionära kommunister kämpa för ett program av omedelbara krav och övergångskrav för att stoppa och rulla tillbaka den sociala kontrarevolutionen, ett program som i sin helhet bara kan vara programmet för en revolutionär arbetarregering.
– För en minimilön som garanterar inköp av ett bassortiment av varor som beslutas av arbetarorganisationer på basplanet.
– För en rörlig löneskala – automatiska höjningar av lönerna för varje prishöjning bedömda av valda arbetarkommittéer, särskilt bestående av kvinnor och pensionärer – för att helt kompensera varje prishöjning.
– Stoppa alla prishöjningar. Kostnaderna för livsmedel, kläder, transporter, hyror och bränsle måste hindras från att stiga. Den enda valutareform som kommer att tjäna de arbetandes intressen, snarare än spekulanternas, kommer att vara en som genomförs av en arbetarregering.
– Ställ alla privata och statliga varuhus och livsmedelslager under kontroll av beväpnade arbetaravdelningar och under arbetarnas inspektion och distribution. Konfiskera alla varor som hamstrats av byråkrater, svartabörshajar eller privata bolag. Arbetarna måste kontrollera och distribuera all hjälp som erhålls från imperialistiska länder.
– Valda arbetarkommittéer måste inspektera bokföringen i företagen och planeringsministerierna, byråkraternas specialaffärer och bokföringen hos de nya spekulanterna. Endast då kan omfattningen av korruption, svinn och stöld från arbetarstatens produktion bli känd, de skyldiga straffade och en ny plan för produktion och distribution bli möjlig.
– Organisera direkt utbyte mellan städerna och landsbygden. Arbetarna på landsbygden och i städerna måste tillsammans utarbeta rättvisa byteskurser och även priser mellan industrins och jordbrukets produkter.
– Återupprätta rätten och möjligheten till arbete. De existerande arbetslösa måste erbjudas arbete eller ersättning enligt genomsnittlig industrilön. Nej till alla avskedanden utan lika arbete till samma lön. Ockupera alla fabriker, gruvor, verkstäder eller kontor som avskedar anställda eller försöker slå igen. Kräv att byråkratins sysslolösa medlemmar, företagsdirektörer och de parasitära spekulanterna utför meningsfullt arbete i fabrikerna och i jordbruket till en genomsnittlig arbetarlön.
– För arbetarstyre i varje företag. Nej till privatisering även i form av överlåtna andelar som distribueras i sin helhet eller i delar till arbetarna själva. I en arbetarstat tillhör fabrikerna redan enligt lagarna arbetarna. Nej till expropriering av arbetarnas egendom.
– Inga nedskärningar i den sociala servicen. För ett massivt program med husreparationer och byggande av nya bostadshus, daghem, skolor och kliniker. Ingen får göras arbetslös och ingen får vara sysslolös medan människor saknar dessa elementära nödvändigheter.
– För en minimilön för alla, inga pensioner får vara lägre än så och den måste skyddas av en rörlig skala.
– För nödåtgärder som lindrar bostadsbristen. Beslagta den tidigare nomenklaturans och de nyrikas datjor och stora lägenheter. Ockupera alla statliga byggnader som inte tjänar arbetarklassens kollektiva väl och omvandla dem till inkvartering för unga familjer och de arbetslösa.
– Arbetarkommittéer måste göra en inventering av all statlig egendom som den förhöll sig innan restaurationsregeringarna kom till makten. Den tidigare byråkratins tillgrepp och hamstring måste fram i ljuset och alla arbetarstatens resurser återföras till kollektivt ägande. All ”expropriering” av statsegendom måste upphävas.
– Ner med nationell chauvinism. Omedelbar avrättning för organisatörer av pogromer och ”etnisk” rensning. Skoningslös repression mot fascisterna och antisemiterna, rasisterna och chauvinisterna som organiserar angrepp på nationella minoriteter och på kvinnor, lesbiska kvinnor och homosexuella män och arbetarorganisationerna. Ingen plattform, inga ”demokratiska rättigheter” för dessa skadedjur.
– Respektera besluten från minoritetsnationaliteter om självständighet ifall detta är deras beslut. Ovillkorligt försvar av alla nationaliteters demokratiska rättigheter mot gammaldags stalinistisk eller den nya formen av nationalistisk eller religiös repression. På samma sätt som vi försvarar alla minoriteters demokratiska rättigheter i f.d. Jugoslavien, Kina eller staterna i f.d. Sovjetunionen, måste vi försvara de demokratiska rättigheterna för alla storryska, serbiska och hankinesiska arbetare i områden i vilka de nu är minoriteter och kan utsättas för förtryck.
– För en arbetarmilis som försvarar arbetarnas kamp, för att krossa fascisterna och pogromorganisatörerna och krossa kontrarevolutionärernas väpnade uppror.
För att förhindra kapitalismens återupprättande står arbetarna inför en sammansatt uppgift, en kamp mot en borgerlig verkställande makt och en kamp för att rädda återstoderna av de planerade, statsägda produktionsmedlen och distributionen. För att göra det senare måste de ta upp kampen för att störta restaurationskrafterna och installera en arbetarregering baserad på arbetarråd vid makten. Verklig självständighet för någon av de nuvarande förtryckta nationaliteterna i arbetarstaterna kan bara uppnås på grundval av demokratiskt planerade och proletära egendomsförhållanden. ”Självständighet” under ledning av restauratörer kan bara leda till de nyligen upprättade staternas underkastelse under imperialismen, att de blir halvkolonier. Arbetarklassen skulle bli ännu mer direkt utsugen av den internationella kapitalismen och deras demokratiska aspirationer skulle brutalt undertryckas i profitens intresse. Vi förespråkar inte avskiljande eftersom det försvagar arbetarstaten och hämmar produktivkrafternas utveckling. Men i de konkreta omständigheter där den stora majoriteten av arbetarklassen i en speciell förtryckt nation har illusioner om separation, reser vi parollen för en självständig arbetarrådsrepublik. Restaurationskrafterna kan inte fås bort enbart med fredliga medel – ju beslutsammare arbetarna mobiliserar ju mindre kostsam kommer en sådan seger att vara. En arbetarmilis måste i sin tur vinna över de meniga soldaterna.
Det råder ingen brist på vapen eller tillfällen att skaffa sig dem. De flesta arbetare har genomgått militärtjänst. Arbetarna både kan och måste beväpna sig. Med vapen i hand kan arbetarna släcka lågorna från nationalhat, försvara alla minoriteter, försvara strejker och ockupationer. Så fort möjligheten att gripa makten uppstår kan beväpnade enheter knutna till arbetarråden genomföra detta och upprätta en arbetarregering. Arbetarregeringen måste organisera valet av arbetartribunaler för att döma alla de som begått brott mot det arbetande folket under den stalinistiska diktaturen eller under restaurationsregeringarna.
Den centrala uppgiften för en arbetarrådsregering kommer att vara skrotandet av restauratörernas planer och samlandet av världens arbetarrörelse till dess försvar mot de oundvikliga imperialistiska påtryckningarna och blockaderna. Arbetarregeringen måste utarbeta och genomföra en krisplan för att rädda ekonomin från fullständigt sönderfall. Den måste dras upp av arbetarnas representanter och omsättas i handling av arbetarklassen själv. De mest brådskande åtgärderna i en sådan plan måste vara:
– Återupprätta statsmonopolet på utrikeshandeln, för kontroll av all internationell handel genom valda organ för arbetarinspektion. Hamn-, flygplats-, kommunikations- och bankarbetarna kan snabbt besluta om vilken handel som är i arbetarstatens intresse och vilken som är spekulation eller skadligt profiterande. Uppmana arbetarrörelsen i de kapitalistiska länderna att tvinga sina regeringar att ingå handelsöverenskommelser som kommer att främja krisplanen.
– Stoppa all privatisering av de storskaliga produktionsmedlen och åternationalisera alla sektorer som redan sålts. Stäng aktie- och varubörserna. Inspektera alla tidigare uppgörelser och straffa de som är skyldiga till profiterande.
– Återställ statsmonopolet inom bankväsendet. Nationalisera alla privatbanker och inför arbetarkontroll och -inspektion. Maffians, de gemensamma företagens (joint venture) och låtsaskooperativens hamstrade dollar och byråkraternas privatkonton måste konfiskeras av arbetarstaten.
– Vägra erkänna utlandsskulden, inställ alla betalningar och bryt alla band till IMF, Världsbanken och ”Europeiska restaurationsbanken”. Sparka ut alla imperialismens ekonomiska rådgivare.
– Genomför en penningreform i de arbetandes intresse. Pengar som mått på värde måste så korrekt som möjligt mäta den arbetstid som är nedlagd i industrins och jordbrukets produkter. Inflationen under de sista åren av byråkratiskt vanstyre måste föras till ett slut så att arbetarna kan genomföra rationell bokföring, utan vilken planering är omöjlig.
– Omvandla kolchoserna till verkligt demokratiska kooperativ på grundval av en arbetare en röst. Upprätta arbetarkontroll på statsjordbruken. Hjälp småjordbrukarna med kooperation genom tillhandahållandet av kollektiva resurser.
– Småskaliga privatföretag inom industriproduktion, distribution, detaljhandel och service bör lämnas att fungera och även expandera i antal på områden där staten och kooperativen inte kan möta efterfrågan. Denna sektor av privata småkapitalister och småborgare kan t.o.m. vara användbar för arbetarstaten på villkor att deras arbetare är fackligt organiserade och får sina arbetsvillkor och arbetstider reglerade av de lokala arbetarråden och på villkor att deras räkenskaper är underkastade inspektion och beskattning till arbetarstatens nytta.
– Återorganisera en central kommission för samordning av planen och skapa liknande kommissioner på lokal, regional och stadsnivå. De yrkeskunniga statistikerna, ekonomerna och administratörerna måste samlas och sättas i arbete under kontroll av valda arbetarrepresentanter. Det får inte bli någon återkomst av byråkratiska privilegier. Ingen expert ska tjäna mer än en yrkesarbetares lön och alla planeringsorgan måste genomföra besluten från de lämpliga organen för arbetardemokrati.
– Krisplanen måste tillhandahålla resurser för ett massivt byggnadsprogram för att förbättra den sociala infrastrukturen, husbyggande och reparationer, klinik- och skjukhusbyggande och utbyggnad av daghem, skolor och gymnasie- och högskoleutbildning.
– Krisplanen måste snabbt förbättra kommunikations-, distributions- och transportsystemet. Militära fordon och flygplan måste rekvireras för att förbättra transportsystemet, så att inte livsmedlen ruttnar innan de når konsumenterna. Ett långsiktigt program för väg- och järnvägsbyggen, uppdatering av telekommunikationssystemet och skapandet av ett nationellt nätverk av varulager, frysanläggningar och frysfabriker kan se till att jordbrukarnas arbete inte förslösas på ett skamlöst sätt.
– Krisplanen måste som ett av sina centrala mål sätta en rad åtgärder för att förbättra kvinnornas villkor. Förbättringar av varukvalitet, distribution och återförsäljning måste lyfta av kvinnorna den tunga bördan att leta efter livsmedel och det ändlösa köandet. Förbättringar av bostäder, barnkrubbor och daghem, vården av sjuka och äldre måste kombineras med en förnyad kamp för att socialisera hemarbetet och befria kvinnorna, så att de äntligen kan spela en fullt likvärdig roll i det sociala och offentliga arbetet.
– För kvinnors rätt till arbete med lika lön för lika arbete, försvara graviditetsledighet och -ersättning och skyddet av kvinnor för skadligt arbete. Gör motstånd mot försök att tvinga kvinnor att arbeta deltid med lägre lön och under dåliga arbetsförhållanden – förkorta arbetsveckan för alla arbetare. Försvara kvinnors rätt till abort och öka tillgången på preventivmedel.
– Kyrkorna, templen och moskéerna har börjat ställa krav på att organisera skolor och att censurera kultur och utbildning. De får inte ha någon kontroll över skolorna, sjukhusen eller media. För vetenskaplig och rationell undervisning om sexualitet som är fri från klerikala fördomar och tabun.
Arbetarregeringen måste erbjuda internationell solidaritet
Arbetarregeringen måste bestämt bryta med Walesas, Jeltsins och Havels kontrarevolutionära politik, inte bara på nationell utan också på internationell nivå. En arbetarstats allierade kan inte vara de imperialistiska världserövrarna och proletariatets utsugare i de kapitalistiska länderna. Den segerrika politiska revolutionen måste uppmana till direkt stöd för och hjälp till arbetarrörelsen i hela världen och speciellt medlemmarna på basplanet. Den ryska revolutionen 1917 samlade massivt stöd i Europa, Asien och Amerika, så att de ryska arbetarnas heroiska motstånd kunde slå tillbaka den imperialistiska interventionen. Den segerrika politiska revolutionens internationella politik måste i sin tur erbjuda ekonomiskt och militärt stöd till kampen som förs av världens arbetare och förtryckta folk.
- Bort med imperialisternas tassar från Kuba, Vietnam, Nordkorea och de andra byråkratiskt styrda arbetarstaterna. Militär och ekonomisk hjälp mot USA:s embargon, blockader eller intervention. För en socialistisk återförening av Korea, nej till återförening grundad på kapitalistiskt återupprättande i norr.
– Stöd till arbetarna i dessa stater för att genomföra en politisk revolution. Endast revolutionära arbetar- och bonderegeringar kommer att kunna rädda dem. För en världsomfattande allians och i slutändan en federation av arbetarstater. För ekonomisk samordning av alla arbetarstaters planer.
– Stöd till alla nationella befrielsestrider mot imperialismen. Stöd till alla arbetare och förtryckta folk som kämpar mot åtstramning och privatiseringsplaner som dikterats av Internationella valutafonden.
– Motstånd mot utförsäljningarna och förräderierna i Mellanöstern, Sydafrika, Sydostasien, Afghanistan och Centralamerika.
– Stöd till arbetarnas kamp i Östeuropa mot kapitalistiskt återupprättande.
– Stöd till både den omedelbara och revolutionära klasskamp som förs av arbetarna i hela den kapitalistiska världen.
– För en ny frivillig federation av socialistiska republiker i f.d. Sovjetunionen; för en ny frivillig federation av socialistiska republiker på Balkan.
– För en socialistisk världsfederation av arbetarrådsrepubliker.
Kapitel 6: Kampen mot socialt förtryck
Alla utsugna klasser utsätts för förtryck. Det systematiska förnekandet av verklig politisk och ekonomisk jämlikhet och personlig frihet är både ett uttryck för och en förstärkning av utsugningsförhållandet mellan den härskande klassen och de direkta producenterna. Men förutom detta klassförtryck finns det andra former av systematisk ekonomisk, social, juridisk och politisk ojämlikhet som särskilt berör kvinnor, ungdomar, olika etniska eller nationella grupper, lesbiska kvinnor och homosexuella män.
Dessa särskilda former av socialt förtryck är ett grundläggande drag i klassamhället. De är rotade i familjens och nationalstatens sociala strukturer. Förtrycket av kvinnor var den första formen av systematiskt förtryck och uppstod tillsammans med klassernas framträdande. Kvinnoförtrycket är fortfarande den mest grundläggande formen av socialt förtryck. Men alla särskilda former av socialt förtryck har omvandlats av varje produktionssätt. De har nått sin mest utvecklade och på många sätt naknaste form i den imperialistiska epoken.
De sociala strukturer på vilka socialt förtryck grundar sig är väsentliga för kapitalismen. Deras funktion är intimt och oskiljaktigt förbunden med utsugningsprocessen, men de skapar ett förtryck som inte är begränsat till arbetarklassen. Kvinnor i alla klasser utsätts för diskriminering och är missgynnade på grund av den speciella roll de har inom familjen i sin klass. Men det är arbetarklassens kvinnor och likaså arbetarklassens ungdomar, svarta, lesbiska kvinnor och homosexuella män som utsätts för det intensivaste sociala förtrycket.
Arbetarklassen är den enda klass som har ett avgörande intresse av och förmågan att störta det system som upprätthåller alla former av förtryck. Endast under arbetarklassens ledning kan förtryckta delar av de utsugna klasserna dras in i kampen för den proletära diktaturen, som är en förutsättning för att göra slut på allt förtryck. Därför måste arbetarklassen hela tiden stå i främsta ledet för kampen mot all ojämlikhet, allt förtryck och all utsugning.
De existerande arbetarorganisationerna förmår ofta inte ta upp kampen mot det sociala förtrycket. Istället är det ofta så att de reformistiska byråkrater som dominerar arbetarrörelsen aktivt uppmuntrar fientliga attityder bland massorna inför de förtrycktas behov och tillstånd. De förtryckta utsätts för sexism, rasism och heterosexism på ett sätt som hindrar deras deltagande i det fackliga och politiska livet. Det revolutionära avantgardets uppgift ligger i att bekämpa dessa fördomar och sätta arbetarklassens massorganisationer i främsta ledet för kampen mot förtryck.
De förtryckta befinner sig själva inte nödvändigtvis i kampens förtrupp enbart som ett resultat av att vara de mest undertryckta delarna av samhället. Kapitalistisk utsugning och kapitalistiskt förtryck producerar inte bara revolutionära kämpar utan också efterblivna och undergivna skikt. Många kan komma att omfatta revolutionära idéer eller dra sig tillbaka till privatlivet. De mest klassmedvetna elementen bland de förtryckta kommer att befinna sig i kampens förtrupp för sin egen frigörelse. Detta avantgardes deltagande i klasskampen som helhet kan se till att deras intressen aktivt tas upp av arbetarklassen.
Särskilda metoder för agitation och propaganda och särskilda arbetsformer behöver användas för att vinna de socialt förtryckta till det kommunistiska programmet och därför kan särskilda organisationsformer bli nödvändiga både för att mobilisera dem till att bekämpa sitt eget förtryck och för att göra det möjligt för dem att ansluta sig till den organiserade arbetarrörelsens led på jämställd fot med alla andra arbetare. Inom arbetarrörelsen måste revolutionärer försvara de förtrycktas rätt att organisera och bilda kommittér för att se till att deras krav tas upp av hela klassen. Under vissa förhållanden har proletära rörelser bland de förtryckta även visat sig nödvändiga för att uppnå dessa mål. Sådana särskilda metoder och organisationsformer har ingenting gemensamt med separatism. De är medel för att underlätta kampenheten inom arbetarklassen och garantera att arbetarrörelsen som helhet går i spetsen för de förtrycktas kamp.
Det revolutionära partiet har först och främst en plikt att se till att det i sitt dagliga arbete och sin interna organisation är medvetet om de förtrycktas behov. Där revolutionära masspartier existerar kan partiavdelningar eller partiledda rörelser bildas. Dessa sektioner ska organisera de förtryckta för kommunistisk kamp som partimedlemmar och föra in kampen mot förtryck i arbetarrörelsens hjärta.
Revolutionära kommunister är emellertid ännu en liten minoritet inom arbetarrörelsen. Därför måste byggandet av partiets massektioner, som organiserats för att utföra särskilda former av arbete, börja förverkligas med hjälp av andra former av enhetsfronten. I många länder har de förtrycktas gemensamma erfarenheter lett till utvecklandet av rörelser och kampanjer bland kvinnor, lesbiska kvinnor och homosexuella män, ungdomar och de som förtrycks på grund av etnisk tillhörighet. Partiet kan inte lämna ledarskapet i dessa rörelser till småborgerliga utopister, socialdemokrater eller stalinister.
Vi stöder byggandet av kämpande enhetsfronter mot förtryck och argumenterar för att de måste grundas på och ledas av proletariatet och använda sig av klasskampsmetoder. I vissa fall kan dessa enhetsfronter anta formen av fullfjädrade rörelser med lokalavdelningar, kongresser och verkställande ledningsorgan. Men i varje fall måste den organisatoriska formen vara relaterad till de konkreta förhållandena. Den tidsperiod under vilken sådana organisationer kan vara nödvändiga avgörs av den utsträckning i vilken vi är framgångsrika i att vinna arbetarrörelsen som helhet till vårt program. Om våra temporära allierade strävar efter att splittra eller sälja ut de förtrycktas kamp kommer vi inte att rygga tillbaka för att splittra dessa organisationer.
Vi ställer denna taktik i motsättning till alla former av autonoma eller klassamarbetande rörelser bland de förtryckta. Där borgerliga krafter är involverade i de förtrycktas rörelser, strävar det revolutionära avantgardet efter att bryta loss arbetarklassen och andra förtryckta klasser från varje allians med dem. Genom att bygga proletära rörelser bland de förtryckta och genom att oförtröttligt kämpa för kommunistiskt ledarskap inom dem bekämpar vi de tendenser till separatism och folkfrontsideologier som uppstår bland de förtryckta. Vårt mål är att bygga kommunistiska rörelser bland de förtryckta, även om inte alla deltagare i sådana rörelser kommer att vara medlemmar i och därför inte heller underställda disciplinen i det revolutionära kommunistiska partiet.
Kampen mot diskriminering
Andra delar av samhället som inte är socialt förtryckta utsätts för diskriminering under kapitalismen. Äldre, handikappade och sjuka, som inte uppfyller kapitalismens krav på lönearbete, förkastas och behandlas som en börda för samhället. Stora grupper av de fattiga stigmatiseras och kriminaliseras för handlingar som begås för att överleva. Andra definieras som mentalsjuka och utesluts ur samhället. Det borgerliga samhället använder marginaliseringen av dessa grupper för att påtvinga hela arbetarklassen sin uppfattning om ”normalitet” och moral och för sin strategi med att härska och söndra.
Exempelvis prisger de äldres påtvingade isolering dem till konservatism och de restriktioner som påtvingas människor med handikapp tillåter dem att utnyttjas som fackligt oorganiserad och billig arbetskraft. Revolutionärer måste stöda de äldres, sjukas och handikappades kamp mot den diskriminering som de utsätts för. Detta kommer att underlätta deras integrering i arbetarklassen och därigenom stärka kampen mot den gemensamma fienden. De måste kämpa för att försäkra sig om att arbetarrörelsen ger alla inom arbetarklassen största möjliga tillgång till sina organisationer, sina möten och sitt sociala liv. Det revolutionära partiet måste se till att det utgör ett exempel för resten av arbetarrörelsen.
Revolutionärer strävar efter att vinna de militanta kämparna bland de som utsätts för diskriminering. Samtidigt som vi stöder all kamp för reformer och förbättringar under kapitalismen, förklarar kommunister att profitmotivet gör det omöjligt för kapitalismen att tillgodose behoven för de som den kastar på sophögen. Dessutom skapar dess rovgiriga natur sjukdom och handikapp. Endast en socialiserad och planerad produktion kan frigöra de nödvändiga resurserna för att helt integrera dessa grupper i samhället och lägga grunden till frigörelse.
Kvinnorna
Imperialismens epok dömer miljoner kvinnor över hela världen till eländet att uppfostra barn och sköta hemmet under förhållanden av oerhörd brist. Kvinnor bär den fulla tyngden av dåliga bostäder, för lite mat och kampen för att avvärja eller hantera effekterna av sjukdomar. Superexploatering i fabriken och i det kapitalistiska jordbruket eller familjejordbruket är likaså normen för majoriteten av kvinnor i världen.
Kvinnor inom alla klasser förvägras ekonomisk, social, juridisk och politisk jämställdhet med män. Den universella karaktären av kvinnors undertryckande får det att framstå som det naturliga resultatet av deras roll vid barnafödandet. Men det systematiska sociala förtrycket av kvinnor började först med klassamhällets födelse och skapandet av den patriarkala familjen som den grundenhet inom vilken reproduktion, barnomsorg och det dagliga överlevandet äger rum. Genom klassamhällets olika former har de särskilda dragen i kvinnoförtrycket förändrats. Men de innehåller alla i sin kärna privatiserat hushållsarbete, ett område av livet som främst eller uteslutande faller på kvinnornas ansvar.
I den imperialistiska epoken utför kvinnor en stor del av arbetet med jorden och i fabrikerna, men deras främsta ansvar förblir hushållet och familjen. Detta innebär att de två könen har ett ojämlikt förhållande till betald anställning, som ligger till grund för kvinnors fortsatta förtryck. I många halvkoloniala länder fortsätter familjen att fungera som produktionsenhet, med kvinnor och barn som integrerade delar i den kollektiva produktionen. Men kvinnor är dock fortfarande ansvariga för hushållsarbetet och uppfostran av barnen och intar en underordnad ställning gentemot hushållets manliga överhuvud.
Kapitalismen har visat sig oförmögen och ovillig att systematiskt socialisera det arbete som utförs i hemmet och är därmed inkapabel att göra slut på kvinnoförtrycket. Tillhandahållandet av socialiserade tvättinrättningar, barnomsorg och kantiner har visat sig vara ett alltför stort avbräck på mervärdet för att kapitalisterna ska tillhandahålla dem, annat än partiellt under ett krigs exceptionella förhållanden.
För de kvinnor inom arbetarklassen som inte arbetar antar förtrycket en till stor del annorlunda form. Även kvinnor inom vissa härskande klasser förvägras fullständiga rättigheter vad gäller egendom och arv och hålls av sina män som dekorativa ägodelar och producenter av arvingar. Deras fortsatta förtryck, samtidigt som det är ljusår ifrån slitet och eländet för världens arbetande kvinnor, beror även det på deras roll i familjen. Produktionen av arvingar kräver strikt monogami av hustrurna. De härskande klassernas kvinnor kan emellertid avbörda sig många av de värsta aspekterna av sitt förtryck genom att anställa arbetarkvinnor för att utföra hushållsarbete och sköta uppfostran av barnen. Dessutom kan de aldrig bli verkliga allierade till arbetarklassens kvinnor eftersom deras andel i det borgerliga samhället innebär att de helt och hållet är förenade med själva det samhälle som är kvinnoförtryckets materiella grund.
I de imperialistiska länderna har antalet kvinnor som är löneanställda ökat massivt sedan andra världskriget. I många länder har nu majoriteten av gifta kvinnor anställning. Även om denna utveckling medför tendenser till att underminera kvinnors ekonomiska och sociala beroende, har de omständigheter under vilka det ägt rum visat sig vara en tveeggad välsignelse för kvinnor. Nu måste de flesta kvinnor kombinera arbetsdagen i fabriken eller på kontoret med hushållsarbetet i hemmet. Det har bara ägt rum en liten ökning av den andel hushållsarbete som utförs av män, vilket innebär att kvinnorna nu har ännu längre arbetsdagar att balansera mot landvinningen att erhålla en lön. Men eftersom kvinnor fortfarande erhåller betydligt lägre löner än män, är deras ekonomiska oberoende till stor del fiktivt. Lagliga restriktioner förstärker kvinnors fortsatta beroende av sina män eller sina fäder i de flesta imperialistiska länder.
Förutom sin roll i reproduktionen av arbetskraft spelar familjen också en viktig roll i upprätthållandet av det kapitalistiska samhällets sociala ordning. Familjen förstärker den härskande klassens dominerande idéer, bevarar mäns, kvinnors och barns respektive roller och inpräntar lydnad och underdånighet. Även när kärnfamiljen upphört att vara den vanligaste formen av hushåll, vilket nu är fallet i många imperialistiska länder, är dess styrka som ”ideal” sådan att den fortsätter att utöva inflytande på varje aspekt av kvinnors liv. Från det slags utbildning som flickor erhåller, över de arbeten som kvinnor utför och till de förhållanden som de eftersträvar – alla är de formade av denna borgerliga ”familjenorm”. Den borgerliga familjen är grundad på monogami och heterosexualitet, med ett intensivt tryck på kvinnor och flickor att anpassa sig. Mäns och kvinnors roller i familjen begränsar båda könens utveckling men har en speciellt repressiv effekt på kvinnor.
Familjen leder till en uppdelning inom arbetarklassen som upprätthålls genom sexismens ideologi. I arbetarrörelsen är detta inte bara en fråga om efterblivna idéer om kvinnors roll. Det inbegriper accepterande av eller deltagande i utestängandet av kvinnor från många fackföreningar. En sådan sexism leder till oförmåga att kämpa för lika lön och vägran att stöda kvinnor i kamp. Även om kvinnoförtrycket inte orsakas av manliga arbetares attityder förstärks det hela tiden av manliga arbetares sexism. Ofta äger detta rum på det mest brutala sätt genom våld och förnedring i hemmet.
Manliga arbetare åtnjuter verkliga materiella fördelar som ett resultat av kvinnoförtrycket. De har en högre status i hushållet och samhällslivet. De försäkrar sig om bättre jobb och löner och har en lättare börda vad gäller hushållsarbetet. Dessa privilegier hjälper till att förstärka sexistiska ideér och sexistiskt beteende inom arbetarklassen. Arbetarklassens män kommer emellertid att erhålla oändligt betydelsefullare landvinningar genom kvinnors slutgiltiga frigörelse – det kollektiva ansvaret för välfärden, frihet i förhållanden, sexuell frigörelse och socialismens ekonomiska landvinningar. Allt detta innebär att arbetarklassens män historiskt sett inte på något avgörande vis tjänar på kvinnoförtrycket, utan hindras i förverkligandet av sina grundläggande klassintressen. Det är den härskande klassen som med hjälp av sina agenter inom arbetarbyråkratin drar fördel av uppdelningen mellan manliga och kvinnliga arbetare.
Kampen mot kvinnoförtrycket i halvkolonierna
Proletära kvinnor är tvingade att arbeta från tidig barndom för ynkliga löner och måste, efter den extremt långa arbetsdagen, göra hushållsarbetet eller ta extraarbete för att garantera familjens överlevnad. Saker och ting är inte bättre för bondekvinnor, som ofta utöver hushållsarbetet också måste arbeta på jorden eftersom deras män är tvungna att arbeta i städerna. Fattigdom, eländiga arbetsförhållanden och arbetslöshet tvingar in många kvinnor i prostitution.
Även om imperialismen underminerar den ekonomiska grunden för traditionella patriarkala system i dessa länder bevaras ändå gamla former av kvinnoförtryck, som hemgift, brudköp, klitorisomskärelse och polygami. Brudbränning i Indien är ett brutalt exempel på detta. Bland kvinnorna i halvkolonierna är analfabetismen till och med högre än bland männen. Trots medicinska framsteg har massan av kvinnor i halvkolonierna ingen kontroll över sin fertilitet och i Afrika och Asien dör en halv miljon barn vid födseln varje år. Endast ett mycket tunt skikt i samhället åtnjuter de fördelar som kapitalismen medför, exempelvis inom utbildning och hälsovård.
Under dessa förhållanden av förtryck är det inte konstigt att tusentals kvinnor har deltagit i den antiimperialistiska kampen i Vietnam, Nicaragaua, Palestina och Filippinerna och betalat ett tungt pris med sina liv. Men deras intressen har alltid förråtts. De småborgerliga och stalinistiska rörelserna har visat sig vara fullständigt oförmögna att genomföra kvinnans frigörelse. PDPA i Afghanistan var exempelvis beredda att stoppa alfabetiseringskampanjen bland kvinnor för att nå en kompromiss med de islamska stamledarna.
Gentemot sådana förräderier ställer vi kampen för kvinnans frigörelse som en oskiljaktig del av varje proletärt revolutionär strategi. Arbetar- och bondekvinnor måste organiseras kring ekonomiska krav och skyddsåtgärder mot våldtäkt, påtvingad sterilisering, kvinnohandel och tvångsinlåsning för sexturism.
Även när kvinnor från halvkoloniala länder undflyr sitt elände dras miljoner invandrade och utvandrade kvinnor in i arbetsstyrkan i det imperialistiska kärnlandet. Där utför de de simplaste uppgifter för mycket låg betalning och under avskyvärda arbetsförhållanden.
Immigrationskontroll och restriktioner för visum eller arbetstillstånd hotar ständigt utvandrade kvinnor. Alldeles särskilt förvägras de tillgång till många arbeten och tvingas på så sätt in i arbetsförhållanden som isolerar dem från andra arbetare, fackföreningarna och arbetarrörelsen. De är ofta anställda som pigor och tjänstefolk åt rika familjer där de förblir oorganiserade och grovt exploaterade. De har mycket ofta ingen rätt till arbetslöshetsunderstöd eller skydd mot godtyckliga avsked. Dessutom förvägras de politiska rättigheter och sociala förmåner. I alla länder kräver vi rätten för tjänstefolk och hemarbetare att organisera sig fackligt, för åttatimmarsdag, en minimilön och rätt till sociala förmåner. Vi kräver att fackföreningarna och arbetarrörelsen vidtar särskilda åtgärder för att organisera denna grupp av arbetare.
För en proletär kvinnorörelse!
För att göra slut på kvinnoförtrycket måste det grundläggande avskiljandet av hushållsarbetet från samhällsproduktionen i dess helhet avskaffas. Endast med kvinnor helt och likvärdigt indragna i produktionen, med hushållsarbetet kollektivt organiserat i en planerad socialistisk ekonomi kan kvinnor bli fria från förtryck. Enbart det socialistiska programmet kan garantera socialisering av hushållsarbete och barnomsorg. Men även under kapitalismen kan vi ta steg mot detta mål genom att kämpa för kvinnors rätt till lönearbete. Där kapitalisterna säger att det inte finns något arbete för kvinnor argumenterar vi för den rörliga arbetstiden, för att dela allt tillgängligt arbete utan sänkt lön. Deltidsarbeten för kvinnor har använts av kapitalisterna för att öka utsugningen av kvinnliga arbetare genom låg lön och ingen anställningstrygghet, samtidigt som de tillhandahåller en flexibel arbetsstyrka. Vi kräver full anställningstrygghet för deltidsarbete kombinerat med kampen för sänkning av arbetstiden för alla arbetare, utan sänkt lön. Vi kräver tillhandahållandet av socialiserad omsorg för barn och andra som inte klarar sig på egen hand för att ge kvinnor möjlighet att delta i samhällsproduktionen på jämställd fot med männen.
Även där kvinnor har dragits in i lönearbete i stor skala har de förblivit ekonomiskt beroende. Kvinnor måste ges samma lön för samma arbete som ett skydd mot den superexploatering som de för närvarande utsätts för. Detta ligger i hela arbetarklassens intresse. Kvinnors låga löner har, långt ifrån att skydda manliga lönenivåer som många reformistiska fackföreningsledare påstått, en tendens att undergräva manliga lönenivåer och därför hela klassens levnadsstandard. För samma minimilön för män och kvinnor på en nivå som beslutas av arbetarklassen. Kvinnors inkomster måste skyddas genom en rörlig löneskala där stigande priser kompenseras genom höjda löner. Arbetarkvinnor kommer att vara viktiga deltagare i kommittéer som avgör prisstegringar och bestämmer lönekrav. För kvinnor i halvkolonierna finns det dessutom ett stort behov av lika rättigheter när det gäller jordinnehav och ägande.
Den ojämlikhet som kvinnor och flickor upplever i undervisning och yrkesutbildning gör dem oförmögna att nå samma yrken som män. Kvinnor måste ges lika möjligheter genom utbildning och vidareutbildning, betald av kapitalisterna och under fackföreningarnas, kvinnliga arbetares och lärlingars kontroll. Flickor måste ha lika tillgång till utbildning. Alfabetiseringsprogram måste införas för kvinnor i länder där det finns en hög nivå av kvinnlig analfabetism.
Eftersom kvinnor fortfarande har huvudansvaret för att uppfostra barnen, så måste det finnas fri barnomsorg för alla under arbetarkvinnors och fackföreningarnas kontroll, för att de ska kunna ha samma möjlighet att ta ett betalt arbete med full betalning för graviditetsledighet. Graviditetsledighet måste göras tillgänglig för fäder. För kvinnor som inte kan få anställning som ett resultat av kapitalismens oförmåga att tillhandahålla socialt stöd för beroende barn eller andra släktingar kräver vi att staten tillhandahåller fullt arbetslöshetsunderstöd på en nivå som beslutas av arbetarrörelsen i varje land. Detta krav måste kombineras med arbetarklassens kamp just för de sociala förmåner som skulle göra det möjligt för kvinnor med barn eller sjuka eller handikappade släktingar att kunna arbeta. Vi är för ett kollektivt tillhandahållande av tvättstugor och restauranger, subventionerade av staten och under arbetarkontroll.
En kvinnas reproduktiva roll innebär också att det finns vissa typer av arbete som kan vara farliga för hennes eller hennes barns hälsa. Skyddslagstiftning måste införas för att förhindra den skada som kan åsamkas genom vissa typer av arbete. Där detta redan har genomförts av kapitalisternas stat har det varit tack vare en kombination av tryck från arbetarklassen och insikten hos delar av den härskande klassen att ohejdad utsugning för kortsiktiga vinster hotar arbetarklassens reproduktion på lång sikt och därmed också själva grunden för profitsystemet. Dessutom har storkapitalister också insett att en sådan lagstiftning kan hjälpa till att slå ut mindre kapitalister. Arbetarklassen måste emellertid övervaka genomförandet av skyddslagstiftningen eftersom kapitalisterna kommer att bluffa och alltid hittar vägar för att undgå lagen så att de kan maximera sin utsugning av kvinnor. Arbetararistokratin och fackföreningsledarna har använt idén om skyddslagstiftning för att utesluta kvinnor från vissa yrkesarbeten och skydda sina skråintressen. Kvinnor får inte uteslutas från något yrke eller någon industri. Kommittéer bestående av kvinnliga arbetare, inte fackbyråkrater, måste avgöra vilka uppgifter, om det finns några sådana, inom ett yrke som kan vara skadliga för kvinnors hälsa.
Kvinnor förvägras systematiskt kontrollen över sina egna kroppar och tvingas att föda oönskade barn eller hindras från att få barn som de vill ha. Kvinnor tvingas också in i arrangerade äktenskap och hindpras från att ta ut skilsmässa. Kvinnor är kort sagt förvägrade kontrollen över sin egen fertilitet. Graviditet måste vara ett val för kvinnor om de ska kunna delta på samma villkor som männen i produktionen och det sociala och politiska livet. Tillhandahållandet av fria preventivmedel och fri abort för alla kvinnor är oundgängligt. I många delar av den halvkoloniala världen utsätts kvinnor för förtryck som härstammar från tidigare produktionssätt och därtill hörande religiösa ideologier. Vi är mot påtvingad omskärelse av kvinnor, som är en del av detta förtryck. Halvkolonierna utsätts också för imperialismens påtryckningar om att lösa sina så kallade ”befolkningsproblem” på bekostnad av kvinnors rättigheter. Ingen kvinna får tvångssteriliseras. Kvinnor förhindras från att delta i samhällslivet genom juridiska, sociala och religiösa koder och utsätts ofta för psykologisk och fysisk förnedring. Tvångsäktenskap och handel med kvinnor måste förbjudas i lag och dessa lagar måste genomdrivas av arbetarklassen. Fulla lagliga rättigheter och förmåner måste göras tillgängliga för kvinnor oavsett deras ålder eller civilstånd. Ner med tvångsbeslöjandet av kvinnor eller deras uteslutande från någon del av det offentliga livet.
Kvinnor kan inte bli befriade om inte dessa krav för kvinnors omedelbara intressen utgör en del av ett program för arbetarklassens makt. Men kampen för omedelbara krav och övergångskrav kan dra in arbetar- och bondekvinnor i arbetarnas gemensamma kamp för detta mål. Om inte kvinnor vinns för en enad arbetarkamp kan de förbli en passiv och till och med efterbliven del av klassen, utsatta för borgerlig propaganda, och särskilt religionen, som de är. Men om de vinns över till en sådan kamp kan kvinnor bryta loss de manliga arbetarna från den sexistiska ideologi som splittrar och försvagar arbetarrörelsen, liksom att försäkra sig om verkliga landvinningar för sig själva när de rycker framåt mot målet med socialistisk revolution och kvinnans frigörelse.
Kvinnor måste rekryteras till fackföreningarna och organiseras för att påtvinga fackföreningsledarna sina krav. Där kvinnor arbetar sida vid sida med män i industrin motsätter vi oss maningen att bilda separata kvinnliga fackföreningar, även där fackbyråkraternas sexism gör kvinnors deltagande mycket svårt. Kampen måste föras för att både förena manliga och kvinnliga arbetare och försvara kvinnors rätt att bilda kommittéer och organisera inom fackföreningarna och på alla nivåer inom arbetarrörelsen. Vi måste kräva att fackföreningsledarna ger pengar till och stöder kampanjer för att rekrytera kvinnor, inklusive deltidsarbetare som måste ges fulla rättigheter och reducerad kontingent.
Vi är medvetna om att arvet från kvinnans roll under kapitalismen som primära vårdare och barnuppfostrare kommer att innebära att många kvinnor dras in i kamp kring organiserandet av välfärden i tider av stegrad klasskamp och revolutionär kris. Det revolutionära partiet måste emellertid agitera för särskilda åtgärder för att försäkra sig om att kvinnor spelar sin fulla roll i alla delar av klasskampen och inte hålls tillbaka från någon form av politisk aktivitet på grund av sin roll för välfärden.
En proletär kvinnorörelse som leds av revolutionärer beväpnade med ett program för proletariatets diktatur, är avgörande om kvinnor ska kunna spela en positiv och vital roll i den revolutionära kampen. En rörelse som drar in breda skikt av arbetarkvinnor är ett viktigt sätt att organisera de kvinnor som är uteslutna från produktionen, dvs. hemmafruar, arbetslösa och handikappade kvinnor. En sådan rörelse, baserad på kvinnor organiserade i fabriker, på kontor, på jordbruken, i bostadsområdena och i fackföreningarna kan på en och samma gång kämpa för kvinnors intressen mot manliga arbetares fördomar och för det revolutionära störtandet av kapitalismen. I arbetarklassens nyckelstrider organiserar kvinnor ofta sina egna kommittéer och grupper. Vilken form dessa kvinnoorganisationer än tar måste revolutionärer argumentera för deras omvandling till en proletär rörelse som drar in alla skikt av kvinnliga arbetare, fattigbönder och förtryckta delar av småbourgeoisin.
I den nuvarande perioden, när revolutionärer inte står i ledningen för arbetarkvinnornas massor, existerar ändå uppgiften att organisera en sådan rörelse. Vi kräver av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarna för arbetarklassen att de tillhandahåller resurser och stöd till byggandet av en sådan rörelse. På detta sätt kan vi ingå en enhetsfront med de mest militanta delarna av arbetarkvinnorna och genom gemensamma aktioner och kommunistisk propaganda sträva efter att vinna över dem från deras missledare.
en fråga om efterblivna idéer om kvinnors roll. Det inbegriper accepterande av eller deltagande i utestängandet av kvinnor från många fackföreningar. En sådan sexism leder till oförmåga att kämpa för lika lön och vägran att stöda kvinnor i kamp. Även om kvinnoförtrycket inte orsakas av manliga arbetares attityder förstärks det hela tiden av manliga arbetares sexism. Ofta äger detta rum på det mest brutala sätt genom våld och förnedring i hemmet.
Manliga arbetare åtnjuter verkliga materiella fördelar som ett resultat av kvinnoförtrycket. De har en högre status i hushållet och samhällslivet. De försäkrar sig om bättre jobb och löner och har en lättare börda vad gäller hushållsarbetet. Dessa privilegier hjälper till att förstärka sexistiska ideér och sexistiskt beteende inom arbetarklassen. Arbetarklassens män kommer emellertid att erhålla oändligt betydelsefullare landvinningar genom kvinnors slutgiltiga frigörelse – det kollektiva ansvaret för välfärden, frihet i förhållanden, sexuell frigörelse och socialismens ekonomiska landvinningar. Allt detta innebär att arbetarklassens män historiskt sett inte på något avgörande vis tjänar på kvinnoförtrycket, utan hindras i förverkligandet av sina grundläggande klassintressen. Det är den härskande klassen som med hjälp av sina agenter inom arbetarbyråkratin drar fördel av uppdelningen mellan manliga och kvinnliga arbetare.
Kvinnor i andra klasser, framför allt bondekvinnor men även småborgerliga kvinnor i städerna, och särskilt i de imperialistdominerade länderna, kommer att dras in i denna kamp bakom proletära kvinnors ledarskap. Att följa den feministiska linjen med en kvinnorörelse för alla klasser skulle vara att överge arbetarkvinnornas intressen. Möjligheterna existerar för en temporär allians med delar av den borgerliga kvinnorörelsen i några halvkoloniala länder. Men sådana rörelser måste kämpa och mobilisera för åtminstone borgerligt demokratiska krav (till exempel kongresspartiets kamp i Indien mot hustrubränning). Enad handling är också beroende av propaganda- och organisationsfrihet för alla tendenser som är beredda att kämpa. Det får inte finnas några restriktioner för trotskister i deras revolutionära arbete.
Vi motsätter oss idén om en ”autonom” rörelse eftersom den utesluter möjligheten att kvinnorörelsen vinns för det revolutionära programmet och strävar efter att hindra kommunistiska kvinnor från att ingripa som disciplinerade medlemmar i deras organisation. Kommunistiska kvinnor strävar efter att vinna majoriteten av en proletär kvinnorörelse för att stöda det revolutionära programmet och välja kommunister till sin ledning.
Parollen om ”autonomi” inbegriper också uteslutning av män från kvinnors organisationer och ofta även möten. Arbetarkvinnorna kan inte utplåna kapitalismen och göra slut på sitt eget förtryck utan att enas i kamp med resten av sin klass, dvs. männen. Uteslutandet av män från en kvinnorörelses aktiviteter ställer upp en onödig barriär för kampen mot sexism. Denna kamp måste innefatta uppfostran av manliga arbetare i den gemensamma kampen med kvinnor.
Ungdomar och barn
Arbetarnas och böndernas söner och döttrar utsätts för de mest intensiva former av kapitalistisk utsugning och förnedring. Ungdomar förvägras den mest elementära rätten till självständighet. Ungdomar har ingen laglig rätt att förfoga över sin egen lön, ingen egen tillgång till sociala förmåner och har faktiskt ingen rätt att välja var och hur de ska leva sina liv. Trots detta betraktas ungdomar som tillräckligt mogna för att tvingas in i de väpnade styrkorna där de i miljontal kommer att offras i det militära försvaret av den borgerliga ordningen.
Familjen är den sociala struktur som skapar och bibehåller förtrycket av ungdomar. Detta underordnande är liksom i kvinnornas fall inte ett evigt drag i människans liv utan en produkt av klassamhället. Det är i den individuella familjen som spädbarn och barn växer upp och där den grundläggande uppfostran äger rum. Dessutom tjänar den till att inpränta i ungdomar de regler som de förväntas åtlyda i vuxenlivet. Arbetarbarn uppfostras till att bli lydiga arbetare och på samma sätt lär sig bourgeoisins pojkar att bli effektiva ledare för industrier och generaler i de väpnade styrkorna och flickorna lär sig att bli lydiga hustrur och producenter av framtida arvingar.
Arbetarklassens och fattigböndernas ungdomar utsätts för det mest koncentrerade förtryck: förtryck i familjen samexisterar med superexploatering i produktionen och dålig utbildning. Denna ungdom är ryggraden i låglöneindustrierna. Detta återspeglar ungdomars ställning i familjen: deras lönenivåer utgår i allmänhet från att de är en del av en större ekonomisk enhet. Detta förstärker i sin tur ungdomars beroende av föräldrar. Som elever i skolor och gymnasier ges arbetarungdomar liten eller ingen inkomst alls, dålig utbildning och en utbildning som utformats för att tjäna bourgeoisins intressen.
I sin mest extrema form är ungdoms- och barnarbete ett slags slavarbete med löner som betalas till familjens överhuvud, vanligtvis fadern. Där barnarbete är vanligt, som i många halvkolonier, är det växande barnets välfärd ingenting som de kapitalister bryr sig om som driver dessa barn till dålig hälsa och en tidig grav. Föräldrarnas egen desperata fattigdom är sådan att de inte känner sig ha något alternativ utom att skicka sina barn till superexploateringens helvete. Lagar om skydd för barn ignoreras både av kapitalister och föräldrar och bevisar sanningen i Marx tes att rätten aldrig kan vara högre än ett samhälles ekonomiska grundvalar.
En annan konsekvens av detta ekonomiska och juridiska beroende är repressionen mot unga människors sexliv. I klassamhället är detta en viktig utgångspunkt för inpräntandet av konformitet och lydnad. Barn tillåts inte nå en rationell förståelse av sina sexuella känslor eller samspelet mellan deras sexuella känslor och socialt ansvar. Deras sexualitet förvägras faktiskt varje öppet och ärligt uttryck, t.o.m. de känslor som överensstämmer med den heterosexuella norm som föreskrivs av det borgerliga samhället undertrycks. I stället underkastas unga människor moraliska och religiösa tabun. Dessa tjänar till att fördunkla deras samvete med irrationell rädsla. Hela barnets emotionella liv tvingas att koncentreras och fixeras på deras föräldrar. Med dessa medel ges borgerliga uppfattningar om det individuella och det privata näring gentemot varje ideal om samarbete eller kollektiv.
För att befria ungdomar från deras ekonomiska, juridiska och sexuella underordnande krävs det en omvandling av samhället för att garantera att det individuella familjehushållet inte längre är den enda platsen för utförandet av hushållsarbete och barnuppfostran. Tillsammans med skapandet av villkoren för kvinnans frigörelse kommer detta också att frigöra ungdomen till självständighet från föräldrar, med så mycket eller lite kontakt som de önskar men med samhällets tillhandahållande av bostad, mat, tvätt, kläder och fritidsanläggningar och en barnomsorg tillgänglig för alla.
Ekonomisk självständighet, ordentlig utbildning och frihet från superexploatering är ungdomens nyckelkrav. För de som har anställning måste lika lön för lika arbete uppnås under arbetarkontroll för att övervinna de stora löneskillnader som finns mellan ungdomar och vuxna arbetare. Kortare arbetstid bör gälla för ungdomar när de först blir anställda och de bör ha rätt till längre ledighet än vuxna arbetare. För ungdomar och barn som ännu inte slutat skolan måste arbetet strikt begränsas och arbetsförhållandena övervakas av arbetarklassen och kommittéer bestående av unga arbetare. Skyddslagstiftning är nödvändig för att förbjuda nattarbete, långa arbetsdagar och annat arbete som kan vara skadligt för hälsan och ungdomars utveckling. Lagstiftningen måste stå under kontroll av arbetarna och ungdomarna själva.
Hela klassen måste kämpa för undervisning och yrkesutbildning för barn och ungdomar. Kapitalisterna måste tvingas att tillhandahålla heltidsstudier med finansiellt stöd åt familjer och senare för eleverna. Undervisningen måste vara fri och alla kostnader betalda av staten. Den måste vara mångsidig och tillgänglig för alla och obligatorisk upp till en ålder som arbetarrörelsen kommit överens om. Vi kämpar för avskaffandet av tester och examina som utformats för att begränsa inträdet till utbildningsinstitutioner. Ett stipendium som går att leva på måste betalas till de som stannar kvar i utbildningen utöver skolåldern, på en nivå som fastställts av student-, arbetar- och lärarkommittéer och som skyddas mot inflation.
Undervisning måste vara lika tillgänglig för flickor och pojkar och arbetarrörelsen måste sträva efter att integrera pojkars och flickors skolgång. Den måste vara sekulariserad – ingen religiös propaganda i skolorna, inga statliga fonder till religiösa skolor. Vi kämpar mot borgarklassens partiska undervisningsplaner och för undervisning i arbetarrörelsens historia och den kapitalistiska utsugningens karaktär. I skolor och gymnasier kämpar vi för integrering av undervisning och yrkesutbildning med produktionserfarenheter som syftar till att övervinna distinktionen mellan mentalt och manuellt arbete, vilket är ett kännetecken för all borgerlig utbildning. Samtidigt måste arbetarrörelsen kämpa för att hindra kapitalisterna från att använda studenter, lärlingar och yrkesskoleelever som billig arbetskraft. Vi kämpar för adekvata kultur- och sportanläggningar, för fri diskussion av sexuella, sociala och politiska frågor i skolan. Vi kräver instruktioner för ungdomar i användningen av vapen, samtidigt som vi motsätter oss varje närvaro av polisen eller armén i skolorna, gymnasierna och vid universiteten.
Vi kämpar för att ställa alla undervisningsanläggningar under arbetarklassens och studenternas kontroll. Samtidigt som vi kämpar mot privata undervisningsinstitutioner och för nationalisering av universiteten, kämpar vi för undervisningsinstitutionernas autonomi från den borgerliga staten. Skötseln av alla undervisningsinstitutioner måste vara under de berörda arbetarnas, studenternas och lärarnas direkta kontroll och med representanter för arbetarorganisationerna. Representanterna måste väljas av massmöten med alla berörda på grundval av en person en röst. För skol- och gymnasieelevers rätt att bilda fackföreningar och politiska organisationer, för att arbetarnas representanter ska ha fri tillgång till skolor och gymnasier. Driv ut fascisterna från skolorna, gymnasierna och universiteten. Organ för arbetar- och studentkontroll måste kämpa för rätten att uttala sitt veto mot utnämningar av reaktionära lärare.
Studenter som helhet är inte automatiskt en naturlig allierad till arbetarklassen. Många studenter kommer från över- och medelklassen. Heltidsstudenter befinner sig i en privilegierad ställning eftersom de inte är underkastade arbetarklassens dagliga rutiner. Dessutom kan många studenter erhålla privilegier, och gör det också, som ett resultat av sin utbildning. Ändå kan och måste många studenter – framtida vetenskapsmän, teknologer, advokater och konstnärer – vinnas till den revolutionära arbetarrörelsens sida och därigenom stärka den. Sedan Marx och Engels tid har de bästa elementen inom intelligentsian i varje generation vunnits till den proletära saken. Masskamp av studenter – i de degenererade arbetarstaterna liksom i de kapitalistiska länderna – visar att studenter har en vital roll att spela, skuldra vid skuldra med det proletära avantgardet i kampen för socialismen.
Därför kämpar vi för arbetar- och studentenhet uttryckt genom permanenta band mellan arbetarrörelsen och studentorganisationerna, där studenter kan vinnas till arbetarklassens sida och där studenternas entusiasm och idealism kan hjälpa arbetare på basplanet att övervinna sina byråkratiska och konservativa ledare. Studenter måste ta upp klasskampens taktik – strejker och ockupationer – för att vinna sina krav. De måste kämpa för medlemmarnas kontroll över studentföreningarna, mot statlig inblandning och kontroll. I en del länder existerar det ett skikt av studentbyråkrater som, utan att vara en del av fackföreningsbyråkratin, aktivt propagerar för samma ideologi och metoder för verksamheten. Dessa ledare måste utmanas och studentorganisationerna vinnas för att stöda arbetarnas olika strider.
Den arbetslösa ungdomen måste kämpa för verklig yrkesutbildning och undervisning med fullt ekonomiskt stöd, och dessutom rörlig arbetstid för att dela tillgängligt arbete under arbetarkontroll. För de som inte har arbete måste alla förmåner vara tillgängliga så snart ungdomarna lämnar heltidsstudier för att garantera att arbetslöshet inte resulterar i fullständigt ekonomiskt beroende av familjen.
Inom familjen är föräldrarna de som är omedelbart ansvariga för att genomföra förtrycket av sina barn. Detta är sant även när föräldrarna har progressiva åsikter. Ofta förtrycker föräldrarna sina barn på ett brutalare sätt och behandlar olydnad med våld och förnedring. Ungdomar måste därför ges fulla juridiska och politiska rättigheter inom familjen, liksom överallt annars, för att underlätta brytandet av den dominans och makt som föräldrarna utövar mot dem. Sociala restriktioner som familjen lägger på ungdomar, ofta i relation till religionen, är outhärdligt förtryckande för många unga kvinnor och män. Eftersom familjen förvägrar dem rätten att utöva sina fritt valda sociala och sexuella aktiviteter måste sociala centra tillhandahållas där all utrustning för dessa aktiviteter är fritt tillgängliga. Information och utbildning om sex måste vara tillgänglig vid dessa sociala centra, tillsammans med fria preventivmedel och abortremitteringar. Lagar om minderåriga gör inget för att skydda ungdomar från sexuell förnedring i familjen. De bestraffar ömsesidiga sexuella relationer för individer under en viss ålder. Avskaffa lagarna om minderåriga!
Ungdomar måste också ges fulla politiska och juridiska rättigheter inom offentligheten. Om ungdomar är tillräckligt mogna för att bli inkallade till kapitalisternas armé för att försvara deras utsugarsystem, så är de mogna nog för att fatta ansvarsfulla beslut i fredstid. Rösträtten måste fixeras vid ett lagligt minimum som inte är högre än 16 och beslutas av varje lands arbetarrörelse. Rätten att ingå juridiskt bindande avtal i finansiella och civila sammanhang måste garanteras vid samma ålder.
Ungdomar, huvudsakligen de manliga, är de borgerliga arméernas kanonmat. Oavsett om det är i USA-imperialismens tjänst i Vietnam eller ett avledande krig i Iran, har hundratusentals ungdomar av båda könen cyniskt offrats i reaktionens tjänst. Det är nödvändigt att undervisa ungdomen i en anda av proletär antiimperialism och antimilitarism. Pacifismen förslöar bara medvetandet och bereder vägen för framtida slakt. Ungdomen måste tränas i militärteknik under arbetarrörelsens vägledning. Ungdomar kommer att utgöra ryggraden i strejkvakternas försvarsgrupper och kärnan i den framtida arbetarmilisen.
I tider av akut kris och klasskamp kan unga arbetslösa arbetare som inte har någon erfarenhet av produktion och solidaritet mobiliseras som anhängare till fascistiska gäng eller användas för att bryta strejker. För att övervinna dessa faror måste den organiserade arbetarklassen dra in ungdomen i fackföreningarna. Reducerade kontingenter måste gälla för unga arbetare som ansluter sig till fackföreningarna, men de måste ha fulla medlemsrättigheter. Ungdomar måste organisera sektioner inom fackföreningarna för att trycka på för sina krav, skola sig själva och rekrytera andra unga arbetare.
Det finns stora möjligheter att vinna ungdomar till arbetarklassens revolutionära avantgarde. Naturligt nog är de mer bekymrade om framtiden än någon annan generation och kan snabbt vinnas för en revolutionär och socialistisk världsåskådning. Ungdomar saknar i allmänhet den konservatism som har brutit andan hos så många äldre arbetare. De har inte slitits ned av erfarenheter av reformistiskt missledarskap och förräderier.
En revolutionär ungdomsrörelse måste därför byggas som en nyckelorganisation i kampen för arbetarklassens makt och ungdomens frigörelse. Beväpnat med det revolutionära övergångsprogrammet kommer denna rörelse att dra in ungdomar från andra klasser, främst fattigbönderna och städernas småbourgeoisie. Den måste vara representerad på varje nivå inom arbetarrörelsen. Denna princip gäller med fördubblad styrka i det revolutionära partiet, som måste utgöra ett exempel för hela arbetarrörelsen.
Lesbiska kvinnor och homosexuella män
Sexuellt förtryck har varit ett kännetecken för alla klassamhällen. Införandet av monogami för kvinnor åtföljdes av och var integrerat med framträdandet av privategendom och klasser. Under kapitalismen existerar fortfarande allmänt sexuellt förtryck, särskilt för kvinnor och ungdomar. Kapitalismen har också givit upphov till det systematiska förtrycket av lesbiska kvinnor och homosexuella män. Det kapitalistiska samhället är, trots alla de liberala gester det har visat sig förmöget till under perioder av välstånd, till sin karaktär fientligt mot homosexualitet.
Den centrala ställning som familjen intar ideologiskt och ekonomiskt för kapitalismen innebär att varje grupp som undergräver den monogama heterosexuella ”normen” för den borgerliga familjen betraktas som ett dödligt hot mot samhället och stigmatiseras därför. Lesbiska kvinnor och homosexuella män utgör ett hot mot familjens ideologiska underbyggnad och dess kärnstruktur, genom att demonstrera att sex varken är en rent funktionell aktivitet relaterad till reproduktionen och/eller ett medel för att cementera det monogama heterosexuella äktenskapet. De vittnar om det faktum att sex är en njutbar sysselsättning i sig. Det faktum att lesbisk och homosexuell sexualitet är öppet frikopplad från reproduktion utgör ett hot gentemot den borgerliga familjens legitimitet.
Under kapitalismen har lesbiska kvinnor och homosexuella män systematiskt fördömts, förnedrats och kriminaliserats. Detta har lett till sexuell misär för miljoner individer och skapat en skadlig uppsplittring inom arbetarklassen. Bourgeoisin understöder genom manipulation av undervisning, media, religion och rättssystemet, och med fackföreningsbyråkratins tysta medgivande, idén om att homosexualitet är ”onaturligt”.
Under 1980-talet använde bourgeoisin i de imperialistiska länderna AIDS-epidemins utveckling för att stegra förföljelserna mot homosexuella, särskilt män, som beskylldes för att vara ansvariga för sjukdomen. Inom arbetarklassen har dessa argument i allmänhet accepterats och djupt rotad rädsla för homosexualitet (homofobi) är normen. Denna homofobi skapar ofta grunden för en aktiv och ofta våldsam trångsynthet mot lesbiska kvinnor och homosexuella män i arbetarklassen. Proletariatet i sin helhet har emellertid inget materiellt eller grundläggande intresse av att upprätthålla förtrycket av lesbiska kvinnor eller homosexuella män eller att befrämja denna inskränkthet.
Lesbiska kvinnor och homosexuella män utsätts för diskriminering på alla områden, inklusive rättsliga sanktioner. Samtidigt som detta förtryck berör lesbiska kvinnor och homosexuella män i alla klasser, är det återigen de inom arbetarklassen som berörs mest akut. Förtrycket påverkar anställningsmöjligheter. Män och kvinnor som är öppet homosexuella har mindre möjligheter att få ett arbete, blir isolerade och förnedrade på jobbet och löper större risk att förlora sitt arbete, sitt hem och sina barn. Till skillnad från förtryckta medlemmar av andra klasser har lesbiska kvinnor och homosexuella män i arbetarklassen inget annat alternativ än att söka arbete. Som en konsekvens tvingas de ofta att förneka sin sexualitet och utsätts för de psykologiska lidanden som ett sådant förnekande och undertryckande skapar.
Arbetarklassen måste kämpa för ett slut på all rättslig diskriminering mot lesbiska kvinnor och homosexuella män. Detta är en grundläggande demokratisk rättighet. Staten ska inte ha någon rätt att blanda sig i människors sexualitet när det gäller frivilliga förbindelser. Avskaffandet av minderårighetsbestämmelserna är nödvändigt för att beröva polisen och domstolarna ännu ett vapen för att trakassera och förnedra unga lesbiska kvinnor och homosexuella män. Diskriminering på varje område – inklusive anställning, bostad och vårdnad om barn – måste bekämpas. Arbetarklassen måste försvara och bedriva kampanjer för lagliga rättigheter. Staten måste tvingas att tillhandahålla information om sexualitet i skolan utan att utesluta homosexualitet, vilket vanligtvis händer idag. Religiös trångsynthet mot homosexuella måste sopas bort ur klassrummen.
Miljoner lesbiska kvinnor och homosexuella män utgör en del av arbetarklassen. Den stora majoriteten erkänner inte sin sexualitet utav rädsla för förföljelser. De som har gjort det har som en konsekvens fått utstå lidanden. Arbetarklassens organisationer måste vinnas för att stöda alla homosexuellas rätt att vara öppna om sin sexualitet, göra motstånd mot trakasserier från polis eller fascister, försvara rätten till arbete och förtjäna sitt levebröd. En atmosfär av ömsesidig respekt för människor med annorlunda sexuell läggning måste ersätta den atmosfär av sexistisk och heterosexistisk inskränkthet som för närvarande genomsyrar världens arbetarrörelse.
Lesbiska kvinnor och homosexuella män i arbetarklassen måste ha rätt att bilda kommittéer inom arbetarklassens organisationer för att kämpa mot homofobi och för fullständig politisk och social jämlikhet. För att föra kampen utöver särskilda del- eller lokalfrågor behöver dessa grupper sammanlänkas med speciella enhetsfronter och kampanjer som skulle kunna utgöra en del av en proletär rörelse för de lesbiska kvinnornas och de homosexuella männens frigörelse. Revolutionärer kommer att kämpa för politiskt ledarskap i sådana enhetsfrontsorganisationer för att vinna lesbiska kvinnor och homosexuella män till programmet för deras frigörelse och revolutionär socialism.
Det systematiska förtrycket av lesbiska kvinnor och homosexuella män kommer inte att upphöra så länge den borgerliga familjen framhålls och försvaras som modellen för samhällslivet. Det är därför som kampen för att göra slut på denna form av förtryck måste sammanbindas med programmet för arbetarklassens makt. En sådan revolution kommer att kunna befria lesbiska och homosexuella proletärer från de materiella försakelser som de påtvingas som ett direkt resultat av deras förtryck och utsugning under kapitalismen och göra slut på det tillstånd av sexuell misär som fördärvar livet för miljoner över hela världen.
Rasförtryck
Moderna nationer kan inte identifieras med så kallade raser. Rasförtryck är produkten av den borgerliga nationens framväxt. Under den tidiga kapitalismens merkantilistiska period var slaveri grundläggande för den primitiva kapitalackumulationen i vissa länder. Utbredningen av kapitalistiska kolonialimperier förde med sig det systematiska förvägrandet av grundläggande mänskliga rättigheter och till och med utplåning för ursprungsbefolkningarna. Rasismen har antagit sin mest elakartade form i den imperialistiska epoken: ekonomiska katastrofer, revolutioner och krig har gett liv åt en modern pseudovetenskaplig rasism. Den existerar både som en febrig fantasi hos småbourgeoisin och som ett medvetet verktyg för den imperialistiska bourgeoisin.
”Rasproblemet” i vårt århundrade handlar inte om rasskillnader utan är en funktion av rasismen: förtrycket av människor på grund av deras (påstådda) ras. Offren för denna systematiska rasism är många. I förgrunden befinner sig judarna, som utsattes för folkmord under andra världskriget, och de svarta i Afrika, Karibien, USA och de som har emigrerat till Europa. I Sydafrika har den svarta majoriteten länge trälat under apartheids grymma förtryck. Dessutom drog boomen efter kriget miljoner arbetare från halvkolonierna till de imperialistiska kärnländerna, från en halvkoloni till en annan och från mindre utvecklade till mer utvecklade imperialistiska länder. Dessa invandrade och utvandrade arbetare utsätts också för rasförtryck.
Offren för rasförtryck förvägras systematiskt demokratiska rättigheter. Polisens och statens rasism regnar ner över dem. Detta tjänar ytterligare till att uppmuntra våldsattacker från enskilda rasister, gäng och organiserade fascister. De etniskt förtryckta utsätts för diskriminering i undervisningen och i alla former av välfärdsförmåner. De underkastas superexploatering i arbetet. När kapitalismen går in i en recession lider etniska minoriteter mest av arbetslöshet och låga löner.
För de arbetande massorna bland de rasförtryckta finns det ingen kapitalistisk lösning på deras förtryck. Kapitalismens tendens att integrera och stratifiera invandrarsamhällen tjänar alltid de småborgerliga och borgerliga skikten på bekostnad av de fattigaste massorna. Även denna tendens vänds ofta till sin motsats när kapitalismen tillgriper naken rasism och nationell chauvinism i sina krisperioder. Slakten på över sex miljoner judar under Hitler demonstrerar epokens barbariska potential. Oavsett vilken nivå av ”lika möjligheter” eller ”positiv diskriminering” som uppnås, kommer alltid imperialismens skarpa omsvängningar i politik och ekonomi att lämna de förtryckta prisgivna till det desperata finanskapitalets folkutrotande ”slutliga lösning”.
Revolutionära kommunister bedriver agitation och propaganda inom de förtryckta grupperna för ett strikt åtskiljande av arbetarnas klassintressen från bourgeoisin, småbourgeoisin och prästerskapet. Av denna anledning kan det revolutionära partiet sätta upp särskilda organisationsformer men det motsätter sig bestämt maningen till separata politiska partier för någon rasgrupp, oavsett vilket ultraradikalt politiskt innehåll det ges. Separatism och nationalism leder till en återvändsgränd beträffande kampen för att göra slut på förtryck och superexploatering.
Erfarenheterna av den svarta kampen i USA uppvisar både fallgroparna och den revolutionära potentialen i kampen mot rasförtryck. Under den långa efterkrigsboomen levde de svarta under en ”demokratisk” konstitution och det formella avskaffandet av slaveri låg ett århundrade tillbaka. Ändå blev svarta under dessa årtionden av ”blomstring” i massiv omfattning berövade rösträtt, superexploaterade och underkastade en form av apartheid i sydstaterna. Det svarta motståndet började med passiva protester, ledda av det svarta prästerskapet och intelligentsian, och utvecklades till massrevolt och väpnade sammanstötningar med polisen och nationalgardet.
Men det ställdes inför en omfattande ledarskapskris. Den integrationistiska småbourgeoisin var å ena sidan beredd att demobilisera massrevolten till förmån för reformer och ökad tillgång till lokala och statliga administrationer. Den radikala oppositionen gentemot denna utförsäljning – Svarta pantrarna, Malcolm X – var å andra sidan oförmögen att helt och fullt bryta med separatismen och gerillastrategin. Avskurna från massan av vita arbetare och från det svarta samhällets massor krossades avantgardet av den amerikanska staten. Efter att ha framtvingat detta nederlag inkorporerade USA-imperialismen en svart bourgeoisie och en professionell politikerkast och lämnade den överväldigande majoriteten att ruttna bort i Amerikas sönderfallande innerstäder.
Endast imperialismens störtande och frigörandet av produktivkrafterna från den nationella kapitalismens bojor kan få bort rasförtryckets materiella rötter. Kampen mot rasismen måste utgöra en integrerad del av det revolutionära partiets program och aktivitet i varje period. Det måste fokusera sitt övergångsprogram kring de etniskt förtrycktas dagliga kamp mot diskriminering i undervisningen, löner, anställning och arbetsvillkor. Partiet måste samla massor av heroiska kämpar bland de etniskt förtryckta männen, kvinnorna och ungdomarna kring detta program.
Den officiella arbetarrörelsen i de imperialistiska kärnländerna återspeglar, eftersom de leds av klassamarbetsmän och socialchauvinister, den härskande klassens rasism och chauvinism och är ofta dess instrument. Men det finns ingen väg till befrielse för de förtryckta annat än genom kampen för att vinna majoriteten av arbetarklassen till enad handling mot rasismen.
Revolutionära kommunister kämpar inom arbetarrörelsen för enad handling mot alla rasistiska angrepp och lagar och för arbetarnas försvarsgrupper mot rasistiska och fascistiska attacker. Vi kämpar för fullständiga medborgerliga och demokratiska rättigheter för alla etniska grupper och nationella minoriteter och invandrade och utvandrade arbetare. Vi kämpar för att avskaffa all invandringskontroll i de imperialistiska länderna. I halvkolonierna är vi emot koloniala bosättningar och stöder införandet av tidsbegränsning och andra restriktioner för vita bosättares medborgarskap. Vi är mot alla nya koloniala bosättningar från kapitalisters och rika jordbrukares sida. Detta är det enda undantag vi gör i vår allmänna opposition mot invandringskontroll i halvkoloniala länder.
Det är skandalöst att föreslå att de etniskt förtryckta ska förbli passiva eller lugnt uthärda rasismen tills massan av vita arbetare och deras organisationer har vunnits för ett antirasistiskt perspektiv. Vi kräver att arbetarrörelsen stöder självförsvar mot rasistiska attacker. För att underlätta för de etniskt förtryckta att organisera mot rasismen inom arbetarrörelsen och helt och fullt delta i hela arbetarklassens kamp, är vi för de förtrycktas rätt att bilda kommittéer och att representeras på varje nivå inom arbetarrörelsen, inklusive det revolutionära partiet.
Klasskampen och hela systemet av övergångskrav upphävs inte i de förtryckta samhällena, oavsett det akuta gemensamma förtryck som de kan utsättas för. Samtidigt som det är möjligt att ingå begränsade taktiska överenskommelser med organisationer som inte är proletära i dessa samhällen måste de grundas på enad handling och det striktaste åtskiljande av program. Arbetarklassen i de förtryckta samhällena måste alltid mobiliseras mot sina egna utsugare oavsett deras ras och för kvinnors, ungdomars, lesbiska kvinnors och homosexuella mäns frigörelse.
Kapitel 7: För en revolutionär kommunistisk international
Arbetarklassen behöver ett revolutionärt parti för att upprätta proletariatets diktatur. Endast ett revolutionärt parti, som vinner över majoriteten av den organiserade arbetarklassen i de revolutionerade fackföreningarna, fabrikskommittéerna, arbetarmiliserna och arbetarråden, kan ta makten. Endast ett parti kan behålla makten gentemot kontrarevolutionen, skydda den mot byråkratisk degeneration och utbreda revolutionen internationellt. Byggandet av ett leninistiskt parti i varje land är revolutionärers grundläggande uppgift.
Det revolutionära partiet måste avskilja sig från alla reformistiska eller centristiska element samtidigt som det erbjuder alla skikt inom arbetarklassen den fastaste kampenhet. Varje tendens att underordna partiet enhetsfrontsorgan eller upplösa det i en permanent front som endast vänder sig till massorna på grundval av den minsta gemensamma nämnaren kommer att leda det revolutionära partiet in i centristisk urartning. Det argentinska MAS under 1980-talet erbjuder ett klassiskt exempel på denna fara.
Det leninistiska avantgardepartiet fungerar på grundval av demokratisk centralism. Demokrati i valet av ledare och fastställandet av strategi och taktik skolar kadrer som är kritiska och självständiga. Ett fritt uttryckande avLesbiska kvinnor och homosexuella män meningsskiljaktigheter är således väsentligt. Byråkratism skolar bara eftergivna verktyg, inte militanta kämpar. När allvarliga och utdragna meningsskiljaktigheter uppstår i partiet kan bildandet av organiserade tendenser och t.o.m. fraktioner vara ett ”nödvändigt ont”. Därför måste rätten att bilda tendenser och fraktioner skyddas vaksamt. På samma sätt som stalinismen har korrumperat och devalverat ordet ”kommunism”, så har den förvandlat den leninistiska partiorganisationen till en byråkratisk karikatyr grundad på livlös monolitism.
Centraliserad disciplin är ett väsentligt medel för att koncentrera hela det revolutionära avantgardets kraft mot bourgeoisin och dess stat. Den gör varje handling från partiets sida effektivare. Disciplin kan vara en fråga om liv och död under utförandet av arbete i illegala förhållanden eller inför brutal repression. I konsekvens därmed är den revolutionära organisationen inte en diskussionsklubb. När politiska dispyter avgörs genom omröstning i organisationen, är det alla medlemmars plikt att på ett lojalt och systematiskt sätt genomföra alla beslut och handlingar som följer av en sådan omröstning. Efter genomförandet av sådana beslut och handlingar är det helt och fullt tillåtet att värdera den omstridda politiken och försöka förändra den. En sådan verkligt demokratisk centralism är avgörande i alla partibyggets stadier.
Mycket ofta kommer partibyggets inledande stadium att främst ägnas åt propaganda. Där det bara finns en handfull revolutionärer i ett givet land kommer huvuduppgiften vara att klargöra de mest grundläggande programfrågorna. Ändå syftar vi alltid till att pröva och tilllämpa vårt program genom ingripande i klasskampen överallt där det är möjligt. Allt eftersom organisationen växer för att bli en kämpande propagandagrupp kommer den i ökad utsträckning att delta i masstrider, kämpa för ledningen och lägga fram praktiska förslag om hur strider kan vinnas och dra lärdomarna av dem för att vinna över klassens mest avancerade element till det revolutionära programmet.
Övergången från den kämpande propagandagruppen till det leninistiska kamppartiet kan inte uppnås genom att kasta in en handfull kadrer i tomt ”massarbete” eller genom opportunistisk anpassning i situationer av stegrad klasskamp. Där det existerar betydande vänstergående centristiska krafter inom centristiska eller reformistiska partier kan det vara nödvändigt att inträda i sådana organisationer, med det dubbla målet av förenad kamp mot högerflygelns ledare i partiet och uppbygget av en revolutionär tendens. På detta sätt kan de bästa klasskämparna samlas kring perspektivet att bygga ett revolutionärt parti. Denna taktik är inte på något sätt ett oundvikligt stadium i partibygget. Inte heller har det något gemensamt med det strategiska ”djupa inträde” som praktiseras av olika högercentristiska ”trotskistiska” organisationer sedan slutet av 1940-talet. De har blivit djupt nedgrävda i de reformistiska partierna och har för länge sedan övergett kampen för det revolutionära programmet.
Ett verkligt revolutionärt parti utövar ett starkt inflytande på klassens avantgarde. Det består av kommunistiska kadrer, har en betydande nationell inplantering i proletariatets avancerade sektorer och är förmöget att organisera masstrider. I revolutionära och förrevolutionära situationer måste partiet utvecklas till ett massparti för att organisera massorna för maktövertagandet.
För ett revolutionärt massparti
I många länder i den imperialistdominerade världen och även i vissa imperialistiska länder har årtionden av kapitalistisk tillväxt sett en massiv tillväxt av proletariatet och dess fackföreningar utan en korresponderande tillväxt av dess politiska partier. Arbetarna och fackföreningarna förblir ofta lojala mot borgerliga eller småborgerligt nationalistiska partier, eller t.o.m. olika former av bonapartism. Under sådana förhållanden kommer kampen för att bygga ett revolutionärt parti vara nära sammanvuxen med kampen för arbetarklassens politiska självständighet.
Under 1930-talet i USA förde Trotskij fram parollen om ett arbetarparti baserat på fackföreningarna som ett sätt att övervinna de amerikanska arbetarnas politiska efterblivenhet och möta det upplevda behovet av politisk organisering i kölvattnet på de massiva klasstriderna vid mitten av 1930-talet. Detta var inte på något vis en uppmaning att bilda ett reformistiskt, socialdemokratiskt parti, utan en taktik som Trotskij förde fram i kampen för ett revolutionärt parti.
Parollen för ett arbetarparti är i allmänhet ett viktigt sätt att propagera för klassoberoende och avslöja byråkraternas underkastelse under borgarna och kan tillfälligtvis bli ett skarpt agitatoriskt vapen. Uppmaningen att bilda ett arbetarparti är en maning till fackföreningarna att bryta med bourgeoisins öppna partier och kämpa för uppbygget av ett parti som omfattar hela arbetarklassen. De skall upphöra med att pantsätta arbetarklassens lojalitet till dess klassfiender. Fackföreningarna är centrala för denna uppmaning eftersom den i allmänhet kommer att bli operativ under förhållanden av stegrad klasskamp under vilka ett massivt inflöde av radikaliserade arbetare i fackföreningarna har ägt rum (USA under 1930-talet, Syd-afrika och Brasilien under 1980-talet).
Om revolutionärer inte använder arbetarpartitaktiken och ingriper i dess tillkomstprocesser finns under sådana förhållanden fara för att reformisterna själva mycket väl kan leda de radikaliserade arbetarna mot skapandet av ett reformistiskt parti eller en omförhandlad pakt med de borgerliga eller småborgerliga partierna.
Arbetarpartitaktiken är inte ett oundvikligt stadium i arbetarklassens politiska utveckling. Dess agitatoriska användning kommer att vara beroende av de konkreta förhållandena i varje land. Vi är emellertid helt klara över att vi i kampen för skapandet av ett arbetarparti föreslår att det skall grundas på det revolutionära programmet. Vi kämpar för att förhindra att en reformistisk eller centristisk snara placeras kring proletariatets hals. Men detta partis karaktär kan inte fastslås i förväg som ett ultimatum. Dess karaktär kommer att avgöras i striden mellan revolutionärer och missledare.
Där det inte finns någon tradition med politisk massorganisering inom arbetarklassen tillåter den po-litiska kampen inom arbetarpartiet, för att försvara arbetarnas intressen, polarisering av de existerande politiska tendenserna inom arbetarklassen. Detta visas av utvecklingen i det brasilianska arbetarpartiet (PT) under 1980-talet.
Den revolutionära internationalen
Imperialisterna och deras drabanter i halvkolonierna och arbetarstaterna samordnar sina handlingar mot proletariatet i internationell skala genom FN, Internationella valutafonden, Världsbanken, Comecon och militärblock som Nato och Warszawapakten. Mot deras ”internationaler” måste vi bygga en revolutionär och proletär massinternational för att övervinna den chauvinism och rasism som det borgerliga samhället påtvingar världens arbetarklass. Målet för denna international kommer att vara det revolutionära utplånandet av kapitalistiskt och stalinistiskt styre världen över. Den kommer att ta ledningen i befriandet av hela mänskligheten från både utsugning och förtryck. Proletariatets internationella diktatur kommer att lägga grunden för ett socialistiskt världssystem och vidta steg för att utplåna varje spår av den gamla ordningen på vägen mot världskommunismen.
Före och efter revolutionen är uppgiften att skapa ett revolutionärt program och parti en internationell uppgift. Det kan inte bli fråga om att först kämpa för att bygga stora nationella partier och sedan sammansluta dem i en massinternational. Nationella partier som byggs i isolering kommer att duka under för nationell inskränkthet och ensidighet. I de imperialistiska länderna kommer detta att inbegripa en tendens att anpassa sig till ekonomism och socialchauvinism. I halvkolonierna kommer det att leda till eftergifter för småborgerlig nationalism och avtrubba proletariatets klassoberoende. I de stalinistiska staterna kommer det att resultera i anpassning till den stalinistiska byråkratins ”reformflygel”. Om det nationella trycket i varje land skall övervinnas är det livsavgörande att utveckla ett globalt perspektiv och ingripa i den internationella klasskampen. Det är alltid väsentligt att skapa praktisk solidaritet mellan arbetare i olika länder.
Ingen proletär revolutionär international existerar idag. Socialistiska internationalen föll samman i reformism 1914, när dess viktigaste sektioner stödde sin ”egen” bourgeoisie under första världskriget. I dag uppträder den som ett samordnande centrum för socialdemokratiska reformister och deras arbetarfientliga planer.
Komintern föll politiskt samman 1933 under stalinismens förödande tyngd när dess politik underlättade Hitlers makttillträde. Stalin upplöste den 1943 på ett cyniskt sätt. Banden mellan kommunistpartierna och de härskande kasterna i de degenererade arbetarstaterna är emellertid fortfarande starka. En dold byråkratisk international sammanlänkar en majoritet av världens kommunistpartier med Moskva. Men Kreml innehar inte längre något lojalitetsmonopol. Eurokommunismen skapade ett avstånd mellan Moskva och kommunistpartierna i väst och för andra tillhandahåller Kuba och Kina en alternativ källa till inspiration och fonder. Allt detta vittnar om den fortsatta sönderfallsprocessen i den stalinistiska världsrörelsen.
Den sista revolutionära internationalen, Fjärde internationalen (FI), grundad av Trotskij 1938, existerar inte längre. FI var grundad på perspektivet att den snabbt skulle komma att leda miljoner under den revolutionära kris som framkallats av andra världskriget. Detta ägde inte rum eftersom stalinismen och socialdemokratin framträdde stärkta ur konflikten. FI fortsatte emellertid att använda sitt förkrigsperspektiv med förestående krig och revolution. Försvagad av stalinistisk och imperialistisk repression, och efter att ha genomlidit politisk och organisatorisk förvirring och oordning under kriget, var FI oförmögen att staka ut en kurs för världens arbetarklass under de nya förhållanden som öppnades efter andra världskrigets slut.
Mellan 1948 och 1951 rörde sig Fjärde internationalen allt längre bort från den marxistiska metoden när den gjorde en rad politiska anpassningar och överlät den ledande rollen i klasskampen till påstått ”centristiska” krafter av stalinistiskt, socialdemokratiskt eller småborgerligt ursprung. Det första och mest dramatiska exemplet var Jugoslavien. Efter splittringen mellan Tito och Stalin 1948 förklarade FI att Tito inte längre var stalinist och motsatte sig parollen om politisk revolution i Jugoslavien.
Denna degeneration underbyggdes av ett perspektiv med ett överhängande världskrig, som snabbt skulle omvandlas till ett internationellt inbördeskrig. Misslyckandet med att återutveckla programmet och perspektivet ledde till antagandet av en systematisk centristisk metod vid Fjärde internationalens världskongress 1951; FI utplånades politiskt. I den bolivianska revolutionen 1952 stödde FI det nationalistiska MNR:s borgerliga regering och slösade kriminellt bort den proletära maktens potential. FI upphörde 1951 att existera som en revolutionär organisation. Den upphörde 1953 att existera som en enhetlig organisation när den splittrades i stridande centristiska fraktioner, av vilka ingen representerade en politisk kontinuitet med den revolutionära Fjärde internationalen 1938-48.
Efter 1953 blev Internationella sekretariatets (IS) sida av splittringen pionjärer för FI:s högercentristiska avvikelser. I sin senare inkarnation efter 1963, Fjärde internationalens förenade sekretariat, har denna strömning konsekvent anpassat sig till olika stalinistiska, småborgerligt nationalistiska och socialdemokratiska strömningar. Huvudoppositionen till IS efter 1953 utgjordes av Internationella kommittén (IK).
Trots en viss partiellt riktig kritik av IS fortsatte IK i grunden att använda det centristiska FI:s metod. Den brittiska sektionens djupa entrismarbete i labourpartiet var helt igenom opportunistiskt. Den knäböjde för småborgerlig nationalism och maoism. Dess kännetecken var ett katastrofperspektiv som bokstavligt lyfts ut ur 1938 års övergångsprogram.
I likhet med de ”socialistiska” och ”kommunistiska” internationalerna fortlever arvet efter Fjärde internationalens politiska och organisatoriska degeneration idag. Det existerar flera internationella centristiska strömningar som gör anspråk på dess arv och som vi befinner oss i politisk kamp med. Men de delar alla samma oförmåga att använda Lenins och Trotskijs metod för att vägleda världens arbetarklass till seger. Uppgiften i dag är klar: byggandet av en ny revolutionär kommunistisk international.
FRKI är verktyget för skapandet av en ny leninistisk-trotskistisk, revolutionär massinternational. Vi påbörjar inte denna kamp från början. Vi befinner oss i den politiska traditionen från Marx och Engels Första internationalen, de revolutionära internationalisternas kamp inom Andra internationalen, de fyra första kongresserna med Lenins Kommunistiska (Tredje) internationalen, Trotskijs kamp för försvaret och återutvecklandet av det revolutionära programmet och Fjärde internationalens revolutionära ståndpunkter från 1938-48. Vi börjar därför vårt arbete på grundval av de senaste 150 årens strider och programmatiska landvinningar.
Kampen mot centrismen
Centrismen intar en ställning mellan revolutionär kommunism och reformism och kombinerar eklektiskt teori som stulits från den förra och anpassning till den senares ”praktiska politik”. Den är inte ett nytt fenomen. Ända sedan den marxistiska rörelsens början för ett och ett halvt århundrade sedan har centrismen utvecklats i form av organisationer som rör sig åt höger från den revolutionära politiken (Socialistiska internationalen före 1914, det stalinistiska Komintern under 1920- och början av 1930-talet, Fjärde internationalen i slutet av 1940- och början av 1950-talet). Men i likhet med pivertisterna i det franska SFIO vid mitten av 1930-talet och tendenser inom den ungerska revolutionen 1956, har vi också bevittnat centristiska tendenser som rör sig åt vänster och bort från reformismen.
Centrismen är organiskt inkapabel att leda arbetarklassen till seger. Den gör välljudande ”revolutionära” deklarationer samtidigt som den vägrar förbinda sig för en definitiv strategi eller ett konkret program. Oförmögen att förena teori och praktik är centrismens teoretiska metod i grunden baserad på impressionism: ett lättsinnigt utvecklande av ”nya teorier” för en ständigt ”ny” verklighet, som trampar på marxismens doktrin och metod. I revolutionens snabba vändningar tillåter centrismens vilda sicksackande livsviktiga möjligheter att passera och återlämnar initiativet till socialdemokratins och stalinismens kontrarevolutionära krafter. Därav dess fara för arbetarklassen. Varje gång centrismen har lett arbetarna i en avgörande konflikt (Tyskland 1919, Italien 1920, Kina 1927, Spanien 1937, Bolivia 1952, 1971 och 1976, för att nämna några) har resultatet blivit förödande.
Exemplet POUM under spanska inbördeskriget visar hur en centristisk organisation kan förhindra byggandet av det revolutionära partiet. Långt ifrån att leda massorna till seger tillhandahöll POUM vänsterkamouflage för stalinisternas kontrarevolutionära folkfront och dolde anarkisternas förräderi och hjälpte på så sätt till att röja väg för Francos krossande av den spanska arbetarklassen.
Centrismen är fr.a. ett rörligt fenomen – utveckling eller degeneration – till vänster eller höger. Men i frånvaro av både revolutionära masshändelser och en kraftfull revolutionär attraktionspol kan centrismen vara förmögen att bevara sig själv under utsträckta perioder och anta en förstelnad existens. Sådan var karaktären hos Karl Kautskys tilltagande centrism inom Socialistiska internationalen före 1914. En sådan högercentrism är konsekvent reformistisk i praktiken men är beredd att använda pseudorevolutionär fraseologi fram till övergången till det reformistiska lägret. Sådan är karaktären hos många organisationer världen runt som gör anspråk på att vara ”trotskistiska”.
Sekterismen fruktar arbetarklassens levande strider. Den rättfärdigar sin inaktivitet i namn av ”att bevara principerna”. Sekterismen avstår från arbetarnas massorganisationer och föredrar att gömma sig i falska ”revolutionära” organ. Den har kort sagt inget gemensamt med revolutionär marxism och allt gemensamt med centrismen. Trots vad förhärdade sekterister vill föreställa sig, är sekterism och opportunism inte motsatser utan produkten av samma politiska metod: båda saknar tilltro till arbetarklassens förmåga att mobilisera sig kring det revolutionära programmet. Opportunisten försöker späda ut programmet och sekteristen avstår från beslutsamt ingripande i klassen på grundval av detta program. De två metodernas väsentliga identitet visas av den centristiska Kommunistiska internationalens sekteristiska svängningar mellan 1928-33 och Förenade sekretariatets ultravänsterism (1967-74).
Kampen mot all slags centrism har varit ett avgörande inslag i byggandet av varje revolutionär international. Marx och Engels kämpade mot anarkisterna, Lenin och Luxemburg ledde kampen mot Socialistiska internationalens centristiska ledning. Komintern vann över de vänstercentristiska syndikalisterna i Frankrike och det tyska USPD och bröt loss vänsterflygeln från det italienska PSI. I kampen för att bygga Fjärde internationalen riktade Trotskij sin polemik mot de centristiska krafter som framträdde ur Komintern (t.ex. Bordiga, Treint, Souvarine) och från socialdemokratin (t.ex. Independent Labour Party – ILP – i Storbritannien och Pivert i Frankrike). Samtidigt föreslog han enhet i handling med centrister överallt där det var möjligt. Det är på detta sätt som vi orienterar oss mot dagens centristiska krafter.
Övergången från centrism till revolutionär politik inbegriper inte bara en utveckling utan en beslutsam brytning. Den är inte en gradvis eller oundviklig process. Den stora majoriteten av centristiska organisationer har inte blivit revolutionära. Antingen har de fallit sönder (som ILP och POUM under 1930-talet) eller så har de degenererat till reformism (MIR-organisationerna i Latinamerika). Där centristiska partier har blivit betydande massformationer kan de inte balansera länge mellan reform eller revolution. Således utvecklar PUM i Peru och Democrazia Proletaria i Italien allt mer uttalat reformistiska flyglar.
Former av instabil centrism har också uppträtt under de senaste förtio åren under intryck av maoismen och den kubanska revolutionen, främst i halvkolonierna. Även om den kinesiska kulturrevolutionen (1964-69) i verkligheten var en byråkratisk fraktionsstrid slog den maoistiska flygelns radikala frasmakeri an en sympatisk sträng både bland motståndare till Moskvastalinisterna och antiimperialistiska krafter. Maoistiska grupper i Västtyskland, Italien och ett antal halvkolonier grundades på radikaliserade, i allmänhet ungdomliga krafter och många genomgick en kort period av centristisk utveckling. Maoismens reaktionära verklighet, som den uttrycktes i massakern på proletära krafter i Wuhan och Guangdong under kulturrevolutionen, och de vänskapliga förbindelserna med Nixon och Pinochet, kopplat till den europeiska socialdemokratins uppstigande, förde denna period till ett slut i början på 1970-talet. I den halvkoloniala världen gick MIR-grupperna, som föddes under guevaraismens och den kubanska revolutionens inflytande, snabbt tillbaka till socialdemokratiska, småborgerligt nationalistiska eller t.o.m. öppet borgerliga partier. Centristiska tendenser, som återigen är annorlunda till ursprunget, har utvecklats i samband med stalinismens kris i de degenererade arbetarstaterna. De kombinerar revolutionär fientlighet mot regimen med förvirrade och ofta socialdemokratiskt influerade program.
Den huvudsakliga form av centrism som för närvarande existerar i internationell skala är den som har sina rötter i Fjärde internationalens degeneration. Organisationer som utvecklats ur dessa rötter har fört fram partiell kritik av socialdemokratin, stalinismen eller Fjärde internationalens degenererade fragment. Många har försökt återupprätta en revolutionär kontinuitet och ändå har dessa försök, i alla de fall som vi känner till, misslyckats. Ingen av dessa grupper har varit förmögen att konsekvent föra fram ett revolutionärt program för massorna och inte heller genomföra det i kamp vare sig på daglig grund eller i de viktigaste revolutionära situationerna under de senaste förtio åren. I allmänhet har deras fel varit av liten omedelbar konsekvens för utgången av världsproletariatets strider tack vare deras avsaknad av inplantering. Ändå har centrister som påstår sig vara trotskister spelat en viktig roll i misslyckandet för revolutionen i Bolivia 1952 och i bortslösandet av en massrörelse i Sri Lanka 1964 och Peru 1978-80.
Dessa organisationer har alla, korrumperade av opportunistisk anpassning, upprepat det centristiska FI:s misstag genom att sätta sitt hopp till den ”revolutionära processen” och svansa efter den ena eller andra ”vänstertendensen” inom reformismen eller den småborgerliga nationalismen, med förhoppningen att de skall visa sig vara det nya verktyget för den kroppslösa ”världsrevolutionen”.
Detta är sant för FS:s systematiska anpassning. De anser att Nicaragua är en hälsosam arbetarstat och kämpar inte för att störta den byråkratiska Castroregimen i Kuba. Det är också fallet med Internationella arbetarförbundet, grundat av Nahuel Moreno, som först anpassade sig till peronismen och sedan stalinismen i sitt hemland Argentina. Det återfinns inte mindre uppenbart i det svansande efter småborgerliga nationalister och reformister som ledde den lambertistiska strömningen, som grundade Fjärde internationalen (Internationellt återuppbyggnadscentrum) till att hylla algeriska nationalister som ”bolsjeviker” och som idag leder dem till att föreslå uppbygget av en ”arbetarinternational” kring ett reformistiskt program, som är centrerat kring borgerligt demokratiska krav. Den internationella tendensen kring den brittiska Militantgruppen, som döljer sitt ursprung i Fjärde internationalen, siktar mot att omvandla socialdemokratiska partier. Grupperingarna kring det brittiska Socialist Workers Party och den franska organisationen Lutte Ouvrière svansar efter den spontana arbetarkampen och använder sig inte operativt av ett övergångsprogram. Det faktum att dessa organisationer har fortsatt att existera i en eller annan form under förtio år vittnar om deras isolering från den internationella arbetarklassen, inte om styrkan eller riktigheten i deras politik.
Krafterna för en ny international kommer att inkludera många av de bästa klasskämpar som för närvarande finner sig fångade i de centristiska organisationerna. Sektionerna i vår egen internationella organisation har alla sitt ursprung i brytningar med centrismen. Splittringar, fusioner och omgrupperingar kommer att visa sig nödvändiga och för FRKI är det särskilt viktigt att ge sig in i polemik och gemensam handling med de centrister som falskeligen gör anspråk på att vara trotskister. Däri utgår vi från Trotskijs uppmaning att sätta ”programmet först!”
Bygg FRKI, bygg en revolutionär kommunistisk international!
Imperialismen är en formidabel fiende. Den har omfattande resurser som den använder för att korrumpera och betvinga proletariatets reformistiska ledare, den utvecklar en omfattande statlig apparat för att förtrycka och döda arbetare över hela världen. Men den kan inte stoppa klasskampen, som oupphörligen flammar upp ur kapitalismens grundläggande motsättningar. Varje expansions- och välståndscykel ger kampen nytt självförtroende. I varje kris reser den de utsugna till ytterligare angrepp på världens härskare.
Oavsett om tillfället att vräka alla kapitalismens agenter ner i avgrunden kommer förr eller senare behöver världens arbetarklass ett internationellt revolutionärt parti. FRKI har påbörjat byggandet av ett sådant världsparti för den kommunistiska revolutionen. Vi har börjat med utarbetandet av en rad revolutionära ståndpunkter i internationella nyckelstrider och med återutvecklandet av det internationella revolutionära programmet. Denna uppgift är nästan femtio år försenad, men när vi tar itu med den grundar vi vårt program på den oförfalskade trotskismens, den revolutionära marxismens politik och metod. Vårt mål är uppbygget av ett nytt världsparti för den kommunistiska revolutionen, en återgrundad leninistisk-trotskistisk international.
Är FRKI långt från detta mål? Är dess krafter för små inför en utmaning av denna omfattning? Det är sant att våra krafter är svaga, mycket svagare än Trotskijs Fjärde internationalen vid dess grundande 1938. Vi har ännu bara en handfull kadrer i en handfull länder. Men vi har ingen rätt att låta detta faktum skrämma oss eller avskräcka oss från att ta upp kampen. Trots en lång period av imperialistisk stabilitet förblir den imperialistiska epoken krigens och revolutionernas epok. Men händelser äger inte rum i jämn takt och inte heller byggs partier bara genom en långsam ackumulation av kadrer. Det kommer perioder av kris och revolution när åratals eller årtiondens uppgifter kan genomföras under veckor eller månader. Men för att proletariatet ska kunna dra nytta av sådana perioder måste vi ha ett program att bygga på och kadrer för att ge ledning. Därför finns det ingen tid att förlora. Vi måste lägga grunden nu. Vi uppmanar alla militanter, som gör anspråk på det internationella proletariatets revolutionära traditioner, som känner motvilja inför centristisk vacklan, vi uppmanar alla arbetarkämpar, som upprörs av reformismens, den småborgerliga nationalismens och fackföreningsbyråkratins förräderier:
Anslut er till oss!
iFRKI (Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International) omvandlades vid dess sjätte världskongress till F5I (Förbundet för Femte Internationalen). Samtidigt ersattes FRKI:s program, Trotskistiska Manifestet, med Manifest för världsrevolutionen.