Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 0, hösten 1996.
Är (s) och (v) fortfarande arbetarpartier? Båda är ju med och genomför drastiska nedskärningar. Är det troligt att en vänsteropposition kan utmana ledningarna i någon av dessa partier och förändra dem i socialistisk riktning? Eller är ett sådant försök dömt att misslyckas pga byråkratins dominans? Här tar Rodney Edvinsson upp dessa frågor. I nästa artikel behandlas mer konkret marxisters taktik och sätt att arbeta.
Går vi en ny vänstervåg till mötes? Om så är fallet, på vilket sätt kommer en framtida radikalisering att utvecklas? Vilka samhällsskikt och organisationer kommer att bära upp den? Svaren på dessa frågor avgör orienteringen och taktiken för alla socialistiska grupperingar som vill vinna inflytande. Det är genom att förstå verkligheten – och de lagar som styr den – som man kan påverka den.
På 60-talet var det många vänstergrupper som avskrev ”den förborgerligade” arbetarklassen i de rika kapitalistiska länderna som en revolutionär kraft, istället var det studenterna och böndernas gerillarörelser i tredje världen som skulle föra den socialistiska traditionen vidare.
Marxister har å sin sida alltid hävdat att en social rörelse måste bedömas efter sitt klassinnehåll, och inte bara efter hur långt åt vänster denna står. Mellanskikten – studenter, bönder och småborgare – är ganska lättrörliga grupper. De har svårare att agera kollektivt och spela en självständig roll pga sin egen uppsplittring och inbördes konkurrens. Därför tenderar de att pendla mellan samhällets huvudklasser – proletariatet och bourgeoisien. Personer ur mellanskikten har lättare att byta åsikt eller gå med i en liten organisation. Studenter kan ena dagen prata om revolution och andra dagen vara en stödtrupp åt reaktionen. På 30-talet utgjorde exempelvis studenter en viktig rekryteringsbas åt fascismen.
Det är bara arbetarklassen som är kapabel att leda kampen för ett socialistiskt samhälle. Arbetarna är tvungna att agera kollektivt pga sin ställning i produktionen, och det är både deras styrka och svaghet. Självklart måste arbetarna försöka vinna stöd från andra grupper i samhället, vilka kan spela en viktig roll som allierade i en kampsituation. Dessa skikt kan också påbörja en revolt mot det rådande systemet, som studenterna gjorde i Frankrike 1968, men det är arbetarklassen det hänger på om en revolution ska kunna bli framgångsrik.
Den viktigaste uppgiften för socialister måste vara att vinna arbetarklassen för sina idéer. Därför är det nödvändigt att undersöka var denna klass och dess olika skikt befinner sig.
Hur bör socialister se på löntagarnas traditionella massorganisationer, dvs fackföreningarna och arbetarpartierna? Vilka förhållanden råder mellan arbetarklassen, dess olika organisationer och de politiska strömningar som innefattas av den? Och på vilket sätt kan dessa relationer förändras?
Radikalisering
Något som direkt kan konstateras är att kampen och medvetenheten aldrig utvecklas rätlinjigt, enligt det klassiska schemat: för varje ny dag har arbetarna gått mer åt vänster och detta kommer att pågå oavbrutet ända fram till den segerrika revolutionen. Radikaliseringen har snarare en konjunkturliknande utveckling. Varje masskamp som genomgår nederlag eller på annat sätt hamnar i en återvändsgränd följs av reaktion. Så länge kapitalismen och exploateringen består kommer arbetarna likafullt att om och om igen gå ut i kamp. När klasskampen hårdnar kommer också socialismen, som bara stunden innan verkade vara ”död”, få nytt gehör bland mer klassmedvetna arbetare. De kommer att dras till denna idé pga av sin egen samhälleliga position.
Efter stalinismens kollaps och den påföljande borgerliga ideologiska offensiven är det antagligen en period av påbörjad radikalisering som vi står inför. I Östeuropa har missnöjet med marknadsreformerna uttrycks genom ett kraftigt uppsving för de fd stalinistiska partierna. I Frankrike såg vi i slutet av 1995 en av de största proteströrelserna sedan 1968. I båda dessa fall har dock missnöjet hållit sig inom kapitalismens ramar, vilket knappast kunde sägas om 68-rörelsen. Radikaliseringsprocessen befinner sig därför ännu i sin mognadsfas. Man får inte förväxla graviditetens första månad med dess nionde.
Det första stadiet i radikaliseringen brukar kännetecknas av förvirring. Massorna lär sig på basis av sina egna inte sällan bittra erfarenheter. Steget över till revolutionär medvetenhet följer först efter att flera andra strategier prövats. Vi ska komma ihåg att den ryska revolutionen 1905 började med en procession arbetare, ledda av prästen Gapon. De vände sig till tsaren, och hoppades att han skulle mildra deras bördor. Istället mejades de ner av tsarens trupper. Följden blev en social explosion som förändrade Ryssland för all framtid.
Arbetarnas organisering
Det absolut viktigaste kampmedlet (och maktresursen) arbetarklassen har är den egna organiseringen. Kapitalisterna äger och kontrollerar produktionsmedlen, de har pengar, de kontrollerar media, polisen står på deras sida, myndigheter och regering försvarar deras intressen, de kan hota med att flytta utomlands, de styr forskning och utbildningsväsende, osv osv. Arbetarna är berövade de flesta av dessa maktresurser. Under den fria konkurrensens välde har den enskilde arbetaren bara två ”val”: antingen att sälja sin arbetskraft till den rådande lönen eller att svälta. Om han ”väljer” att svälta finns det hundratals andra som är beredda att ta hans jobb. Det finns bara ett sätt att ändra på detta förhållande: att arbetarna går samman och därmed omintetgör arbetsgivarens möjligheter att spela ut enskilda löntagare mot varandra. ”Enade vi stå, söndrade vi falla”, som det brukar heta inom arbetarrörelsen.
Arbetarna har alltid fått betala dyrt för sin organisation, kapitalismen har inte givit dem någonting gratis. Att skapa en massorganisation brukar ta åratal, ibland decennier. Det krävs stora ekonomiska uppoffringar, och arbetarna är inte de som har mycket pengar.
USA visar detta på flera sätt. Där brukar arbetsgivaren anlita speciella union-busters (”fackföreningskrossare”) när de anställda försöker starta en fackförening på sin arbetsplats. I USA har det till skillnad från Västeuropa inte funnits några större arbetarpartier, vilket fått stora påföljder. Inom OECD är USA ett av de länder som har högst BNP per capita, men sämst socialt skyddsnät. Sverige tillhör de länder där arbetarrörelsen varit bäst organiserad. Här är förhållandena omvända. För arbetarna blir organisationen med andra ord en livsviktig investering för framtiden.
Arbetarna tenderar att så långt som möjligt hålla kvar vid sin gamla organisation, trots dess eventuella brister, eftersom de är medvetna om svårigheterna i att bilda en ny. Arbetarna har svårt att uttrycka sig genom små organisationer. De vet att deras enda chans att besegra sina mäktiga motståndare är genom sin egen numerär. Om maktresurserna är mycket ojämlikt fördelade kommer den svagare sidan dra sig för att gå ut i strid pga den låga sannolikheten att vinna kraftmätningen. Först när maktresurserna är mer jämt fördelade, för arbetarnas del när de har en större och mäktigare organisation, brukar klasskonflikterna få en större omfattning. Med dålig organisering vinner man inga bataljer, det är bara anarkisterna som tror motsatsen.
För klasser och samhällsskikt som har större ekonomiska och kunskapsmässiga resurser är det mycket lättare att starta en ny organisation. Berlusconi är ett mycket bra exempel på det. Genom att äga och kontrollera de största TV-kanalerna kunde han som en enda person bilda ett nytt parti, vinna ett val och sedan bli premiärminister! Nya borgerliga partier brukar också få mycket mer utrymme i massmedia, vilket både ny demokrati och sarajevolistan kunde illustrera.
Även mellanskikten och studenterna har lättare att starta nya organisationer eller partier, de har åtminstone ett försprång i att vara bättre utbildade och ha något mer pengar över i plånboken. Samtidigt är dessa grupper mer heterogena och uppsplittrade än arbetarklassen, deras organisationer kommer därför oftast vara mer instabila och kortlivade. Miljöpartiet och de ”gröna” runt om i Europa är organisationer som huvudsakligen formats av grupper från mellanskikten. Också många av de mindre vänstergrupperna har mer förankring på universiteten än i fackföreningarna.
Fackföreningarna är de mest primära arbetarorganisationerna. Det är främst till dessa som socialister bör orientera sig och arbeta i. Det finns på samma gång en risk att arbetarnas kamp begränsas till rent ekonomiska frågor. Mer medvetna arbetare känner instinktivt att man måste utvidga kampen till den politiska arenan. En politisk organisering uttrycker oftast en högre klassmedvetenhet än enbart en facklig.
Hög strejkstatistik eller annan ekonomisk aktivitet avspeglar inte automatiskt en hög medvetenhet eller en styrka hos arbetarklassen. I tex USA tenderar strejkerna att vara längre än i Europa, vilket snarare förklaras av det hårdnackade motståndet från de amerikanska kapitalisterna. I USA tvingas fackföreningarna ofta föra en långvarig kamp för sin egen överlevnad.
I Sverige låg strejkstatistiken fram till 30-talet på en mycket hög nivå. Efter det gick den kraftigt ner. Vad som hade hänt var att socialdemokratin bildade regering. Arbetarna hoppades nu att överföra en del av sin kamp till den politiska-parlamentariska arenan. En strejk tar trots allt mycket resurser i anspråk. Detta är förstås inte hela bakgrunden till omsvängningen. (s)- och LO-ledningens taktik var att kompromissa med arbetsgivarna, där villkoret för att uppnå detta blev att skapa lugn på arbetsmarknaden. Orosmakare skulle kväsas. Detta kunde genomdrivas så länge kapitalismen kunde erbjuda vissa reformer. Sedan 1980 har strejkstatistiken vänt uppåt igen.
Kapitalisten har hela tiden fördelen att ha staten och lagstiftningen på sin sida. Därför är den politiska arenan viktig för arbetarnas kamp. Även på detta kampfält behöver de organisera sig. Medan fackföreningarna har skapats för att tillgodose arbetarnas ekonomiska intressen, är arbetarpartier ett uttryck för deras politiska strävanden.
Stadier av klassmedvetenhet
Arbetarna lär sig på basis av sina egna erfarenheter. Deras kamp kommer att gå igenom flera stadier innan de drar mer radikala slutsatser. Arbetarna söker alltid först den lättare vägen, och såvida det inte sedan tidigare finns ett starkt revolutionärt alternativ, kommer det att vara en inomkapitalistisk lösning, tex reformism.
Begreppet reformism kan användas om varje politisk rörelse som på något sätt vill reformera och inte störta ett visst ekonomiskt eller politiskt system. Med reformism menas dock här en riktning som baserar sig på arbetarklassen, och som säger sig vilja reformera kapitalismen till något ”bättre” för löntagarna både på det ekonomiska och politiska planet. Självklart måste marxister kämpa för förbättringar som gynnar arbetarklassen, även om detta i sig självt inte kan leda till ett avskaffande av kapitalismen. Detta gör dock inte marxister till reformister. Marxister försöker alltid koppla de krav som arbetare är beredda att kämpa för idag med behovet av en socialistisk revolution.
Det bör här skiljas mellan reformism och (det vi kan kalla) ekonomism. Ekonomismen vill begränsa arbetarkampen till det fackliga planet och stödjer kapitalistiska partier (eller inga alls) i val. Reformismen inser vikten av att arbetarna organiserar sig självständigt på det politiska planet, vilket framför allt innebär bildandet av ett parti som är organisatoriskt oberoende av borgarklassen.
Reformismen representerar i viss mån en högre klassmedvetenhet än ekonomismen, vilket inte hindrar den sistnämnda att ibland vara radikalare i fackliga frågor. Ekonomismen avspeglar en skråmentalitet bland arbetare, en strävan att förbättra förhållandena för den egna yrkesgruppen, medan reformismen representerar en utveckling där arbetarklassen börjat uppträda i nationell skala och de politiska behov som skapats därur.
Arbetarkampen kommer i regel börja med rent ekonomiska frågor. Först när arbetarna inser begränsningen i dessa kommer kampen att utvecklas till det politiska planet. Denna kommer till en början att inskränka sig till de parlamentariska spelreglerna, till villfarelsen att det går att uppnå varaktiga reformer inom systemets ramar. Först när dessa illusioner har spräckts är arbetarna redo att dra revolutionära slutsatser och gå över till marxismen. Innan de ansluter sig till en marxistisk riktning kanske de först prövar andra riktningar till vänster om reformismen, tex centrismen.
Det här är förstås en väldigt schematisk framställning av klassmedvetenhetens olika stadier. Radikaliseringen är ingen rätlinjig process, och varje stadium kan leda in i en återvändsgränd och skapa demoralisering. Det sista kan medföra att olika skikt drar ultravänsteristiska eller rentav sekteristiska slutsatser och att de isolerar sig från de övriga arbetarna. Olika stadier kan komprimeras eller hoppas över, främst i en revolutionär eller förrevolutionär situation. Arbetarna kommer emellertid inte att sluta sig till marxismen helt spontant. För att detta ska kunna ske behövs en medveten marxistisk organisation eller fraktion som ingriper i varje stadium av radikaliseringsprocessen.
Nedanför görs en något schematisk framställning av klassmedvetenhetens olika stadier. Verkligheten är förstås betydligt mer komplex än vad som ges sken av här:
Stadier av klassmedvetenhet:
1) Ekonomism
Karaktärisering:
Begränsar sig till fackliga-ekonomiska frågor. Emot att organisera sig självständigt på det politiska planet. I val stödjer oftast borgerliga partier eller inga alls. Markerar ett stadium där arbetarna ännu inte uppfattar sig som en klass med gemensamma intressen skilda gentemot andra klasser. De är ännu alltför uppsplittrade längs yrkesmässiga, regionala eller religiösa gränslinjer.
Organisatoriskt uttryck:
Opolitiska fackföreningar
Exempel:
Kristna fackföreningar, fackföreningsrörelsen i USA, i viss mån även syndikalismen.
2) Reformism
Karaktärisering:
Reflekterar en utvidgning av arbetarkampen till den politiska-parlamentariska arenan. Vill ”förbättra” kapitalismen genom politiska reformer. Starkt uppknuten till den borgerliga nationalstaten. Sätter klassamarbetet före klasskampen. Medan vänsterreformismen kan förespråka en socialism genom gradvisa reformer, har högerreformismen helt övergivit detta perspektiv.
Organisatoriskt uttryck:
Arbetarpartier, dominerade av en privilegierad parlamentsgrupp. Medlemmarna har litet inflytande. Stöds i regel av fackföreningsrörelsen.
Exempel:
SAP och vänsterpartiet.
3) Centrism
Karaktärisering:
Vacklar mellan reformism och marxism, försöker inte sällan ”medla” mellan dessa. Revolutionärer i ord men reformister i handling. Betonar starkt kampen här och nu på bekostnad av ideologisk skolning. Medan högercentrismen rör sig i riktning mot reformism går vänstercentrismen i riktning mot marxism.
Organisatoriskt uttryck:
Oftast instabila partier eller oppositionella tendenser.
Exempel:
Socialdemokraterna kring sekelskiftet
4) Marxism
Karaktärisering:
Anser att kapitalismen bara kan avskaffas genom en internationell revolution ledd av arbetarklassen. Betonar proletariatets, över alla gränser, gemensamma intressen. Hävdar att den borgerliga staten inte kan reformeras, utan måste krossas och ersättas med en arbetarstat. Betonar ett vetenskapligt synsätt – att se verkligheten som den är – till skillnad från ett utopiskt.
Organisatoriskt uttryck:
Disciplinerat kaderparti, med ideologiskt skolade medlemmar och en ledning som lever på arbetarlön.
Exempel:
Ryska bolsjevikpartiet i början av 1900-talet.
5) Ultravänsterism
Karaktärisering:
Har i regel en ultimativ inställning till ”opportunistiska” arbetare, och isolerar sig därför från dem. Otålighet ett kännetecken. Brukar alltid överskatta sin egen styrka. Tror inte sällan att revolutionen är bakom hörnet. Innefattar en bred flora av olika riktningar: sekterism, anarkism, syndikalism, vänsterterrorism etc.
Organisatoriskt uttryck:
Isolerade smågrupper. Har även uppträtt som massrörelse.
Exempel:
Många av de små vänstergrupperna. Som massrörelse: CNT i Spanien på 30-talet.
Vart går arbetarna?
När arbetarna går ut i strid vänder de sig i regel först till sina traditionella organisationer, trots ledningarnas tidigare svek. Att arbetare håller fast vid sin gamla organisation tyder inte automatiskt på en låg klassmedvetenhet. De inser behovet av att agera samfällt. Det måste mycket till för att arbetarna ska bryta med sin gamla organisation, och istället frambringa en ny. Den senare kommer inte sällan uppstå ur äldre formationer (om det finns sådana). När kommunistpartierna bildades efter första världskriget var det som utbrytningar ur de gamla socialdemokratiska partierna. Även om en ny organisation skapas kan fortfarande många, kanske majoriteten av, arbetare hålla fast vid den gamla. Så var det också under mellankrigstiden, då socialdemokraterna behöll mycket av sitt stöd. Denna ”tröghet” gäller i ännu högre grad fackföreningar än politiska partier.
Under 1980-81 bildades den fria fackföreningen ”Solidaritet” i Polen i revolt mot det stalinistiska styret. Inom loppet av några få månader fick den över tio miljoner medlemmar. Det tidigare stödet och bandet till arbetarklassen som stalinisterna hade haft smulades sönder. Efter 1989 när ledningen för Solidaritet bildade regering och ledde en aggressiv övergång till kapitalism kollapsade och splittrades den anti-stalinistiska rörelsen. Fackföreningen Solidaritets medlemstal sjönk till under två miljoner. Vart vände sig arbetarna då? Flera försök, både från ”höger” och ”vänster”, gjordes för att bilda en ny fackförening, men dessa ansträngningar rann ut i sanden. Istället gick arbetarna över till den fd stalinistiska fackföreningen OPZZ, som under 80-talet hade bildats av regimen som en motvikt till Solidaritet (den var ett slags ”gul” fackförening skulle man kunna säga). OPZZ medlemstal ökade till nästan fem miljoner.
På det politiska planet har missnöjet med marknadsreformerna i Polen lett till en valseger för vänsterkoalitionen SLD, som bildades ur spillrorna från det fd förhatliga ”kommunistpartiet” PZPR. Detta är en trend som gjort sig gällande över nästan hela Östeuropa. Nybildade socialdemokratiska partier har haft liten framgång (utom i östra Tyskland och Tjeckien).
Dessa exempel illustrerar att arbetarna dragit sig för att bilda nya strukturer. Istället har de vänt sig till formationer som funnits för handen.
Det vore icke desto mindre fel att reducera denna ”tröghetslag” – att arbetarna först söker den lättare vägen och vänder sig till sina gamla strukturer – till något exakt schema för klasskampens olika stadier. Samhälleliga lagar är, till skillnad från de naturvetenskapliga, inte exakt deterministiska utan probabelistiska och innehåller därför alltid ett osäkerhetsmoment. Olika blockeringar kan uppstå som gör att arbetarna inte vänder sig till sina traditionella organisationer.
Organisationers tröghet
Överhuvudtaget kan man säga att det finns en tröghet inbyggd i nästan alla större sociala organisationer. Större förändringar brukar inte ske gradvist, utan på ett chockartat sätt; vilket gäller så många andra företeelser i vår värld. I den filosofiska stridsskriften Anti-Dühring summerar Engels detta fenomen:
”Trots all gradvishet återstår i omvandlingen från en rörelseform till en annan alltid ett språng, en avgörande förändring.”
I boken Social Organisations skriver Göran Ahrne och Apostolis Papakostas (i fri översättning):
”Fundamentala förändringar i större organisationer är sällsynta, och dessa är ofta resultat av plötsliga chocker… Uppkomsten av nya organisationer brukar ske i flera steg. Det handlar inte om någon gradvis transformering av tidigare former. Nya former skapas i vågor som följs av perioder av stabilisering och få förändringar…Om en organisation etableras i en konstellation av andra organisationer, behöver dess design anpassas till tillgängliga resurser [dit även medlemmar räknas in]. Vilka dessa resurser är styrs till stor del av vilka resurser som är uppbundna till andra organisationer…
För människor är det ett stort steg att byta organisatorisk tillhörighet… Lojalitet, rutin och investerade resurser binder folk till deras gamla organisationer.
När väl en organisation har etablerats inom en konstellation, tenderar dess centripetala krafter att hålla dess struktur och hierarki intakt. Organisationer tenderar att vara tröga…”
Vi skall strax se att denna organisatoriska tröghet till stor del beror på den materiella basens tröghet.
SAP och vänsterpartiet
När det gäller (s):s och (v):s politik har det emellertid skett stora förändringar de senaste åren. Båda partierna har gått kraftigt åt höger och i allt större utsträckning anpassat sig efter kapitalismens krav.
I tidningen Affärsvärlden konstaterades den 24 april 1996:
”Den svenska regeringen driver en typiskt monetaristisk politik. Socialdemokraterna har bytt husgud från Keynes till Milton Friedman… För bara några år sedan hade det betraktats som otänkbart att koppla samman de svenska socialdemokraterna med monetarism och med Milton Friedman, vars idéer har förknippats med Pinochet och i viss mån Thatcher och Reagan.”
För monetarismen är det överordnade målet att ta död på inflationen. Tanken är att riksbanken självständigt ska kunna höja räntan om inflationen tar fart. Den höjda räntan kommer i sin tur att leda till ökad arbetslöshet. För att underlätta processen vill monetaristerna avreglera arbetsmarknaden och begränsa fackets inflytande.
Tidigare heliga kor som den fulla sysselsättning och arbetsrätten håller nu på att offras på marknadens heliga altare. Det absurda är att det är socialdemokratin som håller i slaktyxan.
Också vänsterpartiet har gått åt höger, även om partiet i vissa frågor kan ställa sig till vänster om socialdemokraterna. Så fort (v) har befunnit sig i maktposition har man varit med och genomfört nedskärningar. Så var det när partiet samarbetade med (s) efter valet 1994. I riksdagen har (v) bl a röstat för höjda egenavgifter, minskade flerbarnstillägg, försämrade pensioner och slopandet av CSN-kortet. När regeringen föreslog en sänkning av barnbidraget på 110 kronor, ville (v) sänka det med ”bara” 50 kronor. I Stockholms landsting är partiet med och styr, där det är delaktigt i beslutet att slakta 15 procent av hela sjukvården (vilket bla kommer leda till att 6 000 anställda ”friställs”).
I (v):s broschyr Den ekonomiska politiken från början av 1995 står det, mycket avslöjande:
”Under hösten 1994 har vänsterpartiet tagit en aktiv och viktig roll i arbetet med att sanera statens ekonomi. Utan detta skulle dels saneringen inte kunnat genomföras, dels skulle politiken ha öka klyftorna i samhället.”
Längre fram hävdas att ”5 procent är ett realistiskt mål” för arbetslösheten och att det vore bra ”om avtalsrörelsen ger löneökningar som Sveriges konkurrenskraft tål”. I broschyren nämns inte behovet av att avskaffa kapitalismen med ett enda ord, bara att:
”[d]et gamla kapitalistiska industrisamhället har nått sitt slut. Nu handlar det om att byta den gamla miljötärande massproduktionen mot en ny tillverkning som är kvalitetsinriktad, miljövänlig och kunskapsintensiv. ”
Vilken folkpartist skulle inte hålla med om det?
Vänsterpartisterna säger att de bara stödjer det minst onda. (v) vill vara med och ta ansvar. Men det minst onda inom kapitalismens ramar kommer alltid innebära försakelser för arbetarklassen. (v) kan inte längre betraktas som något socialistiskt parti. Dess verksamhet begränsas till kapitalismen och den parlamentariska arenan. Någon större politisk skillnad mellan (s) och (v) finns inte. Att (v) i vissa frågor kan låta mera radikalt beror på att partiet befinner sig i opposition (förutom när de samarbetar med socialdemokratin) pga sin egen litenhet.
Riktiga socialister skulle aldrig ta ansvar för kapitalismen. Om detta system befann i kris skulle de inte försöka rädda det utan sträva efter att bygga en rörelse för att avskaffa det. I annat fall vore socialismen blir en tom fras.
Begreppsdefinitioner
Kan då (s) och (v) fortfarande betecknas som reformistiska partier när de avskaffar istället för genomför reformer? Kan arbetarpartier föra en borgerlig politik? Och vad får detta för betydelse på arbetarnas politiska aktivering i Sverige?
För att svara på dessa frågor måste vi definiera begrepp som parti, klassintressen, byråkrati och reformism.
Vad är ett parti?
Vad är ett parti? Detta kan verka ganska självklart, men när det handlar om vetenskapliga definitioner som har en anknytning till massornas levande kamp kommer representanter för olika klasser i regel att ge olika svar.
I Bra Böckers Lexikon kan man läsa att ett parti är
”[en] sammanslutning av meningsfränder, särskilt av politisk art…”
Ett parti är helt enkelt en samling människor som tycker likadant i många frågor, och har organiserat sig för att uppnå vissa politiska mål. Det är alltså politiken som karaktäriserar ett parti. Socialdemokraterna för en borgerlig politik, som drabbar de svaga i samhället; sålunda är det ett borgerligt parti. De står inte längre för reformer, sålunda har det upphört att vara ett reformistiskt parti. Detta kan ju låta så självklart att det kan tyckas vara dumdristigt att påstå någonting annat.
I denna definition har orden ”klass” och ”klasskamp” utelämnats. Det gör den till en typisk borgerlig eller liberal definition. Thatcher uttryckte sig ganska koncist angående detta (i en intervju i tidningen Guardian den 22 april 1992):
”Klass är ett kommunistiskt begrepp. Det grupperar människor i knippen och ställer dem emot varandra.”
Om man ser till de borgerliga partierna i Sverige brukar de betona att de vänder sig till ”alla” människor, att ”alla” kan rösta på dem. Folkpartiet är ”hela folkets parti”, och moderaterna är ”de moderata människornas parti”. Att de borgerliga partierna försöker dölja sin klassbas är egentligen inte så konstigt. Om de bara hade vänt sig till kapitalister skulle deras väljarbas av naturliga skäl vara ganska begränsad. De måste därför försöka appellera till ”hela folket”, främst till den sk medelklassen.
Varje härskande klass har velat dölja sina egna krassa materiella intressen, och då hänvisar den till idéernas immateriella tillvaro. De hävdar att just deras idéer och deras uppfattning av världen är de universella och tidlösa. Enligt liberalismen gynnar den fria konkurrensen både arbetare och arbetsgivare, och dessa är helt jämlika. Varje härskande klass skapar medvetet eller omedvetet en ideologi som legitimerar dess ekonomiska och politiska makt.
Marx skrev att man aldrig ska bedöma en politisk riktning bara på basis av vad den säger om sig eller vilka ståndpunkter den för tillfället intar i olika frågor. Att göra så är ett typiskt idealistiskt förfaringssätt, där kampen mellan olika åsikter analyseras på idéernas arena och där det som finns under ytan döljs och negligeras. Idealister är oftast impressionister som bedömer en åsiktsriktning på basis av dess nuvarande tillstånd. Idealismen har därför svårt att förutsäga förändringar.
Marxister har alltid velat se vilka sociala och materiella intressen olika uppfattningar eller olika partier avspeglar. Varje social organisation influeras dessutom av det ekonomiska och sociala system den verkar inom. Den sociala och materiella tillvaron sätter upp vissa ramar för idéer och åsikter. Det är mer troligt att en arbetare har socialistiska åsikter än att en kapitalist har det, även om det finns exempel på motsatsen. Ibland kan en idéströmnings materiella bas bestämmas först när den har fått en större spridning i samhället, där individuella avvikelser så att säga utjämnas av det större statistiska underlaget. Bland ”vulgärmaterialister” är det ett vanligt fel att bedöma den materiella basen efter den sociala bakgrunden hos enskilda individer, tex hos idéströmningens upphovsmän eller ledande representanter.
Givetvis måste en politisk strömning också bedömas efter de idéer den för fram. Idéer kan inte reduceras till ren ekonomi. Idéer har delvis sin egen inneboende logik och kan på så sätt avskilja sig från sin ekonomiska basen. Ingen seriös filosofisk riktning kan förneka att det råder en ständig växelverkan mellan idéernas värld och de socioekonomiska förhållandena. Men medan idealismen anser att idéernas påverkan är den fundamentala verkningsriktningen gäller det omvända för materialismen.
I marxistisk mening är sålunda ett parti en politisk organisation som i första hand utgör en del av en klass. Ett parti har primärt bildats för att företräda vissa sociala gruppers intressen. En klass kan ha flera partier. Den svenska borgarklassen är själv uppsplittrad i ett antal partier. Mellan de borgerliga partierna kan det råda en viss rivalitet, men i avgörande frågor är de överens.
Detta betyder inte att varje klass automatiskt frambringar färdiga partier som företräder dess intressen. En klass består av olika skikt som kan tänkas föra fram sina specifika intressen. Arbetarklassen, dess översta skikt i synnerhet, påverkas dessutom av den rådande borgerliga ideologin som genomsyrar hela samhället från skola till arbetsplats. Borgerliga partier kan ha en större idémässig kontinuitet, pga kapitalistklassens dominans i samhället.
I karakteriseringen av ett parti måste man skilja på den politik partiet för och den klassbas det har (dess stöd i samhället). Ett partis politik har sina sociala rötter främst i dess toppskikt, vars intressen inte automatiskt behöver överensstämma med den klass som partiet baserar sig på. Detta skikt kan tjäna på en politik som annars är ogynnsam för klassen som helhet. Det kan sålunda uppkomma en konflikt mellan ett partis klassbas och dess politik.
Klass i sig och klass för sig
”Vulgärmarxister” har ofta haft en väldigt mekanisk syn på klasser och ideologier: samhället är uppdelat i två läger, antingen står man för en arbetarpolitik eller så företräder man kapitalets intressen, gråzoner existerar inte. På samma sätt anser den sk rationella skolan (dess mer osofistikerade gren) att människor handlar efter det som ligger i deras intressen (rationellt handlande uppnås då aktören når maximal vinning). Hur förklarar man då att människor så ofta agerar på ett sätt som strider mot deras egna intressen?
Vad marxister menar är att i det långa loppet kommer den sociala basen att göra sig gällande (åtminstone ökar sannolikheten för det), i synnerhet i perioder av kriser och revolutioner.
En klass kan emellertid ha olika hög grad av medvetenhet om sina egna intressen. Det kan också finnas olika grad av klassmedvetenheten inom olika delar av samma klass.
Marx brukade skilja mellan begreppen klass i sig och klass för sig. Han ansåg att den främsta drivkraften genom den hittillsvarande historien (åtminstone sedan skriftens uppkomst) var kampen mellan olika klasser. En klass kan sägas utgöras av människor som har samma ställning inom produktionen och de rådande egendomsförhållandena. Klasser uppträder i bestämda relationer gentemot varandra, med motstridiga intressen. De som exploaterar tjänar på att öka exploateringen, medan de som blir exploaterade tjänar på att minska (i förlängningen avskaffa) den. Människor kan emellertid ha en liknande ekonomisk situationen utan att de klarar av att agera samfällt för sina intressen. Dessa utgör därför bara en klass i sig, men inte en klass för sig. Den sistnämnda kategorin uppträder nämligen som historisk aktör. Marx ansåg t ex att bönderna i många länder varit alltför uppsplittrade för att organisera sig som en nationell kraft, inte heller hade de någon medvetenhet om sina egna gemensamma intressen. Därför var de oförmögna att utgöra en klass för sig.
I Sverige gick arbetarklassen från att vara en klass i sig till en klass för sig under senare delen av 1800-talet, då SAP och LO bildades. Det viktigaste tecknet på denna övergång var att arbetare skapade egna organisationer, att de insåg att bara de själv och ingen annan, i det här fallet den liberala borgarklassen, kunde företräda deras intressen. En klass för sig måste inte ha ett revolutionärt medvetande, den kan försöka kämpa för sina intressen inom det rådande ekonomiska systemets ramar. SAP kring sekelskiftet skulle kunna definieras som centristiskt, eftersom partiet då vacklade mellan revolutionära och reformistiska ståndpunkter.
De exploaterades rörelse
De exploaterade har alltid haft svårare att framhäva sina intressen jämfört med exploatörerna. De exploaterades tankevärld domineras av den härskande klassens ideologi, som samtidigt är skapad för att rättfärdiga exploatörernas exploatering. Detta gör sig obönhörligen gällande i de förtrycktas rörelse, särskilt i den inledande fasen. Många av de slavuppror som förekom under romarriket riktades tex aldrig mot slaveriet som sådant. En del av de revolterande slavarna ville tom själva bli slavägare.
Dessa rörelser leds inte sällan av personer från de övre samhällsskikten – präster, intellektuella, akademiker osv. Dessa personer besitter kunskapsresurser (organisationsvana, utbildning etc) som massorna saknar och kan på så sätt hjälpa dem att ta strid för sina intressen. De förstnämnda kommer då att på samma gång hamna i ledningsposition. Samtidigt är de kunnigaste bland de förtryckta, de potentiella revolutionsledarna, också de som har lättast att röra sig uppåt på den sociala trappan.
De relationer som finns mellan exploatörer och exploaterade riskerar att reproduceras i förhållandet mellan ledning och rörelsens bas. De förtryckta har lärt sig att lyda och inte ifrågasätta. Sålunda kommer de att säga om sin egen ledning: ”vi litar på de som vet bättre, även om vi inte förstår varför de gör si eller så”.
Bara en höjning av massornas medvetenhet, framför allt genom kamperfarenhet och ideologisk skolning, kan bryta ett sådant tänkande. Härav de revolutionära organisationernas nyckelroll.
Materiella intressen
Vad som ligger i människors intressen är ett komplext fenomen. En person kan ha motstridiga intressen. Kortsiktiga intressen kan komma att ställas mot långsiktiga. Man måste också skilja mellan intressen hos en person och hos ett kollektiv. För en enskild arbetare kan det verka oekonomiskt att gå med i facket. Just hans insats kommer inte att innebära en avgörande förändring, och han kan ju alltid skörda frukterna av vad facket åstadkommit i form av högre lön och bättre arbetsförhållanden utan att behöva bli medlem. Men om alla arbetare skulle tänka på det sättet skulle de som kollektiv drabbas hårt. På samma sätt kan även grupper av arbetare, tex de mer välbeställda, sätta sin egen grupps intressen framför hela klassens.
Borgarna påstår att människan av naturen är egoistisk, men om människan aldrig hade lärt sig agera socialt hade hon för länge sedan försvunnit som art. Sålunda är människan både en social och en individualistisk varelse. För olika samhällssystem och för olika klasser kan betoningen ligga på det senare eller på det förra. Däri finns ett spänningsmoment.
Det finns en annan sida av problematiken: kan man veta vad som ligger i en persons eller kollektivs intressen? Människor har aldrig perfekt information om konsekvenserna av sina handlingar, och den kan tolkas på olika sätt. Det råder en sk begränsad rationalitet. Fullkomligt rationellt handlande är omöjligt; det kan bara vara mer eller mindre rationellt.
På det sättet uppkommer olika tolkningar om vad som ligger i arbetarnas intressen. Vänsterpartiet kunde hävda att det agerade i arbetarnas intressen när det föreslog en sänkning av barnbidraget med 50 kronor (i början av 1995). Att kräva för mycket skulle försvåra en möjlig kompromiss med socialdemokraterna. Motsatt ståndpunkt hade kunnat föras fram från marxister, vilka anser att arbetarna inte ska begränsa sig till det som kan uppnås inom systemet.
Olika arbetarpartier och olika falanger inom samma parti kan således ha olika politik. Historiskt sett har det funnits arbetarpartier som sökt en revolutionär samhällsomvandling, som hävdat att det enda sättet för proletariatet att säkerställa sin välfärd vore att helt avskaffa exploateringen. Andra arbetarpartier har försökt kämpa för reformer eller förbättringar inom kapitalismens ramar för att mildra men behålla exploateringen. Lenin karaktäriserade de sistnämnda för borgerliga arbetarpartier, borgerliga till sin politik, arbetarpartier till sin klassbas. Ett annat begrepp som använts är reformism.
Eftersom bara en begränsad rationalitet råder, är det svårt eller omöjligt att på förhand fastställa vilken lösning är den mest rationella för en organisation. Det ger utrymme för olika gruppintressen, som kanske vägleds av andra mål än organisationens eller arbetarklassens, att erbjuda sina lösningar på problemet. Därmed kommer vi in på frågan om byråkratin.
Byråkratin
Vad är en byråkrati? Här definieras byråkrati som en organisationform där administrationen skilts ut från de mål och intressen organisationen har satts upp för att företräda. En översättning av ordet byråkrati är förvaltningsstyre, vilket ger en bra bild av vad det rör sig om. Förvaltarna kan ha anlitats utifrån och är i så fall ett främmande element i organisationen. Byråkraterna äger inte organisationen. Eftersom deras intressen inte automatiskt överensstämmer med organisationens behövs någon form av kontroll över dem. För att denna kontroll ska kunna vara hanterlig uppdelas förvaltningen i olika hierarkier där det undre skiktet lyder det övre.
Alla organisationer behöver inte ha byråkratier. En organisation som styrs och administreras direkt av sina medlemmar behöver inte anställa en byråkrati med skilda intressen från organisationen. När alla är byråkrater är ingen byråkrat, som Lenin sa.
Byråkratin är en produkt av arbetsdelningen, vars utvecklingen hänger ihop med kapitalismens fortskridande. Under kapitalismen drivs specialiseringen till sin spets för att höja effektiviteten. Olika arbetsuppgifter separeras från varandra och delas in i sina minsta beståndsdelar. Arbetaren avskiljs från ägandet av produktionsmedlen. Den verkställande makten separeras från den beslutande. Tänkandet klipps av från praktiken. Människan blir därmed alltmer alienerad (främliggjord) från det hon själv sysslar med.
Under den tidiga kapitalismen var kapitalisterna sina egna administratörer och skötte alla räkenskaper etc. I moderna aktiebolag är administrationen helt separerat från ägandet. Ägargruppen är av naturliga skäl för liten för att själv förvalta det egna företaget.
Eftersom byråkratin inte ”äger” organisationen betyder det att den ofta kan framhäva sina egna intressen på bekostnad av organisationens officiella mål. En byråkrati åtnjuter sina privilegier genom maktmissbruk. I ett företag kan det innebära att de anställda direktörerna påkostar sig själva en massa privilegier och förmåner. De kanske tar emot mutor för att skriva kontrakt som annars hade varit ofördelaktiga för företaget. Detta drabbar företagets vinst och därmed också aktieägarna. Om maktmissbruket går tillräckligt långt kan aktieägarna avsätta företagsledningen. Det är ju de som har den slutgiltiga makten. Samtidigt kan mycket av denna korruption döljas inför ägarna.
Inom denna organisationstyp skapas en tröghet, pga att olika intressen begränsar organisationens handlingar. Denna tröghet skapas så att säga ”åt båda hållen”, vilken avspeglar dels byråkratins intressen, dels organisationens materiella bas (om det handlar om sociala organisationer). Byråkratin kommer att värna om sina egna privilegier, positioner och status, och därför bekämpa alla försök att gå ifrån status quo. Samtidigt kommer den sociala basen att begränsa byråkratins parasiterande på organisationen, om inte annat för att byråkratin är beroende av denna bas. En byråkrati kan liknas vid en parasit. En parasit som suger ut så mycket blod av sin värd att den sistnämnde dör kommer ju själv att gå under. Den tjänar därför på att begränsa sitt parasiterande. En parasit kan förstås hitta en annan värd, men det är inte alltid detta är möjligt.
Nya krav på en organisation brukar leda till kriser och kanske splittringar. Det är mycket sällan en organisation kan byta sin sociala bas på ett gradvist sätt. Tex har det alltid varit en reformistisk illusion att man skulle kunna omvandla den borgerliga staten till en socialistisk. Åtminstone än så länge har inte reformismen i något land kunnat bryta de tusen och en band som råder mellan staten och kapitalistklassen.
Byråkratin är en organisationsform som kommit att dominera arbetarrörelsen. Det är egentligen inte så konstigt. Varje sammanslutning som verkar under kapitalismen tenderar att ta till sig de organisationsformer som dominerar under detta system. Arbetarna sliter hårt på jobbet och har kanske inte så mycket tid och ork kvar att engagera sig aktivt i sin organisation. Under kapitalismen har de skolats att lyda och inte ifrågasätta. Den dagliga ledningen i fackföreningar och andra arbetarorganisation överlåts åt välbetalda ombudsmän. Det är inte heller ovanligt att toppskikten inom LO mer identifierar sig med företagsledare än med de medlemmar de ska representera. Denna byråkrati kommer oundvikligen sätta sin prägel på organisationens politik.
I många fall kan arbetarbyråkratin föra en linje som direkt missgynnar löntagarnas intressen, vilket kan skapa skarpa konflikter med basen inom organisationen. Jämfört med aktieägarna har dock arbetarna av flera skäl svårare att byta ut sina förvaltare.
Reformismens sociala karaktär
Byråkratins respektive reformismens utveckling inom arbetarrörelsen hänger intimt ihop. Jämfört med revolutionära riktningar som vill störta systemet borde det också vara mer naturligt för reformismen att ta åt sig de organisationsformer som dominerar under kapitalismen. En välavlönad parlamentsgrupp och byråkrati har uppnått en viss grad av välstånd inom systemets ramar. Försök att spränga dessa ramar skulle kunna hota dessa privilegier. Arbetarbyråkratin utgör därför en viktig social bas för reformismen och har spelat nyckelrollen i att befästa den senare. Men man kan också säga att reformismen delvis frambringar sin egen materiella bas genom att den befrämjar tendenser hos ledningen att skapa sig en bättre tillvaro inom detta systems ramar. För reformismen går alltid de kortsiktiga intressena hos den egna gruppen före hela klassens långsiktiga intressen.
Ytligt sett har det egentligen aldrig funnits någon större politisk skillnad mellan reformism och socialliberalism. Båda står för ett slags ”humanare” kapitalism. Även mer medvetna borgare kan inse att en alltför låg levnadsstandard för arbetarna kan sänka produktiviteten i företagen och i ”värsta fall” leda till sociala explosioner. Skillnaden mellan dessa båda politiska riktningar är deras sociala rötter. Socialliberalismen baseras på och organiseras av kapitalister. Reformisterna kan sägas vara borgerlighetens representanter inom arbetarklassens organisationer, men reformisterna bildar i regel inte gemensamma organisationer med kapitalistklassen.
Reformism är en beteckning som reformisterna har använt om sig själva, vilket avspeglar deras illusioner om att det skulle gå att reformera kapitalismen. I en expansiv period när det skapas utrymme för förbättringar, som under 50- och 60-talen, kan reformisterna om de är i maktställning genomföra reformer. När kapitalismen går in i en kris eller stagnation kommer samma reformister att attackera de reformer de själva genomfört. Det sistnämnda kan ju tyckas vara ”oreformistiskt” eller ”kontrareformistiskt”. En del vänstermänniskor har dragit slutsatsen att SAP upphört vara ett reformistiskt parti när det började likvidera sina egna reformer. Marxister menar dock att detta förfaringssätt är helt i linje med reformismen. ”Kontrareformism” är reformismens logiska konsekvens när kapitalismen befinner sig i kris.
Reformismen måste i första hand definieras efter sina sociala rötter, inte efter den politik som denna riktning för tillfället försvarar. Politiken kan förändras abrupt pga kapitalismens konjunktursvängningar, men de sociala rötterna är betydligt mer trögrörliga. De, delvis motsägelsefulla, socioekonomiska förhållanden som reformismen kan härledas ur kan summeras enligt följande (de sista punkterna är mera konsekvenser av de föregående):
1) Reformismen har sin upprinnelse i arbetarklassens kamp för bättre förhållanden, där denna strid även utvidgats till den politiskt-parlamentariska arenan. Reformismen markerar ett stadium där proletariatet uppträder som en nationell kraft och ser sig själv som en klass med intressen skilda från andra klasser.
2) Reformismen kan också förklaras av den härskande klassens ideologiska dominans i samhället som oundvikligen satt sina spår på arbetarklassen. Visserligen är proletariatet det samhällsskikt som har störst intresse av att kämpa för ett socialistiskt samhälle, men vi ska inte glömma att denna klass samtidigt är en produkt av kapitalismen.
3) Mer specifikt baserar sig reformismen på det övre skiktet inom arbetarklassen, eller arbetararistokratin, och den privilegierade byråkrati som utkristalliserats från detta skikt (men som även kan ha sin bakgrund i andra klasser). Ju bättre ställt ett skikt av arbetare har det inom kapitalismen desto mer tenderar reformismen att dominera i denna grupp. De som lever på svältgränsen har ingen anledning att hysa starka illusioner i kapitalismen. Reformismen har främst försvarat de mer välbeställda och fackutbildade arbetarnas intressen, och inte sällan negligerat lågavlönade, arbetslösa, kvinnor, invandrare, ungdomar osv. Det är ingen slump att den socialdemokratiska regeringen idag framför allt skär ner på de svagaste i samhället. Reformismen bevara därför mycket av ekonomismens skråmentalitet.
4) Reformismen (och i synnerhet dess ledning) är uppknuten till den borgerliga staten, vilket ”förkroppsligas” av höga parlamentslöner, statsbidrag till partier, etc.
5) Reformismen tenderar att vara starkare (i förhållande till andra vänsterriktningar) i de rikare kapitalistiska länderna.
6) Reformismen har en benägenhet att stärkas (i förhållande till andra vänsterriktningar) i perioder av uppgång för kapitalismen, då det skapas ett större utrymme för reformer.
Arbetararistokratin
I boken Imperialismen som kapitalismen högsta stadium skriver Lenin:
”Så som det i föreliggande bok bevisats, har kapitalismen nu alstrat ett fåtal… särskilt rika och mäktiga stater, vilka genom vanlig ’kupongklippning’ plundrar hela världen… Det är klart, att man med en sådan gigantisk extraprofit kan muta arbetarledarna och arbetararistokratins övre skikt… Detta skikt förborgerligade arbetare eller ’arbetararistokrati’, som genom sitt levnadssätt, sina löneinkomster och hela världåskådning är fullständiga småborgare, utgör Andra internationalens viktigaste stöd och i våra dagar bourgeoisiens främsta sociala (icke-militära) stöd.”
I Tyskland började reformismen under början av 1900-talet alltmer stärkas inom det socialdemokratiska partiet, vilket var en konsekvens bl a av att kapitalismen då befann sig i en uppgångsfas. Den tyska socialdemokratin var det ledande partiet inom Andra internationalen, som åtminstone formellt sett åberopades på marxismen. Så sent som 1912 deklarerade Andra internationalen att man skulle gå emot det annalkande imperialistiska kriget, med revolutionära medel om så behövdes. Man skulle inte tillåta att arbetare tvingades skjuta sina bröder från andra länder bara för att värna om den egna kapitalistklassens profiter. Vad detta var värt visade sig när första världskriget bröt ut 1914, då nästan alla socialdemokratiska partier ställde sig bakom just sin nationella borgarklass, detta i ”sin” nationella arbetarklass intresse. Marx ord om att proletariatet inte har något fädernesland verkade ha förbigått dessa ”marxistiska” ledare inom Andra internationalen. Internationalismen har alltid varit reformismens akilleshäl.
Längre fram i Imperialismen konstaterar Lenin:
”Man bör notera, att imperialismens tendens i England att splittra arbetarna och förstärka opportunismen bland dem, att framkalla en tillfällig förruttnelse av arbetarrörelsen, framträdde mycket tidigare, än i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ty två viktiga kännetecken hos imperialismen – stora koloniala besittningar och monopolställning på världsmarknaden- framträdde i England i mitten av 1800-talet. Marx och Engels följde under flera årtionden systematiskt detta sammanhang mellan opportunismen inom arbetarrörelsen och den engelska kapitalismens imperialistiska särdrag.”
Under hela 1800-talet var Storbritannien det starkaste imperialistiska landet i världen, med flest kolonier. Det var också där som reformismen utvecklades tidigast. Enligt Lenin var inte detta någon slump.
Detta kan också förklara hur arbetarrörelsen i de olika länderna sett ut under 1900-talet. Reformismen har genomgående varit starkast i de imperialistiska länderna. I USA har det aldrig skapats något större arbetarparti, samtidigt som USA varit det största imperialistiska landet. Anarkismen, som främst baserade sig på småborgerliga skikt och de småborgare som ruinerats och tvingats bli lönearbetare, fick ett fotfäste i de länder där kapitalismen ännu var ganska outvecklad, som i Italien, Spanien, Schweiz och även Frankrike. Anarkismens roll som ett radikalt alternativ till reformismen ersattes senare av kommunistpartierna. Den första segerrika arbetarrevolutionen, dvs den ryska 1917, hade inte skett där arbetarklassen potentiellt sett var starkast utan i en av kapitalismens svagare länkar. Efter andra världskriget blev stalinismen huvudkraften bland arbetare i koloniala världen och i Sydeuropa, medan reformismen dominerade i rikare kapitalistiska länder.
Reformism – arbetarnas fel?
Vad drar vi för slutsats av det? I exempelvis Danmark förespråkar de autonoma en teori om ”trippelförtrycket”, där klass-, kön- respektive motsättningen mellan Nord och Syd jämställs. Teorin hävdar att arbetarna i de imperialistiska länderna har lierat sig med den egna imperialistiska bourgeoisien eftersom de kan få ta del i exploateringen av tredje världen. Proletariatet i i-länderna avskrivs därmed som potentiell revolutionär kraft.
Detta är ingen ny teori. Det var inte så ovanligt under 60-talet att olika vänstergrupper konstaterade att arbetarklassen i i-länderna helt enkelt hade förborgerligats. De hade köpts med TV-apparater, kylskåp, bilar etc. Nu gällde det att söka efter andra samhällsskikt som skulle kunna leda revolutionen. Sedan kom stormen 1968. I Frankrike gick tio miljoner arbetare ut i generalstrejk. Även Sverige skakades av gruvarbetarstrejken 1969/70.
Det är sant att arbetarna kan splittras under vissa perioder. Rasistiska fördomar kan spridas bland arbetare som är rädda att förlora jobbet till utländsk arbetskraft. Under 1800-talet var det inte ovanligt att fackföreningar motarbetade att kvinnor skulle förvärvsarbeta, eftersom detta sågs som ett hot mot männens jobb och löner. Det är likväl arbetarklassen som helhet som förlorar på en uppsplittring, vilket de mer klassmedvetna arbetarna i alla länder inser. Kampen ställer detta ytterligare på sin spets. Internationalismen har alltid återkommit bland arbetare, inte som en abstrakt formel utan som ett praktiskt behov. Efter det att NAFTA-avtalet undertecknades har tex amerikanska fackföreningar (bland de mest ”förborgerligade” i världen) börjat samarbeta med de mexikanska för att förhindra kapitalisternas försök att spela ut löntagare mot varandra.
Saker kan förändras. För marxister gäller det att ställa krav som kan föra arbetarnas kamp framåt. Det handlar om att framhålla de intressen arbetarna har gemensamt internationellt sett framför de intressen som kan splittra dem. Detta är vad som utmärker marxister från alla andra vänsterriktningar. Marxister har varit de enda konsekventa internationalisterna.
Detta sammanfattas i Kommunistiska Manifestet:
”Kommunister skiljer sig från de övriga partierna bland proletariatet endast därigenom, att de å ena sidan i proletärernas olika nationella strider framhåller och gör gällande proletariatets gemensamma av all nationalitet oberoende intressen, å andra sidan därigenom, att de i de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan bourgeoisie och proletariat genomgår, städse verkar i den samfällda rörelsens intresse.”
Medan marxister kämpar mot arbetarbyråkratin och för att denna cancersvulst ska opereras bort från arbetarnas organisation kämpar de inte mot arbetararistokratin. De sistnämnda behöver vinnas över. Arbetarklassen kommer inte att kunna upprätta ett socialistiskt samhälle om deras revolution inte sprider sig till de rikare länderna. Socialism kan inte bygga på fattigdom. De minst exploaterade arbetarna är dessutom de som potentiellt sett har de största maktresurserna att sätta in mot kapitalistklassen.
Den svenska reformismen
I USA har arbetarklassen ännu inte nått det reformistiska stadiet och fackföreningsledarna stödjer fortfarande demokraternas presidentkandidat (ett arbetarparti har emellertid bildats i år). I Sverige övergavs ekonomismen kring sekelskiftet då SAP organiserades som, ett mot den liberala borgarklassen, organisatoriskt sett självständigt parti.
SAP:s sociala bas bland arbetarna finns fortfarande kvar, vilket framförallt uttrycks i banden till LO. Kopplingen mellan LO och SAP är av historiska skäl fundamentalt annorlunda än i länder som t ex Belgien, där verkligt borgerliga partier har en bas i små, isolerade, i det närmaste gula fackföreningar. Svenska LO ansluter trots allt drygt 80% av arbetarna.
Det är sant att SAP har gått längre och längre åt höger vilket gör att partiet förlorar mycket stöd bland arbetare och ”förborgerligas”. Men historien har mer än en gång visat hur komplicerad och långdragen utvecklingen kan bli. Vi ska komma ihåg att SAP satt i koalitionsregering med alla partier utom SKP under andra världskriget. Under kriget förde SAP linjen att judar skulle skickas tillbaka till Tyskland. Med SAPs goda minne kunde norska motståndsmän utelämnas till Gestapo. Den svenska socialdemokratin, precis som reformismen internationellt och historiskt överhuvudtaget, har även tidigare varit beredd att göra de grövsta och mest reaktionära skändligheter. Reformister har gång på gång förrått arbetarna, men ändå behållit sin traditionella bas bland dem.
Både (s) och (v) kommer med all sannolikhet att vara de två huvudsakliga attraktionspolerna för arbetare i Sverige inom överskådlig framtid. Kopplingen till proletariatet kan också visas i siffror.
Klassröstning kvar
I boken Väljarnas val, av Gilljam och Holmer, står att läsa:
”Sambandet mellan yrke och röstning i Sverige är bland de starkaste vi känner till i västvärlden. Historiskt sett har dock klassröstningen minskat även i Sverige… Nedgången i andelen klassröstare beror till stor del på att de yrkesgrupper som traditionellt omfattat många klassröstare, som exempelvis industriarbetare och jordbrukare, minskat i omfång samtidigt som yrkesgrupper med en svagare klassröstningstendens vuxit i antal (lägre tjänstemän, servicearbetare). Men minskningen i andelen klassröstare behöver inte nödvändigtvis betyda att sambandet mellan klass och röstning försvagas… Om den antalsmässigt mindre klassen (arbetarklassen) börjar rösta mer klassmässigt samtidigt som den antalsmässigt större klassen (medelklassen) röstar mindre klassmässigt kan resultatet bli att andelen klassröstare fortsätter att minska samtidigt som differensen (=effektmåttet) mellan de två klassernas röstningsbeteende vidgas. Det var vad som hände i riksdagsvalet 1994 [jämfört med valet 1991 – min kommentar].”
Här är det intressant att jämföra valet 1994 med valet 1956. Medan andelen arbetare 1956 var 74 procent bland socialdemokratiska väljare och 93 procent bland SKPs (v:s tidigare namn), sjönk denna siffra till 50 procent för (s) och 45 procent för (v) i valet 1994. Detta ter sig dock något annorlunda om man ser på hur de olika väljargrupperna röstade. Medan 73 procent av arbetarna röstade på (s) eller SKP i valet 1956, var motsvarande siffra för valet 1994 70 procent. Bland den sk medelklassen fick (s) och SKP 22 procent av rösterna 1956 mot 41 procent 1994. Det är alltså där den stora förändringen skett. Många ur den sk medelklassen, dit bl a kontorsbiträden och förskolelärare räknas, borde egentligen hänföras till arbetarklassen.
Tabellen nedan redovisar väljarstödet bland olika yrkesgrupperna under perioden november 1994 och maj 1996, alltså efter valet 1994. Bland arbetare fortsätter stödet för (s) och (v) att ligga runt 70 procent, skillnaden mot valet 1994 är att en del arbetarväljare gått över till (v). Som synes har socialdemokraterna väljare bland storföretagare och moderaterna har väljare bland arbetare. Men detta gör inte (s) till ett storföretagarparti och (m) till ett arbetarparti (såsom vi tidigare definierat dessa begrepp). Man måste se vilken väljargrupp som dominerar. Ett litet arbetarparti kommer förstås ha mindre stöd bland arbetarna än ett större arbetarparti, men det kommer fortfarande vara ett arbetarparti eftersom det är arbetarna som dominerar dess väljarbas. På samma sätt kan ett stort borgerligt parti ha fler arbetarväljare än ett litet arbetarparti. Andelen väljare i olika samhällsskikt måste relateras till hur stort stöd ett parti har totalt sett i väljarkåren.
Den redovisade tabellen visar hur stark klassröstningen är i Sverige. Socialdemokraternas och moderaternas väljarsammansättning är som varandras motsatser. Bland större företagare är (m) åtta gånger starkare än (s), medan (s) är fem gånger starkare än (m) bland arbetare. Bland storföretagare har (s) stöd av endast åtta procent, vilket är anmärkningsvärt med tanke på regeringens borgerliga politik. Om man påstår att (s) har blivit ett borgerligt parti inte bara politiskt utan även socialt, då borde detta reflekteras i en ny social bas inom kapitalistklassen.
Miljöpartiet har tagits med som en intressant jämförelse. Detta parti har inte något starkt stöd bland kapitalister. Bland de övriga väljargrupperna är partiet ganska jämt utspritt med tyngdpunkt bland mellantjänstemän. Socialt sett bör det därför inte betraktas som ett kapitalistiskt parti på samma sätt som de fyra borgerliga partierna. Miljöpartiet är snarare ett mellanskiktsparti, vilket förklarar dess skarpa pendelrörelser mellan ”vänster” och ”höger”.
I maj 1996 hade (v) klart starkare stöd bland arbetare än bland högre tjänstemän (14 procent mot 6,4 procent). Så sent som i maj 1994 hade partiet dubbelt så starkt stöd bland högre tjänstemän (6,2 procent) som bland arbetare (3,1 procent). VPK hade tidigare genomgått en total metamorfos och gått från 80-90 procent arbetarväljare i slutet av 50-talet till runt en tredjedel i valet 1991. Det sviktande stödet från den traditionella basen förklarar de problem VPK hade att hävda sig i valen, där partiet flera gånger riskerade att åka ur riksdagen. Nu verkar vänsterpartiet genomgå en ny förändring rent väljarmässigt. Detta visar på hur gamla strukturer inom arbetarklassen som verkar ha tömts på sin klass ånyo kan få nytt liv när klassen börjar röra sig. Vänsterpartiet har det senaste året närts av arbetare som i val velat protestera mot (s)-regeringens högerpolitik. Samtidigt har (v) ingen större förankring inom LO, och inte heller några ambitioner att omvandla sitt stöd bland arbetare till utomparlamentariska – inte minst fackliga – fotfästen.
Även när socialdemokraterna får ett minskat stöd bland arbetarna, fortsätter beroendet av denna väljargrupp. I valet 1991 utgjordes (s)-väljare till 62 procent av arbetare och lägre tjänstemän. I valet 1994 när stödet bland dessa grupper ökade kraftigt sjönk deras andel av väljarbasen till 58 procent (i detta val utgjorde arbetare och lägre tjänstemän 23 procent av moderaternas väljarbas, som en jämförelse). I EU-parlamentsvalet 1995 drabbades (s) extra hårt av det låga valdeltagandet bland arbetare.
En undersökning av väljarbasen är förstås inte tillräckligt för att avgöra ett partis klasskaraktär. Alla väljare har inte samma vikt för ett parti. Andra faktorer måste också vägas in, som sammansättningen av partiernas starka anhängare, medlemmar, aktiva och finansiella stöd. Även en sådan undersökning skulle med all sannolikhet visa på skarpa skillnader mellan å ena sidan (s) och (v) och å andra sidan de borgerliga partierna.
Man måste också se vilka traditioner ett parti har. Trots den nuvarande nedskärningspolitiken är SAP i många arbetares medvetande det parti som genomfört alla välfärdsreformer. Socialdemokratin är trots allt större än bara Göran Persson och hans lilla klick.
Klassbasens betydelse
Vad får då detta för konsekvenser? Spelar det egentligen någon roll vilka samhällsskikt ett parti baserar sig på?
Arbetarbyråkratin har dubbla sociala rötter. Å ena sidan är dess privilegier beroende av kapitalismens fortsatta existens. Å andra sidan får den sina privilegier just som kapitalisternas lakej inom arbetarklassen. Den har starka intressen av att behålla sin bas bland arbetarna. Därför befinner den sig i en rävsax.
Utan röster från arbetarna, utan facklig bas skulle tusentals byråkrater mista sina välbetalda positioner. Om LO skulle krossas och försvinna från jordens yta skulle moderaterna jubla, men för socialdemokraterna skulle det innebära en katastrof. Det är LO som står för större delen av det icke-finansiella stödet till SAP, medan moderaterna finansieras av SAF och arbetsgivarna. Om (s) förlorade sina arbetarväljare skulle det reduceras till ett tio- eller femton-procentsparti och på den borgerliga kanten är det som bekant redan trångt. Konkret skulle det betyda att två tredjedelar av alla riksdagsmän förlorade jobbet, för att inte tala om alla som sitter i kommunfullmäktige och olika nämnder. Partikassan skulle förlora större delen av sitt statsstöd, och det skulle innebära ytterligare avskedanden bland ombudsmännen. De som främst skulle drabbas vore de undre och mellersta skikten inom arbetarbyråkratin.
Att ändra sin sociala bas är ganska problematiskt. Inom (s) finns det en öppet borgerlig falang – ”förnyarna” – som vill bryta alla band till facket och mer eller mindre förvandla (s) till ett rent borgerligt parti. En sådan process kan förstås inte uteslutas, men är i dagsläget inte det mest troliga perspektivet. På senaste partikongressen pressades ”förnyarna” tillbaka. Göran Persson försöker uppträda som en bonapart, och balansera mellan partiets olika falanger, mellan LO och kapitalismen. Löften om 80 procent i a-kassa verkar trots allt ha gett (s) tillbaka en del väljarstöd under 1996.
Reformism utan sin sociala bas bland arbetare vore rent borgerlig till sin sociala karaktär. För marxister är det alltid viktigt att skilja mellan att ge politiskt stöd åt reformismen och att stödja den arbetarorganisation som reformismen baserar sig på.
Den reformistiska byråkratin försöker ständigt att balansera och hitta kompromisser. Den bävar inför en konflikt mellan kapitalister och arbetare. Den grundar sina privilegier på ett fortsatt status quo. ”Rena” borgare söker inte sällan direkt konflikt med arbetarna.
Att tro att ingenting kan stoppa den nuvarande högervridningen inom arbetarrörelsen är både ett statiskt och omaterialistiskt synsätt. Ingen arbetarorganisation är opåverkbar av sin klassbas. Reformister går alltid åt höger när trycket från kapitalismen ökar, främst när detta system befinner sig i kris. Det är också sant att internationaliseringen av ekonomin har gett kapitalet mycket större utpressningsmöjligheter och beskurit varje regerings möjligheter att föra en reformpolitik. Samtidigt brukar arbetarkampen driva byråkratin, eller åtminstone delar av den (speciellt de undre skikten), åt vänster. Någon större aktivering av arbetarna har vi inte sett i Sverige på ganska länge. Detta är en viktig förklaring till, och har gett ett utrymme för, högervridningen. Men detta kan mycket snabbt förändras.
Förr eller senare kommer breda arbetargrupper inse behovet av att aktivera sig. En första radikalisering kommer att märkas i fackföreningarna, men de mer medvetna arbetarna kommer förstå att det inte räcker med facklig kamp, utan att politisk handling är nödvändig. Små vänsterorganisationer kommer inte att vara särskilt attraktiva alternativ för dem. Det som återstår är därför (s) och (v) – om inte en större utsplittring sker från någon av dem.
Radikaliseringen kommer även att avspeglas i toppen av arbetarrörelsen, där en öppen splittring kan uppkomma. Även ledare som tillhört högerflygeln kan gå kraftigt åt vänster. Exempelvis i Spanien 1933 bröt Caballero, generalsekreteraren i UGT (det socialistiska facket), med högerflygeln och gick kraftigt åt vänster under trycket från basen (”Spaniens Lenin” började han tom kallas). Caballeros vänster fick sedan majoritet i PSOEs partistyrelse.
Vi kan inte utesluta en liknande process i Sverige på längre sikt. De nuvarande, mycket svaga, motsättningarna mellan LO- och (s)-ledningen kan komma att mångfaldigas under trycket från arbetarbasen.
Vi ska minnas socialdemokraternas interna problem inför EU-valet. Bl a tog SSU ställning mot EU, trots förbundsstyrelsens ja-linje.
Vi ska också minnas händelseutvecklingen efter Ingvar Carlssons tillkännagivande om sin avgång hösten 1995. Bland många socialdemokrater uppfattades den tilltänkta efterträdaren Mona Sahlin som alltför högerinriktad. Trycket ökade på Margareta Winberg, som deltog i kampanjen mot EU under folkomröstningen, att ställa upp. Under några dagar tvekade hon, men avböjde sedan. Under denna korta tid spekulerades det om en möjlig strid mellan en höger- och en vänsterkandidat för partiledarposten. På (s)-kongressen våren 1996 lyckades den sk ”vänstern” trots allt uppbringa ett visst motstånd mot partiledningen, även om det var mycket lamt. Allt detta skedde dock i ett läge av relativ stiltje i klasskampen. Vi kan bara föreställa oss vad som hade kunnat hända om det vore generalstrejk och hundratusentals arbetare vore ute på gatorna, vilket tryck detta hade inneburit på Winberg och vänstern att konfrontera högerbyråkratin. En öppen strid mellan olika falanger hade kunnat leda till en splittring av partiet eller tom att vänstern fick majoritet på kongressen.
Detta är framtida utvecklingsvägar som seriöst måste tas i beaktande. Det är inte troligt att arbetare strömmar in i (s) så länge högerbyråkratin behåller sin nuvarande dominans. Men vid omfattande strider mellan en höger- och en vänsterflygel kan denna situation förändras mycket snabbt, och för många bli ett starkt skäl att gå med i partiet och backa upp en sådan vänster.
Även vänsterpartiet kan komma gå åt vänster eller splittras. (v) har dock inte samma band och står inte under samma tryck från fackföreningsrörelsen som socialdemokraterna. Under de senaste två decennierna har vänsterpartiet reducerats till ett parlamentariskt parti, där den i stort enda kontakten med väljarna är genom borgerlig media. Det är inte omöjligt att (v) kommer få en allt mindre betydelse i ett läge där en socialdemokratisk vänster går framåt.
Marxisters förhållningssätt
Den stora skillnaden mellan å ena sidan (s) och (v) och å andra sidan de borgerliga partierna är alltså inte dessa partiers politik utan vilken social bas de har i samhället. De flesta arbetare inser att moderaterna utgör deras fiende, men de har långt ifrån lika klar syn på den roll som (s) och (v) spelar. För marxister gäller det att avslöja reformismens karaktär inför arbetarna, men detta måste ske på ett väldigt skickligt sätt. Utspekulerade ”vänsterparoller” kommer bara leda till isolering. Detta ska vi gå in på i nästa artikel.