Per-Åke Westerlund: Vänd dom aldrig ryggen!

Pamfletten ”Vänd dom aldrig ryggen!” påstår sig vara en genomgång av 90-talets anti-rasistiska kamp, men är mer en glorifiering av Offensiv. Dess definiering av vad rasism har också stora brister.

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 1, hösten 1997.

Hösten 1996 publicerade Arbetarförbundet Offensiv (AFO) en pamflett med namnet ”Vänd dom aldrig ryggen!”, författad av Förbundsordförande Per-Åke Westerlund. De har själva beskrivit den som en analys av ”den antirasistiska kampen under 90-talet”. I själva verket är den politiskt bristfällig och mest en glorifiering av AFOs egna aktiviteter.

Definitionsproblem
I kapitel två försöker Westerlund förklara vad rasism är för något:

En mycket kort definition är att rasismen medvetet splittrar människor efter etniska linjer; skillnaderna kan t ex gälla nationalitet, hudfärg, språk eller religion. Rasismen gynnar med öppna ögon en eller vissa etniska grupper medan den diskriminerar och förtrycker andra.

Problemet med Westerlunds sätt att förstå rasismbegreppet är att det inte finns en klar gränsdragning gentemot andra former av chauvinism. Visserligen är rasism, nationalism och religionsförföljelser fenomen som är besläktade med varandra. Men det vore lite väl fyrkantigt att i likhet med vad AFO verkar göra, påstå att det är samma sak. Om betydelsen av ett begrepp utvidgas allt för mycket blir det obrukbart som analytiskt redskap. Rasismen bör ses som ett distinkt samhällsfenomen enligt en klar definition och inte som ett slagord för godtycklig användning.

Inom Marxistisk Vänster menar vi att rasismen är en pseudovetenskaplig klassificering av människor i rasliga över- och underkategorier och utifrån det ett systematiserat förtryck och diskriminering. Som sådan är den idag en institutionaliserad företeelse inom den imperialistiska maktstrukturen.

Enligt Westerlunds definition bör rasismen ha existerat åtminstone under hela klassamhällets historia. Sanningen är dock att den är en relativt modern företeelse vars rötter står att finna i kolonialismen och framför allt imperialismen. Efter andra världskriget har ”kulturer” blivit ett kordord för den tidigare så centrala termen ”ras”. Betydelsen är exakt densamma. Konstigt nog påpekar faktiskt Westerlund rasismens födelse i samband med imperialismen. Han förklarar däremot inte karaktären av religiösa och etniska motsättningar som har förekommit tidigare i historien. Enligt hans definition borde de också ha varit rasistiska. Men det säregna med rasismen är just raskonceptet. De olika religiösa enheterna baserade sig inte på några rasmässiga kriterier i stil med hudfärg. Det centrala var tron. Medlemmar i förtryckta minoriteter kunde lösa sina problem genom att avsvära sig sin ursprungliga trosuppfattning för att istället anamma den dominerande. Religion, nationalitet och kultur går alla att konvertera ifrån. Det speciella med ”rasen” är att den inte är konverterbar. Detta gör rasismen till den mest utstuderade formen av nationalchauvinism. Som politisk motivering har rasismen bidragit till att möjliggöra några av de grövsta brotten i mänsklighetens historia, t ex indianutrotningen, slavhandeln och judeförintelsen.

Westerlund skriver också:

Även Västeuropas härskande politiker och makthavare använder medvetet det rasistiska kortet för att uppnå splittring och vinna stöd bland de minst medvetna skikten i samhället.

Detta apropå apartheidtiden i Sydafrika om vilken Westerlund har helt rätt när han påpekar att ”de vita arbetarna mutades till att bli systemets vakthundar”. Tyvärr är inte AFO lika klarsynt om förhållandena i Sverige och Europa. Rasistiska stämningar inom arbetarleden förnekas eller bagatelliseras ofta (att fascismen däremot inte har och heller aldrig haft något större stöd inom arbetarleden är vi nog eniga om). När Offensiv väl erkänner rasismen inom vissa arbetarskikt hänvisas det till ”låg medvetenhet” och att de låtit sig luras av politikernas ”rasistiska kort”.

Rasismen kan emellertid inte reduceras till några ”kort” som politikerna kan välja att spela ut eller inte. Rasismen är en maktstruktur som ingår i kapitalismens överbyggnad. Den är en objektiv realitet som finns där oavsett vem som råkar sitta i regering.

I slutet av pamfletten citeras i och för sig Malcolm X; ”You can´t have capitalism without racism”. Förklaringen till detta påstås vara borgerliga politiker med rasistiska kort samt sociala problem. I sig behöver det inte vara fel att påpeka det faktum att politikerna i vissa perioder, främst i kristider, starkare betonar rasismen i sina försök att hitta syndabockar att skylla samhällsproblemen på. Men det är långtifrån en tillfredsställande förklaring. Rasismen försvinner nämligen inte under goda tider, eller när det kommer ”radikala” ickerasistiska politiker till makten, utan fortlever, både institutionaliserat och i form av åsikter ”ute i stugorna”.
Kärnfrågan är varför delar av arbetarklassen uppenbarligen är mottaglig för detta reaktionära gift (ja, jag vet att den sk medelklassen är ”värst”, men det är ju så självklart). Vad beror den låga medvetenheten på? Är det p g a att AFO inte har hunnit bygga sitt nya (reformistiska) arbetarparti ännu?

Marxismen i form av Lenins undersökningar av imperialismen har egentligen redan gett de grundläggande svaren på dessa frågor. Så tidigt som 1916 menade han att västerlandets (om detta klasslösa uttryck tillåts) imperialistiska utsugning av de koloniala, numera ex-koloniala, länderna gav upphov till superprofiter som i sin tur möjliggjorde en höjning av levnadsstandarden för proletariatet i dess kapitalistiska metropoler. Ett särdeles gynnat toppskikt uppstod också, en proletär aristokrati, som även var (och fortfarande är) priviligierad i förhållande till andra europeiska arbetare.

Arbetarklassen i de avancerade kapitalistiska nationerna tjänar med andra ord kortsiktigt på den globala apartheidordning som vi lever under. Den kan dessutom dra fördel av sin hudfärg gentemot klassbröder som invandrat från utomeuropeiska länder. Detta är en nödvändig del i resonemanget, d v s att kunna definiera såväl avsändare som mottagare av rasismen samt de ekonomiska intressen som styr dessa.

Häpnadsväckande nog påstås det:

[S]å hade socialdemokratin på den tiden i alla fall ambitionen att invandrare skulle känna trygghet och inte vara marginalgrupper på arbetsmarknaden.

En oerhörd försköning av svensk socialdemokratis ledning som i decennier administrerade svensk kapitalism, en liten men hungrig imperialistisk nation som VPK slog fast en gång i tiden. 60- och 70-talens generösa invandrarpolitik hade ingenting med (s)-ledningens officiella floskler om ”solidaritet” att göra. Sanningen är att svensk industri var i skriande behov av arbetskraft. Invandrarna behövdes av krassa ekonomiska skäl. Att Olof Palme sedan motiverade detta med en del fina men för honom tomma vänsterfraser var en återspegling både av SAPs proletära klassbas och av kapitalismens uttrymme för reformer vid den tiden.

Andra syften
Syftet med pamfletten är uppenbarligen att försöka visa hur allvarligt AFO tar på den antirasistiska och antifascistiska kampen. Men bakom deras engagemang ligger egentligen ingen djup förståelse för behovet av ett antirasistiskt/antifascistiskt frontavsnitt i klasskampen. Snarare är det så att de har upptäckt vilken sprängkraft detta ämne periodvis kan ha inom massmedia. Det har också visat sig vara en utmärkt fråga att rekrytera nya medlemmar på, framför allt radikala ungdomar. Därmed inte sagt att detta skulle vara fel i sig. Särskilt det sistnämnda är väl något som alla organisationer som tar sig själva på allvar försöker göra. Frågan är för vilket syfte, för vilken politik.

För AFO är antirasismen en hävstång att kanalisera en radikal opinion till de egna sekteristiska organisationsprojekten vid sidan av arbetarklassens verkliga rörelse. Därför är man bara intresserad av den här frågan när den kan leverera omedelbara och kortsiktiga framgångar. AFO genomför inget dagligt antifascistiskt och antirasistiskt arbete. Deras verksamhet har en helt periodisk och konjunkturell karaktär. Det är modell brandkårsutryckning som gäller.

Program och inriktning
CWI, Committee for a Workers International, AFOs internationella organisation, har av tradition alltid motsatt sig kravet på speciella kommittéer inom arbetarrörelsen och den egna organisationen för socialt förtryckta grupper, som kvinnor och minoriteter. Dessa kommittéer (caucus på engelska) är tänkta som exklusiva forum för dessa grupper med syftet att stärka dem i att spela en aktiv roll att försvaga dominerande rasistiska och sexistiska mönster i den egna rörelsen. De traditionella arbetarorganisationerna är idag byråkratiserade, socialpatriotiska och nationalchauvinistiska. Detta krav är alltså mycket viktigt att förverkliga. På sidan 24 presenterar Offensiv de viktigaste kraven att ha med i den antirasistiska kampen. Caucuskravet finns inte med.

I anslutning till sina förslag på krav (som är bra de flesta) argumenteras det för behovet av gemensam arbetarkamp mellan invandrare och svenskar. Fackföreningarna nämns. Detta är bra eftersom antirasismen är en revolutionär socialistisk kamp och då måste arbetarklassen mobiliseras. I dagens läge borde det betyda att arbetarklassens reellt existerande organisationer måste mobiliseras. Fackliga såväl som politiska. Arbetarklassen kan inte uttrycka sig kraftfullt genom små isolerade vänstergrupper, än mindre genom spökarbetarpartier som än så länge bara finns i propagandans värld. Genom att ställa krav gentemot (s) och (v) och i görligaste mån pressa dem till aktivitet kan antirasiströrelsen få den sociala tyngd den behöver. Detta ökar inte illusionerna i de reformistiska ledningarna för dessa partier. Det är bara i kampen som de kan avslöja sig och revolutionärerna bevisa sin överlägsna politik.

Men AFO vänder sig nu bort från den organiserade arbetarrörelsen. Socialdemokratins högersväng har krossat de illusioner Offensivs gamla garde hade i reformismen. De har nu förväxlat sin egen förbittring med massornas aspirationer som fortfarande projiceras gentemot (s) och (v). Därför kan de inte svara på frågan om vem som skall genomföra deras i och för sig vettiga krav, annat än ett tänkt arbetarparti någon gång långt i framtiden… Problemet med hur revolutionärer ska förhålla sig till de två reformistiska arbetarpartierna som redan finns löser offensivarna genom att påstå att (s) och (v) har upphört att vara arbetarpartier. På så sätt uppfinner man ett tomrum som sedan ska kunna fyllas av deras nya arbetarparti.

Vinklingar
Traditionellt har inte Offensiv prioriterat invandrarfrågor och antirasism/antifascism särskilt högt. Innan man insåg möjligheten till snabba organisatoriska vinster följde de logiken från en tidigare teori om att klasskampen automatiskt sköter det hela, och negligerade detta område.

Före 1991 förekom t ex en del antirasistarbete på lokalt initiativ inom dåvarande Tidskriftsföreningen Offensiv. På kongressen 1988 föreslog medlemmar från Skåne, som ansåg att antirasismen kunde bli en viktig fråga, en ändring i den politiska perspektivresolutionen. De ville få in en skrivning som pekade på den påtagliga faran av att Sverige skulle kunna drabbas av ett rasistiskt högerpopulistiskt parti, eventuellt med Bert Karlsson i spetsen. Offensivs ledning argumenterade emot detta och hävdade att radikaliseringen skulle ena arbetarklassen och sopa undan rasismen. I samband med nyd:s uppdykande fick den äta upp sina ord.
Rasismen kan inte reduceras till några ”kort” som politiker kan välja att spela ut eller inte. Rasismen är en maktstruktur som ingår i kapitalismens överbyggnad, som finns där oavsett vem som råkar sitta i regering.

Nåväl, skulle en vän av Offensiv kunna invända, de har i alla fall gjort bra ifrån sig vid många konkreta tillfällen trots att deras program och strategi lämnar mycket att önska. Och ja, det bör erkännas, Offensiv har agerat bättre än LUF, SSU, UV, Röda Korset mfl. Men vilka organisationer är det att jämföra med? AFOs verksamhet borde rimligen relateras till det politiska arv de säger sig försvara, den militanta klasskampen och trotskismen. 30-talets och andra världskrigets trotskister kämpade hjältemodigt mot fascismen. Deras kadrer visade att de menade allvar med att försöka bygga en internationell revolutionär förtruppsorganisation. Detsamma kan inte sägas om AFOs ledning, trots att deras organisation i och för sig har många ärliga och kämpande basmedlemmar.

Pamfletten är i grund och botten en katalog över AFOs aktiviteter, inte 90-talets antirasistiska kamp. Det är förstås meningen att läsaren skall imponeras av Offensivs, läs Westerlunds och ledningens, dådkraft. Det är den ena stoppade nazimarschen efter den andra. Sanningen om de blockader och framångsrika motdemonstrationer som AFO varit inblandad i är att ledarskapet i Farsta varit helt offside. De har aktivt motarbetat eller släpat efter händelseutvecklingen vid många av de tillfällen som nämnts, bl a 30 november. Ledande offensivare har flera gånger velat avbryta demonstrationer när de nåtts av nyheten att fascister varit i antågande.

Att kunna erkänna misstag
Efter att pamfletten publicerats har Elevkampanjen, AFOs ungdomsfront, gjort det principiellt riktiga och besvarat provokationer från fascisterna på Åsö gymasium i Stockholm. Av allt att döma har Elevkampanjens medlemmar på Åsö agerat bra. Offensivledningen har dock hunnit med att än en gång visa hur långt det kan vara mellan ord och handling. På den första demonstrationen som utlystes mot nazivåldet på skolan retirerade AFOs heltidare snabbt undan från skolgården när ett större gäng (40 stycken) fascister dök upp. Kvar fanns deras eget folk och förvirrade grupper av elever som trodde att det skulle bli demonstration. Ingen ledning gavs från arrangörerna som alltså hade smitit. Till slut dök polisen upp och körde iväg naziskinsen. Då dök Offensiv/Elevkampanjen upp och började med sitt torgmöte. Inte något militant agerande precis.

I den politiska kampen är det oundvikligt med felbedömningar. En del av de som idag är aktiva i Marxistisk Vänster har ibland varit för optimistiska om möjligheterna att framgångsrikt konfrontera nazisterna. Men vi kan åtminstone erkänna det öppet och dra lärdomar från det också. Där ligger en stor skillnad jämfört med AFOs ledning som ständigt återupprepar samma misstag och dessutom försöker skyla över dem.

Efter att ha läst ”Vänd dom aldrig ryggen!” är intrycket av AFO att det är en stålhård organisation som aldrig tvekar och som alltid har haft rätt. En sanning med modifikation minst sagt.

Eduardo Montero