Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 1, våren 1997.
Vänsterpartiets kritik mot EU har delvis varit motsägelsefull, där både argument om ”nationellt självbestämmande” och behovet av ett internationellt perspektiv använts. På det globala planet vill partiet framför allt reformera FN, som ju är ett borgerligt organ helt dominerat av imperialismen. Vänsterpartiets internationalism blir med andra ord en borgerlig internationalism.
För marxister har internationalismen alltid varit en central fråga och det område som skiljt dem från andra riktningar inom arbetarrörelsen, främst från stalinister och reformister. De nationalistiska inslagen hos dagens vänsterparti har sina historiska rötter i den stalinistiska teorin om ”socialism i ett land”, men kan nog mer allmänt förklaras av reformismens uppknytning till den borgerliga nationalstaten.
Programformuleringarna
I VPKs program från 1987 återfinns flera nationalistiska inslag. Det talas om ”socialismen i Sverige” i linje med Stalins tes om ”socialism i ett land”. Man vill försvara den ”nationella självbestämmanderätten” och menar att utförsäljning av svenska företag till ”främmande kapital hotar landets utveckling”.
I 1990 års grundsatser går man ifrån mycket av 1987 års nationalism, samtidigt som man inte verkar visa några större illusioner i att det skulle gå att begagna sig av de nuvarande internationella organen:
Kapitalets internationalisering har idag gått så långt att det är mycket svårt att skapa socialism i ett enskilt land… Överstatliga organ typ EG, IMF och Världsbanken stärker det internationella kapitalets makt. Nya internationella former för samarbete måste skapas.
Men i 1996 års program återkommer de nationalistiska inslagen och argumenten, något som kanske avspeglar en anpassning till allmänna nationalistiska tongångarna som gjorde sig gällande under kampanjen mot EU inför folkomröstningen 1994.
1996 års program vill ha en reglerad (och alltså inte en fri) invandring ”för att motverka konflikter och dåliga mottagningsvillkor”. Man förespråkar ett svenskt utträde ur EU bl a med motiveringen att unionen innebär att medlemsländernas nationella självbestämmande till stor del upphävs. Partiet vill att ”Sverige ska föra en självständig utrikespolitik på alla områden”. I programmet hävdas också att den ”svenska politiska demokratin hänger intimt samman med vårt nationella självbestämmande.”
Långsiktigt vill man kämpa för ”ett socialistiskt Sverige och för en solidarisk värld”, vilket måste ses som ett steg tillbaka från 1990 års formulering. Behovet av en socialistisk värld nämns inte.
I 1996 års program står vidare att FN måste demokratiseras, och att de fem segermakternas särställning i säkerhetsrådet avskaffas. Att FN skulle vara ett organ för imperialismen sägs det ingenting om. Partiet vill också stödja befrielsekampen i tredje världen och arbeta mot imperialism. Man vill att u-ländernas skulder avskrivs och är anhängare av en ”fri” och ”rättvis” handel.
Nationalism eller internationalism?
När olika vänsterpartister kritiserar EU verkar argumenten ofta vara kluvna, å ena sidan begränsar EU det nationella självbestämmandet, å andra sidan är EU inte ett internationalistiskt projekt. Hur man egentligen lyckas föra fram båda argumenten samtidigt är lite svårt att greppa. Som ett alternativ på det internationella planet är det få vänsterpartister som för fram en världssocialismen, istället tenderar man att resa krav på en reformering av FN.
I Vänsterpress 4/92 hävdar Kenneth Kvist, som har varit partisekreterare, att den nationella självbestämmanderätten är en grundläggande demokratisk rättighet. Han menar att ett internationellt samarbete behövs för att bekämpa de transnationella storbolagen, men att EG inte är ett sådant samarbete:
Ju längre från folket besluten flyttas desto sämre beställt med demokratin… I en utvidgad EU skulle Sverige med nuvarande regler få cirka 20 av nära 600 parlamentariker, det vill säga dryg tre procent… [F]olket i Sverige kommer aldrig att kunna byta ut mer än cirka tre procent av EG-parlamentet.
I Socialistisk Debatt 3/94 menar Jonas Sjöstedt, då vice ordförande i Nej till EU och idag EU-parlamentsledamot, att EU inte är någon demokrati, eftersom EU-systemet missgynnar, genom sin uppbyggnad, folkrörelsen och gynnar tjänstemannavälde och lobbyism. Vidare skriver han:
Ofta framförs argumentet att internationaliseringen gör nationella styrmedel föråldrade. Jag skulle vilja påstå att internationaliseringen gör de nationella styrmedel som finns viktigare än någonsin.
De styrmedel det handlar om är: Möjligheterna att bedriva offensiv regional och industripolitik, valutareglering, förvärvslagstiftning, offentlig upphandling, handelspolitik och styrkan i statens finanser som försvagas av medlemsavgift och skattepress när gränskontrollen måste avlägsnas…
Ibland stöter man på uppfattningen att alternativ till EU alltid måste innebära nya och radikala lösningar på olika områden. Jag skulle vilja påstå att det delvis handlar om motsatsen. Att bevara och utveckla en modell som redan idag, trots sina brister och fel, fungerar bättre och har större möjligheter än EUs politik…
Sedan är det vänsterns uppgift att se till att denna modell utvecklas progressivt.
I Socialistisk Debatt 4-5/94 utvecklar Ulf Modin en liknande syn på relationen mellan nationalism och internationalism:
[Kosmopolitisk] teori är en smula märklig, eftersom människor, som inte kan älska sitt eget land knappast kan hysa några djupare känslor heller för andra länder, och allra minst för länder och folk. Det logiska svaret på den inkrökta folk- och bastugegemenskapen är därför inte kosmopolitismen utan internationalismen, som utgår från vad som är gemensamt mellan olika nationella komponenter. Den nationelle älskar sin hembygd, sitt folk, sin kultur etc men anser inte sin nation stå i motsättning till andra nationer för vilka han hyser den största respekt…
Både Annika och Bertil Åhnberg, som då var medlemmar och tillhörde högerflygeln, kritiserade i början av 90-talet (v):s ställningstagande mot EU. En del av de argument de förde fram var dock av det klassiska internationalistiska slaget. I Socialistisk Debatt 1/92 sammanfattar de vänsterpartiets hållning i följande ordalag:
Slutsatsen som vänstern dragit har varit att den internationalisering på olika plan, som växer fram inom kapitalismen skall utvecklas inte avvecklas. Numera baserar den svenska vänstern sin politik på en annan tanke, att uvecklingen skall vridas tillbaka inom olika nationsgränser. Den nationellt baserade kapitalism, som man annars inte har mycket till övers för, är tydligen jämfört med den internationaliserade att betrakta som socialistisk.
I Norrskensflamman 38/95 påstår Kaj Johansson att många vänsterpartister på gator och torg, inför EU-parlamentsvalet 1995, oftast hade pratat om ”självständiga stater” och om att man borde ”flytta hem besluten” när de argumenterade mot EU. Han menar att man inte lika engagerat reste frågan om EUs tullmurar mot tredje världen och behovet av en rättvis ekonomisk världsordning. Den internationalistiska profilen var rejält nedtonad. I framtiden skulle EU-motståndet kunna utnyttjas av nationalistiska och chauvinistiska krafter. Spridandet av nationalistiska argument mot EU skulle därför kunna göra vänstern oförberedd inför och t o m gynna dessa reaktionära krafter, är hans helt korrekta slutsats.
Erik Cardfelt påstår i Norrskensflamman 30/95 att vänsterpartiet inte har brytt sig särskilt mycket om vad som händer i omvärlden. EU-frågan är den helt dominerande. Internationella diskussioner och analyser står ej på dagordningen. I flera års tid har partiet bl a saknat en internationell sekreterare. Om kriget i Jugoslavien var det mycket lite som hördes från (v).
Cardfelt vill förklara detta ointresse för de internationella frågorna med de politiska förändringarna sedan 1989. Den tidigare formeln som VPK hade om de tre anti-imperialistiska huvudkrafterna – befrielserörelserna, de ”socialistiska” staterna och arbetarklassen i de kapitalistiska länderna – har upphört att vara gångbar idag. Den internationella solidariteten är inte längre en lika viktig fråga i samhället. Tidigare förhöll sig vänsterpartiet till andras analyser, främst till vad Sovjet sa. Idag finns det inte längre en sovjetisk utrikespolitik att förhålla sig till, därför är det så tyst. Många är också rädda för att internationella kontakter och ställningstaganden kan föra tankarna tillbaka till partiets mindre heroiska förflutna, enligt Cardfelt.
Vissa vänsterpartister har dock försökt att utgå från ett mer internationalistiskt synsätt. I Socialistisk Debatt 4-5/96 menar Johan Lönnroth att den klassiska marxismens och arbetarrörelsens hävdande av internationalismen och kritiken av nationalism och protektionism som reaktionära rörelser håller också – och ännu bättre – idag. Han påstår också att idéer om socialism i ett land eller ens på en halv kontinent (d v s inom EU) är utopiska.
Vilken internationalism?
Alternativet till EU på det europeiska och internationella planet beskriver Jonas Sjöstedt i följande ordalag:
Det progressiva alternativet är självklart: Satsningar på att utveckla alleuropeiska och globala samarbetsorgan på olika områden. Aktivt verka för nedrustning och konfliktlösning. Stärka ESK och arbetet för en alleuropeisk fredsordning. En aktiv politik i FN, inte minst i samverkan med progressiva krafter från tredje världen. Vilja och mod att fördöma diktaturer och arbeta för mänskliga rättigheter. Länder med den typen av utrikespolitik behövs.
I Vänsterpress 9/93 kritiserar Birgitta Svefjord, då partistyrelsens internationella ansvariga, en av (v):s motioner i riksdagen om FN, där man skriver att partiet accepterar att svenska soldater deltar i vissa ”fredsframtvingande” åtgärder. Hon menar att FNs opartiskhet kommit att ifrågasättas av allt fler. I t ex Somalia har FN-trupperna kommit att betraktas som angripare av delar av befolkningen. Säkerhetsrådet fungerar i allt större utsträckning som västmakternas förlängda arm i utrikespolitiken. De fem stormakterna i rådet står för 85 procent av vapenexporten till de områden där FN försöker skapa fred. I detta sammanhang blir det något förvånande att Svefjord sedan förespråkar en demokratisering av FN och att mer resurser avsätts till ”fredsskapande” aktiviteter. Hon menar också att Sverige ska kunna erbjuda FN att utbilda soldater i ”fredens tjänst”.
I Zenit 1/91 framlägger Lönnroth en vision om att FN omvandlas till ett av alla människor på jorden över 15 år direktvalt världsparlament. Paralamentarisk och ekonomisk demokrati ska då skrivas in i FN-stadgan. Fred ska garanteras av FN-strykor. Människor, varor och tjänster ska inom ramen för de globala lagarna kunna röra sig över gränserna. En världsvaluta ska också införas.
På 1996 års kongress tog vänsterpartiet entydigt avstånd från NATOs sidoorganisation Partnership For Peace (PFP). Trots detta lade flera av (v):s riksdagsledamöter, med Gudrun Schyman och Jan Jennehag i spetsen, en motion i riksdagen i oktober samma år där man bl a skriver att ”Sveriges deltagande i PFP-samarbetet är i huvudsak positivt”.
Partisekreteraren Lars Ohly och motionsskrivaren Jan Jennehag erkänner i Vänsterpress 16/96 misstaget och menar att det bör betraktas som ”ett olycksfall i arbetet”, som helt enkelt berodde på att motionsundertecknarna ”inte kände till” (!) kongressbeslutet.
I själva sakfrågan är dock Jan Jennehag anhängare av PFP. Hans argument för sitt ställningstagande är i sammanhanget intressanta:
Däremot anser jag inte, till skillnad från Lasse Ohly, att motionen strider mot andan i freds- och säkerhetsplitiska programmet. Det var just därför som jag skrev som jag gjorde: Det nuvarande samarbetet är bra, men vi får se upp så att inte vår militära alliansfrihet ifrågasätts…
I sak har vi nu hamnat i ett läge där partiets freds- och säkerhetspolitik visar sig föga sammanhållen. Ett förenklat samband av detta slag: ”Samröre med NATO, i vilken form som helst, riskerar att bli allt intimare och kommer att sluta med svensk NATO-anslutning, vi är på det sluttande planet, låt oss sätta stopp nu så slipper vi bekymmer” är svårförenligt med andra ställningstaganden, till exempel[:]…
Vi ska bidra med trupp i FN:s fredsfrämjande verksamhet, tillsammans med Ryssland och Polen och Danmark, eller Vitryssland om så krävs. Men vi ska inte öva för uppgiften inom den samarbetsform som faktiskt fungerar…
Verksamheten vid internationella kommandot (nuvarande SWEDINT) är bra och vi vill utveckla den. Men om Litauen vill sända folk hit på en kurs med stöd av PFP så ska vi avvisa dom.
Om partiet stödjer A då borde det också stödja B och C, verkar Jennehags argument vara. Logiskt sett stämmer resonemanget, men frågan är om man i så fall inte borde ifrågasätta A – d v s den reformistiska inställningen till FN och den svenska statsmakten.
Både vänsterpartister och ung vänstrare brukar i olika sammanhang framhålla Sveriges internationella roll. I tidningen Relevans 4/96 gratulerar Ung Vänsters ordförande Jenny Lindahl Göran Persson, Jan Eliasson och andra som har arbetat för Sveriges plats i FNs säkerhetsråd för att man fick en plats där. Hon skriver:
Personligen ser jag detta som en unik möjlighet för våra svenska statsråd att återta den roll Sverige tidigare har spelat på den internationella arenan. Forskare… har framhållit hur Sverige tidigare på ett framgångsrikt sätt har verkat som medlare i internationella konflikter.
I ett uttalande från den 16 februari 1997 till stöd för Tupac Amaru kräver Ung Vänster i Storstockholm i samma anda bl a att Sverige erbjuder sig att medla mellan Tupac Amaru och Fujimoris ledning.
En reformistisk strategi
Den dominerande synen inom vänsterpartiet, särskilt i argumenteringen mot EU, tycks vara att reducera internationalismen till en samling nationella komponenter, en samling atomiserade enheter. Internationalismen behandlas inte utifrån sin egen globala eller kosmopolitiska nivå. Det är nationen, fosterlandet, som är utgångspunkten. Internationalismen ses ur den ”nationelles” perspektiv. Nationen och nationalstaten är inte något hinder för en geniun internationalism utan snarare någonting positivt. Det finns också en föreställning att de demokratiska rättigheterna på något sätt hänger samman med nationalstaten. Betyder det att multinationella stater skulle ha svårare att utveckla en demokrati? Är det något speciellt hos nationen, t ex existensen av ett slags ”naturlig” samhörighetskänsla, som gör att ett demokratiskt styre lättare kan utvecklas på dess basis? Och har inte socialister tvärtom alltid hävdat att demokratiska rättigheter aldrig har varit en självklar utvecklingstendens hos den nationella kapitalismen utan främst varit resultatet av arbetarrörelsens och andra folkrörelsernas ihärdiga kamp?
Talet om att bevara och utveckla en ”existerande modell” avspeglar en tillit och anpassning till den svenska borgerliga nationalstaten, och detta i en situationen där produktivkrafternas utveckling – främst globaliseringen av ekonomin – kommit på kraftig kollisionskurs med den nationella begränsningen hos denna stat. Här skulle vänstern kunna påvisa denna motsättning och utifrån det offensivt lansera och propagera för en global, socialistisk lösning. Istället verkar det vara högern som insett denna motsättning, och därför lanserat en kapitalistisk ”lösning”, d v s EU. Vänstern hänfaller åt konservatismen. Hur en valutareglering eller självständig ekonomisk politik skulle fungera konkret i dagens globaliserade ekonomi verkar inte heller någon vänsterpartist gå in på. Den socialdemokratiska politiken från 50- och 60-talen kommer ju knappast kunna upprepas.
Bland en del vänsterpartister verkar det närmast finnas en hyllning av Sverige och det svenska exemplet. Borta är allt tal om att ”Sverige är ett litet men hungrigt imperialistiskt land”. Att Sverige har många lik i garderoben när det gäller sin utrikespolitik (den nazivänliga politiken under andra världskriget, integreringen i Nato under efterkrigstiden, osv) brukar det annars vara få socialister som ifrågasätter.
Inte heller fred eller konfliktlösning är några klassneutrala företeelser. Är det inte så att fred nästan alltid skapas på starkes villkor, och bidrar i så fall inte ”fredsbevarande” aktiviteter i praktiken till att upprätthålla dessa ojämlika förhållanden? Är det inte så att förtryckarna också vill ha fred, d v s att de förtryckta ger upp att slåss för sin sak? Vems fred upprätthåller egentligen FN och i vems intressen agerar denna organisation? I vems intressen kommer den svenska staten att agera när den skickar ”fredsbevarande” eller ”fredsframtvingande” styrkor till andra länder? I vems intressen kommer Sverige att agera i säkerhetsrådet? Vad sätter den svenska regeringen främst: de svenska företagens intressen i Kina och Baltikum eller mänskliga rättigheter i Colombia? Dessa frågor verkar saknas inom vänsterpartiet.
Vänsterpartiets krav på att reformera och demokratisera FN är ett eko av reformismens allmänna syn på staten. Lönnroth ser att det i framtiden troligen kommer att behövas en världsstat, då är det alltså FN som ska omvandlas till en sådan. Men om EU är omöjlig att reformera, hur svårt borde det då inte vara att reformera FN? FN domineras idag av USA och några andra stormakter, dess roll i världen kan därför knappast vara annan än att vara imperialismens förlängda arm. Gulfkriget var ett tydligt exempel på detta. Vi ska också komma ihåg att både IMF och Världsbanken är FN-organ, och det måste vara få socialister som kan hävda att dessa är särskilt ”u-landsvänliga”. Återigen verkar vänsterpartiets strategi vara att försöka klä ulven i fårakläder i tron att detta kommer få den att uppträda som ett fredligt får. Den borgerliga internationalismen får ersätta den socialistiska. Men den borgerliga internationalismen blir när det kommer till kritan nationalistisk, eftersom det alltid är intressena hos det egna landets bourgeoisi som kommer i det främsta rummet.
Behövs nationer?
Revolutionära socialister har som en kontrast alltid haft en misstro mot all form av nationalism. Nationer har setts som ett historiskt övergående fenomen vilka i ett framtida samhälle skulle ersättas med en genuin kosmopolitism. Marx och Engels uttryck att ”arbetarna har intet fädernesland” är välkänd. På Kommunisternas förbunds första kongress i april 1847 i en tid då den globala arbetsdelningen var mycket mindre utvecklad än vad fallet är idag, antog man en text där fråga nummer 21: ”Kommer det att fortfarande finnas nationer under kommunismen?” besvaras i följande ordalag:
När nationerna förenas på gemenskapens grund, då måste de nationella skillnaderna som ett resultat av detta enande att uppblandas, och därför också att försvinna, på samma gång som stånds- och klasskillnaderna kommer att försvinna när dess grundval har tagits bort, d v s privategendomen.
I Kritiken av Gothaprogrammet skriver Marx att det är självklart, att arbetarklassen – för att överhuvudtaget kämpa – måste organisera sig som klass i det egna landet och att detta är den omedelbara arenan för dess kamp. Så långt är dess klasskamp, inte till innehållet, utan ”till formen” nationell. Men ”den nuvarande nationella statens ram” befinner sig själv återigen ekonomiskt inom världsmarknadens ”ram”. Han kritiserar också det tyska arbetarpartiet för att använda allmänt borgerliga fraser om ”internationell folkförbrödring”, istället för att lyfta fram den tyska arbetarklassens internationella funktioner.
Inom Andra Internationalen har försvaret av rätten till nationellt självbestämmande framför allt utvecklats och förfäktakts av Lenin. En del av VPK:s och (v):s argumentering, t ex mot EU, går tillbaka till denna tradition, men det handlar snarare om brottstycken som separerats från sitt ursprungliga kontext. Lenin är framför allt angelägen om att försvara de förtryckta och exploaterade folkens nationella rättigheter. Han skulle knappast ha varit en varm försvarare av de vitas rätt till en egen priviligierad ”folkstat” i Sydafrika. Samtidigt menar han att socialister aldrig borde förespråka nationell självständighet utan bara erkänna och försvara rätten till självständighet om majoriteten av nationens befolkning så önskar. På så sätt hänfaller man inte åt nationalismen, samtidigt som man kan gå emot nationellt förtryck. Det nationella avskiljandet får enligt Lenin inte ses ur ett borgerlig perspektiv, utan måste värderas utifrån arbetarklassens kamp. Att gå emot varje form av förtryck och privilegium är en förutsättning att ena arbetare av olika nationaliteter. Den nationella frågan ses hos Lenin därför hela tiden utifrån ett internationalistiskt perspektiv.
Den proletära internationalismen
Den internationalism som marxismen stått för har byggt på två insikter: dels insikten om att socialismen bara kan införas i global skala, och således dels insikten om att kampen för socialism behöver föras och organiseras i global skala.
Under den imperialistiska eran finns det ingen konsekvent anti-kapitalistisk kamp som inte är internationalistisk till sin karaktär. En vägran att inordnas i den borgerliga staten kan i det långa loppet bara upprätthållas på ett konsekvent och trovärdigt sätt om den vilar på en internationell klasskampslinje och på uppbygget av en internationell, proletär organisation. Det är omöjligt att gå emot den egna borgarklassens inrikespolitik och samtidigt inta en neutral hållning, eller till och med stödja den när det gäller utrikespolitik och militära frågor.
Idag är det få inom vänstern som ser behovet av att skapa en revolutionär international. Den internationella organisering som idag finns är av en mycket lös karaktär, och har ingen egentlig praktisk betydelse. En nationell begränsning på det organisatoriska fältet måste oundvikligen sätta sin prägel på graden av internationalistisk medvetenhet hos vänstern inom arbetarrörelsen. En del förknippar en revolutionärt socialistisk international med Komintern under Stalin-perioden. Men den sistnämnda var motsatsen till hela tanken om internationalismen, då ju arbetarklassens intressen i andra länder helt underordnades ett lands, d v s Sovjetunionens, utrikespolitik.
Inom vänsterpartierna tycks frågan om en international inte ha debatterats. Istället verkar man vara inriktad på ett lösare samarbete ”mellan röda och gröna partier och rörelser kring Östersjön, med den demokratiska vänstern i andra industriländer – inom och utom Europa – samt med rörelser i tredje världen som arbetar för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.” I den kategorin passar ett ganska brett spektrum av partier, utan någon egentlig gemensam ideologisk nämnare.
En ny revolutionär international, med en klar marxistisk och trotskistisk ideologisk hållning, återstår att skapa.