Som rörelse har vänsterpartiet de senaste två decennierna alltmer utvecklats i parlamentarisk riktning, medan det utomparlamentariska arbetet varit mycket svagt. Partiet har få medlemmar i förhållande till sitt väljarstöd.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 1, hösten 1997.
Ett partis politik sätter oundvikligen sina spår på dess organisatoriska uppbyggnad. I ett reformistiskt parti med starka illusioner i det borgerliga parlamentet kommer på så sätt gräsrotsrörelsen i skymundan till förmån för riksdagsgruppen.
Det medlemsglesa partiet
Som vi sett har vänsterpartiet åtminstone väljarmässigt återvunnit en del av sin tidigare arbetarförankring. Medlemstalets ökning har dock inte på långa vägar kunnat hänga med ökningen i opinionsmätningarna.
Vid valet 1994 var det bara 5 procent av dem som röstade på (v) som uppgav att de var medlemmar i partiet. Motsvarande siffra var för socialdemokraterna 12 procent. Endast miljöpartiet hade en lägre siffra, 3 procent. Förhållandet mellan stödet bland väljarna och antal medlemmar har sedan dess vidgats ytterligare.
Förutom under 40-talet har SKP och VPK under efterkrigsperioden alltid haft få medlemmar i förhållande till sin väljarbas. Att bli ”aktiv kommunist” har för många varit ett mycket svårare steg att ta än att t ex aktivera sig inom SAP. I början av 80-talet nådde VPK en topp på cirka 18 000-19 000 medlemmar, vilket avspeglade polariseringen kring kärnkraftsomröstningen och vänsteruppsvinget bland studenter och akademiker. Från och med åren 1982-83 dalade medlemssiffran stadigt men säkert. Våren 1994 nåddes ett slags botten, då antalet medlemmar var knappt 10 000. Sedan började det vända uppåt igen. Åren 1995 och 1996 ökade medlemssiffran netto med cirka 700-800 personer per år, men detta motsvarar inte på långa vägar förlusten under 80-talet. Många av de nya är dock fackligt folk, bl a från traditionella fack som Metall, Industrifacket och Transport.
Efter valet 1994 hade partiet knappt 900 kommun- och landstingsmandat, och 4 000 personer – eller var tredje medlem, passiva inräknat – i nämnder och styrelser i kommuner och landsting. Detta innebär att antagligen majoriteten av partiets aktiva medlemskår består av personer vars huvudsakliga arbetsfält är det parlamentariska arbetet, och de blir också arvoderade för detta.
I Socialistisk Debatt 5-6/92 konstaterar Lars Bäckström att ett parti som säger att det skiljer sig från andra bland annat genom sin utomparlamentariska aktivitet och folkliga förankring inte blir trovärdigt när det skiljer sig från andra partier genom att ha få medlemmar i förhållande till sitt väljarstöd.
Det parlamentariska partiet
Flera debattörer menar att (v) de senaste årtiondena alltmer har förvandlats till ett renodlat parlamentariskt parti från att tidigare ha haft en mycket stark förankring inom främst fackföreningsrörelsen.
Alltsedan 50-talet har SKPs, senare VPKs, förankring inom fackföreningsrörelsen tunnats ut alltmer. Fram till början av 80-talet existerade kommunistiska fackklubbar på de större arbetsplatserna i landet, under 70-talet gav dessa ut över 50 arbetplatstidningar. Idag är detta ett minne blott. Dick Emanuelsson menar i tidningen Internationalen 45/96 att det inte längre finns någon utarbetad politisk och facklig linje, inte heller någon långsiktig, metodisk, systematisk och organisatorisk verksamhet med udden riktad mot arbetsplatserna. De vänsterpartister som arbetar fackligt gör det helt individuellt, det existerar ingen samordning bland dessa. Inte heller ges det ut särskilt mycket facklig litteratur eller anordnas utbildning i politisk agitation och propaganda på arbetsplatserna.
I Socialistisk Debatt 5/91 konstaterar Lars Bäckström, idag riksdagsledamot för (v), att partiet inte har lyckats utveckla eller leda några väsentliga utomparlamentariska massrörelser, men att även partiets utomparlamentariska verksamhet har varit alltför parlamentarisk, d v s man ”sprider flygblad, håller appellmöten, skriver insändare med mera, för att tala om vad vänsterpartiet konkret föreslagit eller sagt i riksdagen”.
Denna utvecklingen torde vara en logisk följd av vänsterpartiets politiska praktik. Utgångspunkten för partiet verkar ju vara att det är i parlamentet som frågor och ting avgörs, och inte av klasskampen utanför förhandlingsborden. Barrikadkämpen och strejkledaren får här ge plats åt den parlamentariske akrobaten som genom smarta förhandlingar ska kunna få med sig andra partier på en lite mindre arbetarfientlig politik.
Anders Claesson, medlem i vänsterpartiet fram till 1993, påstår i Nya Arbetartidningen 3/96 att partiets politiska linje gör att det allt oftare hamnar på kollisionskurs med det utomparlamentariska motstånd som organiserat sig mot nedskärningarna. Han ger ett exempel; när arbetsmarknadsministern Margareta Winberg i slutet av oktober 1996 buades ut av arga demonstranter i Göteborg försökte hon desperat försvara sig med att också vänsterpartiet ”till 90 procent” ställt upp på regeringens nedskärningar. Han hävdar att det för (v):s ledning inte handlar om att försöka förena det parlamentariska agerandet med utomparlametnariska protestaktioner. All kraft läggs istället på parlamentariskt arbete i EU-parlamentet, riksdagen, landstingen och kommunerna medan det politiska fotarbetet på arbetsplatser och i bostadsområden nästan helt getts upp. Partiledningen vill förmodligen inte ens veta av några protester eftersom de ju med stor sannolikhet skulle vända sig också mot vänsterpartiets ekonomiska politik.
I Socialistisk Debatt 1-2/96 menar Herman Schmidt, som har suttit i partistyrelsen sedan 1990, att partiets funktion har förändrats genom att partiorganisationens direkta, praktiska, organisatoriska förankring i breda folklager i stort sett har försvunnit, och att partiet därmed nästan enbart fungerar via de parlamentariska församlingarna, d v s som väljarparti men inte som medlemsparti. Medlemsorganisationen tenderar att förvandlas från basorganisation till stödorganisation åt parlamentariska representanter i kommuner landsting och riksdag.
Om den allmänna utvecklingen av partiväsendet skriver Schmidt:
Riksdagsgruppen kommer att lägga partiets politiska linje, partiledarens auktoritet förankras i riksdagsgruppen, och partiets inre beslutsinstanser – kongressen och den partistyrelse den väljer – förlorar sin betydelse. I stora partier kan partistyrelsen ha kvar ett betydande inflytande genom att den innehåller representanter – inte för vanliga medlemmar – utan för andra betydelsefulla organisationer. Det kan gälla LOs närvaro i den socialdemokratiska partistyrelsen eller RLFs roll i Centerpartiet. I partier som vänsterpartiet eller miljöpartiet, där styrelsemedlemmar bara representerar ett antal medlemmar och där det inte finns tunga organisationsrepresentanter, är partistyrelsen utan större betydelse, trots uttalade och helt ärliga ambitioner om motsatsen…
Om politiken inte kommer från klassbasen, som en artikulation av bestämda erfarenheter och behov bland dem som bär upp partiet, var kommer den i så fall från? Var formuleras den? Svaret vi känner är, att den formuleras mer eller mindre professionellt av konkurrerande elitpartiet som hänvänder sig till väljarna via massmedierna på marknadsliknande villkor. Dessa partier har allt mindre behov av en partiorganisation, och förlitar sig istället på köpt expertis (opinionsundersökningar, utredningar av sakkunniga, reklambyråassisstens, etc) och förmedling till väljarna via massmedia.”
Slutsatsen av detta menar Schmidt är att partiets identitet inte längre definieras efter sin klassbas, utan efter sin parlamentariska placering. Vänsterpartiet får vända sig till väljare som är missnöjda med socialdemokraterna, och därmed räcker det om man lägger sig minimalt till vänster om de sistnämnda så att man kan fånga upp bredast möjliga antal röster. Kortsiktig röstmaximering och parlamentariska positioner kommer före långsiktigt ideologiskt och visionärt arbete.
Ett avteoretiserat parti
Under 70-talet brukade VPK normalt ha cirka 500 till 700 studiecirklar per år. På 80-talet kollapsade hela denna verksamhet till att praktiskt taget inte ha någon organiserad studieverksamhet alls.
Under 90-talet har vänsterpartiet lagt ner sin veckotidning Ny Dag, som fungerat som partiets huvudorgan i 60 år, avvecklat sitt välrenomerade bokförlag Arbetarkultur och slutligen 1994 även lagt ned sin sista utåtriktade publikation, sin teoretiska tidskrift Socialistisk Debatt (som dock har fortsatt att komma ut på oberoende basis).
Om Ny Dags nedläggning 1990 skriver Hans Arvidsson, chefredaktör för Socialistisk Debatt, i Socialistisk Debatt 4/90:
Det påstods att nedläggningen skulle vara ett led i partiets förnyelse. Något mer bisart kan man knappast tänka sig. Det första en partistyrelse gör som ett led i att förverkliga partiets förnyelsesträvan – den skulle vara att man skar stämbanden av sig själva och gjorde partiet stumt.
Inom vänsterpartiet har man betonat vikten av ett pluralistiskt synsätt. På partikongressen 1993 föklarade t ex Gudrun Schyman att ”det inte finns någon enskild -ism eller allomfattande teori som ska kunna förklara allt i samhälle”. Men ett arbetarparti som inte har en gemensamt utarbetad ideologi kommer i praktiken att gå den impressionistiska vägen, där de ”konkreta frågorna” och dagspolitiken helt får överhanden. Det blir en anpassning till status quo. Som Rosa Luxemburg konstaterar i sin pamflett Reform eller Revolution är dock detta något som passar reformismen som hand i handske:
Vad verkar känneteckna denna praktik framför allt? En viss fientlighet gentemot ”teori”. Detta är ganska naturligt, eftersom vår ”teori”… lägger klara begränsningar på den praktiska aktiviteten… Det är ganska naturligt för personer som springer efter omedelbara ”praktiska” resultat att de vill frigöra sig från sådana begränsningar och att göra sin praktik oberoende av vår ”teori”.
Var rörelsen allt?
Tidigare i artiklarna konstaterades att vänsterpartiet de senaste åren åtminstone väljarmässigt har återvinnit en del av sin tidigare starka arbetarklassförankring, p g a missnöjet med den socialdemokratiska regeringens högerkurs. Men övergivandet av målet på ett socialistiskt samhälle och ”det helhjärtade” anammandet av marknadens och parlamentarismens spelregler verkar samtidigt innebära att partiets praktiska politik alltmer börjat hamna i kollisionskurs med de grupper som man säger sig vilja företräda.
I Norrskensflamman 51-52/94 skriver Johan Lönnroth om de nedskärningar som (v) velat stödja tillsammans med den socialdemokratiska regeringen: ”Om de borgerliga partierna skulle genomföra de här nedskärningarna skulle det bli folklig revolt.”
Men är det inte en revolt som skulle behövas mot de rådande förhållandena? Lönnroth ser här tydligen som sin uppgift att hjälpa till att förhindra en sådan revolt. Hur blir det då med allt tal om vikten av utomparlamentariskt arbete och folkligt inflytande?
I samma artikel är han medveten om problemet med att föra en sådan politik:
Jag är fullt medveten om att vi riskerar utplåna oss ideologiskt om vi inte förmår att förklara varför vi deltar i den här typen av uppgörelser.
Eller som Rosa Luxemburg antagligen skulle ha sammanfattat det:
Men proletariatets kamp kan ju inte föras utan en slutgiltigt mål och utan en ekonomisk bas i det existerande samhället. Bernstein överger därför klasskampen och pratar istället om en försoning med den borgerliga liberalismen…
Bernstein följer sålunda en logisk sekvens från A till Ö. Han började med att överge det slutliga målet och vad man antar behåller rörelsen. Men eftersom det inte kan finnas en socialistisk rörelse utan ett socialistiskt mål, så slutar det med att han även tar avstånd från rörelsen.