Feminismen har sina historiska rötter i 1700- och 1800-talets liberala idéer om alla människors lika värde. Under efterkrigstiden har feminismen framför allt delats upp mellan likhetsfeminism och särartsfeminism. I Sverige är det på senare år framför allt vänsterpartiet som velat profilera sig som ett feministiskt parti, skriver Karin Lindberg.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 2, sommaren 1997.
Att dagens samhälle behandlar män och kvinnor olika råder det väl ingen som helst tvekan om. Kvinnor äger en procent av världens tillgångar, har tio procent av lönerna och utför 75 procent av allt arbete. Detta är naturligtvis en orättvisa som bör bekämpas. Trots allt handlar det om att hälften av världens befolkning lever under ett förtryck.
Marxismen anser att den primära motsättningen i dagens kapitalistiska samhälle är den mellan lönearbete och kapital. En feministisk samhällsanalys däremot poängterar sociala skillnader mellan könen som den främsta motsättningen. Vid första anblick kan det tyckas att marxismen är oförenlig med feministiska teorier. Det verkar råda alltför stora motsättningar mellan dessa två sätt att se på världen. Kanske är detta skälet till att marxister tyvärr ofta förbiser vikten av att föra kvinnokamp och att analysera samhället utifrån dess patriarkala strukturer.
En marxistisk analys bör förklara hur de sociala könsskillnaderna förhåller sig till produktions- och reproduktionsprocessen. Den huvudsakliga motsättningen är den mellan arbetare och kapitalister, men vi får heller inte glömma att det kapitalistiska förtrycket slår hårt mot vissa grupper och utövar ett särskilt förtryck mot dessa. Ett sådant särskilt förtryck är rasismen, ett annat är kvinnoförtrycket.
Tidig feminism
Till att börja med vill jag dock gå igenom hur de feministiska teorierna utvecklats och hur kvinnokampen förts i olika historiska skeden i olika klasser.
Kvinnor har sedan klassamhällets uppkomst varit en förtryckt grupp. Kvinnor har också sedan dess på ett eller annat vis protesterat mot det förtryck de utsatts för.
Dock var det först på 1800-talet som kvinnorna började sluta sig samman och på ett organiserat sätt kämpa mot kvinnoförtrycket.
Idén om att kvinnor borde vara männens jämlikar uppstod emellertid betydligt tidigare. Den ideologi som kan sägas ligga till grund för feminismen härrör från den upplysning som föregick franska revolutionen. Borgerskapets frammarsch i 1600- och 1700-talets Europa framtvingade ett nytänkande. Man ville utöka sina rättigheter och reste paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Upplysningstidens och franska revolutionens kämpar ville frigöra sig från adelns vanföreställning att deras stånd var av Gud sänt att härska och man propagerade för att alla människor skulle ha samma rättigheter. En logisk slutsats av detta är ju att det inte bara är män av adelsfamilj och män av borgarbörd som ska ha lika rättigheter. Även kvinnor borde ju räknas till dem som ska ha samma rättigheter som alla andra i samhället. Många av upplysningstidens filosofer och författare intresserade sig också för kvinnan och äktenskapet.
Att det just var under 1800-talet som kvinnornas organisering började är inte en slump. En persons eller en grupps samhälleliga roll avgörs av dess roll i produktionen. I och med den industriella revolutionen ersattes den till hemmen förlagda produktionen med produktion i fabrikslokaler. Före den industriella revolutionen var det inte ovanligt att man både på landsbygd och i städer bodde i storfamiljer där familjen utgjorde en produktionsenhet. Alla deltog i produktionen och det var för familjens överlevnad man producerade varor. Nu förväntades man istället arbeta i lokaler utanför sitt hem och helt på kapitalistens villkor. I och med detta genomgick den gamla familjestrukturen en stor omvandling. I familjen ingick inte längre fastrar och mostrar och kusiner och far- och morföräldrar så som det tidigare gjort. Istället reducerades familjen till en kärnfamilj bestående av mor, far och barn och som i sig inte utgjorde en grund för produktionen.
I den borgerliga kärnfamiljen var det meningen att mannen skulle ta på sig försörjningsbördan. Kvinnan skulle stanna hemma och föda, amma och ta hand om barnen. Eftersom man tog ifrån kvinnan sin plats i produktionen tog man också ifrån henne sin självständighet. Hon blev alltså helt och hållet beroende av sin man – han var hennes försäkring om försörjning och kvinnan blev avhängig honom. Det är alltså ingen slump att de första frågorna som kvinnoorganisationerna tog strid om handlade om kvinnans ekonomiska oberoende från mannen.
Från början var det framför allt borgarklassens kvinnor som gick samman och krävde lagändringar för att kvinnan skulle bli mer jämställd mannen. Det var i borgarklassen de liberala idéerna hade sitt fäste och ur dessa växte feminismen fram som en naturlig del. Dåtidens liberalism och feminism hade ofta många beröringspunkter. Ledande feminister kom ofta från hem där de liberala idéerna härskade och amerikanska feminister och liberaler slogs sida vid sida för att avskaffa slaveriet. I Sverige var det bl a den kvinnliga rösträtten som förenade liberaler och feminister. Den liberale filosofen John Stuart Mill var en av feminismens varma förespråkare under 1800-talet. Han ansåg det för självklart att frigörelse enbart var något för borgarkvinnor och inte för kvinnor ur arbetarklassen.
Amerikanska kvinnorörelsen
USA är det land där de feministiska rörelserna uppstod tidigast. Kvinnor hade under 1800-talets första hälft ingen rätt till högre utbildning annat än i ämnen som ansågs lämpliga för kvinnor så som pianospel, vett och etikett o s v. Kvinnor hade heller ingen rätt till yrkesarbete, egentligen ingen rätt till skilsmässa. Gifta kvinnor kunde inte skriva kontrakt och hade ingen rätt att själva äga mark eller fastigheter. I Amerika hade förtrycket mot kvinnorna kanske inte varit lika stort och omfattande som i Europa, men det var av samma art. Bakgrunden till denna relativa jämlikhet är delvis att Amerika i början av den europeiska kolonialiseringen hade ett kraftigt överskott av män och att det därför inte var aktuellt med en särskilt strikt arbetsdelning mellan könen. I början på 1800-talet försvann kvinnan mer och mer ur produktionen och hon bands till hemmet och göromålen där. Kvinnoidealet ändrades från att ha varit en stark och modig kvinna som orkade arbeta sida vid sida med sin man till att vara vacker, ren och effektiv i hushållsarbetet.
Den amerikanska kvinnorörelsen under 1800-talets mitt koncentrerade sig till hög grad på att försöka påverka kongressen att genomföra lagändringar i rätt riktning. Snart upptäckte man dock att detta sätt att gå till väga kanske inte alltid var så lyckat. Den politiska maktens korridorer är som bekant männens territorium och när en samling kvinnor kommer och kräver rättigheter betraktas detta som en provokation. De man utövade påtryckningar emot tjänade själva på att upprätthålla den gamla ordningen med tysta kvinnor utan egendom som var bundna till hemmets sfär.
Den feministiska kampen såg ganska olika ut i olika länder. I vissa länder var den t ex förenad med kamp mot kyrkans förtryck i andra länder var den förknippad med nationalistiska strömningar. Ett genomgående drag hos de första feministerna verkar dock vara att man kämpade för allmän och lika rösträtt, för kvinnans rätt att utbilda sig och lönearbeta samt att inneha egendom. Visst fanns det feminister som ansåg att kvinnor, på grund av sin natur eller annat, inte skulle arbeta, men de var oftast inte i majoritet.
Dagens feminister
Dagens feminister kan grovt delas in i två strömningar. Det som skiljer de två lägrena åt är hur man uppfattar relationen mellan kvinnliga egenskaper och det förtryck som utövas emot kvinnor.
Den ena gruppen, hädanefter kallad den första linjens feminister (termen hämtad från C. Roman: Könsskillnader och patriarkala strukturer, 1990), anser att det kvinnliga sättet att bete sig, t ex att vara undergiven, känslosam och inte vara särskilt självständig, i huvudsak påtvingas kvinnan i och med hennes roll som just kvinna. Dessa kvinnliga egenskaper gynnar männen och bidrar till reproduktionen av kvinnoförtrycket. För att förändra kvinnans sätt att vara måste man alltså förändra hennes roll i samhället och familjen. Målet för den här typen av feminister är ett samhälle där könsskillnaderna utjämnas och könstillhörigheten spelar liten roll i utformningen av olika individers personlighet; om man så vill ett mer androgynt samhälle. Biologin spelar ingen eller mycket liten roll i dessa feministers resonemang.
Den första linjens feminism var den förhärskande under 60- och 70-talen. Simone de Beauvoirs bevingade uttryck ”Man föds inte till kvinna, man blir det” har varit ett motto för feminister i detta läger.
Den andra linjens feminister, särartsfeministerna, anser oftast att egenskaper som är typiska för de respektive könen är biologiskt betingade. Kvinnor är av naturen emotionella, osjälvständiga och passar till att ägna sig åt omvårdnad och relationer. Detta leder till slutsatsen att kvinnoförtrycket idag består i att man inte uppskattar det kvinnliga tillräckligt mycket, att kvinnlig erfarenhet och kvinnliga egenskaper förbises och att man inte värdesätter det som sker i den ”privata sfären” tillräckligt mycket.
Vad särartsfeministerna alltså vill göra är att uppvärdera det kvinnliga och göra det lika fint att vara hemmafru som att lönearbeta i ett typiskt manligt yrke. Istället för att stäva efter ett upphävande av könsrollerna och könsrollstänkandet vill man bevara dessa. Enligt särartsfeministerna beror ju inte könsrollerna på ett socialt tillägnat mönster, utan de är på något vis naturliga. De kvinnliga egenskaperna betraktas av den andra linjens feminister ofta som godare, högre stående och mer civiliserade än de manliga.
Särartsfeminismen är alltså förknippad med biologism och det är detta synsätt som blivit allt vanligare under de senare åren, både hos forskare och debattörer i media. Man hävdar att de skillnader som föreligger biologiskt mellan män och kvinnor skapar de sociala skillnader vi tydligt ser idag. Kvinnan skulle enligt detta synsätt tillskansa sig sina vårdande och moderliga egenskaper genom sin förmåga att föda barn. Man talar ibland till och med om att det parallellt med klassmedvetandet skulle existera ett ”reproduktionsmedvetande” som enbart kvinnor, just på grund av sin reproduktiva förmåga, skulle besitta.
Marxismens syn
Hur ser då marxister på feminismen? Ja, det ligger i feminismens natur att betrakta motsättningarna mellan könen som mer grundläggande än motsättningarna mellan olika samhällsklasser. Marxismen anser, som jag redan antytt att klassmotsättningarna är de primära. Kvinnoförtrycket, lika väl som rasism eller andra typer av förtryck, är ett resultat av klassamhället. Kvinnor och män spelas ut mot varandra på samma vis som olika etniska grupper spelas ut mot varandra och gör rasismen till ett effektivt verktyg för imperialismen. Män tjänar oftast, om än kortsiktigt, på kvinnoförtrycket och det ligger alltså inte i deras omedelbara intresse att bekämpa det.
Marxister anser att lösningen på kvinnoförtrycket är klasskamp och ett helt jämlikt och jämställt samhälle. Men det sistnämnda kommer vi inte att uppnå inom kapitalismens ramar. Kvinnor och män från arbetarklassen har mer gemensamt än arbetarkvinnor och borgarkvinnor. Därför måste kvinnokampen föras genom klasskamp och inte genom feministisk kamp enbart. I kvinnofrågor bör därför både män och kvinnor involveras.
Fortfarande kvinnoförtryck
Hur kvinnans roll i ett samhälle är beror alltså på vilken roll hon har i produktionen. Under många århundraden stod kvinnan helt utanför den samhälleliga produktionen. Hennes ställning i samhället var därför mycket låg, eller rättare sagt, hon stod helt utanför. I och med att kvinnor började arbeta i större utsträckning höjdes också deras ställning.
Även om vi i västvärlden idag har relativt många arbetande kvinnor är det ändå uppenbart att det fortfarande finns ett kvinnoförtryck. Vi har t ex en könsarbetsdelning där kvinnor ofta arbetar inom vård och omsorg inom den offentliga sektorn medan män snarare ägnar sig åt ”mer lönsam” produktion på fabriksgolv och kontor. Kvinnor tjänar mindre än män, även om de utför samma arbetsuppgifter och kvinnors kroppar betraktas som objekt vilka man kan exploatera ohämmat.
Ett samhälle är helt beroende av reproduktion. Ett samhälle som inte skapar arvtagare, t ex nya arbetare och nya kapitalister, överlever inte länge. Reproduktionen är dock inte bara en biologisk företeelse, utan också en samhällelig. Man behöver även reproducera arbetskraft. Reproduktionen är ur ett samhälleligt perspektiv väsentlig så tillvida att man hela tiden behöver nya generationer av goda samhällsmedborgare. Därför fostras barn till arbetare tidigt in i rollen som arbetare och barn till kapitalister fostras att bli kapitalister.
Det reproduktiva arbetet bidrar till att konstituera könsskillnader. Eftersom den biologiska reproduktionen (än så länge) kräver en kvinnas kropp binds hon till att vara den som spelar huvudrollen i reproduktionen. Det är kvinnan som får bära, föda och ta hand om avkomman Den första linjens feminister skiljer också på ”sex”, det biologiska könet, och ”gender”, det sociala. Talar man om gender är det alltså den sociala kvinnorollen man menar.
Arbetarkvinnan som sköter hemmet reproducerar alltså ur ekonomiskt perspektiv arbetarens arbetskraft, både på vardaglig basis och i ett längre perspektiv, hon reproducerar nya generationer. Ur ett ideologiskt perspektiv reproducerar hon de relationer av dominans och underkastelse som det kapitalistiska samhället kräver. På detta vis förs det patriarkala tänkandet vidare generation efter generation, inte bara hos män utan hos alla.
Vänsterpartiet
Bland dagens svenska riksdagspartierna är det främst vänsterpartiet som profilerat sig som ett feministiskt parti, ett kvinnoparti med paradfrågor som arbetstidsförkortning och något sorts försvar av offentliga sektorn (trots att man faktiskt varit med och drivit på en omfattande nedmontering av skolor och sjukhus ute i kommuner och landsting).
Vänsterpartiet skriver i broschyren Halva makten hela livet att det behövs en särskild kvinnokamp och att det bara är kvinnorna som kan ”erövra makten över sina liv”, det vill säga bekämpa kvinnoförtrycket.
Denna åsikt är vanligt förekommande och faktiskt en smula märklig. Varför skulle inte vänsterkvinnorna kunna föra kampen tillsammans med männen? Kvinnoförtrycket är ett samhälleligt fenomen som är väl integrerat i systemet. Det uppkommer inte för att männen är onda eller för dumma för att förstå att kvinnoförtryck är fel. Det är väl ändå hela vänsterpartiet som är feministiskt, inte bara kvinnorna och då borde väl också hela partiet vara med och kämpa i kvinnofrågor?
I sista stycket i Halva makten, hela livet står att läsa
Vi för den [kvinnokampen] inom vårt parti och i de parlamentariska församlingarna…
Vänsterpartiet för alltså sin kamp i maktens korridorer, bland dem som inte drabbas värst av kvinnoförtrycket, inte sida vid sida med arbetarkvinnor och män som i ett sista försök att rädda sitt daghem eller sin vårdcentral går ut och demonstrerar och ockuperar.
Vänsterpartiet är också underligt nog det enda riksdagsparti förutom miljöpartiet som inte har något kvinnoförbund. Detta torde bero på vänsterpartiets stalinistiska förflutna. I många organisationer som kallat sig för marxistiska har man länge sagt att särskilda kvinnoförbund inte är önskvärda just för att kvinnokampen skall vara en fråga för hela partiet och inte bara för kvinnorna. Tyvärr har detta ofta lett till att socialister inte har tagit kvinnofrågor på allvar, trots att det handlar om ett omfattande förtryck mot hälften av jordens invånare, ett förtryck som är så symboliskt för kapitalismens sätt att fungera.
Kvinnoparti
Vi har i Sverige idag ett gäng väletablerade feminister som för några år sedan var igång och skulle starta kvinnoparti. Saken var snart överspelad. Bara idén om ett kvinnoparti visar tydligt hur de här feministerna tänker. Motsättningarna mellan kvinnor och män antogs vara den grundläggande konflikten i samhället och därför skulle man kunna starta ett parti på de grunderna. Men man kan inte föra fram kvinnofrågor isolerat.
Kvinnokamp och socialism
Det bästa sättet att vinna gehör för kvinnofrågor idag är att föra fram dem som en del av ett socialistiskt program. Förhoppningsvis kommer vänstern att inse att kvinnofrågor bör ha samma ställning som tex antirasism i ett sådant. Kvinnoförtrycket är inbyggt i samhällssystemet och därför är det viktigt att i kampen mot samhällssystemet bekämpa kvinnoförtryck. Samtidigt är ju kampen för socialism viktig, ja nödvändig, för kvinnokampen.
Arbetare och arbeterskor i alla länder förenen eder!