I 25 av 37 europeiska länder finns det nu högerextremistiska partier valda till de parlamentariska församlingarna. Sju av dessa partier sitter också i EU-parlamentet. Mot denna bakgrund behöver vänstern och arbetarrörelsen diskutera perspektiv på reaktionen i syfte att rusta sig för kommande strider. Peter Larsson argumenterar här kring viktiga frågor som hur stor risken är för en repris av fascismens segrar på 20- och 30-talen samt karaktären av den nutida extremhögern.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 2, sommaren 1997.
Trots likheterna mellan dagens situation och den på 1930-talet finns det också viktiga skillnader. Historien upprepar sig aldrig på ett exakt identiskt sätt. Fascismen finns fortfarande som en sista tänkbar utväg för borgarklassen att krossa det revolutionära proletariatet på. Jag skulle dock vilja peka på ett antal faktorer som tyder på att det fascistiska hotet inte har exakt samma proportioner som under mellankrigstiden.
Kapitalets lärdomar
Det är knappast troligt att kapitalisterna lika lättvindigt kommer att släppa fram fascisterna till makten som på 1920- och 30-talen. Fascisternas massbas i samhället på den tiden gjorde att de kunde agera relativt oberoende från den härskande klassens direkta kontroll. Visserligen tillgodosåg de kapitalets strategiska behov genom att likvidera arbetarrörelsen. Men de tyska och italienska kapitalisterna fick betala ett oerhört högt pris för denna tjänst. Deras statsapparater föll i händerna på oberäkneliga galningar som förorsakade sina nationer förödande nederlag i det andra världskriget. Istället för ett ”tusenårigt rike” blev Tyskland bombat sönder och samman.
Till på köpet försvagades hela världsimperialismen av Sovjetunionens utveckling till supermakt under kriget. I halva Europa avskaffades kapitalismen och kom under stalinismens kontroll. Sovjets avgörande roll i att besegra Hitlertyskland i kombination med stalinistpartiernas insatser, åtminstone från 1942 och framåt, i de väpnade motståndsrörelserna, gjorde att ”socialismen” åtnjöt en väldig auktoritet bland Europas och världens arbetarmassor. Revolutionära situationer uppstod efter kriget i framförallt Grekland, Frankrike och Italien. Det var knappast detta bourgeoisien hade kalkylerat med när de släppte lös fascismen mot vänstern och arbetarrörelsen.
En historisk lärdom för kapitalisterna är att fascismen verkligen är en sista tillflyktsort att lita till för att krossa arbetarrörelsen. Då ligger det närmare till hands att lita på bonapartistiska polis- eller militärdiktaturer. Eftersom dessa saknar en egen massbas blir de svagare än fascistregimerna och därmed lättare att kontrollera.
Annorlunda social sammansättning
En viktig skillnad i dag jämfört med 20- och 30-talen är de västeuropeiska samhällenas sociala komposition.
Stora delar av mellanskikten har ”proletariserats” vad det gäller status och inkomster men delvis även i fråga om mentalitet. Nuförtiden är till exempel den fackliga organisationsgraden även inom mellanskiktsyrken väldigt hög. En högre andel arbetarbarn läser på universitet, och så vidare. Ekonomins monopolisering och tendens till stordrift har drastiskt reducerat antalet självägande kapitalister, småföretagarna, i jämförelse med för 60 år sedan. I det förgångna var det just i dessa samhällsgrupper som fascisterna kunde hitta sitt främsta stöd.
De senaste decenniernas ekonomiska, sociala och politiska framsteg har stärkt arbetarklassen enormt. Arbetarklassens relativa sociala tyngd är i dag större än i seklets början.
Arbetarnas lärdomar
Ovanpå allt annat måste vi ta med arbetarklassens medvetandeutveckling i perspektiven på fascismens framtida möjligheter. Både i Tyskland och Italien fanns en stark vilja bland arbetarorganisationernas gräsrötter att försvara sig med alla nödvändiga medel mot Hitlers och Mussolinis stormtrupper. Denna kampanda sveks av ledningarna för ”kommunist”-partiet och socialdemokratin. Som marxister har vi full tillit till att arbetarklassen återigen kommer att vara beredd till att ta upp striden om så krävs. Uppgiften ligger i att ersätta de socialdemokratiska och stalinistiska ledarskapen med ett marxistiskt.
Många inom vänstern sysselsätter sig med att peka ut arbetarna som ”reaktionära” och som en ”bas för fascismen”. Detta resonemang är för det första djupt ohistoriskt och för det andra totalt pessimistiskt. Minnet av fascismens bestialiteter är definitivt bevarat även hos dagens arbetargeneration. Detta kommer att demonstreras med kraft den dagen fascistiska organisationer genomför öppna fysiska angrepp mot arbetarorganisationerna. Fascisterna själva är medvetna om detta och avhåller sig följaktligen från direkta våldsattacker mot fackföreningarna och de traditionella arbetarpartierna. Det kan tilläggas att den traditionella arbetarrörelsen för tillfället inte representerar någon radikal opposition mot kapitalismen. Det är förstås också en förklaring till att de lämnas i fred.
Fascismen en sista utväg
Sedan 1970-talet och framåt har diverse grupperingar på vänsterkanten specialiserat sig på rollen som domedagsprofeter. Varje partiell framgång för högerextrema partier i Europa har setts som ett tecken på att fascismens återkomst är nära.
Vad jag vill poängtera är att de ändrade sociala och politiska styrkeförhållandena efter 1945 gör fascismens återkomst i masskala svårare. Detta är inte samma sak som att säga att den är utesluten. Det skulle dock krävas en mycket djupgående kris för systemet, en serie våldsamma klasstrider med allvarliga nederlag för arbetarklassen som rubbar styrkeförhållandena mellan klasserna i grunden. Innan detta har hänt kan ett fascistiskt maktövertagande inte komma på fråga och inte ens då är det självklart.
Att fascismen har fått en minskad potentiell social bas är en viktig faktor till deras nackdel men inte absolut avgörande. Mussolini hade trots allt bara 10 procents stöd i allmänna val vid tidpunkten för sitt maktövertagande och det hindrade inte honom från att nå sina syften. Jag påpekade tidigare att borgarklassen i framtiden kommer att föredra statens våldsapparat för att slå ned arbetarkampen. Undantaget skulle kunna vara om de inte anser sig kunna lita på de väpnade styrkorna. I Sverige har vi ju en värnpliktsarmé som inte helt självklart kommer att gå med på vad som helst. Därför finns det trots allt givetvis en risk att bourgeoisien ser sig tvungen att lita till en militant utomparlamentarisk kontrarevolutionär kraft m a o fascisterna.
En fascistisk grupp i Sverige med cirka tio procents stöd skulle kunna ta makten i en situation liknande den som föregick Moussolinis maktövertagande. En absolut förutsättning vore dock kraftig uppbackning från storfinansen.
Hur som helst, man kan dividera om olika framtida hypoteser i det oändliga. Framtiden avgörs ändå i ett spel av levande sociala krafter här och nu. Därför är den viktigaste uppgiften inte att spekulera i en relativt avlägsen framtid, utan att göra en konkret bedömning av dagens fascister och deras utvecklingspotential under de närmaste åren.
Två linjer
Under efterkrigstiden har det utkristalliserat sig två huvudsakliga strategier för att möjliggöra en fascistisk återkomst.
Den parlamentariska och pseudodemokratiska har utan tvekan varit den mest framgångsrika. Genom att välja bort stora delar av den traditionella naziretoriken med tillhörande attribut (uniformer, hakkors, våldsromantik, rasvetenskap, bisarra konspirationsteorier e t c) och ersätta den med rasistisk högerpopulism (”sänk skatterna” och ”ut med invandrarna”) har fascistiska krafter kunnat få en publik de tidigare bara kunnat drömma om.
Om än lyckosam i val har den strikt parlamentariska inriktningen visat sig vara en tveeggad taktik. Att klä sig i demokratisk skrud var från början en krigslist från övervintrade fascister som tröttnat på sin isolering. Utvecklingen har dock haft sin egen logik och resulterat i att man kan börja ifrågasätta den fascistiska karaktären hos flera av Europas högerextrema populistpartier, åtminstone om vi ansluter oss till trotskismens definition av fascismbegreppet.
År av anpassning till den borgerliga demokratins ramar har förvandlat tidigare fascistorganisationer till ett slags politiska hybridföreteelser. De innesluter renläriga fascister och nazister såväl som monarkister, konservativa och missnöjespolitiker. Denna transformering har gått olika långt i de olika partierna. Vart och ett av dem måste bedömas konkret för att vi ska få en korrekt bild av läget. Alla har dock det gemensamt att de, eller delar av dem, eventuellt kan utvecklas i öppen fascistisk riktning i framtiden.
Den hårda linjens fascister har inte varit särskilt framgångsrika. Under nuvarande förhållanden är de fångade innanför de snäva gränser som deras egen våldsstrategi sätter upp. Eftersom bara en mikroskopisk andel av dessa gruppers tilltänkta sympatisörer (alla medlemmar i ”den ariska härskarrasen”) är beredda att stödja deras terror blir de av naturliga skäl inte särskilt stora. Eftersom fascismen bygger mycket på att visa styrka måste de kompensera sin litenhet. Lösningen blir ännu mer våld. Följden är ytterligare isolering. En del grupperingar har följt den här logiken till slutet och formerat sig som helt underjordiska terrorceller.
I valet av offer gör sig de ändrade styrkeförhållandena efter 1945 gällande. Som vi har nämnt är det inte på det här stadiet den traditionella arbetarrörelsen som står i främsta skottlinjen. I dag befinner sig vissa invandrargrupper, homosexuella, vänsteraktivister och antirasister i fokus för våldet.
I den här artikeln finns inget utrymme till att gå igenom Europas alla högerextrema och fascistiska grupper. Jag vill begränsa mig till att ta upp franska Front National och italienska Alleanza Nationale för att exemplifiera artikelns allmänna resonemang.
Front National (FN)
FN bildades 1972 genom en sammanslagning av olika fascistiska smågrupper. På 1970-talet var partiet mycket litet och isolerat. Den politiska profilen var öppet fascistisk. Fortfarande 1980 hade de endast 270 medlemmar. 1983 skedde dock en dramatisk förändring. Sitt första genombrott fick partiet i lokalvalen i den lilla staden Droux, då det erövrade 16,7 procent av rösterna. I valet till europaparlament 1984 fick FN 10,9 procent vilket betydde 2,2 miljoner röster och tio platser i europaparlamentet. 1986 fick FN 35 platser i den franska riksdagen. 1991 hade de enligt vissa källor drygt 100 000 medlemmar, en dagstidning, Le Present, med 100 000 i upplaga och en veckotidning, National Bebdo, med 200 000 läsare.
Rasistisk utveckling
Ingen kan tyvärr förneka att FN sedan dess har haft en avgörande inverkan på utvecklingen. Hela det offentliga politiska landskapet har förskjutits i rasistisk riktning i ett försök att vinna tillbaka väljare som attraherats av Le Pen. De borgerliga partierna har dessutom i vissa fall samarbetat med FN på det lokala planet för att stoppa socialistpartiet och kommunisterna. Allt detta har naturligtvis bidragit starkt till att legitimera Front National och ge dem en image av att vara ett ”respektabelt” parti.
Så långt har situationen faktiskt gått, att ett parti som startades av rena fascister och nazister delvis sätter den politiska dagordningen i Frankrike. Konkreta exempel för att bekräfta detta saknas inte. 1993 tog parlamentet ett beslut att upphäva rätten till franskt medborgarskap för barn födda i Frankrike av invandrade föräldrar. 1991 ansåg 76 procent av den franska befolkningen att det fanns för många araber i Frankrike, 46 procent att det fanns för många svarta och 24 procent att det fanns för många judar.
Jag vill mena, trots situationens allvar, att det inte finns en fullfjädrad fascistisk massrörelse i Frankrike. Front Nationales utveckling till politisk maktfaktor har möjliggjorts genom deras avsteg från sin ursprungliga fascism. Det är förvisso ett auktoritärt och rasistiskt högerpopulistiskt parti, men håller sig på det stora hela till parlamentarismens spelregler. Det är inte inblandat i terrorism av den typ vissa nazigrupper i t e x USA och Österrike håller på med. Det har ingen styrka av paramilitära stormtrupper som systematiskt terroriserar vänstern och arbetarklassen såsom svartskjortorna eller Storm Abtailungen gjorde. Detta är det avgörande kriteriet för om FN ska definieras som ett fascistiskt parti i egentlig mening.
Det vore dock ett stort misstag att betrakta FN som ett färdigt och stabilt politiskt fenomen. Ingen kan tvivla på att partiet innesluter en betydande falang av härdade och ideologiskt medvetna fascister dit Le Pen själv kan räknas. Därför vore det mest korrekt att beteckna dem som en hybridföreteelse, ett mellanting av ett fascistiskt parti och en vanligt reaktionär populiströrelse. Kampen, både den interna i FN och den antifascistiska, kommer att avgöra hur fronten utvecklas i framtiden.
FN:s hittillsvarande historia visar just att deras politiska karaktär inte är huggen i sten. På slutet av 1970-talet omorienterade det sig från den klassiska fascismen till mer allmän rasism. Betoningen på folkmord och våldsam gatukamp ströks. I maj 1985 spred ledningen ett internt cirkulär som slog fast att aktivister som är för extrema i sina politiska åsikter är förbjudna att tala offentligt. I mitten av 80-talet började man också att infiltrera fackföreningarna genom att bygga upp celler inom bl a tunnelbanesektionerna. Istället för korporativism i den ekonomiska politiken och nationalrevolutionär romantik med demagogi mot storkapitalet, antog FN en utpräglad nyliberal ekonomisk politik. Man blev de varmaste förespråkarna till thatcherismens fromma.
I och för sig behöver en sådan här ideologisk omsvängning inte betyda så särskilt mycket, fascismen har alltid varit opportunistisk. Frågan är vad de nya idéerna representerar. I det här fallet var det mer än taktik, det var klart steg bort från den tidigare fascismen i riktning mot anpassning till den borgerliga demokratin och icke-fascistisk medvetenhet hos nya målgrupper.
Le Pens nya monetaristiska linje gjorde det möjligt för honom att distansera sig från konkurrenterna inom den traditionella franska högern med sin starka betoning på statens roll. FN kunde rida på nyliberalismens internationella framgångar under den här tiden, samtidigt som den vanliga högern framstod som hopplöst föråldrad. Mot den bakgrunden var det inte så konstigt att den franska borgerligheten tappade väljare till Le Pen.
FN:s sammansättning vad gäller både medlemmar och sympatisörer ändrades under 80-talet. Det skedde ett inflöde av människor som lockades av den nya modesta framtoningen, varav en del var arbetare tyvärr. Att stämpla dessa personer som fascister vore ett stort misstag. Majoriteten av de som stöder FN i dag skulle troligtvis inte göra det om partiet gick tillbaka till 70-talets mer hårdföra linje.
1990-talet har inte varit helt oproblematiskt för FN. Jag har redan nämnt hur de borgerliga partierna hela tiden försöker stjäla FN:s politik för att göra det onödigt. FN:s svar på detta blev i början på 90-talet en viss glidning tillbaka i fascistisk riktning, till priset av stora interna motsättningar och sviktande väljarstöd.
I samband med Gulf-kriget ställde partiledningen sig på Sadam Husseins sida då de hoppades på militära attacker mot Israel (antisemitismen sitter djupt). Tidigare hade rasismen i huvudsak varit av antiarabiskt snitt. Ställningstagandet i kriget var höggradigt impopulärt utanför kretsen av nazister i FN. Partiet gjorde en djupdykning i opinionsundersökningarna och tvingades att ligga lågt ett tag.
I början på 1990-talet stod det klart att världsekonomin hade stora problem och att monetarismen hade misslyckats fullständigt. Nyliberal nedskärningspolitik stod inte särskilt högt i kurs längre (utom hos de etablerade politikerna förstås). Inte helt överraskande ledde det här till en ny omsvängning från FN:s sida. I mars 1992 antogs ett 51-punkts program om den ekonomiska politiken som stenhårt kritiserade den fria marknaden. Helt plötsligt började FN oroa sig för de svaga i samhället.
Genom ökad rasism och betoning på nationell solidaritet tog FN några steg närmare de vanligaste fascistiska ideologiska doktrinerna. Ännu viktigare, i praktiken skedde en motsvarande förändring tillbaka till ursprungliga metoder.
Vid ett offentligt möte med Le Pen beslutade sig FN:s vaktstyrka för att lansera en våldsam attack mot en antifascistisk demonstration i närheten. Antifascisterna var inte beredda på detta och deras möte upplöstes fysiskt av fascisterna.
Ett till nytt steg innebar bildandet av en studentorganisation. Den startade direkt med våldsattacker mot vänsterstudenter på universiteten. Vid ett tillfälle 1994 började ungdomsaktivister från FN att skjuta på studenter som rev ner deras affischer. Apropå skjutvapen och våld sa Le Pen följande 1992:
Vi måste respektera legaliteten så länge den existerar….. Vi är en civil armé, men det skulle inte vara rätt av oss att gå runt och paradera med vapen i dagens läge…. Om du har licens för skjutvapen, välj en 9 mm framför 6,35 mm, den är mer effektiv.
1990-talets alltmer fascistiska FN har lett till intern opposition från breda grupper inom partiet, inte bara under Gulf-kriget. På kongressen 1994 kämpade olika falanger öppet med varandra. Detta var första gången i rörelsens historia något sådant hände. Idag finns olika tendenser etablerade. Megret, en av FN:s borgmästare och partiets näst viktigaste ledare, är inte fascist. FN har idag ett janusansikte. Därmed kan partiet tillfredsställa helt olika målgrupper.
Än så länge verkar FNs fascisticering ha stannat vid en starkare betoning på rasismen. Detta beror troligtvis på att den parlamentariska praktiken fortsatt ge utdelning de senaste åren. I presidentvalet 1995 fick Le Pen 15,2 procent av rösterna. Numera styr Front Nationale dessutom fyra städer. Senast fick de majoritet i Vitrolle med 52 procent av rösterna. Ett resultat som har chockat Frankrike och Europa.
I Frontens kommuner bedrivs en reaktionär politik, men den kan inte jämställas med fascismens likvideringskampanjer på 20- och 30-talen. Exempel på den politik de för är: stoppade giftermålslicenser för blandäktenskap, rensad kommunal administration från FN-kritisk personal, förbud av FN-kritisk flygbladsutdelning, vräkning av fackföreningar från sina lokaler osv. I Toulon har man förbjudit den antirasistiska rap-gruppen MTM.
I den senaste tidens rapportering, både i borgerlig media och vänsterpress, har FN allt oftare titulerats ”arbetarparti”. Faktum är att Le Pen fick det största antalet röster bland industriarbetare (27 procent) i presidentvalet 1995 av alla kandidater. Nu betyder inte det att FN kan definieras som ett arbetarparti. Trots allt är det bara en minoritet, om än betydande, inom arbetarklassen som stödjer Fronten. Dessutom organiserar sig inte arbetarna inom partiet. Inte heller har FN visat sig vara kapabel att mobilisera arbetarna utanför det elektorala planet. Framför allt bygger inte Le Pens röstetal på en fast övertygelse hos arbetare utan reflekterar snarare en protest, ett sätt att straffa de etablerade partierna.
Vänstern
I kampen mot Front National är kommunistpartiets och socialistpartiets roll ett tråkigt kapitel.
Dessa två partier bildade regering 1981. Efter 15 månader av radikal reformpolitik tvingades de slå till reträtt under trycket från valutaflykt och investeringsstrejker iscensatta av marknaden. Kommunisterna och socialisterna svängde då till en hänsynslös nedskärningspolitik på order av Internationella valutafonden. Arbetslösheten och klassorättvisorna började växa. Stora delar av vänstern och arbetarrörelsen demoraliserades. Sedan maj -68 hade de har initiativet men nu uppstod en ny situation. I det nya ekonomiska och politiska klimatet kunde FN avancera och växa sig starkt.
Men inte nog med detta, det ärelösa franska kommunistpartiet har deltagit direkt i rasistiska attacker på invandrare. 1980 i staden Vittry tog den kommunistiske borgmästaren kontroll över en bulldozer för att stänga en flyktingförläggning. I början på 80-talet ledde kommunistpartiets nuvarande ordförande, Robert Hue, en anti-drog kampanj som bara ”råkade” drabba enbart invandrarfamiljer i hans hemstad. (Franska kommunistpartiet har en lång tradition av chauvinism. De stödde Frankrikes ”rätt” att kolonisera Algeriet liksom ”rätten” att kriga i Indokina). Sådant här agerande bidrog inte precis till att stoppa Le Pens framfart, snarare tvärtom då det ytterligare befäste invandrarnas roll som syndabockar för samhällets alla olyckor.
Perspektiv
Än så länge är det en öppen fråga hur FN kommer att utvecklas. Men så länge den sociala krisen fortsätter i Frankrike finns det ett utrymme för partiet. Att förvänta sig en uppryckning av den franska vänstern i sin nuvarande skepnad är befängt. Förmodligen kan dock FN inte komma längre som ett ”respektabelt” parti.
Under efterkrigsperioden har de objektiva förutsättningarna inte medgett framväxten av annat än fascistiska sekter. Men det är möjligt att den franska bourgeoisien kommer att efterlysa en militant gaturörelse mot vänstern och arbetarrörelsen. FN, eller mer troligt delar av FN, kan då utgöra kärnan i en sådan rörelse. Kapitalismens sociala kris kommer att producera potentiella rekryter i form av utslagna och desperata människor som kan utgöra fotfolket i framtida stormtrupper. Vi ska dock inte göra misstaget att bedöma FN i dag för vad det kan bli i morgon. Frågan om hur världsekonomin kommer att utvecklas är inte helt oviktigt i sammanhanget.
Alleanza Nationale
Italien är det enda landet i Europa som har haft ett betydande fascistiskt parti med stabil bas under hela efterkrigsperioden. Movimento Sociale Italiano – MSI – har stadigt samlat mellan fem och åtta procent i valen. På 1960-talet organiserade de cirka en miljon medlemmar. 1994 gjorde de anspråk på att ha 100 000 medlemmar, något som antagligen stämmer med tanke på deras inflytande över frontorganisationer för kvinnor, ungdomar och t o m arbetare.
Att MSI har varit renodlat fascistiskt råder det inget tvivel om. När rörelsen grundades 1946 var det på initiativ av män som personligen och helhjärtat tjänat Mussolini bland annat som ministrar i Salo republiken (den regim som Mussolini styrde över från 1943 i Norra Italien under skydd av tyska ockupationsmakten).
MSI har aldrig försökt att dölja den tradition som det härstammar ifrån. Tvärtom har de försvarat den italienska fascismens klassiska doktriner och metoder. Visserligen har det skett med varierande betoning under olika faser i deras utveckling. Under 1950- och 60-talen skedde en delvis anpassning till parlamentarismen och den traditionella borgerligheten. Man försonades också med segermakterna från kriget, mot den gemensamma fienden – kommunismen. MSI gav sitt stöd till kristdemokratiska regeringar och genomförde sammanslagningar med andra reaktionära men ickefascistiska grupperingar som monarkisterna.
Trots detta sålde MSI aldrig ut sin själ. Det är sant att en extrem och terroristisk falang av fascister bröt sig ur partiet på 50-talet. Detta förvandlade dock inte det kvarvarande MSI till ett mindre fascistiskt parti på något sätt. De har hela tiden upprätthållit en egen styrka av militanta kampgrupper såväl som kontakter med underjordiska terrorkommandon. Den tidvisa moderationen i den fascistiska framtoningen har enbart varit kosmetisk. Under flera perioder har ytterst blodiga kampanjer organiserats mot vänstergrupper, studentradikaler och fackliga militanter. Höjdpunkten utgjordes på 1960-talet i och med spänningens strategi. Denna gick ut på att skapa totalt kaos i samhället genom massivt användande av våld. På det sättet skulle marken förberedas för en militärkupp. Delar av borgarklassen hade på allvar börjat oroas över arbetarklassens väldiga vänstervridning med de ständiga strejkerna och fabriksockupationerna. Delar av polisen och militären konspirerade därför med fascisterna i syfte att terrorisera vänstern. Vid de mest våldsamma gatustriderna dödades tiotals människor. Fascisterna genomförde brutala bombdåd mot civila och gav sedan yttersta vänstern skulden för det.
Ny period
Stalinismens kollaps i Östeuropa såg till att det en gång så mäktiga italienska kommunistpartiet desorienterades och splittrades. Majoriteten (organiserade i PDS) tog steget över till att bli högersocialdemokrater med ansvar för att administrera nedskärningar och åtstramningspolitik. En minoritet av stalinister och diverse vänstergrupper bildade RC – ”Kommunistisk Rekonstruktion”.
Därmed var det omedelbara hotet från vänstern och arbetarrörelsen borta. Detta öppnade möjligheten till en grundläggande politisk städning av det politiska systemet, troligtvis det mest korrupta i hela Västeuropa. Resultatet blev att den italienska borgerlighetens historiska parti, kristdemokraterna, raderades ut genom en rad korruptionsskandaler. Samma sak hände med socialistpartiet.
Vakuumet efter socialistpartiet kunde det transformerade kommunistpartiet fylla. Frågan var vem som skulle inta tomrummet efter kristdemokraterna, det största partiet under efterkrigstiden i Italien? Här såg fascisterna i MSI sin historiska chans.
MSI förändras
1990 blev Gianfranco Fini ledare för MSI. Det innebar ett nederlag för den radikala fascistiska flygeln då Fini representerar de mer liberala krafterna. Under Finis kommando fick MSI en ny inriktning. Målsättningen blev att etablera sig som den italienska bourgeoisiens huvudsakliga parti. Detta var och är inte möjligt så länge MSI framstår som renodlade fascister.
Efter lokalvalen 1993, som varit oerhört framgångsrika för MSI, förklarade Fini att MSI var ”post-fascistiskt”. Endast en månad efter lokalvalen proklamerades bildandet av Nationella Alliansen, en högerfront med MSI som den starkaste komponenten.
Till de allmänna valen 1994 gick AN samman med Berlusconis Forza Italia och det separatistiska Lega Nord i den så kallade Frihetsalliansen. De segrade, och för första gången sedan Mussolinis dagar besatte personer som kallat sig för fascister regeringsposter.
Detta innebar inte att fascismen satt vid makten i Italien. Att enskilda fascistiska individer sitter på ledande befattningar gör inte automatiskt en regim fascistisk. Inte ens om MSI/AN ensamma hade bildat regering är det säkert att regimen som sådan hade kunnat betraktas som fascistisk. Avgörande är vilken politik som faktiskt bedrivs. När Mussolini tog makten började han systematiskt utnyttja alla maktbefogenheter för att fysiskt radera ut arbetarrörelsen. Så småningom avskaffades även parlamentet. Förvisso bedriver t e x FN en auktoritär arbetarfientlig politik i alla kommuner som de styr. Det stämmer också att AN genomförde en politik riktad mot arbetarnas omedelbara intressen. Men det är lika sant att detta skedde inom ramen för vad den borgerliga demokratin medger. Det förekom inget organiserat våld från AN:s sida för att avskaffa parlamentet och krossa arbetarklassen under deras tid vid makten. Tvärtom var de väldigt noggranna med att distansera sig från våld, skinheads o s v.
Under Frihetsalliansens regeringsperiod demonstrerades de verkliga styrkeförhållandena mellan klasserna. Alliansen försökte försämra i pensionssystemet och andra sociala rättigheter vilket framkallade stora arbetarprotester. Den 13:e oktober 1995 hölls en generalstrejk med tre miljoner deltagare. Den 12:e november samma år hölls en demonstration med 1,5 miljoner deltagare, den största demonstrationen under efterkrigstiden i Italien. Ungdomar skrek i demonstrationen: ”Berlusconi, Bossi, Fini – ni kommer sluta som Mussolini” (Mussolini sköts av partisanerna och fick dingla i ett träd).
1996 vann en vänster-center koalition valet, men ser nu ut att vara på fallrepet. Det öppnar tyvärr nya möjligheter för Finis ex-fascistiska högerparti. Om de kommer till makten igen vilar ansvaret för detta tungt på framför allt PDS och dess inomkapitalistiska politik med försämringar för arbetarna.
Uppenbarligen har formerandet av Alleanza Nationale inneburit en brytning med den gamla fascistiska MSI-traditionen. De italienska kapitalisterna har inget behov av en fascistisk rörelse i nuläget, däremot av ett borgerligt demokratiskt alternativ. Den ledande fraktionen runt Fini har bestämt sig för att bli detta alternativ. Verktyget har varit AN.
1994 upplöstes MSI formellt vilket visar att AN inte är ett taktiskt projekt för Fini och majoriteten i före detta MSI. En betydande sektion av den italienska fascismen har helt enkelt förvandlats till att numera utgöra den borgerliga demokratins konservativa högerflygel, och inte en nationell revolutionär opposition mot det politiska systemet.
Här ser vi en avgörande skillnad mellan AN och FN. Även om FN har genomfört en långtgående taktisk anpassning till parlamentarismen, släppt in ickefascistiska krafter i rörelsen o s v, så är den ledande klicken helt klart fascistisk. Så är alltså inte fallet i Italien.
Naturligtvis finns det fortfarande fascister i och kring AN. En betydande del av MSI:s tidigare fascister organiserar sig emellertid nu i teoretikern och fascistveteranen Pino Rautis utbrytargrupp ”Trikolorflamman” som fick ett mandat i senatsvalet 1996. I form av terrorism kan denna miljö utgöra ett mycket påtagligt hot mot antifascistiska rörelser såväl som allmänheten.
Med tanke på de konfrontationer som väntar i Italien under ett eventuellt AN-styre, är det inte otänkbart att borgerligheten låter mer ortodoxa fascistiska grupper operera utomparlamentariskt med attacker på vänstern och arbetarrörelsen enligt ett 60-talsscenario. Syftet skulle vara att sarga arbetarrörelsen, inte att låta fascisterna ta makten.