Columbus landsteg på Kuba 1492. Århundradena därefter har området fått lida stora kval under först kolonialismen och sedan imperialismen. Det är i ljuset av denna historia som dagens situation på Kuba måste förstås, menar Viktor Samuelsson. En stor del av vänstern har genomgående haft en förvirrad syn på Kuba, och stött Castros stalinistiska diktatur okritiskt. En trotskistisk analys är därför nödvändig.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 2, sommaren 1997.
Större delen av vänstern är förvirrad i sitt ställningstagande om Kuba. Grupper som annars tar avstånd från stalinismen intar ofta en helt okritisk position i förhållande till Kuba. Många – kanske framför allt i Latinamerika – ser ”den kubanska socialismen” som en förebild. Därför är det viktigt att analysera Kuba, enligt många det sista socialistiska landet på jorden.
I denna artikel kommer jag först att gå igenom Kubas historia för att sedan ge en mer teoretisk och ideologisk analys.
Kolonialism och imperialism
Columbus landsteg på Kuba 1492, men den verkliga erövringen inleddes 19 år senare, 1511, av spanjorerna som plundrade ön och utrotade indianerna. En rad städer anlades (Havanna 1515).
De första svarta slavarna skeppades dit redan 1520, men massimporten av slavar dröjde ända tills början av 1800-talet, då plantageekonomin växte sig stark och arbetskraft behövdes till godsen.
Den nationella frihetskänslan väcktes under 1800-talets andra hälft och 1868 startades ett uppror mot den spanska överheten. Först 1878 slöts en fred som innebar ökat kubanskt självstyre. Kampen för nationellt självstyre fortsatte under 1880-talet då Kubas revolutionära parti, PRU, bildades under ledning av José Marti (numera nationalhjälte på Kuba).
1895 startades ett nytt befrielsekrig och den spanska militära närvaron ökade. När USA blandade sig i kriget mot Spanien 1898 fanns över 200 000 spanska soldater på ön. Med de amerikanska truppernas hjälp besegrades spanjorerna på några månader, men USA vägrade fram till 1902 att erkänna Kubas självständighet.
Den nya Kubanska republiken var allt annat än oberoende i sitt förhållande till USA. Amerikanska kapitalister skaffade sig allt större inflytande över öns näringsliv, framför allt över sockerindustrin som var stommen i den kubanska ekonomin.
Samtidigt fanns det en lag (platt amendment) som garanterade USA rätten att lägga sig i Kubas interna angelägenheter.
Den kubanska republiken var bräcklig och präglades av valfusk och korruption. Arbetarna drabbades även efter självständigheten av sänkta löner, vilket ledde till att klasskampen hårdnade. Landsomfattande strejker och stora demonstrationer skakade landet, där krav på åtta timmars arbetsdag och erkännandet av fackföreningarna fördes fram. Men regeringarna svarade med repression.
1925 blev Gerardo Machado president och inledde en blodig diktatur. Förtrycket mot arbetarklassen ökade och alla fackföreningar, utom det regeringstrogna UFON, tvingades under jorden. Machado lyckades hålla sig kvar vid makten fram till 1933, då han störtades genom generalstrejk och allmänt uppror.
I ett sista försök att klamra sig fast vid makten hade han lyckats få stöd av kommunistpartiet. I utbyte skulle kommunisterna få kontrollen över ett antal fackföreningar. Machado efterträddes av Carlos Manuel de Cespedes, men han störtades efter bara 21 dagar i det s k sergeantupproret, som leddes av Fulgencio Batista y Zalvidar.
Batista styrde i praktiken Kuba åren 1932 till 1944 med hjälp av ett antal marionettpresidenter. Han genomförde en del reformer bla åtta timmars arbetsdag och rösträtt för kvinnor.
Efter att ha förlorat presidentvalet 1944 drog sig Batista tillbaka till sina egendomar i Florida med betydande del av statskassan. Han återvände dock 1952 och genomförde med militärens hjälp en kupp innan det stundande presidentvalet hunnit hållas.
Under 50-talet var Kuba helt i USA-imperialismens händer. Öns uppgift var att förse den amerikanska marknaden med socker och att ge den amerikanska överklassen ett syndigt nöjesliv. Prostitutionen och korruptionen var utbredd, framför allt Havanna vars nöjesliv helt kontrollerades av amerikansk maffia.
Från överklassens glittrande nöjesliv var kontrasten stor till proletariatet i städerna och på landsbygden. 54 procent av befolkningen saknade toalett. Malaria och tuberkulos härjade. Färre gick i skola 1959 än 1920. Jorden kontrollerades av ett fåtal rika jordägare och bland lansbygdsbefolkningen rådde massarbetslöshet förutom vid skördetid. Till de sociala missförhållandena bör läggas ett ökat politiskt förtryck. Under Batistadiktaturen 1952 till 1958 beräknas 20 000 människor ha mördats.
Castro tar över
Den 26 juli 1953 stormades Moncada-Kasernen av en grupp unga rebeller under ledning av Fidel Castro. Denna händelse – oerhört heroiserad och mytomspunnen på Kuba – var inledningen till den process som till slut kom att störta Batista. Attacken misslyckades totalt. Rebellerna fängslades, torterade eller avrättades. Redan 1956 tvingades dock Batista till följd av ett massivt opinionstryck släppa de överlevande som genast begav sig till Mexiko, där de började bygga upp sin gerillagrupp med namnet 26:e julirörelsen.
Gruppen vars kärna utgjordes av studenter från medelklassen höll aldrig kongress och publicerade inget program. Rörelsen var inte socialistisk, snarare nationalistiskt radikal. De viktigaste målen var införandet av parlamentarisk demokrati och en jordreform. Trots att gruppen fick sympatier från stora delar av befolkningen blev den aldrig någon massrörelse. Så sent som i juni 1958, ett halvår innan maktövertagandet, bestod gerillan bara av 300 man. När slutoffensiven inleddes i augusti hade rörelsen vuxit till 800 man.
Från sin bas i Sierra Maestrabergen avancerade gerillan och vann seger efter seger mot den illa organiserade och odisciplinerade Batista-armén och nyåret 1958 föll Havanna i gerillans händer.
Men den kubanska revolutionen var ingen arbetarrevolution. Även om Havanna dagarna före Batistas fall hade lamslagits av en generalstrejk var arbetarna snarast passiva åskådare till maktövertagandet.
Konflikt med USA
Den nya regeringen var inte socialistisk. Castro var mycket tydlig med att betona att det inte handlade om en socialistisk revolution. Han betecknade fascism, peronism och kommunism som totalitära ideologier främmande för honom. Den kubanska ledningen genomförde trots detta en rad radikala reformer för att förbättra villkoren för de fattiga och för att inskränka USAs inflytande på ön.
Reallönerna för industriarbetarna höjdes med 20 till 30 procent. Hyrorna i städerna sänktes med 30 till 50 procent.
Redan i juni 1959 inleddes vad som betraktades som revolutionens viktigaste uppgift, jordreformen. Den kubanska landsbygden var speciell på så sätt att det inte existerade någon egentlig bondeklass. Jordbruket dominerades av ett fåtal rika jordägare som kontrollerade jorden och anställde säsongsarbetare. Jordreformen innebar att rätten till privat jordinnehav inskränktes till cirka 400 hektar. Den beslagtagna jorden delades ut till småbrukare.
Det faktum att Kuba aldrig har haft någon självägande bondetradition underlättade organiserandet av bondekooperativ, där bönderna gick samman och skötte jorden kollektivt. Regeringen var redan från början tydlig med att man ville bryta Kubas beroende av USA som kontrollerade över 40 procent av den kubanska sockerodlingen och 45 procent av den kubanska industrin. Dessutom var USA Kubas absolut viktigaste handelspartner med 70 procent av Kubas import och 60 procent av exporten. Därför förstatligades amerikanska industrier och amerikanska jordegendomar delades ut till folket i den omfattande jordreformen.
USA-regeringen svarade med att först skära ner sockerimporten för att sedan – när förstatligandena fortsatte – lägga embargo på handeln med Kuba som i sin tur svarade med att förstatliga alla USA-ägda industrier på ön.
Det ekonomiska kriget hade nu drivits så långt att ingen av de två staterna kunde vidta några fler åtgärder. I det läget valde USA att övergå till rent militära medel. I april bombades Kuba, och 1500 CIA-tränade exilkubaner landsattes för att störta Castro. Operationen misslyckades dock radikalt p g a uteblivet folkligt stöd. Exilkubanerna besegrades efter några dagar.
Revolutionen hade radikaliserats. Den amerikanska dominansen över Kubas ekonomi var så stark att Castro tvingades angripa kapitalismen när han genomförde sitt nationalistiska program. USA-imperialismens aggressioner hade drivit den kubanska ledningen i armarna på öststaterna, när man tvingades leta efter nya handelspartners. Men också en folklig rörelse underifrån bestående av lantarbetare och stadsproletariat hade drivit regimen i antikapitalistisk riktning.
I slutet av 1961 började Castro officiellt kalla sig kommunist.
Stalinisternas roll innan 60-talet är minst sagt diskutabel. De stödde inte bara Machados blodiga diktatur, de satt även med i Batistas regering på 40-talet. Efter 1953 avfärdade de (med visst berättigande) Castro som en äventyrare. Först 1965 bildades Kubas kommunistiska parti, som en sammanslagning av stalinisterna och 26-julirörelsen.
De första åren
De populära reformerna som regeringen genomförde bekostades med den ökade produktionen – som möjliggjordes av folkets entusiasm – och ekonomiska reserver från den batistiska eran.
Den stora optimismen som fanns svalnade i takt med de extremt höga tillväxtsiffrorna minskade. 1962 sjönk produktionen till och med något. Samma år uteslöts Kuba ur den latinamerikanska samarbetsorganisationen OAS och total livsmedelsransonering infördes. Kuba hade med Che Guevara som industriminister satsat på en snabb industrialisering, men produktionsfallet och tillbakagången i ekonomin 1962 till 1963 gjorde att man fick tänka om.
Den nya linjen blev att Kuba måste satsa framför allt på att utveckla jordbruket. Helt i linje med detta fattades 1964 det djärva beslutet att skörda tio miljoner ton socker 1970.
1968 inleddes en s k revolutionär offensiv som riktade sig mot småföretagarverksamheten. På en vecka förstatligades 50 000 småföretag. Under den militära offensiven gjorde ivern att öka produktionen att ekonomin alltmer militariserades. De viktigaste ekonomiska sektorerna lades i militärens händer.
De statliga storjordbruken avvecklades till förmån för rörliga ”arbetsplutoner” som kunde användas för olika uppgifter i mindre jordbruksenheter. I alla provinser inrättades högkvarter dit arbetsplutonernas resultat skulle inrapporteras och beslut skulle fattas.
Under militariseringsperioden ökade det politiska förtrycket och antalet polisingripanden ökade markant.
Den ensidiga satsningen på sockerskörden 1970 gjorde att industrin blev lidande på grund av arbetskraftsbrist (alla var sysselsatta med sockerskörden) samt sammanbrott inom kommunikationer och transporter. Men industrin återhämtade sig snabbt. Perioden 1970 till 1973 var tillväxttakten nio procent per år. Levnadsstandarden ökade under hela 1970-talet.
Närmande till Sovjet
Under 70-talet började Kuba också alltmer kopiera den sovjetiska modellen. Samarbetet mellan de två länderna fördjupades alltmer och 1972 blev Kuba fullvärdig medlem av den östeuropeiska gemensamma marknaden COMECON. De viktigaste avtalen slöts i december 1972 då handelsvillkoren mellan Kuba och Östeuropa fastställdes.
Den sovjetiska välviljan till Kuba grundade sig inte på internationell solidaritet utan på det faktum att Kuba var en viktig bricka i det kalla kriget.
När Castro kom till makten talade han om att stävja militärens makt till förmån för folkmilisen, men 1973 upphörde det stolta pratet om ”ett väpnat folk” och milisen avskaffades. Istället fanns där en av Latinamerikas modernaste och mest välutrustade arméer, som inte skilde sig från arméer i borgerliga stater på någon väsentlig punkt.
Denna armé stred i Afrika på sovjetallierade gerillors sida. På så sätt stärktes banden mellan de två nationerna ytterligare.
Inte bara på den ekonomiska fronten lät sig Kuba inspireras av Sovjetunionen. I början av 70-talet beräknas 15 000 människor ha suttit fängslade på politiska grunder.
Den första egentliga femårsplanen berörde perioden 1976 till 1980. Tidigare hade planekonomin reglerats av mer lösa prognoser och allmänna riktlinjer. I samband med femårsplanen skulle de nyinrättade folkförsamlingarna på regional och lokal nivå få ökad makt. Men någon egentlig maktförskjutning från den styrande byråkratin till arbetarklassen inträffade inte i praktiken.
1980 infördes en s k ”fri marknad” där jordbrukarna kunde sälja det överskott som inte levererades till staten. Experimentet upphörde efter ett tag då det enda resultatet blev ökad korruption.
Under den andra femårsplanen 1981 till 1985 satsades mycket i industrin. Centraliseringen minskade något och företagen fick större ansvar att klara sig själva. Samtidigt minskades anslagen till de statliga företagen. Priserna på konsumtionsvaror tilläts stiga. Under hela 80-talet försökte Kuba öka handeln med Väst, då landet var beroende av västerländsk teknologi.
Östblockets sammanbrott
Östblockets sammanbrott 1989-91 var ett förödande slag mot den kubanska ekonomin. Över tre fjärdedelar av utrikeshandeln bestod av handel med länder inom COMECON. När denna nu föll samman måste Kuba betala 40 procent mer för olja, livsmedel och andra basvaror. Samtidigt minskade exportinkomsterna med 20 respektive 28 procent för de kubanska nyckelvarorna socker och nickel. Särskilt kännbar var förlusten av sovjetisk oljetillförsel. Detta innebar begränsningar i transporter och service av olika slag.
Läget blev alltmer allvarligt. Varubristen började bli skriande, särskilt som den amerikanska blockaden nu hade större verkningar än någonsin tidigare. Ön blev mer eller mindre isolerad på världsmarknaden.
Krisen hotade självklart byråkratin som tidigare hade rättfärdigat sin diktatoriska ställning med folkets relativa materiella välfärd och att kubanerna i alla fall slapp svälta. Därför såg sig Castro tvingad att anpassa sig till den nya världsordningen.
I och med den ”speciella perioden” som inleddes 1990 började Kuba likna en ”blandekonomi”. De statliga jordbruken bröts upp. Dollarn legaliserades. Utländska företag tilläts etablera sig. Stora summor satsades på turismen.
Uppluckringen av planekonomi har börjat vrida klockan tillbaka. Den har lett till ökade sociala klyftor, misär och moraliskt förfall. Prostitutionen som tidigare har varit nästan utrotad har ökat lavinartat även om den inte nått upp till övrig latinamerikansk nivå. På grund av den ekonomiska krisen var regeringen tvungen att skära ner i den offentliga förvaltningen. Ökad arbetslöshet varvat med reallönesänkningar ledde till att privatkonsumtionen sjönk med i genomsnitt 15 procent per år mellan 1989 och 1993.
Legaliserandet av dollarn fick följden att människor med koppling till turistindustrin och den organiserade brottsligheten blev en privilegierad grupp jämfört med de kubaner som var hänvisade till peso- och köekonomin. Tendensen är tydligast främst i Havanna och andra turistorter. På det politiska planet har byråkratin gjort vissa begränsade reträtter. 1991 års partikongress markerade slutet på den gamla gerillagenerationens dominerande roll, och ledde till ett generationsbyte i toppen där en grupp ”reform”-ivare alltmer började ta över. På senare tid har det blivit högre tak i inrikesdebatten och antalet politiska fångar har minskat kraftigt.
Varför byråkratisering
Kuba är inte ett socialistiskt land. Även om kapitalistklassen inte kontrollerar produktionen är den inte heller underställd arbetarkontroll. De arbetarråd som existerar har aldrig haft beslutande makt och i praktiken har de bara fungerat som kosmetika i syfte att rättfärdiga byråkratins maktutövning. Det faktum att makten erövrades av en gerilla och inte av arbetarklassen innebar att revolutionen inte fick en genuint proletärt demokratisk karaktär.
Kuba skiljer sig inte på någon avgörande punkt från de stalinistiska stater som existerade i Östeuropa. På Kuba besitter inte heller arbetarklassen någon beslutande makt och även där använts staten för att garantera byråkratins privilegierade ställning, medan den statliga repressionen oftast drabbar arbetarklassen.
Problemen i den kubanska ekonomin började innan den sovjetiska hjälpen upphörde. Redan 1984 då hjälpen var på sin högsta nivå började tillväxten minska kraftigt. Tendensen var likadan i Östeuropa. Det är svårt att motivera folket till större uppoffringar medan makten fortfarande ligger i byråkratins händer. En planekonomi som inte är underställd folkets kontroll är dömd att förr eller senare gå under.
De problem som Kuba har varit tvungen att konfrontera är samma som för alla andra underutvecklade länder som försökt bryta sig loss från imperialismens ok. Dessa länder måste för att bli ekonomiskt oberoende från imperialismen och i senare läge för att skapa det överskott som är nödvändigt för byggandet av socialismen skapa en stark industri. Detta kräver hårdvaluta och tekniskt kunnande. Dessa förutsättningar saknas i fattiga och underutvecklade länder. Därför behövs hjälp utifrån. På Kuba kom hjälpen från Sovjetunionen. Med sovjetiska tekniker, maskiner och ekonomiskt stöd kopierades det sovjetiska systemet. Denna baksida av det sovjetiska biståndet har drabbat de flesta u-länder som försökt bygga en sk ”socialism”.
Men byråkratins ökade makt är inte bara en produkt av det sovjetiska inflytandet. En isolerad revolution i ett underutvecklat land är dömd att misslyckas p g a krass ekonomisk nödvändighet. I Den Förrådda Revolutionen beskriver Trotskij denna problematik:
Om staten inte dör bort utan blir mer och mer despotisk, om arbetarklassens talesmän blir byråkratiserade och byråkratin reser sig över det nya samhället sker detta inte på grund av några sekundära orsaker som psykologiska kvarlevor från det förflutna utan är ett resultat av den krassa nödvändigheten att frambringa och stödja en privilegierad minoritet så länge det är omöjligt att garantera genuin jämlikhet. De byråkratiseringstendenser, som kväver arbetarrörelsen i kapitalistländerna skulle komma att göra sig gällande överallt även efter en proletär revolution. Men det är alldeles tydligt att ju fattigare det revolutionära samhället är desto strängare och naknare får denna ”lag” desto grövre former antar byråkratin och i desto större fara kommer den socialistiska utvecklingen.
Som ensamt, fattigt land i en fientlig kapitalistisk omgivning kommer inte Kuba att kunna klara sig på egen hand särskilt länge till. Alternativet finns då antingen i att helt gå över till kapitalismen – och därmed komma med i den borgerliga internationella gemenskapen – eller sätta sin tillit till arbetarrevolutioner i andra länder (främst i i-länderna) för att få hjälp den vägen. En global socialistisk världsrevolution är dock inte det mest troliga perspektivet den närmaste tiden, inte heller försöker Kuba att bidra till en sådan.
Blockaden
De förstärkningar av den amerikanska blockaden som Helms-Burton lagen innebär leder till att utländska företag som handlar med Kuba skall straffas. Detta har resulterat i att t o m EU har protesterat mot blockaden, självklart inte av omsorg för det kubanska folket utan med hänvisning till de europeiska företagens rättigheter.
Som socialist måste man genomskåda USAs hycklande prat om demokrati och frihet, som ingenting har gemensamt med trotskismens kritik mot det byråkratiska styret. Sedan när började USA, som backat upp en rad olika diktatoriska stater i tredje världen, börjat bry sig om demokrati? USAs illvilja mot Kuba har ingen annan grund än omsorg om de kapitalister vars egendom exproprierades i revolutionen. Den amerikanska staten har sin främsta uppgift i att försvara borgarklassens intressen. Den amerikanska staten kommer inte att vara nöjd förrän Kuba åter blivit en lydig undersåte i den amerikanska imperialistiska världsordningen. USA kommer bara att acceptera ett Kuba vars befolkning lever kuvad och oskyddad för kapitalistisk exploatering.
Som socialister måste vi ovillkorligen stödja Kuba mot imperialismens aggressioner och försvara planekonomin. Detta betyder inte att vi ger vårt stöd till Castro-byråkratins despotiska regim. Man måste t ex tydligt ta avstånd från exilkubanernas kritik av Castro-regimen som ofta grundar sig på en mer eller mindre reaktionär inställning. Mot deras kritik måste man resa krav som leder till byråkratins störtande och byggandet av en socialism grundat på arbetarmakt.
Trotskister måste verka för uppbyggandet av en vänsteropposition på Kuba. Problemen på Kuba kan ytterst bara lösas genom en politisk revolution som förflyttar makten från byråkratin till arbetarklassen, som skapar en genuint proletär demokrati, och som försöker sprida sitt socialistiska exempel till Latinamerika, USA och övriga världen.