Johan Lönnroth
Den tredje vänstern
Novapress AB, Lund 1997
Recenserad av Rodney Edvinsson
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 2, sommaren 1997.
Johan Lönnroth, vice ordförande för (v) sedan 1993 och docent i nationalekonomi, måste betraktas som den främste arkitekten och ideologen bakom vänsterpartiets högerkurs de senaste åren. Den inte särskilt vänstervridna tidskriften Affärsvärlden (nr 11/95) konstaterar t ex:
Nationalekonomen Johan Lönnroth har bidragit mest till att städa upp i vänsterpartiets ekonomiska politik…
Det är han som bidragit mest till att partiets uppfattning om den ekonomiska politiken knappast kan angripas för brister i konsekvens eller sakkunskap. Den gamla marxistiskt färgade vokabulären har bytts ut mot en modern ekonomisk syn, som alltså i princip inte skiljer sig från socialdemokraternas.
I den 64-sidiga pamfletten Den tredje vänstern – lagom skriven till vänsterpartiets 80-årsjubileum – presenterar han sin syn på vad den ”nya vänstern” borde inta för hållning i de grundläggande frågorna. I vanliga fall brukar reformister vara betydligt mer ”pragmatiska”, och sällan bry sig om att försöka ge en djupare teoretisk eller ideologisk legitimitet åt sitt agerande. Mot denna bakgrund är Lönnroths skrift ett välkommet inlägg i debatten, som kan berika vår förståelse av vänsterpartiets reformism.
Någon sammanhängde röd tråd är emellertid svårt att finna i skriften. Snarare måste den betraktas som ett eklektiskt axplock av alla möjliga idéer. Lönnroth flirtar med allt och alla, från anarkism och marxism till reformism och liberalism. Hur han lyckas med det konststycket är lite svårt att greppa.
Vad är ”den tredje vänstern”?
Vad skulle då ”den tredje vänstern” vara för någonting?
Den första vänstern utgjordes enligt Lönnroth av liberalismen i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, men den hade uttömt sin samhällsförändrande kraft ”i och med demokratins genombrott efter första världskriget”.
Den andra vänstern utgjordes av den arbetarrörelse som växte fram under 1800-talet, och som programmatiskt var antikapitalistisk. Denna vänster hade dock en ”övertro på staten” och ”överväldigades av den globala marknadens makt” under andra hälften av detta sekel.
Den ”tredje vänstern” skall slutligen vara ”den rörelse som bär fram demokratins fördjupning och vidgning till ekonomi och produktion, som var den ursprungliga socialistiska rörelsens grundidé”. Det är för denna ”nya vänster” som Lönnroth vill formulera en ”ny” ideologisk linje.
Allt som är ”nytt” låter förstås käckt. Visst har det skett förändringar de senaste åren, men det sker ju alltid förändringar. Många av de s k ”förnyelseidéer” som idag presenteras inom arbetarrörelsen är i själva verket inte särskilt nya.
Frågan återstår vad som skulle vara det kvalitativt ”nya” hos ”den tredje vänstern” i jämförelse med den andra vänstern. Om man ser till internationalismen så var den andra vänstern i första, andra och tredje internationalen betydligt mer internationalistisk än vad t ex vänsterpartiet är idag. 1800-talets anarkism och marxism hade också en betydligt mer skeptisk syn på staten än dagens vänster.
Varken den första eller andra vänstern var heller särskilt homogena samlingar, utan bestod av ganska olikartade åsiktsriktningar. Det som skilde den andra vänstern från den första var den klass den baserade sig på och det ekonomiska system den tog kamp mot. Den första vänstern, som avspeglade den uppåtstigande borgarklassens intressen, var progressiv så länge den tog kamp mot feodalismen – men blev reaktionär mot slutet av 1800-talet när kapitalismen slutligen hade segrat i världsskala. Den andra vänstern baserade sig istället på arbetarklassen, och dess progressivitet låg i dess antikapitalism och socialistiska målsättning.
Vilka sociala krafter skulle då ”den tredje vänstern” grunda sig på? Uppenbarligen kan en sådan – om man ser det från en ren teoretisk synvinkel – inte växa fram förrän den andra vänsterns målsättning om socialism har uppfyllts.
Lönnroth tar visserligen upp att den tidigare vänstern alltför ensidigt varit inriktat på motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass – ”den tredje vänstern” måste se motsättningarna i fler dimensioner (som kön och nya ”klasser”). På många sätt gör han i princip upp med marxismens syn på klasskamp och konfliktperspektiv, och går t o m så långt som att hävda:
Men en del av den kritik vi riktade mot ”klassamarbetet” var förfelad. Vi borde bland annat mer ha skilt på företagare och produktionsinriktade kapitalister å ena sidan och de ´rena´ finanskapitalisterna på den andra. Alliansen mellan arbetarklassen och de progressiva företagarna har varit och är strategisk.
Detta är gammal reformistisk skåpmat. ”De progressiva företagarna” kommer alltid vara beredda att kompromissa, bara inte kapitalets makt i samhället rubbas eller ifrågasätts. Om detta är alla kapitalister helt eniga. Även ”de progressiva företagarnas” främsta mål är att värna om det egna företagets långsiktiga profiter – och då ska inte höjda reallöner, anställningstrygghet och arbetarinflytande få komma emellan. Kapitalet kan knappast sägas ha gjort upp med sitt konfliktperspektiv. Så länge kapitalismen består kommer också den grundläggande konflikten mellan arbete och kapital att bestå.
På vissa ställen verkar Lönnroth uppvisa närmast naiva drag, som när han skriver:
Direktörerna måste inse att de saknar trovärdighet om de kräver återhållsamma löner samtidigt som de själva behåller sina miljonbonusar och fallskärmsavtal.
Historiska rötter
Lönnroth tar upp ganska mycket om de historiska rötterna, och här kommer hans eklekticism tydligast fram. Han skriver:
Det har grovt sett funnits två synsätt på socialismen. I den ena traditionen… är socialismen i första hand en fråga om politikens kontroll av den kapitalistiska marknaden…
Det andra socialistiska synsättet innebar att människans makt på sin egen arbetsplats och friheten i arbetet var socialismens grundläggande idéer. Det synsättet företräddes av de tidigaste socialisterna på 1830-talet och fick sin mest extrema form av anarkisterna… I detta avsnitt skall jag argumentera för att den tredje vänsterns socialism skall vara en kombination av båda synsätten – men med övervikt för den sistnämnda.
Hans mest anmärkningsvärda slutsats är dock:
Så här 80 år senare är det dags också för oss – som tillhör ett parti som periodvis kallat sig revolutionärt – att medge att bara den reformistiska vägen var möjlig i Sverige.
Lönnroth verkar hysa starka sympatier för (v):s föregångare Socialdemokratiska Vänsterpartiet, som bildades 1917 och som bestod av en bred samling humanister, pacifister och vänstersocialister. Han uppvisar också, lite märkligt, starka sympatier för Rosa Luxemburg, som ju stod för en revolutionär socialism. Däremot menar han att SV:s anslutning till den Kommunistiska Internationalen var ett stort misstag.
Hans historieskrivning innehåller också rena förvrängningar. Bl a menar han att socialismens idé hos ”den unge Marx”, som Lönnroth vill ställa i ett slags motsatsförhållande till ”den äldre Marx”, inte var att upphäva marknaden utan att befria människan från förtryck och främlingskap. Han verkar också påskina att Lenin och Trotskij trodde att socialism skulle kunna byggas i ett enskilt land, något som han vill kritisera.
En så pass kunnig person som Lönnroth måste ändå känna till Trotskijs kritik av Stalins teori om ”socialism i ett land” samt att Marx menade att främlingskapet orsakades av just det bristande sociala sammanhang som marknaden gav upphov till.
Vem är det då Lönnroth egentligen vill dupera, är en fråga som direkt dyker upp i ens tankar.
Teoretisk hållning
Ideologiskt och teoretiskt vill Lönnroth göra upp med flera grundläggande marxistiska ståndpunkter. Han kritiserar också det egna partiets program (som antogs 1996) där det står att marxismen skulle vara (v):s ”teoretiska bas”. Marx metod att förklara historiska förändringar – den historiska eller dialektiska materialismen – vill Lönnroth dock behålla.
Lönnroths främsta teoretiska kritik (något som han för övrigt ägnat hela sin doktorsavhandling åt) riktas mot den s k arbetsvärdesläran, att bytesvärdet på en vara bestäms av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som är nedlagd i varan. Denna teori ”är helt enkelt matematiskt/logiskt felaktig”, eftersom priset inte helt kan sägas fluktuera kring de s k arbetsvärdena. Med arbetsvärdesläran faller också de marxistiska ekonomiska ”lagarna” för kapitalismen.
Överhuvudtaget är Lönnroth kritisk till den ”vetenskapliga socialismen”, som enligt honom byggde på en övertro på att samhället skulle kunna fångas i abstrakta modeller. Människans handlande är för komplicerat för att fångas i sådana lagar. Han menar vidare:
Det är också dags att definitivt överge tanken att de olika samhällssystemen efterträder varandra med någon slags historisk nödvändighet… Drömmen om kommunismen – det klasslösa samhället där staten dött bort och där alla får efter behov och arbetar efter förmåga – är en produkt av 1800-talets utvecklingsoptimism. Vänstern har förhoppningsvis förstått idag att alla behov aldrig kan mötas och att naturens kretslopp sätter gränser som mänskligheten aldrig får överskrida om den vill leva vidare.
Men marxismens ekonomiska ”lagar” eller historiematerialismens stadier har aldrig varit menade som exakta scheman över den sociala verkligheten. Exakta scheman hör till den (positivistiska) borgerliga vetenskapen, vilket de nationalekonomiska modellerna är bra exempel på. Den marxistiska dialektiken har istället alltid betonat det motsägelsefulla.
Själva poängen med arbetsvärdesteorin är, som jag ser det, inte att ge en exakt matematisk modell över hur priset bestäms på olika varor (det kan nationalekonomernas utbud- och efterfrågekurvor göra mycket bättre, åtminstone på kort sikt). Poängen är istället att ge en mer abstrakt bild över och avmystificera de verkliga mänskliga och sociala relationer som råder på ekonomins område. Det som byts på en marknad är ytterst nedlagt arbete i varorna. Bara arbetsvärdesteorin kan förklara hur vinst och exploatering av arbetskraft uppkommer, att det ytterst är arbetarna som jobbar ihop kapitalisternas vinster och inte ”pengar som skapar pengar”.
Utan marxismens ekonomiska ”lagar”, utan historiematerialismens analys hur olika samhällsformer kan efterträda varandra, då förlorar socialismen sitt historiska berättigande. Om en analys görs att ingenting kan sägas om kapitalismens framtida utveckling eller möjliga förfall, vad finns det då egentligen för behov av att ta kamp mot den och för ett annat samhälle? Kapitalismen kan ju lika gärna leda till en blomstrande framtid och evig tillväxt för mänskligheten. Vi kan lika gärna försöka göra kapitalismen lite ”humanare”. Socialismen reduceras då till en utopi och förvandlas till något helt tandlöst – en vacker men naiv idé som borgarna skulle säga.
Marknadssocialism
Lönnroths strategi går i princip ut på en reformering av den kapitalistiska marknadsekonomin, ”ett gradvis uppbygge av den socialistiska motmakten och en gradvis nedmontering av kapitalismen” (som om dessa två företeelser stillsamt skulle kunna leva sida vid sida!). De förslag han lägger fram är inte direkt utmanande mot den rådande samhällsstrukturen. Han menar:
När vi i vårt program talar om att avskaffa kapitalismen måste detta tolkas så att vi vill avskaffa den ”rena” formen av kapitalism i Marx mening.
Men att få bort den ”rena kapitalismen” är något som ganska många kan vara eniga om, från socialdemokrater till liberaler. Vissa hävdar ju att vi redan nått dithän (efter att den offentliga sektorn byggts ut).
Lönnroth är själv positiv till marknaden, och menar att det är kapitalismen som bör angripas – som om det inte fanns någon koppling mellan marknad och kapitalism. Dessutom ska privata företag också vara tillåtna enligt honom. 70-talets ”dröm om en perfekt demokratisk planhushållning” ger han inte mycket för.
Lönnroth vill bl a satsa på ökat kooperativt ägande, och lyfter märkligt nog fram USA som ett exempel, där andelen företag där de anställda dominerar ägandet nu lär var uppe i över en tiondel. Det om något borde just visa hur satsning på kooperativ inte kan utgöra någon socialistisk strategi. Marknadens tryck kommer att tvinga dessa kooperativa företag att uppträda på ett ”kapitalistiskt sätt”, vilket gör att de kommer kunna integreras i kapitalismen.
Lönnroth menar också:
Det behövs en offentlig kapitalbildning i statlig och kommunal regi… Men formen för ett ökat socialistiskt ägande måste i första hand bygga på en kollektiv aktivering av det privata ägande alltfler arbetande människor redan håller på att skaffa sig.
Han vill ge de anställda lagstadgad förköpsrätt vid försäljning av företag. Han menar också att tex pensionsfonderna skulle kunna aktiveras av ”de arbetande människorna” och vill blåsa nytt liv i den misslyckade reformistiska idén om löntagarfonder (som han dock menar gick för långt på 70-talet!). Att dessa fonder och olika aktieägarformer i praktiken fungerar på ett lika kapitalistiskt sätt – d v s enbart har till syfte att maximera vinsten – som andra aktörer på marknaden nämner han ingenting om.
När det gäller argumentet att konkurrerande arbetarkooperativ skulle leda till orättvisor, svarar Lönnroth att man måste acceptera att nya arbetare äger mindre andelar i företaget än gamla och att man måste låna pengar när man köper in sig. Orättvisorna får lösas genom ett omfördelande bidragssystem – d v s ungefär som det fungerar i dagens klassamhällen!
Stat och nedskärningar
Lönnroth vill slå vakt om nationalstatens demokratiska institutioner som han hävdar ännu är ”de starkaste motkrafterna till kapitalismen”, även om han också skriver att ”den tredje vänstern” inte kan nöja sig med att slå vakt om ”nationell demokrati”.
Den borgerliga staten är den viktigaste motkraften till kapitalismen! Detta kan låta som dialektik, men är egentligen bara ren absurditet. Den marxistiska tesen om att staten ytterst är en klasstat går inte Lönnroth ens in på. Och var det inte nyss prat om att vänstern tidigare hade en ”övertro” på staten?
Om man slår vakt om staten, då måste man slå vakt om dess ekonomi. Detta är också den slutsats Lönnroth drar:
Det som några av våra entusiastiska nykeynsianer inte vill förstå är att det faktiskt ligger en hel del i det Göran Persson säger: ”Den som är i skuld är icke fri”. Att ha skulder till internationellt rörliga penningplacerare undergräver den nationalstatliga politikens styrka.
Han skriver vidare:
Det kommer inte att vara möjligt att ligga på en radikalt högre samlad skattenivå i Sverige jämfört med i första han övriga Europa. Vi klarar kanske några procent i genomsnittlig avvikelse, men inte mer…
Det återstår då i princip två sätt att klara den offentliga sektorns finanser: ökade avgifter eller lägre kostnader.
Matematikern och nationalekonomen Lönnroth har därmed ”bevisat” att man måste försämra i den offentliga sektorn. Att resurser till vård, omsorg och skola ytterst är en fråga om kampen mellan klasserna, och att denna kamp inte kan isoleras till Sverige utan måste föras i global skala, förbises fullständigt.
När det gäller minskade kostnader går han så långt som att föreslå en klassisk reaktionärt borgerlig lösning – ökat utrymme för den ideella verksamheten:
Kostnaderna måste i stället sänkas genom minskad avlönad arbetstid per prestation och genom ökade inslag av obetalt arbete inom skola, vård och omsorg.
Vem ska utföra detta obetalda arbete, kan man fråga sig. Kvinnor kanske? Detta är i alla fall den ”lösning” man har funnit i länder där den offentliga sektorn inte är lika utbyggd som i Sverige. Är det detta Lönnroth menar med feminism, månntro…
Vilken vänster?
Trots den förutsatta ambitionen att formulera en strategi för en ”ny” vänster kan man knappast säga att de idéer Lönnroth tar upp är särskilt nya. Den enda slutsats man kan dra är att Lönnroths ”nya vänster” knappast kan betraktas som en ”tredje vänster” utan skulle i bästa fall innebära en återgång till den första vänsterns liberalism och den tidiga andra vänsterns utopiska socialism. I jämförelse med en sådan vänster står sig marxismen som mycket ”nyare”. Den tredje vänster återfinns i samma värld som det tredje könet – d v s i fantasins värld.
Den tredje vänstern måste dock rekommenderas för alla socialister – om så bara för att den är en god sammanfattning av hur en reformist tänker.