I denna artikel framlägger Rodney Edvinsson en marxistisk kritik av anarkismen, framför allt dess uppfattning om staten, idealsamhället, centralismen och praktiskt handlande. I nästa artikel behandlas anarkismens idémässiga och filosofiska grundvalar, men också vad dessa grundvalar reflekterar för sociala krafter i samhället.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 3, hösten 1997.
Som rörelse har anarkismen fört en tynande tillvaro ända sedan inbördeskriget i Spanien på 30-talet. Det var sista gången som anarkismen hade något massinflytande. Bland en del ungdomar kan dock anarkistiska idéer få ett visst stöd, även om bara en liten del av dem går med i en anarkistisk grupp.
På anti-rasistfronten tycks det finnas anarkister som ”gör någonting”. När (v)- och (s)-politiker går åt höger och sviker, är det inte konstigt att det uppstår ett förakt mot allt vad politik och partier heter. När polisen blir brutalare mot antirasister, demonstrerande elever och invandrarungdomar växer hatet gentemot maktutövarna. Anarkismen är ju mot all makt och mot alla politiker, så varför skulle man inte då bli anarkist?
Syftet med artikeln är främst att lägga fram en marxistisk kritik av anarkismen. För oss marxister utgör anarkismen en intressant referenspunkt, som vi kan slipa våra argument mot men som vi också kan lära oss av. Anarkismen ställer några oerhört viktiga frågor som behöver besvaras. Anarkismens starka sida är som kritiker, men det är när det kommer till att presentera ett positivt alternativ som dess svaga sidor kommer fram.
För den som vill ha en mer insatt skildring av anarkismen finns annan litteratur att läsa. Bl a rekommenderas Woodcocks Anarkismen – Omstörtande nihilism eller fredlig idealism? och Guérins Anarkismen – Från lära till handling. Båda författarna har sympatier med anarkismen men drar sig ändå inte för att föra fram sådant som talar mot den.
Denna artikel är en omarbetad och förlängd version av en artikel jag skrev i det av Offensiv (som jag då var medlem i) utgivna magasinet Marxismen Idag nummer 5 (1995). En del av det som skrevs i den gamla versionen kan jag idag inte stå för, därför har jag gjort en del förändringar.
Vad är anarkism?
Vad är då anarkism? Att försöka besvara den frågan är lite grann som att slåss mot väderkvarnar. När kritik riktas mot anarkismen i en specifik fråga är det inte sällan som vissa anarkister kan säga att de inte alls står för sådana åsikter. Anarkismen inrymmer nämligen alla möjliga riktningar, som kan ha helt olika uppfattningar.
Det finns anarkister som förespråkar individuell terrorism, och det finns pacifistiska anarkister. Det finns anarkister som är för privat egendom och konkurrens och det finns de som förespråkar kollektiv egendom. Det finns anarkister som är mot all form av organisering och centralism, och det finns de som ser behovet av en viss sådan. Det finns anarkafeminister och det finns (eller åtminstone har funnits) de anarkister som vill värna om den lilla enheten familjen med familjefadern i spetsen. Det finns militanta anarkistiska veganer och det finns kättätande anarkister, o s v.
Det finns rörelser, exempelvis syndikalismen och danska autonomerna, som egentligen inte kan beskrivas som rent anarkistiska (en del autonoma vill t ex kalla sig för marxister), men som har många anarkistiska inslag. Historiskt sett finns det också många exempel på anarkister som gått över till marxismen.
Men det ligger i anarkismens natur att inte ha en fast grundteori och att ständigt skifta sina ståndpunkter från den ena extremen till den andra. Bakunin menade t ex att lära teori till arbetarna bara skulle kväva den revolutionära glöd som varje människa redan besitter. Till skillnad från Marx ”vetenskapliga socialism” hävdade Bakunin att hans egen socialism var ”rent instinktiv”.
Ett särskilt problem för den som vill studera anarkismen är att enskilda anarkister inte sällan bryter mot de principer de själva bekänner sig till.
Ändå finns vissa grundtankar och teoretiska resonemang bakom anarkismen. Jag tror också att anarkismen är mer teoretiskt inriktad än t ex reformismen, som ju är rent pragmatisk, anpassad till de för stunden rådande förhållandena. Anarkismen ska kanske ses som en ram, snarare än distinkt ideologi, där många olika strömningar kan inrymmas. Det är denna ram som behöver förstås.
De viktigaste anarkistiska ideologerna
• Pierre-Joseph Proudhon (1809-1865)
Den förste som kallade sig anarkist, men förargade sig när man antydde att han byggt upp något som helst tankesystem. Till börden en man ur folket. Ville skapa arbetarkooperativ som gradvis skulle tränga kapitalismen åt sidan. Var inte mot konkurrens och privat egendom.
• Michail Bakunin (1814-1876)
Var mot privat egendom och arvsrätt, ville ha ”federativ samegendom”. Förespråkade individualistiska aktioner och den konspiratoriska organisationen, som skulle ”väcka” massorna. Hade hårda strider med Marx inom Första Internationalen, vilket ledde till dess splittring 1872 efter Pariskommunens fall.
• Pjotr Kropotkin (1842-1921)
Från början av furstebörd. Skilde sig från Proudhon och Bakunin genom att betona behovet i stället för arbetet som fördelningsgrund, men var mot statlig äganderätt. Tog avstånd från individuell terrorism. 1914 stödde han England och Frankrike som stater i första världskriget mot Tyskland, som han ansåg vara mer ”auktoritärt”. Sommaren 1917 stödde han den ryska provisoriska (borgerliga) regeringens krigsoffensiv. Gav dock senare kritiskt stöd till Oktoberrevolutionen.
Olika riktningar inom anarkismen
• Filosofisk anarkism
Menar att det anarkistiska samhället är en fin tanke men egentligen inte önskvärt, eller önskvärt men inte genomförbart, åtminstone inte än. Denna form av anarkism är bäst lämpad för den som vill ha ett rent samvete, men egentligen inte är så intresserad av att förändra de rådande samhällsförhållandena.
• Individualanarkism
Utgår ifrån att samhället inte är en organism utan en samling individer, som inte har några förpliktelser gentemot samhället utan bara mot varandra. Max Stirner, som i efterhand brukar räknas till denna riktning, förutsåg t ex en union av egoister som skulle dras till varandra av aktning för varandras skoningslöshet.
Individualanarkismen skulle också kunna betecknas som en extrem form av den klassiska liberalismen. Extrem eftersom den tar vissa åsikter inom liberalism, såsom tron på den fria marknaden och minimal statlig inblandning, och drar dem till sin spets. Denna form av anarkism har främst haft sitt stöd i USA, med Warren, Tucker och Rothbad som de mest kända företrädarna.
• Mutualismen
Mutualismen skulle kunna sägas representera en typ av anarkism som uppstår då individualisterna börjar tillämpa sina idéer i praktiken. Den bygger på att individer som innehar (men inte äger) sina produktionsmedel ska ingå i frivilliga överenskommelser med varandra på jämlikhetens och ömsesidighetens grundval. Varje individ ska tillförsäkras produkten av sitt eget arbete. Dess främsta namn är Proudhon. Mutualismen skulle kunna sägas vara den tidigaste formen av anarkism, och kan placeras någonstans mittemellan individualismen och kollektivismen.
• Kollektivism, kommunism, syndikalism
Dessa tre former av anarkism är mer anpassade till de industrialiserade samhällena och till den kollektiviserade arbetarklassen.
Kollektivismen, vars främsta företrädare var Bakunin, utgjorde den första organiserade anarkismen. Kollektivisterna är till skillnad från mutualisterna mot privategendomen, men anser att arbetsinsatsen ska ligga till grund för fördelningen.
Anarkokommunismen vill istället att behoven ska styra fördelningen, och vill avskaffa lönesystemet. Grunden för denna riktnings idealsamhälle skulle utgöras av de lokala kommunerna. Till denna strömning kan vi räkna de flesta kända anarkister; Kropotkin, Malatesta, Reclus, Goldman, Berkman, osv.
Anarkosyndikalismen, som i sig själv inrymmer ett antal riktningar, uppstod i slutet av 1800-talet och lägger tonvikten på de revolutionära fackföreningarna både som kamporgan och som grundval för det framtida anarkistiska samhället.
Staten
Ett gemensamt drag hos anarkister har varit deras avståndstagande från varje form av stat. Det grekiska ordet ”anarchos” betyder ”utan regering”. Deras motvilja mot staten har även utryckts i en motvilja mot politik i allmänhet, samt mot all form av maktutövning och centralism. Det är mot denna bakgrund som anarkister klumpar ihop både reformister och marxister, och betecknar dessa som ”auktoritära socialister”.
Det finns dock mycket gemensamt mellan anarkismen och marxismen i avståndstagandet av staten och synen på polisens roll. Lenin gav till exempel anarkisterna rätt när de kritiserade socialdemokraternas tro på att man skulle kunna använda den borgerliga staten som ett verktyg för att förverkliga socialismen. Istället menade han att arbetarklassen måste krossa det borgerliga, byråkratiska, militära statsmaskineriet.
Enligt marxismen uppstod staten som ett instrument för en klass att dominera och förtrycka en annan klass. Så länge det finns fattiga och rika, de som har mer och de som har mindre, privilegierade och icke-privilegierade uppstår ett behov av en våldsapparat för att så att säga ”konservera” dessa ojämlikheter. Engels brukade säga att staten i dess extrema fall kan reduceras till ett förband av beväpnade män. Polis och militär har aldrig fyllt en ”neutral roll” i samhället.
Om polisen inte räcker till för att hålla klasskampen i ”säkra” banor kommer borgarklassen inte tveka inför att använda militären och mer diktatoriska metoder. Sverige är inget undantag, det visades bland annat i Ådalen 1931.
Borgarna pratar gärna om demokrati när demokrati inte utgör en direkt fara mot kapitalets makt. Men så fort revolutionen knackar på dörren är det andra tongångar som gäller.
Skillnad mellan anarkism och marxism uppstår då det kommer till vad det borgerliga statsmaskineriet ska ersättas med. Marxister anser att arbetarklassen under en övergångsperiod behöver organisera sin egen stat, och att denna arbetarstat bara kan försvinna gradvis – den måste så att säga dö ut av sig själv. Engels uttryckte denna kritik på följande sätt:
Om autonomisterna hade nöjt sig med att säga, att framtidens sociala organisation kommer att medge auktoritet endast inom de gränser som oundvikligen uppdrages av produktionsförhållandena, så kunde man ha kommit till samförstånd med dem. Men de är blinda för alla fakta som göra auktoriteten nödvändig och kämpar lidelsefullt mot detta ord…
[D]e antiauktoritära kräver att den politiska staten skall avskaffas med en gång, innan de sociala förhållanden som frambragt den ännu avskaffats. De kräver att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande.Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finns, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck som dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisien, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet? Alltså: antingen – eller: antingen vet de antiauktoritära inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast förvirring, eller också vet de det, och i så fall förråder de proletariatets sak. I båda fallen tjänar de endast reaktionen.
På samma sätt som strejkande arbetare eller antirasister måste organisera sina egna vakter och funktionärer för att slå tillbaka angrepp från polis, strejkbrytare eller fascister på samma sätt behöver – enligt marxisterna – arbetarna organisera sin egen milis, sin egen maktutövning, och i slutändan sin egen stat för att slå tillbaka eventuella angrepp från borgarklassen.
Hittills genom historien har ingen styrande klass (eller samhällsskikt) gett ifrån sig makten frivilligt. Borgarklassen kommer inte att bara passivt titta på om arbetarna försöker ta över deras företag, fastigheter och finanstillgångar.
De flesta anarkister är inte mot våld, t ex i kampen mot kapitalismen. Men vad är våld? Våld är alltid en form av maktutövning. De förtrycktas våld är ju en form av maktutövning visavi förtryckarna. Och staten är ingenting annat än en organiserad våldsapparat. Den fråga man då måste ställa sig är varför det individuella, decentraliserade våldet skulle vara ”bättre” än det organiserade, centraliserade? Är det inte så att det okontrollerade, decentraliserade våldet sammantaget inte innehåller färre excesser än det centraliserade?
De pacifistiska anarkisterna är då mycket mer konsekventa. Men var och en med lite erfarenhet av dagens samhälle förstår att ”vända-den-andra-kinden”-tanken mest är användbar för förtryckarna, nämligen då den predikas till de förtryckta att inte göra motstånd. Om våld eller åtminstone hot om våld är det enda sättet för de förtryckta att få bort förtryckarnas våld då rentvår man ju inte sitt eget samvete genom att gå emot varje form av våld eftersom man i det fallet bidrar till att bibehålla förtryckarnas våld.
Stalinismen
Men Östeuropa då? Bakunin hävdade redan på 1800-talet:
Ta den vildaste revolutionär och sätt honom på Rysslands tron eller ge honom den diktatoriska makt som alla revolutionens spolingar drömmer om, och inom loppet av ett år kommer denne revolutionär att vara värre än tsaren själv.
Är inte detta en lysande förutsägelse av att den marxistiska tesen om proletariatets diktatur oundvikligen måste leda till despotism, en bekräftelse av att stalinismen är den logiska fortsättningen på marxismen?
När arbetarna tog makten i Ryssland 1917 organiserade kapitalisterna och de gamla godsägarna (”de vita”) en kontrarevolution, vilket ledde till inbördeskrig som rasade i flera år. Där de vita gick fram slaktades revolutionärerna, pogromer organiserades mot judar och järnhård diktatur infördes. De fick stöd av utländska arméer som invaderade Ryssland. Arbetarna kunde bara segra över de vita genom att organisera sin egen stat och sin egen armé – den Röda Armén.
Behovet av en sådan arbetarstat kommer inte att försvinna förrän arbetarna segrat i internationell skala. Först därefter kan staten börja dö ut.
Det misstag som anarkisterna gör är att de ser staten som ett ont i sig, i sin isolering från de övriga samhälleliga förhållandena, och inte som ett instrument för en viss klass eller samhällsskikt att försvara sina intressen. Det finns alltid en social grund för staten.
I Sovjetunionen på 20-talet förvandlades staten från att vara ett instrument för världsrevolutionen till att i allt högre grad försvara en privilegierad stalinistisk byråkrati mot arbetarklassen. Arbetarstaten degenererade. Revolutionen led nederlag i andra länder och isolerades till det underutvecklade Ryssland, där det egentligen inte fanns några förutsättningar för socialism. Och underutveckling skapar ojämlikhet. Staten i Ryssland började inte dö utan blev istället allt brutalare i sitt försvar av de nya privilegierade i samhället.
Om arbetarna tar makten måste de förstås ta till motåtgärder för att inte en ny byråkrati ska ta ifrån dem styret. Några av de krav som borde ställas på en genuin proletär diktatur (”diktatur” i bemärkelsen maktutövning och inte minoritetsstyre) är:
1) Alla makthavande funktionärer inom staten ska väljas och kunna återkallas när som helst.
2) Dessa ska leva på en arbetarlön och inte ha några privilegier, vilket ska motverka maktkorruption.
3) Rotation på posterna. När alla är byråkrater blir ingen byråkrat.
4) Ingen stående armé utan ett beväpnat folk. Om majoriteten är beväpnad kommer en liten minoritet att ha ytterst svårt att påtvinga sin vilja över samhället.
5) Fria fackföreningar och frihet för alla partier, utom fascistiska och de som med våld försöker störta den proletära demokratin, att ställa upp i val och propagera för sina idéer.
En stat som är organiserad på ett sådant sätt skiljer sig radikalt från den borgerliga statsformen. Den förra utgör egentligen ingen riktig stat utan en halvstat – ett mellanting mellan statsmaskineri och statslös kommunistisk organism. I motsats till den borgerliga statsformen görs ingen åtskillnad mellan beslutande och verkställande makt. När så i den proletära demokratin, som alltså också är en proletär diktatur, hela folket involveras i både beslut och verkställande av besluten, växer halvstaten så att säga samman med hela samhället vilket i sig självt gör att den börjar dö bort.
Den stalinistiska staten var å sin sida mer lik den borgerliga statsformen, där byråkratin, militären och polisen kom att avskilja sig från och resa sig över det övriga samhället.
Idag är förutsättningarna för en arbetarrevolution ganska annorlunda. Arbetarklassens och fackföreningsrörelsens styrka är mycket större än den var i Ryssland 1917. Analfabetismen är i stort sett utrotad, och arbetarna är potentiellt sett bättre rustade att ta över styret i samhället. Händelserna i Östeuropa 1989 visade hur snabbt en revolution idag kan spridas, inte minst pga informationsteknologins utveckling, från ett land till ett annat. Dessutom kan arbetarklassen idag dra lärdomar av stalinismens misslyckande.
Dessa faktorer talar mot en ny stalinistisk utveckling om arbetarklassen skulle ta över statsmakten.
Kronstadt
Ett exempel som anarkister brukar lyfta fram för att visa att stalinismen var en förlängning av leninismen är bolsjevikernas undertryckande av ett uppror i Kronstadt, en flottbas utanför Petersburg, år 1921. Kronstadt avlivade myten om den proletära staten, menade anarkisterna senare (påpekas bör dock att anarkister inte spelade någon roll i dessa händelser). Eller för att låta Guérin lägga fram anklagelsepunkten:
Bolsjevikledarna hade en gång för alla identifierat revolutionen med kommunistpartiet och allt som gick i stäv mot denna myt kunde i deras ögon inte vara annat än ”kontrarevolutionärt”. De såg hela den marxistisk-leninistiska lärobyggnaden repas upp. Kronstadt föreföll dem så mycket mer skrämmande, som de själva regerade i proletariatets namn och plötsligt konfronterades med en oppositionsrörelse av ovedersägligt proletär karaktär. Dessutom hade Lenin nu en gång fått för sig att enda alternativet till hans partidiktatur var tsardömets återinförande. Makthavarna i Kreml resonerade likadant år 1921 som deras efterföljare hösten 1956: Kronstadt var föregångare till Budapest.
Men Kronstadt-incidenten måste förstås utifrån de förhållanden som rådde i Sovjet i början av 20-talet. Landet hade genomgått först första världskriget och sedan ett inbördeskrig. Svält och misär ledde till ett gryende missnöje, främst bland bönderna. Men alla behoven kunde inte tillfredsställas, man vara tvungen att ransonera med resurserna. Inte heller anarkisterna skulle ha kunnat skapa varor ur intet.
Under dessa år slogs Röda armén flera gånger mot kosacker, bönder och även vissa arbetarskikt. Varför lyfter då allt från borgare till reformister och anarkister fram Kronstadt som ett speciellt exempel? Detta beror på den heroiska roll som Kronstadt-matroserna hade spelat under Oktoberrevolutionen, vilka nu alltså bolsjevikerna riktade sina vapen mot. Men mellan Kronstadt 1917 och Kronstadt 1921 var det en stor skillnad. Under inbördeskriget hade Kronstadts avantgarde skickats till fronten, kvar fanns de med lägst revolutionär medvetenhet.
I en krigssituation kan inte samma spelregler gälla som i fredstid. Upprorsmakarna i Kronstadt deklarerade att de inte längre erkände sovjetmakten och arresterade två sovjetiska kommissarier. Detta var en direkt utmaning av sovjetmakten som statsmakt, vilket underminerade möjligheten till att uppnå en fredlig lösning. Till sitt förfogande hade rebellerna en förstklassig flottbas (som låg bara 25 kilometer från Petersburg), stridsfartyg, tungt artilleri, maskingevär, osv. Skulle inte sovjetmakten ha agerat snabbt låg en dödlig fara i situationen. Eller som Trotskij senare beskrev det:
Bundna varken av tid eller plats, vill de dilettantiska kritikerna mena att allting skulle ha kunnat slutat till allas belåtenhet om bara revolutionen hade lämnat de upproriska matroserna ifred. Tyvärr, skulle inte den världsomspännande kontrarevolutionen på några villkor ha lämnat dem ifred. Kampens logik skulle i fästningen ha gett en övermakt åt extremisterna, d v s de mest kontrarevolutionära elementen. Försörjningsbehovet skulle ha skapat ett direkt beroende av utländsk bourgeoisie och deras ombud, de Vita emigranterna. Alla de nödvändiga förberedelserna för att det skulle gå den vägen hade redan gjorts. Under liknande förhållande skulle, i hopp om ett lyckligt slut, bara människor som de spanska anarkisterna eller POUM-isterna ha väntat passivt. Bolsjevikerna tillhörde lyckligtvis en annan skola. De ansåg det vara deras plikt att släcka elden så fort den hade tänts, för att på så sätt reducera antalet offer till ett minimum.
Man kan förstås alltid diskutera huruvida Trotskij och bolsjevikerna verkligen hade gjort en korrekt bedömning av Kronstadtsituation. Kanske om bolsjevikerna hade agerat annorlunda kunde man ha undvikit lidande och blodsutgjutelse. Och så kan man också resonera kring varje slag, må det vara krig eller strejk (i strejkfallet huruvida man verkligen hade behövt spöa upp strejkbrytare). Här finns ingen perfekt ”mall” hur revolutionärer bör agera vid varje situation, det blir upp till att göra en konkret bedömning.
Men Kronstadt-fallet reduceras ytterst till ett par principiella frågeställningar: Ska en revolution ha rätt att försvara sig? Och ska den ha rätt att försvara sig även gentemot klassfränder som – kanske i god tro utan att veta att de utnyttjas av reaktionära krafter, kanske i ren desperation – handgripligen attackerar eller hotar revolutionen?
I Spanien, 15 år efter Kronstadt, visade anarkismen vad den hade för svar på dessa frågor, som vi strax ska komma till.
Reformisternas invändningar när det gäller Kronstadt är förstås rent hyckleri. Om man, till skillnad från anarkisterna, accepterar existensen av en stat måste man också acceptera dess rätt att försvara sin ensamrätt att utöva våld inom sitt territorium (vilket är en del i definitionen av en stat). Medan reformister accepterar den borgerliga statens rätt att existera som stat vill de alltså beröva den proletära staten denna rätt. Marxisters inställning är den omvända.
”Val är kontrarevolution”
Anarkismens avståndstagande från staten har gjort att den också är motståndare till att ställa upp i parlamentsval och förespråkar valbojkott. ”Den allmänna rösträtten är kontrarevolution”, uttryckte en gång Bakunin. Daniel Guérin skriver på samma tema:
Makten korrumperar, arbetare som väljs till riksdagsmän och flyttas upp på en borgerlig levnadsstandard för att bli politiker i stället för arbetare, kommer att förborgerligas och kanske bli borgerligare än borgarna själva.
Och är det inte en utmärkt beskrivning av vad som har skett med socialdemokraterna?
Marxister hyser inga illusioner om parlamentsval. Marx menade att i en borgerlig demokrati hålls val var tredje eller sjätte år för att ”avgöra vilken medlem av den härskande klassen som skulle företräda och förtrampa folket”. Det är knappast troligt att det skulle gå att rösta bort kapitalismen i allmänna val. Alla historiska erfarenheter har hittills visat att om ett framröstat arbetarparti skulle hota kapitalisternas egendomar, har borgerligheten inte tvekat att använda sig av valutaflykt, valfusk och i slutändan militärkupper.
Men revolutionära socialister kan också utnyttja allmänna val. Att ställa upp i val innebär att socialister kan sprida sina idéer till bredare skikt, det vore idiotiskt att i alla lägen avvisa den möjligheten. Den allmänna rösträtten och fackliga rättigheter är trots allt något som arbetarrörelsen tillkämpat sig i hård strid mot högern. Valbojkott innebär att man ställer sig ”neutral” i många viktiga frågor för arbetarklassen, t ex då valet står mellan en borgerlig och en socialdemokratisk regering (av sådana orsaker finns det anarkister som röstar i val, men dessa bryter ju då mot sina egna principer).
Till skillnad från vänsterpartiet kan inte marxister vara några hängivna anhängare av riksdagsförhandlingar och parlamentariska akrobatkonster. Kampen avgörs på gator och torg. Men om revolutionära socialister skulle kunna vinna positioner i riksdag eller kommunfullmäktige skulle dessa kunna användas i kampen utanför. Man kan bara föreställa sig vilka mobiliseringar vänsterpartiet skulle ha kunnat göra mot nedskärningar som drabbar arbetarklassen, om det hade använt sig av alla sina riksdags- och kommunfullmäktigeledamöter för mobilisera till protester istället för att stödja dessa nedskärningar.
I syfte att motverka integreringen i den borgerliga staten av arbetarrepresentanter, borde socialister bl a kräva att arbetarpolitiker ska leva på arbetarlön.
Mot sociala reformer
De ”rena” anarkisterna har även varit motståndare till att man ska kämpa för sociala reformer inom staten. Det sistnämnda skapar bara illusioner om systemet. Sjukvård, skola och barnomsorg är ju en del av den borgerliga staten (vilket i för sig marxister skulle hålla med om, men dra andra slutsatser utifrån)! George Woodcock, själv sympatisk till anarkismen, skriver i sin bok Anarkismen:
[D]e anarkister som följde på Bakunin och Kropotkin var politiska och sociala absolutister, och de ådagalade ett oändligt och konsekvent förakt för delreformer eller för det slags förbättringar av arbetsförhållanden och löner som fackföreningar eftersträvade och välvilligt inställda arbetsgivare erbjöd.
Anarkister och marxister tillhörde ett tag samma organisation Första internationalen, som bildades 1864. En av de största stridsfrågorna mellan dessa var huruvida man skulle vara för eller emot offentlig, kostnadsfri utbildning. Mutualisterna, som hyllade den ”lilla” enheten, familjen, ansåg att det var familjefaderns och inte statens uppgift att organisera skolundervisningen.
Men det är just i kampen för förbättringar och mot nedskärningar som arbetarna kommer dra slutsatsen att marknaden inte kan garantera en välfärd åt alla, och att hela systemet borde bytas ut. Ingenting säger att bara för att arbetarna får det mycket sämre skulle de vara mer benägna att göra revolution. Det kan tvärtom ha en nedbrytande effekt och göra att de blir alltför upptagna med den omedelbara kampen för det dagliga brödet. Segrar i kampen stärker å andra sidan arbetarklassens självförtroende och stimulerar den ofta att gå vidare.
Idealsamhället
Vilket alternativt samhälle och ekonomiskt system vill då anarkisterna ha? Här kan meningarna gå isär mellan olika anarkister. Förslagen varierar allt från en fri marknad där företag konkurrerar för att sälja sina varor, till ett system av gemensam egendom där varor produceras av oberoende kommuner och där distributionen sker efter behov. Ett gemensamt drag har dock varit federalismen, den frivilliga sammanslutningsformen, decentraliseringen som ställts i motsats till centralismen. Bakunin sammanfattade detta ideal i följande ordalag:
Varje individ, varje sammanslutning, varje kommun, varje provins, varje region, varje nation har den absoluta rätten att förfoga över sig själv, att sammansluta sig eller inte sammansluta sig, att alliera sig med vem de vill och bryta allianserna, utan någon hänsyn till vad man kallar hävd eller till vad grannarna tycker.
Marknadsliberalerna
Individualanarkismens utgångspunkt är att alla i grunden tjänar på en fri marknad utan någon som helst statlig inblandning. Skatter ska avskaffas, eftersom de strider mot individens suveränitet, och socialhjälp ska bedrivas i form av privat välgörenhet. Individualanarkismens inställning i förhållande till kapitalismen har ändrats ganska drastiskt de senaste hundra åren.
De tidiga individualanarkisterna såg sig själva som en del av den socialistiska rörelsen, och förordade att pengar skulle ersättas med ett slags ”arbetstidssedlar”. På så sätt skulle ingen tjäna mer än den arbetsinsats personen ifråga lade ner i sitt arbete. En del av dem (t ex Tucker) menade att en helt fri marknad var den där de fyra huvudmonopolen – pengar, land, tariffer och patent – hade avskaffats. Räntan skulle då falla mot noll, och alla arbetare skulle då få möjlighet att starta företag. Hur pass jämlik anarkin skulle bli hade dock dessa individualister delade meningar om.
De senare individualanarkisterna har däremot ingenting emot att kallas för ”anarko-kapitalister”. Stora ojämlikheter mellan arbetare och kapitalister är något som måste accepteras. Det som istället ska attackeras är statens intervention på marknaden, som låter några producenter tjäna monopolprofiter. Här möter vi tydligt en anarkism som står långt på högerkanten. Men eftersom denna riktning även i ord lämnar socialismen och öppet ställer sig på kapitalistklassens sida borde den enligt min mening egentligen inte hänföras till anarkismen.
Mutualisternas ”inbördes hjälp”
Proudhon, som hade en viss förkärlek till att förena fullkomliga motsatser, skulle kunna sägas representera ett slags kompromiss mellan de båda ”extremerna” inom anarkismen. Han menade nämligen att hans ekonomiska system – ibland kallat för mutualism – jämkade samman egendom och kommunism.
Proudhons syn på privategendomen var minst sagt motsägelsefull. Å ena sidan menade han att egendom är en källa till oförrätt och utsugning, att ”egendom är stöld” (vilket också är ett motsägelsefullt uttryck, eftersom beteckningen ”stöld” förutsätter att man utgår från ett viss egendomsförhållande). Å andra sidan tog han inte avstånd från den privata äganderätten av produktionsmedlen, i den mån han uppfattade den som en garanti för personligt oberoende.
Detta är en fullkomligt statisk syn på egendom. Det enda förhållandet då privat ägande av produktionsmedel inte är en källa till utsugning, utan istället en garanti för personligt oberoende, är då alla är småföretagare och ingen anställd. Men detta motsvarar förkapitalistiska produktionsförhållanden. I t ex USA på slutet av 1700-talet var ungefär 80 procent av befolkning egna näringsidkare, men så var också USA vid den tiden ett utpräglat jordbruksland. Så fort produktivkrafterna utvecklades och industrialiseringen tog fart hårdnade konkurrensen, vilket ledde till uppkomsten av större och därför mer effektiva ekonomiska enheter. Det småborgerlig produktionssättet ersattes med det kapitalistiska. Små egendomar är ett förstadium till stora egendomar och exploatering. Det var inte för inte som Marx kallade Proudhons socialism för en ”småborgerlig socialism”.
Konkurrensen var för Proudhon ett ”uttryck för en sociala spontaniteten”, en garanti för produktionsföreningarnas ”frihet”. Dessutom utgör den en stimulans, utan den skulle det bara ske ett ”förslappande”. Han hävdade:
Socialismens mest beklagliga misstag är att ha betraktat konkurrensen som skadlig för samhället. Det kan aldrig bli tal om… att avskaffa konkurrensen… Vad det gäller är att finna dess motvikt, jag skulle gärna säga dess polis.
Proudhons modell var en utbredning av arbetarkooperativ, som även skulle konkurrera sinsemellan. Varje ansluten individ skulle ha del i företagets tillgångar och vinster i proportion till nedlagt arbete, och när som helst få innestående medel utbetalda om denne önskade utträde från sammanslutningen. En ”Folkbank” skulle ge ut ”arbetssedlar” och tillhandahålla räntefria lån. Egendom skulle alltid knytas till arbete. En bonde skulle t ex äga det land han brukade, men han skulle inte få hyra ut det till någon annan. Under ett sådant system skulle inkomsterna bara variera i proportion till nedlagt arbete, och en hög grad av jämlikhet skulle därför råda.
Dessa förhållande skulle dock inte garanteras genom en statsmakts intervention, utan genom att alla uppvisade en tillräcklig solidaritet eller åtminstone en långsynt själviskhet. En högst motsägelsefull konstruktion, eftersom ju konkurrens bygger på att alla försöker berika sig på varandras bekostnad!
Proudhon försökte själv skapa och stödja arbetarkooperativ och arbetarföreningar, som genom sin överlägsenhet gradvis skulle kunna fösa kapitalismen åt sidan. Nu gick det inte så som Proudhon hade hoppats. De flesta av dessa ”experimentföretag” konkurrerades antingen ut eller började gradvis utvecklas i kapitalistisk riktning.
I samma anda såg ett tag en del anarkister Jugoslavien som en modell. I tex SACs Principförklaring kunde man läsa att självförvaltning ”med framgång tillämpats exempelvis i Jugoslaviens arbetarråd och i de organiserade arbetsbytena i Kina”. I Jugoslavien försökte man sig på att ge arbetarna ”den lokala makten” över det egna företaget, medan stalinisterna behöll den centrala makten. Men detta försök i ”marknadssocialism” skapade stora ekonomiska skillnader mellan olika företag och inte minst regioner.
Kollektivister och kommunister
På 1860-talet började anarkismen – med Bakunin som frontalfigur – röra sig i en annan riktning, och sökte anpassa den anarkistiska hållningen till ett samhälle med växande industri. Proudhons krav på individuell äganderätt ersattes med idén om förfoganderätt genom frivilliga institutioner. Man tog avstånd från arvs- och besittningsrätten och kom därmed i motsatsförhållande till Proudhons mutualistiska efterföljare inom Första Internationalen. Dock skulle den enskilde arbetaren alltjämt tillförsäkras rätten att utnyttja sin egen individuella produktion och inkomster fördelas i förhållande till nedlagt arbete.
Dessa anarkister kallade sig för ”kollektivister”, för att distansera sig från Marx´ anhängare som kallades för ”kommunister”. I motsats till den kommunistiska maximen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” trodde kollektivisterna istället på den radikalt annorlunda formuleringen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter hans gärningar”.
Under slutet av 1870-talet tog Kropotkin och hans ”anarko-kommunistiska” anhängare ett ytterligare steg. De ansåg att behovet och inte arbetsinsatsen borde utgöra fördelningsgrunden. De menade att medan kollektivisterna, till skillnad från proudhonisterna, tog avstånd från de borgerliga marknadsmekanismerna inom produktionens område, så uppfann de åter när det kom till distributionen. Eller som Kropotkin uttryckte det:
[K]ollektivisterna börjar med att proklamera en revolutionär princip – avkaffandet av privategendomen – och sedan förnekar de den, inte senare än de proklamerar den, genom att framhålla en organisering av produktion och konsumtion som har sitt ursprung i privategendomen… nåväl, för oss är det uppenbart att ett samhälle inte kan grundas på två absolut motsatta principer…
I det kommunistiska samhället skulle löne- och utbytessystemet avskaffas. Pengar skulle också försvinna eftersom de inte längre skulle ha någon funktion. Idealet skulle vara att varor skulle finnas i en så pass tillräcklig mängd att var och en bara skulle kunna ta vad han eller hon behövde.
Någon vattentätt skillnad mellan kollektivister och anarkokommunister finns dock inte. En del anarkokommunister skulle mena att övergången till full kommunism måste ske omedelbart, andra skulle säga att övergången till kommunismen kommer att ske gradvis, där olika ekonomiska arrangemang prövas och förkastas. Bakunin själv uteslöt inte möjligheten av att hans system frivilligt skulle kunna utvecklas mot kommunism.
Skillnader mot marxismen
Anarkokommunismen skulle kunna sägas vara den gren av anarkismen som står närmast marxismen. Det som skiljer de två åt är dels på frågan om huruvida staten är nödvändig under övergångsperioden och dels på frågan om huruvida produktionen ska organiseras på ett decentraliserat eller centraliserat sätt.
Marxister strävar självklart också efter ett idealsamhälle som bygger på att det inte finns något tvång. Men ett sådant samhälle går inte att skapa över en natt. Även efter det att arbetarklassen segrat i internationell skala, kommer det för en tid att finnas ekonomiska skillnader mellan individer och regioner. Utjämning mellan dessa skulle t ex kunna ske via en progressiv beskattning. Men penningekonomi och skatter är något som i grunden hör till ett bristsamhälle som oundvikligen måste vara ett ekonomiskt ojämlikt samhälle. Och om ojämlikheter tillåts växa sig allt starkare kan de leda till återuppkomsten av klasser. Det samhälle vi talar om har sålunda fortfarande ett behov av en reglerare, en makt, eller helt enkelt en stat, som både försvarar rådande ojämlikheter men som också aktivt verkar för att minska dessa genom en omfördelning av resurser.
Först under ett överflödssamhälle, som kan tillfredsställa alla de materiella behoven, kan staten fullständigt dö ut och förpassas till historiens skräphög. Ett sådant samhälle kan självklart inte bygga på konkurrens, eftersom konkurrens förutsätter ojämlikhet (varför annars konkurrera?). Ett sådant samhälle behöver ingen reglerar och kan bygga på fullständig frihet, just därför att drivkraften att berika sig på andras bekostnad och att förtrycka kommer att försvinna.
Marxismens kommunistiska samhälle är ganska likt det samhälle Kropotkin talade om, ett samhälle där inbördes hjälp råder. Men människan i ett sådant samhälle måste vara helt annorlunda än dagens människa, och en sådan människan kommer att växa fram först generationer efter det att kapitalismen har störtats. Människan förändras inte över en natt. Det som skiljer marxismen och anarkokommunismen är därför framför allt vägen till slutmålet.
Det som möjligen skulle skilja marxismens och anarkokommunismens slutmål, är att den senare (liksom den övriga anarkismen) betonar att produktionen i så hög grad som möjligt måste vara decentraliserad. Alltför mycket centralism skulle nämligen innebära någon form av externt tvång.
Anarkokommunisterna vill att produktionen ska vara organiserad lokalt, där den lokala kommunen ska utgöra grundstenen. Varje distrikt kommer då att vara mer eller mindre självförsörjande, och producera sin egen mat och det mesta av de industrivaror man konsumerar. Här måste anarkisterna visa hur industrin kan splittras upp i mindre komponenter, utan att den för den skull blir mindre effektiv. Ofta sätter de då sina förhoppningar i radikala förändringar inom teknologin. I de fall då produktionen måste organiseras på ett nationellt eller internationellt plan, ska den federala principen råda, där arbetare i varje lokal kommun frivilligt ska kunna ingå i överenskommelser om en sådan samordning.
Här återkommer ett reaktionärt, småborgerligt drag inom anarkismen. Den lokala organiseringen av produktionen är just något som hör en svunnen tid till, en förkapitalistisk era. Om kommunismen ska utgöra ett högre stadium hos människan kan det inte vara meningen att gå tillbaka till en mindre utvecklad produktionsform. Idag är ekonomin nästan helt internationaliserad, men uppsplittrad i nationalstater och enskilda privata företag då det kommer till beslutsfattandet. En av kommunismens huvuduppgift måste vara att föra själva världsekonomin under mänsklighetens kollektiva kontroll.
Enligt marxismen bestäms egendomsrelationerna ytterst av produktivkrafternas nivå och omfång. Större ekonomiska enheter markerar i förlängningen en högre produktionsnivå. En lokalistisk uppsplittring av samhället skulle däremot riskera att få reaktionära konsekvenser, och i förlängningen återuppliva bristsamhället, kampen för tillvaron och därför också ojämlikheten.
Eller för att ta ett exempel ur anarkismens egen historia. Under spanska inbördeskriget genomfördes experiment med arbetarkooperativ och självförvaltning i större skala, i linje med anarkismen. Efter ett tag kunde det dock noteras en tendens till företagsegoism, genom att varje produktionsenhet mest sörjde för sina egna intressen. Det fanns rika kollektiv och fattiga kollektiv. En del kunde klara att betala ut relativt höga löner, medan andra inte ens lyckades bära kostnaden av samma löner som före revolutionen, o s v. Vid en facklig sammankomst beslöts därför att man skulle samordna produktionens skilda sektorer inom ramen för en allmän, central plan (!!!) för att undvika konkurrens och splittring av resurserna.
Ingenting säger heller att mindre enheter skulle vara mindre förtryckande än större enheter, vilket en del anarkister tycks tro. Familjen är ett bra exempel på motsatsen. Ytterst handlar det om maktförhållandena inom dessa enheter.
Spanska inbördeskriget
Var det någon gång i historien som anarkister fick en möjlighet att förverkliga sitt idealsamhälle var det i Spanien på 30-talet. Det tillfället fick de inte bara en gång utan ett flertal gånger. Då kunde den anarkistiska fackföreningen CNT räkna sina medlemmar i miljoner.
Vid de allmänna valen 1933 propagerade anarkisterna energiskt för valstrejk, vilket bidrog till att en starkt arbetarfientlig höger kom till makten för två år framåt. 1934 inbjöds högerextremisterna i den borgerliga regeringen. Socialistpartiet utlyste generalstrejk. I Asturien reste sig arbetarna med vapen i hand, inom tre dagar hade de i praktiken tagit makten i Asturien. Ifall denna rörelse hade fått stöd i resten av Spanien skulle arbetarna troligen ha erövrat makten i hela landet. Men i Madrid och Katalonien ställde sig CNT vid sidan av denna kamp och beskrev den som ”en kamp mellan politiker”. Det var bara i Asturien som CNT kämpade vid sidan av sina socialistiska systrar och bröder. Under den efterföljande repressionen fraktades Francos trupper till Asturien i tåg körda av lokförare med CNTs medlemskort i fickan…
När Franco och militären påbörjade sitt fascistuppror i juli 1936 skred massorna åter till verket. Arbetarna i de anarkistiska fackföreningarna tog i princip makten i Katalonien. Fabriker togs över av arbetarna, som valde kommittéer för att styra dem. Den enda väpnade styrkan i Katalonien var arbetarmilisen. Den enda identitetshandlingen som gick att använda var medlemskort i fackföreningarna.
Det som hade behövts för att slutföra revolutionen var att arrestera den borgerliga, katalanska regeringen och proklamera att arbetarna tagit över styret, och att organisera upp alternativa maktorgan och militär för att bemöta hotet från kontrarevolutionen.
Men de anarkistiska ledarna sa att de inte kunde ta makten för att anarkister i princip var emot att bilda regering, de var ju motståndare till all makt även arbetarmakt. Den anarkistiska tidningen Solidaridad Obrera konstaterade:
Om vi hade velat ta makten skulle vi absolut ha kunnat göra det… Men vi är emot diktatur.
Det betydde att det som de anarkistiska arbetarna och fattigbönderna tillkämpat sig så småningom kunde återlämnas till kapitalisterna och godsägarna.
Några månader efter händelserna 1936 när Franco fortsatte att rycka framåt bytte de anarkistiska ledarna fullkomligt ståndpunkt och gick med i folkfrontsregeringen, som var en koalition mellan arbetarpartier och ”antifascistiska” borgare. Anarkisterna blev en del av den borgerliga staten. Här fick anarkisternas klasslösa analys av staten sitt mest konkreta uttryck (enligt logiken: ”vi är emot alla statsmakt, men om vi ändå måste bli en del av statsmakten så kan den ju lika gärna vara borgerlig, eftersom alla stater är lika dåliga”).
Men detta var en väg till nederlag. Kampen mot fascismen i Spanien kunde bara vinnas med revolutionära medel, som gav arbetarna och fattigbönderna någonting att slåss för. De borgare som ingick i koalitionsregeringen gjorde allt för att sabotera arbetarkampen. Dessa var av naturliga skäl mer rädda för en arbetarrevolution än för fascismen.
Under händelsernas gång började den mest stridbara delen av anarkismen, som kallades för ”Durrutis vänner”, röra sig i riktning mot en marxistisk position. Den lilla trotskistiska grupp som fanns i Spanien förespråkade att arbetarna skulle ta makten genom att bilda försvarskommittéer och arbetarråd. Detta fick stöd av den anarkistiska vänstern och ungdomsdelen, ”Durrutis vänner” förespråkade exempelvis en ”revolutionär junta”.
Men denna opposition till de anarkistiska metoderna kom tyvärr alltför sent. Den 27 mars 1939 kunde Francos trupper inta Madrid i stort sett utan att möta motstånd. Den spanska arbetarklassen fick betala dyrt för de anarkistiska ledarnas misstag: 40 år av mörker och fascistiskt barbari.
Federalism
Den ryske anarkisten Voline beskrev anarkismens grundläggande idéer om organisation i följande ordalag:
Organisationen ska inte utgå från ett centrum som skapats i förväg för att sedan lägga under sig det hela och ordna allt centralt, utan tvärtom ska den utgå från alla punkter, för att sedan utmynna i samordningsknutar, naturliga centra med uppgift att upprätthålla förbindelser med alla dessa punkter.
Denna mer lösa och frivilliga organisationsform kallar anarkister för federalism, som de ställer i motsättning till centralismen.
Anarkisterna brukar vara mot all form av centraliserat agerande och disciplin, t ex att ha vakter på antirasistiska demonstrationer. Anarkisterna tycker att alla ska få göra precis vad de vill. För polisen respektive fascisterna är det förstås mycket lättare att attackera och upplösa en sådan uppsplittrad samling. Men om vi vill vinna striden behöver alla dra åt samma håll, något som anarkisterna tycker är ”auktoritärt”.
De förtrycktas och exploaterades fiender – regeringen, polisen, fascisterna, SAF, borgarna – är redan centraliserade. För att vi ska kunna kämpa mot dem behövs en centraliserad organisationsform och centrala kampanjer.
Anarkistiska grupper har alltid haft stora problem att skapa riksomfattande, för att inte tala om internationella, strukturer. Alla de olika anarkistiska smågrupperna är ju ”autonoma” och har inget egentligt ansvar gentemot varandra.
Enligt marxismen handlar det istället om att kombinera centralism med demokrati och inflytande underifrån. Att dagens arbetarrörelse är odemokratisk och byråkratisk beror inte på att den är centraliserad, utan på mer materiella faktorer. Formen har alltid ett innehåll.
Byråkratin själv är en organisationsform som växt fram under kapitalismen, och kommit att dominera de flesta organisationer som verkar inom detta system. I den reformistiska arbetarrörelsen ligger det i den privilegierade byråkratins intresse att begränsa de vanliga medlemmarnas inflytande. Det sker en uppdelning mellan å ena sidan halvaktiva och passiva medlemmar, som formellt har den beslutande makten, samt å andra sidan den aktiva ombudsmannakåren, som är den som verkställer besluten. Ett sätt att motverka en sådan utveckling inom en revolutionär organisation är att tillämpa kaderprincipen, att bara ha medlemmar som är aktiva och som hela tiden försöker skola sig själva. En sådan medlemskår, vilken både beslutar och verkställer besluten, blir då en motvikt mot olika byråkratiseringstendenser.
Ingenting säger heller att det blir mera demokratiskt med en decentraliserad organisationsform. Anarkisterna brukar själva inte vara speciellt demokratiska. De ”rena” anarkisterna, speciellt de som är mer individualistiskt inriktade, genomför inga omröstningar och väljer inga ledare. Det vore att förtrycka minoriteten. Om omröstningar sker är de inte bindande. Men det blir i så fall den som skriker högst som får sin vilja igenom.
Eller som George Woodcock skriver:
Ingen uppfattning om anarkismen är avlägsnare från sanningen än den som betraktar den som en ytterlighetsform av demokrati. Demokratin förfäktar folkets, anarkismen personens suveränitet… individen avstår från sin suveränitet genom att överlåta den på en representant. Sedan han gjort detta, kan beslut fattas i hans namn över vilka han inte längre har någon kontroll. Detta är orsaken till att anarkisterna betraktar röstning som ett svek mot friheten såväl symboliskt som reellt… Framför allt avvisar anarkisten majoritetens rätt att påtvinga minoritetens vilja.
I små konspiratoriska grupper råder inte heller särskilt mycket demokrati och medlemsinsyn. Om det inte finns några demokratiska medel för att försöka vinna anhängare till en viss linje, då återstår i extremfallet kanske inte annat än mer auktoritära metoder. Så gjorde sig exempelvis Bakunin känd för både utpressning och t o m för att låta mörda sina motståndare inom den anarkistiska rörelsen.
De flesta anarkister, speciellt de som har något slags massinriktning, brukar dock inte helt ta avstånd från den demokratiska formen för att ta beslut, utan pratar istället om direktdemokrati som de ställer i motsättning till den representativa demokratin.
Syndikalismen
Anarkismen kunde i viss mån ”återuppstå” i början av 1900-talet, genom att vända sig i bredare skala till arbetarklassen, i form av syndikalismen. Anarkosyndikalismen dominerade under lång period den franska fackföreningsrörelsen och spelade en viktig roll inom de holländska och italienska arbetarrörelserna. Men syndikalismen var delvis ett avsteg från anarkismen och innebar en fastare organisering, även om den tog avstånd från den politiska kampen och deltagande i val.
Syndikalismen säger att det räcker med facket för att förändra samhället. Men en fackföreningen måste försöka samla så många arbetare som möjligt i kampen mot arbetsgivarna, och kan inget annat än rymma många olika åsikter. I sådana sammanhang kommer det alltid att finnas ett tryck att anpassa sig till kapitalismens ramar.
Revolutionärt socialistisk medvetenhet uppstår inte ”spontant”, en sådan behöver nämligen bygga både på en längre historisk klasskampstradition och på vetenskaplig analys. För revolutionära arbetare borde det vara viktigt att organisera sig i ett marxistiskt förbund eller parti – som också bör utgöra en del av en international – för att ta kamp mot reformism och för en revolutionärt socialistisk politik inom facket.
I början av 1900-talet växte sig reformismen stark inom arbetarrörelsen, vilket väckte avsmak hos de mer medvetna arbetarna. I Frankrike gick den förste socialisten med i en borgerlig koalitionsregering. I Sverige gick Hjalmar Branting åt höger. Det var under dessa förhållanden som anarkismen och syndikalismen kunde göra nya insteg inom arbetarrörelsen. Anarkism och ultra-vänsterism har alltid varit priset för reformism och svek.
Den ryska revolutionen blev dock en attraktionspol för många syndikalister. Till exempel fick kommunisterna majoritet i franska CGT, som var den första syndikalistiska fackföreningen.
I Sverige bildades SAC 1910 ett år efter nederlaget i storstrejken 1909, ett nederlag som till stora delar berodde på att arbetarrörelsens ledning inte var beredd att på allvar konfrontera arbetsgivarna. SAC har idag ungefär 10 000 medlemmar, motsvarande tre promille av de organiserade arbetarna. Om SAC anser sig företräda en mer radikal politik än den officiella fackföreningsledning vore det förstås mycket mer fruktbart att organisera en opposition inom LO och TCO där de övriga arbetarna finns. SAC har arrangerat flera ”generalstrejker”, men vem har hört talas om dem? SAC är dock inte särskilt radikalt som det ibland låter, utan har sedan början av 1900-talet gått åt höger och blivit alltmer reformistisk. På 70-talet var SAC t ex för en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och folkpartiet.
Direkt aktion
Vad man än kan säga om CNT i Spanien måste man ändå konstatera att anarkisterna där byggde upp en mäktig rörelse. Desto mer skrala ter sig de anarkistiska smågrupper, inte minst dagens.
I slutet av 1800-talet isolerades anarkisterna från arbetarrörelsen. I en sådan situation, och även i tider då klasskampen avintensifieras, brukar vissa anarkister (men även andra revolutionärer) gå över till att tillämpa individuell terrorism eller olika äventyrsaktioner. Då kommer de mest destruktiva sidorna fram hos anarkismen.
Från att i början lyriskt hylla massornas spontanitet som inte behövde någon som helst ledning började anarkisterna beklaga sig över massornas tröghet. Folkets kollektiva handlande måste således väckas! Ett nytt slagord lanserades: ”handlingens propaganda” eller den ”direkta aktionen”. 1881 mördades tsar Alexander II av de ryska populisterna, vilket väckte en hänförelse bland världens anarkister.
En fransk anarkist vid namnet Louis Chaves, som dödade en abbedissa, skrev i samma anda:
Det är inte med ord eller papper vi skall förändra de rådande förhållandena. Det sista råd jag har att ge äkta anarkister, aktiva anarkister, är att följa mitt exempel och beväpna sig med en bra revolver, en bra dolk och en ask tändstickor…
Efter mordet på tsaren kom en ny tsar. Mordet utnyttjades av staten för att legitimera en skoningslös förföljelse av alla revolutionärer som verkade på rysk mark, tills nästan varje militant av någon opinionsskiftning var i fängelse, i landsflykt eller död.
Individualistiska aktioner ger staten ytterligare argument för att öka repressionen mot arbetarna och andra som protesterar. Det gör att sådana smågrupper isolerar sig ännu mera från arbetarklassen, och driver många arbetare att börja stödja polisen. Dessa aktioner kan bara involvera ett fåtal personer, så att inte information om stundade dåd eller sabotage läcker ut till myndigheterna. För polis och militär är det relativt enkelt att ta hand om en liten konspiratorisk grupp, det är inte sällan polisen utplacerat agenter bland dessa grupper för att stimulera en mer terroristisk inriktning. Desto svårare är det att slå ner tiotusentals eller hundratusentals arbetare eller andra förtryckta som demonstrerar och gör uppror.
Sådana här aktioner väcker knappast några större skaror, tvärtom passiviserar de eventuella anhängare. Varför skulle dessa aktivera sig när de har ”sina” hjältar som gör jobbet åt dem. Terroristen och äventyraren ersätter massornas kamp med sig själv. Men revolutionärer kan inte göra revolution, de kan bara ge den en vägledning när den väl kommer.
Individuell terrorism liksom individualistiska aktioner är mer ett uttryck för panikartad desperation, och har vid alla tillfällen ganska snabbt hamnat i en återvändsgränd.
När BZ-rörelsen i Danmark startade som en husockupantrörelse på 70-talet hade den ett ganska stort stöd bland fackföreningar och breda befolkningsskikt. Polisen gick till attack mot ockupanterna och det utvecklades hårda strider. Men husockupanterna kunde vinna fler segrar pga stödet runtomkring. Under 80-talet utvecklades BZ-rörelsen alltmer till ”direkt aktion”. Bland annat genomfördes aktioner mot Shell, där bensinstationer tändes på med eld. Fortfarande kunde BZ mobilisera tusentals anhängare. Men deras folkliga stöd började gradvis försvinna bl a p g a av dessa individualterroristiska metoder. Idag finns BZ inte längre, medan de autonomas anhängarskara minskat kraftigt.
Marxister är självklart inte mot att använda våld i kampen mot förtryckarna (t ex fascister), men anser att denna inte bör ske på ett isolerat, individualistiskt sett utan bör ha en koppling till och förankring i arbetarrörelsen och masskampen.
Finns det ett mönster?
Har vi då blivit klokare av denna genomgång? Hur kan vi sammanfatta anarkismen i dess olika skiftningar? Det vi behöver göra är att försöka uppspåra ett gemensamt mönster i de olika ståndpunkterna som anarkismen framkastar.
Historiskt sett kan anarkismen ses som en av tre ”huvudstrategier” inom arbetarrörelsen, där de andra två utgörs av marxismen och reformismen. I boken Olika riktningar inom arbetarrörelsen från 1909 ville Pannekoek (som först tillhörde vänsterfalangen inom Andra Internationalen och som senare blev rådskommunist) se anarkismen och reformismen som två motpoler. Båda dessa betonar nämligen bara en sida av klasskampen, till skillnad från marxismen som utgår från en dialektisk hållning. Medan rörelsen – det praktiska reformarbetet – är allt och slutmålet – revolutionen – intet för reformismen förhåller det sig tvärtom för anarkismen:
Denna vill inte veta något av småarbetet utan ser bara hän mot slutmålet, mot revolutionen… Av det organiska sammanhang, varigenom socialismen naturnödvändigt framväxer ur kapitalismen, kan den inte se något. Den betraktar sociala reformer inte som ett framsteg utan som en fara, då de skulle kunna göra arbetarna tillfredsställda och därigenom obenägna för en revolution. Den vill inte veta något av ett långsamt arbete för att komma fram utan snarast möjligt med ett enda slag störta kapitalismen…
Då dess naiva, instinktiva klasskänsla som bittert hatar kapitalismen inte förstår hur man samtidigt kan använda det beståendes grund som klasskampplattform, vill den inte veta något av användandet av borgerliga institutioner… Därför drar den sig tillbaka till den fackliga organisationen, där den finner de rena proletärerna med inget annat än sina mot bourgeoisien omedelbart fientliga intressen. Dessa skall bli de revolutionära organen till kapitalismens störtande. Men också här väntar den knåparbetet, ofta ändå mer inskränkt nutidsarbete än i parlamentet. Här visar det sig att massorna kan vinnas och upplysas bara genom ihärdigt småarbete. Anarkismen, som hatar detta småarbete, kan inte i praktiskt dagsarbete omsätta den revolutionära anda den väcker. Men vad som inte låter sig praktiskt omsättas i fruktbärande, kraftigt arbete förflyktigas åter. Med ett par försökta stora aktioners misslyckande inträder missräkning och modlöshet i stället för hänförelse. De sammanfogade organisationerna grusas, om de inte i rätt tid börjar följa den andra taktiken, – vardagsarbetets taktik. De nedsjunker till små diskussionsklubbar, som väntar och hoppas på framtidens ”stora dag” utan att kunna väcka de krafter som skall framkalla den.
I nästa artikel ska vi vidare behandla de allmänna dragen hos anarkismen.