I denna artikel diskuterar Rodney Edvinsson de filosofiska och sociala grundvalarna för anarkismen. Hur kan det framtida anarkistiska samhället legitimeras utifrån historiens utveckling? Kan förändringar i den sociala sammansättningen kunna sägas gynna eller missgynna anarkismen?
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 3, hösten 1997.
Att greppa och kritisera anarkismen är svårt just pga dess flytande karaktär. För att bättre göra det kan det vara klokt att, med risk för upprepning, gå tillbaka till anarkismens allmänna drag. Detta kan också underlätta en förståelse av anarkismens olika skiftningar.
Liberalism och socialism
Den anarkistiske sociologen Nicolas Walter menar att anarkismen kan ses som en utveckling från antingen liberalismen eller socialismen eller både och:
Liksom liberalerna vill anarkisterna ha jämlikhet. Men vi nöjer oss inte med bara liberalism eller bara socialism. Frihet utan jämlikhet betyder att de fattiga och svaga är mindre fria än de rika och starka, och jämlikhet utan frihet betyder att vi alla är slavar tillsammans. Frihet och jämlikhet står inte emot varann utan kompletterar varann.
Dessa två ideal eller motpoler – frihet och jämlikhet – återkommer hos nästan alla anarkister och görs till två absoluta huvudprinciper. På grundval av dessa poler kan vi redan skönja två ”extremer” inom anarkismen: den som starkast betonar individens frihet (individualanarkismen, i dess borgerliga variant på jämlikhetens bekostnad) och den som starkast betonar jämlikheten och solidariteten (anarkokommunismen). Sedan kan vi också skönja en ”mittfåra”, dit majoriteten av anarkisterna antagligen skulle räkna sig.
Dessa absoluta principer ska också enligt anarkismen gälla på handlingens område. Så hävdade t ex Bakunin:
Friheten kan och bör försvaras endast genom frihet. Och man råkar i en farlig konflikt om man vill inskränka friheten under den speciella förevändningen att man vill skydda den.
I liknande ordalag menar Walter:
Det specifikt anarkistiska bidraget… är tvåfaldigt – att framhålla det frihetliga samhället som mål, och att kräva frihetliga metoder för att uppnå det. Detta är egentligen ett enda bidrag, för en av de viktigaste sakerna vi kan lära andra är inte bara att ändamålet inte helgar medlen utan också att medlen bestämmer ändamålet – att medlen är ändamålet i de flesta fall. Vi kan vara säkra på våra egna handlingar, men inte på följderna.
Därav ska man inte acceptera staten ens under en övergångsperiod. Och, enligt anarkopacifister, våld aldrig bekämpas med våld (här uppstår dock en tydlig motsättning för övriga anarkister).
Rent allmänt och på ett rent logiskt plan skulle nog en marxist hålla med dessa principer. I det kommunistiska samhället måste de två vägledande principerna vara frihet och jämlikhet, vilket är det enda sättet att överbrygga den motsättning mellan individ och samhälle som råder under kapitalismen. Generellt sett finns det ett starkt samband mellan medel och mål: ofrihet leder ofta till mera ofrihet, våld till mera våld, makt till mera makt, ojämlikhet till mera ojämlikhet, osv. Det machiavellianska argumentet att ändamålet helgar medlen har ofta används för att legitimera fruktansvärda brott: Stalins utrensningar, båda världskrigen, Ungern 1956, o s v.
Problem uppstår dock när frågan kommer till hur vi ska gå över från ett samhälle byggt på ofrihet och ojämlikhet till ett samhälle byggt på frihet och jämlikhet. Redan själva övergången är en motsägelse: det fria och jämlika samhället framspringer ur det ofria och ojämlika, det statslösa ur det statsdominerade – hur kan det vara möjligt om möjligt alls? Varje ”ren” logiker, metafysiker (som utgår från eviga, oföränderliga kategorier) och moralist får stora svårigheter när de ska förklara sådana övergångar från en kategori till den motsatta.
Kan verkligen under vissa specifika förhållanden det logiskt motsägande gälla: förtryck av förtryckarna vara enda vägen till friheten, expropriering av expropriatörerna leda till exproprieringens bortdöende, en maktform bidra till maktens allmänna upplösning, en stat påskynda statsformens bortdöende, ojämlikhet (t ex i form av positiv diskriminering) vara ett medel för att uppnå jämlikhet?
För att besvara dessa frågor måste vi först besvara vad förtrycket, inklusive klassamhället, beror på, och därefter fråga oss under vilka förutsättningar dessa företeelser kan försvinna.
Historiesyn
Varje revolutionär strömning måste ta ställning till hur den nya ordningen kan bli genomförbar i ljuset av vad man vet om människans natur. Ofta blir revolutionärer fångade i en fälla: de antaganden som är nödvändiga för att göra ens ideal rimliga kan göra det omöjligt att förstå vad som redan har hänt och vad som nu händer. Här uppstår också en motsättning mellan den begränsande strukturen (oavsett om man anser att denna är av ideell eller materiell karaktär1) och aktör. Om mänskligheten rör sig ständigt till allt högre nivåer eller stadier på ett lagbundet sätt vad finns det då för roll att spela för den revolutionära aktören? Om strukturen däremot inte spelar någon roll vad kan vi då egentligen säga om det framtida samhället?
Anarkisterna besvarar inte frågan om den mänskliga naturen och historiens utveckling på ett entydigt sätt.
Egoisternas idealtillstånd
Individualanarkisterna utgår från att människan mest är egoistisk till sin natur och att detta inte kommer att förändras på ett avgörande sätt under det anarkistiska samhället. Men om den mänskliga naturen inte kommer att förändras, hur kan då både anarkin och den nuvarande ordningen vara möjlig?
Individualanarkismen menar att den nuvarande ordning består därför att en liten minoritet – kanske felaktigt – anser att det är till fördel för den själv att exploatera andra istället för att konkurrera på ett fredligt sätt, och att denna minoritet har indoktrinerat majoriteten om statens nödvändiga roll. Denna ordning kan brytas genom upplysning av individerna. Anarkismen kommer att bli möjlig därför att det ligger i de själviska individernas intressen att införa den.
Denna analys är grovt idealistisk i flera bemärkelser. Dels att den gör ett statiskt och metafysiskt antagande (utan att på allvar undersöka de verkliga materiella förhållandena) om att människan är helt igenom egoistisk. Dels att den utgår från ett idealtillstånd – anarkin – för samhället, bortkopplat både från tid och rum. Och slutligen dels att den betonar spridningen av idéer som drivkraften bakom förändring, eller rättare sagt det som ska återföra samhället till ”idealtillståndet”.
Moralens utveckling
Både Proudhon och Bakunin kallade sig för materialister, och tog avstånd från idealismen. De ansåg att idealet är ”endast en blomma som har sin rot i tillvarons materiella villkor”. De menade att den mänskliga naturen är både egoistisk och social till sin karaktär samt att den är en historisk produkt.
Deras historiesyn har dock klara idealistiska drag, vilket framför allt framkommer i deras kritik av Marx´ historiematerialism. Båda menar att människan har utvecklats från mer primitiva förhållanden, och blir genom de sociala relationernas påverkan moraliska varelser. De såg utveckling framför allt i idealens och moralens utveckling.
Proudhon framhöll att den primitiva ingrediensen hos den mänskliga karaktären bestod av egoism och sympati, men där egoismen var den starkaste drivkraften. Samhället bildades genom att egoistiska varelser anpassade sig till varandra.
När de sociala relationerna en gång var formade började människan utveckla idealföreställningar om dessa relationer, som Proudhon kallar för idéer om rättvisa. Dessa ideal utvecklas ständigt, och kommer därför i en ständig konflikt med de faktiska förhållandena som är mer rigida. Ibland blir människor desillusionerade, och det kan ske en återgång till egoismen. Den gamla ordningen bevaras inte i första hand p g a genuin moralisk övertygelse, utan p g a våld och propaganda från statens och kyrkans sida. En uppåtgående rörelse i utvecklingen sker då skillnaden mellan det ideala och det faktiska blir så stor att den mynnar ut i en revolution.
Bakunin hade en liknande syn på den primitiva människan:
[Människan] föddes som ett rovlystet vilddjur och en slav, och har gradvis humaniserats och frigjort sig själv endast inom samhället.
Han menade att staten var ett historiskt övergående fenomen, som hade nödvändiggjorts av människans primitiva bestialitet. Den högsta mänskliga moralen består istället av att respektera andra människors frihet.
Det främsta hindret för utveckling, enligt Bakunin, har varit trögheten att gå ifrån de tidigare idéerna, en bristande förmåga att tänka självständigt och avsaknaden av en vilja att revoltera. Lyckligtvis finns det dock ett litet antal individer som förmår att utveckla mer avancerade moraliska idéer. När fattigdomen har fört massorna i förtvivlan kommer dessa idéer att förena sig med de revolterande massornas instinktiva känsla för sina rättigheter. Han formulerade det sistnämnda i följande ordalag:
Vi söker detta ideal hos folket självt, för vi är övertygade att folkets massor i sina dagliga behov och sin medvetna eller omedvetna strävan äger allt som behövs för en framtida, harmonisk organisation.
Liksom Proudhon betraktade Bakunin inte revolutionen som en enskild händelse som skulle leda till det slutliga rättvisetillståndet, utan som upprepade fenomen som skulle driva samhället framåt genom en serie språng.
Proudhons och Bakunins historiesyn är ganska vag, och inte alls lika bestämd som många idealistiska eller materialistiska teorier har varit. Här återstår dock frågan: varför ska man tro att nästa revolution, även om den är progressiv i bemärkelsen att den lyfter upp samhället till en högre moralisk platå, ska ta oss till det anarkistiska samhället? Ingen av dem båda kunde besvara detta på ett definitivt sätt.
Kropotkins ”inbördes hjälp”
En mer genomarbetad historiesyn har framlagts av Kropotkin. Till skillnad från Proudhon och Bakunin hade Kropotkin en mer positiv syn på ”vildhetens” stadium i människans utveckling. I en briljant polemik mot vulgärdarwinismen, som förutsätter allas kamp mot alla, visar han i boken Inbördes hjälp att de mest livskraftiga arterna är de där inbördes hjälp råder. Där kamp inom en art förekommer är den mera till skada än tvärtom, eftersom den splittrar de fördelar samhällslivet skänker. Men om den mänskliga evolutionen skulle lyda denna lag, skulle då inte historien ständigt marschera framåt?
Kropotkin ansåg härav att vid sidan av inbördes-hjälp-faktorn har det alltid funnits en annan kraft, individens självhävdelse. Då denna kraft bidragit till att bryta ned alltför förstelnade former som stammen, bykommunen, staden och staten påtvingat individen har den utgjort ett progressivt element. Då den lett till dominans, exploatering och inbördes kamp har den istället medfört tillbakagång.
Evolutionen gick inte ständigt framåt. Kropotkin påstod att uppkomsten av den centraliserade staten – enligt honom ett artificiellt inslag som hade påtvingats från ovan – var ett exempel på motsatsen. Dess uppkomst daterar han först till 1500-talet, då en allians av adelsmän, präster, köpmän, soldater och kungar hade lyckats besegra de medeltida kommunerna. Bland de sistnämnda var det just inbördes-hjälp som hade varit det dominerande inslaget.
Det är, enligt honom, med andra ord inbördes-hjälp-faktorn som är det förhärskande framstegselementet. Så är även fallet om man studerar kapitalismens utveckling:
Att… ge det allas krig mot alla, som vårt århundrade har utropat, äran av vår tids industriella framsteg är att göra som en människa som i sin okunnighet om orsakerna till regn tror att det offer som hon nyss burit fram till sin avgud haft en sådan verkan. För industriella framsteg liksom för varje annan seger över naturen är inbördes hjälp och goda kommunikationer säkerligen, idag liksom tidigare, mycket fördelaktigare än inbördes kamp.
Här återkommer en del av Proudhons och Bakunins idealism i form av moralens progressiva natur. Hos Proudhon bestod denna moral av ”rättvisa”, hos Bakunin av ”respekt för andras frihet” och hos Kropotkin av ”inbördes hjälp”. Skillnaden mellan Kropotkin och de två andra är dock att han i högre grad försöker ge sin ”inbördes hjälp” en materiell grund. Å andra sidan upphöjer han denna kraft eller moral högre än de andra, genom att han, till skillnad från Bakunin, förnekar att staten och inbördes kamp kan ha spelat en progressiv historisk roll.
Fragmentisering
Anarkismen tycks således pendla mellan olika sätt att se på historien.
Å ena sidan finns en syn att historien gör framsteg, att det finns en underliggande tendens till utveckling mot allt högre moral (eller inbördes hjälp). Å andra sidan finns en ahistorisk tendens att se en oupphörlig kamp mellan libertianer och auktoritära grupperingar, som den nuvarande kampen bara är ett exempel på.
Å ena sidan utgår anarkismen från att människan i grunden är social och solidarisk, och bara man avskaffar staten och auktoriteten så kommer allt att organiseras till det bästa. Å andra sidan utgår den från att människan är egoistisk, och att bara hon får chansen att utöva makt över andra kommer hon att förtrycka och exploatera andra – därför finns inga garantier för att förtrycket inte ska återuppstå efter att man har avskaffat det.
Bland senare anarkister har dessa komplikationer mynnat ut i en mer ahistorisk och villkorlig syn på människans utveckling.
Malatesta kritiserade t ex Kropotkins försök att grunda anarkismen i naturvetenskapen samt hans syn att vanligt folk är moraliska ”av naturen”. Malatesta betonade istället existensen av både exploativa och solidariska instinkter hos människan, utan att antyda att de evolutionära lagarna skulle favorisera de senare.
En liknande syn har utarbetats av Nicolas Walter. Han tar avstånd från den ”linjära synen” på historiens utveckling, att mänskligheten i stort sett går från ett dåligt förflutet till en bättre framtid. Istället menar han att anarkismen har en dualistisk syn, vars utgångspunkt är att det oftast inte sker någon utveckling alls:
Principerna auktoritet och frihet, regeringsmakt och uppror, stat och samhälle står i ständig motsättning till varann. Den spänningen löser sig aldrig. Mänskligheten rör sig ibland i ena riktningen, ibland i andra… Vi kan inte göra några användbara förutsägelser av framtiden, och vi kan inte vara säkra på att världen kommer att bli bättre. Vårt enda hopp är att kunskap och medvetenheten ska öka, så att folk blir mer medvetna om att de kan ta vara på sig själva utan något behov av myndighet.
Den franske sociologen Michel Foucault (1926-1984) har gått ett steg längre, och utarbetat en syn som mer skulle kunna sägas representera ett slags negativ anarkism. Han menade att den sociala världen består av ett kalejdoskop av maktstrider som aldrig kommer att kunna betvingas. Allt som kan göras är att uppmuntra ett motstånd överallt där makt uppkommer. Foucaults ståndpunkter brukar räknas till postmodernismen, en filosofisk riktning som menar att ingenting kan sägas om den materiella världen och att alla teorier i princip är lika mycket värda. Postmodernism och anarkism, särskilt den mer flytande och ateoretiska, skulle med andra ord kunna sägas stå ganska nära varandra.
Denna mer villkorliga och pragmatiska historiesyn är i linje med anarkismens allmänna tendens att ta avstånd från fasta teorier som bara skulle begränsa anarkismen. Men detta gör också att anarkismen verkligen reduceras till ett ideal, en utopi, en förhoppning, eller en ”vacker blomma utan någon rot i tillvarons materiella villkor”.
Eller med andra ord: Anarkismens berättigande genom att utarbeta en historiesyn spårar ur i idealism. Men anarkismens berättigande genom att förneka värdet av en historiesyn spårar ur i en ännu kraftigare idealism.
Marxismens syn
Även om Bakunin på ett ställe säger att ”mänsklighetens hela intellektuella och moraliska, politiska och sociala historia är en återspegling av dess ekonomiska historia” så är det just en sådan koppling som fattas i anarkistisk teori.
Ett problem med anarkismen är att den ser stat, auktoritet, makt och även moraliska principer (t ex frihet och jämlikhet) som absoluta kategorier utan socialt eller historiskt innehåll. Staten är dålig som stat, oavsett vilken klass den baserar sig på om den nu baserar sig på någon klass överhuvudtaget.
Dessa absoluta moraliska principer, denna uppdelning mellan det naturliga och det konstlade, återkommer i nästan alla idealistiska teoribildningar. Den utopiska socialismen såg kapitalismen som något onaturligt för mänskligheten. De borgerliga ekonomerna ser de borgerliga institutionerna som de ”naturliga” och alla andra institutioner som uppträtt under historiens gång som konstlade. Teologerna ser varje religion som inte är deras egen som en uppfinning av människorna, medan deras egen religion är en uppenbarelse av Gud. Osv.
Ett annat gemensamt drag hos anarkismen är att när den pratar om högre eller lägre samhälleliga former (oavsett om utvecklingen av dessa går mot allt högre former eller om den går fram och tillbaka) så menar den en högre eller lägre form av moral eller sociala relationer (jämlikhet och/eller frihet).
Marxister har en annan uppfattning och menar att varje mänsklig princip måste ses i sitt historiska och miljömässiga sammanhang. Utveckling sker framför allt genom en utveckling av produktivkrafterna. Sedan behöver detta ju inte ackompanjeras av en motsvarande utveckling av moralen. Tvärtom visar klassamhällets och kapitalismens historia att människan har utvecklat produktivkrafterna genom att delvis negera den sociala sidan i sin egen mänsklighet (s k alienation eller förfrämligande).
I Filosofins Elände, som är en polemik mot Proudhon, skrev Marx:
Herr Proudhon, ekonomen, har mycket väl förstått att människorna tillverkar kläde, linne, siden under bestämda produktionsförhållanden. Men vad han inte förstått är att dessa bestämda, sociala förhållanden lika väl är produkter av människorna som kläde, linne etc. De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.
Men samma människor som utformar de sociala förhållanden i överensstämmelse med sitt materiella produktionssätt utformar också principerna, idéerna, kategorierna i enlighet med sina samhälleliga förhållanden.
Dessa idéer, dessa kategorier är alltså lika litet eviga som de förhållanden de uttrycker. De är historiska och övergående produkter.
Enligt marxismen nödvändiggörs klassamhället historiskt sett inte av att människor inte är tillräckligt upplysta utan av krassa materiella villkor, att ekonomin är outvecklad och inte kan garantera välstånd åt alla. På samma sätt kan människors bristande upplysning och staten förklaras av ojämlikheten och de materiella förhållandena. Vi får då också att en ohierarkisk organisationsstruktur, där alla positioner kan roteras, förutsätter en högre ekonomisk utvecklingsform än kapitalismen2, där i princip alla har en högre utbildning. I organisationer (t ex de revolutionära under kapitalismen) som inte verkar under sådana förhållanden behövs sålunda en ledning, en viss form av hierarki, etc.
Samtidigt har klassamhället och kapitalismen utvecklat produktivkrafterna, vilket lägger den nödvändiga ekonomiska grunden för ett ”högre”, kommunistiskt utvecklingsstadium – ”högre” den här gången både i bemärkelsen ”högre” nivå på produktivkrafterna och en ”högre” moral.
I den materiella världen finns inga rena kategorier och det finns inte någon enkel moralisk mall som kan vägleda ens handlingar. Det vet alla som någon gång erfarit att olika moraliska principer som man hållit som självklara kommit i motsättning till varandra. Verkligheten är alltför komplex för att kunna fångas i sådana enkla påståenden som att ”ändamålet alltid helgar medlen” eller att ”ändamålet aldrig helgar medlen”, även om båda kan tyckas vara rimliga. Mål och medel utgör en helhet. Men i vissa situationer, främst då mål och medel kommer i motsättning till varandra, måste man kanske betona den ena sidan av denna helhet mer än den andra.
Självklart måste ett samhälle eller en politisk rörelse bygga på vissa moraliska principer, de är nödvändiga beståndsdelar i människors sociala vara. Men vilka dessa är kommer att variera mellan olika samhällen, mellan olika situationer och mellan olika klasser – moralen är socialt, historiskt och kulturellt betingad. I ett fattigt agrart eller halvindustriellt samhälle kommer en annan moral att råda än i ett samhälle som kan tillfredsställa allas behov. I krig gäller andra spelregler än i fredstid, o s v. Det finns ingen Naturlig eller Absolut Moral av typen ”individens rättigheter är alltid okränkbara” som kan gälla överallt.
Om man är anarkist och samtidigt accepterar den historiematerialistiska tesen har man delvis lämnat anarkismen. Att legitimera ståndpunkten att ett statslöst samhälle kan växa fram omedelbart ur det kapitalistiska med materialistisk argumentation leder till självmotsägelse. Någon form av idealism är nödvändig för att dels förneka behovet av en stat ens under en övergångsperiod och dels prata om en av tid och rum oberoende jämlikhet och frihet.
Klassbas
Enligt den materialistiska uppfattningen måste en politisk riktning i första hand bedömas på grundval av de sociala krafter denna riktning reflekterar och har sina rötter i, och först i andra hand på basis av dess program och de åsikter den för fram.
Det vi först måste bestämma är anarkismens klassbas. För marxister kommer klass före andra intresseuppdelningar. Under kapitalismen finns i princip bara två ”riktiga” klasser, med tydligt definierade intressen som står mot varandra: bourgeoisien – de som exploaterar i kraft av sitt ägande av produktionsmedel – och proletariatet – de som blir exploaterade genom att de tvingas sälja sin arbetskraft. Det är till dessa två klasser som olika politiska riktningar, även de som försöker inta ett slags ”mellanställning”, måste förhålla sig.
Anarkismen skulle då kunna sägas utgöra en riktning inom arbetarrörelsen. En del av anarkismen, dess mest individualistiska del, skulle dock svårligen kunna definieras som en arbetarrörelseriktning (detta även om vi definierar bort ”anarko-kapitalisterna” från anarkismen). Detta motsägelsefulla drag hos anarkismen visar att den, till skillnad från de flesta andra politiska strömningar, har en ganska ”lös” klassbas.
Anarkismen har följaktligen aldrig riktigt baserat sig på arbetarklassen. När anarkister pratar om att vända sig till arbetarklassen brukar de ofta ha en i jämförelse med marxismen bredare definition av denna klass, dit de inräknar i princip alla utom bourgeoisien (”de som arbetar för sitt uppehälle”).
Förborgerligade arbetare?
Vissa anarkister uppvisar ibland ett rent förakt mot arbetarklassen. Bakunin hyllade exempelvis trasproletariatet, de utslagna skikten i samhället, ”för det är där och endast där och inte i arbetarmassans förborgerligade skikt, som den kommande sociala revolutionens anda och kraft tillfinnandes.” I Autonomt Info nummer 10 (1995) presenterar de danska autonomerna en liknande syn:
Ser vi däremot till den internationella situationen idag är det för oss klart att den danska arbetarklassen har mycket att förlora och lite att vinna i händelse av en socialistisk omvälvning och därför knappast kan anses som en objektiv revolutionär kraft… Som situationen ser ut idag, är en allians mellan arbetarklassen i nord och syd illusorisk…
Vi ser i långt högre grad att en revolutionär potential finns att finna bland de så kallade marginaliserade grupperna, som utgör en allt större andel av befolkningen. I det så kallade 2/3-samhället ser vi en arbetarklass som har allierat sig med borgerskapet i kampen mot det ´obrukliga´ trasproletariatet. De försöker krampaktigt att hålla fast vid rätten till arbete, av rädsla för att mista sina privilegier… Kampen om rätten till arbete och högre lön har således fått en allt överskuggande karaktär, både för den enskilde, men också för fackföreningsrörelsen och den partiorganiserade vänsterflygeln. Parollen: ´arbete åt alla´ och om högre löner är inte vår…
Istället skulle socialister här hemma koncentrera sig på kampen mot t ex rasism, sexism och andra former av förtryck, och för mera demokrati, en renare miljö o s v…
Dessa slutsatser liknar mycket de analyser som har gjorts av reaktionära borgerliga ekonomer, som vill se en motsättning mellan s k ”insiders” och ”outsiders” där ”insiders” utgörs av de som har en fot inne på arbetsmarknaden och som genom att hålla uppe lönerna stänger ute ”outsiders” från arbetsmarknaden. Slutsatsen som dessa ekonomer drar är att lönerna måste sänkas!!!
Marxister har å sin sida alltid hävdat att bara världsproletariatet (och inte i sig enskilda nationella arbetarklasser) har potentialen att utgöra den verkligt revolutionära klassen i dagens globaliserade kapitalistiska samhälle. Andra skikt i samhället kan vara viktiga allierade mot borgarklassen. Men det är bara arbetarna som besitter den kollektiva styrkan, genom att i tusentals finnas på fabriker och arbetsplatser, att utmana kapitalets diktatur.
Problemet med t ex trasproletariatet är att det inte innehar den ekonomiska makt som lönearbetarna potentiellt besitter (som de kan utöva i exempelvis en strejksituation). Både trasproletariatet, mellanskikten och småbourgeoisien har alltid utgjort ganska splittrade och rörliga sociala grupper, som pendlat mellan huvudklasserna i samhället.
Att borgarklassen allierar sig med privilegierade arbetare mot andra förtryckta grupper är något som redan Lenin analyserade. Men borgarklassen har mer raffinerade metoder än så när den försöker spela ut olika arbetarskikt och/eller förtryckta grupper mot varandra. Den kan också försöka använda sig av existensen av billig och underbetald arbetskraft för att försöka sänka lönerna för de bättre betalda arbetarna. Det är inte heller sällan som kapitalister anlitat trasproletariatet som strejkbrytare och beståndsdelar i reaktionära chockgrupper.
På kort sikt kan vissa arbetargrupper tjäna på att alliera sig med borgarklassen, men detta kommer att vara på bekostnad av proletariatet som helhet och andra förtryckta. På lång sikt kommer alla arbetargrupper att förlora på inre splittring och klasskollaborationen.
Det enda sättet att ena det internationella proletariatet är dels att alltid stödja alla arbetargrupper i konflikt med kapitalisterna då de kämpar för bättre villkor, dels att ovillkorligen stödja alla förtryckta gruppers rättigheter (t ex förtryckta nationers rätt till självbestämmande, den koloniala kampen, kvinnokampen och homosexuellas rättigheter) samt dels genom att arbeta för att utplåna förtryckande strukturer inom de egna organisationerna.
Social bas
Den sociala uppskiktningen är dock, som redan antytts, mycket mer komplex än vad klassbegreppet antyder, och det kommer avspeglas i att samma klass kan inbegripa ganska skiftande politiska riktningar. För arbetarklassens del är det främst tre aspekter jag vill lyfta fram:
1) Proletariatet är en motsägelsefull klass genom att den å ena sidan är en del av kapitalismen och därför tvingas kämpa för sina klassintressen efter de spelregler som sätts upp av detta system samt å andra sidan att den potentiellt också är en revolutionär klass. Denna arbetarklassens dubbelroll ger logiskt sett upphov till de tre ”huvudstrategierna” vi talade om i förra artikeln: reformismen som begränsar sig till kapitalismens ramar, anarkismen som bara vill betona det revolutionära slutmålet samt marxismen som försöker hitta en brygga mellan dessa två.
2) Olika arbetarrörelseriktningar kommer att basera sig på olika sociala skikt, både inom sin huvudklass och utanför (i så fall på grupper som står nära arbetarklassen). Så stödjer sig t ex reformismen främst på arbetararistokratin och arbetarbyråkratin i de imperialistiska länderna, medan marxismen försökt basera sig på världsproletariatet som helhet med betoning på de mest förtryckta grupperna. Anarkismen har å sin sida främst grundat sig på olika småborgerliga och halvproletära grupper som befunnits i en process att förvandlas till rena lönearbetare.
3) Olika arbetarrörelseriktningar kommer att vara olika dominerande under olika tidsperioder. Reformismen har kommit att dominera arbetarrörelsen när kapitalismen nått en viss utvecklingsnivå och befunnit sig i en mer stabil fas. Marxismen kan å sin sida göra viktiga insteg i revolutionära perioder, när kapitalismen befinner sig på fallrepet. Anarkismens historia avslöjar under vilka förhållanden denna riktning haft sin blomstertid.
Som rörelse uppstod anarkismen ungefär i mitten av 1800-talet med uppkomsten av storkapitalet, som kom att dominera samhället mer och mer. Anarkismen representerade ett slags uppror från småföretagare, hantverkare och andra mellanskikt mot att de förlorade sina positioner i samhället. Arbetarklassen och arbetarrörelsen var fortfarande ganska ”omogen”, och anarkistiska idéer kunde vinna ett visst gehör även där.
Anarkismen har historiskt sett varit starkast i de länder där industrin var minst utvecklad, och där arbetarklassen var som svagast. Ett av anarkismens starkaste fästen var Jurafederationens hantverkare i Schweiz. När framåtskridandet uppslukade anarkisternas fädernesländer och när arbetarklassen växte sig allt starkare, förlorade anarkismen sina viktigaste stödjepunkter. Visserligen stod Barcelonas fabriksarbetare kvar under anarkosyndikalistisk ledning ända fram till 1939, men de var till stor del andalusiska bönder som fördrivits från jorden av fattigdomen. CNT var fast rotad bland de fattiga lantarbetarna, där minnet av den gamla kooperativa bygemenskapen levde kvar.
Småborgerlig socialism
Vi kan med andra ord konkludera att anarkismen representerar ett slags ”småborgerlig socialism” inom arbetarrörelsen. Den är anti-kapitalistisk, men inte på samma sätt som marxismen. Dess anti-kapitalism har nämligen ett förkapitalistiskt drag, vilket avspeglas i dess individualism, dess lokalism, dess småborgerlighet, dess skepsis mot både det moderna centraliserade storkapitalet och mot den moderna kollektivt organiserade arbetarklassen.
Men tiden går inte baklänges, vilket gör anarkismens anti-kapitalism i grunden utopistisk och idealistisk. Den väljer att blunda för de verkliga historiska omständigheterna och betonar istället helt aktörens, viljans och idéernas roll. Historiskt sett representerar anarkismen ett slags revolt från samhällsgrupper som varit på väg att dö ut och/eller som haft en oklar och flytande klassposition. Denna rörlighet i anarkismens sociala bas skulle också kunna förklara dess flytande politiska hållning.
Anarkismens framtid
Idag när arbetarklassen är mycket starkare och de skikt anarkismen baserat sig på har marginaliserats är det svårt att se hur anarkismen skulle kunna vinna något masstöd. Tillfälliga och mindre uppsving för anarkismen är dock fortfarande ganska troliga, och då antagligen främst bland grupper utan någon stark anknytning till den organiserade arbetarklassen; studenter, arbetslösa, halvt utslagna skikt, osv.
En intressant aspekt av anarkismen under efterkrigstiden är att den fått sitt största stöd bland ungdomar, då främst bland mellanskiktsungdomar. Och ungdomar utgör en ganska rörlig grupp i samhället – vilken är mindre konservativ, mer beredd att pröva nya idéer och ännu inte lika knuten till de etablerade institutionerna (inklusive den organiserade arbetarrörelsen). Det är också främst bland ungdomar som marxismen kunnat vinna nya anhängare. Men så blir ju alla ungdomar så småningom äldre.
En framtida möjlig situation som åtminstone teoretiskt måste tas i beaktande är om kapitalismen p g a en längre krisperiod börjar desintegreras och förfalla i riktning mot lokal uppsplittring, byteshandel och självförsörjning. Dessa förhållanden skulle kunna gynna anarkismen. Men i ett sådant läge är det tveksamt om anarkismen, med dess lokalistiska hållning, skulle utgöra ett progressivt politiskt alternativ.