Vilken metod är den effektivaste för att krossa fascismen? När är fysisk konfrontation berättigad? Är det rätt att försöka ena så många som möjligt, ”alla goda krafter”, i den antirasistiska kampen? Bör den antirasistiska rörelsen också vara antikapitalistisk? Dessa å andra frågor behandlas i denna artikel av Viktor Samuelsson.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 3, hösten 1997.
Fascismens främsta uppgift är att krossa arbetarrörelsen och de demokratiska rättigheter den har tillkämpat sig inom det kapitalistiska samhällets ramar.
Därför är det allvarligt att arbetarrörelsens enda svar på ökad främlingsfientlighet och fascistisk terror är löften om informerande kampanjer och pliktskyldiga fördömanden. Parallellt med denna slappa attityd har socialdemokraterna bytt linje i flyktingpolitiken. De tomma fraserna om solidaritet som ledningen levererade på 70-talet (denna solidaritet grundade sig framför allt på kapitalets behov av arbetskraft) har idag ersatts av betydligt hårdare tongångar. Den socialdemokratiska regeringen genomför i praktiken ny demokratis flyktingfientliga program från valet 1991. Allt detta har tyvärr kunnat ske utan omfattande protester från gräsrötterna.
En avgörande orsak till detta är att den antifascistiska rörelsen saknar bred förankring inom arbetarklassen. Fascismen förlitar sig inte längre bara på småborgerligheten och trasproletariatet. I vissa länder har även stora mängder arbetare röstat på rasistiska eller fascistiska partier. Detta är inte främst ett hot mot invandrade arbetare, utan mot hela klassen eftersom kampen för arbetarnas befrielse måste omfatta alla arbetare oavsett etniskt ursprung. Att förneka rasistiska fördomar inom arbetarklassen är att blunda.
Vi ser inte arbetarna som potentiella fascister. Småborgerligheten inte arbetarna har alltid varit och är än idag den grupp som löper den största risken att hamna i fascismens fälla. Men som socialister måste vi prioritera uppgiften att hålla fascismen borta från arbetarklassen.
När kapitalismens kris slår mot arbetaren så söker denne förklaring till varför jobben försvinner, dagisplatserna blir dyrare, att sjukvården försämras. Fascisten ger enkla svar på dessa frågor, i den fascistiska propagandan är invandrarna orsaken till problemen. Invandrarna utmålas som en sådan belastning på samhällsekonomin, att sociala försämringar beror på dem och att de dessutom är kriminella.
I sin propaganda passar fascisterna dessutom på att slå ett slag mot vänstern, homosexuella, feminister och allting som hotar det borgerliga samhället.
Fascismen vädjar till de fördomar som den borgerliga ideologin rotat hos människor. Den ger enkla svar på de frågor som väckts under arbetarnas vardag. Antifascisternas uppgift i det här sammanhanget måste vara att ge våra svar på dessa frågor. Det räcker inte med att säga ”alla människor är lika värda” när räkningarna ska betalas.
Vi måste visa att det är kapitalisterna och inte invandrarna som är ansvariga för den ekonomiska krisen. Vi måste förklara att arbetarens fiende är kapitalisterna och inte de utländska arbetarna som kanske jobbar på samma fabrik. Detta är en avgörande anledning till att vi motsätter oss försöken att ena ”alla goda krafter” i den antirasistiska kampen, dvs att socialister, liberaler, religiösa humanister mfl skulle enas i kampen mot den ”onda” rasismen.
För att få med alla dessa ”goda” krafter i sin kamp har en del grupper (socialdemokraterna, vänsterpartiet, stalinister, mfl) reducerat sitt program till att bara behandla antirasismen ur ett humanistiskt perspektiv.
Denna taktik är en återvändsgränd. Rasismen är ingenting som kan lyftas ur sitt sociala sammanhang och isoleras. De grupper som använder sig av den metoden avsäger sig möjligheten att förklara rasismens väsen och existens, därmed förlorar de sin trovärdighet.
En vänstergrupp som av politisk försiktighet inte kan förklara vad den kämpar emot, varför den kämpar och hur kampen ska föras kommer att ha svårt att legitimera sitt eget existensberättigande. Om antifascismen ska förankras i arbetarklassen måste den härröra från arbetarens vardag och presentera socialistiska lösningar på de problem som dagligen möter oss.
Detta är inte bara den strategi som effektivast kommer att bekämpa fascismen utan också den som bäst för fram socialismen.
Vi kan inte isolera oss från samhället i övrigt. Fördomar smittar av sig och att på papperet ha rätt politik är ingen garanti för att vi i praktiken – oftast omedvetet – agerar fördomsfullt. Därför är det viktigt att förtryckta grupper (kvinnor, invandrare, homosexuella, etc) får rätt att anordna separata möten och diskussioner där förtryck inom den egna organisationen diskuteras.
Fysisk konfrontation
Samma människor som efterlyser en folkfront av ”goda krafter” tar ofta kraftigt avstånd från fysisk konfrontation med fascister.
Det vanligaste argumentet är att lyfta fram fascisternas demokratiska rätt att sprida sin propaganda. Detta är orsak till ständig debatt inom den antifascistiska rörelsen.
Oavsett vilken väg vi väljer så kan vi vara säkra på att fascisterna när de får chansen kommer att använda våld mot oss, de har aldrig ens tänkt tanken att följa de demokratiska spelreglerna. Fascismen förespråkar folkmord, dessa arbetsmetod är terror.
För oss som arbetar med antifascismen kontinuerligt är fascismen ett överhängande fysiskt hot. En stärkning av fascisternas positioner är förenat med stor fara. Se bara på den våg av fascistiska mord som svept över Europa på senare år. Att i det läget moralisera över fascisternas yttrandefrihet är verklighetsfrämmande. Det är inte en fråga om moral utan om taktik, med vilken metod kan man effektivast bekämpa fascismen.
Våldet har alltid varit en central del av den fascistiska ideologin. De första fascister som verkade i Italien antog från början inget politiskt program utan betraktade sig bara som ”handlingens män”. Även för dagens fascister är våldet viktigt. Om de kontrollerar gatan ökar deras självförtroende. Fascisterna värvar betydligt fler genom att visa makt än genom sitt politiska budskap. Just därför är det viktigt att visa att de inte har kontrollen.
Om fascisternas demonstrationer och möten skingras, deras tidningsförsäljare drivs på flykten, om varje försök att sprida propaganda omöjliggörs så demoraliseras deras aktivister och eventuella rekryter skräms iväg. Detta leder till att fasaden av stryka och makt smulas sönder och att reaktionens krafter degraderas. Adolf Hitler själv konstaterade samma sak:
Endast en sak kunde ha besegrat vår rörelse – om dess motståndare hade förstått dess principer och från första dagen krossat med den mest extrema brutalitet kärnan i vår rörelse.
Visst kan den fysiska konfrontationen ge ”dålig publicitet” i media. Men om vi skulle anpassa vår rörelse och taktik efter borgarpressens önskemål så skulle vi inte existera idag.
Det finns också risker med våldsinriktade konfrontationer. På samma sätt som fascisterna försvagas av ett fysiskt nederlag så stärks de av en seger. Risken är också stor att den fysiska kampen reduceras till små hjältemodiga aktioner utförda av ett litet antal utvalda.
Små våldsinriktade aktioner utförda av mindre grupper är inte fel i sig. De kan orsaka fascisterna stor skada. Men de gör inte mycket nytta om de inte är förankrade i en bredare kamp.
Initiativ uppifrån
Ibland drar välmenande politiker igång kampanjer för att utrota ”rasism och främlingsfientlighet”. Med stöd från riksdag och näringsliv trycks glättiga broschyrer med budskapet att rasism är fel. Föredragshållare drar runt på skolorna med syfte att förklara alla människors lika värde oavsett hudfärg. Små knappar av ”rör inte min kompis”-stuket delas ut i massupplaga. Sedan är cirkusen slut och allt återgår till det normala.
Som socialister kan inte vi stödja dessa kampanjer, som ju bygger på en institutionaliserad antirasism. Deras främsta syfte är nämligen inte att bekämpa rasismen utan att leda in antirasismen på ofarliga banor. Det faktum att kampanjerna så ofta är knutna till riksdag och näringsliv gör att många människor nog tvivlar på budskapet i tider då alltfler betraktar samhällstoppen med skepsis. Dessutom hjälper de fascisterna att framställa sig som etablissemangets fiender.
Att rasismen är en åsikt eller en fördom som kan utrotas med information är en myt som överheten försöker slå i oss. Rasismen är en beståndsdel i det borgerliga samhället och en grund för den imperialistiska världsordningen, som den svenska staten hjälper till att upprätthålla. Så länge antirasister begränsar sig till att behandla rasismen på det vardagliga planet och betraktar den som ett problem mellan individer och grupper inom samhället förlorar de helhetsbilden.
Ska man vara konsekvent antirasist hamnar man automatiskt i konflikt med imperialismen och de krafter som upprätthåller den, d v s staten och kapitalet. Antirasismen bör alltså utvecklas i opposition mot dessa institutioner och inte i samarbete med dem.
Man bör heller inte kräva av den borgerliga staten att den ska förbjuda rasistiska eller fascistiska rörelser. Som konsekventa antirasister bör vi gå emot varje försök att utöka den borgerliga statens möjligheter att kontrollera medborgarna. I ett läge där klasskampen skärps kommer statens repressionen istället att riktas mot vänstern och antirasisterna. Dessutom skulle statens ingripande bara spä på vänsterns och arbetarnas reformistiska illusioner.
Enhetsfront
Arbetarklassen är den enda klass som har möjlighet att krossa fascismen. Eftersom arbetarnas nästan uteslutande är organiserade inom den traditionella arbetarrörelsen – d v s fackförbunden, socialdemokraterna och vänsterpartiet – så måste vi försöka få till stånd ett samarbete med gräsrötterna inom dessa organisationer. Trots att marxister inte hyser några illusioner om arbetarrörelsens ledning så är det viktigt att under antirasistiska kampanjer ställa krav på den. Bakom dessa krav försöker marxister sedan mobilisera så många som möjligt. Om ledningen vägrar tillmötesgår kraven så avslöjar den sig bara inför sina medlemmar.
Inför mer öppna aktiviteter (demos, festivaler, etc) bör man, förutom fackklubbar, socialdemokratiska och vänsterpartistiska lokalföreningar, även kontakta hyresgästföreningar, invandrarföreningar, etc. Det är viktigt att de antirasistiska kampanjerna byggs underifrån och står utanför etablissemangets kontroll.
Eftersom sambanden mellan arbetslöshet, social nedrustning och ökade rasistiska fördomar är uppenbara så måste kampen mot kapitalets härjningar bli en naturlig del av antirasismen. Detta bör också prägla de paroller man ställer inför evenemangen.
Det är en avgörande skillnad mellan dessa enhetsfronter grundade på arbetarklassen som vi trotskister förespråkar och de folkfronter som stalinisterna genom åren skapat. I dessa skulle arbetarna förena sig med den ”progressiva borgarklassen” i kampen mot fascismen. Folkfronten bygger på en konstlad gemenskap mellan arbetare och borgare. Den innebär att arbetarna underkastar sig en småborgerlig politik.
I spanska inbördeskriget 1936-1939 ledde Folkfrontstaktiken till att stalinisterna med våld slog ner den arbetarrevolution som brutit ut. Detta skedde med hänvisning till att de ”antifascistiska kapitalisterna” skulle skrämmas iväg av de radikala arbetarna. Den enda effekt stalinisternas agerande hade var att arbetarna tappade tron på den republik stalinisterna försvarade så beslutsamt.
Kapitalisterna är opålitliga allierade, och detta gäller speciellt i revolutionära perioder. Då deras makt inte är hotad kan de kosta på sig att ge stöd till antifascistiska evenemang (om de inte har en för radikal framtoning), men i tider av skärpt klasskamp då de får svårt att försvara sin makt via de traditionella, lagliga institutionerna, kommer stödet istället gå till fascisterna. Denna lärdom står oemotsagd av 1900-talets klasskamp.
Både i perioder av skärpt klasskamp och i per lugna perioder så leder ett antirasistiskt samarbete med borgerliga krafter av folkfrontstyp – p g a att man då måste anpassa sig till dessa – till att slagorden urvattnas, att kampen tar sig ett mindre radikalt uttryck och att slagkraftigheten mot fascisterna blir mycket svagare.
Offensiv
Offensiv (numera Rättviseparitet Socialisterna) utmålar sig gärna som den ledande antifascistiska kraften i Sverige. Denna bild blir dock mer och mer verklighetsfrämmande. På senare tid har Offensiv alltmer avprioriterat antifascismen.
Att Offensiv fortfarande ”gör mer” än SSU och Ung vänster är visserligen sant men en grupp som enligt egen utsago baserar sig på trotskismen kan inte jämföras med reformister eller kvasistalinister.
Intresset för antirasistisk kamp ligger inte speciellt långt bak i tiden. Före 1991 bedrevs antirasistiskt arbeta bara på vissa lokala orter eftersom Offensivs ledning ansåg att rasismen automatiskt skulle svepas undan i den kommande vågen av klasskamp och radikalisering.
Offensivarnas bild av sig själva som obevekliga stålhårda antirasister har motbevisats av de konkreta situationer då denna stålhårdhet har prövats. De har alltid vägrat attackera fascistiska demonstrationer oavsett styrkeförhållanden och ofta velat retirera när fascister varit i antågande (det är i och för sig också förkastligt att förespråka attack oavsett vilka styrkeförhållanden som för tillfället gör sig gällande).
Den senaste kampanjen i Stockholm var på Åsö gymnasium där Offensivs bokbord hade välts och offensivarna jagats ut från skolan. Som svar utlyste Offensiv en demonstration mot det rasistiska våldet på skolan.
När offensivarna anlände till demonstrationen som skulle hållas på skolgården fann de till sin förskräckelse att inte bara elever utan också ett gäng fascister hade samlats på skolgården. Offensivarna valde i detta läge att retirera till trottoaren, det enda tragiska var att demonstranterna stod kvar på skolgården. När polisen sedan anlände och körde iväg nassarna återvände offensivarna till skolgården och började demonstrationen. (Att detta enligt Offensiv var en stor ”seger” behöver väl knappast nämnas, allt Offensiv gör är en stor ”seger”, den som säger något annat är byråkrat.)
AFA
Marxistisk Vänster och Antifascistisk Aktion (AFA) står på olika ideologisk grund, vi på marxismens, AFA i grunden på anarkismens. Vi menar att AFA:s vägran att utse en ledning och ha fastare strukturer är fel sätt att sköta en organisation. Däremot delar vi AFA:s syn på att fascismen också är en fysisk kamp. Tyvärr har bl a deras konspiratoriska attityd gjort att de i stort sätt saknar förankring utanför den traditionella anarkistmiljön, ännu mindre har de förmått att rota sig bland invandrare och arbetare.
Den ensidiga betoningen på fysisk konfrontation som präglade AFA:s praktik under deras första år verkar dock idag ha bytts ut mot en mer utåtriktad linje. AFA ledde två lyckade demonstrationer på Södermalm 1995 och har deltagit i de flesta större evenemang på senare år.
En del misstag har begåtts av AFA under årens lopp. Men till skillnad från Offensiv är AFA beredda att erkänna brister. Denna självkritik är dock meningslös så länge inte rätt slutsatser dras av den.
Andra organisationer
Offensiv och AFA är självklart inte de enda antirasistiska krafterna i landet. En mängd andra grupper som Hassans Vänner, Stoppa rasismen, Södra Järva-bor mot rasism, i viss mån Ung Vänster bedriver ett seriöst antirasistiskt arbete. Tyvärr lider alla dessa grupper av politiska brister. Deras antirasism bygger oftast inte på ett klassperspektiv. Rasismen ses av dem huvudsakligen som något ”ont”, därför är enandet av ”alla goda krafter” ständigt närvarande i deras resonemang.
Vem är huvudfienden?
För att slutgiltigt besegra den organiserade rasismen och fascismen krävs att det samhälle som föder och göder dessa rörelser krossas, d v s att kapitalismen avskaffas. Men detta betyder inte att dessa rörelser inta kan försvagas – eller t o m för en kortare tid oskadliggöras – inom det rådande systemet. Det betyder inte heller att all antifascistisk kamp är onödig och att all energi istället bör läggas på den strikt antikapitalistiska kampen.
Men man får inte tappa sinnet för proportioner. Borgarklassen, inte fascisterna i sig, är vår huvudfiende. Med sin kontroll över produktionen, staten och media är den betydligt mer svårbesegrad och viktig fiende. Fascismen är bara en metod som denna klass historiskt har använt sig av för att stoppa arbetarrörelsen.
Fascismen bör tas för vad den är – ett hinder i vägen för den socialistiska revolutionen. Ett hinder som måste bort om socialismen skall kunna segra.