Den åttonde oktober 1967 skadades Che Guevara och togs till fånga för att sedan avrättas på order av det bolivianska militärhögkvarteret. I höst är det 30 år sedan denna tragiska händelse. Men att hedra minnet av Che betyder inte att socialister bör förhålla sig okritiska till allt som han stod för. I denna artikel går Viktor Samuelsson igenom Che Guevaras liv för att sedan gå in på en kritik av hans syn på gerillataktiken.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 3, hösten 1997.
Ernesto Guevara föddes 1928 i staden Rosario i Argentina. Hans familj hade sina rötter i den kubanska överklassen och uppväxten skedde inte i särskilt fattiga förhållanden. Han studerade medicin i Buenos Aires och gick ut läkarutbildningen redan vid 22 års ålder.
Strax därefter begav han sig ut på en färd genom Latinamerika under vilken han blev medveten om den enorma fattigdom och misär som präglade kontinenten. Under denna period kom han också i kontakt med en del politisk litteratur, bland annat Marx och Lenin.
Socialt experiment i Guatemala
Vid slutet av 1953 befann sig Che Guevara – som då hade blivit övertygad socialist – i Guatemala för att bevittna det sociala experiment som den folkvalda vänsterregeringen under president Jacob Albenz försökte genomföra där. En radikal jordreform hade genomförts tillsammans med stora nationaliseringar av industrin som även omfattade det USA-ägda storföretaget United Fruits.
Dessa reformer ogillades självklart av den amerikanska regeringen och CIA, som började planera störtandet av Albenz´ regering. En kupp av USA var väntad även i Guatemala, där diskussioner pågick överallt om hur man bäst skulle möta ett kuppförsök. Che deltog livligt i dessa diskussioner och krävde tillsammans med andra att regeringen skulle beväpna folket till försvar för de genomförda reformerna.
Trots att Che var socialist ville han inte organisera sig i kommunistpartiet. Han motiverade detta med en ovilja att underkasta sig ”den järnhårda disciplinen”, som han trodde skulle komma i konflikt med hans önskan att resa runt i Europa. Han var också kritisk mot de latinamerikanska kommunistpartierna för deras motstånd mot den väpnade kampen och deras tro på en parlamentarisk väg till socialismen.
På sommaren 1954 lät USA bomba Guatemala och förde in en armé från Honduras. Under kriget tjänstgjorde Che som läkare, och när amerikanerna segrade flydde han till Mexiko. I Mexiko City fick han kontakt med Fidel Castro och hans kamrater som hade flytt från Batistas diktatur på Kuba.
Kommer i kontakt med Castro
Trots att Castro vid den tiden inte var socialist så blev Che mycket imponerad av honom. Det var bland kubanerna han fick sitt smeknamn ”Che”. ”Che” betyder ”grabben” på guaraní, ett uttryck som han ofta använde sig av.
Som enda icke-kuban for Che till Kuba tillsammans med Castro och hans kamrater för att störta den av USA stödda diktatorn Batista. Castros grupp ”26:e Juli-rörelsen” som Che involverat sig i var inte socialistisk utan snarare borgerligt radikal. Målet som rörelsen satte upp var ett demokratiskt Kuba fritt från USA:s inflytande. Under dess tak fanns vitt skilda åsikter, som inrymde allt från stalinister till borgerliga antikommunister.
Kampen började katastrofalt. Armén kände till deras ankomst och låg i bakhåll. Endast 18 gerillasoldater överlevde. Den lilla gruppen slog sig ner i Sierra Maestra – bergen där man återhämtade sig efter det första svidande nederlaget.
Che var ständigt aktiv. Han ordnade studiecirklar i marxism och gjorde allt för att övertyga rörelsen om sina socialistiska ideal. Han hade från början följt med som läkare men med tiden steg han i graderna och blev befälhavare för en mycket vältränad och motiverad gerillagrupp. Han underkastade sig samma plikter som soldaterna, vilket gjorde honom mycket populär.
Gerillan var beroende av stöd från bönderna. Detta stöd var från början inte särskilt överväldigande. Bönderna stödde kampen mest av kortsiktiga ekonomiska intressen. Många smugglade förnödenheter och mat till gerillan vilket var en välbetald sysselsättning. Men med tiden ökade det politiska stödet. Che bidrog till detta genom att sätta upp kliniker där lokalbefolkningen erbjöds gratis vård. Men det som framför allt ökade gerillans popularitet var den jordreform som genomfördes i de gerillakontrollerade områdena, då boskap och jord tillhörande de rika jordägarna delades ut bland de fattiga bönderna. Gerillaarmén började avancera från Sierra Maestra-bergen och besegrade gång på gång den illa organiserade Batista-armén.
I december ledde Che Guevara rebellarmén till seger i det viktiga slaget om Santa Fe. En kort tid senare föll Havanna och Batista flydde landet.
Che blir industriminister
Den nya regeringen under Castro var lika bred som 26:e Juli-rörelsen. Allt från höger till vänster fanns representerat. Castro själv var då inte socialist och försäkrade ofta att Kuba inte gick mot socialismen. Dock genomfördes en rad radikala reformen; en omfattande jordreform, hyressänkningar och vissa nationaliseringar. En del av dessa drabbade även amerikanska företag vilket räckte för att reta upp USA som skar ner sockerimporten. När Kuba ändå fortsatte förstatliga så lade USA embargo på all handel med Kuba.
Öns ovilja att underkasta sig USA:s vilja ledde till att amerikanska plan bombade Kuba. En invasionsstyka på 1 500 exilkubaner som tränats i USA landsattes 1961. Invasionen misslyckade då folket slöt upp totalt bakom regeringen. I den vevan proklamerade Castro att han blivit kommunist.
Revolutionen hade radikaliserats vilket självklart föll Che Guevara i smaken. Som industriminister deltog han mycket i debatten om övergången till socialism. Till skillnad från Castro ansåg Che att det var helt fel att ge materiella belöningar till det styrande skiktet, när man samtidigt manade till uppoffringar bland folket. Detta, menade Che, skulle bara hjälpa till att bevara den kapitalistiska mentaliteten hos den enskilde, inte skapa den uppoffrande osjälviska socialistiska människan han ville frambringa.
Med Che som industriminister och riksbankschef satsade Kuba på en snabb industrialisering. Men ganska snart, när man såg att resultaten uteblev, bytte man linje och inriktade sig mer på jordbruk.
Che hade en stalinistisk syn på arbetardemokrati, och ville göra Kuba till en enpartistat. Han förespråkade ”demokrati inom revolutionen” och talade om nödvändigheten av ”kanaler för folkets vilja”. Någon avgörande makt över produktionen skulle dock arbetarna inte ha. I Människan och socialismen på Kuba säger han [min översättning]:
Vi använder den nästan intuitiva metoden, att ha våra öron öppna för massans reaktioner när den ställs inför de konkreta problemen. Fidel Castro är en mästare på detta… På de stora offentliga mötena kan man observera något som påminner om en dialog mellan två stämgafflar vilkas vibrationer frambringar nya vibrationer i varandra, en dialektisk enhet som existerar mellan individen och massan.
Detta citat sammanfattar på ett bra sätt Che Guevaras syn på arbetarklassen som rådgivare till partitoppen snarare än som utövare av verklig makt.
Slitningar med Moskva
Att Che delade stalinismens motvilja mot verklig arbetarmakt hindrade honom inte från att kritisera den lyx som toppbyråkraterna i Moskva vältrade sig i. Han som i början av sin politiska mognad dragits till socialismen inspirerad av Sovjetunionens framsteg fick allt svårare att komma överens med de sovjetiska representanterna på Kuba och acceptera Kremls syn på utrikespolitiken.
Redan 1960 hade han provocerat Moskva genom att vid ett besök i Kina lovprisa den kinesiska revolutionen och utmåla den som en förebild för Kuba. Detta skedde i en tid då Kina och Sovjet hade börjat sitt gräl om vilka som borde leda ”den världssocialistiska rörelsen” och orsakade därför en del protester från sovjetiskt håll. Efter brytningen mellan Kina och Sovjet 1961 gick Castros stöd till Sovjet. Che däremot var mer tveksam, han hade mycket svårt för den ”fredliga samexistens med väst” som ryssarna förespråkade.
Också på det ekonomiska planet hade en schism uppenbarat sig mellan ryssarna och Che som ville satsa på industriproduktionen för att ”nå socialismen”. Che utarbetade strängt centraliserade och byråkratiska planer för en snabb industrialisering, medan Sovjet hellre såg att kubanerna sysslade med jordbruk.
Che var aldrig riktigt tillfreds med att stillsamt administrera revolutionen. Att aktivt delta i och leda nya revolutioner var mer hans melodi. Av den anledningen begav han sig 1965 till Kongo för att hjälpa den Kina-stödda CLA-gerillan. Han blev dock mycket desillusionerad över den dåliga moralen och usla disciplin som präglade gerillans verksamhet. Dessutom upprördes han över hur illa ”revolutionärerna” behandlade bönderna i de gerillakontrollerade områdena. I november 1965 lämnade han därför Kongo.
Det sista projektet
Han återvände till Kuba i juli 1966, där han började förbereda vad som kom att bli hans sista projekt, att upprätta en gerillafront i Bolivia. Che drömde om ett kontinentalt gerillakrig i Latinamerika och ansåg att detta krig borde börja i Bolivia.
Gruppen som sattes ihop för att förverkliga detta projekt utgjordes av kubaner, argentinare och bolivianer. Någon lokal förankring bland bönderna i området där gerillan opererade fanns inte.
Egentligen var eskapaden en katastrof. Omständigheterna var mycket ofördelaktiga. Den omfattande jordreform som genomförts hade gjort bönderna självägande vilket medförde att många av dem snarast var fientligt inställda till gerillan och hellre samarbetade med militären.
Förutom avsaknaden av böndernas stöd saknades understöd från något parti förankrat i arbetarklassen. Varken kommunistpartiet eller ”trotskisterna” gav sitt helhjärtade stöd. Till detta bör läggas att gerillan ”upptäcktes” under uppbyggnadsskedet (då man försökte hemlighålla dess existens) innan alla nödvändiga förberedelser var gjorda.
Till en början vann gerillan trots detta några smärre segrar, men lyckan vände snart och isoleringen från de bönder den sade sig kämpa för ledde till slut till nederlaget.
Den åttonde oktober stod slutstriden mellan bolivianska soldater och de knappt 20 gerillakämpar som återstod. Che skadades och togs till fånga för att sedan avrättas på order av det bolivianska militärhögkvarteret.
Che Guevaras dröm om den latinamerikanska revolutionen förverkligades inte, men hans taktik, gerillaismen, kom att anammas av många socialister i världen.
Den koloniala revolutionen
Gerillaismens framväxt i många länder var delvis en reaktion på moskvastalinisternas högersväng, deras prat om parlamentarisk väg till socialismen och deras totala avvisande av all väpnad kamp. Men istället för att rikta sig till arbetarna i städerna gav sig revolutionärerna ut på landsbygden.
Denna strategi har främst fått sitt genomslag i koloniala områden med efterbliven ekonomi där arbetarklassen utgjort en liten del av befolkningen. I dessa samhällen saknades de objektiva förutsättningarna för att bygga socialismen. Marx definierade socialismen just som ett samhälle där produktionen och den tekniska utvecklingen står över det mest utvecklade existerande kapitalistiska landet i världen. Men de koloniala länderna var och är fattiga. Där härskar nöd och inte överflöd.
Marx menade också:
En utveckling av produktivkrafterna är den absolut nödvändiga praktiska premissen [för kommunismen], eftersom den förutan förallmänligas nöden och med nöd börjar kampen om nödtorften igen, vilket betyder att all den gamla smörjan kommer åter.
Hur ska man då tackla problemet med revolutioner i fattiga underutvecklade länder?
Inom den socialistiska rörelsen finns huvudsakligen tre synsätt: Stalins, Trotskijs och Maos.
Moskvastalinisterna beslöt sig för att i dessa länder skjuta socialismen på framtiden. Istället skulle det politiska ledarskapet över de nationella befrielserörelserna överlåtas till borgarklassen som efter att ha gripit makten skulle genomföra industrialiseringen och när denna var genomförd var tiden mogen för socialismen. Detta resonemang grundades på ett mekaniskt stadietänkande: först ett koloniserat underutvecklat land, sedan en borgerlig revolution och till sist den socialistiska revolutionen.
Trotskij kritiserade den teorin och visade att den nationella borgarklassen tack vare sina band till imperialismen varken hade viljan eller kraften att frigöra sig från imperialismens ok. Denna uppgift skulle istället tillfalla arbetarklassen. I allians med andra förtryckta grupper skulle denna gripa makten, kasta ut kolonialherrarna (om landet var koloniserat), störta de inhemska kapitalisterna och påbörja industrialiseringen. Sedan skulle arbetarregeringen aktivt sprida sitt exempel internationellt, eftersom socialismen inte kan byggas i ett land. Vad Trotskij menade var att revolutionen behöver ”permanentas”:
Den permanenta revolutionen i den mening Marx lade i begreppet betyder en revolution som inte kompromissar med någon form av klasstyre, som inte stannar upp vid det demokratiska stadiet utan går över i ett socialistiskt system, och bekämpar reaktionen utifrån, d v s en revolution, vars succesiva utveckling har sina rötter i det förgångna, och som endast kan sluta genom en fullständig likvidering av klassamhället.
Och vidare:
Internationalismen är ingen abstrakt princip, utan en teoretisk och politisk återspegling av världsekonomins karaktär, av produktivkrafternas internationella utveckling, och av klasskampen i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen inleds på en nationell bas – men den kan inte fullbordas på endast denna bas… Inom en isolerad proletär dikatur kommer de inre och yttre motsättningarna att växa fram sida vid sida med de framsteg som görs. Om den proletära staten förblir isolerad, då måste den slutgligen bli ett offer för dessa motsättningar. Den enda lösningen ligger i att de utvecklade lädernas proletariat vinner en seger. Sedd ur denna synvinkel blir den nationella revolutionen aldrig ett avslutat helt, den är bara en länk i den internationella kedjan. Den internationella revolutionen har en permanent karaktär, trots en temporär ebb och tillfälliga motgångar.
I Maos syn på revolutionen kastades den marxistiska analysen överbord. I den maoistiska revolutionen skulle bönderna, inte arbetarna, gripa makten och bygga socialismen trots att förhållandena för det sistnämnda inte var mogna inom det aktuella landets gränser.
Men – kanske någon frågar – vad är skillnaden mellan de arbetarregeringar Trotskij förespråkade och de diktaturer som utvecklades i Östeuropa och tredje världen?
Ett kortfattat svar är att trotskister alltid kritiserat dessa diktaturer på grund av deras byråkratisering vars materiella bas var den isolering och nöd de växte fram under. De var inga sunda arbetarregimer som understödde en internationell revolution. Tvärtom härskade en byråkrati som inte var underställd arbetarnas demokratiska kontroll. För att störta denna byråkrati måste arbetarna genomföra en politisk revolution och upprätta en demokrati baserad på arbetarråd.
Gerillaismen
Oavsett hur uppriktiga och tappra förespråkarna för gerillastrategin än må vara leder deras taktik till en återvändsgränd. Att utse bönderna till det revolutionära avantgardet och landsbygden till huvudarena för den revolutionära kampen är att djupt missförstå de sociala krafter som verkar i samhället.
Landsbygden kan självklart inte ignoreras. Men mobiliseringen av bönderna måste underställas arbetarklassens politiska ledning och inte tvärtom.
Arbetarklassen som har skapats av kapitalismen är den enda klass som är kapabel att krossa kapitalismen och bygga upp ett nytt samhälle på dess ruiner. Medan småbönderna är bundna av sin jord och de jordlösa ofta drömmer om en egen liten plätt för privatbruk så utgör arbetarna den klass som har allt att vinna och inget att förlora på revolutionen. Det har också visat sig att proletariatet är den grupp som varit mest kapabel att organisera sig kollektivt och kämpa för sina intressen.
Stor energi måste också läggas på att vinna lantarbetarna på storjordbruken för socialismens idéer (detta ur ett internationellt perspektiv, i Sverige är dessa storjordbruk inte särskilt vanliga).
Med det perspektivet blir det oförlåtligt att som gerillorna gjort förflytta de revolutionära kadrerna från staden till landsbygden.
Två stratgier: Foco och folkkrig
Det finns traditionellt sett två sorters gerillakrigföring. De benämns vanligen som foco respektive folkkrig.
Foco-strategin, som var den strategi Che Guevara i praktiken tillämpade i Bolivia, bygger på små konspiratoriska grupper som slår till mot sina mål för att sedan innan armén eller polisen anlänt försvinna (ofta är målen för attackerna just militären eller polisen). När reaktionen sedan drabbar folket lyser gerillan med sin frånvaro.
Vissa förespråkare av foco-strategin hävdar att folket när det drabbas av statens hämnd upptäcker den senares sanna natur som ett vapen i handen på borgarklassen. Men i verkligheten har statens repression bara lett till rädsla och demoralisering. Gerillans ”terror” har dessutom gett staten en ursäkt för att krossa vänstern, en ursäkt som tyvärr brukar accepteras av de breda folklagren.
Foco-förespråkarna sätter den lilla gruppen i fokus istället för massan. De har inte lärt sig att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk.
Den andra strategin, folkkriget, bygger på att involvera så breda skikt av landsbygdsbefolkningen som möjligt. Fördelen med denna strategi är att den – om kampen är framgångsrik – kan lägga under sig landområden, s k befriade områden, där landsbygdsbefolkningen är skyddad från statens repression. Dessutom kan sociala reformer påbörjas, vilket brukar öka gerillans popularitet bland de fattigaste bönderna och lantarbetarna.
Rätt tillämpad kan folkkriget i områden med stor del av befolkningen på landsbygden vara ett viktigt komplement till kampen och utgöra en del av det revolutionära partiets väpnade gren.
Men ingen rörelse som aspirerar på revolutionär socialism kan begränsa sig till att enbart militärt konfrontera det kapitalistiska systemet. Gerillakriget får lätt karaktären av ett krig mellan staten och gerillan, ett krig där massorna reduceras till passiva åskådare.
I de länder där gerillan segrat har ofta den odemokratiska konspiratoriska strukturen (som är nödvändig i ett krig koncentrerat till landsbygden) lagts på det nya samhället som formats. Detta kan bara förhindras om gerillan är underställt ett sunt revolutionärt parti och dess demokratiska organisation.
Revolution – åt eller av folket?
Att vi trotskister är emot ett ensidigt gerillakrig gör oss inte till förespråkare av icke-våld. Vi är av den tron att borgarklassen inte kommer att ge upp utan strid. Därför är det nödvändigt att varje trotskistiskt parti utvecklar och förbereder en militär organisation.
Men vad gerillaanhängarna och många andra inte verkar förstå är att en revolution inte kan göras åt folket, att en revolution inte startas utan utbryter. I La guerra de guerillas skrev t ex Che Guevara:
Vi har redan identifierat gerillakrigaren: Det är en människa som gjort till sin uppgift att befria folket och som – sedan alla medel att uppnå detta på fredlig väg visat sig vara förgäves – inleder den väpnade kampen.
Men en revolutionär är mer än en militär seger över kapitalets arméer, den görs varken av ett parti eller en gerilla, utan av folket.