Nedanstående text har antagits på ett medlemsmöte med Marxistisk Vänster. Texten är framför allt riktad till andra trotskistiska grupperingar, vilket får sitt uttryck i det ”intern-trotskistiska” språkbruket. För en förklaring av de begrepp som används hänvisar vi till vårt program Internationalism, Revolution och Socialism, som kan beställas från redaktionen.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 3, hösten 1997.
Sedan en tid tillbaka är Marxistisk Vänster (MV) inbegripen i en diskussion med FRKI (Förbundet för en revolutionär kommunistisk international) om ett eventuellt medlemskap från vår sida i deras tendens. Detta skulle innebära en omorganisering där MV och Arbetarmakt (svensk sektion av FRKI) slås samman till en enad organisation. Från MV:s sida motiverar detta en redogörelse över vår syn på revolutionärt organisationsbygge i allmänhet och trotskistisk omgruppering i synnerhet. Detta kan behövas med tanke på den tradition av manövrer och principlösa sammanslagningar såväl som splittringar vilken den så kallade världstrotskistiska rörelsen har präglats av de senaste decennierna.
Historisk bakgrund
Vi anser att arbetarrevolutionen inte kan segra utan ett demokratiskt centralistiskt kommunistiskt parti i ledningen. Marxismens politik har alltid varit att detta parti måste vara internationellt organiserat då kapitalismen är global och arbetarklassen är en världsomfattande klass med gemensamma intressen i alla länder. De första, andra och tredje internationalerna var försök att organisera arbetarrörelsen över nationsgränserna men förstördes i tur och ordning av anarkismen, reformismen och stalinismen.
I början på 30-talet stod det klart att kommunistiska internationalen var död som en kraft för världsrevolutionen och att det var nödvändigt att bygga en Fjärde international. Som samlande gestalt stod Leo Trotskij vilken också hade stått i ledningen för den ryska revolutionen och vänsteroppositionen mot Stalin.
1938 konstituerades den nya internationalen bestående av de mest oförsonliga och principfasta kommunistiska klasskämparna under den här tidsperioden. Fjärde internationalen gav ovärderliga politiska bidrag i form av Övergångsprogrammet, analysen av fascismen, andra världskrigets karaktär och stalinismen samt i de taktiska och strategiska diskussionerna.
I en tid av fascistisk och stalinistisk kontrarevolution lyckades Fjärde internationalens kadrer ensamma hålla den revolutionära kommunismens fana högt. De försvarade internationalismen mot socialdemokratins och stalinismens nationalism, de försvarade en klasskampspolitik mot fascismen i kontrast till den officiella arbetarrörelsens klassamarbetande folkfrontslinje, o s v. Historiskt sett är det trotskismens förtjänst att den vetenskapliga socialismen inte raderades ut i en svår situation. Den stod överhuvudtaget fast vid Oktoberrevolutionens principer mot den stalinistiska revisionismen.
Från marxism till centrism
Fjärde internationalen prövades svårt under det andra världskriget. Många kamrater mördades av fascisterna och stalinisterna, bland dem Trotskij själv. Under trycket av den nya världsordningen efter 1945 visade sig resterna av Fjärde internationalen oförmögen till den omorientering som var nödvändig för att gå framåt och undvika en politisk urartning i de egna leden.
I början på 1950-talet var den totala splittringen ett faktum. Den svaga förankringen i arbetarklassen och bristande insikt i den marxistiska metoden gjorde att de olika tendenser som uppkommit så småningom dukade under för trycket från fientliga krafter som den demokratiska imperialismen, stalinismen, reformismen, småbourgeoisiens skepticism, gerillaismen och tredje världen-nationalismen. Det ena misstaget följde på det andra och skapade till slut en tendens, det blev ett system i misstagen. På grund av att inga korrigeringar gjordes förvandlades det som var misstag till att bli en metod. 1950-talet innebär att det blir omöjligt att prata om den trotskistiska rörelsen som genuint marxistisk. Sedan dess har alla etablerade riktningar med anspråk på att förvalta Fjärde internationalens arv burit centrismens alla kännetecken.
Centrismen karaktäriseras av en formell trohet till marxismen samtidigt som praktiken väsentligen är reformistisk. Detta fenomen är därför till sin natur väldigt instabilt och präglas av politiska lappkast till höger och vänster. Centristerna har för vana att pendla mellan revolutionära och reformistiska ståndpunkter och att försöka kombinera båda två. Inte sällan sker detta i förvriden form där kasten sker mellan våldsam ultra-vänsterism och den ynkligaste opportunism.
En del varianter av centrismen kommer att kunna vinnas till marxismen. Vad det gäller den ”trotskistiska” centrismen är detta dock knappast ett troligt scenario överlag betraktat. Den politiska urartningen inom resterna av den historiska Fjärde internationalen är så djup att en reformering knappast är möjlig. Därför har inte MV sin huvudsakliga orientering till den ”världstrotskistiska rörelsen” utan till klasskampen och proletariatet, till arbetarnas organisationer och de kämpande skikten bland ungdomen. Inom dessa miljöer är vår ambition att söka upp och vinna avantgardeelementen, de mest medvetna och kampvilliga personerna som inser behovet av en ny kommunistisk international. Vi vänder ryggen åt de småaktiga intriger och manövrer som kännetecknar den ”trotskistiska” centrismen, liksom yttersta vänstern överhuvudtaget.
Det är sant att trotskisterna på 1930-talet gjorde upprepade omgrupperingsförsök med olika centristiska grupper och partier, något som dagens professionella ”omgrupperare” gärna påpekar. Härvidlag är det viktigt att påpeka att 30-talscentrismen skilde sig väsentligt från dagens ”trotskistiska” centrism på flera viktiga punkter. För det första handlade det då inte om organiskt centristiska grupper som svävat i samma omloppsbana under decennier utan om grupper som nyligen slitit sig loss från stalinismen eller reformismen för att försöka hitta tillbaka till den revolutionära marxismen. Det var fräscha grupper med en ärlig kampanda som i det läget fortfarande kunde påverkas. Oftast hade de en imponerande arbetarförankring vilket ju är en klar skillnad mot dagens vänstergrupper, inklusive de trotskistoida.
Det är viktigt att kunna skilja på centrismen hos arbetargrupper som rör sig vänsterut och den yrkesmässiga centrismen hos apparaten i de olika sekterna. I det förra fallet kan det röra sig om en nödvändig fas i närmandet till den genuina trotskismen. I det senare fallet är det som sagt en obotlig sjukdom. Förutom till centrismens sociala sammansättning och bas måste vi också se till dess rörelseriktning. Det vore felaktigt att ignorera sunda grupperingar som rör sig vänsterut. Särskilt bland ungdomen inom de centristiska strömningarna kan det finnas förutsättningar till en revolutionär utveckling.
Principfast agerande
Under vissa omständigheter kommer omgrupperingar dock att bli aktuella även i dagens läge mellan tendenser som åberopar sig på Fjärde internationalens tradition. Emellertid kan det inte komma på fråga att detta sker lättvindigt eller med några sekteristiska eller opportunistiska förtecken. Grunden för att vi överhuvudtaget skall vara beredda till en omgrupperingsdialog är att motparten är en seriös trotskistisk klasskampstendens. Det betyder att den måste hålla fast vid den historiska Fjärde internationalens grundläggande doktriner samt traditionen från den revolutionära Komintern och marxisterna i de första och andra internationalerna. Men det betyder också att dessa doktriner inte får behandlas som revolutionärernas privata angelägenhet utan används som ett verktyg att nå utanför de gängse vänsteristiska kretsarna till klasskampens avantgardeelement.
I detta finns inget drag av ultimatism från vår sida mot våra diskussionspartners, men en dialog kan inte vara förutsättningslös utan måste bygga på trotskismens historiska erfarenheter. Det är meningslöst att ständigt uppfinna hjulet på nytt så att säga. När ett meningsutbyte väl har inletts är vi naturligtvis beredda att lyssna och lära utan att för den skull kasta några av våra nuvarande uppfattningar överbord på ett lättvindigt sätt. Detta är vad vi menar med att undvika en diskussion i sekterismens anda.
Vi tillbakavisar också diskussioner i opportunismens tecken. Det innebär att vi skyr falsk diplomati och formell artighet på bekostnad av politisk klarhet. Särskilt viktigt är det att dra en gränslinje mot föreställningen att omgruppering skulle ha någonting med den absurda idén om ”vänsterenhet” att göra. Omgruppering kan definitivt inte syfta till att skapa någon sorts allians kring en miniplattform mellan vänster eller trotskist-grupper som strävar ungefär åt samma håll. Vad som behövs är inte en allians mellan olika grupper utan en centraliserad kampstab, ett sammansvetsat leninist-trotskistiskt kaderparti! Vänsterns såväl som trotskismens splittring är reell och reflekterar trycket från mot varandra stående sociala krafter men också skilda historiska traditioner.
Den degenererade ”trotskismen”
MV har sin bakgrund i en utbrytning ur Arbetarförbundet Offensiv, svensk sektion av CWI (The Committee for a Workers International) våren 1996. Redan från början deklarerades att vi i första hand ville hitta en redan existerande internationell tendens att ansluta oss till. Bara om det inte var möjligt skulle vi ta oss an den mödosamma uppgiften att själva börja bygga en ny international från grunden.
För oss har det aldrig varit frågan om att starta diskussioner med vilka grupper som helst. Några var definitivt exkluderade från start. Det säger sig självt att vår gamla organisation hörde till dem. CWI är en högercentristisk rörelse som har gjort monumentala eftergifter åt imperialismen och reformismen. De tror på en fredlig parlamentarisk väg till socialismen och vägrar offentligt att försvara proletariatets diktatur som en historisk nödvändighet. De försvarar inte konsekvent förtryckta nationers rätt till självbestämmande inklusive avskiljande vad det gäller palestinierna och Storbritanniens ockupation av norra Irland. De senaste åren har CWI genomgått en sekteristisk utveckling där man negligerar de borgerliga arbetarpartierna till förmån för bygget av luftslott som kallas ”nya arbetarpartier”. Naturligtvis är det en sekterism behäftad med opportunism då de inte säger att nya arbetarpartier måste vara revolutionärt kommunistiska för att ha något existensberättigande.
Socialistiska Partiets internationella organisation USFI (United Secretariat of the Fourth International ) är i likhet med CWI en högercentristisk företeelse. Fast medan CWI alltid varit relativt konsekventa (innan brytningen med Ted Grant) har USFI en mer snärjig historia. På 1960- och 70-talen var de inne i en våldsam ultravänsteristisk fas där arbetarklassen i väst avskrevs till förmån för studenterna och gerillakampen i tredje världen. Under 1980-talets högervåg flöt de med tidsandan och anpassade sig till stiltjen i klasskampen genom att sänka den politiska profilen dramatiskt i syfte att agera som ett småradikalt bihang åt andra som fackföreningsvänstern, miljörörelsen, feminismen, nationella befrielserörelser etc.
Vi har heller ingenting till övers för ISO (International Socialist Organisation) och dess modersektion det brittiska Socialist Workers Party. Det är ytterst tveksamt om denna gruppering ska få gå under namnet ”trotskistisk” ens med tillägget centristisk. SWP förkastar försvaret av stalinistiska arbetarstater mot imperialismen med hänvisning till att dessa är statskapitalistiska, en position som gör det omöjligt att förstå händelserna runt 1989 (för att inte tala om möjligheten att gripa in i den politiska revolutionen). ISO menar också att en demokratiskt socialistisk international inte kan byggas av annat än redan existerande masspartier, vilket säger en hel del om hur deras ”international” fungerar. De olika sektionerna tvingas anpassa sig till SWP på det mest odemokratiska sätt för att inte bannlysas.
Amerikanska Socialist Workers Party har sorgligt nog urartat till en nystalinistisk organisation som hyllar Castros regim på Kuba. De har i praktiken helt övergett perspektivet på en ny international, vad de än säger själva, med sitt helt okritiska stöd till småborgerliga och stalinistiska rörelser i tredje världen.
Omgruppering
För att ett samgående slutligen skall bli aktuellt krävs en mycket hög samstämmighet i ett antal viktiga frågor.
Kampen för en ny marxistisk international är central. Den behöver inte nödvändigtvis kallas för den Fjärde men måste vara trotskistisk och inte en återgång till modellen för den första eller andra. Alla likvidatoriska idéer som ifrågasätter behovet av ett förtruppsparti måste tillbakavisas likväl som det ideologiska trycket från småbourgeoisien i form av klasslösa budskap som feminism, ekologism, humanism, svart nationalism och så vidare. Trotskister måste simma mot strömmen och hålla fast vid Övergångsprogrammets koncept och marxismen som den högsta formen av vetenskapligt-politiskt tänkande under de givna historiska omständigheterna. Övergångsprogrammet från 1938 måste dock följas upp av ett nytt anpassat till dagens förhållanden.
Detta betyder att en obeväpnad och parlamentarisk väg till socialismen inte kan komma på fråga. De så kallade trotskister som försvarar denna utopi har i själva verket gjort den grövsta anpassning till reformismen. MV menar att upproret måste vara beväpnat till skydd mot staten och reaktionen samt att det måste genomföras genom arbetarnas oberoende organisering i sovjeter.
Apropå reformismen och arbetarnas traditionella massorganisationer kan deras dubbla natur, proletära och borgerliga samtidigt, bara avslöjas genom att byråkratin sätts på prov i kombination med revolutionär propaganda och agitation. Marxisterna kan bara vinna de massor som i dag stöder reformismen genom att tillämpa enhetsfrontstaktiken i alla dess varianter, inklusive kritiskt stöd i val, beroende på situationen.
För genuina marxister kan inga politiska eftergifter till stalinismen i någon av dess former vara tillåtet. Stalinismen har historiskt sett varit en kontrarevolutionär kraft, och trotskismen måste attrahera dess arbetarbas med hjälp av enhetsfrontens metod. Även Kuba är en deformerad arbetarstat som styrs av en stalinistisk byråkrati. Där precis som i alla deformerade arbetarstater krävs en politisk revolution för att krossa byråkratin. Utvecklingen i Östeuropa efter 1989 har dock inte varit progressiv eftersom den har lett till kapitalistisk restaurering om än i demokratisk form.
Kollapsen för stalinismen har lett till en ökad destabilisering av imperialismen nu när deras gemensamma fiende är borta. Därför kan krig mellan imperialistiska makter mycket väl stå på dagordningen inom en överskådlig framtid. Trotskister står då fast vid den revolutionära defaitismens politik, formulerad av Lenin, som innebär att inte ta ställning i krig mellan imperialistiska makter utan att verka för ”sitt eget” lands nederlag som det minst onda och att försöka omvandla det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig. I krig mellan koloniala eller nykoloniala nationer och imperialismen ger vi dock vårt stöd till den förtryckta nationen mot imperialismen även om det koloniala landet är en diktatur och det imperialistiska en så kallad demokrati.
Precis som i krigsfrågan försvarar vi Lenins och bolsjevikernas politik i den nationella frågan. Vi stöder rätten till nationellt självbestämmande inklusive rätten till avskiljande för förtryckta nationer. Detta innebär möjligheten av kritiskt stöd, i enlighet med den antiimperialistiska enhetsfrontens metod, till borgerligt eller småborgerligt ledda nationella befrielserörelser. Vi stöder dock inte deras politik och kampmetoder bara kravet på nationellt självbestämmande. Detta krav ser vi i den permanenta revolutionens perspektiv. Vilket betyder att vårt program för revolutionen i tredje världen tillmäter arbetarklassen den ledande rollen även i kampen för borgerligt demokratiska krav och att upproret inte får stanna upp när dessa har vunnits utan måste permanentas in i en socialistisk fas och även spridas internationellt.
Alla försök till alternativa ledarskap till proletariatets och det kommunistiska partiets argumenterar trotskister emot. Vi accepterar inte gerillaismen vare sig i form av folkkrig, foco eller zapatismen som den centrala strategin. Fattigböndernas uppgift är att vara en stödtrupp åt arbetarklassens kamp.
Trotskister är hårdaste motståndare till all form av chauvinism och socialt förtryck. Graden av viljan att kämpa mot rasism och sexism är en mätare på beredskapen att nå ut till de mest förtryckta skikten och förmågan att stå emot trycket från det borgerliga samhället och arbetararistokratins fördomar. Socialt förtryckta grupper måste ha rätt till egna kommittéer inom den marxistiska rörelsen för att motverka förtryckande strukturer inom rörelsen.
MV deltar i kampen mot kapitalets projekt med Fort Europa. Vi ser det som ett helt reaktionärt försök till att ena Europa på arbetarnas bekostnad. Maastricht har använts som ett vapen för att attackera arbetarnas levnadsstandard i en rad länder. Som marxister måste vi dock påpeka att EU i sig inte är orsaken till attacker på arbetarna, det är kapitalismen som är grundproblemet. ÄU är snarast ett medel för kapitalets offensiv. Alternativet kan inte vara nationell protektionistisk kapitalism utan Europas förenta socialistiska stater. Vi deltar inte i några klassamarbetande folkfronter mot EU utan förordar en proletär enhetsfront på ett internationalistiskt program. Som huvudsaklig taktik för att nå ut till arbetarrörelsen förordar vi ändå ett Nej i folkomröstningar om EU och Maastricht.
1989 innebar slutet för en gammal period och början till skapandet av nya maktrelationer. Stalinismens kollaps har lett till en period som förmodligen kommer att bli betydligt mer instabil och konfliktfylld än den mellan andra världskriget och 1989. Hittills har dock imperialismen och reaktionära krafter kunnat triumfera samtidigt som det finns viktiga mottendenser i form av arbetarkamp.
All verklig revolutionär trotskistisk verksamhet i dag måste bygga på erkännandet av rörelsens egen litenhet i förhållande till arbetarklassen och de uppgifter vi står inför. Den kommande nya internationalen måste redan från början byggas på en hälsosam politisk och organisatorisk grund.
I dagens läge handlar det om att formulera teoretiska analyser och politiska ståndpunkter och att ackumulera kadrer runt dessa. Alla försök att bilda ”masspartier” kommer att leda till besvikelse och demoralisering i nästa fas eftersom tiden inte är mogen för detta. Trotskister måste intervenera och om möjligt leda kamp och ur det rekrytera de bästa personerna för att lägga grunden till en omfattande expansion i framtiden när radikaliseringen och samhällets kris antar mer omfattande proportioner.
Historiskt har flera revolutionära situationer gått om intet och förbytts i blodig kontrarevolution på grund av bristen på revolutionärt ledarskap. Detta skall inte hända igen!
För bildandet av ett trotskistiskt massparti för världsrevolutionen!
För en global socialistisk arbetarrepublik!