Lars Andersson
Alienation
En genomgående linje i Karl Marx’ tänkande
Nya Doxa 1997
Recenserad av Per-Olof Mattsson
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 4, våren 1998.
Det sägs allt oftare att Karl Marx är på väg tillbaka som erkänd auktoritet. Det kan väl stämma om man därmed syftar på massmedias behandling av honom. Sarkasmerna är inte lika vanliga som tidigare. Det förekommer till och med uppskattande artiklar som givetvis – frestas man tillägga – påtalar den betydelsefulla roll Marx spelat för olika vetenskaper, samtidigt som marxismen sägs vara av ondo och inte acceptabel.
För att reservera delar av Marx för sina egna syften, försöker borgerliga journalister och debattörer skilja vetenskapsmannen Marx från revolutionären och kommunisten Marx. Därför är det knappast förvånande att den samtida akademiska litteraturen så gott som alltid – förutom nationalekonomin – behandlar Marx med respekt.
Teologisk avhandling
En del av denna respekt består i böcker som den Lars Andersson publicerat. Den är något så ovanligt som en avhandling i teologi, men det handlar inte alls om att betrakta marxismen som en religion. Tvärtom. Lars Anderssons ämne – alienationsteorin – är inte möjligt att behandla utan att också redovisa Marx religionskritik.
Andersson har det berömvärda syftet att vilja bevisa att det finns en påtaglig kontinuitet mellan Marx alienationsteori och den mogne Marx. Under decennierna efter andra världskriget uppstod det nämligen en hel flora med teorier som ville göra en skarp åtskillnad mellan den ”unge” Marx och den ”mogne” Marx.
Vissa, som fransmannen Althusser, ville avsvära sig den ”förmarxistiske” Marx, dvs. Marx innan hans övergång till kommunismen. Andra, särskilt akademiska marxister som kämpade för att lösgöra sig från stalinismen i Öst- eller Västeuropa, ville konstruera en ”humanistisk” Marx utifrån de tidiga skrifter i vilka alienationsteorin spelar en viktig roll.
Andersson ställer sig först uppgiften att rekonstruera alienationsteorin, som tidigare presenterats på svenska i en omfattande bok av Joachim Israel (Alienation, Från Marx till modern sociologi, 1971). Anderssons utmärkta sammanfattning urskiljer fyra olika alienerade relationer under kapitalismen: främlingskap i förhållande till arbetsprodukten, livsaktiviteten, sin art samt andra människor.
I sitt arbete med att rekonstruera alienationsteorin formulerar Andersson en, så vitt jag förstår, nödvändig kritik av andra som behandlat ämnet.
När Andersson undersöker kontinuiteten mellan alienationsteorin och den ”sene” Marx, tvingas han även rekonstruera den materialistiska historieuppfattningen. Hans projekt är uppenbarligen att foga samman Marx med… Marx. Därvid framhåller han att alienationsteorin mottagits med varierande entusiasm. Inom marxismen och speciellt leninismen har den, hävdar Andersson utan någon egentlig argumentation, mötts av skepsis, för att inte säga avståndstagande.
Det är nog riktigt att många marxister och leninister inte ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt alienationsteorin, men då ska man inte glömma att det främsta verket där Marx utvecklar teorin – de s.k. ekonomisk-filosofiska manuskripten (Parismanuskripten) – publicerades först 1932. Ett seriöst försök att använda Marx teorier i en analys av hur det borgerliga samhället formar individer, vilket Andersson inte nämner, är exempelvis Klaus Ottomeyers Människan under kapitalismen (s. övers. 1978).
Emellanåt kan Anderssons argumentation dock förefalla lite för vördnadsfull inför Marx kritiker. När han exempelvis avhandlar den häromåret döde Karl Poppers omfattande försök att vederlägga marxismen, godtar han att Popper har ett starkt stöd i texten i Kommunistiska manifestet för sitt påstående att Marx förutsägelser slog fel. Popper anför det ställe där det sägs att det borgerliga samhället ”alltmer” delar sig i två klasser, borgare och proletärer.
Andersson anför senare texter för att visa att Marx inte alls omfattade en så pass förenklad syn på kapitalismen. Men här handlar det ju om två helt olika typer av texter. Manifestet skrevs som en programförklaring inför en annalkande revolutionär kris i Centraleuropa 1848-51. Det antogs dessutom av en kommunistisk organisation som ett kortfattat försök att framställa dess uppfattningar. Denna konjunkturella skrift kan inte jämställas med det omfattande, först efter Marx död publicerade, verket Teorier om mervärdet. Popper förtjänar inte att tas så mycket på allvar i sin strävan att formulera en kritik av Marx. Enbart titeln på hans verk (Det öppna samhället och dess fiender) ger klara anvisningar om dess ideologiska och föga vetenskapliga syfte.
Det finns även en annan punkt där Anderssons argument klingar ihåligt. För att förklara förekomsten av motsägelser i Marx skrifter, menar han att Marx inte hade ”förmåga att hålla alla antaganden som han gjorde i skilda frågor i huvudet”. Detta är inte ett seriöst argument: vem bland levande eller döda har denna förmåga?
Trots smärre invändningar, är Lars Anderssons bok ett värdefullt tillskott till den magra svenska litteraturen om Marx. Boken är dessvärre uselt korrekturläst och saknar personregister, vilket försvårar användningen, men inte desto mindre värd att studeras och diskuteras.