En lite förgrovad modell över kapitalismens motsättningar
Kapitalismen hamnar regelbundet i återkommande kriser. Vissa av dessa kriser är ganska milda, vissa skakar om systemet i dess grundvalar. Men den borgerliga ekonomin har inte lyckats ge en tillfredsställande, sammanhängande förklaring till fenomenet – och inte velat göra det heller egentligen. Det är istället marxismen som har svaret, menar Rodney Edvinsson.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 4, våren 1998.
Så fort kapitalismen under några år uppnått viss stabilitet och jämn tillväxt brukar det träda fram ekonomer som påstår att marknadssystemet löst sina krisproblem och att gyllene tider bara är att vänta.
Under 50- och 60-talet var det många ekonomer som trodde att keynesianismens interventionistiska politik hade möjliggjort en utjämning av konjunkturcykeln. Den tiden då arbetslösheten kunde uppnå ett tvåsiffrigt tillhörde en svunnen epok.
Förhoppningarna om att man skulle kunna tygla kapitalismen bröts dock i och med 70-tals ekonomiska problem, och den därpå kraftigt stigande arbetslösheten. Nu blev receptet istället nyliberalism, avregleringar och nedskärningar i den offentliga sektorn. Bara man lät marknaden sköta sig själv så skulle allting bli bra och full sysselsättning uppnås.
Under 80-talet visade sig inte heller det att fungera. Man började prata om den s k hysteresis-effekten, att när arbetslösheten väl nått mycket höga nivåer så skulle den inte gå ner lika lätt under högkonjunkturer.
Under 1996 och 1997 började det surras bland ekonomer inom IMF och Världsbanken om ”Det nya paradigmet”, som gick ut på att globaliseringen, avregleringarna, den intensifierade konkurrensen och den nya teknologin på något sätt skulle ha inneburit att en långsiktig stabil tillväxt hade uppnåtts inom ekonomin. Bland annat har man lyft fram den amerikanska ekonomin som varit i en uppgångsfas ända sedan 1990 (vilken kanske blir den längsta hittills i historien) – som kännetecknats av dynamisk tillväxt, nära nog full sysselsättning, låg inflation och liten offentlig sektor. Detta skulle bli framtiden för hela världen. Konjunkturcykeln var ett minne blott. Ord som ”kris” och ”krasch” skulle man numera bara höra talas om på historielektionerna.
Dessa illusioner måste ha fått sig en ordentlig törn när Asienkrisen kom hösten 1997. Sydoastasien har ju hyllats som den mest dynamiska regionen i världen, och lyfts fram som ett paradexempel på marknadens överlägsenhet. Nu pratar borgarna istället om olika ”misstag” som har begåtts av asiaterna – ”dåliga regler”, ”alltför frikostig utlåning”, ”bristande klarhet i relationerna med finanshusen i Asien”, o s v. Men dessa aspekter är bara av ytlig natur, och döljer de reella faktorerna som har sin grund i det kapitalistiska systemets funktionssätt. Som en indonesisk ekonom sa till den brittiska tidningen Financial Times:
Skyll inte på oss. De där villiga bankerna från Väst och Nord bara pressar ner pengar i strupen på oss.
Asienkrisen har inte orsakat en omedelbar världsrecession, som vissa inom vänstern trott. Men en sådan är nog att vänta inom de närmaste åren, först antagligen i den amerikanska ekonomin och sedan i den europeiska.
De borgerliga ekonomerna
De mer seriösa borgerliga ekonomerna förstår förstås vad det är frågan om, att konjunkturcyklerna är ett återkommande fenomen inom det ekonomiska system de försvarar och att det antagligen inte går att göra så mycket åt dem inom kapitalismens ramar. Vissa av dessa ekonomers analyser liknar marxismens. Trots allt byggde ju Marx själv sina ekonomiska teorier på Adam Smith, Ricardo, Malthus och andra klassiska borgerliga ekonomer. Men någon tillfredsställande och sammanhängande teori om vad som orsakar kapitalismens cykler, kriser och depressioner har inte de borgerliga ekonomerna kunnat prestera fram – och egentligen inte velat göra det heller. Det är som Johan Lönnroth, själv docent i nationalekonomi samt vice ordförande i vänsterpartiet, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet (970510):
Ekonomerna anpassar sig till åsikterna hos dem som efterfrågar deras tjänster… Mönstret tycks vara att toppskiktet bland ekonomerna – med enstaka undantag – hyllar de åsikter som för tillfället är gängse i den ekonomiska och politiska makteliten. Därmed blir ekonomerna konservativa – de slår vakt om det bestående.
Tendensen historiskt har också varit att den borgerliga ekonomin blivit alltmer konservativ. Det är exempelvis stor skillnad på den ”klassiska” liberala politiska ekonomin från slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet, som i viss mån representerade en revolutionär tradition visavi feodalismen, och dagens dominerande trend inom nationalekonomin (den s k ”neoklassiska”).
Vad är en konjunkturcykel?
Nationalekonomernas definition av konjunkturcykeln brukar vara av en ganska teknisk-matematisk karaktär, t ex lyda: ”de regelbundet återkommande fluktuationerna i produktionen runt dess trend och i samvariation med andra aggregerade tidsserier”. Detta är en fullständigt ahistorisk, asocial och avhumaniserande begreppsbestämning.
Det är just problemet med nationalekonomerna, de arbetar oftast bara med matematiska variabler och glömmer människorna och de sociala-historiska förhållandena bekom dessa siffror. Och lite fluktuationer i matematiska variabler borde ju i sig inte skada. En nedgång är trots allt bara tillfällig, efter en nedgång kommer ju alltid en uppgång. Detta avspeglas i att när ekonomerna pratar om kriser så benämner de dem som recessioner, svackor, depressioner och avvikelser från det normala (som inte borde finnas?) – d v s rent matematiska begreppet. Inte heller pratar de om sociala klasser, utan om ekonomiska aktörer som maximerar sin egennytta (som förstås kan beräknas matematiskt).
Men bakom fluktuationerna döljer sig miljoner människor som får gå arbetslösa, nedskärningar i det sociala skyddsnätet, ökad kriminalitet, svältlöner i Sydostasien, hungersnöd i Afrika, ökade spänningar mellan de imperialistiska makterna (som hittills vid två tillfällen orsakat världskrig), kapitalistiska profitintressen, spekulanter som tjänar miljarder, rekordvinster, o s v. Denna sociala komplexitet är inte något som kan fångas med några enkla siffror och variabler.
Om man skulle kunna säga några kännetecknande drag hos konjunkturcykeln så skulle de kunna sammanfattas i några punkter:
• Konjunkturcykeln är ett fenomen som existerar under kapitalismen och inte i andra ekonomiska system. Den frambringas endogent ur (innifrån) kapitalismens grundläggande egenskaper. I samhällen där produktionen sker efter att tillfredsställa direkta behov har inte sysselsättningsnivån samma konjunkturliknande rörelse som under kapitalismen.
• Cyklerna följer efter varandra, och består av en expansionsperiod och en kontraktionsperiod vilket i sin tur leder över till en ny cykel. Dessa båda perioder kan vidare delas in i två faser vardera. En nedgång följs oftast av en snabb uppgång, som kallas för återhämtning. Denna följs av en vidare expansion benämnd som boom eller högkonjunktur. Boomen följs av en kris, som i sin tur övergår i en recession eller lågkonjunktur. En djup recession brukar ibland benämnas som depression.
• Cyklerna skiljer sig dock från varandra på flera sätt, både i amplitud och längd, och vad gäller de olika fasernas form.
• Cyklerna omspänner en period allt från ett till tolv år.
• Konjunkturcykeln är något som kännetecknar ekonomin på en aggregerad nivå. Det som fluktuerar brukar vanligtvis anges vara BNP:n (sålunda kan teoretiskt sett arbetslösheten öka under en högkonjunktur). Men även andra ekonomiska tal brukar samvariera med bruttonationalprodukten. Sysselsättningen och inflationen sägs vara procykliska eftersom de tenderar svänga med cykeln. Räntan sackar efter cykeln – den tenderar att stiga eller åtminstone fortsätta hålla sig på en hög nivå när konjunkturen vänder p g a den större efterfrågan på akuta lån för att sedan vända nedåt under lågkonjunkturen. Börskurserna leder dock oftast över cykeln, eftersom de tenderar att sjunka mot slutet av högkonjunkturen inför den förebådande nedgången. Därav alla börskrascher mitt under högkonjunkturer.
• Dessa konjunkturcykler ska särskiljas från andra svängningar eller vågor som omspännar längre eller kortare tidsperioder, eller som berör andra enheter. De kortaste svängningarna omspänner kanske bara några timmar eller dagar, och kan beröra t ex aktie- och valutakurser. Det råder också säsongsmässiga svängningar i ekonomin. Vidare finns det teorier om ”långa vågor” omspännande 40 till 60 år. Man kan dessutom dela in kapitalismen i olika stadier eller perioder. Det finns även andra långsiktiga trender. Slutligen har vi på mycket lång sikt den evolutionära utvecklingen mellan olika ekonomiska system (för marxister den mest intressanta ”långa vågen”): jakt- och samlande/urkommunism, jordbruk/tidigt klassamhälle, industri/kapitalism, kommunism på avancerad teknologisk nivå. På ännu längre sikt har vi den biologiska evolutionen mellan olika arter.
De första konjunkturcyklerna
Den amerikanske ekonomen Mitchell menade att den första moderna konjunkturcykeln började i England 1793, i USA 1796 (som influerades av England), i Frankrike 1847 och i Tyskland 1857. Dessa hade föregåtts av borgerliga revolutioner (utom i Tyskland) och en begynnande industrialisering.
Den första moderna konjunkturkrisen, framkallad av det kapitalistiska systemet, inträffade i Sverige i samband med världskrisen 1857-58. Man skulle då kunna säga att den moderna konjunkturcykeln började i Sverige 1857, samma år som den började i Tyskland. Enligt min mening är detta ett lämpligt datum, eftersom det var ungefär vid den här tidpunkten som Sverige gick ifrån en ekonomi som dominerades av självhushållning till en ekonomi dominerad av penning- och marknadsmässiga förhållanden inklusive en fri arbetsmarknad. Innan dessa hade flera viktiga institutionella förändringar skett. 1846 infördes näringsfriheten samtidigt som städernas ensamrätt till handel och hantverk avskaffades. 1866 års representationsreform kan säga bilda slutpunkten för den liberala reformperioden. Det var också efter denna tidpunkt som Sverige på allvar började industrialiseras.
Konjunkturcykeln fick en verklig internationell karaktär efter 1890. Det var efter denna tidpunkt som de europeiska ekonomierna (och sedan även USA och Japan) kom att dominera övriga världen, via imperialism, kolonisation, handel och investeringar, vilket satte sin prägel på de mindre utvecklade länderna trots att många av de senare ännu inte hade nått ett kapitalistiskt stadium. Andra ekonomiska system fortsatte att existera, men underställdes den kapitalistiska världsmarknaden. Speciellt 1929 års krasch visade hur de olika ländernas ekonomier hade vävts samman.
Enligt min mening behöver man dock förhålla sig med en viss skepsis till att ange exakta årtal för den kapitalistiska konjunkturcykelns inträde, det sistnämnda bör snarare betraktas som en motsägelsefull process som varade över flera årtionden. Starka kapitalistiska inslag måste i Sverige ha funnits långt före 1857, medan starka självhushållande inslag måste ha gjort sig gällande även efter denna tidpunkt.
Varför uppstår cyklerna?
Lite grovt skulle man kunna dela in olika cykelteorier i två typer:
• De som anser att det existerande kapitalistiska systemet på lång sikt är ett självreglerande system, att efterfrågan snabbt anpassas till utbudet (det som erbjuds till försäljning), att systemet snabbt återgår till full sysselsättning och att större nedgångar är resultatet av exogena faktorer. Exogena faktorer är sådana som kommer ”utanför” det ekonomiska systemet.
• De som avvisar idén om att det ekonomiska systemet på ett avgörande sätt skulle vara självreglerande, och anser att efterfrågan inte automatiskt anpassas efter utbudet, att det i tider av massarbetslöshet inte finns någon automatik i att systemet snabbt återgår till full sysselsättning och att den ekonomiska cykeln därför främst kan förklaras av endogena faktorer även om också exogena faktorer kan spela en viktig roll. Endogena faktorer är sådana som frambringas ”innifrån” det ekonomiska systemet.
Till den första kategorin hör den dominerande trenden inom nationalekonomin. Till den senare olika borgerliga ekonomiska inriktningar, främst keynesianismen, men även marxismen.
Exogena modeller
De exogena förklaringsmodellerna baserar sig i grunden på Says lag från 1803, att utbudet skapar sin egen efterfråga.
Om t ex ett överskottsutbud av arbetskraft råder kommer efterfrågan, genom att lönerna då pressas nedåt, att automatiskt justeras så att full sysselsättning uppnås. Sålunda kan det inte råda någon ofrivillig arbetslöshet, förutom av det mer tillfälliga slaget som friktions- och strukturarbetslöshet (vilket av monetarister kallas för ”den naturliga arbetslösheten”). De arbetare som går arbetslösa gör det därför att de värderar sin fritid mera än den lön de kan få ut för närvarande.
Om ett överskottsutbud av varor råder kommer priserna om de är flexibla att pressas nedåt ända tills efterfrågan matchas.
På samma sätt kommer ett tillfälligt överskott av sparande leda till att räntan sjunker vilket till slut kommer motsvara efterfrågan på investeringarna.
När det uppstår olika ojämvikter och svängningar i ekonomin har dessa förklaringsmodeller haft svårt att förklara dem. De exogena teorierna har det gemensamt att de försöker lägga skulden för kriserna på någonting annat än kapitalismen, och då återstår exogena faktorer: statens alltför interventionistiska agerande, fackföreningar, plötsliga chocker som orsakar ojämvikt, o s v. Den klassiska ekonomen Ricardo försökte förklara de återkommande kriserna med tillfälliga faktorer som krig och dödliga skördar, något som han fick kritik av från Marx. Oljeprishöjningarna var standardförklaringen till 70-talets ekonomiska kris (som i Asien-krisen skyllde man på u-länderna). Men faktum kvarstår att dessa teorier är sinsemellan oöverens om vad dessa exogena faktorer skulle bestå i. Tillfälligheter kan inte heller förklara en regelbunden rytm.
En teori som lanserades av Jevons, en av de ledande neoklassiska ekonomerna, på 1870-talet var att kommersiella kriser skulle bero på solfläckarnas periodiska uppträdande, genom att de sistnämnda påverkade jordbruksproduktionen. Idag anses denna teori så klart som rent hokus pokus.
Monetarismen, med Milton Friedman som ledande företrädare, har gjort sig känd för att hävda att skulden för en kris aldrig kan läggas på det privata banksystemet eller på lånegivarnas pessimism. Istället läggs skulden på regeringen. När staten oväntat ökar eller minskar ökningstakten i penningmängden leder detta till svängningar i den reella ekonomin. Så småningom anpassas dock löner och priser efter dessa förändringar och ekonomin återgår till sitt ”naturliga” tillstånd och till sin ”naturliga” arbetslöshetsnivå. Says lag gäller sålunda, fast på lite längre sikt.
En teori som dök upp på 70-talet, som liknar monetarismen, är i form av den s k politiska konjunkturcykeln. Teorin bygger på att sittande regeringar gärna vill bli omvalda. Därför stimulerar de ekonomin under året före valet med sänkta skatter och höjda avgifter, vilket ökar tillväxten och sänker arbetslösheten. Men stimulanspolitiken leder också till inflation och underskott i bytesbalansen. Detta medför att den omvalda regeringen direkt efter valet måste dämpa efterfrågan i ekonomin igen. En av teorins anhängare, professor Johan Lybeck som också är chefsekonom på Matteus fondkommission AB, skrev i Svenska Dagbladet hösten 1997:
Det faktum att politiska val i västvälden i allmänhet hålls vart fjärde eller femte år skulle således vara orsaken till att konjunkturcykeln haft samma längd.
Men denna teori har nog svårt att förklara varför konjunkturcykeln t ex uppträdde innan första världskriget, då statens andel av ekonomin var mycket liten och då de flesta kapitalistiska länder inte höll några allmänna val.
Olika rigiditeter som minskar prisernas flexibilitet kan enligt den s k neoklassiska-keynesianska modellen också uppstå p g a att priserna allmänt sätt är trögrörliga nedåt. Detta kan delvis förklaras av monopoliserade marknadsstrukturer, att pengar hålls som pengar i spekulativt syfte, fackföreningars styrka (i sig ett monopolfenomen enligt nationalekonomin), lagstiftning om minimilöner och arbetsförhållande, et c. De två sistnämnda faktorerna gör att lönestrukturen blir rigid. Man pratar här om faktorer som ligger i gränszonen mellan att vara endogena respektive exogena.
Ett typiskt drag hos den neoklassiska ekonomin är att man försöker lägga skulden på de arbetslösa och andra svaga grupper. Arbetslösheten är helt enkel ”frivillig” eftersom de arbetslösa inte är beredda att arbeta till en lägre lön. Eller som nobelpristagaren Lucas uttryckte det:
För att förklara varför människor allokerar sin tid… på att vara arbetslösa behöver vi veta varför de föredrar den framför alla andra aktiviteter.
Den s k nya klassiska ekonomin menar i själva verket att ekonomin alltid befinner sig i jämvikt. Det spelar ingen roll vad staten gör, eftersom marknadens aktörer automatiskt kommer att förutse ett sådant agerande och därmed upphäva dess verkningar. En riktning inom denna riktning, den s k reella cykel-teorin, hävdar att cyklerna är helt ”naturliga” – de beror på ändrade preferenser och slumpmässiga chocker vilka kommer hela tiden – som det inte går att göra någonting åt. Detta är delvis en annorlunda åsikt än den monetaristiska.
Endogena modeller
De endogena förklaringarna till kapitalismens återkommande kriser, tar sin utgångspunkt framför allt i en kritik av Says lag, att utbudet alltid skapar sin egen efterfrågan, och av Walras tes att marknadsekonomin alltid tenderar till allmän jämvikt. De endogena teorierna kan i sin tur delas in i dem som betonar efterfrågan respektive utbudet som huvudförklaring till konjunkturcyklerna.
Marx själv kritiserade Says lag och menade att de klassiska ekonomerna förväxlade kapitalismen med tidigare system eller en imaginär Robinson Crusoe ö. Under feodalismen eller på en Robinson Crusoe ö producerades det endast för en liten isolerad grupps behov. Under kapitalismen, där varor säljs på en marknad för pengar, fortsätter produktionen endast om man förväntar sig en profit från försäljningen. Varje försäljning inbringar en inkomst (den s k Says identitet), det är sant. Men under kapitalismen måste man skilja mellan behov, innehav av pengar och effektiv efterfrågan. Behov innebär inte automatiskt effektiv efterfrågan, eftersom den senare förutsätter att man har pengar. Att man har pengar innebär inte heller automatiskt att man kommer att spendera dem.
Problemet efterfrågan
Den förste som tog upp problemet med otillräcklig aggregerad efterfrågan var antagligen en av de klassiska ekonomerna – Malthus. Problemet bestod enligt honom i att jordägarna inte alltid spenderade sin inkomst, som andra grupper i dåtidens samhälle, vilket skulle leda till att ett överutbud av varor uppkom. Men Malthus var på många sätt en avvikare inom ekonomkåren.
Den första socialistiska ekonomen som formulerade en underkonsumtionsteori var Karl Rodbertus. Han anklagade senare Marx för att ha plagierat hans idéer om mervärde.
30-talsdepressionen krävde en omorientering inom den borgerliga nationalekonomin (den s k ”keynesianska revolutionen”). 1936 kom Keynes bok The General Theory of Employment, Income and Money ut, som genast slog igenom bland ekonomer. Han menade att massarbetslöshet visst kan råda i en allmän jämviktssituation.
Keynes argumenterade bl a mot en variant av Says lag, nämligen att det totala sparandet alltid skulle vara lika stort som investeringarna, innebärande full sysselsättning. Denna variant implicerar att om ett sparandeöverskott råder, så sjunker räntan vilket gör att sparandet minskar och investeringarna ökar så att dessa till slut matchar varandra. Keynes tog upp ett exempel där detta inte skulle inträffa. Räntan kan nämligen inte sjunka hur långt som helst under ett visst positivt tal, annars kommer ingen vilja att låna ut sina pengar. Profiterna kan dock sjunka så långt att det enda sättet att förmå företagare att ta ett lån är om realräntan är nära noll eller t o m negativ. En s k likviditetsfälla uppstår då.
Den s k multiplikator-accelerator modellen, som utarbetades av olika keynesianska ekonomer, försöker förklara de ekonomiska fluktuationerna som en interaktion mellan multiplikator- respektive accelerator-effekterna.
Multiplikatorn innebär att en ökning (respektive minskning) av investeringarna, statens utgifter, exporten eller konsumtionen får kedjeeffekter. En investering i en fabrik för t ex med sig att de anställda och kapitalisterna spenderar sina inkomster (utom den del som de sparar) på varor från andra fabriker, vars anställda och kapitalister får ökade inkomster som de i sin tur spenderar på varor från andra fabriker, o s v. Detta leder till att den ursprungliga investeringsökningen resulterar i en ännu större ökning i den totala produktionen. Det omvända gäller om en fabrik läggs ned.
Acceleratorn innebär att en ökning (respektive minskning) i produktionen medför en ökning (respektive minskning) i nettoinvesteringarna. För att t ex producera varor för ytterligare en miljard kronor behövs nya investringar i maskiner, et c för kanske tre miljarder kronor. Om produktionen minskar resulterar detta i att nettoinvestringarna blir negativa.
Modellen utgår också från den s k konsumtionsfunktionen. Den går ut på att ju högre (respektive lägre) inkomster människor har desto lägre (respektive högre) andel av dessa inkomster spenderar de på konsumtion (resten sparar det). Om inkomsterna sjunker tillräckligt mycket så blir konsumtionen större än inkomsterna (genom att sparade medel används).
Enligt multiplikator-accelerator modellen kommer nu en ekonomisk expansion vara kumulativ och medföra ytterligare expansion. En ökning i investeringarna leder via multiplikatorn till en ökning av konsumtionen och BNP:n, och den sistnämnda ökningen via acceleratorn medföra en ökning av nettoinvesteringarna, som i sin tur ökar konsumtionen och BNP:n. Men konsumtionsfunktionen innebär att varje ökning av konsumtionen blir mindre och mindre. Tillväxten blir allt lägre. Resultatet av det hela blir, p g a acceleratorn, att nettoinvesteringarna till slut blir negativa. Föregående års tillväxt har inneburit att man har investerat ”för mycket”. Nedgången i nettoinvesteringarna sätter igång en recession. Recessionen har på samma sätt kumulativa effekter, som gör att nedgången blir allt större och större. Människor avskedas, vilket minskar inkomsterna, vilket leder till fler avskedande, o s v. Men p g a konsumtionsfunktionen, innebärande att människor blir tvungna att konsumera allt större del av sina inkomster, så blir till slut nedgången allt mindre och mindre ända tills acceleratorn gör att nettoinvesteringarna slutar falla och börja öka något. Den ekonomiska kollapsen når sin botten. Den lilla ökningen i nettoinvesteringarna leder till fler arbeten, vilket innebär högre totala inkomster, som i sin tur medför ytterligare arbeten, o s v. Så börjar återhämtningen, och hela cykeln upprepas på nytt.
Högre värden på multiplikatorn respektive acceleratorn ger större svängningar, medan det omvända gäller för lägre värden.
En annan gren, under-konsumtionsteorin, ser problemet framför allt i den sneda fördelningen av inkomsterna i samhället. Fattiga personer spenderar mer i förhållande till sin inkomst än rika. Om sålunda inkomsterna omfördelas till de rika kommer den allmänna efterfrågan att sjunka. Marxistiska underkonsumtionister menar t ex att exploateringsgraden ökar under en expansionsfas, vilket förbereder grunden för nedgångsfasen.
Rosa Luxemburg, som var underkonsumtionist, menade att exploateringen av arbetarna och av den orsakade otillräckliga efterfrågan i ekonomin, gav upphov till en långsiktig stagnation i ekonomin. Den enda anledningen varför underkonsumtionen inte ännu hade medfört en fullständig stagnation var p g a kapitalismens globala expansion. Enligt henne expanderar kapitalisterna sina marknader genom att expandera sina koloniala och neokoloniala besittningar. När hela världen erövras av kapitalismen, kommer den ekonomiska stagnationen att vara oundviklig. Reallöneökningarna under 1900-talet, som i och för sig vunnits genom hård klasskamp, talar dock delvis mot hennes perspektiv. Men genom att hela tiden försöka öka vinsterna på lönernas bekostnad, och sträva efter att vrida arbetarklassens sociala landvinningar tillbaka i tiden, gräver kapitalet på lång sikt sin egen grop.
Problemet utbudet
De teoretiker som istället betonar utbudets endogena roll i konjunkturväxlingarna ser framför allt konjunkturnedgångar orsakade av ökade kostnader som reducerar profitkvoten. Om utsikterna att göra profiter är nära nog obefintlig så spelar det inte någon roll hur mycket lönerna än sjunker, de arbetslösa kommer ändå inte få något arbete.
En riktning framhåller att det under expansionsfasen sker för mycket investeringar, vilket gör att råvarutillförseln inte hinner med. Marx menade också att den ekonomiska krisen kan utlösas av att olika disproportionaliteter uppkommer mellan olika brancher, att för mycket produceras inom ett fält och för lite inom ett annat, att kapitalet plötsligt drar sig tillbaka från en sfär till en annan och/eller att en obalans uppkommer mellan konsumtions- respektive kapitalsektorn (det sistnämnda skulle kunna sägas likna acceleratorprincipen).
En strömning menar att de omfattande investeringarna under expansionsfasen leder till att räntan höjs, vilket i sin tur leder till att den allmänna profitkvoten sjunker inom industrin. Små nedgångar i efterfrågan kan då, p g a av den dåliga skuldsituationen, ge upphov till finansiell panik och omvandla recessionen till en depression.
Marx diskuterade också ett mer exceptionellt fall där den låga arbetslösheten under den sena expansionsfasen leder till att lönerna höjs, vilket i sin tur tär på profitnivån. Den växande arbetslöshetsarmén under lågkonkunkturen pressar dock ned priset på varan arbetskraft, och inom vissa branscher kan produktionen åter sätta igång eller utvidgas, p g a att de lägre lönerna kan leda till att mervärdet åter blir större. Då kan fler åter få anställning, och åter efterfråga varor, vilket leder till ytterligare anställning o s v.
Profit squeeze-teorin
Den s k ”profit squeeze”-teorin försöker kombinera båda endogena inriktningarna, de som betonar utbudet och efterfrågan. Dess innebörd är att kapitalet befinner sig i en rävsax, profitkvoten kommer under press från både minskad efterfrågan och ökade produktionskostnader. Marx själv försökte just se båda dessa sidor. Han ville t ex hellre prata om överproduktion än underkonsumtion, eftersom det förra begreppet kopplade krisproblematiken till produktionens sfär. En höjning av konsumtionen skulle inte lösa kapitalismens kriser.
De som betonar produktionskostnaderna kanske kommer fram till slutsatsen att enda vägen ut ur en arbetslösheten är att lönerna sänks för att göra det mer attraktivt för kapitalisterna att anställa fler, men detta kan medföra att krisen bara förvärras genom att den totala efterfrågan sjunker. På samma sätt kan en löneökning innebära, trots en ökad efterfrågan, att profiterna sjunker, och att kapitalisterna då väljer att avskeda arbetare. Hur det verkligen förhåller sig går inte att förutsäga på förhand, utan beror på den konkreta situationen. I komplexa system, som det ekonomiska, har varje förändring inte en ensidig och monokausal utan en motsägelsfull effekt.
Mycket talar för att det under en högkonkunktur är båda faktorerna som samverkar till att ekonomin går in i en recession, både att marknaderna tar slut – vilket gör att konkurrensen hårdnar – och att produktionskostnaderna stiger. Den enskilde kapitalisten måste slåss på två fronter, både mot lönearbetarna och mot andra kapitalister. Recessionen blir sålunda oundviklig. Men eftersom lönearbetarna pressas tillbaka under en lågkonjunktur och konkurrensen mattas av p g a den stora utslagningen (eller att nya marknader uppstår) blir återhämtningen lika oundviklig. En del av produktionskostnaderna kan bestå av råvaruleveranser från u-länderna, och här kommer de internationella maktförhållanden helt klart in. Det är med andra ord viktigt att se de sociala krafterna bakom cyklerna, och inte fastna i en innehållslös teknisk-matematisk behandling (som i och för sig kan vara ett bra komplement men inget mer).
Den finansiella sektorn
Den finansiella sektorn spelar en mycket viktig roll i olika endogena cykelteorier. Både Marx, Keynes och Mitchell var överens om att det monetära och finansiella systemet utgör ett grundvillkor för konjunkturcykeln, och att kreditarrangemangen på olika sätt intensifierar och förvärrar de ekonomiska cyklernas och de reella faktorernas svängningar. Marx ansåg att det fanns två olika grundläggande typer av ekonomisk kris: den produktiva (som kommer ur köp och försäljning av varor) och den monetära.
Under en expansiv period används krediter till investeringar utöver inkomsterna och utöver systemets objektiva förutsättningar, för att göra vinst på medellång sikt. Den kvantitet varor som produceras kan objektivt sett egentligen inte absorberas av marknaden. Men även konsumenterna överskattar sina egna framtida inkomster, så de tar lån för att köpa mer än vad de egentligen kan betala tillbaka. Både kapitalägare och konsumenter extrapolerar den för tillfället rådande trenden, som under expansionsfasen bara pekar uppåt. Även bankerna blir överoptimistiska, kraven på kreditvärdighet minskar. Det uppstår nya, innovativa finansiella arrangemang som kan överkomma tidigare restriktioner. Detta kan dock tillfälligt innebära att nedgången skjuts upp, men också att räntan drivs upp.
När nedgången kommer så är konsumenterna arbetslösa eller har lägre reallöner. Konsumenterna är inte i stånd att köpa och kapitalisterna är inte i stånd att sälja. Detta resulterar i företagskonkurser och personliga bankrutter. Lånen till bankerna kan inte betalas tillbaka, och då går också dessa banker i bankrutt. I den tidiga nedgångsfasen fortsätter räntan ligga på en hög nivå, eftersom det tas olika lån för att finansiera de förluster som sker. I värsta fallet kan denna negativa spiral leda till att en mild recession omvandlas till en allvarlig depression.
Aktiviteten minskar i ekonomin, investeringarna kollapsar, och detta leder så småningom till att ränta sjunker och att de industriella profiterna därmed ökar. Det sistnämnda innebär att det finansiella systemet kan spela en positiv roll i att ekonomin börjar gå upp igen.
Ett exempel på den finansiella sektorns roll i konjunkturcyklerna är den svenska 90-talskrisen. Under 80-talet avreglerades kreditmarknaden, och detta var en av orsakerna till att ekonomin blev överhettad. Utlåningen ökade expansionsartat och priserna på fastighetsmarknaden drevs upp i en spekulativ spiral. På så sätt kom finansbolag, banker och bostadsinstitut att utsättas för stora risker. Konjunkturnedgången gjorde att kreditförlusterna i flertalet banker förvärrades. För att täcka förlusterna tvingades bankerna att öka skillnaden mellan in- och utlåningsräntorna, vilket ytterligare förvärrade krisen. Staten fick på olika sätt gå in, både som ägare och tillförare av kapital, vilket ledde till ökad statlig låning och budgetunderskott som höjde räntenivån ytterligare.
Monopolen fördjupar cykeln
I tidigare ansatser, både den neoklassiska och den keynesianska, hävdades att inflationen framför allt är en effekt av ökning i efterfrågan. Sålunda ackompanjeras konjunkturuppgångar av inflation och konjunkturnedgångar av deflation eller åtminstone låg inflation. Under 70-talet uppstod något som senare kallats för stagflation, d v s både ökad inflation och arbetslöshet/produktionsnedgång, vilket helt motsade den tidigare teoribildningen.
Den vanligaste förklaring av detta fenomen har varit budgetunderskott och ökad statsskuld. En annan tolkning försöker hitta orsaken i en ökad monopoliseringsgrad inom ekonomin. Olika undersökningar har t ex visat att under en expansionsperiod så är prisökningen högre inom den konkurrensutsatta sektorn i jämförelse med den monopoliserade, medan det omvända förhållandet gäller under nedgångsfaser. Monopolföretagen kan ju själva reglera priset på sina varor, en möjlighet som inte finns för företag under hårt konkurrenstryck.
Under konkurrenskapitalistiska förhållanden slås de företag ut som inte kan förbilliga sin produktion så mycket att de kan konkurrera med sina priser och ej skapa tillräckligt stor vinst för att ackumulera och investera i effektivare produktion. De kommer i kläm på två fronter. De större företagen kan dra nytta av sin storlek ur ekonomiskt hänseende; de kan köpa material i stora kvantiteter och på så sätt pressa inköpspriset. Detta gör det i sin tur möjligt för dem att tillverka billigare produkter, varigenom de kan ta ytterligare marknadsandelar. Småföretagen försvinner i den hårda konkurrensen. De företag som överlever blir allt större, och de ägare som segrar i konkurrensen slår ut eller köper upp de utslagna företagen.
I extrema fall kan en enda producent av en viss vara ha total kontroll över tillgången på produkten ifråga och över anställningsförhållandena i branschen. Monopolkapitalisterna behöver inte längre konkurrera med andra. Konkurrensen, denna drivkraft i den kapitalistiska ekonomin, är alltså inte längre relevant för dem. Konkurrenskapitalismen förvandlas till monopolkapitalism. Under detta stadium förenas också bank- och finanskapitalet med industrikapitalet.
Monopolen har dock svårt att uppnå en fullkomlig hegemoni över en nationell marknad, inte minst p g a konkurrensen från utländska storföretag.
När lågkonjunkturen kommer och efterfrågan sjunker innebär det stora förluster för konkurrensutsatta företag, eftersom de då tvingas sänka sina priser. Monopolföretagen kan under samma situation istället behålla samma prisnivå, eller t o m höja den, vilket innebär ett större produktionsfall men att profiterna hålls uppe. Under expansiva perioder väljer monopolföretagen att inte höja priserna lika mycket som de konkurrensutsatta, i syfte att avskräcka rivaler att komma in på marknaden, att öka marknaden för sina produkter, att underminera fackföreningarnas argument om att de kan betala ut högre löner, o s v. Detta förfarande innebär också att profiterna och aktieutdelningen kan stabiliseras över konjunkturcyklerna.
Men detta medför också att monopolföretagen under en konjunkturnedgång avskedar betydligt fler anställda än vad som hade varit fallet om de utsattes för konkurrenstryck, vilket spär på arbetslösheten under dessa nedgångar (samtidigt går kanske inte arbetslösheten ned lika mycket under uppgångar p g a hysteresis-effekten). På så sätt förstärks den cykliska svängningen i sysselsättningen. Arbetarna blir under dessa nedgångar dessutom utsatta från motsatt tryck, genom att de som konsumenter erfar högre priser.
Internationella ekonomin
Under kapitalismens utveckling, då de nationella ekonomierna alltmer kommit att öppnas upp och vävas samman, har de internationella förhållanden lett till en allt större synkronisering mellan olika länder konjunkturcykler. Åtminstone sedan 1890 kan man som sagt identifiera en klar internationell konjunkturcykel. Det är främst tre kanaler genom vilka konjunkturcykeln överförs globalt:
• Genom den internationella handeln. När ett större land hamnar i lågkonjunktur kommer detta minska efterfrågan på de övriga ländernas exportprodukter, vilket i sin tur kommer att leda till att de minskar sin import från det större landet och därmed ytterligare fördjupar dess ekonomiska nedgång, så att vi på så sätt får en kumulativ effekt. Vid konjunkturuppgångar råder däremot det omvända förhållandet. Dessutom kan en lågkonjunktur i vissa länder leda till olika former av protektionistiska åtgärder, vilket ofta besvaras med motsvarande åtgärder från de övriga länderna, så att vi sammantaget får en lägre internationell handel och därmed lägre produktion och sysselsättning.
• Genom internationella investeringar. Under högkonjunkturen ökar de internationella investeringarna (vilket höjer profitkvoten i de kapitalexporterande länderna), medan de oftast sjunker på ett dramatiskt sätt under lågkonjunkturer. Exempel på det sistnämnda är att under den stora depressionen 1929-32 så sjönk investeringsflödet från USA till andra länder med 99,9 procent.
• Genom det internationella finanssystemet. Speciellt under de senaste decennierna har det finansiella kapitalets mobilitet ökat dramatiskt. Detta betyder också att finansiell instabilitet, börskrascher, bankkonkurser i ett område sprider sig snabbt runt hela världen. Svängningar i växelkurserna kan också transmittera konjunkturcykler.
Borgerliga lösningar
De inom-kapitalistiska förslagen att ta bort eller dämpa konjunktursvängningarna har främst varit av två slag: de som hävdat att det behövs mer av statlig interventionism (främst keynesianerna) för att mildra de problem som kapitalismen endogent frambringar och de som menat att lösningen ligger i så lite interventionism som möjligt (bl a monetarister) eftersom bara kapitalismen får fritt spelrum så kommer problemen att lösas av sig själva.
Keynesianismen
Under 50- och 60-talet dominerade en syn bland ekonomerna att staten genom en aktiv finans- och penningpolitik kunde kraftigt dämpa konjunktursvängningarna. Om det rådde arbetslöshet, men ingen inflation, skulle regeringen öka de statliga utgifterna, minska skatterna och låta det underskott som därmed uppkom att stimulera ekonomin. Om däremot inflationen började bli alltför hög, men ingen arbetslöshet rådde, så skulle regeringen minska de statliga utgifterna, öka skatterna och låta det uppkomna budgetöverskottet dämpa efterfrågeöverskottet. Denna syn har benämnts av en del som keynesiansk och av andra som den neoklassiska-keynesianska syntesen (keynesiansk i bemärkelsen att det behövs statliga interventionism för att dämpa arbetslöshet respektive inflation, neoklassisk för att när väl full sysselsättning uppnås så antas marknadsekonomin operera på ett optimalt sätt).
Det finns dock flera problem med denna politik:
• Den kräver en precis statlig planering inom ramen för den kapitalistiska ekonomin, som ju till sin karaktär är anarkistisk och oplanerad. Varje interventionistisk åtgärd har en fördröjningseffekt mellan det att information insamlas och att åtgärderna får full effekt. Detta betyder t ex att ökade statliga utgifter som syftar till att ta ut ekonomin ur en recession istället kan överstimulera en högkonjunktur. Vissa marxister har också hävdat att de ökande budgetnedskärningarna under den sena högkonjunkturen, och olika åtgärder för att dämpa lönetrycket för att minska överhettningen i ekonomin och återupprätta kapitalets profiter, förbereder grunden för en lågkonjunktur, och att därför den finansiella politiken delvis kan spela en procyklisk roll.
• Det finns ingen klass-neutral finanspolitik (statens sätt att påverka ekonomin genom sina inkomster och utgifter), och det är normalt sett borgarklassen som främst kommer att tillgodoses av staten. Finanspolitikens grundläggande kännetecken under olika faser under konjunkturcykeln är ungefär densamma över olika regeringar av olika partifärg. Keynsiansimen är inte automatiskt arbetarvänlig. Keynes själv förespråkade en inflatorisk urholkning av reallönen genom att staten ökade penningmängden med motiveringen att en direkt nominell lönesänkning skulle arbetarna inte acceptera. I USA har staten framför allt expanderat genom militära satsningar (s k ”negativ keynisanism”), som skapat superprofiter hos den militära industrin. Det är ett historiskt faktum att andra världskrigets militära utgifter var det som drog upp USA ur 30-talsdepressionen. Det är också ett historiskt faktum att de starka uppgångarna och de milda nedgångarna i den amerikanska ekonomin under 50- och 60-talet var starkt understödda av kalla krigets utgifter, främst i samband med Korea- och Vietnamkriget.
• En expansion av den offentliga sektorn kommer alltid att delvis konkurrera med det privata näringslivet och sålunda att bekämpas. På samma sätt kommer inte en redistribution till de fattiga för att öka konsumtionen ses med blida ögon av borgarklassen. Monetarister hävdar t o m att staten inte har någon kontracyklisk verkan, p g a den s k ”crowding out”-effekten som innebär att ökad statlig låning leder till att räntan stiger vilket får en deprecierande effekt på den privata sektorn och därför tar ut den stimulerande effekten. Kapitalistklassen kan på olika sätt sabotera en politik den starkt ogillar genom att minska sina investeringar och flytta kapital utomlands. Detta kan i sin tur bemötas med ökad interventionism, men då kommer också investeringsstrejkerna och utflyttningen öka i ännu större omfattning.
• Den keynesianska stimulanspolitiken har lett till ökad statsskuld och ökad inflation. För enskilda regeringarna har det alltid varit lättare att öka budgetunderskottet under en lågkonjunktur än att ha ett motsvarande budgetöverskott, som keynesianismen förutsätter, under en högkonjunktur.
• Globaliseringen av världsekonomin har gjort det mycket svårare för regeringarna att föra en annorlunda politik än i andra kapitalistiska stater. Kapitalet har idag mycket lättare att tvinga olika nationalstater att föra en kapitalist-vänlig politik. En mottendens till detta är dock den regionalisering av världsekonomin, där olika nationalstater försöker samverka, som sker, t ex i form av EU.
Neoklassikerna
Under 70- och 80-talet skedde en ny omvärdering inom nationalekonomin, och man började betona gamla neoklassiska lösningar om avregleringar och minskade statliga ingrepp.
Den strikta monetarismen, förespråkad bl a av Milton Friedman, menar att penningpolitiken (d v s regeringens eller centralbankens användning av ränta eller kontroll av penningmängden för att påverka ekonomin) borde koncentreras på att öka penningmängden med ett konstant procenttal varje år. Varken penning- eller finanspolitiken bör användas för kontracykliska syften, eftersom detta bara riskerar att skapa ekonomiska obalanser och osäkerhet. Det är mycket lättare att följa ett enkelt mål, som att hålla penningsmängdsökningen på en konstant nivå. Says lag antas gälla, så att om den kapitalistiska ekonomin lämnas åt sig själv så kommer utbud och efterfrågan att matcha varandra och sålunda full sysselsättning uppnås (med full sysselsättning menas inte att arbetslösheten är noll, bara att den befinner sig på en ”naturlig” nivå, innebärande att den är ”frivillig”).
Den mer urskiljande monetarismen har också en stark tro på den privata sektorn, men anser att det i vissa fall kan finnas ett behov av att föra en stabiliseringspolitik.
Den s k utbudsekonomin försöker skylla kriserna på det alltför höga skattetrycket. Om skatterna minskar så kommer människor att vilja arbeta hårdare och spara mera. Högre sparande leder till mer investeringar, eftersom ett större utbud av sparande medel automatiskt skapar sin egen efterfrågan. Detta är förstås rent hokus pokus, eftersom ökade privata inkomster som uppnås på detta sätt bara innebär minskade statliga utgifter. Rika som gynnas av en sådan politik konsumerar en mindre del av sina inkomster. Det är också typiskt hur skulden läggs på de arbetslösa, de ska förmås till att ”vilja” arbeta.
All form av statlig interventionism är dock inte av ondo enligt den neoklassiska ekonomin. När det handlar om att intervenera för att öka konkurrenstrycket och ta bort olika ”barriärer” och återupprätta prisers, räntors och löners flexibilitet så ser man annorlunda på staten. Idag kontrasteras t ex USA:s låga arbetslöshet mot Europas som ett bevis på de välgörande effekterna av större löneflexibilitet, svagare fackföreningar, sämre arbetslagstiftning och hårdare tag mot monopolbildningar. Det är statens ekonomiska och sociala roll som attackeras, inte statens repressiva roll som försvarare av privategendom och en smidigt fungerande marknad.
Icke-interventionisterna utgår hur som helst från helt orealistiska antaganden om kapitalismen. Det finns inga empiriska belägg för att konjunkturcyklerna skulle vara mildare i länder och under tidsperioder där/då staten spelar en mindre interventionistisk roll. Mycket tyder också på att finansmarknaderna av sig själva är extremt instabila och kan därför förorsaka eller fördjupa kriser i den reala ekonomin.
Lämna ramarna
Varken ”interventionismen” eller ”icke-interventionismen” är därför förmögna att eliminera konjunkturcykeln och den återkommande massarbetslösheten i den kapitalistiska ekonomin. Det är kapitalismen som sådan som frambringar dessa cykler och därför kommer varje politik som rör sig inom dess ramar att misslyckas. Lösningen måste därför ligga i att lämna dessa ramar.
Det största problemet med den borgerliga ekonomin, både i dess neoklassiska och keynesianska variant, är att den saknar en helhetssyn. Frågan reduceras hela tiden till en diskussion om statens fördelar i förhållande till marknaden, vilka områden som bäst sköts av staten och vilka som bäst sköts av marknaden, o s v.
Att som nyliberalismen försöka skylla de återkommande kriserna på staten och inte på marknaden är förstås ren ideologisk propaganda till försvar för kapitalismen. Men att som keynesianerna försöka skylla de återkommande kriserna på marknaden och låta staten gå fri från alla anklagelser innebär också att man hamnar i en inomkapitalistisk position. Staten står inte utanför kapitalismen, den är en del av kapitalismen, just eftersom den är en klasstat. Den borgerliga staten agerar inte i något slags allmänt intresse. Den borgerliga statens öde är djupt sammanvävd med kapitalets öde, därför måste dess beteende ses som ett för kapitalismen endogent fenomen. Inte heller är vad som händer i andra länder (främst handlar det om tredje världen) något exogent, eftersom kapitalismen är ett internationellt system.
Överhuvudtaget är uppdelningen mellan endogena och exogena faktorer ett uttryck för bristande helhetssyn. Ekonomin är inte något utseparerad från övriga sociala och politiska förhållanden som den borgerliga nationalekonomin utgår ifrån. De enda riktigt exogena faktorerna är de som kommer utanför det mänskliga samhället, från naturen.
Långa vågor
Det handlar vidare om att inte hänga sig upp på kapitalismens kortsiktiga konjunkturer, att efter varje liten nedgång ropa att revolutionen är på väg, utan att även försöka se hur det ekonomiska systemet utvecklas långsiktigt.
Marx själv delade in kapitalismens utveckling i olika stadier. Lenin pratade om att kapitalismen hade kommit in i en ny epok i slutet av 1800-talet, den imperialistiska epoken, när konkurrenskapitalismen omvandlats till monopolkapitalism. En av Lenins största förtjänster är just hans helhetssyn, att han kopplade samman utvecklingen på marknaden, inom staten och mellan staterna på det internationella planet.
Under senare år har olika teorier om s k långa vågor fått en ny popularitet. 70-talets ekonomiska problem visade i förhållande till den stabila tillväxtperioden under 50- och 60-talet att de mer kortsiktiga konjunkturerna inte var tillräckliga för att förklara kapitalismens svängningar.
Teorin om långa vågor i den ekonomiska utvecklingen togs först upp av marxistiska ekonomer i början av 1900-talet. Men teorin har framför allt associerats med tre personer: ryssen Kontradiev, österrikaren Schumpeter och belgaren Mandel.
Kontradiev-cykeln
Kontradiev, som 1917 var vice-minister i Kerenskijs regering, grundade efter bolsjevikernas maktövertagande det s k Institutet för Studier om Världens Ekonomiska Konjunkturer. Hans egna empiriska studier ledde honom till att dra slutsatsen om långa ekonomiska vågor på runt 50 år som uppträtt alltsedan början av 1800-talet. En sådan lång våg skulle i sin tur kunna delas in i två 25-årsperioder, den första en expansionsperiod och den andra en period av nedgång. Grovt sett identifierade han tre sådana vågor:
• En mellan Napoleonkriget och 1848.
• En andra mellan 1848 och slutet av 1800-talet.
• En tredje oavslutad mellan slutet av 1800-talet fram till hans tid.
En kritik mot Kontradiev som bl a fördes fram av Trotskij var att de långa vågorna förutsätter existensen av endogena faktorer som kan förklara dess rörelse, men dessa har varit svåra att identifiera. Det verkar istället som om de olika faserna i de långa vågorna snarare utgjorts av skilda historiska segment vilka särskiljts och bestämts av exogena faktorer, främst krig och revolutioner (som dock Kontradiev ansåg utgöra endogena faktorer). Men hur krig och revolutioner slutar kan man inte förutsäga, dessa kan vara kortvariga eller utdragna, och då blir det väldigt svårt att exakt försöka ange dessa vågors längd, utformning och rytm.
Kontradievs teori förutsatte att kapitalismen skulle gå upp igen någon gång på 1940-talet. Detta var inte något som Stalin tyckte om i slutet av 20-talet. Så Kontradiev försvann någonstans i Gulagerna.
Entreprenörer och innovationer
Schumpeter var en minst sagt märklig man. Tillsammans med Keynes måste han anses som bland de två främsta borgerliga ekonomerna under 1900-talet. Han var konservativ, antisocialist och under några år finansminister i den första österrikiska regeringen efter första världskriget, men samtidigt en hängiven beundrare av Marx. Han återupptäckte också Kontradiev och integrerade både honom och Marx i sin egen teori.
Schumpeter identifierade främst tre olika cykler av olika längd: Kitchin-cykeln med en längd på 40 månader, Juglat-cykeln med en längd på 10 år och en Kontradiev-cykel med en längd på 60 år. Dessutom menade han att de längre av de tre innehåller ett heltaligt antal av de kortare. Dessa cykler interfererar på olika sätt, och kan antingen förstärka eller försvaga varandras rörelse. Han menade att det inte var någon kvalitativ skillnad mellan dessa olika cykler, utan att de och deras faser ungefär hade samma mönster.
Schumpeter använde sin uppdelning mellan olika cykler för att bl a förklara 30-talskrisen. Denna berodde helt enkelt på att de tre cyklerna vid denna tidpunkt förstärkte varandra i sin nedåtgående rörelse. ”Långtidsvågen” nådde botten samtidigt som ”korttidsvågorna”.
För Schumpeters konjunkturteori spelade innovationer, d v s nya sätt att producera på, en stor roll. De handlar om att använda sig av uppfinningar, och inte i sig att komma på någonting nytt. Det är dessa som är drivkraften bakom cykelrörelsen. Han hävdade att ekonomin inte automatiskt tenderar till jämvikt utan tvärtom utvecklas genom olika ojämvikter och kriser.
Innovationerna är i grunden endogent bestämda och tenderar att koncentreras till början av den uppåtgående fasen i en cykeln och då till vissa specifika ekonomiska sektorer. Dessa innovationer tenderar att bäras av nya kreativa personer – entreprenörer – och nya företag. Denna första expansionsfasen följs av en andra expansionsfas som är mer av en spekulativ och osund karaktär, vilket sedan följs av panik eller kris och till slut recession eller t o m depression. Slutligen följs recessionen av en återhämtning som för ekonomin tillbaka till jämviktens grannskap (perfekt jämvikt uppnås aldrig), vilket i sin tur följs av en ny expansiv fas baserad på nya innovationer.
Ett problem med hans teori är att den gör den uppåtgående ekonomiska cykeln alltför beroende av innovativa personligheter, entreprenörerna. Hans teori har helt klart darwinistiska inslag, där utveckling sker genom slumpmässiga mutationer. Även om enreprenörer spelar en stor roll under kapitalismen, och kapitalismen är ju i sig ett ekonomiskt system som på många sätt liknar darwinisternas ideal, så riskerar en sådan syn medföra att andra faktorer negligeras i kapitalismens långsiktiga utveckling. Inom människans samhälle kommer ju medvetenheten in, som gör att processen inte behöver bli lika slumpmässig och anarkistisk som i växt- och djursamhället. I kapitalistiska system har exempelvis staten varit en viktig faktor i ekonomins utveckling och i uppkomsten av innovationer.
Schumpeters teori är liksom Kontradievs också ganska mekanisk. Hans cykler har en exakt längd, och han verkar inte se den kvalitativa skillnaden mellan korta och långa cykler.
Schumpeters betoning på kamp och kriser har dock många likheter med Marx, och gör att han skiljer ut sig från huvudfåran inom nationalekonomin. Han hade dessutom en pessimistisk syn på kapitalismens framtid. Denna skulle enligt honom ”segra sig till döds”, och monopolbildningen skulle så småningom ta död på entreprenörsandan. Inte undra på att han aldrig blev så populär bland borgerliga ekonomer!
Omvandling och rationalisering
Vissa svenska ekonomhistoriker (främst Lennart Schön) har tagit efter Schumpeters betoning på innovationer och kopplat den långsiktiga ekonomiska utvecklingen till teknologins. Man har då identifierat ett förlopp av omvandling-rationalisering-strukturkris på 40-50 år.
Under omvandlingsfasen som sträcker sig över 20-25 år har förnyelsen varit omfattande. Speciellt är det en eller ett par innovationer som blir betydelsefulla därför att de på många olika sätt påverkar både produktion och samhällsliv. Ångmaskinen, järnvägen, elektrifieringen, bilismen, elektroniken har lyfts fram som exempel på innovationer som medverkat till att forma perioder i industrisamhällets utveckling och bildat ett slags ”utvecklingsblock”.
Rationaliseringsfasen som varar 15-20 år präglas däremot av mer stabila förhållanden, och utvecklingen sker mer på basis av omvandlingsfasens teknologi. Världshandeln växer, konkurrensen ökar, rationaliseringarna tilltar och kapitalkostnaderna ökar vilket leder till kraftigt stigande effektivitet. 50- och 60-talet utgjorde en sådan fas.
Detta förlopp leder fram till en internationell strukturkris, som blir upptakten till en ny omvandlingsperiod. En sådan strukturkris inträffade på 30- respektive 70-talet.
Denna inriktning har dock återigen en alltför ensidig inriktning, i det här fallet på teknologins ryckiga utvecklingsrytm.
Asymmetriska vågor
Efter att teorin om de långa vågorna föll i glömska på 50- och 60-talet var det återigen inom marxistiska kretsar (om man definierar marxismen på ett vitt sätt) som studien om långsiktiga konjunkturer återupptogs. En av dem var Ernst Mandel, som först formulerade sina idéer i mitten av 60-talet.
Mandel utgick från polemiken mellan Trotskij och Kontradiev, och menade att man borde skilja mellan ”långa vågor” och ”långa cykler”. Begreppet om ”långa cykler” förutsätter på något sätt en automatisk rörelse mellan de olika faserna, ungefär som i den vanliga konjunkturcykeln. Nedgången framkallar krafter som ger upphov till uppgången, som i sin tur framkallar krafter som leder till nedgången.
I Mandels ”långa våg” råder dock en asymmetrisk relation mellan rörelsen från en expansiv lång våg till en depressiv lång våg å ena sidan och rörelsen från en depressiv lång våg till en expansiv lång våg å andra sidan. Den första är endogen, och är automatisk inom kapitalismen. Den andra är dock inte självklar. För dess framkallning krävs chocker utanför systemet: en radikal höjning av profitkvoten som ett resultat av krig och kontrarevolutioner; en radikal utvigning av marknaderna, exempelvis som ett resultat av nya upptäcker och uppkomsten av en hegemonisk makt som kan påtvinga världsmarknaden sitt valutasystem; en omfattande intensifiering av gamla marknader; en massiv förstörelse av kapital (som under andra världskriget) o s v.
Detta betyder att man inte kan ta regelbundenheten i den långa vågen som given. Mandel menar att det inte finns någon genomsnittlig längd för en ”Kontradievfas” på 25 år. Snarare kan den variera någonstans mellan 20 och 35 år. Detta är ytterligare en anledningen att tala om ”långa vågor” och inte om ”långa cykler”.
För att en ny expansiv våg ska kunna rota sig är det framför allt två grundläggande problem som behöver lösas: den genomsnittliga nivå på profitkvoten och världsmarknadens omfång. Bara när båda två expanderar samtidigt kan effekterna av en teknologisk revolution verkligen får genomslagskraft.
Enligt Marx har den genomsnittlig profitkvoten en långsiktig tendens att falla (vilket inte bör förväxlas med ett kortsiktig fall för den p g a hårdnad konkurrens mellan kapitalisterna mot slutet av högkonjunkturen). Detta beror på att det fixa kapitalets andel i förhållande till den andel som produceras av arbetarna (kapitalets organiska sammansättning) har en stadig tendens att öka. Men eftersom profiten bara kan uppkomma ur det som arbetarna producerat så kommer profitkvoten, oavsett hur mycket arbetarna blir exploaterade, att minska. Marx nämnde dock några mottendenser till detta, varav två var förbilligande av det fixa kapitalet genom teknologiska innovationer och ökning av utsugningsgraden av lönearbetet.
Men teknologiska innovationer leder under kapitalismen till arbetslöshet, och ökad utsugning till lägre reallöner. En utvidning av världsmarknaderna uppnås i sin tur oftast bara genom krig eller andra politiska kriser. Detta betyder att kapitalismens långsiktiga utveckling blir direkt kopplad till den sociala kampen, den måste alltid ske på någon annans bekostnad. Och varje kamps resultat är inte på förhand givet. Därför är inte heller kapitalismens långsiktiga utveckling garanterad.
En ny expansiv period?
Den fråga som kan ställas är om vi under 90-talet står inför eller redan gått in i en ny expansiv period för kapitalismen på sådär 20 till 35 år. Det finns mycket som talar för det:
• Sedan slutet av 70-talet har borgarklassen inlett en reaktionär offensiv mot arbetarklassen, offentliga sektorn, stalinismen och tredje världen. Trots allt måste man säga att denna offensiv har gett resultat. Exploateringsgraden har ökat, den sociala välfärden urholkats och facket i de flesta västländer pressats tillbaka. De borgerliga staterna har något sånär fått ordning på finanserna. Stalinismens kollaps har bara varit kronan på verket. Profitkvoten och exploateringsgraden har kunnat höjas de senaste 10-15 åren.
• Imperialismen har stärkt sitt grepp, bl a genom stalinismens kollaps. Nya marknader har öppnats upp i Östeuropa, Kina och andra f d stalinistiska områden. Imperialismen har fått allt större makt över tredje världen, och bl a kunnat tvinga länderna där att försämra för arbetarna, minska den offentliga sektorn, avreglera, privatisera, ta bort tullar och öppna upp sina ekonomier för utländska investeringar.
• Datateknologin har de senaste åren kommit att penetrera alltfler ekonomiska områden, och har stora möjligheter att generera ett utvecklingsblock kring sig. Bl a finns det stora möjligheter att rationalisera och effektivisera tjänstesektorn.
• USA har fortsatt inneha en hegemoni i världen, och t o m delvis kunnat stärka den efter Sovjets fall, vilket är viktigt för att uppnå internationell stabilitet.
Den svagaste faktorn i nuläget är dock den sista. Det är inte troligt att USA kommer att kunna dominera den kapitalistiska världen på samma sätt som tidigare särskilt länge till. EU håller på att samla sig för att utgöra en motvikt till och möta konkurrensen från amerikanska och asiatiska företag. På längre sikt är det troligt med utmaningar från Japan och möjligtvis även Kina och Ryssland. Samtidigt med globaliseringen har det också skett en allt större regionalisering av världsekonomin: där Nord- och Sydamerika bildar en sådan region, Europa en annan och östra Asien en tredje.
En upptrappning av motsättningarna mellan de olika imperialistiska blocken skulle få katastrofala följder på världsekonomin – man kan ju bara tänka sig hur finans- och kapitalmarknaderna skulle reagera – och snabbt gå in i en kumulativ process av ytterligare spänningar, vilket i slutändan kan mynna ut i militära skärmytslingar. Detta är nog inte det troligaste scenariot på kort sikt, men om det förverkligas inom fem eller tio år är det inte omöjligt att den uppåtgående vågen kan få ett snöpligt slut.
Men även om det är så att vi går in i en tillväxtperiod på ett par, tre decennier, så kommer den ju inte bygga på samma sociala stabilitet som under 50- och 60-talet, tillväxtsiffrorna kommer antagligen vara lägre och återkommande politiska konflikter på den internationella arenan bara att vänta. Till slut kommer också de nya tillväxtmarknaderna att klinga av och kapitalismen gå in i en ny depressiv nedgångsperiod.
”Den superlånga vågen”
Bland marxister brukar man göra en åtskillnad mellan generella kriser, som innebär en omfattande kollaps i de ekonomiska och politiska relationerna och som skakar om hela det kapitalistiska systemet i dess grundvalar, och partiella kriser kopplat till den normala rytmen i konjunkturcyklerna. De stora depressionerna 1873-93 och 1929-1941 skulle man kunna karaktärisera som generella kriser. Huruvida man borde hänföra 70-talskrisen till listan är en öppen fråga. Dessa generella kriser har ett visst samband med de mer långsiktiga utvecklingstendenserna hos kapitalismen (och skulle kunna inkorporeras i teorin om långa vågor).
Men både vad gäller de generella och partiella kriserna så har kapitalismen hittills hittat en väg ur dessa. Marx själv har anklagats själv för att formulera en teori om absolut ekonomisk kollaps. Detta inte helt utan grund, det har funnits många marxister som försökt räkna ut hur många år kapitalismen har kvar att leva. Men Marx hade inte någon dylik teori, och var motståndare till varje sådant slags logiskt schema. Kapitalismen har inga absoluta gränser. Det enda man kan säga om systemet är att det periodvis kommer att skakas i sina grundvalar. Huruvida den då hittar en väg ut, kollapsar helt eller blir ersatt av ett socialistisk system är en öppen fråga.
Trotskij konstaterade i sammanhanget att ”det faktum att kapitalismen fortsätter att oscillera cykliskt… visar på att kapitalismen ännu inte är död, att vi inte har att göra med ett lik.” Konjunkturcykeln är en levande kapitalisms andingsrytm, men det är en andning hos en sjuk varelse som framkallar svåra smärtor.
Uppenbarligen har vi här att göra med ett komplext system som är determinerat av ett oändligt antal faktorer. Det går inte att exakt förutsäga hur systemet kommer att utvecklas. Man kan också tänka sig att olika kapitalistiska kriser kan förklaras på olika sätt. Det kan därför vara klokt att inte binda upp sig till en förklaringsmodell. Det är lätt att tappa överblickning och hänga upp sig på vissa sidor. Det handlar istället om att försöka hitta en ordning i denna oändliga och kaotiska komplexitet. På många sätt finns också ett gemensamt mönster, som har sin grund i kapitalismens anarkistiska egenskaper.
Det kan med andra ord vara lönt att ta upp de mer allmänna aspekterna av kapitalismens motsättningar, och behandla ”den superlånga vågen”, den som berör skiftningen mellan olika produktionssätt.
De allmänna motsättningarna
Just begreppet om motsättningar eller kontradiktioner har spelat spelat en avgörande roll i marxismens dialektiska metod. Ett problem är att Marx aldrig gav någon exakt definition av begreppet, och det är tydligt att han använde det på olika sätt.
Inom marxismen har motsättningar framför allt används för att förklara förändring. Det är motsättningar som driver utvecklingen framåt. Förändring sker alltid genom att något gammalt förstörs och något nytt skapas, ett tillstånd negeras och ett annat bejakas. Där fullständig harmoni och inga motsättningar råder där förekommer ingen utveckling. Det sker förstås alltid några förändringar, men dessa kan vara av olika tempo, av olika kvalitet och/eller ske i olika skala. De kan också innebära utveckling till ett lägre eller högre stadium, eller möjligtvis någon form av cirkelrörelse. Ju snabbare förändringar desto i regel större upptrappning av motsättningarna, och vice versa.
Man måste först skilja mellan motsägelser i tanken som uppstår ur felaktiga sätt att resonera och som uppstår för att de har en materiell existens. Enligt filosofen Kant var motsägelser något som bara fanns i tanken och inte kunde finnas i verkligheten. Enligt den materialistiska dialektiken är det precis motsatsen som gäller. Det är tanken som strävar efter motsägelsefrihet och statisk säkerhet, en reflektion av människans kamp mot den föränderliga och motsägelsefulla verklighetens nycker. A är inte absolut identiskt med sig självt just eftersom A ständigt omvandlas. P g a denna flyktighet och otydlighet hos A kan A också ha två motsatta egenskaper samtidigt, både vara B och icke-B.
Marx talade vidare om att det fanns olika slags motsättningar. Essentiella motsättningar är sådana som bygger på olika essens, där den ena (eller åtminstone en av dem) inte förutsätter den andra – t ex motsatsparet mänskligt och icke-mänskligt. Existentiella motsättningar är sådana som involverar skillnad i existens inom samma essens, t ex motsatsparet man och kvinna. (Med essens menas någots ”inre natur”, och existens hur detta något för tillfället är). Illusoriska motsättningar är sådana som uppstår ur våra abstrakta begrepp och som egentligen inte finns i verkligheten, t ex när materia ställs i motsats till själ.
Motsatserna kan stå i olika hög grad av antagonistiskt förhållande till varandra. De kan medlas och de kan också lösas upp (då nya motsatser bildas). De essentiella motsättningarna kan bara medlas tillfälligtvis och deras lösning innebär att den ena utplånar den andra eller att båda utplånas. Men för de existentiella motsättningarna är medling både möjlig och nödvändig, och antagonism förödande för båda. Deras lösning måste innebära antingen medling eller ömsesidig utplåning.
Skillnaden mellan de olika typerna av motsatser måste dock betraktas som något diffus och flytande. Rent teoretiskt kan man t ex tänka sig att kvinnor avskaffar manskönet och ersätter den sexuella fortplantningen med en laboratoriemässig kloning. Själva begreppet om motsats och motsägelse är i sig en form. Och enligt dialektiken ska man alltid undvika att till varje pris försöka pressa in innehållet i en form. Istället bör man låta formen växa fram ur innehållet.
De motsättningar som jag här vill ta upp är i alla fall av sex slag. Den första är den mellan människa och natur, och gäller för alla mänskliga samhällen. De fem andra är däremot specifika för kapitalismen och klassamhället, vilket innebär att de är möjliga att upplösas i ett framtida samhälle. Det finns förstås fler motsättningar, och alla dessa motsättningar hänger samman, går in i varandra och bildar en komplex väv.
Den materialistiska dialektiken (till skillnad från Hegels idealistiska) menar dessutom att motsättningarna har materiella förutsättningar. De olika motsättningarna bildar därför en hierarki, där de på lägre materiella nivåer är de primära och bestämmande för de andra. En motsättning kan sålunda bara upphävas på det materiella planet, om dess materiella rötter dras upp, och inte genom att man resonerar bort dem i tanken som idealister alltid trott (se bara hur liberaler alltid pratar om att bekämpa rasismen genom upplysning).
Det är denna helhet av samspelande motsättningar som i första hand behöver förstås, inte den enskilda detaljen eller motsättningen i sin tekniska, matematiska, formallogiska, mekaniska, livlösa isolering.
1. Naturens motsättningar
Den mest grundläggande motsättningen är den mellan människa och övrig natur. Det är den motsättningen som är den främsta källan till samhällelig utveckling. Så bygger den biologiska evolutionen på att en ojämvikt leder till en skärpning av motsatsförhållandet mellan en art och övrig natur. Arten utvecklas då (genom mutationer) eller går under. Människan kommer alltid att behöva kämpa mot naturen, denna motsats kan bara mildras så länge människan finns kvar. Det enda sättet den kan upphävas på är genom att människan går under (såvida inte mänskligheten omvandlar sig till en allsmäktig Gud).
Marx omtolkade motsättningen mellan art och natur till det mänskliga samhället i form av motsättningen mellan produktivkrafter (människans tekniska sätt att försörja sig) och produktionsförhållanden (de sociala relationerna). När produktivkrafterna kommer i motsättning till de rådande sociala förhållandena behöver de sistnämnda förändras eller så går samhället under. Människan utvecklas sålunda inte längre genom genetisk förändring utan genom social, kulturell och intellektuell sådan.
Att människan av naturen är egoistisk är förstås en borgerlig myt. Kampen för tillvaron är inte detsamma som kamp mellan individer inom som art. Tvärtom visade exempelvis anarkisten Kropotkin att de arter som varit de mest sociala och solidariska, som lärt sig att samarbeta och ta hand om sina svaga, varit de mest framgångsrika. Samarbetet har också utvecklat de intellektuella och moraliska sidorna hos individerna. Människan är just en sådan framgångsrik social art.
Betoningen mellan egoism och altruism kan förstås skifta mellan olika mänskliga samhällen, dessa beteenden är i mångt och mycket lärda och inte genetiska egenskaper. En undersökning bland amerikanska studenter, där testpersonernas förmåga att samarbeta och inte svika gruppen undersöktes, visade att en ansenlig del klarade av sin uppgift. Men det var en grupp som avvek markant. Just det, ekonomstudenterna!
I förkapitalistiska samhällen förekom också kriser och konjunkturer. Men dessa berodde i första hand på naturens växlingar – bl a i form av frost, torka, översvämningar, jordbävningar (även om t ex krig förstås härstammade från de sociala motsättningarna). Det kännetecknande för kapitalismens kriser och konjunkturer är istället att de i första hand beror på de sociala motsättningarna, främst på de motsättningar som frambringas ur marknaden.
2. Alienationens motsättningar
Alienation betyder förfrämligande, och Marx använde begreppet för att karaktärisera kapitalismens grundläggande egenskaper och motsättningar.
I och med kapitalismen drivs arbetsdelningen till sin spets. Olika arbetsuppgifter separeras från varandra och delas upp. Först avskiljs arbetaren från ägandet av produktionsmedlen, vilket är en förutsättning för kapitalismens existens. Sedan separeras alltfler uppgifter från varandra och delas upp i sina minsta beståndsdelar för att kunna höja effektiviteten. Den verkställande makten separeras från den beslutande. Tänkandet klipps av från praktiken. Människan blir därmed alltmer alienerad från det hon själv sysslar med.
Till skillnad från djuren, som är ett med sitt livsförlopp, gör människan sitt eget livsförlopp till ett objekt för sin egen medvetna vilja. Detta kommer främst till uttryck i arbetet, som kännetecknas av att produkten av det finns i medvetandet innan det skapas. Men under kapitalismen innebär arbetet som alltid varit en del av människans skapande verksamhet bara ett utförande på order uppifrån. Liksom djuren blir nu också människan i arbetet ett med sitt livsförlopp. Arbetaren blir en robot. Arbetet blir bara ett nödvändigt ont, något främmande för människan. Människan hamnar i ett motsatsförhållande både till sitt skapande och sin skapelse.
P g a denna brist på socialt sammanhang blir samhället självt någonting mystiskt, en yttre kraft som människor inte kan kontrollera. Arbetet och det mänskliga samhället som till sin grundläggande karaktär är socialt blir asocialt och individualiserat. Människan mister kontrollen över sitt eget samhälle. Pengar och marknad tycks få en egen ”makt” stående ovanför människor av kött och blod (se bara på allt tal om ”marknadens diktatur”). Detta till skillnad från förkapitalistiska samhällen, där det var naturen som verkade mystisk och tycktes ha ”makt” över människan. Den nya Guden är också en Treenighet: Penningen – Fadern; Varan – Sonen som stiger ner i människans värld; och Marknaden – Den Heliga Anden. Men makt och kontroll kan bara utövas på ett medvetet sätt alltså av andra människor.
Kapitalismen är ett system vars alla olika delar alltmer hänger samman och påverkar varandra, samtidigt som denna interdependens är helt av det anarkistiska slaget utan någon kollektiv medveten kontroll. Marx menade t ex att inte bara arbetarna var alienerade utan även kapitalisterna, eftersom de inte kunde kontrollera sitt eget system.
Alienationen innebär med andra ord att människans existens kommer i motsättning till hennes essens som social och kreativt skapande varelse.
Alienationens rötter
De tidiga socialisterna ansåg liksom Marx att kapitalismen var ett omänskligt samhälle. Men de kunde inte förklara hur det kunde uppkomma. Varför valde människan att negera sin egen mänsklighet? Förklaringen rörde sig på ett ideellt plan, att det hela måste ha varit ett missförstånd. Det räckte med upplysning och då skulle allt komma till rätta. Men Marx förklarade kapitalismen uppkomst ur en annan mer grundläggande motsättning, den mellan människan och naturen. När systemet väl uppkommit fanns dessutom starka materiella intressen för dess bevarande.
Det var naturens villkor, bl a genom att befolkningstillväxten alltmer började tära på jordbruksmarkerna, som tvingade människan att gå bortom sin egen mänsklighet. Industrialiseringen kunde bara genomföras genom att människan själv blev som en maskin. Men det ligger också i människans essens, genom hennes förmåga att tänka i abstraktioner, att i vissa situationer vara kapabel att gå utanför sin egen essens.
De sociala motsättningarna är i grunden existentiella i sina egenskaper. Men under kapitalismen utvecklas några av dessa till att bli (eller åtminstone likna de) essentiella, de kan inte längre upphävas genom medling utan bara till följd av att den ena parten förgör den andre (dock ej nödvändigt fysiskt). Sålunda kommer de att likna den skoningslösa biologiska motsättningen mellan arten och naturen. Den främsta drivkraften till förändring kommer nu inte längre från naturen utan från de sociala motsättningarna. Men detta betyder också att hotet mot samhällets undergång nu i första hand inte kommer från naturen, som fallet var innan kapitalismen, utan från samhället självt.
Allmänna mot partikulära
De kapitalistiska sociala motsättningarna skulle främst kunna karaktäriseras som motsättningar mellan olika partikulära intressen samt mellan de partikulära och de gemensamma intressena.
Kapitalismen bygger på individualism och partikularism, att alla förmodas agera i sitt självintresse. Adam Smiths ”osynliga hand” kommer göra att dessa handlingar i det stora hela blir för samhällets eller gemenskapens bästa. I slutändan tjänar alla på att vara egoister enligt detta resonemang. Att så inte alltid behöver vara fallet kan illustreras av miljöförstöringen. Alla förlorar ju i längden på den, men för den enskilde kan det vara värt att förstöra naturen om det ger en viss vinst. Just dennes miljöförstöring kommer inte ändra särskilt mycket, men när alla tänker likadant leder det hela till en katastrof för alla. Olika avtal kan förstås slutas, men för varje partikulärintresse finns en stark drivkraft att komma runt eller bryta mot dessa.
De gemensamma intressena kan därför inte logiskt och matematiskt fastställas som summan av alla isolerade individuella och partikulära intressen. Detta beror på att de invididuella och partikulära intressena kommer att artikuleras på olika sätt beroende på i vilka sociala sammanhang de ingår i. Om alla förmodas agera egoistiskt så tjänar jag på att agera egoistiskt. Men om alla förmodas agera solidariskt så tjänar jag istället på att agera solidariskt.
1+1 är med andra ord inte alltid lika med 2. Om man som Adam Smith inte inser det hamnar man i en logisk fälla och begår ett s k atomistiskt felslut, man drar slutsats om det allmänna utifrån isolerade enskilda fall. Detta är det felslut som den borgerliga vetenskapens s k metodologiska individualism bygger på, och gör att den inte klarar av att skilja mellan individuell och kollektiv rationalitet.
Motsatsen, det s k ekologiska felslutet, d v s att man drar slutsats om det enskilda utifrån det allmänna i sitt fritt svävande tillstånd ovanför dess delar, är minst lika vanligt bland vissa borgare, framför allt keynesianer. Man säger att i företaget har både kapitalister och arbetare gemensamma intressen, samma sak i staten, o s v. Det är också det misstag reformister och stalinister begår, åtminstone när det gäller staten.
Men i ett samhälle där egoismen härskar kommer varje artikulering av det gemensamma intresset vara partikulärt. Det kapitalistiska företaget kommer förstås alltid att i första hand tillgodose ägarens intresse, den patriarkala familjen patriarken. På samma sätt kan aldrig heller staten i ett kapitalistiskt samhälle representera ett allmänintresse.
Eftersom staten försvarar ”allmänintresset” inom kapitalismens ramar så uttrycker den till syvende och sidst en nationell borgarklass’ partikulära intressen. Också i ett postkapitalistiskt samhälle måste staten uttrycka ett partikulärt intresse, då förhoppningsvis arbetarklassens (men Sovjet visade att det inte nödvändigtvis behövde vara så). Staten är en våldsapparat, vilket betyder att våld kan användas mot en del av befolkningen, vars intressen den sålunda inte kan företräda. Det enda sättet en stat kan uttrycka ett allmänintresse är om den gradvis upphör att vara en stat, d v s dör bort. Så länge staten består kommer den alltid att förkväva det individuella intresset och initiativet.
Motsättningen mellan individ och samhälle, mellan partikulära och allmänna intressen är dock av en icke-essentiell, existentiell karaktär. Det partikulära förutsätter det allmänna och det allmänna bygger på det partikulära, sålunda är dessa två sidor av samma essens. Medling är både möjlig och nödvändig. Men inte inom kapitalismens och klassamhällets ramar.
Alienationens motsättningar uppvägs dock alltid av andra tendenser även om de under en viss epok kan dominera människan. Människan är ju så länge hon existerar i sista hand människa. Om enskilda människor skulle vara fullkomliga egoister skulle de ju t ex aldrig bry sig om att fostra en kommande generation.
Alienationens eskalering
Under kapitalismen distanserar sig människan alltmer från sin essens. Allt fler regioner dras in i och blir allt känsligare för de internationella kriserna. Kapital- och valutamarknaderna blir alltmer separerade från men får samtidigt allt större makt över det verkliga ekonomiska livet. Massförstörelsevapnen blir alltmer avancerade. Omstöpningen av människor till egoistiska, lustmaximerande, socialt omedvetna (villan, volvon, vovven framför allt annat!) individer alltmer sofistikerad (inte minst genom reklamen). Känslan av maktlöshet inför det egna samhället alltmer akut. De sociala klyftorna allt större. Men denna distansering kan inte gå hur långt som helst. Om människan driver negationen av sin essens till sin logiska slutpunkt förgör hon samtidigt sig själv.
Kapitalismen uppstår ur tidigare produktionsformer. Men kapitalismen är ett dynamiskt system, vilket innebär att när väl dess rörelselagar och motsättningar börjar göra sig gällande utvecklas de till en allt högre nivå. Vid varje ny kris omstruktureras kapitalet, gamla branscher går under och nya uppstår, nya marknader erövras. Fler och fler människor dras in i det kapitalistiska produktionssättet och berörs av dess rörelselagar. Beroendet mellan olika ekonomiska områden blir allt större. Detta innebär att krisernas och motsättningarnas effekter blir allt djupare ju mer kapitalismen fulländas. Den ekonomiska krisen stegras till att bli en social kris, som i sin tur övergår till en politisk kris, vilken om den fördjupas kan bli en revolutionär kris och skaka hela det kapitalistiska samhället i sina grundvalar.
De återkommande kriserna – och i deras spår arbetslöshet, sociala konflikter, krig, o s v – är också en påminnelse om människans negerande av sig själv. Kapitalismen leder inte människan till sin egen utplåning längs en rak väg utan längs en vågformad sådan. Marx beskrev rörelsen hos kapitalismens motsättningar som en ellips – kroppen både faller ner och rör sig ifrån, motsättningarna löses och förlöses. Men förr eller senare kommer månen att falla ner på jorden, såvida inte någon annan himlakropp stöter ihop med den och tar den bort från kapitalismens bana.
Mer specifikt kan man säga att alienation under kapitalismen tar sig uttryck främst i fyra former:
• Marknadens motsättningar.
• Privategendomens motsättningar.
• Statens motsättningar.
• Klassmotsättningarna.
3. Marknadens motsättningar
Många ekonomer utanför huvudfåran, inklusive Marx, har menat att Says lag gällde i tidigare samhällen där:
i) produktionen skedde för eget bruk inom den ekonomiska enheten;
ii) motivet bakom produktionen inte var att maximera den individuella profiten utan för att tillfredsställa mänskliga behov;
iii) den mycket begränsade handeln som förekom var byteshandel; och
iv) de direkta producenterna hade någon form av kontroll över eller knöts till produktionsmedlen och inte erbjöd sin arbetskraft till försäljning.
Says lag gäller dock inte för moderna kapitalistiska ekonomier där:
i) huvuddelen av produktionen är för försäljning på marknaden;
ii) produktionen drivs i privat profitsyfte;
iii) ekonomin karaktäriseras av ett generellt användande av pengar och krediter; och
iv) de direkta producenterna separeras från produktionsmedlen och blir tvungna att försörja sig genom att sälja sin arbetskraft.
Olika övergångsformer har förstås förekommit mellan dessa typer, kapitalismen har trots allt vuxit fram ur tidigare samhällen.
Det är marknaden som driver alienationen till sin spets, och gör att människor som är inbördes beroende samtidigt blir förfrämligade inför varandra och att olika aspekter av ekonomin separeras från varandra. Relationerna på marknaden blir som relationer mellan döda ting och inte som relationer mellan levande människor. Döda pengar tycks bli ”produktiva” och kreativa, bli i stånd att ”föröka sig” och ”skapa mera pengar”. Men i verkligheten är det förstås bara människor som kan vara produktiva och kreativa.
Relation mellan statiska ting har dock en fördel, de är lättare att mäta. Och hela systemet med pengar bygger just på att allt ska kunna matematiseras på ett enkelt sätt.
Bruksvärde och bytesvärde
Marknadens motsättningar kommer – för att tala i marxistiska termer – till uttryck främst i differentieringen mellan bruksvärde och bytesvärde.
Bruksvärde uttrycker den nytta någon har av en vara eller ett ting. Den är en form av relation mellan människan och naturen.
Bytesvärde uttrycker det värde som en vara har i sin egenskap som vara, d v s ett ting som bytes mot ett annat ting eller värde. Den är en form av relation människor emellan. Bytesvärdet representerar ”kostnaderna”. Men kostnader är något som helt och hållet hör hemma i människans värld. Det vore ju absurt att prata om kostnader för maskiner, djur och natur. Dessa kostnader uttrycker på ett abstrakt plan social tid eller del i en människas liv. Det som ger en vara dess bytesvärde är därför den mängd genomsnittlig, samhällelig arbetstid den innehåller. Det är bara arbetet som är källan till bytesvärde, åtminstone i abstrakt mening, medan bruksvärdet också kan ha andra källor (främst naturen). Maskiner kan i sig aldrig skapa nytt bytesvärde (men däremot nytt bruksvärde), utan bara till varorna tillföra det värde som motsvarar produktionen av dem själva, d v s det arbete som har lagts ner för att tillverka dessa maskiner. Borgarnas värdeteori är i motsats till denna arbetsvärdeslära avhumaniserad tautologi: priset bestäms av andra priser.
Marknaden innebär att produktionen inte sker för att produkten har ett specifikt bruksvärde utan för att den generar ett mer abstrakt bytesvärde (som dock i sin tur kan användas för att tillskanska sig ett bruksvärde). Därmed försvinner den direkta kopplingen mellan produktion och mänskligt behov. Detta betyder att produktionen upphör om den för tillfället inte genererar ett bytesvärde, även om den skapar ett bruksvärde. Ju större del av produktionen som sker för bytesvärde och ju mer bytesvärdet distanserar sig från bruksvärdet desto större risk är det att produktionen bryter samman av en eller annan anledning.
Bytesvärdet, som uppkommit för att förmedla olika bruksvärden, hamnar i motsättning till bruksvärdet. Motsättningen utvecklas från att vara existentiell differentiering av samma essens till att i vissa situationer anta en essentiell karaktär.
Profiten
Inom den rena byteshandeln, där en fysisk vara byts mot en annan, förekommer ingen profit, förutom tillfälligtvis för att någon aktör råkar lura en annan. Situationen blir dock annorlunda när den vara som byts är arbetskraft.
Profit uppstår ur en motsättning inom bytesvärdet, genom att ett bytesvärde byts mot en vara som när den konsumeras skapar ett bytesvärde som är större än det första bytesvärdet. Den ovanliga egenskapen hos varan arbetskraft är just att arbetaren kan producera mera än vad som krävs för att reproducera den egna arbetskraften. Skillnaden, vilket är merarbetet eller mervärdet, tar kapitalisten hand om. Denna exploatering döljs av arbetsprocessens dubbla karaktär, att både arbetaren och kapitalisten får fullt betalt för de slags varor de säljer – i arbetarens fall sin arbetskraft och i kapitalistens fall de varor arbetaren har producerat.
Eftersom profitinriktad produktion sker för att öka bytesvärdet, och inte som i den rena byteshandeln i syfte att bara byta bruksvärde mot bruksvärde, så innebär detta att produktionen upphör när ingen profit finns i sikte. Arbetskraften friställs då, men eftersom den har separerats från produktionsmedlen kan den inte driva produktion på egen hand. En armé av arbetslösa uppstår, som växer vid varje skärpning av motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde.
Pengarna
Penninghushållningen uppkomst och efter ett tag dominans inom produktionen går hand i hand med marknadens penetrering av ekonomin. Pengarna underlättar transaktionerna på marknaden, men innebär också en skärpning av marknadens motsättningar.
I början är det en vara med ett visst bruksvärde (snäckor, hästar, silver, guld) som antar rollen som pengar – en vara som andra varor kan jämföras med. Men allteftersom denna utveckling går vidare blir de ting som är pengar ett bytesvärde utan något eget bruksvärde. Pengarna omvandlas till i sig självt värdelösa symboliska papper, betalkort och dylikt. Pengar blir det ”rena” bytesvärdet (som alltså motsvarar en viss mängd tid av genomsnittligt samhälleligt arbete). Pengarna bidrar på så sätt till att avståndet växer mellan bytesvärde och bruksvärde.
Pengar spelar därmed en motsägelsefull roll. Å ena sidan underlättar de utvidningen av produktionen och handeln, och drar in mer och mer människor i inbördes beroende relationer. Men å andra sidan ackompanjeras denna process av påtvingad socialisering av en allt större alienering och känsla av maktlöshet.
Pengar innebär dessutom att bytet delas upp i två från varandra självständiga akter: köp- och säljmomentet. Där ren byteshandel förekommer utan några pengar är ju dessa två moment oskiljaktiga från varandra (de utgör enligt Says lag en identitet). När dessa två akter separeras från varandra i tid och rum, uppstår möjligheten av att olika dissonanser kan uppstå mellan dem. Enligt Marx bör detta faktiskt vara den huvudsakliga teoretiska basen för att analysera ekonomiska kriser.
Ovanpå detta lägger sig alla andra motsättningar som har sin härkomst ur penningekonomin – försäljning och köp ej för konsumtion utan för pengar, spekulativ upplagring av varor för att driva upp priser, differentiering av pengarnas olika funktioner, pengar som läggs på hög för framtida konsumtion, kreditens utvidgning, köp på avbetalning, instabiliteten mellan olika valutor, inflationspådrivande utgivning av nya betalningsmedel, o s v – och som alla på sitt sätt bidrar till den ekonomiska krisens utlösning och fördjupning.
Marknadens och penningekonomins utveckling har dock historiskt sätt inte varit en smärtfri process. Den har tvärtom ackompanjerats av finansiell panik, hyperinflation och sociala konflikter. I de fall där förtroendet för penningen rasat och massarbetslöshet uppstått har det inte sällan skett en delvis tillbakagång till självhushållning och ren byteshandel. 30-talet är ett bra exempel på det. Idag skulle en total kollaps i den internationella handeln få mycket djupare effekter än under depressionen på 30-talet, eftersom de enskilda länderna är så mycket mer beroende av den. Det är en tickande bomb jordens befolkning sitter på. Men det kan förstås ta ett tag innan den exploderar.
4. Privategendomens motsättningar
Marknaden vilar på privategendomen, och skulle inte kunna fungera om den senare inte garanterades. Privategendom existerade även i förkapitalistiska samhällen, men då bara i en embryonal och outvecklad form, den var flytande och oklar. Under feodalismen var det t ex både feodalherren och den livegne som ”ägde” marken. Feodalherren kunde genom sin förläning tvinga bonden att lämna ett överskott till honom. Men den livegne hade samtidigt rättigheter, och kunde exempelvis inte tvingas bort från det land han brukade. Land kunde inte köpas och säljas fritt på en marknad och produktionsmedel inte frikopplas från de direkta producenterna.
För att kapitalistiska förhållande skulle uppstå behövde egendomen bli entydig och monopoliserad. För att den skulle bli det behövde den ytterst knytas till en individ. Men detta förutsatte också att ingen människa längre kunde äga en annan. Ägandet av en slav blir nämligen icke-entydig, eftersom slaven hur lite rättigheter denne än har behåller någon form av ägande och kontroll över sig själv. Relationen mellan slaven och ägaren blir inte heller ett rent penningförhållande. Detta bäddar för oklar uppdelning mellan vilka rättigheter slaven respektive ägaren har, och vilka roller de spelar. Entydigt ägande kan bara råda visavi fysiska ting och icke-mänskligt liv samt över den egna arbetskraften.
Genom att var och en görs entydig ägare till sin egen arbetskraft och genom att land och produktionsmedel fritt köps och säljs skapas förutsättningarna för en fri arbetsmarknad. För kapitalisten blir den fria arbetskraften och konkurrensen på marknaden en drivkraft att hela tiden försöka ersätta arbetskraften med maskiner. Därmed läggs grunden för kapitalistisk utsugning och de konjunkturella svängningarna i arbetslösheten.
I och med kapitalismens utveckling kommer dock privategendomen och det privata motivet bakom bedrivandet av produktionen alltmer i motsättning till den allt församhälleligade karaktären hos produktionen. Människor lever i armod eller t o m svälter samtidigt som det produceras mat i överskott. Men denna mat kontrolleras inte av hela samhället utan av privata intressen. Regnskog skövlas, samtidigt som detta kan innebära en katastrof för hela mänskligheten i en inte så avlägsen framtid. Men det är inte hela samhället som innehar kontrollen över skogshanteringen. O s v.
Monopol
Marknadens anarki gör att behovet av planering ökar. Medan de enskilda företagen konkurrerar planlöst sinsemellan så råder ett slags planekonomi inom själva företaget. De större företagen slår sålunda ut de mindre, därför att de har större möjlighet att komma runt problemet med marknadens alienering och skapa samordning. Denna utveckling leder till monopolets uppkomst.
Privategendomen som varit förutsättning för marknaden tenderar sålunda att negera den genom att negera den fria konkurrensen. Men monoplet är ingalunda någon lösning på alienationens problem, eftersom den bygger på ett partikulärintresse och på privategendom. Om monopolen lyckas stabilisera konjunkturernas svängningar så sker det, som Schumpeter visade, på bekostnad av att kapitalismen blir odynamisk och stagnerande. Mycket tyder emellertid på som vi tidigare sett att monopolbildningen t o m kan fördjupa konjunkturens svängningar.
I skriften Utkast till en kritik av nationalekonomin redogjorde Engels på ett träffande sätt för monopolets motsägelsefulla grundval:
Konkurrensens motsats är monopolet. Monopolet var merkantilisternas fältrop, konkurrensen de liberala ekonomernas. Det är lätt att inse att denna motsats återigen är helt och hållet innehållslös. Varje konkurrerande part måst önska att inneha monopol, vare sig han är arbetare, kapitalist eller jordägare. Konkurrensen beror av intresset, och intresset skapar i sin tur monopolet. I korthet: konkurrensen övergår i monopolet. Å andra sidan så kan monopolet inte hejda konkurrensens ström, ja det skapar självt konkurrensen, liksom exempelvis ett importförbud eller höga tullar just frambringar smugglandets konkurrens. Konkurrensens motsägelse är helt identisk med själva privategendomens. Det ligger i varje enskilds intresse att besitta allt, men i det gemensammas intresse ligger att alla besitter lika mycket. Sålunda är det allmänna och individuella intresset varandra helt motsatta. Konkurrensens motsägelse innebär att var och en måste önska sig monopol, undet det att gemenskapen såsom sådan förlorar genom monopolet och alltså måste avlägsna det. Ja, konkurrensen förutsätter redan monopolet, nämligen egendomens monopol – och här framträder ånya liberalernas hyckleri – och så länge egendomens monopol består, så länge är monopolets egendom likaberättigat. Ty också det en gång givna monopolet är egendom. Vilken jämmerlig halvhet är det alltså att angripa de små monoplen och låta det grundläggande monopolet bestå. Och om vi härtill lägger… att ingenting har värde som inte kan monopoliseras, att alltså ingenting som inte medger denna monopolisering kan inträda i denna konkurrenskamp, så ter sig vårt påstående, att konkurrensen förutsätter monopolet, fullständigt berättigad.
Idag talas det om att den ökande internationella konkurrensen gör att de nationella monopolen delvis stävjas. Men detta innebär varken en återgång till ”den gamla goda konkurrenskapitalismen” eller en mildring av kapitalismens motsättningar. Dessa motsättningar höjs bara till en ännu högre nivå – till den internationella arenan.
5. Statens motsättningar
Marknad och privategendom har i sin tur staten som sin förutsättning. Privategendomen blir innehållslös och icke-entydig om den inte kan försvaras genom våld. Detta våld måste monopoliseras, vilket staten gör inom sitt territoriums gränser. De sociala motsättningarna som följer i marknadens fotspår behöver en medlare om de inte ska leda till att de stridande parterna förgör varandra. Marknaden skulle inte fungera, om inte en våldsinstans fanns för att tvinga deltagarna att följa spelreglerna. Denna medlare är staten, men medlingen sker alltid på den starkares villkor.
Nationalstaten var till en början en progressiv konstruktion, och dess uppkomst var knuten till det nationella kapitalets behov. Nationalstaten kunde ta bort olika barriärer, t ex tullar och skråens monopol i städerna, och därmed skapa en nationell marknad, vilket var en förutsättning för kapitalismens utveckling.
Den borgerliga nationalstaten bidrar till att mildra alienationens motsättningar och kapitalismens kriser, men den bidrar också till att skärpa dessa. Staten för in ytterligare en aspekt i alienationens motsättningar – våldet. Detta våld riktar sig både inom landet mot de som hotar den kapitalistiska egendomen och utanför landet för att försvara den egna nationella borgarklassens intresse mot andra kapitalister i andra länder. Detta bidrar till att skärpa både klassmotsättningen och motsättningen mellan de imperialistiska och kapitalistiska makterna. I det sistnämnda fallet innebär den borgerliga statens nationella begränsning att den kommer i motsättning till produktionens alltmer globala karaktär.
Imperialismen
I och med monopolkapitalismen börjar de nationella monopolen rikta sina blickar åt marknader utanför det egna landets gränser. Varje dynamisk och expansiv kapitalistisk ekonomi behöver utvidga sin marknad utanför det egna landets gränser, alltid på svagare nationella borgarklassers bekostnad. Detta är själva essensen i imperialismen. Uppgiften att erövra eller säkerhetsställa dessa marknader utomlands överlåts åt den borgerliga nationalstaten, som blir själva instrumentet för imperialismen.
Så länge det finns många nya marknader att erövra kan konflikterna mellan de imperialistiska staterna hållas inom vissa gränser. När konkurrensen mellan länder hårdnar inför staterna olika slags handelshinder för att skydda den egna kapitalistklassen. De andra staterna blir tvungna att svara med samma mynt. Som en konsekvens förlorar alla på utvecklingen, men det finns inget organ som kan artikulera de globala intressena.
En starkare nationalstat kan alltid försöka spela rollen som internationell reglerare, och mer eller mindre påtvinga de andra staterna sin vilja. Både Storbritannien och USA har under skilda historiska epoker försökt sig på det, och bidragit till att viss stabilitet kunnat uppnås tillfälligtvis (och då främjat världshandeln). Men en sådan ”internationell reglerare” kommer alltid sätta sina intressen först, och det blir alltid de svagare staterna som missgynnas. Sålunda löses aldrig denna motsättning, och när styrkeförhållanden ändras, när svagare stater blir starkare, uppstår nya konflikter om vems vilja som ska gälla.
Vid sekelskiftet hade den europeiska imperialismen drivits till sin spets. Världen hade delats upp mellan de imperialistiska makterna. När marknaderna i världen hade tagit slut kunde enskilda nationella borgarklasser bara vinna nya genom en omfördelningskamp, och i slutändan ett krig om marknaderna. Detta gav upphov till både första och andra världskriget. För den som inte förstår kapitalismens motsättningar ter sig dessa krig som helt obegripliga.
Båda världskrigen var en konflikt framför allt mellan imperialistiska stater i Europa, konflikten var mera inom-kontinental än inter-kontinental. I dagens situation skulle en möjlig konflikt föras mellan kontinentala block.
Tre imperialistiska block har utkristalliserats: USA, EU och Japan/Sydostasien, men även Kina och Ryssland kan bli potentiella makter i framtiden. Fortfarande har världsmarknaderna en viss utvecklingspotential, detta är orsaken till att konflikterna mellan de tre blocken kunnat hållas på en låg nivå. En annan orsak är att USA fortfarande kan dominera världen genom att de andra imperialistiska makterna är så pass svaga. Men när världsmarknaderna i allt högre grad kommer att ”mättas” kan en konflikt trappas upp mycket snabbt. En första motsättning som kan blossa upp är mellan EU, om de europeiska makterna lyckas enas, och USA.
Den teknologiska utvecklingen har samtidigt inneburit att massförstörelsevapnen blivit alltmer avancerade och sofistikerade. Vi har fått kärnvapen, biologiska stridsmedel, genmanipulerade verktyg, kemisk rustning, ”smarta” stridsspetsar, datoriserad armering, o s v. Vapnen kan utvecklas så långt att ett land kanske inte ens märker när det blir attackerat (t ex att något osynligt virus släpps ned). Existensen av kärnvapen kommer förstås att i det längsta avhålla från regelrätta krig. Men varje konflikt har sin egen inneboende logik, och det räcker bara med att en regering tror att det andra landet kommer använda kärnvapen för att ett kärnvapenkrig ska bryta ut.
Att de imperialistiska makterna inte står främmande för att använda alla sina militära stridsmedel visades t ex av att Clinton i februari 1998 gav sitt godkännande för att ”vid behov” sätta in kärnvapen mot Irak. Detta i en lugn ekonomisk situation och med en demokratisk president vid makten! Man kan bara tänka sig vad som kan hända om en kollaps inträffar i världsekonomin och om en halvfascistoid amerikansk president kommer till makten. När det gäller att försvara sina egna vitala intressen så har en nationell borgarklass alltid varit beredd att gå hur långt som helst.
Krig och revolutioner är dock två sidor av samma mynt. Kriget mellan Tyskland och Frankrike 1870-71 frammanade Pariskommunen, det rysk-japanska kriget den första ryska revolutionen 1905, Första världskriget Oktoberrevolutionen, Andra världskriget en revolutionär våg runt om i världen som resulterade i att kapitalismen avskaffades i halva Europa och Kina, o s v. Det finns ett klart historiskt samband, även om det är inte automatiskt. Det verkar som att först när kapitalismen visar sin jävligaste sida som de största möjligheterna öppnas för att avskaffa systemet. Man kan förstås beklaga sig över detta, att massorna inte verkar inse behovet av en målmedveten kamp för socialismen tidigare. Men tyvärr har inte vi haft privilegiet att få välja den värld vi fötts till.
6. Klassmotsättningarna
Kapitalismens motsättningar når sin höjdpunkt i klassmotsättningen. Men detta är också en motsättning som tas upp minst i en borgerlig konjunkturanalys. För den förekommer bara individualiserade ekonomiska aktörer inte sociala klasser.
Klassmotsättning är både ett uttryck för den alienation som uppträder på marknaden och för alienationens motsats – föreningen, solidariteten.
På marknaden kommer de ekonomiska aktörerna, för att tala så att en nationalekonom förstår, i oförsonlig motsättning till varandra. Det gäller att vinna fördelar på den andres bekostnad. Till skillnad från relationen mellan stamhövding och vanlig stammedlem, slavägare och slav, feodalherre och livegen, patriark och underordnad hustru, o s v som dominerade tidigare socialt uppskiktade samhällen är relationen mellan kapitalisten och arbetaren ett rent opersonligt instrumentellt penningförhållande. Därav dess oförsonlighet och starka konfliktbenägenhet.
Motsättningen mellan egendom och icke-egendom blir essentiell först när de som skapar egendom förlorar allt ägande och kontroll över den. Då hjälper inte heller med en ekonomisk utjämning inom distributionen (som keynesianer och reformistiska socialister driver), eftersom denna inte berör egendomen. Inte heller försvinner eller mildras klassmotsättningen, som vissa borgare påstår, av att ägandet av olika företag blivit mer diffust och att entreprenörkapitalisten försvunnit. Tvärtom blir motsättningen då bara mer skoningslös och opersonlig. Olika pensionsfonder och institutioner som äger aktier är exempelvis minst lika profitinriktade som de rent privata ägarna.
Kapitalisten är oförsonlig i sina strävanden att sänka lönen för arbetaren, och arbetaren åtminstone när full sysselsättning råder (som i den perfekta marknadsmodellen) oförsonlig att höja sin lön på kapitalistens bekostnad. Men eftersom full sysselsättning aldrig råder och arbetaren får lida mycket mer om han/hon inte erhåller någon lön än om kapitalisten mister sin profit så kommer oförsonligheten framför allt från kapitalistens sida. Arbetarnas enda sätt att kontra detta förhållande är att gå samman och utveckla en klassolidaritet, vilket i sin tur kontras av kapitalisterna genom att fördjupa sin klassolidaritet som de sedan tidigare redan har utvecklat.
Inom båda klasserna gör sig dock splittrande tendenser gällande, ett uttryck för alienationen på marknaden. Arbetarna konkurrerar ju också sinsemellan om jobben och lönen, på samma sätt som kapitalisterna konkurrerar sinsemellan om var och ens andel i utsugningen av lönearbetet. På det internationella planet tävlar de olika nationella borgarklasserna om andelarna på och profiterna av världsmarknaden, en tävlan som när den drivs till sin spets leder till krig om imperialistiskt herrevälde. Samtidigt är det inte en gång det har hänt att arbetarklassen i ett land gjort gemensam sak med sin bourgeoisie för att ta del i imperialistisk exploatering, et c.
En klass som helhet förlorar på splittring och vinner på förening, även om olika klassfraktioner kan försöka vinna fördelar på den egna klassens bekostnad. Det uppstår en spänning mellan klassen i sig, som bara är summan av de ingående individerna, och klassen för sig, som uttrycker klassens gemensamma intressen vilket bara kan äga rum på en medveten kollektiv nivå. Klassformeringen är ingen mekanisk utveckling utan en komplex process, som också har sin koppling till de ekonomiska konjunkturernas svängningarna.
Ju bättre organisering av arbetarklassen och ju större solidaritet det råder inom den desto mer oförsonlig har den råd att vara mot borgarklassen. Men oförsonligast kan den bara vara i den revolutionära striden, när den tar upp kampen på den internationella arena för att expropriera världsbourgeoisien. När striden handlar om privategendomens vara eller icke-vara så dras staten automatiskt in och kampen tenderar att anta en våldsam karaktär. I denna batalj når alienationens oförsonlighet sin absoluta höjdpunkt. Om arbetarklassen vinner så läggs samtidigt grunden för upplösningen av alienationens motsättningar. Men om borgarklassen segrar rycker en annan möjlig upplösning av alienationens motsättningar närmare – en tillbakagång hos mänskligheten eller t o m dess förintelse.
Detta är den motsägelsefulla dialektiken i kapitalismens utplåning av sig själv. Kapitalismen skapar inte en utan två dödgrävare.
Ett expansivt system
Adam Smith ansåg att ekonomisk tillväxt skulle vara någonting naturligt, som kommer av sig själv bara man låter saker ha sin gång. Men i själva verket är det tillväxten som borde förklaras, inte stagnationen. Ett ekonomiskt system som är anpassat efter att tillfredsställa människans behov behöver inte en ständig ekonomisk tillväxt för att fungera. Teknisk utveckling och effektivisering av produktionen har förekommit i alla tider (och kommer så nog också att uppträda i ett möjligt framtida kommunistiskt samhälle), men det är först under kapitalismen som ekonomisk tillväxt blivit ett självändamål.
Om ett kapitalistiskt system hamnar i en långsiktig jämviktssituation, så att ingen tillväxt förekommer, leder detta så småningom till att profiterna (förutom monopolräntan) sjunker mot noll. Men om profiterna sjunker mot noll varför ska då kapitalisterna fortsätta att producera? Marx polemiserade t ex mot den klassiska ekonomen John Stuart Mills vision om ett stabilt stationärt stadium som skulle uppnås i en kapitalistisk framtid. Kapitalismen måste antingen hitta en väg att producera mera, eller så kommer den att dra ner på produktionen. Långsiktig jämvikt och stabilitet är inte möjlig inom systemets ramar. Det kan antingen bara gå framåt eller bakåt. Ur detta följer också de konjunkturella svängningarna.
Kapitalismen är med andra ord ett expansivt system. Den kan inte överleva utan att ständigt expandera. Därav dess progressivitet. Kapitalismen kan ta samhället från en ekonomisk nivå till en annan – dock till oerhörda mänskliga kostnader – och därmed skapa förutsättningarna för ett kommunistiskt samhälle. Men om inte den senare övergången sker kommer kapitalismen i slutändan få katastrofala följder.
Konkurrensen driver kapitalisten att inte konsumera sin vinst utan att investera den i nya produktionsmedel, för att öka försäljningsvolymen och sänka kostnaderna. Men denna expansion kan bara ske genom att vinna marknadsandelar från andra eller genom att de totala marknaderna expanderar. Kapitalisterna drivs till att exploatera allt som går att exploatera (vilket bl a ger upphov till en global miljöförstöring som kan hota hela människosläktet). Men marknaderna kan inte expandera i all oändlighet (såvida inte expansionen kan ske över till andra planeter). Detta skapar en långsiktig krissituation för kapitalismen, vilket leder till att konkurrensen mellan kapitalister och mellan de imperialistiska makterna skärps. Det är just kapitalets essentiella karaktär av gränslös expansion som är det som underminerar den kapitalistiska produktionen.
Man kan säga att medan jakt- och samlarsamhällen hamnade i en återvändsgränd när jakt- och vegetabiliemarkerna tog slut, och jordbrukssamhällena hamnade i en återvändsgränd när det inte längre fanns utrymme för ytterligare befolkningstillväxt, så uppkommer en liknande situation för kapitalismen att uppstå när inte marknaderna för försäljning av varor längre kan expandera (ur ett långsiktigt perspektiv). Samtidigt har ett dynamiskt system som kapitalismen en tendens att mycket snabbare än tidigare samhällen äta upp sina tillväxtmöjligheter – och därmed ladda upp sina egna inneboende motsättningar. Dynamiska system tenderar att (under givna omständigheter) ha en kortare livslängd än mer stagnerande system.
Socialism eller barbari
Kapitalismens motsättningar skulle på längre sikt (vi pratar nu om sekler) kunna tänkas övervinnas på flera sätt:
• Att kapitalismen kan hitta nya marknader som den kan expandera i obegränsat och i all oändlighet. Marx skisserade själv på en modell av jämn ekonomisk tillväxt utan konjunktursvängningar, men denna modell byggde helt på artificiella antagande. Nya marknaderna kommer förr eller senare att mättas. Marx hävdade t o m att det fanns en ren fysisk och geografisk gräns för hur långt världsmarknaden kan expandera (även om det inte var frågan om en absolut gräns). Den kapitalistiska produktionen har dessutom en långsiktig tendens att expandera mer än vad marknaden expanderar. Därmed kommer de gamla motsättningarna tillbaka, fast nu i ännu större skala.
• Att, rent teoretiskt, en stat erövrar alla de andra staterna och bildar en global superstat, och att ett företag erövrar alla de andra företagen och bildar ett globalt superföretag. För det första blir dock detta ett avsteg ifrån kapitalismen, eftersom konkurrensen skulle försvinna och därmed skulle också drivkraften till ständig expansion försvinna. Möjligen skulle detta superföretag införa något slags slaveri för att öka exploateringen. Eftersom perspektivet bygger på privategendom och stat skulle det inte eliminera motsättningen mellan det allmänna och det partikulära intresset. För det andra är detta perspektiv antagligen en fullkomlig utopi på kapitalistisk basis. Olika försök att förverkliga detta perfekta monopol skulle, som Engels antydde, med all sannolikhet desintegreras p g a de centrifugala krafterna, såvida inte det skedde på någorlunda jämlika villkor och på den stora majoritetens stöd.
• Att t ex en global miljöförstöring eller ett kärnvapenkrig utplånar mänskligheten och kanske allt liv på jorden. Då får vi inte längre några nya samhällsmotsättningar.
• Att det nuvarande mänskliga samhället desintegreras i mindre enheter och regresserar till ett lägre produktionssätt, t ex till små primitiva samhällen som inte har en ständig expansion som sitt existensvillkor.
• Att arbetarklassen störtar kapitalismen och ersätter den med ett socialistiskt och i slutända kommunistiskt system, som skulle kunna förverkliga perspektivet på en global administration, men styrd och kontrollerad av den stora majoriteten. Genom att frigöra sig själv – och därmed handla på ett ”ohumanistiskt” partikulärt sätt – så frigör arbetarklassen på längre sikt hela mänskligheten.
Alienationens upplösning
Människans frigörelse (om den uppnås) måste innebära att människan tar kontrollen över sitt eget samhälle, vilket kräver att motsättningen mellan individ och samhälle försvinner. Den måste innebära att marknaden, lönesystemet, pengarna, varuhandeln, profitintresset, privategendomen, staten, det sociala våldet, den sociala uppskiktningen, hierarkierna, den strikta arbetsdelningen, o s v dör bort.
Alienationens motsättningar kommer dock inte att upplösas omedelbart. I en socialistisk övergångsperiod kommer nog någon form av stat att fortsätta behövas och vissa marknadsmekanismer fortsätta göra sig gällande. För att det kommunistiska samhället ska kunna uppnås krävs att de materiella förutsättningarna för det mognar:
i) att produktivkrafterna utvecklas så att ett överflöd av produkter kan produceras och alla mänskliga behov tillfredsställas;
ii) att människor lär sig kontrollera och styra över sina behov;
iii) att arbetet blir en tillfredsställelse i sig; samt
iv) att en ny solidarisk och altruistisk människa växer fram.
Motsättningarna som sådana kommer förstås aldrig att elimineras bara att överföras till andra fält: till det ideella planet och till motsättningen mellan människan och naturen. Kanske kommer mänskligheten välja att förändra sig själv genetiskt, och då fullfölja den biologiska evolutionen.