E O Wright är antagligen den som gjort det mest seriösa försöket att skapa ett klasschema utifrån Marx’ teorier som kan tillämpas på konkreta fall. I artikeln argumenteras dock att hans schema knappast baseras på en marxistisk utgångspunkter. Istället har han tagit över en hel del av den borgerliga sociologins analysmetoder.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.
Den amerikanske sociologiprofessorn och f d fängelseinternen Erik Olin Wright har ända sedan mitten av 70-talet följt ett slags självmedvetet marxistiskt projekt, vars centrala tema varit att konstruera ett marxistiskt klasschema. Hans projekt har utvecklats i en konstant dialog med andra akademiska marxister. Han medger emellertid öppet att hans mål om att uppnå en adekvat marxistisk ”klasskarta” ännu inte uppnåtts. Hans klasschema har genom åren genomgått en serie transformeringar. Han anser att vissa klassiska marxistiska begrepp och teorier är förlegade, men samtidigt behållit sin förbindelse att arbeta inom ramen för den marxistiska traditionen. På det internationella planet måste han, jämte t ex Bourdieu, anses som bland de främsta av dagens klassteoretiker. Wright är född 1947.
Wright har genom åren ändrat sig ett flertal gånger, något som han också öppet redovisar. Detta är i sig inget negativt tecken, tvärtom tyder det på att han håller sin teori levande och öppen. Han är själv ofta medveten om bristerna i sina modeller. Detta skapar dock svårigheter när det gäller att analysera honom. Bl a har han skapat två olika klassmodeller med något olika utgångspunkter, en som han konstruerade i slutet av 70-talet, och en i mitten av 80-talet.
I artikeln utgår jag från två böcker som Wright har skrivit och medverkat i: Class structure and income determination och The Debate on Classes.
Wrights allmänna utgångspunkt
Wrights modell går ut på att analysera ”klasstrukturen” i ett givet samhälle. Denna är enligt honom bara ett element i ett bredare teoretiskt projekt, som han benämner som ”klassanalys”. De andra elementen i detta projekt utgörs av:
• ”Klassformering”, klassers formering till kollektiva organiserade aktörer inom en klasstruktur.
• ”Klasskamp”, klassaktörernas praktik i syfte att realisera sina klassintressen.
• ”Klassmedvetenhet”, människors förståelse av deras klassintressen inom en klass.
Syftet med klassanalysen är enligt honom inte att bara analysera dessa element var för sig, utan att förstå kopplingen mellan dem och de konsekvenser de får på den sociala och politiska praktiken.
Wright vill dela upp analysen av klasstrukturen i en makro- respektive mikronivå. Som makrokoncept, beskriver klasstrukturer vitala egenskaper hos hela samhällen. Som mikrobegrepp definierar de istället olika ”positioner” som kan fyllas av individer. Det marxistiska klassbegreppet har traditionellt konstruerats som makrobegrepp på en hög abstraktionsnivå, i dess enklaste form som en tudelad polariserad version av den kapitalistiska klasstrukturen. Wrights målsättning har istället varit att titta på klasstrukturen på en mer konkret mikronivå, vilket har krävt en differentiering av dess begrepp. Han har bl a velat göra en komparativ historisk och institutionell undersökning av variationer i klasstrukturerna i olika kapitalistiska samhällen, vilket har krävt en analys av vilken effekt klass har på individernas liv i dessa samhällen.
En viktig problematik för Wright har varit hur man ska placera och förstå den s k medelklassen. Den karaktäriseras av en multipel eller kontradiktorisk klassposition. den har så att säga foten i båda lägren. Istället för att bli alltmer polariserad tycks klasstrukturen få ett alltmer komplext och differentierat utseende.
Den centrala uppgiften består enligt Wright i att förstå hur den makrostrukturella kontexten begränsar processerna på mikronivå, och hur individers val och strategier påverkar de makrostrukturella arrangemangen. Att definiera klasser handlar i grunden om att identifiera ”effekt-genererande processer”, som ju dock alltid kan blockeras av andra mekanismer. Dessa mekanismer studerar han på individnivå, och delar in dem i tre typer:
1) Materiella intressen, vilka fastställs på ett ”objektivt” sätt och inte utifrån vad de enskilda aktörerna tror ligger i deras intressen. Det centrala är inte intressena hos den enskilde utan klassen som helhet, som ”potentiella medlemmar av organiserade kollektiv”. De motsatta materiella intressena hos två klasser kan framför allt härledas utifrån exploateringsförhållandet mellan dessa. De materiella intressena kan i sin tur delas in i:
a) intressen i förhållande till den egna ekonomiska välfärden; och
b) intressen rörande den ekonomiska makten.
2) Upplevda förhållanden, som istället grundas på den subjektiva upplevelsen av vad det innebär att tillhöra en klass. För arbetarklassens del utgörs denna erfarenhet framför allt:
a) av att tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna överleva;
b) av att inom produktionen ha en underställd och dominerad position; samt
c) av att inte få kontrollera allokeringen av det producerade mervärdet.
3) Potential för kollektivt agerande, själva de förhållanden som skapar förutsättningar och stimuli för organisering efter klasslinjen. Arbetarklassens kapacitet för kollektiv organisering förklaras främst:
a) av att arbetare är de direkta producenterna och att de besitter nödvändig kunskap om att organisera social produktion; samt
b) av att kapitalets koncentrering och centralisering fört massan av arbetare i kontakt med och i beroende av varandra vilket genererar den slags solidaritet och organisatorisk förmåga som krävs för att utmana kapitalets makt.
I sitt arbete har Wright främst analyserat klassintressena (första punkten) hos enskilda ekonomiska aktörer.
I sina klassmodeller har Wright försökt se klass främst utifrån de sociala relationer som begreppet anspelar på. Dessa relationer är dock mångfacetterade och svåra att hålla isär. Vad som i brukligt tal kallas för ”relationen mellan kapital och arbete” vill han se som ett paket av ”social practices”. Den s k medelklassens position kan betecknas som ett förkroppsligande av motsatta sådana ”practices”.
I sin första klassmodell utgick Wright från att begreppet ”klassrelation” hade huvudsakligen två dimensioner:
1) egendomsrelationer; samt
2) besittnings- eller kontrollrelationer.
Medan egendomsrelationer framför allt var kopplade till exploateringsbegreppet så var kontrollrelationerna kopplade till dominansbegreppet. Det är människor som befinner sig i en dominerande position som är förmögna att tillägna sig de dominerade personernas merarbete.
Vidare differentierade Wright egendomsbegreppet i:
a) juridiskt ägande; respektive
b) ”reellt ekonomiskt ägande”.
Den senare berörde kontrollen över penningkapitalet, d v s den övergripande kontrollen över investeringar och ackumulationsprocessen.
Besittningsbegreppet differentierade han i:
a) kontroll över användningen av de fysiska produktionsmedlen; respektive
b) kontroll över övervakningen och disciplinen inom arbetsprocessen.
Wright menade att under modern tid hade det skett två viktiga transformeringar; dels en funktionell differentiering mellan ekonomiskt ägande och besittning, dels en dissociering mellan juridiskt och ekonomiskt ägande (tendenser som enligt Wright Marx var bland de första att uppmärksamma). Under 1800-talet hade däremot alla tre företeelserna personifierats av entreprenörskapitalisten.
Det ekonomiska ägandet och de två besittningstyperna bildade tre interdependenta dimensioner, det förra mer primärt än de två senare, för Wrights första klassmodell. Det juridiska ägandet var enligt honom sekundärt i förhållande till dessa substantiella dimensioner, även om det utgjorde en förutsättning för dem.
Utifrån detta lokaliserade han tre klasser i det moderna samhället; proletariat och bourgeoisie som konstituerade de två klasserna inom det kapitalistiska produktionssättet samt småbourgeoisie (d v s de som ägde produktionsmedel men inte hade några anställda och sålunda inte exploaterade några) som hörde till den enkla varuproduktionen. Den högsta ledningen inom företaget, framför allt VD:n, hänförde han till borgarklassen eftersom den innehade ”ekonomiskt ägande”. Utöver det definierade Wright tre typer av kontradiktoriska klasspositioner (se figur):
Wrights första klassmodell. Heldragna rutor markerar klasser, medan streckade rutor markerar kontradiktoriska lokaliseringar inom klassrelationerna. Källa: Wright: Class structure and income determination, s. 42.
1) Dels en motsägelsefull lokalisering mellan bourgeoisie och proletariat. Det var positioner som definierades utifrån en kontradiktorisk kombination av de tre substantiella dimensionerna som låg till grund för klassrelationerna inom det kapitalistiska produktionssättet. Ett exempel skulle vara chefer som hade kontroll över andras arbete men som inte innehade något ägande och arbetade för lön.
Dessutom definierade Wright två kontradiktoriska lokationer mellan det kapitalistiska och småborgerliga produktionssättet:
2) Dels en motsägelsefull lokalisering mellan proletariat och småbourgeoisie. Dessa benämnde han som ”halvautonoma lönearbetare”. De bestod av olika yrkesgrupper (experter, etc) som hade kontroll över den egna arbetsprocessen, men som var proletärer genom att de var tvungna att sälja sin egen arbetskraft.
3) Dels en motsägelsefull lokalisering mellan borgarklass och småbourgeoisie. Den bestod av små arbetsgivare som visserligen exploaterade annan arbetskraft, men som fortfarande var starkt beroende av det egna arbetet för sin inkomst och därför inte var förmögna att dra sig tillbaka från produktionen.
I efterhand menar dock Wright att detta schema, främst dess kontradiktoriska lokaliseringsbegrepp, snabbt ledde till olika problem:
• Medan exploateringen i retoriken sas vara den grundläggande intressegenererande mekanismen inom klasstrukturen, så inträdde den inte i specificeringen av klasschemat på något systematiskt sätt. I praktiken definierades de nya kategorierna – framför allt chefer/arbetsledare och halvautonoma lönearbetare – exklusivt utifrån dominansrelationer och ej utifrån exploateringsbegreppet som sådant. Om analysen ska rymmas inom ramen för den marxistiska traditionen behövde dominansrelationerna hela tiden kopplas till exploateringsbegreppet.
• Konceptet kunde inte på ett tillfredsställande sätt hantera en klassanalys av de statsanställda. Chefer/arbetsledare och halvautonoma lönearbetare identifierades ganska oproblematiskt inom staten, utan att ta hänsyn till att dessa grupper ju hade definierats utifrån de kapitalistiska relationerna. Dessutom kunde inte modellen identifiera klasser under ”postkapitalistiska”, ”statssocialistiska”, förhållande, som i Sovjet.
• Att operationalisera den halvautonoma kategorin visade sig extremt svårt p g a autonomibegreppets flyktiga karaktär.
Dessa problem föranledde Wright att skissera fram en ny modell.
Wrights andra klassmodell
I Wrights andra klassmodell är det exploateringsbegreppet, eller själva ojämlikheten i distributionen av inkomster, som ställs i fokus. Denna modell täcker nu inte bara det kapitalistiska samhället utan klassamhället som sådant så som det har existerat under olika historiska epoker.
Att påstå att den ekonomiska ojämlikheten avspeglar en exploatering menar Wright är att hävda att det existerar en speciell typ av kausal relation mellan inkomsterna hos olika aktörer. Att säga att rika exploaterar fattiga betyder två saker: dels att de rikas välfärd kausalt beror på de fattigas deprivering (de rika är rika därför att de fattiga är fattiga), och dels att de rikas välfärd beror på de fattigas ansträngningar (de rika tillägnar sig på ett eller annat sätt frukterna av de fattigas arbete). Om bara det första fallet föreligger har man ekonomiskt förtryck men ej exploatering (Wright tar de arbetslösa som ett exempel). Exploatering innebär både ekonomiskt förtryck och tillägnande av överskott.
I den klassiska marxismen ses exploatering som överförande av arbete enligt den s k arbetsvärdesteorin. Enligt den bestäms priset på en vara i första hand av hur mycket samhälleligt genomsnittlig arbetstid den innehåller. Exploatering uppstår p g a att värdet av de varor som behövs för att försörja arbetaren och hans/hennes familj, d v s arbetslönen, är mindre än värdet av de varor han/hon producerar. Skillnaden är mervärdet, det som kapitalisten tillskanskar sig. I Kapitalet uttryckte Marx denna relation som att arbetaren en del av arbetsdagen arbetar för sig själv och en annan del arbetar för kapitalisten.
Wright avfärdar arbetsvärdesteorin och menar att detta bara gäller under ett specialfall, nämligen då arbetskraften är odifferentierad. Istället hämtar Wright sina konceptuella verktyg från den s k ”analytiska marxismen” och dess användning av spelteori. Den ”analytiska marxismen” är en riktning som förnekar att marxismen skulle definieras utefter en distinkt metod. Dess anhängare använder sig ofta av metoder från den borgerliga nationalekonomin – metodologisk individualism, spelteori, optimeringsteori, generell jämviktsteori, et c. Metodologisk individualism går ut på att individen är det som varje forskare måste utgå ifrån, samhället ses bara som en enkel summering av alla individer. De andra förutsättningarna inom nationalekonomin bygger på att individerna är fullkomligt rationella. Inom kapitalismen råder därför perfekt konkurrens. Ojämvikter, t ex arbetslöshet, är därmed bara av övergående karaktär.
Framför allt hämtar Wright mycket från Roemers General Theory of Exploitation and Class. Enligt den senare definieras exploatering genom ett slags formellt test:
En koalition S, i ett större samhälle N, är exploaterad… endast om: (1) Det finns ett alternativ, som vi kan anse vara hypotetiskt möjligt, under vilket S skulle få det bättre än under den nuvarande situationen. (2) Under detta alternativ, skulle komplementet till S, koalitionen N-S=S’ [som utgörs av alla som inte tillhör S], få det sämre än för närvarande.
Den kontrafaktiska karaktären i dessa två villkor ska explicitgöra meningen bakom faktumet att S’:s välfärd är kausalt beroende av S:s deprivering.
Roemer kommer genom detta fram till olika slutsatser som gör att han kraftigt avviker från Marx’ analys. T ex menar han att kapitalistens auktoritära dominans över arbetet inte är en förutsättning för exploatering (se nedan).
Fyra typer av exploatering
Wright använder sig vidare av tre av Roemers exploateringstyper och lägger till en egen typ, som alla baseras på exploateringsdefinitionen:
1) ”Feodal exploatering” grundas på en ojämlik fördelning av ägande av arbetskraft. ”Utträdesregeln” tillämpas här genom att se vad som händer när deltagarna lämnar spelet med sina personliga resurser. Detta skulle motsvaras av att den livegne skulle befrias från alla förpliktelser baserad på inskränkning av den personliga friheten. Bönder skulle få det bättre under dessa förhållanden, och feodalherrarna få det sämre. Ett specialfall av denna exploatering är enligt Wright slaveriet. Slavarnas ägande av arbetskraft är noll enheter, medan den livegne äger en halv enhet. Under kapitalismen äger istället alla en enhet, d v s de har fullständig kontroll över sin arbetskraft.
2) ”Kapitalistisk exploatering” grundas på en ojämlik distribution av produktionsmedel (fysiska eller alienerbara tillgångar). I det kontrafaktiska exemplet får varje arbetare tilldelad sig hans/hennes per capita andel av samhällets samlade produktionstillgångar. Om koalitionen av lönearbetarna skulle lämna det kapitalistiska spelet enligt ovan skulle de enligt Roemers matematiska modell få det bättre än under kapitalismen, medan kapitalisterna skulle få det sämre. Enligt Roemer är marknadsbaserad exploatering strikt en konsekvens av ojämlik fördelning av produktionsmedel. Han ger ett exempel med två fall som båda innebär samma fördelning av kapitalet. I det ena fallet arbetar producenten för och säljer sin arbetskraft till ägaren. I det andra fallet lånar producenten till produktionsmedel på kredit och till en viss räntesats från ägaren, och arbetar för sig själv. Enligt Roemer skulle då exploateringsgrad vara samma i båda fallen.
3) ”Byråkratisk statssocialistisk eller organisatorisk exploatering” grundas på en ojämlik fördelning av de organisationsmässiga resurserna. Wright menar att vid sidan av arbetskraften, fysiska produktionsmedel och utbildningsresurser så är själva organiseringen av produktionsprocessen en oberoende produktionsfaktor. En ojämlik fördelning av den innebär exploatering. Den utgjorde den huvudsakliga formen av exploatering i de forna öststaterna (och är en viktig anledning varför Wright inför denna kategori). Öststaterna benämner Wright som ”statsbyråkratiskt socialistiska” till skillnad från en ”demokratisk socialism” där de organisatoriska tillgångarna skulle vara jämt fördelade.
4) ”Socialistisk eller yrkesskicklighetsexploatering” grundas på en ojämlik fördelning av yrkesskicklighet (”skills”) (tillgångar som inte kan separeras från en person, oalienerbara). ”Utträdesregeln” innebär i detta fall att se vad som händer när de exploaterade lämnar spelet med sin per capita andel av samhällets totala yrkesskicklighetstillgångar. En exploatering uppstår då människor som innehar ”yrkesskicklighetstillgångar” som det råder knapphet om i samhället får en inkomst ovanför kostnaden för att ”producera” dessa tillgångar, en ”räntekomponent” som läggs till deras inkomst. Denna form av exploatering skulle bestå under den demokratiska socialismen, ända fram till att ett kommunistiskt samhälle upprättas då även denna exploateringsform ”dör bort”. Att det råder knapphet om någon yrkesskicklighetsresurs beror enligt Wright på:
a) att den kräver speciell talang som naturligt är knapp hos befolkningen;
b) att inlärningen av resursen i fråga är omgärdad med olika restriktioner; och/eller
c) att ett certifikationssystem uppstår som förbjuder dem som inte innehar certifikatet att använda sig av resursen även om de skulle besitta den.
Roemer nämner också en femte form av exploatering, ”behovsexploatering”, som uppkommer på basis av de behövandes mindre välfärd när inkomsten jämnas med hänsyn till alla andra skillnader mellan aktörerna. Denna tas dock inte upp av Wright.
Källa: Wright, The Debate on Classes, s 19 och 26.
Dessa fyra exploateringsformer konstituerar enligt Wright fyra olika produktionssätt. Feodalismens klasser utgörs av feodalherrar och livegna,. Kapitalismens av kapitalister och arbetare. Den ”statsbyråkratiska socialismens” av chefer/byråkrater och icke-byråkrater. Den ”demokratiska socialismens” av experter och arbetare.
Konkreta samhällen består dock alltid av olika kombinationer av dessa exploateringsmekanismer, även om det är en av dessa som utgör den dominerande formen. Detta öppnar möjligheten av att vissa lokaliseringar inom klasstrukturen är på samma gång exploaterande i förhållande till en mekanism men exploaterad i förhållande till en annan.
Sådana positioner konstituerar den s k ”medelklassen” i ett givet samhälle. Under feodalismen utgörs denna av borgarklassen (som är feodalt exploaterad, men samtidigt kapitalistisk exploatör). Under kapitalismen av i första hand chefer (som är kapitalistiskt exploaterade, men organisatoriska exploatörer) och i andra hand av experter (som är kapitalistiskt exploaterade, men yrkesskicklighetsexploatörer). Under den ”byråkratiska statssocialismen” slutligen av experter (organisatoriskt exploaterade, yrkesskicklighetsexploatörer).
Löser viktiga problem
Wright menar att hans nya schema löser några viktiga problem:
• Istället för som i hans första schema är det exploateringen, baserad på innehav av specifika tillgångar, som ställs i fokus. Detta är mer i linje med den klassiska marxistiska uppfattningen.
• Det nya schemat har en mycket starkare koppling till den marxistiska historiematerialismen, som utgår från att historien utvecklas genom byte av produktionssätt. Wright menar att ”sekvensen” feodalism-kapitalism-statsbyråkratisk socialism-demokratisk socialism kan karaktäriseras som en successiv eliminering, eller åtminstone marginalisering av, olika exploateringsformer (d v s från ”1)” till ”4)” i schemat ovan). Wright betonar dock att det handlar om en logisk sekvensen och inte nödvändigtvis en historisk sådan. Konkreta samhällen måste inte nödvändigtvis utvecklas genom denna sekvens, på ett rigit, linjärt sätt. Olika stadier kan hoppas över. Kapitalismens återupprättande i Östeuropa skulle kunna tolkas som en ”tillbakagång” i den logiska sekvensen. De abstrakta kriterierna för att bedöma klassrelationernas karaktär i ett givet samhälle gäller konsekvent över kvalitativt distinkta samhällen. Dessutom identifierar det en utvecklingstendens hos klasstrukturen som sådan. Det får en kritisk karaktär eftersom det kan ange alternativa samhällsformer som immanent finns inom en existerande social struktur.
Wrights andra klassmodell för ett modernt kapitalistiskt samhälle. Procenttalen i parentes anger andel av arbetskraften i Sverige, enligt Wrights undersökning från mitten av 80-talet. Källa: Wright, The Debate on Classes, s 25.
• Denna konceptuella typologi ger problemet med medelklassen en speciell historisk roll. medelklassen i ett samhälle dominerat av ett produktionssätt – som den uppåtstigande bourgeoisien under feodalismen, byråkratin/cheferna under kapitalismen och intelligentian under den ”statsbyråkratiska socialismen” – är de huvudsakliga kandidaterna för att bli den dominerande klassen i det påföljande produktionssättet. Medelklassen upphör här att bara utgöra en residualkategori, utan kan definieras med hjälp av samma relationer som definierar de polariserade klasserna själva. Vad Wright antyder här, i motsats till den klassiska marxistiska tesen, är att det finns andra klasskrafter än arbetarklassen som potentiellt kan frambära ett alternativ till kapitalismen.
• Modellen löser problemet med staten. Åtminstone blir det möjligt att identifiera en specifik form av exploatering (organisatorisk) och den därtill kopplade klassrelationen med vad som ibland kallas för ”statligt produktionssätt”. Byråkratin inom det kapitalistiska företaget, inom den borgerliga staten och inom den statsbyråkratiska socialismen spelar här samma exploaterande roll, där den bildar den härskande klassen i det sistnämnda fallet.
• Schemat löser problemet med de halvautonoma grupperna. Istället för att som tidigare beskriva experter och olika fackmän med hjälp av det flyktiga autonomi-begreppet, kan de nu placeras med hänsyn till deras kapacitet att tillägna sig en del av det sociala överskottet på basis av deras monopolisering av vissa yrkeskunnande.
• Genom att differentiera de olika kategorierna tillhandahåller schemat en grund för en mycket mer systematisk empirisk analys av relationen mellan de objektiva egenskaperna hos klasstrukturen samt problem som berör klassformation, klassallians och klasskamp. Wright har själv genomfört en empirisk, kvantitativ surveyundersökning om relationen mellan klassposition och ”klassattityd” på individnivå i en komparativ studie där USA jämfördes med Sverige (se figur).
Wrights självkritik
Wright ser dock flera komplikationer med sitt andra schema, som han långt ifrån anser som färdigbearbetat:
• Det är ytterst svårt att fastställa vilka experter och fackmän (liksom vilka chefer) som är reella exploatörer, d v s nettoexploatörer, och vilka som bara är mindre exploaterade än andra lönearbetare. Det finns inte heller någon inneboende social relation som binder dem till den outbildade arbetskraften. Rent operationellt är det också svårt att utarbeta otvetydiga kriterier för ”nivån” på yrkesskicklighet eller att ange vilka yrkesskicklighetsresurser som är tillräckligt monopoliserade för att möjliggöra tillägnande av överskottet.
• Om det är korrekt att påstå att chefer samtidigt är kapitalistiskt exploaterade och organisatoriska exploatörer, då borde de principiellt ha ett objektivt materiellt intresse av att avskaffa den kapitalistiska exploateringen till förmån för ”statsbyråkratisk socialism”. Detta står i skarp kontrast till historiska erfarenheter. En förklaring kan vara borgarklassens ideologiska hegemoni. Men detta skulle inte ta bort den latenta konflikt som i en krissituation trots allt skulle kunna utvecklas. Det ursprungliga klasschemat verkar här ha ett större förklaringsvärde.
• Problemet med de statsanställda återstår. Medan det första klasschemat inte tog hänsyn till under vilka institutionella förhållanden som dominansrelationerna uppträder under så begår begreppet om organisatorisk exploatering liknande försyndelse. Det särskiljer inte mellan byråkrater/chefer anställda i stat respektive privata företag.
• Wright blir till slut tveksam huruvida yrkesskicklighets- respektive organisatorisk exploatering verkligen bör ses som grund för distinkta klassgränser. Snarare bör de kanske ses som basis för strata inom klasserna (strata är enligt honom differentierade efter olika grad av exploatering). Men om han drar den här slutsatsen faller hela schemat för historiska sekvenser, o s v.
Ytterligare komplexiteter
Utöver de komplexiteter som har nämnts ovan vill Wright införa ytterligare några:
• ”Multipel lokalisering” uppstår då personer har mer än ett jobb, t ex som lönearbetare och företagare, eller när någon både är ägare av kapital (t ex i form av aktier) och samtidigt anställd. Detta kan sägas markera en motsägelsefull klassposition för samma individ. Det som tidigare diskuterats var istället när samma jobb som sådant intog en kontradiktorisk position.
• ”Indirekt lokalisering” uppstår då klassintressena hos människor bestäms på annat sätt än genom den direkta relationen till produktionsprocessen, t ex i form av familjeband och andra sociala nätverk. Här kan en person, t ex en industriarbeterska som är gift med en kapitalist, också inta kontradiktorisk ställning.
• ”Temporal lokalisering” gör sig gällande om klassintresset också behandlas som ett framtidsorienterat koncept. Detta kan beröra yrken som innebär karriär och rörlighet inom generationerna. Wright diskuterar också begreppet ”skuggklass”, som t ex är den klass en gift kvinna skulle tillhöra om äktenskapet upplöstes eller den arbetarklassposition olika småföretagare har möjlighet att hamna i p g a det stora konkurstalet.
Dessa tre begrepp får en avgörande betydelse för den övriga analysen.
Wright menar t ex att även om man skulle avfärda yrkesskicklighet som grund för klassindelning och definiera experter som privilegierade strata inom arbetarklassen, så finns andra faktorer som manar till försiktighet. Högavlönade har mycket större möjligheter att kapitalisera sina inkomster och/eller att göra karriär. Dessutom har många av dessa yrken en småborgerlig ”skuggklass”-position, där t ex läkare och advokater har mycket större möjligheter än arbetare att arbeta för egen räkning. Dessutom har vi hela diskussionen om upplevda arbetsförhållanden, et c.
Olika mekanismer finns också som binder chefer och direktörer till borgarklassen, och som underminerar både band till arbetarklassen och en självständig klassidentifikation. För den högre företagsledningen kan den s k ”lojalitetsräntan” (de får lön inte för sin kompetens utan för att skoningslöst försvara kapitalistens intressen) vara så pass stor, att dess inkomst lätt kan omvandlas till kapitalistisk egendom. Den blir då oavskiljbar från bourgeoisien.
Wright menar också att så länge staten uppträder i ett samhälle där det kapitalistiska produktionssättet är det dominerande, så går det inte att exklusivt definiera de statsanställdas klassposition utifrån ”det statsbyråkratiska produktionssättet”. Han menar att man här kan prata om en dualistisk klassposition (som är ej synonymt med ”kontradiktorisk” eftersom de genererade intressena inte behöver motsäga varandra): direkt lokalisering utifrån statens klasser (organisatorisk exploatering) och indirekt lokalisering inom de kapitalistiska relationerna (t ex fackliga band och familjeförhållanden).
Wright-modellens brister
Jag ska i resten av artikeln försöka sammanfatta en kritik av Wright. Ett återkommande problem är enligt min mening hans något eklektiska metod, som innebär att han plockar åt sig idéer från ganska vitt skilda teoretiska traditioner (strukturalism, analytisk marxism, hegelianism, historiematerialism, kritisk realism, positivism, kvantitativ sociologisk analysteknik, o s v) vilket i slutändan ger upphov till allvarliga motsägelser och spänningar i hans egen teoretiska uppbyggnad.
Reduktionism och determinism
De största problemen med metodologin bakom Wrights klassmodeller är enligt min mening att han i alltför hög grad sammanblandar olika analys- och abstraktionsområden, att han ser relationen mellan dem på ett alltför deterministiskt sätt och hans stora fokusering på den individuella nivå.
Wright säger att han inte tillämpar den s k metodologiska individualismen. I praktiken är det precis det han gör. Det är uppenbart att hans exploateringsbegrepp bygger på att undersöka vilka positioner som är exploaterande respektive exploaterade. Detta står i kontrast till marxismens traditionella syn att se exploatering som en relation mellan två grupper.
Det vore t ex märkligt att utesluta enskilda arbetare från arbetarklassen bara för att de jobbar i företag som tillfälligt går i förlust eller för att de under en period är sjukskrivna och därför som individer inte blir exploaterade. Vad som är intressant är att försöka se om kapitalet som helhet exploaterar lönearbetarna som helhet (inklusive höginkomsttagarna) över en längre tidsperiod. Att så är fallet är ganska självklart, eftersom kapitalet i annat fall inte skulle göra någon profit och därför inte anse det vara lönt att driva produktionen vidare.
Vi får då fram en abstrakt klasstruktur som bortser från individuella avvikelser. De sistnämnda kan visserligen vara intressanta att studera, men då rör man sig över till ett annat analysområde, och måste här ta hänsyn till alla andra mekanismer som gör sig gällande på denna nivå.
Någonstans hos Wright finns en förenklad syn att man med kännedom om de strukturella förhållandena kan nå en förklaring om vad som händer på individnivå och med kännedom om de senare kan nå en förklaring om den strukturella nivån:
• I det förra fallet hamnar Wright i en rationalistisk position, där strukturen på ett deterministiskt sätt bestämmer individnivån. Rationalismen hävdar att möjligheten att uppnå kunskap om verkligheten kan ske bara genom användandet av förnuftet. Strukturalismen underställer delarna helheten (t ex en samhällelig struktur), och kan ses som ett uttryck för rationalism. Wrights rationalism och strukturalism gör att han försöker pressa in den konkreta verkligheten i ett schema på basis av detta schemas elegans och inre konsistens, utan att egentligen ta mycket hänsyn till de empiriska förhållandena.
• I det senare fallet, då han visserligen försöker ta hänsyn till den komplexitet som råder på individnivån, hamnar han istället i en empiricistisk position, där individnivån på ett deterministiskt sätt antas bestämma strukturnivån. Empiricism är ett slags vulgärmaterialism, och utgår från ett slags teorilösa atomistiska fakta som kan bestämmas på ett entydigt sätt utifrån erfarenheten. Metodologisk individualism är ett uttryck för atomism, som anser att de entydiga atomistiska delarna (i det här fallet individerna) helt bestämmer helheten. Atomism kan ställas i motsättning till strukturalismen. Wrights empiricistiska metodologiska individualism gör att han i slutändan tvingas göra avkall på en del av sina teoretiskt-generaliserande ambitioner. Men faktum är att på en individnivå finns inga klasser, eller som borgarna säger: varje individ har ju ”rätt” att jobba upp sig till kapitalist. Klasserna existerar bara på en mer abstrakt samhällelig nivå.
Dialektiken skiljer sig både från metodologisk individualism och strukturalism. Båda de senare reducerar verkligheten till en existentiell nivå samtidigt som denna nivå betraktas på ett oproblematiskt sätt. De är därför båda varianter av formallogisk determinism och inskränkthet.
Att marxismen skulle vara deterministisk är en grov missuppfattning. Själva dialektiken är en antites till den deterministiska reduktionismen, både i sin atomistiska och strukturalistiska tappning.
I dialektikens anda bör varje existentiell nivå behandlas på sina egna villkor, samtidigt som den inte kan avskiljas från andra nivåer. Samhällen består av individer och individer består av celler. Kulturen har ekonomin, ekonomin biologin och biologin kemin som sina existentiella förutsättningar och behöver förstås utifrån dessa, utan att skillnaden mellan dem därmed upphävs.
Dialektiken skiljer sig också från både empiricism och rationalism. Kunskap är varken teorilös eller helt förnuftsbestämd. Kunskap kan inte fås bara genom förnuftsmässiga resonemang. Men inga fakta är heller entydiga av erfarenheten, de är inte teoretiskt neutrala. Människan närmar sig inte sin omgivning förutsättningslöst. Hon kan inte uppnå någon kunskap utan sina begrepp och teorier, som i sin tur har fåtts från tidigare erfarenheter. Dessa strukturerar hennes förståelse av verkligheten.
Marx menade att kunskap varken kan ses som något rent aktivt, subjektivt (à la subjektivistisk idealism) eller rent passivt objektivt bestämt (à la mekanisk objektivistisk vulgärmaterialism), utan som både och. Frågan vad som är sanning är en praktisk fråga, eller som han skriver i Teser om Feurbach:
I praxis måste människan bevisa sanningen… Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.
Med metafysiken blir kunskapen någonting statiskt. Med dialektiken blir den dynamisk, ständigt öppen för nya aspekter som kan gå emot de mest fundamentala förutsättningarna hos den gamla kunskapen.
Det är just denna dialektik som Wright varken förstår eller tillämpar. Han utgår från sanningens absoluta, eviga, entydiga karaktär (= metafysik). Denna metafysik gör att han i slutändan inte kan förena de olika spänningarna som finns i hans teori.
Formalistisk historiesyn
Exempel på Wrights strukturalistiska determinism är hans formalistiska historiesyn. Han vill förklara hela historiens utveckling med ett enkelt elegant logiskt schema där alla samhällen och alla förändringar av samhällen ska förklaras genom klassmotsättningar. Ett samhälle bygger på en speciell form av exploatering och polariseras i en dominerad och en dominerande klass (tes). En medelklass uppstår och utmanar den dominerande klassen (antites) som till slut lyckas störta den gamla klassen. En ny dominerande exploateringsstruktur upprättas där den tidigare medelklassen får utgöra den dominerande klassen (syntes). Och historien upprepar sig igen i en ny cirkelgång ända tills alla exploateringsformer har försvunnit.
Att på detta sätt försöka pressa in hela historiens utveckling i ett formellt schema är en ohistorisk metod, eftersom den inte tar särskilt stor hänsyn till de verkliga historiska förhållandena. Den står också i kontrast till historiematerialismens dialektik. Till skillnad från formallogiken som försöker pressa in innehållet i givna eviga och metafysisika former, strävar dialektiken efter att underställa formen under och låta den framspringa ur innehållet på den senares egna villkor. Formalismen har föranlett ”pseudomarxister” att försöka hitta klasser, där det kanske inte finns några klasser och/eller där de fundamentala sociala motsättningarna (om det nu finns sådana) inte kan beskrivas i klasstermer.
Historien utvecklas inte på ett rätlinjigt sätt enligt något slags formellt schema, där produktivkrafternas utveckling på ett mekaniskt sätt följs åt av större välfärd och mindre exploatering. Det visas exempelvis av att det i de tidigaste jakt- och samlarsamhällena antagligen rådde egalitära förhållanden, att män och kvinnor var jämlika och att människor inte behövde arbeta särskilt länge för att trots det ändå uppnå en mycket näringsrik kost.
Förenklad syn på klassmedvetenhet
Exempel på Wrights metodologiskt individualistiska determinism är framför allt hans klassattityd-studier (som i artikeln bara nämnts i förbigående). De innebär att han försöker studera sambandet mellan klassposition och klassmedvetenhet genom att intervjua enskilda individer.
En invändning mot Wrights studie är att han studerar kopplingen mellan klassposition och klassattityder på en individnivå, medan klasstrukturen i marxistisk tradition framför allt varit intressant för att förklara klasskampen på en organiserad nivå. Inför denna svarar han att det ju är individer som deltar i kampen.
En annan invändning är att mentala läggningar hos individer inte kan fångas av artificiella survey-metoder p g a deras kontextuella karaktär. Det bemöter Wright med att hävda att även om detta är sant så innebär det bara att sambanden blir något svagare än de kanske är i verkligheten.
Här kommer samma metodik fram igen fast på ett något annorlunda sätt. Nu är det makronivåns innehåll som underställs en formalisering på mikronivån. I vanliga fall brukar marxister hävda att klasstrukturens påverkan på klassmedvetenheten bara kan förstås utifrån en samhällelig nivå.
En klass´ intressen som kollektiv kan t ex i en viss situation avvika från dess medlemmars intressen som isolerade individer eller mindre grupper. Om ingen kollektiv organisering föreligger är det kanske fullt rationellt att enskilda arbetare eller grupper av arbetare konkurrerar inbördes och försöker vinna fördelar på varandras bekostnad. För att agera för hela sin klass´ intressen måste kanske arbetare agera på ett irrationellt sätt utifrån sin individuella position, t ex utsätta sig för alla de risker som det innebär att starta en fackförening eller politisk organisation.
Detta är inte precis lätt att fånga med en enkel survey-undersökning. Sambandet mellan exploatering och attityd interagerar på ett komplext, icke-linjärt sätt med andra faktorer. Det behöver inte alls visa sig som ett enkelt linjärt samband som bara blir försvagat av dessa andra faktorer. Att kvinnor i Saudiarabien anser sig vara mindre förtryckta än svenska kvinnor är ett klassiskt exempel på hur en högre exploateringsgrad lika gärna kan innebära en lägre medvetenhet om sin egen förtryckta position.
Klasstrukturens påverkan på klassmedvetenheten behöver inte heller vara entydig utan ha en motsägelsefull karaktär. Arbetarklassen är en produkt av kapitalismen. Den kan tänkas slåss för sina intressen antingen inom ramen för det rådande systemet eller genom att försöka avskaffa exploateringen som sådan med alla risker som detta innebär. Arbetarrörelsen har ju historiskt sett både haft en reformistisk och en revolutionär gren. Både individer och kollektiv kan på så sätt ha kontradiktoriska intressen. T ex kan de slitas mellan kort- och långsiktiga intressen respektive mellan skilda intressen som uppkommer samtidigt beroende på att de spelar olika roller i olika strukturella sammanhang. En manlig arbetare i Väst kan som deltagare i imperialistisk respektive patriarkal exploatering ha ett ”objektivt intresse” av att bevara de rådande förhållandena, men som arbetare ha ett motsatt intresse.
Det är typiskt för den borgerliga vetenskapen i dess metodologiskt-individualistiska tappning att reducera denna komplexitet till att studera isolerade individers omedelbara intressen och omedelbara agerande. Men denna metodik riskerar att ta status quo som norm. Det blir då enkelt att ”falsifiera” den marxistiska teorin om arbetarklassens revolutionära roll genom att hänvisa till att arbetare idag inte alls är särskilt revolutionära. Men strukturella egenskaper i en situation som blockeras av andra strukturella faktorer kan aktiveras i andra sammanhang. Arbetarklassens uppträdande i en lugn tillväxtperiod för kapitalismen i en situation utan stark revolutionär ideologisk tradition kan skilja sig radikalt från dess uppträdande i en långvarig kris för detta system i en situation av stark revolutionär ideologisk tradition.
Bristfällig klassdefinition
Ett annat problem är den abstrakta definitionen av klassbegreppet som Wright utgår från. Han menar att begreppet är kopplat till olika saker, främst exploatering och egendomsrelationer, men också till andra förhållanden. Men han beskriver inte hur dessa olika fenomen exakt relaterar sig till varandra.
Det må stämma att Wrights första modell hade en alltför stark betoning på dominansförhållande inom produktionen. Frågan är dock om inte hans andra modell har en alltför stor fokusering på exploateringen som sådan, och att andra för klassbegreppet nödvändiga komponenter negligeras. Kapitalismen är mer än bara ojämnt ägande. För att exploatering ska kunna uppkomma krävs det också att kapitalet subsumerar arbete i den direkta produktionen, vilket innebär underordnande och brist på autonomi för arbetaren. Om arbetaren hyr produktionsmedel från kapitalisten är det den direkte producenten som tjänar på ett ökat arbetsutlägg, medan det i arbetsmarknadsfallet är kapitalägaren. Trots allt har historiskt sett ett av huvudsyftena med upprättandet av fabrikssystemet varit att få kontroll över arbetet.
Den starka fokuseringen på exploateringen riskerar medföra en behandling av klassojämlikheten som framför allt ett fördelningsproblem., och därmed till ett negligerande av maktdimensionen. I själva verket har Wrights tonvikt på olika tillgångar som grund för individuell tillägnelse av det sociala överskottet starka likheter med det weberianska ”livschanser på marknaden”.
För den som är intresserad av att avskaffa klassamhället som sådant måste en undersökning av de faktorer som upprätthåller de rådande förhållandena, och som möjliggör både ägande och tillägnelse av andras arbete genom detta ägande, spela en avgörande roll. Den nödvändiga länken mellan klass i sig-nivån och klass för sig-nivån utgörs visserligen av det exploateringsförhållande som råder. Men under vissa omständigheter kan en klass för sig även vända sig mot exploateringen som sådan och kampen gå över till att gälla makt- och egendomsrelationen som sådan.
Luddigt begrepp om exploatering
Flera författare har påpekat att Roemers exploateringsbegrepp är så luddigt att det i princip kan betyda vad som helst. Det avgörande för att konstatera om en situation är exploaterande är genom en abstrakt konstruktion av ett kontrafaktiskt exempel.
Denna tekniskt-mekaniska syn kan leda till den absurda slutsatsen att om kapitalet exploaterar arbetarna genom att ta ifrån dem deras kunnande och bryta ner deras psykiska och fysiska hälsa, och på så sätt göra det svårt för arbetarna att finna ett bättre alternativ, så skulle situationen blir icke-exploaterande! En kapitalist skulle t o m enligt Roemers definition kunna hävda att hon/han är exploaterad av arbetarna, eftersom det finns ett abstrakt fall där han/hon skulle få det bättre och arbetarna få det sämre (t ex om de minimilönen togs bort)!
En borgerlig analysmetod leder inte sällan till borgerliga slutsatser.
Trots allt måste ju en bedömning om en relation är exploaterande eller inte ske utifrån denna relations inre egenskaper. Att bara påstå att de rikas välfärd kausalt beror på de fattigas ansträngningar säger inte särskilt mycket. Man behöver också ange denna kausalitets sociala och substantiella karaktär. Om t ex de fattiga frivilligt och med glädje avstår en del av det de själva producerat till de rika så kan ju knappast ett sådant förhållande betraktas som exploaterande.
Exploatering bygger på att de exploaterade förlorar och exploatörerna vinner. Men detta kräver någon form av mätenhet. Wright avfärdar den marxistiska arbetsvärdesteorin, men samtidigt avfärdar han marknadens bedömning av en persons insats som grund för någon exploateringsanalys. En advokat kan belönas för att han/hon hjälper ett enskilt företag att öka sina profiter utan att han/hon tillför något till den samhälleliga produktionen. I praktiken kommer då arbetsvärdesteorin tillbaka ”bakvägen” för att bedöma om ett exploaterande förhållande föreligger.
Själva poängen med Marx’ arbetsvärdesteori är, som jag ser det, inte att ge en exakt matematisk modell över hur priset bestäms på olika varor. När det gäller kort sikt och enskilda varor, indiver och företag är nationalekonomernas utbuds- och efterfrågekurvor överlägsna arbetsvärdesteorin. Men Marx var inte intresserad av det kortsiktiga och de enskilda företagen och individerna. Han var intresserad av den långsiktiga utvecklingen på samhällelig nivå, som han ansåg inte gick att reducera till kortsiktig mikronivå. Poängen var att avmystificera de verkliga mänskliga och sociala relationer som råder på ekonomins område, att det ytterst är arbetarna som jobbar ihop kapitalistens vinster.
En annan frågeställning är varför Wright i sin klasstruktur tar hänsyn just till de fyra exploateringsstrukturer han har specificerat. Varför inte fler eller färre?
I en diskussion avfärdar han t ex en sammanslagning av klass och kön till ett begrepp som han skämtsamt kallar för ”clender” (class-gender), med motiveringen att det nog bäst är att analytiskt hålla isär dessa två mekanismer. Uppenbarligen menar han att inte alla exploateringsstrukturer kan ligga till grund för en klassindelning. Men vad är det då som gör att organisation och yrkesskicklighet kan göra det, men inte kön eller imperialism? Det hela blir inte mindre förvirrande när Wright i en fotnot inte utesluter att kön kan betraktas som en dimension inom klasstrukturen, t ex under vad som ibland kallas för ”det släktskapsbaserade produktionssättet” där den fundamentala relationen inom produktionen delvis konstitueras av könsuppdelningen.
Undermåligt egendomsbegrepp
Att egendom eller kontroll av vissa produktionsfaktorer utgör en viktig komponent i Wrights klassbegrepp har tidigare kommit fram. Det tveksamma ligger dock i hur han egentligen definierar egendom samt hur han delar in produktionsfaktorerna.
Trots allt är det lite svårt att se hur en byråkrat eller en chef kan ”äga” sin position. Egendom ska ju trots allt utgöra någonting mer bestående som man inte kan bli av med på ett godtyckligt sätt. Juridisk egendom måste spela den primära rollen, eftersom det är den som försvaras av statsapparaten genom våld.
Att utbildade lönearbetare kan sägas äga sin egen yrkesskicklighet är nog inte fel i sig. Frågan är dock hur denna slags produktionsfaktor kvalitativt kan sägas skilja sig från produktionsfaktorn arbetskraft. Trots allt kräver ju all arbetskraft någon form av inskolning och utbildning. Och om man ändå ska differentiera arbetskraften, varför då inte göra det i fler än två kategorier?
I nästa artikel försöker jag istället att formulera en alternativ marxistisk klassdefinition.