Marx klassteori har lämnat många frågor obesvarade. Den har varit och fortsätter att vara föremål för en omfattande debatt, skriver Rodney Edvinsson. Det mest seriösa försöket att skissera på ett marxistiskt klasschema har antagligen gjorts av den amerikanske sociologen E O Wright. Det är därför han utgör utgångspunkten för de tre artiklar som följer.
I första artikeln, den som följer, ges en bakgrund till klassdiskussionen. I andra artikeln analyseras och kritiseras Wrights schema. I tredje och sista artikeln görs ett försök att formulera en alternativ klassdefinition utifrån Marx’ användning och syfte bakom begreppet.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.
Bland det som Marx är mest känd för är hans klassteori. Socialismen kommer enligt honom ytterst inte vara resultatet av en kamp mellan olika idéer, utan mellan två sociala klasser med motsatta intressen – bourgeosien och proletariatet. Ändå lämnar hans teori mycket obesvarat, och har varit föremål för omfattande debatt både mellan marxister och borgare och bland de som kallats för marxister.
Frågorna är många. Vad är en klass egentligen? Vilka kan definieras som arbetare? Håller inte arbetarklassen på att försvinna alternativt förborgerligas? Har verkligen proletariatet ett ”objektivt intresse” av socialism? Kan klassteorin appliceras på icke-kapitalistiska samhällen, t ex Sovjetunionen och feodalismen? Är inte dagens samhälle för komplext för att pressas in i ett två-klasschema? Finns det andra sociala grupper som kan leda kampen för en radikal, socialistisk omvälvning av samhället?
Detta är inte precis sekundära frågeställningar för marxismen. En av dem som försökt besvara dem utifrån en marxistisk utgångspunkt är E O Wright. I nästa artikel presenteras hans klasschema. Den slutsats som nås är dock att hans analys innehåller stora brister och knappast kan rubriceras som marxistisk. I tredje artikeln försöker jag istället att formulera en alternativ marxistisk definition av klassbegreppet.
Några vinklingar
Varken klasserna, klassamhället eller klasskampen är särskilt nya fenomen. Det gamla Grekland var t ex ett samhälle som byggde både på slaveri och patriarkal dominans, vilket möjliggjorde för en liten icke-arbetande minoritet att helt ägna sig åt tänkandet och filosoferandet. Så konstaterade Aristotelse redan 340 f. Kr.:
Det står sålunda klart att det av naturen finns fria män och slavar, och denna träldom är både rättvis för och stödd av de senare… På samma sätt är relationen mellan man och kvinna av naturen sådan att den ene är överlägsen och den andra underlägsen, den ene dominerar och den andra blir dominerad.
Ersätt ”slav” med ”löneslav” och vi rör oss direkt in i modern tid.
Mot slutet av 1900-talet har klassfenomenet gett upphov till en flora av åsikter och kontroverser. Många debattörer har använt klassbegreppet på ett oproblematiskt sätt och tagit dess existens som entydigt objektivt fastställd. Att det resultat man får fram starkt beror på hur klassbegreppet definieras kan illustreras av en undersökning i slutet av 70-talet. Den visade att den amerikanska arbetarklassen varierade mellan 20 och 88 procent av totalbefolkningen beroende på de teoretiska utgångspunkterna. Detta är dock inte bara ett semantiskt problem. Normalt förväntar vi ju oss att våra begrepp säger någonting om de objekt som de refererar till.
Många borgare har istället försökt strunta i klassbegreppet och låtsats som om det inte har någon användbarhet på vår komplexa verklighet. Och visst, ett utav de mest effektiva sättet att upprätthålla ett förtryck och en ojämlikhet är att negligera dess existens. Klassbegreppet är inte politiskt neutralt, vilket Thatcher artikulerade ganska avslöjande i en intervju:
Klass är ett kommunistiskt begrepp. Det grupperar folk i knippen och ställer dem emot varandra.
Enligt vulgärborgare som Thatcher finns inga klasser under kapitalismen, bara individer som konkurrerar på lika villkor. Klasserna tillhör en svunnen tid, feodalismen och slaveriet, då inte alla hade rätten att bli rika och förmögna. Idag har alla möjlighet att jobba upp sig.
En del vänsterintellektuella har å sin sida försökt revidera det ”dogmatiska schemat” om en uppdelning i samhället mellan borgarklass och arbetarklass. Många har blivit besvikna på arbetarnas kampglöd, och försökt hitta nya grupper som kan tänkas stå i spetsen för en radikal omvälvning. 1968 skrev t ex Habermas (Den rationella övertygelsen, sid 100):
Varken den gamla klassmotsättningen eller den nya typen av underprivilegierade är dräktiga med de protestpotentialer, vilka av sitt ursprung att döma kunde repolitisera den uttorkade offentligheten. Den enda protestpotentialen, som genom urskiljbara intressen riktas mot den nya konfliktzonen, uppstår i första hand bland vissa grupper av studenter och skolelever.
Idag har det istället för att hylla studenter och tredje-världen-nationalister blivit populärt att prata om nya klassbildningar, som om det s k två-tredjedelssamhället. Johan Lönnroth, nationalekonom och vice ordförande i vänsterpartiet, skriver exempelvis i sin pamflett Den tredje vänstern (sid 61):
Skiktningen mellan människor idag bestäms fortfarande av ägande, inkomster och lika sorters materiella privilegier. Men det blir samtidigt allt viktigare med ställningen på arbetsmarknaden, utbildningsnivå och av vilken utsträckning man har makt att påverka sin egen situation. I den moderna ekonomiska teorin talar man om att motsättningen i samhället idag går mellan ”insiders” och ”outsiders” – de som har ett jobb och är inne i systemet och de som är ute. Sociologer talar om graden av integration som en ny klassdimension vid sidan om den gamla uppdelningen i borgarklass och arbetarklass.
Olika klassdefinitioner
Grovt sett brukar man dela upp de olika uppfattningarna om varför det förekommer ojämlikhet i två kategorier: konflikt- respektive integrationsteorier. Medan de förra utgår från att ojämlikheten i första hand måste förklaras utifrån att de bättre lottade försvarar sina privilegier med makt och våld så utgår de senare från att en viss ojämlikhet är nödvändig och nyttig för samhället. De som hävdar att det som är bäst/funktionellt för samhället är det som kommer att göra sig gällande brukar också benämnas som funktionalister.
Inom viss forskning brukar man skilja mellan strata/skikt och klass. ”Klass” har reserverats åt de grupper där en artmässig/kvalitativ skillnad (med klara gränser) föreligger. ”Strata”/”skikt” används då skillnaden mellan de konstruerade grupperna är av en gradvis/kvantitativ karaktär (och där gränserna kan konstrueras lite hur som helst).
Uppfattningen att klasserna utgör antagonistiska konfliktgrupper kommer ursprungligen från Marx. Bland konfliktteoretikerna finns dock olika åsikter om hur och var människors olika intressen visar sig:
• Weber, den främste borgerliga sociologien, och hans efterföljare hävdade att man inte bara kan betona människans ställning i produktionen. Avgörande är också hennes förmåga att utnyttja de möjligheter marknaden har att erbjuda. Klasserna bygger på människors kapacitet och ställning på marknaden. Den weberianska skolan har renodlat problematiken och koncentrerat sig på den sociologiska aspekten av klass. Men något mer än så är det svårt att uppnå med det weberianska betraktelsesättet. Webers klasser är ganska pragmatiskt konstruerade. De kan ge upphov till klassmotsättningar, men behöver inte alls göra det. Wright menar lite elakt att ”valet mellan den marxistiska och weberianska inriktningen är i verkligheten inte mellan två teorier om samhället, utan mellan teori och icke-teori” (The Debate on classes, sid 320).
Bland dem som till skillnad från weberianismens betoning på marknad och distribution istället lyfter fram ställningen i produktionen som grund för klassindelningen finns grovt sett tre huvudinriktningar:
• Ett vanligt sätt är att låta den tekniska arbetsdelningen ligga till grund för klassindelningen. Industriarbetare definieras som arbetarklass, tjänstemän som medelklass samt experter och chefer som övre medelklass eller överklass. Detta schema är ofta frikopplat från djupare teoretiska tankegångar, och omfattar inga seriösa sociologiforskare.
• Enligt t ex Dahrendorf utgörs grunden för klassindelningen av auktoritetsrelationerna och rätten att befalla (d v s dominansförhållanden) snarare än av den ekonomiska äganderätten. Enligt Dahrendorf fanns det också klasser i Sovjetunionen, vilket t ex trotskister förnekat.
• Bland marxister har slutligen den dominerande uppfattningen varit att klasser bygger på egendomsrelationer inom produktionen och på att den dominerande klassen tillägnar sig ett merarbete som skapas av de direkta producenterna.
Det finns förstås inga vattentäta skott mellan dessa olika klassdefinitioner. Marxister tar också hänsyn till funktionalistiska förklaringar om klassamhällets förutsättningar (bl a med hänvisning till arbetsdelningens historiska utveckling), anser att klasskampen åtminstone i sin initiala fas kommer just handlar om fördelningen på marknaden, visar på hur dominansförhållanden på arbetsplatsen är nödvändiga för kapitalistisk exploatering, o s v.
Arvet efter Marx
Det marxistiska klassbegreppet kan inte ses isolerat från sitt samhälleliga sammanhang. Tvärtom ser Marx de sociala relationer som begreppet refererar till som framkomna ur de ekonomiska förhållandena, men som får sina avgörande effekter inom politiken. Analysen av de sociala klasserna är bara en aspekt av Marx’ allmänna teori om samhället och historien, historiematerialismen.
Historiematerialismen bygger på två filosofiska principer – materialismen och dialektiken:
• Med materialismen utgår Marx från att det inte är idéer som styr världen, utan tvärtom att kulturen är produkt av och uttryck för de materiella förhållandena. Människan måste först äta, klä sig, o s v innan hon kan tänka. Materialismen skiljer sig från idealismen, som hävdar att idéer (t ex i form av enskilda personligheter) är det som råder över världen och historien.
• Dialektiken tar avstånd från varje slags eviga sanningar, och ser allting i sin motsgälsefulla rörelse, i sin oändliga komplexitet. Sanningen är relativ och allting måste därför ses ur flera motsatta synvinklar (den grekiska termen dialektike techne betyder samtalskonst). Dialektiken står därför i motsättning till metafysiken, som utgår ifrån eviga, absoluta, entydiga sanningar. Den dialektiska formen av materialism skiljer sig från den materialism som annars brukar vara vanlig – den mekaniska, reduktionistiska och deterministiska. Enligt dialektiken är inte idéer och kultur fullkomligt reducerbara till och determinerade av t ex ekonomi eller biologi. De förra har en relativ självständighet i förhållande till de senare, och behöver förstås på sina egna villkor.
Marx delar in samhället i två existentiella eller ontologiska nivåer (ontologi = läran om varat och olika varatyper), där den ekonomiska basen är den nödvändiga existentiella förutsättningen för överbyggnaden (politik, ideologi, kultur, etc). Den ekonomiska basen delar han i sin tur upp i produktivkrafter – människans förhållande till naturen, tekniken, et c – samt produktionsförhållanden – människors förhållande till varandra när de bearbetar naturen. Varje slags produktionssätt bygger på olika produktivkrafter och olika produktionsförhållande, de förra i sin tur bestämmande för de senare. Så bygger primitiv kommunism på jakt, samlande och klasslösa förhållande, feodalismen på jordbruk och livegenskap, och kapitalismen på industri och lönearbete.
Klasstrukturen kan sägas utgöra en specifik form av produktionsförhållanden, som har sin existentiella bas i produktivkrafterna. Den specifika överbyggnad som existerar under dessa förhållanden har sin existentiella bas i denna klasstruktur.
Marx använding av klasstermen
Marx gav själv aldrig en klar definition av vad han menade med ”klass”. Det finns åtminstone tre sätt han har använt sig av begreppet:
1) Som ett sociologiskt begrepp, en klass i sig, i ett mer vardagsmässigt språkbruk för att påvisa de sociala orättvisor som finns i samhället och för att förklara den sociala utvecklingen.
2) Som ett politiskt begrepp, där klass ses som en historisk aktör som förändrar samhället, en klass för sig. I Louis Bonapartes 18:e Brumaire använder sig Marx av ett politisk kriterium, som han härleder ur de ekonomiska förhållandena, i bedömningen om huruvida de franska bönderna utgjorde en klass eller inte:
”För såvitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För såvitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för såvitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass.”
I Filosofins Elände görs en åtskillnad mellan klass i sig och klass för sig:
De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen… samlas denna massa, konstituerar sig som en klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen.
Här analyseras partier och individer utifrån klasskampen. En sådan analys tenderar att dikotomisera klassbegreppet, eftersom varje motsättning och konflikt har en bipolär karaktär.
3) Som ett vetenskapligt begrepp, på en strukturell nivå där de enskilda detaljer abstraheras bort. Klassbegreppet används här som ett verktyg för att nå en förståelse av komplexa sociala fenomen. Klasserna analyseras utifrån samhällets grundläggande ekonomiska struktur: produktivkrafter, arbetsdelning, relation till produktionsfaktorerna (i synnerhet egendomsförhållandena) och fördelning av produktionsresultatet.
Syftet bakom Marx’ användningar
För att förstå dessa användningar måste vi fråga oss vilket praktiskt syfte, och då inte bara det rent vetenskapliga/förklarande syftet, som kan uppnås genom dem.
Det weberianska klassbegreppets användbarhet kan inte vara mycket mer än att identifiera sociala orättvisor i samhället. En sådan identifiering kan fylla ett reformerande syfte. För Weber handlar klasstrider framför allt om distributionen på marknaden, inom ramen för spelets regler.
Men Marx nöjer sig inte med det. Han vill få ut mer av begreppet än så. Han inser att klassamhället reproducerar sig självt. Det kommer inte av sig självt att reformera bort sina egna förutsättningar. Överklassen kommer inte att självmant avstå från sin privilegierad position. Marx har ett revolutionärt syfte. För honom har klasstrider också en tendens till att handla om själva spelreglerna, d v s om vilket ekonomiskt system som ska råda. Varje revolutionär riktning som tar sig själv seriöst måste ta ställning till flera grundläggande frågeställningar:
1) Den måste kunna påvisa de sociala orättvisorna på en konkret nivå. Här spelar den sociologiska användningen av klassbegreppet en central roll.
2) Den måste kunna identifiera den konkreta sociala aktör som har intresset av och den potentiella förmågan att avskaffa de nuvarande sociala orättvisorna samt den sociala aktör som med största sannolikhet kommer att motsätta sig en dylik revolutionär transformering. Detta gör Marx med sin politiska användning av klassbegreppet. När marxister pratar om klassmotsättningen som ”huvudmotsättningen” i samhället så är det egentligen främst i relation till dikotomin: kapitalistiskt system kontra socialistiskt. Detta är den mest centrala komponenten i det marxistiska klassbegreppet, som kanske tydligast särskiljer det från andra användningar.
Det marxistiska politiska klassbegreppet – klass för sig-begreppet – kan vidare sägas ha två sidor. En klasskonflikt kan antingen röra sig inom det rådande ekonomiska systemets ramar eller beröra vilket ekonomiskt system som ska råda. Som revolutionärt begrepp är det ett specialfall av det rena konfliktbegreppet. Ett annat utmärkande drag hos marxister är betoningen på att en revolutionär konflikt potentiellt sätt innehåller starka våldsinslag, till skillnad från konflikter som normalt sett utvecklas längs mer fredliga banor.
3) Den måste både kunna förklara hur det nuvarande orättvisa samhället har uppkommit, hur det kan fortbestå, men också hur det kan försvinna och ersättas av ett annat samhälle. Detta är ett speciellt problem, eftersom samma resonemang som förklarar varför klassamhället kommer att försvinna kan ställas i motsättning till klassamhällets nuvarande existens. Den mer abstrakta vetenskapliga analysen av klasstrukturen blir vital för att lösa denna problematik. Denna är också avgörande för att förklara den abstrakta dynamiken i hur en klass i sig kan bli en klass för sig.
Vi ser här att alla de användningar av klassbegreppet som Marx tillämpar bildar en sammanhängande enhet.
I nästa artikel analyseras och kritiseras Wrights klasschema, som är ett försök att besvara vissa av de frågeställningar som Marx lämnade obesvarade.