Marxistisk Vänster har beslutat om att gå med i FRKI, Förbundet för en Revolutionär International, och här i Sverige gå samman med dess svenska sektion Arbetarmakt. Sammanslagning kommer innebära en förstärkning av trotskismens styrkor i Sverige, även om de fortfarande kommer vara mycket små.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 5, sommaren 1998.
Marxistisk Vänster (MV), som ger ut Marxistiskt Perspektiv, bildades i april 1996 genom en vänsterutplittring ur dåvarande AFO, Arbetarförbundet Offensiv (numera Rättvisepartiet Socialisterna, RS). Vi var vid bildandet inte en del av någon internationell tendens, vilket annars brukar vara av största vikt att vara med i för trotskister. Detta har enligt vår mening varit olyckligt, och vi har alltifrån början varit inbegripna i diskussioner med olika internationella grupperingar. Efter noggrant övervägande har vi bestämt oss för att ansluta oss till Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI), som har sektioner i sju länder. Det innebär att vi här i Sverige går samman med Arbetarmakt. Arbetarmakt splittrades från Socialistiska Partiet (Sp) 1994 på liknande punkter som MV ur Offensiv, och anslöt sig då till FRKI som dess svenska sektion.
Skillnader mot RS
De större skillnaderna som MV hade mot AFO/RS när vi bildades kan sammanfattas i några punkter (se även artiklar om SP/RS och den europeiska socialdemokratin):
• MV kritiserar RS:s teori om att (s) har upphört att vara ett arbetarparti och blivit ett rent borgerligt parti. MV karaktäriserar (s) som ett borgerligt arbetarparti, borgerligt till politiken men arbetarparti till sin organiska sociala bas. Vi menar att man i riksdagsvalet bör ge kritiskt stöd till (s) och (v), som en taktik att ställa krav på dessa partiers ledningar för att på så sätt avslöja deras knäböjning inför kapitalet, något som RS idag avvisar.
• MV argumenterar för en konsekvent revolutionär linje, och kritiserar RS:s centrism i olika frågor. Centrism definierar vi som en vacklan mellan en reformistisk och en marxistisk/revolutionär strategi. Enligt oss var det t ex fel av Offensiv att acceptera att socialismen plockades bort ur Rättviselistans (RL:s) valplattform inför EU-parlamentsvalet 1995 (RL var ett samarbete mellan främst AFO och Sp). Vi hävdar också, till skillnad från RS, att en socialistisk revolution till sin essens varken kan vara fredlig eller parlamentarisk.
• MV förespråkar en kaderorganisation, i första hand bestående av och baserad på kadrer. En kader definierar vi som en politiskt skolad, självständigt tänkande och aktiv medlem. Vi menar att RS:s ”massvärvnings”-taktik bara leder till ett reformistiskt tryck från en oskolad medlemsbas och till en odemokratisk organisationsstruktur där klyftan mellan ledning och vanlig medlem blir obryggbar.
• MV kritiserar RS:s ständiga tendens till att överdriva sin egen betydelse och att oupphörligen tala om en nära förestående revolutionär kris för kapitalismen. En revolutionär organisation kan inte byggas genom att ”peppa” folk med illusioner, utan genom att säga sanningen oavsett om den är av det positiva eller negativa slaget.
MV:s politiska utveckling
Sedan 1996 har MV fortsatt ändra position i flera viktiga frågor, och klyftan mot RS vidgats. Vi har inte minst tagit avstånd från hela den historiska tradition som RS utgår ifrån, och menar att Offensiv från starten 1973 hade en felaktig linje. De ytterligare skillnaderna är framför allt:
• Offensivs tidigare paroll om ”SAP till makten på ett socialistiskt program”, som de idag har övergivit, innebar att man antydde att det var möjligt att reformera (s) till ett revolutionärt parti. Detta anser inte MV vara möjligt. Både (s) och (v) är helt genombyråkratiserade och integrerade i den borgerliga staten. Uppgiften måste istället bestå i att bygga ett nytt kommunistiskt parti. Att gå in i reformistiska partier, s k entrism, kan bara vara en tillfällig taktik. Reformister och revolutionärer kan i längden inte samsas inom samma parti. En långsiktig entristisk strategi leder oundvikligen till att revolutionärer, inte minst för att undvika uteslutningar, döljer sina syften och tonar ner sitt program. Detta kan t ex illustreras av att Offensiv ända fram till för några år sedan beskrev sig som ”vänstersocialdemokratiskt”. Metoden att framställa sig som vänsterreformister har dock inte övergivits, RS:s valplattform skiljer sig inte kvalitativt från klassisk socialdemokrati.
• MV har ändrat ståndpunkt när det gäller den nationella frågan i olika delar av världen. Vi menar att marxister ovillkorligen måste stödja förtryckta nationers rätt till självbestämmande, inklusive rätt till egen stat. Mot denna bakgrund anser vi bl a det vara rätt att ha gett kritiskt stöd till IRA:s kamp för ett enat Irland (innan de själva förrådde den) samt att resa kravet på sionistiska Israels upplösning och bildandet av en sekulariserad palestinsk stat.
• MV är både mot kapitalets EU och kapitalets Sverige. Till skillnad från RS anser vi inte att man kan ta ställning mellan dessa (se ledaren om EU). En nej-röst i folkomröstningen om EU innebar i praktiken att man såg den nuvarande nationalstaten som ett mindre ont.
I alla dessa frågor har MV idag samma hållning som FRKI.
Förutom med FRKI har vi haft diskussioner med många andra internationella strömningar som åberopar sig på trotskismen: Leninist-Trotskistiska Tendensen (LTT), Internationella Bolsjevik-tendensen (IBT), LCMRCI (en utsplittring från FRKI), Socialistens international (en utsplittring från CWI) och lambertisterna.
Diskussioner med LTT
Den internationella strömning som MV stått närmast förutom FRKI är LTT, vilka vi också haft diskussioner med. I Sverige representeras strömningen av Arbetarförbundet för Socialismen. Vi har dock alltmer kommit fram till att vi skiljer oss på avgörande punkter även i förhållande till denna organisation (och i dessa frågor står närmare FRKI):
• LTT menar att den nuvarande nationalstaten och uppsplittringen i nationella valutor är ett ”mindre ont” jämfört med EU och euron. De menar t ex att i o m euron så kommer de olika länderna förlora möjligheten att devalvera sina valutor som ett sätt att bekämpa inhemsk arbetslöshet. Men denna metod innebär att man i praktiken bekämpar arbetslösheten genom att sänka reallönerna i det egna landet och genom att öka arbetslösheten i de övriga länderna! Genuina revolutionärer måste avstå från att ta ställning mellan sådana alternativa borgerliga lösningar, som i slutändan bara innebär att arbetarklassen eller en del av den får betala.
• LTT förespråkar, liksom MV, i olika situationer en kritisk röst på reformistiska partier med massbas inom arbetarklassen. I vissa fall vill de dock att man ska rösta på mindre centristiska vänsterorganisationer, även om större arbetarpartier finns. I Sverige kan t ex LTT tänka sig ge kritiskt stöd till KPML(r) i Karlshamn och RS i Umeå, med motiveringen att partierna där har ett stort stöd bland vanligt folk. MV anser detta vara felaktigt. KPML(r) i Karlshamn och RS i Umeå må ha stöd bland många individer, men inte av den organiserade arbetarrörelsen, fackföreningar, et c. Och det är den organiserade arbetarrörelsen som framför allt behöver vinnas. Ingenting säger heller att lite mer revolutionär retorik automatiskt representerar någonting kvalitativt bättre än reformism. Tvärtom kan små vänsterorganisationers sekterism ofta bidra till att försvaga arbetarklassen.
• MV har en annorlunda syn än LTT när det gäller vilka uppgifter små revolutionära grupper står inför. LTT är mot att små grupper utan massförankring formulerar hälvfärdiga program som serveras arbetarklassen ”utifrån”. MV anser att även om ett marxistiskt program formuleras i isolering från arbetarklassen så är detta ändå en nödvändig uppgift, annars har man ingenting att utgå ifrån. Sedan måste ju programmet konfronteras med verkligheten och tillåtas att utvecklas genom den erfarenhet som fås i kampen. Men en marxistisk medvetenhet eller ett marxistiskt parti uppkommer inte spontant i klasskampen. Uppkomsten av dessa fenomen kan bara ske i interaktion med en intervention ”utifrån” från en revolutionär vetenskapligt socialistisk kaderorganisation, med längre historia av kamperfarenhet och ideologiskt arbete. LTT anser att revolutionärer måste göra praktiskt arbete i arbetarrörelsens organisationer och helst arbeta inom de reformistiska masspartierna. MV anser att beroende på storleken hos den revolutionära organisationen kommer uppgiften att variera. Små grupper har inte råd att drunkna i praktiskt massarbete, och bör antagligen ha en mer ideologisk inriktning. LTT anser att man inte bör betrakta den egna gruppen som fröet till ett nytt revolutionärt parti. Ett sådant kommer bildas genom olika splittringar ur och omgrupperingar hos större organisationer. Medan MV håller med om det senare, så tror vi att det bästa sättet att ge vårt bidrag till uppkomsten av ett möjligt framtida revolutionärt parti måste vara att bygga den egna lilla kaderformationen.
FRKI
MV har dock fortfarande vissa möjliga skillnader visavi FRKI, framför allt på två områden:
• FRKI karaktäriserar perioden efter 1989 som en revolutionär period. Denna period började dock med en kontrarevolutionär fas (som nyligen övergått till en annan fas). Perioden 1949-1989 anser FRKI inte ha varit en revolutionär period p g a den roll som Sovjetunionen spelade i att hålla ihop de imperialistiska makterna och i att avleda revolutionära aspirationer hos massorna. Inom MV har vi lite delade meningar när det gäller denna karaktärisering. Framför allt ligger tveksamheten i att den kan leda till en katastrofalistisk bedömning av världssituationen, där revolutioner ses bakom varje hörn.
• FRKI har en ganska invecklad syn på regimerna i Östeuropa. Bl a menar de att den stalinistiska staten var borgerlig till sin form men proletär till sitt innehåll genom att den baserade sig på socialiserade egendomsförhållanden. Inom MV är våra meningar delade till denna analys. Uttrymmet tillåter inte en vidare utläggning.
MV:s bedömning är dock att de möjliga skillnader som vi har visavi FRKI är inte av en sådan natur att det skulle förhindra oss att gå med i strömningen. De är inte heller programmatiska, utan ligger mera på ett teoretiskt plan. Även inom FRKI finns större och mindre meningsmotsättningar, och en pågående debatt förs i alla möjliga frågor. Detta måste ju vara möjligt inom en sund revolutionär organisation, och är bara ett tecken på en levande demokratisk tradition.
Man kan förstås fråga sig om inte ”trottar” alltför mycket betonar skillnaderna dem emellan, vilket bara lett till splittring. ”Vänsterenhet” är i sig en vacker tanke, men kan inte vara en allmän formel som ska vägleda allt handlande. Enhet kan i vissa situationer ha negativa följder; ge upphov till åsiktsförtryck, handlingsförlamning p g a att man egentligen inte är överens om vad som bör göras, bristande hänsynstagande till förtryckta grupper inom arbetarklassen, o s v. Ibland är enhet bra, ibland är splittring bättre. Det beror på den konkreta situationen. De skillnader som finns inom vänster och bland ”trottar” är vissa fall fiktiga. Men i de flesta andra fall har de en reell innebörd. Hur ska man t ex kunna upprätthålla en gemensam politisk organisation om man inte är överens om målet och de strategiska medlen, om den ena strömningen anser att revolutionen måste vara fredlig och den andra anser detta vara en omöjlighet? En politisk splittring behöver dock inte nödvändigtvis innebär att man inte kan enas
på andra områden, t ex när det gäller konkreta aktioner och i utbytet av åsikter.
Den politiska enhet som Arbetarmakt och Marxistisk Vänster uppnår genom bildandet av en gemensam organisation grundas just på en principiellt och programmatisk överensstämmelse. Genom detta kommer vi att kunna stärka den genuina trotskismens krafter i Sverige. Inför valet ger vi ut en gemensam valplattform, som kan beställas från båda organisationerna. Till oktober planerar vi en gemensam fusionskonferens.
Vi i Marxistisk Vänster och Arbetarmakt uppmanar alla revolutionära socialister, som tar avstånd från både dogmatism och principlöshet, att kontakta oss!