Marxismen och staten

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 8, våren 2000.

Enligt liberaler och reformister är staten klasslös. De hävdar att det är fullt möjligt för alla grupper att påverka staten i en riktning som skulle passa dem. Den akademiske socialisten Ralph Miliband sammanfattar den dominerande borgerligt liberala synen:

”Denna uppfattning innebär först och främst att man enligt definition kan utesluta tanken på att statsmakten skulle kunna vara en ganska speciell institution, vars huvudsyfte är att försvara en viss klass’ dominans i samhället…

Kort sagt kan inte statsmakten, utsatt som den är för en mängd motstridiga påtryckningar från organisationer och intressegrupper, visa någon markerad preferens för någon till förfång för andra. Dess speciella roll är i själva verket att inrymma och sammanjämka dem alla. I denna roll är statsmakten bara den spegel som samhället håller upp framför sig. Spegelbilden kanske inte alltid är tilltalande, men detta är det pris som man får betala, och som det är i hög grad värt att betala, för det demokratiska, konkurrensgrundade och pluralistiska politiska livet i de moderna industrisamhällena.” (1)

Gentemot denna uppfattning pekar marxister på att staten i sista hand är en våldsapparat. Den har i princip ensam legitim rätt att bruka våld inom sitt territorium. Den kan aldrig bli en representant för dem som våldet riktas mot. Våldet spelar aldrig någon ”neutral” roll. Det tjänar alltid vissa specifika intressen.

Historiskt sett har marxismen gjort gällande att varje form av makt som grundas på våld är en ”diktatur”, även om denna makt utövas av en majoritet mot en minoritet. I vanliga fall brukar ”diktatur” definieras som minoritetsstyre eller envälde, men det är inte riktigt den begreppsbestämning marxister har använt sig av. Varje statsapparat definieras med andra ord av marxister som en ”diktatur”.

Varje stat är ett verktyg för klassvälde, ett instrument för en klass att förtrycka en annan klass. Marknad och privategendom har staten som sin förutsättning. Privategendomen blir innehållslös och inte entydig om den inte kan försvaras genom våld. Detta våld måste monopoliseras, vilket staten gör inom sitt territoriums gränser. Industrikapitalisterna har med framgång använt sina ekonomiska tillgångar och positioner för att se till att deras intressen tillvaratas av regeringar och domstolar. De anställdas försök att försvara sig genom kollektiva organisationer har från början motarbetats kraftigt av de styrande och dömande myndigheterna. Så länge det finns fattiga och rika, de som har mer och de som har mindre, privilegierade och ickeprivilegierade uppstår ett behov av en våldsapparat för att så att säga ”konservera” dessa ojämlikheter.

Skenbart verkar det som om staten höjer sig över de olika klassintressena. De sociala motsättningar som följer i marknadens fotspår behöver en medlare, om de inte ska leda till att de stridande parterna förgör varandra. Marknaden skulle inte fungera om inte en våldsinstans fanns för att tvinga deltagarna att följa spelreglerna. Denna medlare är staten. Men medlingen sker alltid på den starkares villkor. Staten kan självklart agera även mot enskilda representanter ur den härskande klassen, men utifrån den härskande klassens kollektiva och långsiktiga intressen.

De flesta som blir straffade kommer från den fattigare delen av befolkningen, men det är långt ifrån enbart dessa personer som ägnar sig åt brottslig verksamhet. Många rika begår brott som får långt allvarligare konsekvenser. Kapitalister struntar exempelvis i skyddsföreskrifter och miljölagar. Man brukar prata om ”företagsdråp”, men de ansvariga straffas nästan aldrig.

En stat är också beroende av sin ekonomiska bas, både genom statslån och skattefinansiering. Hot om kapitalflykt finns hela tiden hängande i luften. I Sverige har kapitaletshot helt och hållet dikterat den ekonomiska politiken de senaste åren. Staten blir därför tvungen att på olika sätt tillgodose kapitalets intressen.

Om polisen inte räcker till för att hålla klasskampen i ”säkra” banor, kommer borgarklassen inte tveka inför att använda militären och mer diktatoriska metoder. Sverige är inget undantag. Det visades bland annat i Ådalen 1931. Borgarna pratar gärna om demokrati när demokrati inte utgör en direkt fara mot kapitalets makt. Men så fort revolutionen knackar på dörren är det andra tongångar som gäller.

Genom historien har man alltid reagerat enormt starkt på det våld som utövats av förtryckta mot förtryckarna. Det omvända våldet mot de förtryckta har osynliggjorts, trots att det är mycket vanligare. Om exempelvis den sk ”jakobinska terrorn” under den franska revolutionen skrev Mark Twain:

”Det fanns två terrorregimer: en som varade några månader, och en som varade i 1000 år.” (2)

Synen på staten har alltid varit en vattendelare mellan reformister och revolutionärer. Marxister ställer bara sådana krav på den borgerliga staten som kan stärka arbetarklassen och andra förtryckta grupper, t. ex. krav på rösträtt i riksdagsvalet för alla invandrare och upprustning av den offentliga sektorn. Men dessa krav får inte ställas i isolering, utan måste kopplas till kampen för att krossa den borgerliga staten och det borgerliga parlamentet och ersätta dessa med en rådsbaserad arbetarstat.

Analysmetod och språk

Vilken analysmetod man använder är oerhört viktigt för marxister och socialister. Den borgerliga ideologin har trängt igenom på alla områden och gör att vi själva blir fångna i ett borgerligt tänkande. Den borgerliga ideologin strukturerar vårt tänkande, så att vi inte ifrågasätter kapitalismen och till den kopplade institutioner, såsom den borgerliga staten.

Språket är inte neutralt, även om det är äldre än kapitalismen. Se bara på begrepp som ”arbetsgivare”, ”pengar som skapar pengar”, ”den fria marknaden”, ”alla är lika inför lagen”, ”polisen som brottsbekämpare”, osv. Samhällsvetenskapen är genomsyrad av borgerligt tänkande, även hos de flesta forskare som är vänster. Samtidigt är det nuvarande språket det som finns förhanden, det språk vi har lärt oss från föräldrar, skola, massmedia, filmer, böcker, etc.

Varje begrepp förutsätter vissa underförstådda antaganden, ett speciellt synsätt på verkligheten. Begreppen ”arbetsgivare” och ”löntagare” förutsätter ett slags omvänt exploateringsförhållande där det är kapitalisten som ”ger” arbete och arbetaren som ”tar emot” lön, istället för tvärtom där kapitalisten suger ut arbetet. Begreppen ”den fria marknaden” och ”den fria individen” förutsätter att både arbetare och kapitalister är ”fria” på marknaden, medan situationen för arbetaren just är att denne tvingas underställa sig kapitalistens piska om han/hon inte vill svälta.

Utan underförstådda antaganden kan man dock inte ha några begrepp eller språk. Men genom dessa underförstådda antaganden blir man fången i dessa. Det enda sättet att bryta mot det implicita är att göra det medvetet. Återigen sker detta genom att man använder andra begrepp, kanske då mer av det filosofiska slaget, som i sin tur grundas på vissa underförstådda antaganden. Man kommer därför inte helt ifrån det undermedvetna.

Det är mot denna bakgrund som marxismen har skapat sina egna begrepp och sina egna teoretiska konstruktioner som motideologi till den borgerliga ideologin. Därmed inte sagt att man inte kan låna begrepp och teorier från borgarna. Men detta måste i så fall göras på ett kritiskt sätt där dessa får genomgå ett klassmässigt ”reningsbad”. Ofta får då dessa begrepp och teorier ett delvis annat innehåll. Överhuvudtaget är det ett gemensamt drag i alla vetenskaper och fack att man konstruerar sina egna uttryck och sitt eget språk, eftersom det vanliga språket begränsar ens tänkande och är inexakt eller rentav felaktigt i förhållande till det studerade området.

En invändning är att marxister genom att konstruera egna begrepp gör sig oförstådda, eller t.o.m missförstådda, inför vanliga människor. Det är så mycket enklare att säga ”arbetsgivare” istället för ”kapitalist”, ”rättvisa”, ”inflytande” och ”ekonomisk demokrati” istället för ”socialism” och ”proletariatets diktatur”, ”staten” istället för ”den borgerliga staten”.

Och visst tvingas man i konkreta situationer att tala ett språk som vanligt folk förstår. Men då måste man dels vara medveten om att man använder borgerliga termer och dels ha något forum där man fritt kan använda den marxistiska terminologin i teoretiska och programmatiska skrifter. Om man låter budskapets spridning gå före budskapets riktighet, så kommer man automatiskt anpassa sig till det borgerliga samhället.

Den ideologiska kampen

Kampen om begreppen, kampen mellan olika tankesätt, den ideologiska kampen är en form av klasskamp, även om den inte har samma status som den ekonomiska och politiska klasskampen. Samtidigt är den absolut nödvändig.

En socialistisk medvetenhet förutsätter begrepp och teoretiska konstruktioner som står i motsättning till den borgerliga ideologin. Sådana begrepp och ansatser till teorier växer oftast spontant fram i en klasskampssituation, men glöms ofta bort när klasskampen går ner. En av marxismens viktigaste uppgifter är att formulera en vetenskaplig teori för klasskampen och den socialistiska revolutionen baserad på den generaliserade erfarenheten av klasskampen under alla epoker över hela världen, men också på det som finns att hämta från borgerlig vetenskap.

De borgerliga tänkarna är mycket väl medvetna om ideologins och olika begrepps makt över människor. Att kontrollera arbetarklassens tänkande i säkra banor är också en mycket billigare och effektivare metod att hålla den på plats än att skjuta på den. Se bara på SAF:s alla kampanjer, där man försöker få folk att inse att den offentliga sektorn egentligen är ”ofantlig, tärande sektor”, att den privata sektorn är den enda produktiva, att det finns något som heter ”riktiga jobb” och att dessa inte kan vara inom den offentliga sektorn, att kommunism och fascism är samma sak eftersom båda är ”totalitära” (och kapitalisten är förstås inte totalitär i förhållande till sina arbetare), osv.

Thatcher gjorde sig själv känd för uttalanden som att ”det finns inte något sådant som samhälle, det finns bara individer” och ”klass är ett kommunistiskt begrepp. Det grupperar folk i knippen och ställer dem emot varandra.” (3)

Medan borgarna är fullständigt oförsonliga till sina motståndares begrepp, så är de okritiska till sina egna begrepp. Dessa är nämligen av Gud eller annan högre makt fastslagna för all evighet. Kritik mot deras begrepp och förutsättningar bemöts i vanliga fall med tystnad. På så sätt bortdefinierar man denna från vidare diskussion.

Som mest effektiv är den borgerliga ideologiska propagandan när människor inte märker när de blir indoktrinerade, när den är som mest dold. De borgerliga begreppen är som mest sofistikerade när de verkar vara neutrala och oskyldiga, helst också positivt formulerade, t. ex. ”likhet inför lagen”, ”demokrati”, ”humanism”, ”frihet”, ”rättvisa”, ”rättigheter”, ”välfärd” och ”jämlikhet”. Det är också i förhållande till den borgerliga staten som socialister som mest anammat ett borgerligt tänkesätt.

När det gäller den dominerande borgerliga analysmetoden, vilken även tagits över av reformister, vill jag framför allt lyfta fram två aspekter, dess tendens till att isolera fenomen från sitt sociala och klassmässiga sammanhang samt dess idealistiska tendenser.

Isolerar fenomenen

Den genomgående metoden i borgerlig vetenskap är att se saker och ting i sin isolering, att inte ta hänsyn till de sammanhang dessa ingår i. Man ser fenomenen i sitt oföränderliga statiska tillstånd, utan att ta i beaktande hur de har kommit till och hur de förändras genom yttre och inre påverkan. Det finns ett ideologiskt intresse bakom denna metod, och det är att sopa de sociala och klassmässiga förhållandena under mattan, men också att låta de nuvarande förhållandena beskrivas som eviga och omöjliga att förändra.

Den sk metodologiska invididualismen är ett typexempel på detta. Det är den isolerade invidiven som sätt i centrum, vilket innebär att man bortser från dessa individers sociala situation, uppväxt, relation till andra, osv. På marknaden är alla individer lika. Alla har möjlighet att berika sig. Det garanterar ju lagen, eftersom alla är lika inför lagen. Lagen bestäms av en riksdag, som väljs genom allmän och lika rösträtt av samhällets autonoma individer.

Denna borgerliga likhet mellan autonoma individer står för övrigt i skarp kontrast till, och är ett stort framsteg jämfört med, feodalismens ojämlikhet, där vem som helst inte kunde bedriva affärsverksamhet och där individens rättigheter inte var värda någonting inför kungen eller feodalherren. Men den borgerliga jämlikheten, som bara existerar på vissa områden och eftersom den bara är formell, blir i praktiken en källa till stor social ojämlikhet. I praktiken har Wallenberg 10 000 eller 100 000 röster när det gäller att påverka politiken (för att inte tala om ekonomin) i förhållande till en vanlig arbetare. Det är denna konkreta verklighet som vi marxister är intresserade av, men som borgaren inte klarar av att se p g a sin formalistiska metod. Hans matematik tillåter inte att en likhet samtidigt kan vara en olikhet, eller att den fria individen samtidigt kan vara ofri.

Liksom individen analyserar liberalerna staten i sin isolering, något som sedan tagits över av reformisterna. Staten görs till en representant för hela samhället, vilket enligt marxismen är en omöjlighet eftersom staten är ett repressivt organ och som sådant bara kan legitimeras utifrån ett behov av att användas mot en del av befolkningen.

Liberaler och reformister påstår att alla individer och sociala grupper kan vara med och påverka staten och göra den till sin representant. Men detta synsätt tar inte hänsyn till det sociala sammanhang staten är en produkt av och ingår i. Marknaden kan inte fungera om inte privategendomen garanteras av staten. Men då måste statens inre struktur organiseras på ett sådant sätt så att den kan stå emot sociala grupper som kan tänkas förespråka för marknadens stabilitet ofördelaktiga åtgärder.

Den moderna staten är ett resultat av 700 års utveckling och samverkan mellan marknad och kapitalism. Historiskt sett är den statsform som nått störst framgång den som varit gynnsammast för kapitalismen, eftersom kapitalismen samtidigt innebär ekonomisk utveckling och industrialisering, vilket möjliggjort herravälde över de fattigare länderna.

Liberalismens demokrati- och frihetssyn innebär i praktiken en strikt uppdelning mellan individ och samhälle. Den autonoma individen har vissa friheter och rättigheter, som är för evigt fastslagna, frikopplade från samhällets majoritet. Samhället representeras av staten som därmed kommer att stå över individerna, och som individerna behöver skyddas mot trots att den sägs representera dem. Detta fenomen kallar Marx just för alienation, att människor under kapitalismen förfrämligas från det samhälle som de själva utgör, och att de därmed förfrämligas från sig själva.

Marxismens metod går till skillnad från borgarnas ut på att ha en helhetssyn på samhället. Samhället är till skillnad från en maskin en levande organism vars olika delar hänger intimt samman och som inte kan plockas isär och studeras isolerat var för sig.

Den gängse uppfattningen om ett motsatsförhållande mellan individ och samhälle kritiseras starkt av marxister. Samhället eller det kollektiva intresset är ingenting som kan stå över individerna. Därför är också marxister motståndare till staten, eftersom den är en förtryckarapparat som reser sig över individerna och därmed över samhället. Staten kan aldrig representera hela samhället, alla individerna. Samtidigt är individerna en del av samhället. Vad vore människor utan sina relationer till andra människor, utan språket med vars hjälp de står i förbindelse med andra, utan sin förmåga att kunna känna med sina medmänniskors sinnen och njuta av andras njutningar, utan sina samhälleliga organ?

Det är mot denna bakgrund som staten och klassamhället bör ses som en helhet. Staten, som en permanentad förtryckarapparat, går hand i hand med uppdelningen av samhället i olika klasser. Det är denna uppdelning som behöver försvaras av en statsapparat. Omvänt kommer varje förtryckarapparat som kontrolleras av en elit att skapa sin egen materiella grundval, och gynna uppkomsten av sociala och ekonomiska skillnader, något som Sovjetunionens utveckling är ett mycket bra exempel på.

Försvinner den sociala uppskiktningen, så försvinner också behovet av en stat. Olika övergångsfaser, från det klasslösa till det klassuppdelade samhället eller vice versa, kommer dock förstås att innehålla element av båda sociala organiseringsformerna. När kapitalismen har avskaffats kommer sålunda inte de sociala motsättningarna att försvinna omedelbart, och som en övergångsfas kommer det att behövas en proletär halvstat som å ena sidan upprätthåller de rådande ojämlikheterna och å andra sidan bekämpar dem, och som genom denna motsägelse gräver sin egen grav för att gradvis tyna bort.

Idealism

Borgarnas idealism är en konsekvens av att de analyserar de sociala fenomenen isolerade från sitt sammanhang. Idéer, politiska riktningar, statliga institutioner, vad människor säger om sig själva analyseras isolerat från de materiella intressen som står bakom dessa. Idealismen har i grunden ett ideologiskt syfte att slå blunster i ögonen på arbetarklassen, för att ta bort de sociala intressemotsättningarna från den politiska dagordningen. Borgarklassen själv är däremot oerhört medveten om sina materiella intressen när det kommer till kritan.

Om polisens respektive militärens formella uppgift är att bekämpa brottslighet respektive försvara landet mot yttre angrepp så är det detta som anses karaktärisera dessa institutioner. Om parlamentarikernas formella funtion är att företräda folket, så anses parlamentarismen vara ett demokratiskt statsskick. Om utsedda byråkrater har till uppgift att sköta vissa funktioner och följa vissa regler så utgår man från att de också kommer göra det. Om grundlagen förhindrar statskupper så anses de sistnämnda inte kunna inträffa. Politiska rörelser karaktäriseras efter det de säger om sig själva (alla som kallar sig för socialister är socialister, alla som kallar sig för demokrater är demokrater, osv).

Den abstrakta demokratin ses som något stående över klassgränserna, utanför tid och rum, och anses uttrycka folkmajoritetens vilja.

Detta är förstås en förenkling av hur borgarna argumenterar. Men i det stora hela är detta kärnpunkten i deras sätt att tänka, åtminstone utåt till massorna. Det finns de som uttrycker sig mer sofistikerat och det finns de som delvis anammat materialismen, dock alltid på ett sådant sätt så att inte klassamhället ifrågasätts och oftast i mer vetenskapliga sammanhang som inte är till för masskonsumtion.

Marxismen försöker å sin sida istället hitta de materiella rötterna till olika samhälleliga företeelser, och sätter dessa före idéerna om dem. Vilka materiella intressen representerar polisen och militären? För vilka klasser har parlamentarismen utformats? Vilka sociala grupper baserar sig olika politiska rörelser på? Hur agerar de i praktiken?

Socialister och borgerliga begrepp

Marxisters polemik mot andra socialistiska schatteringar har i mångt och mycket handlat om en kritik av de sistnämnda för att de tagit över vissa delar av det borgerliga tänkandet och sett vissa av det borgerliga samhällets fenomen som statiska och nödvändigt existerande kategorier. Det som idag kan tyckas vara en abstrakt diskussion om teorier och begrepp kommer när klassmotsättningarna skärps att få enorma praktiska konsekvenser.

Marx kritiserade t. ex. Proudhon för att han, samtidigt som han ville avskaffa kapitalismen, ville behålla grundstenarna för detta system, såsom marknaden, lönearbetet och privategendomen. En liknande kritik har också senare framförts mot den s.k. marknadssocialismen, som förespråkar ett system med arbetarägda företag som konkurrerar inbördes. Rent teoretiskt kan man förstås tänka sig en marknadsekonomi där inkomsterna är utjämnade. Men i praktiken kommer konkurrensen att ge upphov till en social uppskiktning, och med Marx ord kommer då hela den gamla bråten så småningom tillbaka.

På liknande sätt kritiserade Rosa Luxemburg Bernsteins uppfattning om att man skulle kunna ta över den borgerliga staten och använda den i arbetarklassens tjänst. Också Bernstein var en förespråkare för kooperativt ägda företag, som han trodde skulle kunna konkurrera ut de kapitalistiska företagen, dvs på kapitalismen egna villkor.

Överhuvudtaget använder borgarna alla begrepp som frihet, demokrati, rättvisa, jämlikhet, mänskliga rätthigheter på ett sätt som om deras betydelse skulle vara entydig och att de skulle kunna definieras utanför tiden och rummet, utanför de sociala förhållanden som de ingår i, som om vi redan levde i ett perfekt samhälle. Problemet är att i dagens samhälle så innebär den enes frihet den andres ofrihet, den enes rättigheter den andres orätt, den enes jämlikhet den andres ojämlikhet, demokrati på den ena gruppens villkor diktatur för den andra gruppen, den ena gruppens pacifism samma grupps våldsamma underordning under en annan grupp, osv. De ser bara till den formella rättvisan, den formella jämlikheten, den formella demokratin, och bortser helt från dessa fenomens innehåll.

Som marxist måste man istället fråga sig: vilken slags demokrati, jämlikhet, rättvisa, på vems villkor, för vem? För att kämpa för arbetarklassens mänskliga rättigheter, t. ex. rätten till arbete och att bestämma över sin egen situation, måste man bryta mot kapitalets mänskliga rättigheter, framför allt dess rätt till egendom. Det enda sättet för att uppnå större jämlikhet mellan könen kan vara genom positiv diskriminering, t. ex. kvotering, en åtgärd som till sin form är helt ojämlik. Att garantera arbetarklassens demokratiska fri- och rättigheter innebär att man måste inskränka dem för olika delar av borgerskapet, genom att fysiskt stoppa fascister, genom att socialisera massmedia, genom att bryta mot lagarna etc.

I pamfletten Kritik av Gothaprogrammet (s. 72-73) kritiserar Marx socialdemokraternas användning av begreppet ”rättvisa”, som fortfarande idag används på ett oproblematiskt sätt av större delen av vänstern (ett exempel är namnet Rättvisepartiet Socialisterna):

”Rätten kan enligt sin natur blott bestå i användandet av samma måttstock, men de olika individerna (och de vore inte skilda individer, om de inte vore olika) kan blott mätas med samma måttstock, såvida man ser dem ur samma synvinkel, blott tar dem från en bestämd sida… en arbetare är gift, den andra inte, en har flera barn än den andre osv, osv… För att undgå alla dessa missförhållanden måste rätten, istället för att vara lika, vara olika…

I en högre fas av det kommunistiska samhället… först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.” (4)

Om man som socialist pratar om en abstrakt demokrati, jämlikhet och rättvisa stående över klassgränserna, så kommer man att anpassa sig till borgarklassens form av demokrati, jämlikhet och rättvisa, eftersom det är denna som är normen i dagens samhälle. Överhuvudtaget är varje form av nedtoning av olika intressemotsättningar nästan alltid på den starka sidans villkor på bekostnad av den svaga. Den svagare har alltid mycket lättare att anpassa sig till den starkare, än vice versa.

Om man säger att både kapitalisten och arbetarna har ett gemensamt intresse av att det går bra för företaget, blir konsekvensen i slutändan att man måste acceptera återhållsamhet i lönerna, avskedande, etc eftersom dessa metoder är de enda möjliga om det ska gå ”bra” för företaget under kapitalistiska villkor. Om man starkt betonar att arbetarklassen måste vara enig i kampen mot borgarna, och därför inte kan låta sig splittras av sina egna motsättningar, sker det inte sällan på de vita, manliga och lite bättre betalda arbetarnas villkor, där de mer förtryckta skiktens intressen kommer i skymundan. Om man vill ha en demokrati som både passar arbetare och kapitalister så måste man acceptera den borgerliga demokratins spelregler, som i sin tur grundas på kapitalismen.

Man kan förstås tro att om man pucklar på fascister så är detta inget diktatoriskt handlande, eftersom man då försvarar demokratin, och att humanismen är antikapitalistisk, eftersom kapitalismen strider mot den mänskliga naturen och eftersom även kapitalister har ett intresse av socialism (de har kanske inte insett det än?). Men då lurar man bara sig själv. Marxismen är full av negativ terminologi: motsättningar, klasskamp, proletariatets dikatur, kris och kollektiv. Visst måste det vara trevligare att prata om frihet, demokrati, rättvisa, samarbete, humanism, justeringsprocess och autonoma individer. Men tyvärr blir inte världen bättre genom att vi målar om den i rosa. Den marxistiska terminologin må vara rå i vissa fall, men så är också dagens verklighet rå.

Reformismen och staten

Den kanske största skillnaden mellan en reformistisk och en marxistisk strategi är just synen på staten. Reformister menar att den nuvarande statsformen inte behöver krossas och ersättas med en proletär halvstat. Istället räcker det om man tar över den nuvarande statsformen. Den nuvurande parlamentarismen, polisen, militären och byråkratiska strukturen kan behållas.

Ett villkorslöst accepterande och anpassning till den borgerligt demokratiska statsformen leder indirekt också till accepterande och anpassning till de kapitalistiska förhållandena – eller åtminstone en oförmåga att forma ett realistiskt alternativ till dessa.

Om lagar och konstitutioner är beslutade i god demokratisk anda måste de enligt ett sådant resonemang därför respekteras och inte ifrågasättas. Utomparlamentarisk kamp blir då automatiskt till sin karaktär demokratiskt bristfällig, och då blir det också politikens huvudsakliga betoning att arbeta inom de valda parlamentariska församlingarnas väggar. De parlamentariska spelreglerna måste accepteras, och då ska man inte lägga fram alltför drastiska förslag, utan helst kompromissa med andra partier. Eftersom staten är demokratisk måste man försvara den, och då bör man vara med och sanera dess finanser och på annat sätt försöka ta sitt ansvar.

Om högerkrafter inom polis och militär konspirerar att avskaffa demokratin, då ska man överlåta försvaret av demokratin till polisen och militären. Den demokratiskt valda konstitutionen ger ju bara de sistnämnda rätt och skyldighet att göra det. Arbetarrörelsen bör då inte beväpna sig eller använda sig av andra utomparlamentariska medel för att försvara sina demokratiska rättigheter. Men hur skulle man då ha motsatt sig Hitlers maktövertagande, som ju delvis skedde inom konstitutionens ramar? Hur ska socialister agera när den demokratiska statsformen riskerar att användas mot arbetarrörelsen? Här hittar man inga svar från reformismen.

Vissa vänsterreformister menar visserligen att då de demokratiska fri- och rättigheterna är hotade kan det vara korrekt för arbetarrörelsen att beväpna sig i självförsvar, något den österrikiska socialdemokratin gjorde på 30-talet innan den fascistiska kuppen 1934, men då är det i nio fall av tio för sent, eftersom polis och militär redan ligger steget före.

Konsekvensen av ovanstående resonemang blir att den reformistiska strategin inte bara kommer påverka förhållningssättet till det långsiktiga målet, utan även till dagsfrågorna. Bernstein, reformismens ledande teoretiker i slutet av 1800-talet, är kanske mest känd för sitt uttalande att ”rörelsen är allt, målet intet”, som mycket bra fångar hur reformister tänkter. Men genom att reformister överger målet, kommer de genom sin anpassning till kapitalismen också att förråda arbetarklassen. Det kan vi se idag när socialdemokratin internationellt är med och genomför stora nedskärningar och privatiseringar, eftersom kapitalismen kräver att tidigare landvinningar för arbetarklassen tas tillbaka.

Reformismen reflekterar en utvidgning av arbetarkampen till den politiska och parlamentariska arenan. Reformismen markerar ett stadium där proletariatet uppträder som en nationell kraft och ser sig själv som en klass med intressen skilda från andra klasser, men som rör sig inom de kapitalistiska spelreglerna. Den representerar ett slags borgerlig politik från arbetarklassens sida. Reformismen kan också förklaras av den härskande klassens ideologiska dominans i samhället som oundvikligen sätter sina spår på arbetarklassen.

En välavlönad parlamentsgrupp och byråkrati har uppnått en viss grad av välstånd inom systemets ramar. Försök att spränga dessa ramar skulle kunna hota dessa privilegier. Reformismen är starkt uppknuten till den borgerliga nationalstaten, vilket ”förkroppsligas” av höga parlamentslöner, statsbidrag till partier, etc. Arbetarbyråkratin utgör därför en viktig social bas för reformismen och har spelat nyckelrollen i att befästa denna. Men man kan också säga att reformismen delvis frambringar sin egen materiella bas genom att den befrämjar tendenser hos ledningen att skapa sig en bättre tillvaro inom det nuvarande ekonomiska systems ramar.

Det är mot denna bakgrund som Lenin karakteriserade de reformistiska partierna som borgerliga arbetarpartier, arbetarpartier till sin sociala bas, men borgerliga genom sin politik och uppknytning till den borgerliga staten.

Stalinismen och staten

Stalinismen grundade sig på teorin om ”socialismen i ett land”. Det var det egna landet som betydde något, inte den proletära internationalismen.

Stalinismen hade sin materiella bas i existensen av Sovjet och andra deformerade arbetarstater. När dessa försvann efter stalinismens kollaps underminerade detta också stalinismen som politisk rörelse i de kapitalistiska länderna. Dessförinnan hade dock många ”kommunist”-partier i Europa redan genomgått en transformering från stalinism till ren reformism. Om varje land skulle hitta sin egen väg till socialismen, varför skulle då ”kommunist”-partierna nöja sig med att vara satellitpartier åt Sovjet eller någon annan av de stalinistiska staterna. Om den egna arbetarklassen var viktigare än världsproletariatet då hade man dessutom vissa gemensamma intressen med den egna borgarklassen.

Den borgerliga revolutionen under kapitalismens gryning var nationell till sin karaktär. Nationalismen innebar då någonting progressivt och revolutionärt i jämförelse med lokala feodala förhållanden. Men idag har kapitalismen blivit global, varje nationell del är i dess klor. Det går inte att utmana kapitalismen på nationell nivå. Därför kommer också varje antikapitalistisk rörelse med nationell karaktär i slutändan att degenerera i reformistisk, inomkapitalistisk riktning. Detta är vad som hänt stalinismen.

Stalinismen kan mot denna bakgrund betraktas som en variant av reformismen. Den styrande byråkratin i de stalinistiska staterna hade en strategi att hitta en kompromiss med imperialismen, att inte rubba maktbalansen i världen. Chrustjov kodifierade detta på 50-talet genom att hävda att styrkeförhållandena mellan ”socialismen” (dvs Sovjetblocket) och kapitalismen hade ändrats så pass mycket till den förras fördel att ”socialismen” skulle kunna triumfera på basis av konkurrens och fredlig samexistens. Både internationellt och som rörelse i de kapitalistiska länderna spelade stalinismen en reformistisk roll. Hela den stalinistiska ”tvåstegsteorin”, först borgerlig demokrati sedan socialism, som tillämpats i kampen mot fascism och mot imperialism, är i grunden reformistisk, eftersom den binder upp arbetarklassen till den inhemska borgarklassen och det borgerliga parlamentet.

Anarkismen och staten

Ett gemensamt drag hos anarkister har varit deras avståndstagande från varje form av stat. Det grekiska ordet ”anarchos” betyder ”utan regering”. Deras motvilja mot staten har även utryckts i en motvilja mot politik i allmänhet, samt mot all form av maktutövning och centralism. Det är mot denna bakgrund som anarkister klumpar ihop både reformister och marxister, och betecknar dessa som ”auktoritära socialister”.

Som rörelse uppstod anarkismen ungefär i mitten av 1800-talet med uppkomsten av storkapitalet, som kom att dominera samhället mer och mer. Anarkismen representerade ett slags uppror från småföretagare, hantverkare och andra mellanskikt mot att de förlorade sina positioner i samhället, och reflekterar deras instinktiva motvilja mot alla former av centraliserade makter som ”lade sig i” deras interna angelägenheter. Arbetarklassen och arbetarrörelsen var fortfarande ganska ”omogen”, och anarkistiska idéer kunde vinna ett visst gehör även där.

Det finns emellertid mycket gemensamt mellan anarkismen och marxismen i avståndstagandet från staten och synen på polisens roll. Lenin gav till exempel anarkisterna rätt när de kritiserade socialdemokraternas tro på att man skulle kunna använda den borgerliga staten som ett verktyg för att förverkliga socialismen. Istället menade han att arbetarklassen måste krossa det borgerliga, byråkratiska, militära statsmaskineriet.

Skillnad mellan anarkism och marxism uppstår då det kommer till vad det borgerliga statsmaskineriet ska ersättas med. Marxister anser att arbetarklassen under en övergångsperiod behöver organisera sin egen stat, och att denna arbetarstat bara kan försvinna gradvis – den måste så att säga dö ut av sig själv. Engels uttryckte denna kritik på följande sätt:

”Om autonomisterna hade nöjt sig med att säga, att framtidens sociala organisation kommer att medge auktoritet endast inom de gränser som oundvikligen uppdrages av produktionsförhållandena, så kunde man ha kommit till samförstånd med dem. Men de är blinda för alla fakta som göra auktoriteten nödvändig och kämpar lidelsefullt mot detta ord…

[D]e antiauktoritära kräver, att den politiska staten skall avskaffas på en gång, innan de sociala förhållanden som frambragt den ännu avskaffats. De kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande.

Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finnes, en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti som segrat måste hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck som dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisien, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför litet gjorde bruk av denna auktoritet? Alltså: antingen – eller: antingen vet de antiauktoritära inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast förvirring, eller också vet de det, och i så fall förråder de proletariatets sak. I båda fallen tjänar de endast reaktionen.” (5)

På samma sätt som strejkande arbetare eller antirasister måste organisera sina egna vakter och funktionärer för att slå tillbaka angrepp från polis, strejkbrytare eller fascister på samma sätt behöver – enligt marxisterna – arbetarna organisera sin egen milis, sin egen maktutövning, och i slutändan sin egen stat för att slå tillbaka eventuella angrepp från borgarklassen.

Hittills genom historien har ingen styrande klass (eller samhällsskikt) gett ifrån sig makten frivilligt. Borgarklassen kommer inte att bara passivt titta på om arbetarna försöker ta över deras företag, fastigheter och finanstillgångar.

De flesta anarkister är inte mot våld, t. ex. i kampen mot kapitalismen. Men vad är våld? Våld är alltid en form av maktutövning. De förtrycktas våld är ju en form av maktutövning riktad mot förtryckarna. Och staten är ingenting annat än en organiserad våldsapparat. Den fråga man då måste ställa sig är varför det individuella, decentraliserade våldet skulle vara ”bättre” än det organiserade, centraliserade?

De pacifistiska anarkisterna är då mycket mer konsekventa. Men var och en med lite erfarenhet av dagens samhälle förstår att tanken att ”vända den andra kinden till” mest är användbar för förtryckarna, nämligen när den predikas för de förtryckta att inte göra motstånd. Om våld eller åtminstone hot om våld är det enda sättet för de förtryckta att få bort förtryckarnas våld, då rentvår man ju inte sitt eget samvete genom att gå emot varje form av våld eftersom man i det fallet bidrar till att bibehålla förtryckarnas våld.

Marxister strävar självklart också efter ett samhälle som bygger på att det inte finns något tvång. Men ett sådant samhälle går inte att skapa över en natt. Även efter det att arbetarklassen segrat i internationell skala, kommer det för en tid att finnas ekonomiska skillnader mellan individer och regioner. Utjämning mellan dessa skulle t. ex. kunna ske via en progressiv beskattning. Men penningekonomi och skatter är något som i grunden hör till ett bristsamhälle som oundvikligen måste vara ett ekonomiskt ojämlikt samhälle. Och om ojämlikheter tillåts växa sig allt starkare kan de leda till återuppkomsten av klasser. Det samhälle vi talar om har sålunda fortfarande ett behov av en reglerare, en makt, eller helt enkelt en stat, som både försvarar rådande ojämlikheter men som också aktivt verkar för att minska dessa genom en omfördelning av resurser.

Först under ett överflödssamhälle, som kan tillfredsställa alla de materiella behoven, kan staten fullständigt dö ut och förpassas till historiens skräphög. Ett sådant samhälle kan självklart inte bygga på konkurrens, eftersom konkurrens förutsätter ojämlikhet (varför annars konkurrera?). Ett sådant samhälle behöver ingen reglerar och kan bygga på fullständig frihet, just därför att drivkraften att berika sig på andras bekostnad och att förtrycka kommer att försvinna.

Centrismen och staten

Centrismen som en specifik riktning inom arbetarrörelsen intar en vacklande ställning mellan reformism och marxism, och försöker ofta ”medla” mellan dessa. Centrister är revolutionärer i ord men reformister i handling. Otydligheter och teoretiska oklarheter passar centrismen som hand i handske i dess försök att överbrygga motsättningen mellan reformister och revolutionärer. Centrismen har inga fasta idéer, och den kommer därför förr eller senare att röra sig i en bestämd riktning. Medan högercentrismen rör sig i riktning mot reformism rör sig vänstercentrismen i riktning mot marxism. I synnerhet inom arbetarklassen är centrismen ett övergående fenomen. Denna vacklande hållning har inte minst visat sig i synen på staten.

Begreppet centrism eller ”Centrum” började först användas för att karaktärisera ledningen för det tyska socialdemokratiska partiet, och i förlängningen för Andra Internationalen, i början av 1900-talet, och i synnerhet Kautskys hållning. De intog ett slags ställning mellan de öppna reformisterna och den revolutionära flygeln med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen.

Centrumblocket försvarade i ord många av de klassiska marxistiska ståndpunkterna när det gäller synen på staten och revolutionen mot främst Bernstein som öppet ville ”revidera” dessa, men dess praktik var en annan. Detta visades i och med första världskriget. Trots att Andra Internationalens kongresser 1907 och 1912 enhälligt antog resolutioner om revolutionära aktioner mot ett eventuellt krigsutbrott ställde sig de flesta socialdemokratiska partier på ”sin” borgarklass sida när första världskriget bröt ut 1914, vilket också innebar Andra Internationalens kollaps.

Redan innan 1914 visades Centrumblockets och Kautskys vacklande hållning i en rad olika frågor.

Kautsky vidhöll exempelvis att staten var ett instrument för den härskande klassen, och att ”den inte kommer att upphöra att vara en kapitalistisk institution förrän proletariatet blir den härskande klassen”. Men samtidigt menade han att arbetarklassen genom parlamentariska segrar skulle kunna erövra den övriga delen av staten, vilket direkt står i motsättning till Marx tes om att arbetarklassen inte kan använda det borgerliga statsmaskineriet i sin tjänst, utan måste krossa det.

På Andra Internationalens kongress 1900 i Paris fördes en skarp debatt om huruvida det var tillåtligt för socialister att delta i borgerliga regeringar såsom den franske reformisten Millerand hade gjort året innan. Slutligen antogs en kompromissresolution, skriven av Kautsky, vilken tillät ett sådant deltagande under ”temporärt fördelaktiga” och ”exceptionella” omständigheter under förutsättning att partiet sanktionerar detta.

En liknande hållning till deltagande i en borgerlig regering upprepades av det centristiska partiet POUM under spanska inbördeskriget, vilket några år innan hade brutit med Trotskij. Före valen i februari 1936 drev POUM en kampanj mot varje koalition med den republikanska bourgeoisin. Men när en folkrontsregering med borgerliga representanter bildades under Caballero, ledaren för socialistpartiet, så gick POUM med i provinsregeringen i Katalonien. Nin, ledare för POUM, försäkrade att en revolutionär inriktning var ”garanterad” överallt där det fanns en majoritet socialister i regeringen. Men så fort POUM intog sin plats i den katalanska regeringen tog de ansvar för regeringens åtgärder, och deltog i att övertyga arbetarna om att de revolutionära kommittéernas makt måste upplösas. Nin förklarade sitt agerande i följande ordalag:

”Dessa revolutionära kommittéer, oavsett om det är folkliga verkställande kommittéer, eller kommittéer för offentlig säkerhet, representerar bara en del av arbetarorganisationerna, eller representerar dem i felaktiga proportioner… Alldeles uppenbart måste undertryckandet av deras revolutionära initiativ beklagas, men man måste erkänna behovet av att kodifiera… de olika kommunala organisationerna, lika mycket med målet att ersätta dem med en enhetlig form som att placera dem under generalrådets auktoritet.” (6)

När detta mål uppnåddes sparkades POUM ut ur den borgerliga regeringen. För att vinna kriget mot Franco hade det istället krävts revolutionära metoder, för att kunna mobilisera arbetarklassen och att vinna böndernas stöd. Men detta omöjliggjordes i och med folkfrontstaktiken att få med sig den ”antifascistiska” bourgeoisin oavsett om det var som majoritet eller liten minoritet.

Centrismen kan också göra sig gällande i mindre vänsterorganisationer, och anta en mer ”förstelnad” form. Internt kan dessa organisationer vara väldigt ”revolutionära”, men i konkret handling och i olika kampanjer försöker de att tona ner sin profil. Exempel på sådana organisationer i Sverige är Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna. Dessa organisationer har ingen fast orientering, och de byter sina allierade lika ofta som man brukar byta underkläder. I det ena ögonblicket är det vänsterpartiet som stöds okritiskt, i den andra stunden försöker man organisera ett nytt arbetarparti, osv.

Genom att dessa små ”förstelnade centrister” inte har någon massförankring inom arbetarklassen så får deras politiska linje inte samma möjlighet att testas, och därmed slås sönder, mot verkligheten, vilket gör att deras centrism kan bli mer långlivad än den masscentrism som Kautsky och POUM representerade. I liten skala kan de dock ibland begå rena ”förräderier” mot arbetarklassen, vilket ger försmak om deras agerande om de hade massförankring.

Utgångspunkten för både Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (Sp) är att att det inte behövs våld för arbetarklassen att komma till makten, åtminstone inte i Sverige idag. Det är ju alltid lättare att vara mer radikal för gångna tider och för andra länder! De har också haft en otydlig inställning till den borgerliga demokratin, där det är oklart om de anser att en parlamentarisk väg till socialismen är möjlig.

Statens olika sidor

Man kan säga att staten har flera olika sidor: 1) regimen/regeringen, 2) den politiska styrelseformen, 3) statsmaskineriet som helhet och 4) klassbasen. Det går inte att helt skilja dessa sidor åt. Tvärtom råder en växelverkan mellan dem.

Regimen, den politiska styrelseformen och statsmaskineriet är dock bara statens yta. För marxister gäller det att tränga ner under denna yta för att förstå statens materiella och sociala rötter, vilka specifika egendomsförhållanden den ytterst försvarar. För liberaler och reformister handlar det istället om att fokusera på ytfenomenet: demokrati kontra diktatur, monarki eller republik, etc.

Statens funktion är ytterst att försvara olika former av egendomsförhållanden – kollektivt ägande av mark, slaveri, feodalism, kapitalism, förstatligad ekonomi, etc – och det är dessa egendomsförhållanden som avgör statens klasskaraktär. Egendom kan inte existera utan att en våldsmakt försvarar den mot de ickeägande. Finns det inte någon sådan våldsmakt så handlar det inte om någon egentlig egendom. För att slaveri ska kunna existera måste en våldsmakt finnas som hindrar slavar från göra sig fria. För att kapitalism ska kunna existera måste det finnas en stat som garanterar kapitalisterna deras ägande av produktionsmedlen och arbetarna av sin egen arbetskraft (dvs skyddar dem mot direkt förslavande).

Statsmaskineriet kan ytterst som Engels sa reduceras till ”ett förband av beväpnade män”. Det är statens kärna. Sedan finns det olika bihang till denna kärna, såsom kyrkan, centralbanken, skolan, offentliga sektorn, etc – men dessa bihang är sekundära i förhållande till kärnan. Ytterst kan staten skalas av från dessa bihang, vilket man delvis idag försöker göra med alla privatiseringar. Men om också våldsapparaten upplöses så upphör staten per definition att existera som stat. Det är mot denna bakgrund som i princip alla borgare är överens om att behålla ”nattväktarstaten”, ty den kapitalistiska egendomen förutsätter ett förband av beväpnade män som försvarar den.

Historiskt sett skulle man kunna säga att det uppträtt tre övergripande statsformer, tre sätt att organisera detta statsmaskineri på (någon knivskarp gräns mellan dessa finns dock inte, man kan kan tänka sig olika blandformer):

1) en form där staten utgörs i princip av folket eller majoriteten av folket, vilken är den första framträdelseformen för staten innan klassamhällets uppkomst och är också formen för proletariatets diktatur – dvs en form som baseras på relativt egalitära förhållanden;

2) en form där staten reser sig över samhället, och utgörs i princip av den härskande klassen, en form som främst uppträder under de förkapitalistiska klassamhällena; samt

3) den moderna borgerliga formen, där staten reser sig över samhället, men är samtidigt bunden av vissa restriktioner, och gör sig till representant för en del av det övriga samhället.

Statens olika sidor har sammanblandats av både marxister och ickemarxister, vilket lett till teoretiska oklarheter av vad som menas med en borgerliga eller proletär stat.

När marxister pratar om den borgerliga staten menar de egentligen två olika saker: det borgerliga statsmaskineriet som behöver krossas och ersättas med ett proletärt statsmaskineri respektive det faktum att staten försvarar kapitalistiska egendomsförhållanden. Detta var något som hopblandades av Kautsky, vilken verkade omtolka marxismens tes om att ersätta den borgerliga staten med en proletär som att ta över det nuvarande statsmaskineriet och låta det genomföra en socialistisk omvandling. Detta återkommer bland många vänsterreformister och högercentrister som erkänner statens klasskaraktär på ett ekonomiskt plan (och därför ibland torgför sin syn som ”marxistisk”), men som fortsätter tro att parlamentet, polisen och den byråkratiska apparaten kan användas i socialismens tjänst. Men enligt marxismen är detta maskineri helt anpassat för klasssamhället och kapitalismen. Det går inte att byta klasskaraktär på det, liksom det inte går att plöja jord eller laga mat med hjälp av ett maskingevär.

På liknande sätt menar marxister två olika saker när de pratar om arbetarstaten: en halvstat som politiskt direkt utgörs utav arbetarklassen respektive det faktum att staten förstatligar ekonomin och försvarar de församhälleligade egendomsrelationerna mot kapitalistisk restaurering. När bolsjevikerna tog makten 1917 gjorde de det genom att krossa det gamla statsmaskineriet och byta ut det mot sovjeterna, men under ungefär ett år förstatligade de inte kapitalisternas egendomar. Även efter detta upprätthölls en hel del rester från kapitalismen: privat bruk av jorden, penningekonomin, vissa sociala klyftor, etc. Lenin menade t.o.m att arbetarstaten genom att försvara vissa sociala ojämlikheter under övergången till en fullt utvecklad kommunism, då alla sådana ojämlikheter försvinner, agerar den objektivt sett delvis som en borgerlig stat (dock handlar det inte om ett borgerligt statsmaskineri):

”Den borgerliga rätten i fråga om konsumtionsvarornas fördelning förutsätter naturligtvis oundvikligen även en borgerlig stat, ty rätten är ingenting utan en apparat i stånd att tvinga till iakttagande av rättsnormerna.

Därav följer att inte endast den borgerliga rätten kvarstår en viss tid under kommunismen utan även den borgerliga staten – utan bourgeoisi!” (7)

Olika politiska styrelseformer under kapitalismen – röstgraderad parlamentarism, borgerlig demokrati, bonapartism, fascism, kolonial underordning, etc – kan existera, samtidigt som det borgerliga statsmaskineriet förblir detsamma. De olika styrelseformerna reflekterar endast olika metoder för borgarklassen att upprätthålla sin makt: integrera arbetarrörelsen i kapitalismen, krossa den, balansera mellan olika läger, etc.

På liknande sätt manifesterade de grekiska slavägarstaterna olika politiska styrelseformer – aristokratiskt styre, tyrannvälde, oligarki och demokrati. Feodalismen rörde sig inom ramen för två styrelseformer: aristokratisk uppsplittring och den absoluta monarkin. Närmast en feodal demokrati var antagligen Polen på 1600-talet med införandet av liberum veto, där varje enskild riksdagsledamot (som bara bestod av adelsmän) genom sitt veto kunde förhindra varje beslut. Även en planekonomi kan ha olika politiska styrelseformer: arbetardemokrati respektive stalinistisk diktatur.

Inte heller regering bör förväxlas med statsmaskineri eller politisk styrelseform. Under den borgerliga demokratin växlar makten mellan rent borgerliga, socialdemokratiska och koalitionsregeringar.

Under exceptionella omständigheter är det inte uteslutet att reformister och/eller centriser, pga kampen underifrån, tvingas att bilda en arbetarregering som beväpnar arbetarklassen, stödjer sig på deras aktionskommittéer, vidtar åtgärder mot storkapitalet och inför arbetarkontroll över produktionen, utan att det borgerliga statsmaskineriet krossas omedelbart (möjligen skulle Pariskommunen 1871 och Ungernkommunen 1919 kunna hänföras till denna kategori). Detta är dock endast ett övergångsfenomen. Om detta maskineri behålls intakt kommer det att agera för att störta en sådan regering, alternativt att regeringen ger efter för bourgeoisin.

Socialdemokratiska regeringar som inte genomför dessa åtgärder kan inte betecknas som arbetarregeringar, utan snarare som ”oäkta” eller ”borgerliga arbetarregeringar”, vilka tolereras av bourgeoisin för att avleda arbetarklassen.

Protostaten och halvstaten

Den sociala basen för en stat som i princip utgörs av folket eller majoriteten av befolkningen måste vara ganska egalitära förhållanden, innebärande att de ekonomiska och sociala ojämlikheterna är ganska små och att den ekonomiska exploateringen inte gör sig gällande. Stora sociala skillnader medför oundvikligen att de sociala motsättningarna trappas upp, och då kommer antingen en elit att monopolisera våldet eller så kommer majoriteten ta till åtgärder för att eliminera dessa skillnader.

Detta är den primitivaste och mest ofullständiga typen av stat, eftersom den innehåller sin egen negering. Den har ingen egentligen materiell grundval (en stats funktion är ju ytterst att upprätthålla klassklyftor), och har därför en döende karaktär. Den allmänna beväpningen har i mångt och mycket en tillfällig karaktär. Det finns därför anledning att inte kalla denna typ för en stat utan för en halvstat eller protostat.

Som generell regel uppträder denna statsform historiskt dels i övergången från klasslöst samhälle till klassamhälle, då vad jag vill kalla för protostaten formas, dels i övergången mellan klassamhälle och det klasslösa samhället, då den proletära halvstaten uppträder.

Protostatens tillblivelse kan spåras till jordbrukssamhällets uppkomst, den s.k. neolitiska revolutionen.

Jakt- och samlarfolk hade aldrig något behov av någon våldsapparat, eftersom de inte ägde något land, eller andra produktionsmedel, som de behövde försvara mot andra. Både arkeologer och antropologer bekräftar att våld bland jakt- och samlarfolk är ganska ovanligt, och krig i princip okänt. De lever i helt egalitära förhållanden, där även män och kvinnor är jämställda, och där alla delar med sig till alla andra i den egna gruppen, ett produktionssätt som Marx och Engels kallar för primitiv kommunism.

I den första fasen av jordbrukssamhället, då ett ganska extensivt jordbruk tillämpades, var både den sociala uppskiktningen och våldsapparaten mycket outvecklad. Våld och krigföring började dock bli ganska vanligt, främst pga motsättningar mellan olika grupper om den brukade marken.

Den första formen av våldsapparat eller protostat kunde handla om egalitära stammar vars medlemmar tog till vapen för att försvara sig mot någon yttre fiende, mot räder från andra stammar, etc. Men det handlade inte om någon egentlig statsbildning, eftersom våldsapparaten i princip upplöstes efter att hotet hade avvärjts och aldrig kom att riktas mot den egna befolkningsgruppen. Något privat ägande av land förekom inte, det kontrollerades av släktgruppen eller stammen. Våldsapparaten bestod av den beväpnade befolkningen.

Vad antropologer kallar för ”hövdingdömen” uppstod när vissa individer eller släkter kom att få en mycket högre prestige än andra, vilket kulminerade i etableringen av ett ärftligt hövdingadöme. Men dessa innebar varken klassamhälle eller statsbildning. De personer som hade hög status skulle tjäna den övriga befolkningen, inte leva på den. Mycket av den tribut som hövdingarna erhöll omdistribuerades till de andra medlemmarna. Hövdingens makt var beroende av den allmänna opinionen, och han förfogade inte över några militära styrkor som kunde sättas in mot den egna befolkningen om den inte lydde hans vilja.

Delar av det agrara USA i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hade en struktur något åt det hållet på lokal nivå, där scheriffen valdes av byns medborgare, där alla hade rätt att bära vapen och där de flesta männen var med att försvara sitt lokalsamhälle mot eventuella hot. Den amerikanska agrara demokratin byggde på att varje familj ägde land och var sin egen arbetsgivare. Även på central nivå hade staten ännu inte fått den moderna borgerliga formen.

Rester av både den primitiva kommunismen och den primitiva protostaten levde kvar i världen långt efter det att klassamhället hade uppkommit, även fram till idag.

De flesta agrara klassamhällen baserades på och sög ut överskottet från bykommunerna, som i sina interna angelägenheter oftast hade självstyre. Den borgerliga familjen kan betraktas som ett slags auktoritär form av primitiv kommunism under, och som komplement till, kapitalismen, där familjemedlemmarna har en kollektiv hushållning men där mannen delvis utövar en våldsmakt (men inte alltid) över de andra medlemmarna.

Dessa primitiva företeelser levde/lever dock kvar endast på lokal nivå, eftersom de representerar ett lägre stadium i produktivkrafternas utveckling. Det var just klassamhället, inte minst kapitalismen, som utvecklade produktivkrafterna till en nationell och internationell nivå.

Pariskommunen

Pariskommunen 1871 var ett exempel på en ”masstat” eller ”halvstat” i en modern variant, och har av marxister använts som ett exempel på hur den proletära halvstaten skulle kunna organiseras. Till formen liknar denna stat den primitiva protostaten i mänsklighetens gryning, liksom den moderna kommunismen till formen liknar urkommunismen. Men den moderna halvstaten bygger på hela den ekonomiska utveckling som har skett under klassamhällets historia, och är därför inte decentraliserad och lokal på samma sätt som protostaten var (att prata om former innebär att man bortser ifrån innehållet, de olika sammanhangen). Det var mot denna bakgrund som Marx polemiserade mot dem som ville se Pariskommunen som en variant av äldre institutioner, t. ex. den medeltida kommunen. Tvärtom ansåg han att de representerade någonting helt nytt jämfört med dessa äldre former.

I pamfletten Pariskommunen beskriver Marx denna statsbildning:

”Kommunens första dekret gick… ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket.

Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avsättas när som helst… Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång. Polisen… berövades genast alla sina politiska funktioner och förvandlades till kommunens ansvariga verktyg och dess medlemmar kunde när som helst avsättas. Likaså tjänstemännen i alla andra förvaltningsgrenar. Räknat från kommunens medlemmar och nedåt måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön…

I ett kort utkast till nationell organisation, som kommunen inte fick tid att utarbeta vidare, heter det uttryckligen att kommunen skall vara den politiska formen även för den minsta by och att den stående hären på landet skulle ersättas med en folkmilis med ytterst kort tjänstetid.” (8)

Bland marxister har det senare förts en diskussion om huruvida Pariskommunen var en arbetarstat eller inte. Marx själv menade i ett brev 1881 att kommunen bara var ”en stads resning under exceptionella omständigheter och dess majoritet var inte på något sätt socialistisk eller kunde så vara”. Dock betonade Marx att själva den politiska formen var någonting nytt, som ger en vägledning för hur arbetarstaten kommer att organiseras. I pamfletten Pariskommunen betecknade han den som en arbetarregering. Lenin kallade Pariskommunen för en improviserad proletär diktatur, vars organisationsformer senare kom att karaktärisera också de ryska sovjeterna.

Ett annat sätt att uttrycka dessa nyanser är att säga att Pariskommunen till sin statsform var en proletär halvstat, men att den inte var det till sitt klassinnehåll, eftersom den ekonomiska politiken inte var klart socialistisk. Exempelvis tog Kommunen inte över Banque de la France, vilket var ett ödesdigert misstag.

Den tributativa statsformen

Då staten reser sig över samhället, och utgörs i princip av den härskande klassen, innebär kontroll av statsapparaten en möjlighet att ekonomiskt exploatera den övriga befolkningen. Staten blir här i princip en rövarstat, som bara representerar sig själv och som kräver tribut av den övriga befolkningen. Denna statsform skulle jag därför beteckna som ”den tributativa statsformen”.

Feodalismens statsform skulle kunna exemplifiera den tributativa statsformen. Våldsapparaten utgjordes av feodalherrarna som också var den härskande klassen. Kontrollen av våldet innebar att feodalherrarna kunde tvinga bönderna att arbeta för dem. Den kapitalistiska konkurrensen omöjliggjordes i längden, eftersom det inte fanns någon oberoende instans som kunde garantera nyckfullt röveri av kapitalisterna från feodalherrarnas sida.

Övergången från delvist socialt stratifierat samhälle till klassamhälle, från protostat till klasstat, är en process som av den marxistiske arkeologen Childe betecknats som ”den urbana revolutionen”, och som av andra på ett mer klasslöst sätt kallats för ”civilisationens uppkomst”. Övergången skedde relativt snabbt, och var en våldsam historia. Det första egyptiska respektive babylonska riket uppstod under bara någon eller några få generationer. Begreppet revolution är därför en lämplig beskrivning av vad som skedde. Det kunde handla om en egalitär stam, med en avancerade form av protostat, som erövrade och påtvingade sin vilja över de omkringliggande stammarna, och därmed omvandlade sig till en härskande klass och sin protostat till en egentlig stat. I de första formerna av klassamhälle existerade dock ingen privategendom, istället exploaterade den härskande klassen hela bondesamhällen genom sin kollektiva kontroll av statsapparaten.

Den antika grekiska demokratin är ett intressant exempel, eftersom den var en mellanform. Det handlade om en stat som utgjordes av den härskande slavägarklassen. Kvinnor, slavar, utlänningar, män under 30 och de som inte hade råd att bära vapen nekades medborgarskap. Men denna statsbildning lånade drag av halvstaten pga en extrem demokrati bland de slavägande medborgarna, bland dessa långt mer demokratisk än den nutida borgerliga demokratin.

I den atenska slavägardemokrain utsågs ett 500-mannaråd av samtliga medborgare genom lottdragning, för att undvika autokratiskt herravälde och det klientväsen som hängde samman med val. Det var dock medborgarförsamlingen, som alla medborgare hade rösträtt i, som beslutade om de viktigaste frågorna. Närvaron där var hög, oftast deltog mer än 5 000 medborgare. Det fanns praktiskt taget ingen permanent byråkrati. Förvaltningsposterna fördelades bland rådsmedlemmarna genom lottdragning, medan den obetydliga poliskåren bestod av skytiska slavar. Generalerna valdes varje år, och kunde utvisas från staden för ett årtionde om en viss andel av medborgarna röstade för det.

Många halvkoloniala regimer, oftast uppbackade av imperialismen, har varit och är helt korrumperade. I vissa fall agerar de makthavande som om staten var deras personlig egendom, ett exempel är Zaire under Mobutu. Sådana förhållanden är inte gynnsamma för en kapitalistisk utveckling, eftersom de ger upphov till instabilitet och ständig osäkerhet om möjlig expropriering.

Dessa korrupta halvkoloniala regimer är mer eller mindre roffarstater, och liknar därför de förkapitalistiska tributativa staterna, där staten utgjordes av den härskande klassen. Det vore dock att gå alltför långt att beskriva byråkratin i de halvkoloniala regimerna som en klass, eftersom deras privilegier har en ganska instabil grund, och går automatiskt inte i arv till nästa generation. Statsformen är snarare ett slags hybrid av modern borgerlig statsform och förkapitalistisk klasstat.

Den borgerliga statsformen

Den borgerliga statsformen innebär att staten reser sig över samhället, men är samtidigt bunden av vissa restriktioner, och gör sig till representant för en del av det övriga samhället. Den härskande klassen kontrollerar inte staten på ett direkt sätt. Stat och härskande klass separeras från varandra. Men samtidigt gör sig staten till en representant, en vakthund, för denna härskande klass. Staten har en viss relativ frihet, ibland kan den t.o.m. bita sin husse, men samtidigt kontrolleras den på olika indirekta sätt av den härskande klassen, en kontroll som dock är ofullständig. Den härskande klassen kan därför inte sägas ha den direkta politiska makten, makten ligger i statens händer. Men på ett indirekt sätt är det ändå den som härskar, eftersom dess medlemmar stödda av staten äger produktionsmedlen.

Denna statsform skulle jag benämna ”den borgerliga statsformen”, inte av någon logisk nödvändighet utan just för att historien visat hur den som hand i hanske passar ihop med kapitalismen. För att den ska kunna fylla sin funktion behöver den ha en specifik form eller inre strukturering och organisering. Denna statsform är mycket säregen, och innebär ett slags balanserande mellan två poler, mellan både autonomi från och inbäddning i samhället. Den lånar därmed drag både från masstaten och den tributativa statsformen, samtidigt som den också är någonting kvalitativt annorlunda än båda dessa.

Vad som allmänt har beskrivits som statens allmänna kännetecken är i själva verket en av tre möjliga statsformer. Men samtidigt är det en statsform som fulländat staten som sådan. Den har utvecklats ur tidigare mer primitiva statsformer, främst ur den feodala statsformen (dock ej så i USA). Marx beskriver den moderna borgerliga statens uppkomst enligt följande:

”Den centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande organ – stående armé, polis, byråkrati, prästerskap, rättsväsen, organ som är skapade efter en systematisk och hierarkisk arbetsfördelningsplan – härstammar från den absoluta monarkins tidevarv, där den tjänade det uppåtgående borgarsamhället som ett mäktigt vapen i dess strider mot feodalismen. Likväl blev dess utveckling hämmad av allehanda medeltida bråte, godsägar- och adelsförmåner, lokala privilegier, stads- och skråmonopol samt landskapslagar. 1700-talets franska revolution sopade med sin jättekvast bort alla dessa kvarlevor från gången tid och rensade sålunda samtidigt samhällsmarken från de sista hinder som stod i vägen för den moderna statsbyggnadens överbyggnad.” (9)

Varför behöver då kapitalismen en specifik statsform?

Kapitalismen är ett system som kräver en stat som kan garantera privategendomen, och som inte gynnar en grupp kapitalister på bekostnad av en annan grupp kapitalister (i annat fall är konkurrensen och den fria marknaden i fara). Under kapitalismen ska också alla ha åtminstone den teoretiska möjligheten att jobba upp sig för att bli kapitalister. Staten måste med andra ord behandla sina medborgare lika, eller rättare sagt behandla deras pengar lika. Den enes krona får inte vara mera värd en den andres. Kapitalismen grundas inte som feodalismen på ståndsmässiga privilegier som fås i arv utan är universalistisk där alla oavsett börd har rätt att tjäna pengar.

Den borgerliga statsformen behöver därför uppfylla ett par viktiga villkor:

Staten måste samtidigt inte vara så oberoende att den blir totalitär och korrumperad, den måste på olika sätt inbäddas och knytas till det borgerliga samhället (det sk ”civila samhället”). Hur gör man då denna statsform till sin representant? Nyckelordet är här pengar. De centraliserade staterna i Europa har allt ifrån sen medeltid knutits till kapitalet genom statsfinansiella lån. Under den nuvarande globaliserade ekonomin är det för marknaden ännu lättare att kontrollera denna statsform. Om inte en för kapitalet gynnsam politik föres flyttar genast kapitalet utomlands. Vidare skapas olika mekanismer och trögheter för att förhindra plötsliga förändringar och att inbäddningen i borgarklassen luckras upp, samt för att upprätthålla förutsägbarheten.

Montesquieus maktdelningsprincip är här mycket viktig, där de beslutande, verkställande och dömande makterna skiljs åt. Den beslutande makten är oftast ett parlament, men det är statsapparaten och ämbetsmannakåren som tolkar och verkställer besluten. En speciell form av byråkrati skapas som anpassas efter kapitalismens behov. Medan alla medborgare kan känna sig lika när de röstar för att välja ett parlament, kommer de knappast att känna samma likhet inför de verkställande myndigheterna. Företag behandlas på ett helt annat sätt än socialbidragstagare. Polisen har en helt annan attityd till ungdomar från Djursholm än från Fittja.

Den viktigaste maktdelningen är dock förstås den mellan ekonomi och politik. På så sätt blir den ekonomiska sfären en privatangelägenhet som politiken måste beblanda sig med så lite som möjligt.

Att den verkställande makten är i händerna på ickefolkvalda personer öppnar en möjlighet för statskupper ifall parlamentet inte skulle respektera kapitalets mänskliga rättigheter. Den dömande makten kan dessutom upphäva beslut som tas av folkvalda församlingar.

Grundlagen skapar också olika trögheter. För att göra förändringar krävs ofta kvalificerad majoritet och beslut på två på varandra följande riksdagar. Privategendomen är förstås inskriven, den utgör också en av punkterna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som de imperialistiska staterna försöker påtvinga de andra.

Byråkratin

Den rationella byråkratin är bland de viktigaste inslagen i den borgerliga statsformen, som har sina materiella och sociala rötter i kapitalismen. Den förekommer också i andra organisationer än staten.

Vad är då byråkrati? Byråkrati är inte samma sak som administration. Här definieras byråkrati som en organisationform där administrationen skilts ut från de mål och intressen organisationen har satts upp för att företräda. Ordet betyder ordagrannt förvaltningsvälde (av byrå = förvaltning, och krati = styre). Alltså förekommer byråkrati först när administrationen blir så att säga en egen makt och får egna intressen i förhållande till den organisation eller formation som den administrerar (i mera vardagligt tal har byråkrati en mer negativ klang, och betyder allmänt krångel i förvaltningen, men detta är inte den betydelse som används här).

Förvaltarna kan ha anlitats utifrån och är i så fall ett främmande element i organisationen. Byråkraterna äger inte organisationen. Eftersom deras intressen inte automatiskt överensstämmer med organisationens behövs någon form av kontroll över dem. För att denna kontroll ska kunna vara hanterlig uppdelas förvaltningen i olika hierarkier där det undre skiktet lyder det övre.

Alla organisationer behöver inte ha byråkratier. Om man t. ex. i en förening låter bokföringen skötas av alla medlemmar enligt någon form av rotationsprincip, och detta fungerar smidigt, så har man ingen byråkrati, med skilda intressen från organisationen. Administrationen blir ingen självständig makt och får inga egna intressen i förhållande till medlemmarna. När alla är byråkrater är ingen byråkrat, som Lenin sa. Om hanterande av bokföringen innebär vissa eftersträvade privilegier och det är några personer i föreningen som helt övertar denna så har vi början till en byråkrati.

Byråkratin är en produkt av arbetsdelningen, i synnerhet den hierarkiska. Grundprincipen är att några ska styra och några ska styras, istället för att alla ska vara med och styra. Det är en maktdelning som grundas på att några har makten, och andra berövas den. Byråkratin passar därför mycket bra ihop med klassamhället, men den når sin högsta form under kapitalismen.

Under kapitalismen drivs specialiseringen till sin spets för att höja effektiviteten. Olika arbetsuppgifter separeras från varandra och delas in i sina minsta beståndsdelar. Arbetaren avskiljs från ägandet av produktionsmedlen. Den verkställande makten separeras från den beslutande. Tänkandet klipps av från praktiken. Människan blir därmed alltmer alienerad (främliggjord) från det hon själv sysslar med.

Under den tidiga kapitalismen var kapitalisterna sina egna administratörer och skötte alla räkenskaper etc. I moderna aktiebolag är administrationen helt separerat från ägandet. Ägargruppen är av naturliga skäl för liten för att själv förvalta det egna företaget.

Eftersom byråkratin inte ”äger” organisationen betyder det att den ofta kan framhäva sina egna intressen på bekostnad av organisationens officiella mål. En byråkrati åtnjuter sina privilegier genom maktmissbruk. I ett företag kan det innebära att de anställda direktörerna kostar på sig själva en massa privilegier och förmåner. De kanske tar emot mutor för att skriva kontrakt som annars hade varit ofördelaktiga för företaget. Detta drabbar företagets vinst och därmed också aktieägarna. Om maktmissbruket går tillräckligt långt kan aktieägarna avsätta företagsledningen. Det är ju de som har den slutgiltiga makten. Samtidigt kan mycket av denna korruption döljas inför ägarna.

Det finns också olika former av byråkrati. Den borgerlige sociologen Weber gjorde en åtskillnad mellan traditionell och rationell byråkrati. Den rationella byråkratin kopplade han ihop med kapitalism och industrialism, som därför med mera rätt borde kallas för borgerlig byråkratiform, medan den traditionella byråkratin enligt honom uppträdde i förkapitalistiska samhällen.

Den rationella byråkratin måste uppfylla flera villkor:

Man försöker skapa en kåranda och ett gemensamt mål som byråkratkåren ska identifiera sig med. Kåren ska visa inre solidaritet utåt. Sådana kårer blir starkt konserverande, speciellt gäller detta för de högre skikten. Det är främst inom statens kärna som sådana kårer skapas och i vars händer större delen av makten läggs. Vi har poliskåren, officerskåren, advokatsamfundet, osv. En sådan kår, eller åtminstone dess högre skikt, rekryterar också sina medlemmar mest från de övre skikten i samhället. På så sätt knyts statens ämbetsmannakårer genom olika familjära och personliga band direkt till borgarklassen och till den allierade skikt.

Den traditionella byråkratin innebär däremot ett brott mot flera av dessa principer, den liknar i hög grad den tributativa formen. Den rationella byråkratin kan sägas vara en vidareutveckling av tidigare byråkratiformer, och innebär att byråkratin fulländas.

Polis och militär

Den vanliga ordningspolisen är inte något neutralt organ i klasskampen. I tider av skärpt klasskamp kommer polisen i likhet med vad som hänt tidigare i svensk historia och som händer idag i andra länder, att mobiliseras för att slå ned strejker och demonstrationer.

Marxister måste avvisa alla strategiska krav på att reformera polisen för att göra den ”demokratisk”, ställa den ”i folkets tjänst” och så vidare. Att förändra polisens klasskaraktär inom kapitalismens ramar är en idé som faller på sin egen orimlighet. Från socialistisk utgångspunkt är alla paroller som skapar illusioner om den borgerliga statens våldsapparat helt förkastliga.

Däremot är det inte fel att understödja processer internt i polisen som kan splittra och försvaga den. Revolutionärer bör försvara polisernas rätt att organisera sig fackligt till exempel. I konkreta situationer bör man också resa defensiva krav på att polisen inte skall sättas in mot antirasister, miljöaktivister och strejkande arbetare. Det har också visat sig att polisen inom vissa givna begränsningar är mottagliga för tryck utifrån. Polisfacket tog på 80-talet ett beslut att man inte ville att kåren skulle sättas in mot så kallade vilda strejker. 1993 pressades stockholmspolisen , av en utomparlamentarisk masskampanj, till att riva upp ett beslut om demonstrationsförbud mot antirasisterna den 30:e november.

Polisen kan alltså besegras, men inte förändras på ett grundläggande sätt. Polisen är nämligen en yrkeskår som låter sig avlönas med ett enda syfte – att tjäna den härskande klassen. Poliser med proletär bakgrund kan följaktligen betraktas som överlöpare vilka svikit sin egen klass. En klasskämpe kan omöjligen acceptera kårens disciplin då den innebär trakasserier och attacker på protesterande arbetare, antirasister etc.

När det gäller krav på ”lag och ordning” och skydd mot brottslighet bör marxister resa paroller som visar på perspektivet av en proletär statsmakt i framtiden: lokala försvarskommittéer, kopplade till arbetarorganisationerna, i bostadsområden och samhällen, för att slå tillbaka organiserad kriminalitet, fascistattacker med mera. Kämpande grupper som antirasister och strejkande måste hela tiden organisera sitt eget försvar, och inte lita på att ”rättsstaten” kommer till undsättning. Hur skulle den kunna göra det när den står på andra sidan av barrikaderna? Kriminaliteten kan istället bekämpas av arbetarnas egna demokratiskt valda och kontrollerade milisgrupper. De kommer åtnjuta en auktoritet som mångfalt överstiger borgarnas byråkratiskt organiserade polisstyrkor eftersom den bygger på förtroende och inte på tvångsmakt.

När klasskampen hårdnar kommer kravet på beväpning av arbetarna (exakt hur detta formuleras i Sverige får vi se) att få stor aktualitet. I många f.d. koloniala länder står frågan om proletariatets beväpning på dagordningen sedan länge.

Säkerhetspolisen, Säpo, och dess föregångare har i årtionden övervakat och registrerat radikala arbetare och flyktingar, och deras organisationer. Säpo utövar dessutom vetorätt över tusentals arbeten genom den så kallade Personalkontrollkungörelsen (PKK). Ett självklart krav från arbetarrörelsens sida borde vara att Säpo upplöses och att Personalkontrollkungörelsen upphävs.

Vid sidan av polisen finns dessutom en lång rad privata och statliga vaktbolag som har till uppgift att försvara den borgerliga egendomsrätten. I tider av skärpt klasskamp kommer med all sannolikhet även dessa att kallas in för att agera extrapolis och strejkbrytare. Även här måste arbetarrörelsen kräva att de statliga och privata skyddskårerna upplöses.

Precis som poliskåren är armén ett förband av väpnade människor till skydd för kapitalet. Men det finns en viktig skillnad. Marxister brukar definiera soldaterna som ”proletärer i uniform” och inte som klassförrädare. I länder med värnpliktsarmé är detta särskilt tydligt. Då i princip alla yngre män måste göra en period av militärtjänstgöring blir klassmotsättningarna mycket skarpare inom armén än inom polisen. Arbetarungdomar i lumpen har inte automatiskt svikit sin klass, tvärtom är militärtjänstgöring en del av klassens tillvaro. Detta gör att en av revolutionens viktigaste uppgifter blir att klyva armén och vinna över de meniga till upprorets fana, medan polisen och säkerhetspolisen måste konfronteras och krossas.

Den borgerliga statens krigsmakt och dess existens försvaras av hela det politiska etablissemanget från högern till vänsterpartiet. I själva verket är krigsmakten den förhärskande ordningens yttersta garant.

I det avseendet spelar det ingen roll om krigsmakten utgörs av en yrkesarmé eller en värnpliktsarmé som i Sverige. Såväl den av borgarna iscensatta statskuppen i Chile 1973 som den stalinistiska byråkratins militärkupp i Polen 1981, visar tydligt att en värnpliktsarmé mycket väl kan användas till att tysta arbetarnas krav. Med hjälp av en arbetarfientlig officerskår, speciellt indoktrinerade och priviligierade elitförband, utrensningar av ”opålitliga element” och skärpt disciplin, kunde både den chilenska och polska värnpliktsarmén användas för att med våld upprätthålla en hatad samhällsordning. Ingenting säger att det kommer att vara annorlunda i Sverige i en skärpt klasskampssituation. En yrkesarmé är dock till sin karaktär mindre känslig för arbetarrörelsens inflytande och lättare för bourgeoisin att använda för att upprätthålla sin ”lag och ordning” än en värnpliktsarmé.

Det är viktigt att arbetarrörelsen aktivt kämpar för att organisera de värnpliktiga till kamp för drägliga villkor och demokratiska fri- och rättigheter på förbanden. Det är bara på så sätt som arbetarklassen kan försvaga den borgerliga krigsmakten innan den är stark nog att helt avskaffa den hierarkiskt organiserade militärapparaten och ersätta den med en demokratiskt organiserad arbetarmilis, baserad på arbetarnas och tjänstemännens egna organisationer och ledda av deras egna demokratiskt valda företrädare.

Bonapartism och fascism

Bonapartism är en beteckning som först användes av Marx för att beskriva Ludvig Napoleons diktatur 1851-70. Bonapartismen som allmänt fenomen gör entré på den historiska scenen då två lägers skarpa strid så att säga höjer statsmakten över nationen, och till synes garanterar den en fullständig oavhängighet av klasser – i realiteten endast den nödvändiga friheten för ett försvar av de privilegierade. Kännetecknande för ett bonapartistiskt ledarskap är dess manövrerande mellan olika klasser och sociala skikt.

Borgerlig bonapartism berövar borgarklassen den politiska makten och upprättar sin egen diktatur, dvs försvarar kapitalismen med sina egna metoder. Proletär bonapartism, en beteckning som Trotskij använde om den stalinistiska diktaturen, berövar proletariatet den politiska makten, men fortsätter samtidigt att försvara de proletära egendomsförhållandena (dvs planekonomin) för att kunna parasitera på dem.

Fascismen är den borgerliga kontrarevolutionens mest militanta och blodiga form. Den innebär fysisk eliminering av arbetarrörelsen och vänstern, de demokratiska rättigheternas avskaffande och överhuvudtaget ohämmad terror även mot många liberala och borgerligt demokratiska krafter.

Historiskt har kapitalistklassen spelat ut det fascistiska kortet som en sista utväg för att hindra arbetarrevolutionen. Som politisk rörelse står den för terror som metod och har en småborgerlig och trasproletär social bas, inte en proletär som vissa historieförfalskare har påstått. Hitler och Mussolini stod i spetsen för våldsamma utomparlamentariska massrörelser innan de kom till makten. Fotfolket utgjordes av förskrämd och ruinerad småborgerlighet och mellanskikt samt utslagna f.d. arbetare. Båda två finansierades av storkapitalet.

Väl vid makten kommer den fascistiska regimen alltmer att förlora sin massbas. Den förvandlas då till en bonapartistisk regim, dvs ett polis- och militärstyre som huvudsakligen stödjer sig på bajonetterna. Bonapartiststyrena saknar fascismens sociala förankring och blir mer instabila till sin natur. Varje fascistisk diktatur måste med oundviklighet förvandlas till bonapartism, då dess terror omöjliggör större folkligt stöd i längden. Därmed inte sagt att alla bonapartistiska regeringar börjat som fascistiska. De många militärdiktaturerna i Sydamerika fram till 1980-talet visar det. De var ett resultat av väpnade intriger och kupper inom officerskårerna och delar av de härskande klasserna, inte av småborgerliga militanta massrörelser. Hur som helst kopierar bonapartismen de flesta av metoderna ur fascismens arsenal (tortyr, mord, förföljelse etc).

Naturligtvis finns det olika hybridvarianter någonstans i gränslandet mellan fascism och bonapartism. Pinochets tidigare junta i Chile är ett exempel på detta.

Efter andra världskriget har det visat sig att borgarklassen föredrar bonapartistiska militärdiktaturer, som den lättare kan kontrollera, när den vill sätta järnklacken över arbetarna. Sådana diktaturer kan mycket väl bli verklighet i Västeuropa inklusive Sverige om de nödvändiga förhållandena uppstår. På grund av arbetarrörelsens styrka skulle detta dock kräva en serie nederlag för arbetarkampen där diktaturens införande blir det avgörande bakslaget.

Staten som ideologiskt instrument

Staten fyller också en viktig ideologisk funktion. Den borgerliga demokratin integrerar arbetarklassen i kapitalismen, och får den tro att den är med och bestämmer. Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs den klass, som är den härskande materiella makten i samhället är samtidigt dess härskande andliga makt. Samhällets idéer är de idéer som den dominerande gruppen anser överensstämma med deras grundläggande ekonomiska intressen. Den dominerande gruppen, ägarna till produktionsmedlen, styr alltså inte bara staten. De hävdar att just deras idéer och deras uppfattning av världen är de universella och tidlösa.

Inte minst genom skolan bidrar staten till att socialisera in barn och ungdomar på ett tidigt stadium i den ”rätta moralen”.

Ibland talas det om ”den dolda läroplanen”, där eleverna lär sig sin roll i livet, att veta sin plats och att låta sig nöjas med det. Skolan skapar disciplin hos eleverna och en respekt för överheten när de senare kommer ut på arbetsmarknaden. Detta ska inte ses som ett slags medveten konspiration från borgare, utan som strukturellt betingat av skolans organisation och funktionssätt. Det främsta instrumentet för social selektering är betygssättningen som syftar till att upprätthålla en hierarki mellan eleverna, vilket kan användas vid ett framtida urval.

Skolan tenderar också att inpränta ett passivt mottagande, korvstoppning och ett accepterande av den rådande sociala ordningen – istället för att stimulera ett kritiskt tänkande och tillämpning av kunskaper. Katederundervisningen är det som överväger – istället för en friare undervisning där ingen skarp uppdelning görs mellan dem som ”lär ut” och dem som ”lär in”. På de flesta håll råder fortfarande en föråldrad pedagogik, där prov och tentor – med inriktning på minnesinlärning – är den dominerande examinationsformen. En mentalitet trummas in där kunskap nästan enbart ses som ett medel att senare i livet kunna tjäna stålar (varför då tänka kritiskt och ifrågasätta?). Kunskapen får därmed ingen egentlig mening.

Typiskt för grund- och gymnasieskola är att kunskapen presenteras som ”självklar” (vem har inte hört talas om ”objektiva fakta”?), istället för att låta eleven själv få tillgång till och ta ställning mellan olika förklaringar och teorier. Läromedel brukar inte sällan vara snedvinklade och uttrycka borgerliga idéer, t. ex. att ryska revolutionen var en ”kupp” eller att den svenska staten är ett neutralt organ som alla kan påverka ”i god demokratisk ordning”. Utbildningssystemet blir då i praktiken ett indoktrineringsorgan för borgerligheten.

Denna ideologiska roll hos staten fick Antonio Gramsci, en av ledarna för det italienska kommunistpartiet i början av 20-talet, att omdefiniera staten som ”våldsmakt och samtycke”. Därför betonade han vikten av att arbetarrörelsen måste vinna den ideologiska hegemonin från borgarklassen. Men med en sådan definition ser man inte vad som är primärt i sammanhanget. Samtycke som strategi är underordnad våldsmakten. När borgarklassen kommer förlora det ideologiska stödet kommer de inte tveka att använda våldsmakten, deras viktigaste maktmedel.

Andra författare har fört fram liknande tankegångar. Exempelvis vänstersocialdemokraten Walter Korpi menar att makt är ett mångdimensionellt begrepp och inte bara kan studeras i samband med öppna konflikter eller definieras på ett enkelt sätt som att ”A har makt över B i den utsträckning han kan få B att göra något som B annars inte skulle göra”. Makt kan också utövas på ett mer osynligt sätt utan att aktören ifråga behöver bestraffas. Maktresurser kan bestå av kontroll över materiella belöningar (ekonomisk maktutövning) och/eller på en förmåga att manipulera det normativa systemet för att den vägen upprätthålla maktförhållandet (ideologisk maktutövning).

Problemet med en sådan syn är att det blir svårt att skilja mellan makt och andra förhållanden där inget maktförhållande kan konstateras. Visst kan makt ackompanjeras av alla möjliga arrangemang. Men ytterst ställs frågan om vad som utgör ”maktens kärna”, vad som hindrar de förtryckta från att skaka av sig förtrycket. Om den bara går ut på ”ideologisk maktutövning” handlar det ju bara om att upplysa de lurade. Att det skulle vara så enkelt har motbevisats av historien ett flertal gånger. Slaven kan mycket väl vara nöjd med sitt liv, men vad händer om han/hon agerar för att avskaffa slaveriet?

Våldet kommer alltid med i makten, en slutsats som vänsterreformister och högercentrister försöker undvika att dra eftersom de tror att det går att uppnå socialismen med hjälp av fredliga övertalningsmetoder. I fallet med materiella belöningar så baseras de också indirekt på våld – ty egendomen, som ligger till grund för att några kan belöna och andra inte, försvaras ytterst genom statens våld.

Parlamentarismen

Även det parlamentariska valsystemet är anpassat efter borgarklassens intressen. Den politiska makten separeras från den ekonomiska, vilket förklarar varför parlamentarismen är baserad på geografiska områden och inte på arbetsplatser, som ju är samhällets centrala organisering. ”All makt utgår från folket” – är ett typiskt borgerligt demokratiskt slagord. Men då definierar man bort den ekonomiska makten ur begreppet makt. Demokrati gäller sålunda bara så länge besluten inte på ett avgörande sätt inkräktar på den ekonomiska makten. Enligt klassisk liberalism kan det inte heller förekomma ekonomiskt förtryck. I en fri marknadsekonomi är alla jämlika. Alla har lika möjligheter att köpa och sälja. Men under kapitalismen grundas makt i första hand på kontroll av de ekonomiska tillgångarna. Det är främst de med ekonomisk makt som kontrollerar politiken, inte tvärtom.

I den borgerliga demokratin individualiseras valmanskåren från det sociala sammanhang den ingår i. Valkretsar är inte sällan formade på ett sätt som gynnar borgarklassen. Val sker vart fjärde eller femte år, så att regeringarna är fria att föra den politik som passar kapitalet under mellanperioderna och ger också militären tid att konspirera om risk föreligger att revolutionära socialister vinner kommande val. Ett tydligt exempel på det senare är Chile 1973, även om det rörde sig om reformister. I flera länder, som Storbritannien, har monarker rätt att upplösa parlamentariska församlingar, i republiker har ofta presidenten denna rätt.

Den borgerliga staten är också nationellt organiserad. I de imperialistiska länderna begränsas rösträtten till 10-15 procent av världens befolkning, samtidigt som dessa länder helt dominerar vår planet. Ett globalt apartheidsystem råder med andra ord, där den övre delen av arbetarklassen på jorden köps av den imperialistiska bourgeoisin.

Också i själva de imperialistiska länderna berövas många rösträtten: invandrare, ungdomar, hemlösa, de som sitter i fängelse, etc. Röstdeltagandet bland de fattiga är mycket lägre än bland de rika.

Även om man skulle se den allmänna rösträtten som en eftergift till arbetarklassen – vi ska komma ihåg att den borgerliga parlamentarismen började med en röstgraderad valmanskår – så är det en eftergift som skett på borgarklassens villkor, anpassad efter dess behov. Samtidigt är borgerlig demokrati att föredra för kapitalismen under normala omständigheter, inte minst för att kunna kanalisera arbetarklassens politiska strävanden i säkrare parlamentariska banor.

Parlamentarismen gör också en åtskillnad mellan den beslutande, verkställande och dömande makten. Det gäller alltså att skilja mellan den parlamentariska formen för att fatta beslut och hur besluten verkställs vilket görs genom de statliga myndigheterna. Var tredje eller sjätte år får varje person möjlighet att lägga en röstsedel i valurnan och alla får känna sig jämlika, att de har lika stor makt och inflytande. Men det är några andra som utövar statsmakten mellan valen – byråkratin, polisen och militären. Och inför de statliga myndigheterna råder ingen jämlikhet.

Socialbidragstagare, flyktingar och ”problematiska” ungdomar behandlas på ett helt annat sätt än representanter för näringslivet. Medan den beslutande makten är underställd vissa demokratiska processer, är inte den verkställande och dömande makten det. Polis, domstol, militär och säkerhetspolis – statens kärna – är sålunda undantagna från demokratisk kontroll och insyn.

Den parlamentariska kretinismen utgår från att parlamentet svävar fritt över det övriga samhället. Men den politiska kampen avgörs inte i parlamentet utan av styrkeförhållanden mellan levande sociala krafter.

Demokrati som statsform har alltid ett klassinnehåll. Socialister får inte glömma att ställa sig frågan: demokrati för vilken klass? Den första demokratiska statsformen uppstod i det antika Grekland, men det var en slavägardemokrati. Den borgerliga parlamentariska demokratin kan sägas ha en demokratisk form men ett ”diktatoriskt” innehåll. Parlamentsval är bara en demokratisk fasad för den borgerliga statens ”diktatoriska” karaktär. Dessa val ändrar inte på vem som innehar den ekonomiska makten, och det är den som räknas. Det är borgarklassen som kontrollerar massmedia, och de har de verkliga resurserna för att propagera för sina idéer. Någon demokratisk jämlikhet kan det därför aldrig råda under kapitalismen. Och hur skulle det någonsin kunna finnas en jämlikhet mellan den utsugne och utsugaren?

Det parlamentariska kompromissandet

Ett exempel på reformismens anpassning inför den borgerliga staten är (s):s och (v):s nedskärningspolitik som motiveras med att man måste ta ansvar för statens finanser. Johan Lönnroth, vänsterpartiets vice ordförande, motiverar detta på följande sätt:

”Oavsett om man är marxist eller konservativ kamrerstyp måste man underkasta sig de ekonomiska lagarna… Vi skall kräva att staten ger mer pengar till kommuner. Men då måste vi också visa hur statens finanser skall gå ihop. Det räcker då inte med minskade militäranslag och skrotat JAS-projekt.” (10)

I Stockholms landsting röstade (v) för stora nedskärningar inom sjukvården. Men detta innebar att (v) hamnade i motsättning till den utomparlamentariska kampen. Victor Estby, vårdbiträde och en av dem som demonstrerat mot nedskärningarna i Stockholms landsting, skrev t. ex. i Vänsterpress 10/96:

”Jag deltog i demonstrationen mot landstingspolitikernas sparbeting i Stockholms län på Sergels torg och utanför Landstingshuset. Det kändes underligt att stå i en grupp med plakat och skrika sig hes för att förmå vänsterpartiets politiker att skrota planer på att sparka undan benen för sjuka människor. Konstigt att demonstrera mot det parti man själv hjälpt till att rösta fram. Jag kände mig lurad och sviken, inte minst eftersom Gunnar Ågren som representerade v, inte lyssnade på oss hur mycket vi än argumenterade. Det hela var skrämmande och obehagligt.”

Mats Einarsson, ordförande för (v) i Stockholm, ”förklarade” detta agerande i följande ordalag:

”Vänsterpartiet har… valt att göra det svåra: delta i kompromissandet för att åstadkomma det bästa möjliga (eller minst dåliga) samtidigt som vi utåt försöker föra fram vår egen politik och… välkomna, understödja och delta i alla folkliga protester mot nedskärningspolitiken, trots att det ytligt sett kan se ut som vi protesterar mot oss själva.” (11)

Men hur ska man kunna mobilisera protester mot förslag som man själv röstat för? Vi har här ett skolboksexempel på en logisk motsägelse.

För en revolutionär handlar det istället om att inte underkasta sig de kapitalistiska och borgerligt parlamentariska spelreglerna, att bryta mot dessa när så krävs. De budgetramar som staten och kommunen har är en konsekvens av kapitalismen, av att det är privata ägare som förfogar över större delen av samhällets resurser.

För marxister är det borgerliga parlamentets kostnadskalkyler ointressanta. Parlamentariska positioner bör bara användas som tribun för att föra ut en revolutionär politik utanför parlamentet, inte att ingå i det parlamentariska förhandlingsspelet. Frågan som måste ställas är: finns det pengar och resurser i samhället i stort och vad finns det för möjligheter att mobilisera den utomparlamentariska kampen?

Om den borgerliga staten drivs till konkursens brant, p.g.a. budgetunderskott som skapats genom eftergifter till arbetarna under klasskampens tryck, så borde inte det vara vårt problem. Troligtvis skulle det t. o. m. underlätta kampen för att krossa den nuvarande staten och för att ersätta den med en proletär stat.

Visst måste man ibland kompromissa. Men det måste ske på basis av klasskampen, att man tar ut frågorna till arbetarklassen utanför parlamentet, inte på grundval av matematiska akrobatkonster inom parlamentet där ens enda publik är personer som ställer sig på kapitalismens sida. Om man sitter på sin bekväma stol i en parlamentariska församling så är det bara att undvika att rösta för det som drabbar arbetarklassen. Man befinner sig inte precis i samma situation som arbetarna under en långvarig strejk. Möjligen riskerar man att bli av med sina parlamentariska privilegier och förmåner, men som socialist i riksdag eller fullmäktige bör man säga nej till dessa privilegier och förmåner och leva på en arbetarlön. Man kanske också riskerar att bli stämplad som ”extrem nej-sägare” och bli ovän med de ledamöter som försvarar den rådande ordningen, men det borde snarare vara en merit.

Parlamentarisk väg till socialismen?

Medan det för vänsterpartiet är självklart att vägen till socialismen måste gå genom det borgerliga parlamentet, och genuina revolutionärer har en motsatt ståndpunkt, så är både RS och Sp ganska oklara i denna fråga.

Tidigare arbetade CWI (Committee for a Workers International), den internationella organisation som RS är en del av, inom de socialdemokratiska partierna. De gjorde det genom att anpassa sin politiska linje för att framstå som goda ”vänstersocialdemokrater” (medan socialdemokraterna under mitten av 90-talet för RS plötsligt blivit ett rent borgerligt parti även till sin sociala bas). Denna anpassning till reformismen tog sig (och tar sig fortfarande) bl. a .uttryck i en argumentation för att en socialistisk omvandling kan ske genom användande av de borgerliga statsorganen.

I Storbritannien reste Militant, som CWI:s brittiska sektionen tidigare hette, kravet på demokratisk kontroll över polisen, vilket just inger illusioner i att det går att demokratisera den borgerliga staten. Istället för proletariatets politiska maktövertagande lanserades schemat om att en socialdemokratisk regering med en parlamentarisk majoritet skulle kunna genomföra ett socialistiskt program.

Rob Sewell, som under 80-talet var en av ledarna för Militant och som 1992 deltog i en högerutbrytning som ville fortsätta det entristiska arbetet i Labourpartiet (i Sverige representerad av Socialisten), skrev följande i Militant International Review (CWI:s teoretiska organ som senare bytte namn till Socialism Today):

”Idén… om att vi skulle vilja ’krossa den parlamentariska demokratin’ är helt och hållet osann. I motsats till de sekteristiska grupperna i arbetarrörelsens utkant har vi alltid betonat att ett socialistiskt Storbritannien kan uppnås genom parlamentet, uppbackat av den mobiliserade arbetarrörelsen utanför.” (12)

Peter Taaffe, CWI:s nuvarande ledare, argumenterade på liknande sätt:

”…på tidningssidorna i Militant, i pamfletter, i tal, har vi visat hur kampen för att upprätta ett socialistiskt Storbritannien kan drivas igenom i parlamentet uppbackat av arbetarrörelsens kolossala kraft utanför…” (13)

Och i samma artikel:

”Det är av denna anledning som Militant, i motsats till ett program av gradvisa reformer… har krävt att en labourregering inför möjliggörande lagstiftning [enabling legislation] i underhuset i syfte att nationalisera de 200 monopolföretagen…”

Hela frågan om revolution eller reform reducerades därmed till frågan om hur snabbt man skulle kunna genomföra lagstiftning genom det borgerliga parlamentet, medan arbetarklassen skulle få spela den sekundära rollen som ”uppbackning” till de socialistiska parlamentsledamöterna, eller som det står att läsa i Militant International Review:

”Labourpartiets studiematerial gör gällande: ’De första månaderna med en labourregering är avgörande. Det är under denna tid som de väsentliga lagändringarna kan antas.’ Vi skulle säga att de avgörande dagarna är avgörande.” (14)

Men skillnaden mellan reformister och revolutionärer är inte någon kvantitativ skillnad, en motsättning om hur snabbt reformerna ska genomföras, utan en kvalitativ sådan. Krossa eller använda den borgerliga staten? Direkt maktutövning av arbetarklassen eller utomparlamentarisk rörelse som komplement till parlamentariskt arbete? Revolutionärer är inte, och får inte framstå som, radikala reformister. Revolutionen är inte detsamma som många refomer under kort tidsperiod. Det handlar om två skilda saker, på samma sätt som man aldrig kommer få ett enda päron ur många äpplen.

Att dessutom vänta 2-3 år tills nästa val till det borgerliga parlamentet när revolutionära krafter har möjlighet att ta makten i en hård kampsituation vore ett katastrofalt felsteg, vilket det visat sig vara genom historien ett otal gånger. Det är i en konkret kampsituation som de bästa möjligheterna finns att ta makten. Efteråt kommer massornas energi att svalna, deras förtroende för sin egen förmåga återgå till ”normaltillståndet” och de reformistiska tendenserna få överhanden.

Maktövertagandet kan inte reduceras till en enkel omröstning bland befolkningen, även om det måste förankras i en sådan, utan måste innebära massornas aktiva deltagande. Kampen är ingen kran som kan vridas av och på. Till det borgerliga parlamentet kommer massorna, isolerade från varandra och under starkt tryck från borgerlig massmedia etc, att tendera rösta mera konservativt än i arbetarråden, där de automatiskt känner sin kollektiva styrka. Om inte parlamentarismens alla sofistikerade och finmaskiga mekanismer stoppar revolutionen, så återstår dessutom möjlighet av en statskupp från militärens sida.

Idag har CWI svängt 180 grader och dragit slutsatsen att socialdemokraterna blivit ett rent borgerligt parti. Men de försvarar samtidigt sin tidigare opportunistiska anpassning till socialdemokratin, som ”korrekt då”, och sin tidigare argumentation om att en parlamentarisk väg till socialismen är möjlig. Liknande otydlighet om huruvida det går att använda de borgerliga statsorganen i socialismens syfte finns kvar. Liknande förhoppningar de tidigare satte till att socialdemokraterna skulle kunna använda parlamentet för socialismen sätter de nu till sitt eget halvreformistiska partiprojekt. I en artikel om RS i Umeås valarbete skriver exempelvis RS fullmäktigeledamot Jan Hägglund:

”För att vända trenden av nedskärningar, ökad press på de anställda, slöseri i toppen och felaktiga satsningar, menar vi på fullaste allvar att Rättvisepartiet Socialisterna (Offensiv) måste sikta på regeringsmakten i kommunen.” (15)

I Sp:s grundsatser från 1994 står mycket om behovet av att bygga en annan typ av stat än den nuvarande staten, baserad på arbetarråd. Men så helt plötsligt kommer den borgerliga parlamentarismen tillbaka ”bakvägen” genom följande deklaration:

”Vid sidan om rådssystemet väljs en central folkförsamling – riksdag – av folket i fria, allmänna och direkta val med röst på olika partier och kandidater. Denna riksdag måste vara väsensskild från dagens parlament, framför allt i det att den inte är underordnad kapitalismen och borgarklassen utan fattar beslut om de grundläggande maktfrågorna, men också i det att privilegierna och hemlighetsmakeriet avskaffas.” (16)

Men blir inte detta i praktiken en dubbelmaktssituation? Varför inte ha en folkförsamling som är en del av rådssystemet och inte en som är vid sidan av det? Vem ska ha den yttersta makten? Varför kalla det för en riksdag om det handlar om någonting väsensskilt från den borgerliga parlamentarismen? Och anser inte vänsterreformister just att det nuvarande parlamentet visst kan användas för att fatta beslut om grundläggande maktfrågor, och vill inte de också avskaffa privilegier och hemlighetsmakeri fast inom det nuvarande systemets ramar?

Frågan är på vilket sätt Sp:s folkförsamling strukturellt skiljer sig från den borgerliga parlamentsformen. Var kommer arbetarklassen in? Om folkförsamlingen bara ska vara en beslutande instans, grundas detta just på en uppdelning mellan den beslutande och den verkställande makten såsom i den borgerliga staten. Vem ska verkställa de beslut som folkförsamlingen tar?

Sp:s formulering reser mer frågor än den besvarar, och kan inte vara någonting annat än, som i RS fall, ett medlingsförsök mellan å ena sidan reformistisk parlamentarism och å andra sidan revolutionär kamp för att krossa den borgerliga staten.

I Kungsörs kommunfullmäktige, där de har ett mandat, har emellertid Socialistiska Partiet gått ett steg längre än RS – och begått ett klassförräderi i liten skala. Under våren 1999 tog Sp nämligen sitt ”ansvar” för budgeten genom att rösta för nedläggning av Kungsörs badhus. Robert Dahlquist, Sp:s fullmäktigeledamot i Kungsör, motiverar sitt handlande på följande sätt:

”Nedläggningsbeslutet grundade sig alltså i första hand på att badhuset var i så dåligt skick att en upprustning skulle vara ekonomiskt oförsvarbar, och att låta badhuset stå kvar i det skick som det gjorde skulle innebära att det skulle ’läcka’ ut mycket pengar ur fritidsnämndens budget i bara underhållskostnader…

På våren nästföljande år fick kommunen fram en kalkyl över hur mycket det egentligen skulle kosta att riva badhuset, och med de nya siffrorna insåg man ganska kvickt att det inte skulle bli billigare att riva badhuset. Så under ett kommunfullmäktigemöte beslutades det att man skulle riva upp rivningsbeslutet.” (17)

Av citatet framgår att det som hela tiden vägledde Sp:s agerande var de ekonomiska kalkylerna. Badhuset var gammalt men inte farligt för besökarna. Argumentet för dess nedläggning var inte att det var ”gammalt och därför farligt” utan ”gammalt och därför för dyrt i drift”. Något förslag om att omedelbart bygga ett nytt badhus fanns inte heller. Protesterna var omfattande, och majoriteten av kommuninvånarna verkade vara mot nedlägningen. De protestlistor som lades ut fylldes snabbt. På kommunfullmäktige där Sp röstade för nedläggningen deltog de protesterande på åhörarläktarn. Genom att ha röstat för en försämring som drabbar arbetarklassen agerade och argumenterade Sp i Kungsör (något som också försvarades av ledande personer för Sp centralt) på precis samma sätt som (v) och (s) i nationell skala.

Marxister och val

Anarkister går här ett steg längre än marxister. Deras avståndstagande från staten har gjort att de också är motståndare till att ställa upp i parlamentsval och förespråkar valbojkott. ”Den allmänna rösträtten är kontrarevolution”, sade en gång Bakunin. Daniel Guérin skriver på samma tema:

”att arbetare, som väljs till riksdagsmän och flyttas upp på en borgerlig levnadsstandard för att bli politiker i stället för arbetare, kommer att förborgerligas och kanske bli borgerligare än borgarna själva”. (18)

Och är det inte en utmärkt beskrivning av vad som har skett med socialdemokraterna och vänsterpartiet?

Även om vi inte hyser några illusioner om parlamentsval så kan revolutionära socialister emellertid utnyttja allmänna val. Att ställa upp i val innebär att socialister kan sprida sina idéer till bredare skikt. Det vore idiotiskt att i alla lägen avvisa den möjligheten. Den allmänna rösträtten och fackliga rättigheter är trots allt något som arbetarrörelsen tillkämpat sig i hård strid mot högern. Valbojkott innebär dessutom att man ställer sig ”neutral” i många viktiga frågor för arbetarklassen, t. ex. då valet står mellan en borgerlig och en socialdemokratisk regering (av sådana orsaker finns det anarkister som röstar i val, men dessa bryter ju då mot sina egna principer).

Till skillnad från vänsterpartiet är inte marxister några hängivna anhängare av riksdagsförhandlingar och parlamentariska akrobatkonster. Kampen avgörs på gator och torg. Men om revolutionära socialister skulle kunna vinna positioner i riksdag eller kommunfullmäktige skulle dessa kunna användas i kampen utanför (och ej tvärtom). Man kan bara föreställa sig vilka mobiliseringar vänsterpartiet skulle ha kunnat göra mot försämringar som drabbar arbetarklassen, om det hade använt sig av alla sina riksdags- och kommunfullmäktigeledamöter för att mobilisera till protester istället för att stödja nedskärningar och försämringar.

Marxister sätter sig uppgiften att krossa parlamentarismen. Av detta följer att de borgerliga statsorganen bara kan användas i syfte att krossa dem. Detta är det enda sättet som frågan om deras utnyttjande kan ställas, och på så sätt som marxister skiljer sig både från reformister och anarkister. I syfte att motverka integreringen i den borgerliga staten av arbetarrepresentanter, måste socialister bl. a. kräva att arbetarpolitiker ska leva på arbetarlön, inte acceptera några försämringar som drabbar arbetarklassen och vägra underordna sig det parlamentariska spelet.

Den offentliga sektorn

Staten kan sägas spela en dubbel roll. Å ena sidan fyller den en repressiv funktion för att försvara en klass herravälde. Å andra sidan fyller den också en social funktion, genom att se till att samhället, vilket idag är ett kapitalistiskt samhälle, fungerar. Denna dubbla roll gör att det för många blir svårt att genomskåda statens klasskaraktär. Exempelvis har en okritisk idealisering av den offentliga sektorn blivit ganska allmänt utbredd i dagens vänster.

För marxister gäller det att klargöra att den borgerliga staten, inklusive dess olika sektorer, ytterst tjänar den härskande klassen och att det i slutändan blir omöjligt att tämja den som ett redskap i händerna på arbetarklassen. Exempelvis har skolan alltid varit ett indoktrineringsinstrument för kapitalismen att få fram passande och lydig arbetskraft. Den offentliga sektorns tillväxt har visserligen kunnat förbättra arbetarklassens läge, men den har samtidigt närmare knutit denna klass till den borgerliga statsapparaten. Den svenska modellen byggde från början på en klasssamarbetsstrategi. Kapitalet var berett att göra eftergifter, men bara om arbetarrörelsen inte utmanade dess makt i samhället. Så kunde de svenska kapitalisterna under 50- och 60-talet skratta sig lyckliga över en i europeiska tal extremt låg strejkstatistik. Det gäller att se dialektiken i denna process.

En omfattande offentlig sektor har varit en av hörnstenarna i den generella välfärdspolitiken i Sverige. Arbetarrörelsens styrka under efterkrigsperioden var en politisk faktor som möjliggjorde radikala sociala reformer. Kapitalisterna kunde under denna period både säkerställa sina vinster och acceptera sociala reformer för arbetarklassen. Faktum är att den härskande klassen hade ett visst egenintresse i välfärdsbygget. Industrins och hela samhällets sofistikering började ställa helt nya krav på arbetskraften vad gällde hälsa, utbildning och tillgänglighet. Dagis, bättre utbildning och sjukvård för alla blev en samhällelig nödvändighet. Att välfärdsreformerna sedan blev så omfattande som i Sverige och Skandinavien berodde på arbetarrörelsens tyngd och kamp.

I och med att faktorerna bakom efterkrigsuppsvinget inte längre är för handen har världskapitalismen gått in i en epok av hämmad kapitalackumulation. Systemets bristande förmåga till planering och långsiktigt tänkande visar sig i slakten av den offentliga sektorn. Kortsiktiga profitintressen har helt tagit överhanden. Högerkrafterna är och har länge varit på offensiven till försvar för privatiseringar och nedskärningar. Många tror att försämringarna bara är ett resultat av något slags konspiration av reaktionära idéer. Men vi måste fråga oss varför denna reaktionära politik uppkommer just nu och vem som tjänar på den. Som framgått är vårt svar: marknaden, eller i grund och botten krisen för marknaden och dess aktörer.

Idag har stora delar av den svenska vänstern utvecklat en positiv syn på den svenska staten, i skarp kontrast till 70-talets fraseologi om att ”krossa den borgerliga staten” eller de bittra erfarenheterna från Ådalen 1931. Detta kan vara förståeligt med tanke på att statens sociala funktioner utvecklats kraftigt under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det är också förståeligt att många uppfattar ett försvar av staten som någonting radikalt, med tanke på att högern är den som vill minska statens betydelse till förmån för marknaden. Staten verkar vara betydligt mera ”demokratisk” då dess beslutande organ väljs med allmän och lika rösträtt, medan det på marknaden råder ”pengarnas graderade rösträtt”. Men en sådan inställning är inte särskilt ”revolutionär”.

De sociala funktionera är bara en sida av staten, och även den har många repressiva och ojämlika drag (vilket skolan är ett bra exempel på). Vi ska komma ihåg att högern ju samtidigt vill stärka statens repressiva organ, statens kärna: ha fler poliser, överföra mer pengar till militären, skärpa straffen osv.

Från det ”andra hållet” har de ”rena anarkisterna”, som idag är ett mycket litet antal, varit motståndare till att man ska kämpa för sociala reformer inom staten. Det sistnämnda skapar bara illusioner om systemet. Sjukvård, skola och barnomsorg är ju en del av den borgerliga staten!

På detta svarar marxister att det är just i kampen för förbättringar och mot nedskärningar som arbetarna kommer dra slutsatsen att marknaden inte kan garantera en välfärd åt alla, och att hela systemet borde bytas ut. Ingenting säger att bara för att arbetarna får det mycket sämre skulle de vara mer benägna att göra revolution. Det kan tvärtom ha en nedbrytande effekt och göra att de blir alltför upptagna med den omedelbara kampen för det dagliga brödet. Segrar i kampen stärker å andra sidan arbetarklassens självförtroende och stimulerar den ofta att gå vidare.

Nationalstaten

Nationalstaten var till en början en progressiv konstruktion, och dess uppkomst var knuten till det nationella kapitalets behov. Nationalstaten kunde ta bort olika barriärer, t. ex. tullar och skråens monopol i städerna, och därmed skapa en nationell marknad, vilket var en förutsättning för kapitalismens utveckling.

Den borgerliga nationalstaten bidrar till att mildra kapitalismens motsättningar och kriser, men den bidrar också till att skärpa dessa. Staten för in ytterligare en aspekt i kapitalismens motsättningar – våldet. Detta våld riktar sig både inom landet mot de som hotar den kapitalistiska egendomen och utanför landet för att försvara den egna nationella borgarklassens intressen mot andra kapitalister i andra länder. Detta bidrar till att skärpa både klassmotsättningen och motsättningen mellan de imperialistiska och kapitalistiska makterna. I det sistnämnda fallet innebär den borgerliga statens nationella begränsning att den kommer i motsättning till produktionens alltmer globala karaktär.

I och med monopolkapitalismen börjar de nationella monopolen rikta sina blickar mot marknader utanför det egna landets gränser. Varje dynamisk och expansiv kapitalistisk ekonomi behöver utvidga sin marknad utanför det egna landets gränser, alltid på svagare nationella borgarklassers bekostnad. Detta är det huvudsakliga kännetecknet för imperialismen. Uppgiften att erövra eller säkerhetsställa dessa marknader utomlands överlåts åt den borgerliga nationalstaten, som blir själva instrumentet för imperialismen.

Imperialismen innebär samtidigt att staten, i förhållande till konkurrenskapitalismens epok, får en mycket starkare roll – för att intervenera mot de återkommande kapitalistiska kriserna och för att kunna stå stark i förhållande till andra imperialistiska stater, för att köpa och kväsa arbetarklassen och för att bygga upp sin militära apparat för krig. Denna process beskriver Lenin som att ”monopolkapitalismen växer över i statsmonopolistisk kapitalism”.

Så länge det finns många nya marknader att erövra kan konflikterna mellan de imperialistiska staterna hållas inom vissa gränser. När konkurrensen mellan länder hårdnar inför staterna olika slags handelshinder för att skydda den egna kapitalistklassen. De andra staterna blir tvungna att svara med samma mynt. Som en konsekvens förlorar alla på utvecklingen, men det finns inget organ som kan artikulera de globala intressena.

En starkare nationalstat kan alltid försöka spela rollen som internationell reglerare, och mer eller mindre påtvinga de andra staterna sin vilja. Både Storbritannien och USA har under skilda historiska epoker försökt sig på det, och bidragit till att viss stabilitet kunnat uppnås tillfälligtvis (och då främjat världshandeln). Men en sådan ”internationell reglerare” kommer alltid att sätta sina intressen först, och det blir alltid de svagare staterna som missgynnas. Sålunda löses aldrig denna motsättning, och när styrkeförhållandena ändras, när svagare stater blir starkare, uppstår nya konflikter om vems vilja som ska gälla.

Vid sekelskiftet hade den europeiska imperialismen drivits till sin spets. Världen hade delats upp mellan de imperialistiska makterna. När marknaderna i världen hade tagit slut kunde enskilda nationella borgarklasser bara vinna nya genom en omfördelningskamp, och i slutändan ett krig om marknaderna.

Imperialismen gav upphov till både första och andra världskriget. För den som inte förstår kapitalismens motsättningar ter sig dessa krig som helt obegripliga. Båda världskrigen var en konflikt framför allt mellan imperialistiska stater i Europa. Konflikten var mera inomkontinental än interkontinental. I dagens situation skulle en möjlig konflikt kunna utspelas mellan kontinentala block.

Tre imperialistiska block har utkristalliserats: USA, EU och Japan/Sydostasien, men även Kina och Ryssland kan potentiellt bli imperialistiska stormakter i framtiden. Fortfarande har världsmarknaderna en viss utvecklingspotential, detta är orsaken till att konflikterna mellan de tre blocken kunnat hållas på en låg nivå. En annan orsak är att USA fortfarande kan dominera världen genom att de andra imperialistiska makterna är så pass svaga. Men när världsmarknaderna i allt högre grad kommer att ”mättas” kan en konflikt trappas upp mycket snabbt. En första motsättning som kan blossa upp är mellan EU, om de europeiska makterna lyckas enas, och USA.

Den teknologiska utvecklingen har samtidigt inneburit att massförstörelsevapnen blivit alltmer avancerade och sofistikerade. Vi har fått kärnvapen, biologiska stridsmedel, genmanipulerade verktyg, kemisk rustning, ”smarta” stridsspetsar, datoriserad armering, osv. Vapnen kan utvecklas så långt att ett land kanske inte ens märker när det blir attackerat (t. ex. att något osynligt virus släpps ned). Existensen av kärnvapen kommer förstås att i det längsta avhålla från regelrätta krig. Men varje konflikt har sin egen inneboende logik, och det räcker bara med att en regering tror att det andra landet kommer använda kärnvapen för att ett kärnvapenkrig ska bryta ut.

Att de imperialistiska makterna inte står främmande för att använda alla sina militära stridsmedel visades t. ex. av att Clinton i februari 1998 gav sitt godkännande till att ”vid behov” sätta in kärnvapen mot Irak. Detta i en lugn ekonomisk situation och med en demokratisk president vid makten! Man kan bara tänka sig vad som kan hända om en kollaps inträffar i världsekonomin och om en halvfascistoid amerikansk president kommer till makten. När det gäller att försvara sina egna vitala intressen så har en nationell borgarklass alltid varit beredd att gå hur långt som helst.

Krig och revolutioner är dock två sidor av samma mynt. Kriget mellan Tyskland och Frankrike 1870-71 frammanade Pariskommunen, det ryskjapanska kriget den första ryska revolutionen 1905, första världskriget Oktoberrevolutionen, andra världskriget en revolutionär våg runt om i världen som resulterade i att kapitalismen avskaffades i halva Europa och Kina, osv. Det finns ett klart historiskt samband, även om det är inte automatiskt. Man kan förstås beklaga sig över detta, att massorna inte verkar inse behovet av en målmedveten kamp för socialismen tidigare. Men tyvärr har inte vi haft privilegiet att få välja den värld vi fötts till.

Vänstern och nationalismen

EU-motståndet har varit vänsterns paradfråga de senaste åren. I kampanjen för en nej-röst fick den verkligen ett bra tillfälle att visa upp sin ingrodda nationalism och reformism. De flesta, som vänsterpartiet, klarade inte av att beskriva EU i klasstermer. Istället gjordes det till en fråga om ”vi här i Sverige” mot ”de i Bryssel”. Det hela reducerades till en demokratisk fråga om att ”vi måste få besluta om oss själva”. EU-motståndet har fått stora delar inom vänstern att bli nostalgisk över den ”svenska modellen” och den svenska nationalstaten.

För de stalinistiska nationalisterna passar EU-motståndet som hand i handske. I KMPL(r):s partiprogram slås följande fast:

”Denna utveckling har krönts av Sveriges medlemskap i Europeiska Unionen, som innebär att det svenska folkets rätt till självbestämmande kraftigt beskurits till förmån för storföretagens europeiska och marknadens diktatur. De storföretag, som hela samhället är inriktat på att understödja, har förått landet och därmed de arbetandes rätt till arbete, utveckling och välfärd.” (19)

Som om ”landet Sverige” (läs den borgerliga nationalstaten) och svenska storföretag någonsin stått på samma sida som arbetarklassen! Det är så långt det bara går att komma ifrån Marx och Engels tes om att ”proletariatet har inget fädernesland”.

I Socialistisk Debatt från 1994 menar Jonas Sjöstedt, då vice ordförande i Nej till EU och idag EU-parlamentsledamot, att EU inte är någon demokrati, eftersom EU-systemet missgynnar, genom sin uppbyggnad, folkrörelser och gynnar tjänstemannavälde och lobbyism. Vidare skriver han:

”Ofta framförs argumentet att internationaliseringen gör nationella styrmedel föråldrade. Jag skulle vilja påstå att internationaliseringen gör de nationella styrmedel som finns viktigare än någonsin.

De styrmedel det handlar om är: Möjligheterna att bedriva offensiv regional och industripolitik, valutareglering, förvärvslagstiftning, offentlig upphandling, handelspolitik och styrkan i statens finanser som försvagas av medlemsavgift och skattepress när gränskontrollen måste avlägsnas…

Ibland stöter man på uppfattningen att alternativ till EU alltid måste innebära nya och radikala lösningar på olika områden. Jag skulle vilja påstå att det delvis handlar om motsatsen. Att bevara och utveckla en modell som redan idag, trots sina brister och fel, fungerar bättre och har större möjligheter än EUs politik…

Sedan är det vänsterns uppgift att se till att denna modell utvecklas progressivt.” (20)

I Socialistisk Debatt från 1994 utvecklar Ulf Modin en liknande syn på relationen mellan nationalism och internationalism:

”[Kosmopolitisk] teori är en smula märklig, eftersom människor, som inte kan älska sitt eget land knappast kan hysa några djupare känslor heller för andra länder, och allra minst för länder och folk. Det logiska svaret på den inkrökta folk och bastugemenskapen är därför inte kosmopolitismen utan internationalismen, som utgår från vad som är gemensamt mellan olika nationella komponenter. Den nationelle älskar sin hembygd, sitt folk, sin kultur etc men anser inte sin nation stå i motsättning till andra nationer för vilka han hyser den största respekt…” (21)

Betyder det att multinationella stater skulle ha svårare att utveckla en demokrati? Är det något speciellt hos nationen, t. ex. existensen av ett slags ”naturlig” samhörighetskänsla, som gör att ett demokratiskt styre lättare kan utvecklas på dess basis? Modins syn är också ohistorisk, eftersom den ”bortser” från att ”nationen” inte är någon naturlig komponent hos människan, utan snarare en produkt av borgarklassens strävan under 1800-talet att skapa en nationell marknad, en social konstruktion.

Också organisationer som åberopar sig på trotskismen har genom sitt EU-motståndet alltmer dragit nationalistiska slutsatser. I exempelvis Sp:s grundsatser från 1994 står att läsa:

”Vårt svar är att avvisa idén om en gemensam europeisk mobilisering för makten i övernationella EG/EU-institutioner… I ’sista striden’ om makten kommer klasserna att stå emot varandra i huvudsak inom de traditionella landsgränserna och kraftmätningen kommer att gälla den ’egna’ statsmakten… ” (22)

Förutom att Sp här sammanblandar den borgerliga staten med den proletära – det handlar inte om att ta makten i de nuvarande institutionerna utan om att krossa dessa, både EU och den svenska staten – så ger de just prov på hur deras EU-motstånd lett dem in på en liknande argumentation som stalinisterna, att klasskampen i första hand är nationell.

För marxister är varje argumentation som försvarar och romantiserar den borgerliga nationalstaten förkastlig. Det är kriminellt att inför arbetarklassen påskina att Sverige utanför EU vore ekonomiskt oberoende eller säkerhetspolitiskt neutralt. Hela världens ekonomier är sedan länge integrerade med varandra. En självständig ekonomisk politik har varit omöjlig åtminstone sedan sekelskiftet. Det har ju också avslöjats att Sverige inte alls har varit en neutral nation, utan tvärtom varit väl inkorporerat i Nato-sfären, om än i det fördolda (vilken utsökt illustration av socialdemokratiskt hyckleri!). Sverige har alltsedan 20-talet varit ett litet, men hungrigt imperialistisk land.

Inom Andra Internationalen har försvaret av rätten till nationellt självbestämmande framför allt utvecklats och förfäktakts av Lenin. En del av stalinisternas argumentation försöker i sitt EU-motstånd anknyta till denna tradition, genom att hävda att socialister måste försvara det ”svenska folkets självbestämmande”, men det handlar snarare om brottstycken som separerats från sin ursprungliga kontext. Lenin var framför allt angelägen om att försvara de förtryckta och exploaterade folkens nationella rättigheter. Han skulle knappast ha varit en varm försvarare av de vitas rätt till en egen privilegierad ”folkstat” i Sydafrika. Och Sverige är just en sådan apartheidstat, genom den imperialistiska roll som den spelar i världen, som marxister inte kan försvara på något sätt.

RS är antagligen den vänsterorganisation som har den ”minst dåliga” positionen bland de som kampanjar mot EU och EMU, eftersom de går ut med att alternativet till EU inte är ett kapitalistiskt Sverige. Till skillnad från Sp:s prat om att klasskampen sker ”i huvudsak inom de traditionella landsgränserna” reser de parollen om ett socialistiskt Europa som ett alternativ till EU. Problemet är att deras position blir helt abstrakt. När en folkomröstning genomförs om EU eller EMU, så är alternativet i en ickerevolutionär situation inte ett socialistiskt Europa utan just en självständig borgerlig nationalstat. RS reser dessutom kravet ”Sverige ut ur EU”, vilket i praktiken blir att säga att ett kapitalistiskt Sverige utanför EU är ett bättre alternativ.

Enligt Arbetarmakt är det enda sättet att markera att man är mot två kapitalistiska alternativ att inte ta ställning mellan dessa, och därför blankrösta i EU- och EMU-folkomröstningar. RS linje är däremot återigen ett försök att överbrygga motsättningen mellan å ena sidan en reformism knuten till den borgerliga nationalstaten och å andra sidan revolutionär internationalism som vill krossa denna stat.

Den proletära halvstaten

Bland reformister saknas en teori för hur de folkvalda representanterna, byråkraterna och den nuvarande statsformen (som de vill ta över) ska kunna materiellt knytas till arbetarklassen och företräda dess bästa, och inte sina egna eller ett priviligierat samhällskikts intressen. Det bygger på en underskattning av hur djupt denna typ av stat är rotad i kapitalismen. Men hur ska en politisk elit som är kulturellt och ekonomiskt avskild från massan hindras från att korrumperas? Enligt marxismen kan detta bara ske genom att denna elit ersätts med massan själv.

Ytterst handlar det om vem som ska ha makten – en byråkratisk elit eller massan? Ska vi kämpa för proletariatets eller för en elits diktatur?

Den proletära halvstaten är organiserad utefter helt andra principer för att garantera massornas herravälde. Den är också oförenlig med en byråkrati, och innebär en obyråkratisk administration. Dess grundläggande kännetecken kan summeras i några punkter:

Fria val med allmän och lika rösträtt. Rösträtten ska inte grundas på nationellt medborgarskap som i den borgerliga statsformen, utan alla boende och/eller berörda ska vara de som tar besluten. Att röstningen skulle vara öppen tycker jag inte är en principfråga, men visst är det en fördel om man skulle kunna undvika hemliga omröstningar, det skulle hjälpa till att avindividualisera beslut som till sin karaktär är kollektiva. Full yttrande- och organisationsfrihet ska råda, och alla partier ska ha frihet att ställa upp i val. Undantaget ska vara de organisationer som med våld strävar efter att krossa arbetarstaten. Fascisterna är så som marxister definierar dem en våldsorganisation som riktas mot arbetarklassen och mot olika förtryckta grupper, och ska därför inte ha någon yttrande- och organisationsfrihet. Om de bara uttrycker sina åsikter behöver man förstås inte ta till några åtgärder mot dem, men i så fall är de fascister endast i subjektiv mening, ej i en objektiv sådan.

Att försöka kombinera arbetarstyre med byråkrati är i grunden en omöjlighet. Om man inför en bestående byråkrati kommer det i längden vara omöjligt att upprätthålla principen om arbetarlön för alla i beslutande positioner. Byråkraterna kommer i annat fall försöka dryga ut sin lön på andra sätt, genom korruption och dylikt. De förlorar ju då ingenting om man sparkar dem. Det enda sättet att knyta dem till staten blir att införa högre lön, en karriärsstege osv, i Webers anda.

Arbetarklassen har inte heller samma ekonomiska medel som borgarklassen att kontrollera en byråkratiserad statsapparat. Den kan bara kontrollera statsapparaten genom att utgöra den. En priviligierad byråkratisk kast kommer stå under ett enormt socialt tryck från den gamla borgarklassen och från utlandet. Den kommer att utgöra fröet till en politisk och/eller social kontrarevolution, på samma sätt som den stalinistiska byråkratin i Sovjet. Sovjet är just ett bra exempel på vad som händer när kapitalismen avskaffas men där vitala aspekter av den borgerliga statsformen behålls.

Den borgerliga statsformen är inte oundviklig. Den är en produkt av specifika materiella omständigheter, en konsekvens av ett samhälle vars produktivkrafter ännu inte kommit i motsättning till kapitalismen. Sovjets degenerering är ett exempel på att den proletära halvstaten inte kunde ”motstå kontrarevolutionens inre och yttre tryck”. Men detta berodde på det revolutionära Rysslands underutveckling tillsammans med dess isolering från omvärlden. Idag är förutsättningarna för ett indragande av massorna i styret av samhället mycket annorlunda. I de imperialistiska länderna är analfabetismen utrotad, de flesta går ut gymnasiet, internet och datorer ger en helt annat möjlighet för människor att hänga med i vad som händer och att ge uttryck för sina åsikter osv.

Våldet som strukturell nödvändighet

Nu kommer vi till den centrala frågan om revolutionens våldsamma eller fredliga karaktär. Jag tror så här:

Om man däremot utgår från att överta den nuvarande statsapparaten blir inte våldet en strukturell nödvändighet. Under olyckliga omständigheter kanske det kommer att behövas i rent självförsvar. Detta är den reformistiska utgångspunkten, och så säger också reformister att de kan tänka sig våld för att försvara demokratin (som emellertid inte sällan riktas mot revolutionärer, t. ex. när socialdemokraterna under Noske var med och mördade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht).

Med pragmatism kommer vi inte särskilt långt. Vi måste göra en prognos för hur borgarklassen kommer att agera. En sådan prognos bör vi basera på en strukturell analys av statsapparaten och på historiska lärdomar. Och dessa tror jag pekar entydigt: om inte revolutionen beväpnar sig innan kontrarevolutionen hinner slå till så är loppet kört.

Fredlig revolution?

Både RS och Sp hoppas på och vill till varje pris ha en fredlig revolution, trots att de erkänner att borgarklassen kommer att försöka göra våldsamt motstånd. I Sp:s grundsatser från 1994 står exempelvis att läsa:

”Historien lämnar inga exempel på att härskande klasser frivilligt och utan motstånd frånträder sin maktställning bara för att folket så önskar…

De härskande är en liten minoritet. För att kunna släppa loss sin terror måste den ha stöd bland soldater, poliser och olika folklager. En målmedveten och demokratiskt organiserad arbetarklass ska säkra en fredlig samhällsomvandling genom att med sin styrka och beslutsamhet vinna över tvekande mellangrupper, isolera och demoralisera den härskande klassen, bringa den i upplösning och på så sätt förhindra dess våldsamma motstånd.” (23)

Men vad innebär denna styrka? På vilket sätt kommer den härskande klassen demoraliseras? Handlar det om en väpnad styrka, som genom hot om våld isolerar och demoraliserar den härskande klassen, eller om fredlig politisk övertalning? Men om ”historien lämnar inga exempel på att härskande klasser frivilligt frånträder sin maktställning”, varför skulle de då låta sig övertalas på fredlig väg att inte använda vapen mot en obeväpnad arbetarklass?

I tidningen Offensiv svarar RS partisekreterare Laurence Coates på ett brev som ställer frågorna ”Är det väpnad revolution ni vill ha?” och ”Vill ni ha revolution istället för att vinna politiska segrar på demokratisk väg?”. Han svarar att ”…hela arbetarklassen [kommer] behöva mobiliseras genom demonstrationer och strejker”, detta för att kapitalisterna inte frivilligt ger upp någonting. Här kommer Chile 1973 upp som exempel:

”I en sådan situation, då alla demokratiska rättigheter; rösträtten, strejkrätten och rätten att organisera sig står på spel, skulle vi självklart förespråka att arbetarna försvarar sig – t.o.m. med vapen i hand. Men i dagens Sverige är det fullt möjligt, pga arbetarklassens styrka, att förändra samhället på ett fredligt sätt, om arbetarna är organiserade i ett parti som tar hotet från högern på allvar.” (24)

Återigen har vi en liknande argumentation som hos reformisterna, att våld kan vara berättigat för att försvara demokratin när det är uppenbart att den hotas, men annars bör beväpning undvikas. Problemet med Coates resonemang är att han helt underskattar hotet från reaktionen. Det finns trots allt ett mellanskikt som borgarklassen kan basera sig på, och som bl. a. integrerats i den borgerliga staten med välavlönade och privilegierade positioner. Och det finns många exempel genom historien på hur arbetarrörelsen trots sin styrka kunnat krossas just pga sin oförmåga att resolut besvara reaktionen. Hitler kunde exempelvis ta makten utan att några skott avlossades, trots existensen av den då starkaste arbetarrörelsen i världen.

Borgarklassen kommer inte tveka att ta till de hårdaste medlen för att försvara sina egendomar mot hot om expropriering. Det enda som kan stoppa dem är att arbetarna beväpnar sig. Om hotet om våld från arbetarklassens sida är tillräckligt resolut så finns en möjlighet att revolutionen kan gå relativt oblodigt till, men beväpning och hot om våld är knappast fredliga medel.

Att vänta och se hur reaktionen kommer att agera innebär att man står oförberedd när den slår till. Initiativet överlåts då åt militären och borgarklassen. När den väl slår till, slår den till på ett sådant sätt att det inte blir möjligt för revolutionärerna att slå tillbaka. Naivitet och osäkerhet från arbetarklassens sida kommer inte att hämma kontrarevolutionen utan tvärtom ge den blodad tand. Svaghet inbjuder till motstånd. Om arbetarklassen å andra sidan beväpnar sig, så kommer den borgerliga staten att använda detta som en förevändning för att gå till attack, såvida inte arbetarna innan dess tagit kål på den. En dubbelmaktssituation är ett undantag i historien, och eskalerar obönhörligen mot en uppgörelse, eller som Trotskij skriver:

”Det är meningslöst att dag efter dag vyssja massorna till sömns genom att pladdra om fredlig, smärtfri, parlamentarisk, demokratisk övergång till socialismen och att sedan, när det första allvarliga slaget riktas mot ens ansikte, uppmana massorna till väpnat motstånd. Detta är den bästa metoden för att underlätta krossandet av proletariatet av reaktionens styrkor. För att kunna vara förmögen till ett betydande motstånd måste massorna förberedas för en sådan aktion mentalt, materiellt och organisatoriskt. De måste förstå oundvikligheten i en alltmer brutal klasskamp och dess omvandling, i ett visst skede, till ett inbördeskrig.” (25)

Att förbereda massorna för inbördeskrig, det är marxisters huvuduppgift innan (och under) revolutionen. Det är just det som hela bygget av det revolutionära partiet handlar om.

Kom ihåg att det är sociala psykopater vi har att göra med. Borgarklassen är inte hämmad inför att göra extraprofit på att människor svälter ihjäl. Den kommer inte att tveka inför att döda om alla dess rikedomar riskerar att konfiskeras. Föraktet för arbetare, förtryckta och svaga har den insupit med modersmjölken.

En del radikalare medlemmar inom RS hävdar att beväpning av arbetarklassen kan ha en fredlig karaktär om den är oblodig. Men detta skapar återigen bara otydlighet och förvirring. En del kommer tolka ”fredlig revolution” som ickevåld och pacifism, andra som en beväpnad arbetarklass som genom hot om våld tar makten på ett oblodigt sätt. Bakom RS:s och Sp:s språkbruk döljer sig en opportunism. I citatet från RS partisekreratare är det dessutom uppenbart att Coates ställer ”förändring av samhället på ett fredligt sätt” som ett alternativ till ”försvar med vapen i hand”.

Historiens undantag

I argumentationen för fredlig revolution brukar CWI och RS rättfärdiga sig genom flera historiska exempel, bl. a att Marx och Engels var öppna för möjligheten av en fredlig och legal revolution i England och Amerika på 1870-talet, samt att Lenin var öppen för utsikten till en fredlig revolution i Ryssland 1917.

Det intressanta med Marx och Engels syn på revolutionens karaktär i England och Amerika på 1870-talet är att det var ett exempel som Kautsky använde mot bolsjevikerna, och som Lenin tog upp i sin pamflett Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky. I motsats till RS:aren Laurence Coates kontrastering av Sverige mot Chile (se ovan), hävdar Lenin att om det fanns möjlighet till en fredlig revolution så var det snarare i det skedet då kapitalistiska länder ännu inte nått det imperialistiska stadiet, då det borgerliga statsmaskineriet ännu inte hade fulländats:

”proletariatets revolutionära diktatur innebär våld mot bourgeoisin. Att detta våld är nödvändigt beror… särskilt på att det existerar militarism och byråkrati. Och just dessa institutioner var inte förhanden just i England och Amerika och just på 1870-talet när Marx gjorde sitt uttalande! (Men nu finns de båda i England och Amerika.)…

[D]en förmonopolistiska kapitalismen – som nådde sin höjdpunkt just på 1870-talet – utmärkte sig till följd av sina grundläggande ekonomiska egenskaper, vilka särskilt typiskt framträdde i England och Amerika, genom en relativt stor fredsvänlighet och frihetskärlek [vilket i och för sig delvis skulle kunna ifrågasättas, inte minst för Englands del – min kommentar]. Men imperialismen, dvs. monopolkapitalismen, som nådde sin slutgiltiga mognad först på 1900-talet, utmärker sig till följd av sina grundläggande ekonomiska egenskaper för en minimal fredsvänlighet och frihetskärlek, för en maximal och allmän utveckling av militarismen.” (26)

Att Sverige eller Väst skulle vara så annorlunda jämfört med övriga världen är i grunden en imperialistisk myt skapad för att visa hur ”vi” i den rika världen är så mycket mer civiliserade. Tyvärr har en stor del av den svenska vänstern köpt detta. Men varför skulle det gå fredligare till i just Sverige? Titta bara på alla avslöjanden om samarbete med Nazityskland, åsiktsregistrering, uppknytning till Nato, etc. Jämfört med uländerna är den borgerliga statsapparaten så mycket mer sofistikerad i Väst. Borgarklassen i den imperialistiska världen är knappast mindre rovlysten än den i tredje världen, snarare mer.

Att relationen mellan klasserna under efterkrigstid varit relativt fredlig i Sverige beror på klassamarbetet och att arbetarna hållit tillbaka sin militans. Men så fort klasskampen kommer att skärpas kommer inte borgarna att spara på kulorna. Den socialdemokratiska regeringens förbud mot den danska generalstrejken är bara en försmak om framtiden.

Tillägas bör också att Marx och Engels uppfattning om revolutionens karaktär fortfarande var i formeringsstadiet under 1870-talet. Men idag har vi alla 1900-talets klasskampssituationer och revolutioner att dra lärdomar från, vilka alla talar emot en fredlig socialistisk revolution.

Det är sant att Lenin under loppet av 1917 ansåg att det i Ryssland fanns en möjlighet till fredlig revolution, en fredlig kamp mellan partier inom sovjeterna och ett fredligt maktbyte mellan partier. Men detta var i en situation där februarirevolutionen redan hade inträffat, vilken på ett våldsamt sätt hade störtat tsardömet. Det rådde en dubbelmaktssituation. Sovjeterna innehade i praktiken redan den reella makten. Det borgerliga statsmaskineriet befann sig i ett flyktigt tillstånd, och hade ännu inte formerats fullt ut. Lenin pratade också om en fredlig kamp inom sovjeterna, inte om en fredlig kamp inom ramen för den borgerliga demokratin, som aldrig ens hade utskristalliserats. Dessutom var den ryska revolutionens karaktär inte helt igenom socialistisk, utan började som en borgerlig revolution, för att bl. a. dela ut land till bönderna.

Idag har vi också facit i vår hand. Oktober 1917 blev knappast någon fredlig revolution, även om CWI ibland försöker hävda motsatsen. Visserligen var själva maktövertagandet relativt oblodigt, men knappast fredligt, eftersom makten togs med vapen i hand. Dessutom blev oktoberrevolutionen upptakten till ett grymt socialt inbördeskrig, så i sin helhet var den inte särskilt oblodig heller. Lenins förhoppningar grusades helt enkelt. Även bolsjevikerna blev tagna på sängen av den grymhet som den vita terrorn satte igång. Men de lärde sig snabbt, och vi kan lära oss av dem.

Man kan alltid fundera ut ännu fler undantag och halvmesyrer. I Ungern 1919 tog kommunister och socialdemokrater makten på ett relativt fredligt sätt, som de dock misste efter bara några månader, bl. a. på grund av att de inte bildade några arbetarråd och att de förlitade sig på den gamla officerskåren för att styra över armén. Om revolutionen redan genomförts i hela världen utom i Sverige är det mycket tänkbart att arbetarna skulle kunna ta makten även på parlamentarisk väg utan beväpning, eftersom borgarklassen då kanske inte kommer våga sätta hårt mot hårt när de är helt omringade från utlandet. Men som marxister behöver vi förbereda oss på det mest troliga, och inte sätta vår förhoppning till osannolika lyckoträffar, eller som Lenin skriver i polemik mot Kautskys uppdragande av sådana undantag:

”Om Kautsky ville resonera allvarligt och ärligt skulle han fråga sig: finns det historiska lagar gällande revolutionen som inte känner några undantag? Svaret skulle bli: nej, sådana lagar finns inte. Dessa lagar åsyftar endast det typiska, det som Marx en gång kallade ’idealet’ i betydelsen av en genomsnittlig, normal, typisk kapitalism…

Här ligger hunden begraven. Alla dessa undanflykter, sofismer och förfalskningar behöver Kautsky just för att söka komma ifrån den våldsamma revolutionen, för att dölja sitt förnekande av den, sin övergång till den liberala arbetarpolitiken, dvs till bourgeoisin.” (27)

Borgerliga och proletära revolutioner

RS brukar ibland för att bestyrka sin tes om fredlig socialistisk omvandling också ge exempel på icke-socialistiska fredliga revolutioner, såsom Östeuropa 1989, fascistregimers fall, iranska revolutionen, den indonesiska rörelse som störtade Suharto osv. Men här måste vi fråga oss vad för slags revolutioner detta handlar om. Alla dessa har till stora delar lämnat den tidigare statsapparaten intakt.

I Östeuropa är den gamla privilegierade byråkratin den som idag har det bäst ställt, och som förvandlas till kapitalister, etc. Trots detta innehöll även omvälvningarna i Östeuropa starka våldselement. Rumänien i december 1989 var ett tydligt exempel på det. Det är också skillnad på allmändemokratiska rörelser som kan samla 90-95 procent av befolkningen och därmed helt isolera en regim, och en revolutionärt socialistisk sådan, som kräver en högre grad av medvetenhet, och som antagligen får en ganska stor del av befolkning mot sig, även delar av arbetarklassen.

Rent demokratiska revolutioner, som den i Indonesien, är endast politiska revolutioner, som både lämnar de rådande egendomsförhållandena och det gamla statsmaskineriet intakta. Det enda som förändras är den politiska styrelseformen. Kapitalisterna behåller sina egendomar. De flesta byråkrater och militärer behåller sina tidigare positioner. Trots det har även många av dessa demokratiska revolutioner innehållit starka våldsinslag.

Här finns en intressant parallell till den åtskillnad som Marx gör mellan de hittillsvarande revolutionerna och den kommande proletära just i förhållande till den gamla statsapparaten. Enligt honom har de hittillsvarande revolutionerna fulländat det gamla statsmaskineriet och inte krossat det, medan det för den proletära handlar om ett sådant krossande.

Detta hänger samman med att de hittillsvarande revolutionerna ej handlat om att avskaffa klassamhället. Som mest har de inneburit att makten överförts från en klass till en annan, och då behövs staten som ett instrument att behålla klasskillnaderna. Detta har inneburit stora kompromissmöjligheter med den tidigare härskande klassen eller det styrande skiktet. Stora delar av feodalägarna kunde exempelvis omvandlas till moderna kapitalistiska jordägare. Därav de många exemplen på hur borgerliga revolutioner genomförts på ett fredligt sätt, t. ex. den engelska ”ärorika revolutionen” 1688, eller t.o.m. av den gamla härskande klassen ”uppifrån”, såsom av samurajerna bakom kejsar Mutsuhito i Japan på 1870-talet och av Bismarck i Tyskland under andra hälften av 1800-talet.

Den proletära revolutionen går däremot ut på att avskaffa klassamhället, och då behövs staten bara i övergångsstadiet i en form som måste börja dö bort så fort segern har uppnåts över borgarklassen. Kapitalismen driver klassmotsättningen till sin spets. Den enda ”kompromissen” som borgarklassen kan finna acceptabel är status quo, att den kan fortsätta exploatera och förtrycka arbetarklassen. Det enda sättet för proletariatet att avskaffa kapitalismen blir därför genom en kompromisslös, våldsam revolution mot bourgeoisin. De fredliga revolutionerna är just de som inte gått särskilt långt och bevarat mycket av det gamla samhället, medan den proletära revolutionen kommer att vara det mest radikala brottet igenom historien.

”Proletariatets diktatur”

Är då inte själva förespråkandet av ”proletariatets dikatutur” i sig ett bevis för marxismens och leninismens antidemokratiska tradition? Problemet är att ordet ”diktatur” för Marx, Luxemburg och Lenin inte hade samma betydelse som det fått i det dagliga språket – dvs minoritetsstyre. Detta kan t. ex. illustreras av Lenins paroll om ”böndernas och proletariatets demokratiska diktatur”. Rosa Luxemburg definierar begreppet ”proletariatets diktatur” enligt följande:

”Socialistisk demokrati börjar genast med rivningen av klassväldet och uppbygget av socialismen. Den börjar i det ögonblick då det socialistiska partiet erövrar makten. Den är intet annat än proletariatets diktatur.

Ja, diktatur! Men denna diktatur består i sättet att använda demokratin, inte i dess avskaffande, i energiska, beslutsamma ingrepp i det borgerliga samhällets välförvärvade rättigheter och ekonomiska förhållanden, utan vilka den socialistiska omvälvningen inte låter förverkliga sig. Men denna diktatur måste vara klassens verk och inte en liten ledande minoritets i klassens namn, dvs den måste undan för undan framträda ur massornas aktiva deltagande, stå under deras omedelbara påverkan, underkastas offentlighetens kontroll, framgå ur folkmassorna växande politiska skolning.” (28)

Själva diskussionen om begreppet ”proletariatets diktatur” är dock inte bara en språklig fråga. Språket är, som sagt, inget neutralt kommunikationsmedel – åtminstone inte när det gäller politiska frågor – det bygger alltid på vissa implicita antaganden om verkligheten. Det dagliga språket är i mångt och mycket präglat av kapitalismen. Bakom språket döljer sig ofta en politisk linje. Det är ingen slump att Lenin deklarerade:

”Marxist är endast den, som utsträcker erkännandet av klasskampen till att erkänna proletariatets diktatur.” (29)

Varken RS eller Sp använder idag begreppet ”proletariatets diktatur”, vilket just avspeglar deras allmänna anpassning till ”den allmänna opinionen”, vilket i 99 fall av 100 är en anpassning till det borgerliga samhället. I Militant International Review, CWI:s teoretiska organ, rättfärdigas detta med följande argumentation:

”Den enda ändring vi behöver göra till Trotskijs uttalande, eftersom händelserna de senaste 40 åren har svärtat ned begreppet, är att ändra ’proletariatets diktatur’ till ’proletär demokrati’. Det var Marx som först reste frågan om ’proletariatets diktatur’ för att beskriva den nya arbetarstaten baserad på deltagande av och stöd från majoriteten – i motsättning till ’kapitalets dikatur’. De monstruösa totalitära diktaturerna som uppstod i Tyskland, Italien, Spanien och också de stalinistiska regimerna har emellertid gjort att sammankopplingen med totalitär repression har urholkat den innebörd som Marx gav begreppet: ’förhärskande styre’. Idag är det korrekta begrepp som fångar den verkliga innebörden ’arbetardemokrati’.” (30)

Med detta resonemang borde man ju göra sig av med alla de marxistiska begreppen. Anses inte också kommunismen och socialismen som totalitära av den allmänna opinionen? Är inte begrepp som arbetarklass och imperialism främmande för vanliga människor? Och varför bara ”arbetardemokrati”, ska inte demokrati vara någonting för alla och inte bara för arbetare enligt den gängse uppfattningen?

Det är sant att proletariatets diktatur förutsätter arbetardemokrati, men dessa två begrepp är inte synonyma med varandra. Inte heller innebär den samma sak som arbetarklassens förhärskande styre. Däremot har marxismen alltid varit motståndare till blanquismen, att med hjälp av en kupp ta makten ”i majoritetens namn”. Det verkliga syftet med Sp:s och RS vägran att använda termen ”proletariatets diktatur” är deras vägran att acceptera att en arbetarstat inte är något helt demokratiskt samhälle. Diktaturen i ”proletariatets diktatur” innebär just ett odemokratiskt inslag i arbetarstaten, ett våldsamt förtryck av dem som försöker underminera arbetarstaten ekonomiskt, politiskt och militärt, eller som Lenin uttrycker det:

”För en liberal är det naturligt att tala om ’demokrati’ i allmänhet. En marxist glömmer aldrig att ställa frågan: ’Demokrati för vilken klass?’ Var och en vet t. ex…. att uppror eller även starka jäsningar bland slavarna i forntiden genast avslöjade den antika statens väsen som slavägardiktatur. Upphävde denna diktatur demokratin bland slavägarna, för slavägarna? Alla vet att så inte var fallet…

Diktaturen betyder inte ovillkorligen att demokratin upphävs för den klass som utövar denna diktatur över andra klasser, men den betyder ovillkorligen att demokratin upphävs (eller väsentligen inskränks, vilket också är en form av upphävande) för den klass, över vilken eller mot vilken diktaturen utövas…

Diktatur är makt som stöder sig direkt på våld och inte är bunden av några lagar.

Proletariatets revolutionära diktatur är en makt som erövrats och stöds genom proletariatets våld mot bourgeoisin, en makt som inte är bunden av några lagar.” (31)

Detta diktatoriska inslag uppträder även i den mer vardagliga formen av klasskampen. I en strejk försöker arbetarna att påtvinga sin vilja över arbetsgivarna och deras lakejer. Otaliga är de exempel där arbetarna även tvingats agera på ett våldsamt sätt mot strejkbrytare, alltså även mot delar av arbetarklassen, och därmed agera som ett slags ”minidiktatur”.

För marxister kan begreppet ”diktatur” definieras som en permanent, organiserad maktutövning grundad på våld. En ”diktatur” blir enligt marxismen synonym med ”staten”, eller åtminstone dess ”repressiva kärna”, vilket döljs av att staten också har en del sociala funktioner och att den därmed också fyller ett allmänintresse. En stat har ju ensam legitim rätt att bruka våld inom det egna territoriet, och som självständig stat är den inte bunden att följa några lagar som påtvingats den av andra stater (annars är den ingen oberoende stat). Den proletära halvstaten, den prolära diktaturen, är på liknande sätt inte bunden av några lagar, ”evigt moraliska” eller juridiska, som satts upp av borgarklassen, utan formulerar sina egna lagar och regler.

Problemet med vardagsspråkets motsatspar demokrati kontra diktatur är att dessa görs till två absoluta motsatser vilka helt utesluter varandra, något som avspeglar det borgerliga samhällets behov av att dupera arbetarklassen. Det som är demokrati är inte diktatur, och det som är diktatur kan inte vara demokrati. På så sätt kan man ”bevisa” att eftersom det råder demokrati i dagens samhälle så utövar inte kapitalet eller marknaden någon diktatur, och det omvända att eftersom arbetarstyre innebär inskränkningar i kapitalets mänskliga och demokratiska rättigheter så kan det inte innebära demokrati i någon bemärkelse. Det är just dessa vardagsspråkets slöjor som marxister måste undvika, och istället tala klarspråk, säga som det är.

Enligt marxister går det inte att mekaniskt separera begreppen demokrati och ”diktatur”. En klassbaserad demokrati som politisk form kan aldrig vara helt utan ”diktatoriska” inslag. En fritt svävande klasslös demokrati som politisk form finns inte. En klasslös demokrati kan bara uppkomma då klasskillnaderna helt har upplösts, men då handlar det också om en statslös demokrati, dvs demokratins bortdöende som statsform. En fullständigt klasslös, jämlik, allmän och ”ren” demokrati som inte är diktatorisk kan dock först införas när staten har dött bort och när denna demokrati inbegriper alla människor på jorden.

Vi får här ett dialektiskt förhållande mellan statens ”diktatoriska” och ”icke-diktatoriska” roll, vilket i själva verket möjliggör att staten själv – och därmed även dess roll som ”diktatur” eller klasstat – kan framställa sig som en neutral part, som representant för allmänintresset. I polisstater iklär sig staten mycket av detta allmänintresse, och den verkar då mer framstå som en ”naken diktatur”. Men enligt den marxistiska definitionen blir alla statsformer, inklusive den demokratiska, ”diktaturer” – en uppfattning som marxismen också delar med anarkismen. Anarkister drar detta till sin logiska konskevens. Om man är mot ”diktatur” då måste man ju också vara mot varje form av statsmakt, inklusive den demokratiskt valda.

Varje stat har haft olika diskriminerande inslag. Inte heller en arbetarstat upphör att ha karaktären av en förtryckarapparat. Detta skapar en problematisk situation eftersom den, per definition, ytterst med våld måste försvara sin ensamrätt att utöva våld, och sålunda även kuva och förbjuda organisationer som med våld ifrågasätter denna rätt. Det ”diktatoriska” inslaget i varje demokratisk statsform riskerar alltid att negera demokratin, eftersom möjligheten finns att de flesta partier med våld försöker störta denna stat. I exempelvis ett brev till Bebel skriver Engels att så länge proletariatet behöver staten, behöver det den inte i frihetens intresse utan för att kuva sin motståndare, och så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till.

För den socialist som förfäras av statens allmänna diskrimerande funktion borde alternativet inte vara en reformistisk utan en anarkistisk och pacifistisk strategi, dvs att motsätta sig varje statsform även under en övergångsperiod.

En vanlig missuppfattning av den leninistiska ”proletära diktaturen” är att den skulle vara samma sak som att en liten ”elit” tog makten och utövade den i arbetarnas och folkets namn, ungefär som den stalinistiska diktaturen i Sovjet. Men detta är själva motsatsen till en sund ”proletär diktatur”. ”Proletariatets diktatur” måste innebära att proletariatet, eller majoriteten i samhället, innehar statsmakten och ingen annan.

En sund ”proletär diktatur” är till sin politiska form en arbetardemokrati, majoriteten utser statens representanter. Samtidigt måste så många som möjligt få möjlighet att delta i administrationen av staten. Polisen och militären måste ersättas med organ som representerar fackföreningar, arbetarrörelse och andra folkrörelseintressen. Ett sådant styre innebär att proletariatet inte bara är med och väljer en statsmakt, utan de facto utövar den.

Permanent revolution

Begreppet ”permanent revolution” är främst förknippat med Leo Trotskij. Han använde det i sin analys av karaktären på den ryska revolutionen i ljuset av 1905 års erfarenheter (dvs den första ryska revolutionen). Teorin går ut på att revolutionen inte kan stanna vid en delvis seger, t. ex. om en borgerlig diktatur störtas, om imperialismen besegras eller om arbetarna tar makten i ett land. Istället måste revolutionen permanentas, gå över i en socialistisk fas och spridas internationellt. En revolution måste vara pågående eller permanent ända tills kapitalismen krossats fullständigt i internationell skala.

Kapitalismen är idag ett globalt system, och den kan bara avskaffas i global skala. En arbetarstat skulle om den isolerades från den globala arbetsdelningen ha väldigt små möjligheter att utveckla sina produktivkrafter. Det vore därför ganska enkelt för imperialismen att krossa en sådan isolerad arbetarstat.

Samtidigt skulle en revolution idag i ett land lättare än tidigare kunna spridas till andra länder, genom det positiva exempel den skulle kunna ge världens arbetare. Kommunikationen och informationsflödet mellan olika länder har gjort att arbetare är medvetna om vad som händer i resten av världen, och har därför lättare än någonsin tidigare att följa exempel från andra länder. Både informationsteknologin och den internationella arbetsdelningen har lagt grunden för en global planering av ekonomin.

De länder som har kommit att domineras och utsugas av de avancerade kapitalistiska metropolerna kännetecknas av en ”ojämn och sammansatt utveckling”. De kombinerar den nya och den gamla tiden, moderna kapitalistiska inslag jämsides med hel- och halvfeodala förhållanden. Dessa länders inhemska bourgeoisier kan inte spela samma dynamiska roll i att utveckla sina länder som de europeiska gjorde i kapitalismens barndom. Därtill är de alltför uppbundna till imperialismen och sina respektive jordägarklasser. Kännetecknande för de flesta stater i ”tredje världen” är alltså att de inte fullt ut har genomfört den borgerliga revolutionens uppgifter, vilka är nationellt oberoende, jordreform och industriell utveckling. Eftersom de koloniala borgarklasserna är sammanknutna med tusen och ett band med de krafter de egentligen borde bekämpa – feodalherrar och utländska makter – kan man inte förvänta sig några större framsteg för dessa länder på kapitalistisk grundval. Denna analys gjorde Trotskij för nästan hundra år sedan. En snabb titt på situationen i u-länderna visar att den till stora delar står sig än.

På grund av de koloniala bourgeoisiernas efterblivenhet menade Trotskij att proletariatet måste spela den ledande rollen i kampen för nationellt oberoende, fördelning av jorden och så vidare. Han menade också att arbetarna inte kunde stanna på halva vägen och överlämna initiativet till borgerligheten utan att de måste permanenta revolutionen, med andra ord göra den socialistisk och sprida den internationellt.

Någon kan på goda grunder invända att de flesta u-länder i dag faktiskt är oberoende stater. Och så är det – på papperet. I verkligheten är det imperialismen som styr och ställer. Där det har skett en ekonomisk utveckling är det i de flesta fallen inte dessa nationer som har utvecklats utan de styrande eliternas privata rikedomar som har växt. Därför förkastar trotskister med bestämdhet de traditionella stalinistiska kommunistpartiernas rent kriminella politik av att underordna arbetarrörelserna i dessa länder den inhemska borgarklassen. Att denna underordning har skett i namn av kamp för ”demokrati”, ”nationellt oberoende” och ”antiimperialism” gör bara hela saken ännu värre. I de f.d. koloniala länderna måste arbetarrörelsen behålla sitt fulla politiska och organisatoriska oberoende och beväpnas med en revolutionär, internationalistisk och socialistisk politik. I dag är det bara trotskismen som kämpar för detta.

I konkreta situationer där nationella bourgeoisier hamnar i konflikt med imperialismen (t. ex. Irak-USA) ger trotskister kritiskt stöd till den aktuella borgarklassen mot den gemensamma fienden, och menar att arbetarrörelsen borde göra likadant. Men vi får inte vika en tum från marxismens metod och politik i detta. Vi får inte ge något som helst ideologiskt stöd till bourgoeisin och den borgerliga staten i ett sådant läge.

Sovjetstaten och stalinismen

En invändning mot den marxistiska synen på staten är Östeuropa och stalinismen. Bakunin hävdade exempelvis redan på 1800-talet:

”Ta den vildaste revolutionär och sätt honom på Rysslands tron eller ge honom den diktatoriska makt som alla revolutionens spolingar drömmer om, och inom loppet av ett år kommer denne revolutionär att vara värre än tsaren själv.” (32)

Är inte detta en lysande förutsägelse av att den marxistiska tesen om proletariatets diktatur oundvikligen måste leda till despotism, en bekräftelse av att stalinismen är den logiska fortsättningen på marxismen?

Men Sovjet och de länder som kopierade dess system, och som hade avskaffat kapitalismen, var dock varken socialistiska eller sunda arbetarstater. Den stalinistiska regimen var tvärtom det största hindret för att dessa samhällen skulle gå över till socialismen. Genom att stalinismen utplånade all oberoende arbetarorganisering och diskrediterade socialismen spelade den en kontrarevolutionär roll. Det våld som Stalin utlöste på 30-talet riktades i första hand mot de som hade genomfört revolutionen, ett våld som var nödvändigt för att återupprätta det gamla sättet att organisera staten på. En flod av blod skiljer stalinismen från genuina revolutionärer. Denna politiska kontrarevolutionen gick dock då inte över till att bli en social sådan, för att återupprätta kapitalismen.

Eftersom arbetarklassen berövades den politiska makten representerade inte stalinismen proletariatets diktatur som politisk form, ty den senare förutsätter arbetarnas egen organisering. Snarare handlade det om en byråkratisk diktatur. En liten klick byråkrater hade privilegierna och makten. Statsegendom blir ”hela folkets egendom” först i den utsträckningen att sociala privilegier och differentieringar försvinner, och därmed behovet av staten. I Sovjet växte sig istället staten allt starkare, diktaturen blev allt brutalare och byråkratins privilegier blev alltmer omfattande. Det stalinistiska statsmaskineriet var mer likt den borgerliga statsformen, där byråkratin, militären och polisen kom att avskilja sig från och resa sig över det övriga samhället.

Trotskij definierade mot denna bakgrund den stalinistiska staten som en degenererad arbetarstat. En exaktare definition vore att staten till sin form blev borgerlig men till sitt klassinnehåll, i sin relation till egendomsförhållandena, fortsatte agera som ett slags arbetarstat, eftersom den fortsatte försvara förstatligad egendom (ett borgerligt statsmaskineri utan borgarklass, en borgerlig arbetarstat). För att ha upprättat en genuin arbetarstat i Sovjet hade det alltså inte krävts en ny social revolution utan en politisk sådan, för att störta det byråkratiska skiktet och krossa det borgerliga, stalinistiska statsmaskineriet.

Existensen av ett borgerligt statsmaskineri som försvarar ”proletära egendomsförhållanden” skulle kunna tyckas ge ett visst stöd åt Kautsky att det skulle kunna gå att ta över det borgerliga statsmaskineriet i arbetarklassens tjänst. Men dels så finns det, som Lenin sa, alltid undantag till alla historiska lagar, och för marxister är det typiska det väsentliga. Dels så agerade knappast stalinismen i arbetarklassens tjänst, utan representerade en partiell kontrarevolution som blockerade revolutionens vidare spridning till andra länder och som förberedde grundvalen för en framtida kapitalistisk restauration genom att krossa all form av oberoende organisering av arbetarklassen.

Den ryska revolutionen

Den ryska revolutionen 1917 var en genuin arbetarrevolution. Den var ingen statskupp, som borgarna påstår, utan hade stöd av majoriteten arbetare, soldater och bönder vilket bl.a. visades av valen till allryska sovjeten (som bolsjevikerna fick majoritet i i samband med maktövertagandet). Ryssland var dock ett underutvecklat land, och hade inte de materiella förutsättningarna för socialism. Socialism kan inte byggas på fattigdom och analfabetism, i sådana fall kommer bara ojämlikheterna tillbaka. Bolsjevikernas strategi var därför från början att sprida revolutionen till de utvecklade kapitalistiska länderna. Bara på det sättet hade socialismen kunnat få en materiell bas.

Kapitalisterna och de gamla godsägarna (”de vita”) organiserade dock en kontrarevolution, vilket ledde till inbördeskrig som rasade i flera år. Där de vita gick fram slaktades revolutionärerna, pogromer organiserades mot judar och järnhård diktatur infördes. De fick stöd av utländska arméer som invaderade Ryssland. Arbetarna kunde bara segra över de vita genom att brutalt slå tillbaka kontrarevolutionen.

Som Victor Serge skriver var det inbördeskriget och de vitas terror som brutaliserade bolsjevikerna, vilka till en början uppvisade en hög grad av mildhet:

”Den segrande revolutionen, inte alls benägen till blodspillan, var faktiskt efterlåten mot sina fiender. Fria mot borgen (som i fallet med generalen Krasnov), samlades de monarkistiska officerarna snabbt i söder, och bildade den första kärnan av Kornilovs, Alexejevs, Krasnovs, Denikins och Wrangels arméer. Den unga Sovjetrepublikens skonsamhet kom att kosta henne floder av blod för åratal framåt…

Den teoretiska slutsats som måste komma från den ryska erfarenheten är att en revolution i sin början varken kan vara barmhärtig eller efterlåten, utan måste vara hård. I ett klasskrig är det nödvändigt att slå till hårt, och vinna avgörande segrar för att inte konstant behöva återerövra ny mark med konstant nya risker och nya offer.” (33)

Sovjetstaten byggde till en början på ett flerpartisystem, där alla partier som inte med våld försökte störta arbetarstaten tilläts propagera för sina åsikter och ställa upp i val. Liknande ”diktatoriska principer” tillämpas under den mest liberala borgerliga demokratin, där alla politiska organisationer som med våld angriper staten, eller uppmanar andra att göra så (vilket kallas ”uppvigling”), klassificeras som ”terroristiska” och förbjuds att verka.

Den regering som bildades i oktober 1917 baserades på två partier – bolsjevikpartiet och vänstersocialistrevolutionärerna. I januari 1918 argumenterade Lenin för sovjetsystemets överlägsenhet eftersom det innebar att ”om de arbetande är missnöjda med sitt parti så kan de välja andra delegater, ge makten åt ett annat parti och byta regering utan någon som helst revolution”.

Men eftersom de flesta partier, även vänstersocialistrevolutionärerna (bl. a. utsatte de Lenin för ett mordförsök), allteftersom tog till vapen mot sovjetstaten, blev de förbjudna. Det var en konsekvens av kriget snarare än sovjetsystemet. Krig innebär per definition ett helt eller delvist upphävande av demokratin, eftersom den ena sidan inte kan tillåta den andra sidan att verka fritt inom dess område. Det av Martov ledda mensjevikpartiet fick dock verka som en legal opposition, eftersom det inte deltog i de vitas kontrarevolution och t.o.m. försvarade sovjetstaten i inbördeskriget, fram till Kronstadtupproret 1921 som det kom att stödja.

Kronstadt

Ett exempel som anarkister och reformister brukar lyfta fram för att visa på leninismens diktatoriska karaktär, och därmed på dess likhet med stalinismen, är undertryckandet av ett uppror i Kronstadt, en flottbas utanför Petersburg, år 1921. Kronstadt avlivade myten om den proletära staten, menade anarkisterna senare (påpekas bör dock att anarkister inte spelade någon roll i dessa händelser). Eller för att låta anarkisten Guérin lägga fram anklagelsepunkten:

”Bolsjevikledarna hade en gång för alla identifierat revolutionen med kommunistpartiet och allt som gick i stäv mot denna myt kunde i deras ögon inte vara annat än ’kontrarevolutionärt’. De såg hela den marxistisk-leninistiska lärobyggnaden repas upp. Kronstadt föreföll dem så mycket mer skrämmande, som de själva regerade i proletariatets namn och plötsligt konfronterades med en oppositionsrörelse av ovedersägligt proletär karaktär. Dessutom hade Lenin nu en gång fått för sig att enda alternativet till hans partidiktatur var tsardömets återinförande. Makthavarna i Kreml resonerade likadant år 1921 som deras efterföljare hösten 1956: Kronstadt var föregångare till Budapest.” (35)

Men Kronstadt-incidenten måste förstås utifrån de förhållanden som rådde i Sovjet i början av 20-talet. Landet hade genomgått först första världskriget och sedan ett inbördeskrig. Svält och misär ledde till ett gryende missnöje, främst bland bönderna. Men alla behoven kunde inte tillfredsställas. Man vara tvungen att ransonera med resurserna. Inte heller anarkisterna skulle likt Jesus ha kunnat skapa mat och dryck ur intet.

Under dessa år slogs Röda armén flera gånger mot kosacker, bönder och även vissa arbetarskikt. Varför lyfter då allt från borgare till reformister och anarkister fram Kronstadt som ett speciellt exempel? Detta beror på den heroiska roll som Kronstadtmatroserna hade spelat under Oktoberrevolutionen, vilka nu alltså bolsjevikerna riktade sina vapen mot. Men mellan Kronstadt 1917 och Kronstadt 1921 var det en stor skillnad. Under inbördeskriget hade Kronstadts avantgarde skickats till fronten. Kvar fanns de med lägst revolutionär medvetenhet.

I en krigssituation kan inte samma spelregler gälla som i fredstid. Upprorsmakarna i Kronstadt deklarerade att de inte längre erkände sovjetmakten och arresterade två sovjetiska kommissarier. Detta var en direkt utmaning av sovjetmakten som statsmakt, vilket underminerade möjligheten till att uppnå en fredlig lösning. Till sitt förfogande hade rebellerna en förstklassig flottbas (som låg bara 25 kilometer från Petersburg), stridsfartyg, tungt artilleri, maskingevär, osv. Skulle inte sovjetmakten ha agerat snabbt låg en dödlig fara i situationen. Eller som Trotskij senare beskrev det:

”Bundna varken av tid eller plats, vill de dilettantiska kritikerna mena att allting skulle ha kunnat slutat till allas belåtenhet om bara revolutionen hade lämnat de upproriska matroserna ifred. Tyvärr, skulle inte den världsomspännande kontrarevolutionen på några villkor ha lämnat dem ifred. Kampens logik skulle i fästningen ha gett en övermakt åt extremisterna, dvs de mest kontrarevolutionära elementen. Försörjningsbehovet skulle ha skapat ett direkt beroende av utländsk bourgeoisie och deras ombud, de vita emigranterna. Alla de nödvändiga förberedelserna för att det skulle gå den vägen hade redan gjorts. Under liknande förhållande skulle, i hopp om ett lyckligt slut, bara människor som de spanska anarkisterna eller POUM-isterna ha väntat passivt. Bolsjevikerna tillhörde lyckligtvis en annan skola. De ansåg det vara deras plikt att släcka elden så fort den hade tänts, för att på så sätt reducera antalet offer till ett minimum.” (36)

Man kan förstås alltid diskutera huruvida Trotskij och bolsjevikerna verkligen hade gjort en korrekt bedömning av situationen i Kronstadt. Om bolsjevikerna hade agerat annorlunda kunde man kanske ha undvikit lidande och blodsutgjutelse. Och så kan man också resonera kring varje slag, må det vara krig eller strejk (i strejkfallet huruvida man verkligen hade behövt spöa upp strejkbrytare).

Efter Kronstadtupproret infördes i praktiken ett enpartisystem, eftersom i princip alla icke-bolsjevikiska partier kom att förbjudas då de stödde upproret. Inom bolsjevikpartiet genomfördes ett fraktionsförbud (dock behölls tendensfriheten). Dessa åtgärder stöddes både av Lenin och Trotskij, där Lenin hävdade att under dessa exceptionella omständigheter skulle ”proletariatets diktatur… inte fungera utom genom kommunistpartiet” och Trotskij att partiet var ”berättigat att hävda sin diktatur även om denna diktatur temporärt kom i konflikt med de övergående stämningarna hos arbetardemokratin”. (37) I efterhand kan man vara efterklok och ifrågasätta om dessa steg var riktiga att ta, eftersom de så starkt avvek från marxismens syn på hur en arbetarstat ska organiseras och samtidigt kom att ge en skjuts till den begynnande byråkratiseringen. De var menade som temporära åtgärder, men permanentades under Stalin. Varken Lenin eller Trotskij var några ofelbara ”revolutionära gudar”.

Här finns ingen perfekt ”mall” hur revolutionärer bör agera i varje situation. Det blir upp till att göra en konkret bedömning.

Men Kronstadtfallet reduceras ytterst till ett par principiella frågeställningar. Ska en revolution ha rätt att försvara sig? Ska den ha rätt att försvara sig även gentemot klassfränder som – kanske i god tro utan att veta att de utnyttjas av reaktionära krafter, kanske i ren desperation – handgripligen attackerar eller hotar revolutionen?

Reformisternas invändningar när det gäller Kronstadt är förstås rent hyckleri. Om man, till skillnad från anarkisterna, accepterar existensen av en stat måste man också acceptera dess rätt att försvara sin ensamrätt att utöva våld inom sitt territorium (vilket är en del i definitionen av en stat). Medan reformister accepterar den borgerliga statens rätt att existera som stat vill de alltså beröva den proletära staten denna rätt. Marxisters inställning är den omvända.

Stalinistisk degenerering

Den ryska revolutionens isolering ledde under 20-talet till en degenerering, med tilltagande byråkratisering. Arbetarna berövades i flera steg den politiska makten till förmån för en privilegierad byråkrati. Detta tog på allvar fart efter Lenins död 1924, med Stalins tillträde till makten.

Stora delar av byråkratin inom statsapparaten rekryterades från den gamla tsaristiska strukturen. För att försvara sina privilegier var denna byråkrati tvungen att slå ner varje form av kritik. Det stora hotet mot deras makt var Rysslands klassmedvetna arbetare och de delar av bolsjevikpartiet som fortfarande höll fast vid oktoberrevolutionens principer. Därför rensades partiet hårdhänt på all opposition i slutet av 20-talet. De följdes upp av den stora terrorn på 30-talet. Större delen av det gamla bolsjevikgardet mördades. Miljontals arbetare och bönder gick samma öde till mötes.

Den byråkratiska urartningen ledde även till en ideologisk urartning, en revision av marxismen. Stalins centrala ”teoretiska” bidrag till marxismen var ju teorin om socialism i ett land, dvs att det vore möjligt med nationellt isolerad socialism. Det låg i den stalinistiska byråkratins intresse att bevara en stabilitet, och då ville den inte veta av någon okontrollerad internationell revolution som skulle kunna ge exempel på hur verklig arbetardemokrati skulle kunna se ut. Det väsentliga för byråkraterna var att befästa sina positioner i sovjetstaten och att uppnå ett jämviktsförhållande, en fredlig samexistens, med imperialismen.

De stalinistiska byråkraterna utgjorde dock ingen egen klass. De hade varken aktier eller obligationer. Byråkratin rekryterades, fylldes ut och förnyades som en administrativ hierarki, oberoende av några särskilda egendomsförhållanden för sin egen del. Den enskilde byråkraten kunde inte till sina arvingar överföra rätten att exploatera statsapparaten. Byråkratin åtnjöt sina privilegier i form av maktmissbruk. Den fortsatte att bevara statsegendomsrätt endast i den utsträckning som den fruktade arbetarklassen. Planekonomin byggde huvudsakligen på arbetarklassen och dess passiva stöd, inte på den stalinistiska byråkratin. Sociologer har t. ex. konstaterat att så sent som i mitten av 80-talet föredrog majoriteten av Polens befolkning planekonomi framför marknadsekonomi.

Den stalinistiska byråkratin, eller åtminstone dess toppskikt, bar i själva verket fröet till en borgerlig kontrarevolution. Trotskij förutsåg redan på 30-talet att en möjlig kapitalistisk restauration i Sovjet skulle finna inget litet antal färdiga tjänare bland de stalinistiska byråkraterna, många av dessa förstås med förhoppningar om att bli kapitalister. En stor del av den nya borgarklassen i dagens Östeuropa är f. d. ”kommunistiska” direktörer och f. d. höga partifunktionärer vilka under stalinismen kunnat roffa åt sig statlig egendom. De är de sanna ”meningsfränderna” till borgarna i väst.

Planekonomin medförde en snabb industrialisering, att arbetslöshet och analfabetism utrotades, och att arbetarklassen troligen fick det bättre än om kapitalismen fått råda. Men för att ha utvecklats vidare hade planekonomin behövt demokrati på samma vis som kroppen behöver syre. Den stalinistiska byråkratin kvävde istället planekonomin till döds. På slutet av 70-talet övergick den stalinistiska byråkratin från att vara ett relativt hinder för produktivkrafternas utveckling till ett absolut sådant. Ekonomin började gå bakåt.

Stalinisterna tappade greppet om samhället och började alltmer gå över till att ivra för kapitalistiska egendomsförhållanden. Många av de gamla byråkraterna utgör idag en viktig del av den uppkommande kapitalistklassen och den nya borgerliga statsapparaten. Idag har kapitalismen restaurerats i de flesta f. d. stalinistiska länder, med katastrofala sociala konsekvenser. Det var arbetarklassens ”svaghet”, uttryckt i avsaknaden av en socialistisk medvetenhet och ett marxistiskt massparti, som möjliggjorde en kapitalistisk kontrarevolution.

Frågan måste ställas huruvida en ny byråkratisk urartning kan utvecklas om arbetarna ånyo tog makten i något land. Detta kan förstås inte uteslutas, men det är mycket som talar emot det. Arbetarklassen är idag mycket starkare i de flesta länder än i Ryssland 1917. Arbetare är mycket mer utbildade och skulle därför ha mycket lättare att styra företagen och statsapparaten. Arbetarklassen har också en helt annan tradition av att hävda sina intressen. En revolution skulle idag dessutom ha små förutsättningar om den inte spreds internationellt, och det skulle vara föga troligt att en diktatorisk stalinistisk regim skulle få en stark attraktionskraft bland världens arbetare efter tidigare erfarenheter av stalinism. Om arbetarna skulle ta makten i något land skulle dock flera motåtgärder behöva vidtas för att förhindra en ny byråkratisering, vilket just principerna bakom den proletära halvstaten bygger på.

Är arbetarstyre möjligt?

Den fråga som stalinismen reser är om arbetarstyre – organiserandet av en egalitär och icke-hierarkisk proletär halvstat och i slutändan ett socialistiskt samhälle – överhuvudtaget är möjligt. Detta är åtminstone den tes som borgarna från början drivit i polemik mot marxismen. Det som gick snett i Sovjet var att man eftersträvade en ouppnålig utopi, och därför blev det hela bara värre än det kunde ha blivit. Visserligen erkänner vissa borgare att det finns primitiva folkgrupper som lever under egalitära förhållanden. Deras tes är här att det handlar om ganska små enheter, som är lätta att organisera och överblicka. I mer moderna sammanhang har vi komplexa organisationer, som är svåra att organisera och överblicka, och som därför måste vara hierarkiskt uppbyggda.

Robert Michels är känd för att ha formulerat denna idé om ”oligarkins järnlag”, fåtalets naturnödvändighet. Han tillämpade denna ”lag” för att analysera byråkratiseringstendensen inom socialdemokratin i början av 1900-talet, men hans analys har senare också använts på stalinismens uppkomst.

Michels utgår från att organisationen är det enda medel som de sämst ställda i samhället har till sitt förfogande när de vill framhäva sina intressen. Genom en obeveklig kraft vrids detta instrument ur deras händer. Detta går till på så sätt att det dels inom organisationen utkristalliseras en ledargrupp som får ett fast grepp över rörelsen, dels att ledarskiktet anpassar sig till och så småningom sammansmälter med den härskande klassens politiska representanter.

Framväxten av en byråkrati beskriver Michels som en orsakskedja. En samordning av en stor organisations verksamhet kräver en omfattande administrativ apparat. Därmed uppkommer ett behov av arbetsfördelning inom organisationen. En effektiv ledning och samordning i en stor organisation kräver delegering av beslut, vilket skapar behovet av heltidsanställda funktionärer, en byråkrati. Delegeringen av besluten till funktionärerna innebär att beslut frånhänds medlemmarna (eller medborgarna i en stats fall). Medlemmarna får då allt svårare att kontrollera de beslut som fattas, och en skillnad i kunskapsnivå mellan medlem och funktionär skapas. Detta förstärker medlemmarnas passivitet, vilket i sin tur förstärker byråkratiseringstendenserna. En kåranda skapas bland funktionärerna. Dessa och ledningen får andra levnadsbetingelser än medlemmarna. I sitt arbete kommer de i nära kontakt med de högre skikten i samhället. Genom platser i parlamentet och andra församlingar uppknyts de valda till staten och borgerligheten, även där i form av höga löner, arvoden och andra privilegier.

Michels teori ger visserligen en tankeställare, men är i grunden överdrivet fatalistisk, ”en järnhård lag”, där argumenten blir av en alltför teknisk karaktär. Som Marx skrev är själva ordet ”järnhård den signatur, på vilken de rättroende känner igen varandra”. Det måste ju finnas djupare förklaringar till byråkratiseringen. Michels utgår här från antagandet om den mänskliga naturen, att alla i grunden är egoister (har vi inte hört det förut?), att det finns en allmängiltig lust att härska och dominera samt att massan definitionsmässigt är passiv (pga undermåliga gener?). Och det biologiska och genetiska arvet går det väl ändå inte att göra någonting åt, eller?

Enligt marxismen är den ”mänskliga naturen” socialt betingad. Huruvida det egoistiska eller altruistiska draget hos människan dominerat har skiftat skarpt mellan olika samhällen, olika grupper i samhället och olika historiska epoker. En sak är dock ganska säker, det är att under kapitalismen får människans egoistiska drag överhanden. Det vore ren etnocentrism att använda det samhälle vi själva lever i som en allmängiltig tidlös måttstock. Utan en koppling till de konkreta socioekonomiska förhållandena riskerar varje organisationsspecifik förklaring att mynna ut antingen i idealism eller, som i Michels fall, rentav i biologism.

En mer sofistikerad form av borgerlig politisk teori erkänner denna ”oligarkins järnlag”, men menar att den behöver motverkas på olika sätt, en motverkan som bara är möjlig på kapitalistisk grund. Under kapitalismen saknar nämligen elitgrupper den grad av sammanhållning som krävs för att bli dominerande eller styrande klasser. Detta eftersom kapitalismen bygger på konkurrens och maktdelning. Visserligen får man samtidigt en stor ojämlikhet, men det är priset man måste betala för ”den västerländska friheten”. Det som gick snett i Sovjet var just att man inte tillämpade maktdelnings- och konkurrensprincipen, utan försökte centralisera makten till sovjeterna i hopp om att massan skulle kunna utöva den, vilket bara innebar att man fick ett totalitärt styre.

Det är här intressant hur borgare och anarkister förenas i sin analys. Båda utgår ifrån att stora komplexa organisationer eller samhällen inte kan organiseras på ett demokratiskt och jämlikt sätt. Det blir alltid en eller flera eliter som kommer inneha den huvudsakliga makten. Där de skiljer sig är de praktiska konsekvenserna av denna analys. Borgarna menar att eliternas makt är oundviklig. Viss form av demokrati är möjlig, men den kommer inte kunna utsträckas till alla samhällsområden. Anarkisterna däremot drar en rent utopisk slutsats. Vi måste tillbaka till det decentraliserade och lokalt organiserade samhället. I parentes sagt är det symptomatiskt att Robert Michels började som syndikalist, som en radikal kritiker av byråkratiseringen i socialdemokratin, och slutade med att stödja fascismen i Italien.

Till skillnad från borgare och anarkister börjar marxister med den materiella basen, och utgår från att den inte är för en gång given utan tvärtom hela tiden förändras genom historiens gång. Det är sant att komplexa organisationer utvecklades av klassamhället, och ytterligare genom kapitalismen. Produktivkrafternas låga utvecklingsnivå tillät inte en egalitär form av central förvaltning inbegripet miljoner på 1000-talet eller ens på 1700-talet. Men det är just produktivkrafternas utveckling sedan dess som möjliggör en sådan form. I Staten och revolutionen beskriver Lenin denna marxistiska tes:

”[K]apitalismens utveckling skapar… förutsättningarna för att verkligen ’alla’ skall kunna delta i styrelsen av staten. Till dessa förutsättningar hör den allmänna läs- och skrivkunnigheten, som redan genomförts i flera högt utvecklade kapitalistiska länder, vidare ’utbildning och disciplinering’ av miljoner arbetare…” (39)

Och dessutom att:

”Den kapitalistiska kulturen har skapat storproduktion, fabriker, järnvägar, post, telefon osv, och på denna grundval har det stora flertalet av den gamla ’statsmaktens’ funktioner till den grad förenklats och kan reduceras till så ytterligt enkla operationer – registrering, bokföring, kontroll – att alla dessa funktioner lätt kan utövas av alla skriv- och läskunniga personer, att dessa funktioner lätt kan utföras för en vanlig ’arbetarlön’, att man kan (och bör) beröva dessa funktioner varje skugga av privilegium eller ’överhet’.” (40)

En viktig faktor till att den atenska staten kunde vara så pass demokratisk för slavägarna var att de pga slaveriet och patriarkatet hade ganska mycket fritid, en fritid som då var ouppnåelig för alla, pga produktivkrafternas primitiva nivå. Men i och med den tekniska utvecklingen de senaste 200 åren möjliggörs omfattande arbetstidsförkortningar. Sex- och till och med fyratimmars arbetsdag är inte en omöjlighet, det är inte ens uteslutet att sådana reformer kan genomdrivas under kapitalismen. Idag är analfabetismen i stort sett utrotad i de avancerade kapitalistiska länderna, majoriteten har gymnasieutbildning. Och det är inte en ekonomisk omöjlighet att alla också skulle kunna skaffa sig en universitetsutbildning, eller ens att alla skulle kunna doktorera. Visserligen kommer det inte att gå att organisera folkförsamlingar där sex miljarder människor möts, diskuterar och röstar rent fysiskt, men internet möjliggör faktiskt organiserandet av sådana folkförsamlingar på virtuell basis.

Den statslösa kommunismen

Eftersom kapitalismen har uppnått en global arbetsdelning kan det socialistiska systemet först ta form då de kapitalistiska tendenserna slagits ut globalt. Socialismen förutsätter att arbetarklassen har segrat över borgarklassen i internationell skala. Socialismen är det system där staten som våldsapparat, och därmed behovet av att använda våld mot olika samhällsgrupper, kan börja dö ut.

Socialismen kan dock inte omedelbart upphäva alla ojämlikheter och stratifieringar, och så länge sådana finns kvar kommer behovet av en stat att finnas kvar som kan reglera de motsättningar som uppkommer ur dessa ojämlikheter. Samtidigt är socialismen bara ett övergångssamhälle. Så länge det finns social uppskiktning har socialismen inte gjort sig av med alla rester från kapitalismen och klassamhället. Men så länge de sociala ojämlikheterna kommer att minska och inte öka kommer omvandlingen till det kommunistiska samhället inte att stanna upp.

Under den socialistiska fasen kommer produktivkrafterna att behöva utvecklas för att tillfredsställa de behov kapitalismen inte kunnat stilla. Först när alla de mänskliga materiella behoven kan tillfredsställas kan socialismen övergå i en kommunistisk fas, där staten också dör bort fullständigt. Först då kan samhället helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och fungera efter devisen: ”av var och en efter hennes förmåga, åt var och en efter hennes behov”.

Kommunismen är ett stadium där människors kreativitet och ideella verksamhet kan frigöras från det ekonomiska nödtvånget. Människan kan då ägna sig åt annat än att jaga efter materiell tillfredsställelse och istället expandera på det ideella och sociala planet, att ägna sig åt det som gör henne till människa. Först då kan man säga att människans ”förhistoria” tagit slut och att hennes ”verkliga historia” har börjat.

Låt oss höra några invändningar mot den statslösa kommunismen:

Kommer det inte fortsätta att finnas ett behov av en stat som bekämpar kriminalitet och organiserad brottslighet? Det kommer ju alltid finnas galningar.

På detta ger Lenin ett mycket bra svar:

”Vi är inte utopister och förnekar inte alls möjligheten och oundvikligheten av excesser från enskilda personers sida lika litet som nödvändigheten att undertrycka sådana excesser. Men för det första fordrar inte detta ett speciellt undertrycksmaskineri, en speciell undertrycksapparat; det kommer att utföras av själva det beväpnade folket lika enkelt och lätt som en skara civiliserade människor även inom det nuvarande samhället skiljer två slagskämpar åt eller förhindrar övervåld mot en kvinna. Och för det andra vet vi att den sociala grundorsaken till excesser, till brott mot reglerna för samlivet, är massornas exploatering, deras nöd och elände. I och med att denna grundorsak avlägsnas börjar excesserna oundvikligen att ’dö bort’. Vi vet inte hur hastigt och i vilken följd, men vi vet att de kommer att dö bort. I och med deras bortdöende kommer även staten att dö bort.” (41)

Kriminalitet har ett klart samband med kapitalismen. Ju större sociala klyftor desto högre kriminalitet, i synnerhet bland de undre samhällsskikten. Lagstiftningen är också så anpassad att den slår hårdare mot arbetarklass, invandrare och fattiga, medan exempelvis s. k. ekonomisk brottslighet sällan bestraffas. Frågan om brott och straff är en klassfråga. Därför måste marxister gå emot krav på skärpt bestraffning och fler poliser, krav som reses från högerhåll. Istället för fler fängelser och poliser krävs social upprustning och ökade satsningar på vård och rehabilitering. På sikt behöver vård helt ersätta bestraffning, men detta är ouppnåeligt under klassamhället.

Men hur skulle människans alla materiella behov kunna tillfredsställas, när dessa behov i själva verket är obegränsade? Brukar inte människor utveckla nya materiella behov när tidigare behov har tillfredsställts? Och när behoven är omättliga måste det då inte finnas en stat som förhindrar ett krig mellan alla mot alla?

Sådana är dock människans egenskaper bara under kapitalismen. Det kapitalistiska systemet försöker hela tiden, framför allt genom reklamen, skapa behov av sådant som människor egentligen inte behöver så att fler värdelösa varor kan säljas, samtidigt som andra mer grundläggande behov inte tillfredsställs om de inte ger någon vinst. Förutom de mer grundläggande behoven av mat, bostad, kläder etc är människans behov historiskt uppkomna, de frambringas av den sociala omgivningen. Under kommunismen kommer människan på ett radikalt sätt kunna ändra sin mentalitet och frigöra sig från ruset av att ständigt omge sig med värdelösa prylar. Andra värden blir viktigare. Den enorma utvecklingsnivån hos produktivkrafterna kommer mer än väl att tillfredsställa de materiella behoven. Att staten har uppkommit för att förhindra ett krig mellan alla mot alla är en borgerlig myt som går tillbaka till Hobbes. Hur ska man då förklara existensen av de extremt fredliga jakt- och samlarfolken som inte har någon stat som reglerar deras beteende?

Men om människor får sina behov tillfredsställda vad de än gör, varför ska de då behöva arbeta? Och om ingen arbetar vem ska då producera?

Återigen utgår denna invändning från hur förhållandena är under kapitalismen. Under kapitalismen är arbetaren en robot, en kugge i maskineriet som inte har något inflytande över det han/hon sysslar med. Det är kapitalisten som äger företaget och som bestämmer. Kapitalismen förvandlar arbetet till någonting meningslöst för den enskilde individen, ett nödvändigt ont. Under kommunismen kan själva arbetet bli en oundgänglig del av människans behov att förverkliga sig själv, inte minst genom att upphäva arbetsdelningen mellan tänkandet och praktiken. Genom teknikens utveckling kan arbetstiden sänkas och de flesta enformiga sysslor ersättas av maskiner. De mer ”tråkiga” arbetsuppgifterna kommer dessutom vara lättare att bära om alla är med och delar på dem solidariskt. Ingen ”piska”, och därmed ingen våldsmakt, kommer därmed behövas längre för att få människor att arbeta.

Men kommer det inte alltid att vara några som kommer vilja ha det bättre än andra, människan är ju trots allt i grunden egoistisk? Och har det inte alltid funnits människor som eftersträvat makt över andra oavsett om detta gett några ekonomiska fördelar eller inte?

Det bör här betonas att detta slags samhälle, kommunismen, inte kan införas omedelbart. För att kommunismen ska bli genomförbar krävs att en annan slags människa föds till världen (under den socialistiska fasen). Om människans alla materiella behov kan tillfredsställas försvinner så småningom behovet av kontroll över de ekonomiska resurserna. Om alla blir jämlika försvinner också möjligheterna att förtrycka andra människor. Detta betyder inte att motsättningar försvinner, bara att de lyfts bort från det ekonomiska planet. Motsättningar människor emellan kommer inte längre kombineras med utsugning och förtryck. De kommer istället att gälla de ideella och kunskapsteoretiska områdena.

Under kommunismen kommer också privategendomen, möjligtvis med undantag av personliga tillhörigheter, att tyna bort. Och varför skulle människor vilja äga och monopolisera någonting i ett samhälle som producerar i överflöd? Och med egendomen försvinner behovet av en våldsmakt som försvarar denna egendom mot de som inte har.

Litteraturförteckning

A Dictionary of Marxist Thought, 1991. Second edition. Blackwell, Oxford.
Bakunin, M., 1980: Centralism eller självförvaltning? Stockholm.
Crompton, R., 1993: Class and Stratification. Polity Press, Cambridge.
Grundsatser, 1994. Socialistiska Partiet, Stockholm.
Guérin, D., 1978: Anarkismen: Från lära till handling, Federativs, Stockholm.
Harman, C., 1999: A Peoples History of the World. Bookmarks, London och New York.
Lenin, V.I., 1974: ”Staten och revolutionen” i Lenin: Valda verk i tre band, band 2. Arbetarkultur, Stockholm.
Lenin, V.I., 1975: ”Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky” i Lenin, Valda Verk i tre band, band 3. Arbetarkultur, Stockholm.
Luxemburg, R., 1988: Den ryska revolutionen. Federativs Förlag, Stockholm.
Marx, K., 1978: Pariskommunen. Arbetarkultur, Stockholm.
Marx, K., 1982: ”Kritik av Gothaprogrammet” i I programfrågor. Proletärkultur, Göteborg.
Miliband, R., 1970: Statsmakten i det kapitalistiska samhället, Rabén & Sjögren, Halmstad.
Serge, V., 1979: What Everyone Should Know About State Repression. New Park Publications, London.
Trotsky, L., 1973: Trotsky on Britain. New York.
Trotsky, L., 1986: ”Hue and Cry Over Kronstadt” i Kronstadt – By V.I. Lenin & Leon Trotsky. Second edition. Pathfinder Press, New York.

Noter

1. Miliband, 1970: s. 11-12.
2. Cit. i Harman, 1999: s. 294. Min övers.
3. Citatet återfinns i Crompton, 1993: s. 188.
4. Marx, 1982: s 72.
5. Cit. i Lenin, 1974: s 268-269.
6. Cit. i Anders Hagström, Spanska inbördeskriget 1936-39, Arbetarmakt 1996, s 36.
7. Lenin, 1974: s 295.
8. Marx, 1978: s 67-69.
9. Marx, 1978: s 63-64.
10. Socialistisk Debatt nr 5-6 1992, s 31-34
11. Norrskensflamman 26/96.
12. Militant International Review, nr 33, s 9. Min övers.
13. Militant International Review, nr 22, s 28. Min övers.
14. Militant International Review, nr 33, s 10. Min övers.
15. Offensiv, nr 282, 1998 s 6.
16. Grundsatser, 1994: s 34.
17. Internationalen 13/99.
18. Guérin, 1978, s. 17.
19. Utlagd på www.kpmlr.o.se.
20. Socialistisk Debatt 3/94: s 38-40.
21. Socialistisk Debatt 4/94: s 38-40.
22. Grundsatser, 1994: s 5.
23. Grundsatser, 1994: s 36-38.
24. Offensiv, 1998.
25. Trotsky, 1973: s 103. Min övers.
26. Lenin, 1975: s 16-17.
27. Lenin, 1975: s 16-17.
28. Luxemburg, 1988: s 52.
29. Lenin, 1974: s 248.
30. Militant International Review, nr 33, s 11. Min övers.
31. Lenin, 1975: s 14-15.
32. Bakunin, 1980, s. 27f.
33. Serge, 1979: s 61. Min övers.
34. Cit. i A Dictionary of Marxist Thought, 1991: s 409. Min övers.
35. Guérin, 1978, s. 100.
36. Trotsky, 1986: s 92. Min övers.
37. Cit. i A Dictionary of Marxist Thought, 1991: s 409-410. Min övers.
38. Marx, 1982: s 77.
39. Lenin, 1974: s 296.
40. Lenin, 1974: s 255.
41. Lenin, 1974: s 289.