Vad kan man som socialist uträtta i parlamentet? Utifrån egna erfarenheter från en riksdagsperiod förmedlar Raul Blücher lärdomar.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 8, våren 2000.
Åren 1979-82 var jag riksdagsledamot för vpk i Värmlands län. En av ”de 349 som utgjorde det högsta beslutande organet inom den svenska demokratin” enligt läroboken. Efter de tre åren avböjde jag ny nominering. Dels är alltså min erfarenhet av parlamentariskt arbete ringa, dels ligger denna erfarenhet 15-18 år tillbaka i tiden. Det gör att det är svårt att berätta annat än svepande och med distans. Lärdomarna av de tre åren ligger framförallt på ett principiellt plan. Dessutom har jag själv utvecklats politiskt i trotskistisk riktning sedan dess och min hållning till min ”parlamentariska erfarenhet” färgas givetvis av det på ett avgörande sätt.
Jag lämnade vänsterpartiet 1985 och blev 1991 medlem i SP. Under 1994 följde jag Mot Strömmen-tendensens väg ur SP till FRKI och Arbetarmakt.
Visst kändes det lite märkvärdigt de första dagarna i dåvarande riksdagshuset vid Sergels torg, det finns ingen anledning att förneka den fåfängan. Men det där med makt hade redan från början sina givna gränser. Valet 1979 hade gett borgerlig majoritet och vpk hade då bara 20 mandat. Under vart och ett av de tre åren skrev vi motioner, som vi sedan talade för i debatterna och yrkade bifall till under voteringarna. Vpk: förslag ställdes först mot s-förslagen i en kontrapropositionsvotering. Därefter röstade vpk-gruppen i regel för s-förslagen i huvudvoteringarna.
Mycket arbete lades ner på motionerna. Jag hade hand om utbildningsutskottets frågor, alla frågor som särskilt berörde Värmland samt Palestina. Många långa telefonsamtal med kunniga personer inom partiet runtom i landet, många långa sammanträden, mycket läsning av betänkanden och utredningar. Jag lärde mig mycket då men en stor del av de kunskaperna har sedan dess blivit inaktuella. Med tiden blev det alltmer enformigt och rutinpräglat.
Maktens begränsning hade inte bara med styrkeförhållandet i riksdagen att göra. Riksdagen är i sig maktlös i förhållande till de verkliga makthavarna i finansvärlden. Det märktes tydligt under 70-talets industrikris. Arbetslösheten ökade och drabbade främst de gamla bruksorterna, bl a i Värmland. Kraven från de båda arbetarpartierna gick mestadels ut på att staten skulle ”skapa” ersättningsjobb på de drabbade orterna. Mer radikalt än så var inte vpk.
Jag började mitt politiska arbete inom vpk som vanlig gräsrot. Ledde ett flertal studiecirklar kring partiets material med orientering om marxism och om partiets historia. Det gick snart upp för mig att jag borde läsa på en hel del själv för att ha något att lära ut, framförallt om marxismen som vetenskap. Därför sträckläste jag under den tiden Kapitalet, första boken, något som dåvarande partiordförande Lars Werner brukade skryta offentligt med att han aldrig hade läst.
Jag kom att läsa Kapitalet en gång till under de tre riksdagsårens tågresor mellan Karlstad och Stockholm. Då läste jag den parallellt med Mats Dalkvists studiehandledning. Nu i efterhand tror jag att den läsfrukten lade grunden för en växande skepsis mot vänsterpartiet. Givetvis inte med en gång, i så fall hade jag ju hoppat av redan då. Men jag funderade ofta under riksdagsgruppens diskussioner om den aktuella ekonomiska politiken inför avlämnandet av den årliga ekonomiskpolitiska partimotionen. Funderade utan att våga ge mig in i någon principiell diskussion, nybörjare som jag var. Minns bara att jag aldrig kunde upptäcka några försök att sätta in den aktuella frågan i ett marxistiskt perspektiv. Minns också att jag inför mig själv såg mig i första hand som marxist, i andra hand som vänsterpartist.
Nu måste jag till min egen nackdel erkänna att jag aldrig under de åren jag fortsatte vara vänsterpartist själv tog upp eller engagerade mig i en debatt om partiets idémässiga grunder. Jag var inte mogen för det då. Som lojal partiarbetare skötte jag de uppgifter jag förelagts av riksdagsgruppen och partidistriktet i Värmland.
Men det blev en markant skillnad mellan att arbeta på basplanet innan jag fick min ”upphöjda” position och att sitta i riksdagen. När jag förut hade lett studiecirklar, deltagit i lokala partimöten, spritt flygblad, affischerat och demonstrerat hade jag huvudsakligen arbetat tillsammans med kamrater på ett jämlikt plan, flertalet var industriarbetare, arbetslösa, studerande ungdomar. Det vi gjorde tillsammans var utomparlamentariskt arbete, olika aktioner, internationellt solidaritetsarbete inte minst.
Under riksdagsåren mötte jag efterhand en annan bild av partiet. Rapporterna från delegationsresorna till ”broderpartierna” i de så kallade socialistiska staterna, alltid framförda enligt formulär 1A. Frågorna som aldrig ställdes. Skillnaden mellan vad som kunde sägas i dessa högre partikretsar och vad som aldrig fick sägas utåt. Flatheten mot socialdemokratin. Vid ett tillfälle gick socialdemokraterna via sin press ut i ett generalangrepp mot vpk för överbudspolitik. I dessa överbud ingick också vpk:s dittills årligen upprepade motionsförslag om socialisering av banker och nyckelindustrier – socialdemokraterna hade räknat ut vad det skulle kosta staten att lösa in alla dessa företag.
Frånsett avsaknaden av revolutionär ansats bakom dessa socialiseringskrav belyser ju debatten ändå ihåligheten i en socialisering som skulle innebära köp till marknadspris av de objekt som skulle bli ”hela folkets egendom”. Men frånsett den delen av vpk:s ”överbud” belyser debatten också den borgerliga demokratins svaghet. I princip råder frihet att bilda politiska partier och frihet för partierna att gå ut med vilka krav som helst. Men parlamentarismen innebär i själva verket anpassning till statens budgetramar. En stark opinion i landet kan rasa hur mycket den orkar mot uppenbara brister i samhället – inom vård, skola osv. Men företrädarna för en sådan opinion kan inte uträtta mycket i riksdagen. Där gäller budgetramarna. Alla vet att det är de verkliga makthavarna, kapitalet, som avgränsar de ramarna.
Nåväl, vpk gick omedelbart till reträtt inför s-anfallet i början av 1980-talet. Hädanefter skulle alla förslag i motionerna som medförde ökad utgift i förhållande till den budget regeringen lagt fram balanseras av ett lika stort förslag om minskning av statens utgifter. Praktiskt, förstås. Men vpk blev aldrig ett parti som vågade utmana den ekonomiska, reella makten. Inte ens utanför parlamentet. Det märks ingen skillnad heller än i dag när det gäller fackligt arbete. Vänsterpartistiska fackordföranden är inte ett uns mer militanta än socialdemokratiska.
Socialism är nu en sak, socialisering genom att den borgerliga staten tar över privata storföretag och banker en helt annan. Socialiseringskravet är nu på väg ut ur det socialdemokratiska partiprogrammet. Där har det funnits sedan starten för mer än 100 år sedan. Med just denna borgerligt begränsade innebörd. Visserligen skulle det ju kosta en hel del att socialisera på det sättet. Men partiprogram är ett och parlamentarisk praxis något helt annat. Det lär väl inte dröja värst länge förrän även vänsterpartiet slopar sitt socialiseringskrav i partiprogrammet. Ingen förlust i så fall, v är ju inget revolutionärt parti. Var det inte heller innan k:et togs bort i partinamnet.
K:et stod ju dessutom för den ”kommunism” som nu dödförklarats. Murens fall kom det gamla partiet till skänks om inte från ovan så från öster.
En annan fråga är ju hur gammalt det där partiet egentligen är. Under mina elva år som vpk:are bröt sig en minoritet ut och blev apk, numera skp. Så länge de broderliga och systerliga förbindelserna med de degenererade arbetarstaternas statsbärande partier var aktuella tävlade vpk och apk om status som ”det rätta” kommunistpartiet i Sverige. Om vpk hade rätt 1977 enligt majoritetsprincipen så hade dess föregångare enligt samma princip fel 1929, när det parti dagens vänsterparti räknar sina anor från gick Stalins väg.
En akademisk fråga för historiker kanske. Vänsterpartiet har inte längre några stats- och partichefer att omfamna. Dagens skp skickade tidigare i år broderliga hälsningar till Serbiens socialistiska parti, ”kamrat” Milosevics parti.
Själv slapp jag företräda vpk inför statsbärande partier. Det fick räcka med två partikongresser i Oslo, en hos Sosialistisk venstreparti, en hos Norges kommunistiske parti. På det senare vimlade det dock av höga potentater österifrån.
Summan av mitt liv som riksdagsledamot är ringa. Jag minns det utan saknad.