FRKI:s femte kongress i juli 2000 diskuterade innebörden och betydelsen av återgången till kapitalism i Östeuropa och före detta Sovjetunionen efter stalinismens sammanbrott under perioden 1989-1991. Efter en hård debatt drog en klar majoritet av delegaterna slutsatsen att element av FRKI:s tidigare analys hade visat sig vara ”radikalt felaktig och missledande”. Speciellt avvisade kongressen den teori som framförts av FRKI om ”den döende arbetarstaten” – en term vi använde för att beskriva en stat i vilken kapitalismen ännu inte helt och fullt hade återupprättats som samhällssystem, men i vilken en kontrarevolutionär regering aktivt försökte återupprätta kapitalismen.
Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 8, våren 2000.
Vi återger här resolutionen från den femte kongressen. Den har kompletterats med förklarande material av Richard Brenner.Teorin om den döende arbetarstaten innehåller flera inkonsekvenser och misstag. De bör korrigeras nu. Istället för termen döende arbetarstat bör vi istället använda uttrycket: borgerlig restaurationsstat.
Denna förändring bevarar de insikter om den kapitalistiska restaurationens ekonomiska process som FRKI gjort och som finns återgivna i Trotskyist International under de senaste tio åren. Men förändringen avvisar: 1. idén att statsapparaten trots de kapitalistiska restaurationsregeringarna har en proletär klasskaraktär i länder där kapitalistiska egendomsförhållanden inte har återupprättats på ett framgångsrikt sätt; 2. den odialektiska uppfattningen att en stats klasskaraktär definieras av de egendomsförhållanden som gäller inom dess jurisdiktion snarare än av de klassintressen och egendomsförhållanden den främjar och försvarar; 3. hela kategorin ”döende arbetarstat”; 4. föreställningen att det kan finnas en proletär institution – den döende arbetarstaten – som marxister inte är förpliktade att försvara i krigstider (som det förklaras i fjärde kongressens resolution om restaurationsprocessen.
Detta innebär att tidigare stalinistiska länder, i vilka ekonomin ännu inte fungerar längs helt kapitalistiska linjer, nödvändigtvis inte är arbetarstater av något som helst slag. Den avgörande bestämningen är inte de dominerande egendomsförhållandena, utan den klass och det ekonomiska system som statsmakten främjar och försvarar.
Det är absolut nödvändigt att förstå att statens klasskaraktär i övergångsperioder – tider av revolution och kontrarevolution – kan befinna sig i skarp motsättning till klasskaraktären hos det ekonomiska system som är i funktion inom dess gränser.
År 1917, när arbetarråden (sovjeterna) tog makten i Ryssland efter att ha utplånat den kapitalistiska staten, avskaffades inte kapitalismen – den generaliserade produktionen av varor och värdelagens dominans – omedelbart. Staten hade dock förändrats från en stat som försvarade kapitalismen till en stat som inledde det systematiska avskaffandet av de dominerande borgerliga egendomsförhållandena på dess territorium.
På samma sätt – fast tvärtom – fullbordade inte Jeltsins övertagande av makten i Ryssland 1991 och kommunistpartiets avskaffande omedelbart kapitalismens återupprättande. Det var dock ett avgörande steg mot det slutliga avskaffandet av de sönderfallande postkapitalistiska egendomsförhållandena, vilka redan försvagats av årtiondens stalinism.
Staten är ett verktyg för klasskamp – den representerar makten hos grundläggande samhällsgrupper. Dess väsentliga karaktär kan inte förstås om vi enbart ser den som en passiv återspegling av opersonliga ekonomiska krafter. Vi måste istället söka efter dess klasspolitiska essens – den klass och det samhällssystem som den aktivt kämpar för.
Vi avvisar därför idén att stater som Ryssland, där övergången till en helt fungerande kapitalistisk ekonomi är ofullständig, därför på något sätt måste vara ”arbetarstater”. De enda arbetarstaterna idag – båda degenererade – är Kuba och Nordkorea. Om och när det kan visas att regeringen och avgörande krafter inom den byråkratisk-militära apparaten i dessa stater främjar fullskalig kapitalistisk restauration snarare än begränsade marknadsreformer bör vi då definiera dem som kapitalistiska stater.
Ryssland, Ukraina, Vietnam, Rumänien, Bulgarien och alla stater med regeringar som helt och fullt siktar på att återupprätta kapitalismen är borgerliga stater.
När ägde förändringen rum?
Trots teorin om den döende arbetarstaten, har FRKI redan identifierat när regeringarna i Östeuropa övergick från att motsätta sig kapitalismen till att främja den. Vi hänvisade till en övergång från byråkratiska arbetarregeringar till borgerliga restaurationsregeringar. I vart och ett av fallen följde de vägen med att ta bort partiets konstitutionellt garanterade ledande roll och nomenklaturasystemet.
Samtidigt sade vi att detta var en förändring av regeringens klasskaraktär. Vi kan nu tillämpa denna periodisering av regeringsbyte för att förstå när den kapitalistiska staten återupprättades.
Återupprättandet av den kapitalistiska staten i Ryssland ägde rum när Jeltsin upprättade sin regering 1991 och avskaffade Sovjetunionens kommunistiska parti. Återupprättandet av den kapitalistiska staten i Östtyskland ägde inte rum, som FRKI har sagt, vid tiden för valutaunionen i juli 1990, utan i och med valet av Lothar de Mazieres restaurationistiska CDU-regering i mars 1990.
Den punkt vid vilken den kapitalistiska staten återupprättades var i många fall uppenbar: Ryssland, Tyskland, Tjeckien. Ändå misslyckades vi med att registrera dess betydelse. Vi observerade och noterade att regeringen hade bytts ut – vi sade att byråkratiska arbetarregeringar hade blivit borgerliga restaurationsregeringar. Men innan vi sade att statens klasskaraktär hade förändrats, väntade vi och letade efter tecken på att kapitalismen som samhällssystem verkligen hade återupprättats.
Detta blandade ihop staten med överbyggnaden, basen med överbyggnaden, politiken med ekonomin.
Vi var då angelägna om att bevara distinktionen mellan regeringens karaktär och det bredare statsbegreppet som helhet. Distinktionen mellan regering och stat kan och måste sannerligen behållas. En borgerlig restaurationsregerings övertagande av makten i en arbetarstat behöver teoretiskt sett inte vara detsamma och äga rum i samma ögonblick som den kapitalistiska statens återupprättande.
Inte desto mindre har det ägt rum samtidigt i varje hittillsvarande social kontrarevolution. Det beror på att regeringen snabbt skulle störtas om den inte kunde förlita sig på och använda armén, polisen, domarna, säkerhetsstyrkorna etc.
Där element inom statsapparaten fortsätter att motsätta sig och hindra regeringens restaurationsprogram, innebär det att element av dubbelmakt dröjer kvar, men inte att staten i dess helhet kan definieras som proletär.
Vår förklaring av hur kapitalismens störtande genomfördes efter andra världskriget i Östeuropa, Kina och Kuba förblir riktig. Men vår periodisering av den exakta punkten när dessa stater blev degenererade arbetarstater måste ändras. Vi säger exempelvis att de blev arbetarstater när proletära egendomsförhållanden (centralplanering, statligt ägande av produktionsmedlen, statsmonopol på utrikeshandeln) infördes. Istället måste vi erkänna dem som arbetarstater från den punkt vid vilken regeringarna och staterna avgjort började röra sig mot kapitalet och kapitalismen och skapa byråkratiska planekonomier enligt Stalins modell, dvs 1948-49.
Den döende arbetarstaten definieras av FRKI:s fjärde kongress som en degenererad arbetarstat i vilken regeringen aktivt försöker att nedmontera de proletära egendomsförhållandena. Men detta är inte alls en definition av en arbetarstat – i detta är begreppen stat och ekonomi hopplöst ihopblandade.
Det är en i vida kretsar inom FRKI omfattad uppfattning att en stats klasskaraktär bestäms av de egendomsförhållanden på vilka den vilar. Detta innebär att om proletära egendomsförhållanden dominerar över kapitalistiska förhållanden inom en given stats territorium, då måste den vara en arbetarstat.
I de flesta situationer, under normala förhållanden, är detta fallet. Men vid de viktigaste tidpunkterna, vid tidpunkten för revolution och kontrarevolution, är det radikalt felaktigt och missledande. En sådan förklaring kan inte redogöra för det faktum att i en social revolution eller kontrarevolution, måste staten vid en viss tidpunkt befinna sig i motsättning till samhällets ekonomiska grund.
Om Leo Trotskij någonsin skrev att statens klasskaraktär bestämdes av de egendomsförhållanden på vilka den vilar, skulle vi tvingas avvisa hans uppfattning som ensidig och därför felaktig. Men han skrev aldrig något sådant.
I sin artikel ”Inte en arbetarstat och inte en borgerlig stat?” från 1937 (Writings 1937-38), förklarade Trotskij att en stat kunde behålla sin proletära karaktär även om arbetardemokratin hade störtats av en byråkratisk diktatur. I en inflytelserik passage skrev han:
Statens klasskaraktär är följaktligen inte bestämd av dess politiska form utan av dess sociala innehåll, dvs av karaktären hos de egendomsformer och produktionsförhållanden som den givna staten övervakar och försvarar.
Övervakar och försvarar är ett långt mer dynamiskt begrepp än det statiska, passiva ”vilar på”, och av goda skäl. Nyckeln är statens förhållande till ekonomin. Den ryska staten idag övervakar och försvarar de spirande kapitalistiska egendomsförhållandena i Ryssland – sedan 1991 främjar den aktivt världsbourgeoisiens klassintressen och egendom där.
Jeltsin gick långt men fullföljde inte arbetet med att återupprätta kapitalismen. Detta innebär att staten och ekonomins huvuddel kan ha olika klasskaraktär. Kan det verkligen vara så? Naturligtvis. Trotskij förklarar det så här:
Men känner inte historien till fall av klasskonflikter mellan ekonomin och staten? Det gör den! Efter att ’tredje ståndet’ grep makten [under franska revolutionen], förblev samhället under en period av flera år fortfarande feodalt. Under de första månaderna av sovjetstyre härskade proletariatet på grundval av en borgerlig ekonomi. Inom jordbrukets område fungerade proletariatets diktatur under ett antal år på grundval av en småborgerlig ekonomi (i betydande utsträckning gör den det även nu).
Det där låter ju bra i förhållande till en revolutionär regering som försöker ta itu med kapitalismen. Men hur är det under restaurationsprocessen? Trotskij går genast vidare med att förutse problemet:
Om en borgerlig kontrarevolution segrar i Sovjetunionen, skulle den nya regeringen under en längre period tvingas basera sig på den förstatligade ekonomin. Men vad innebär en sådan temporär konflikt mellan ekonomin och staten? Den innebär revolution eller kontrarevolution. En klass seger över en annan klass betecknar att den kommer att rekonstruera ekonomin i enlighet med segrarnas intressen.
Det finns flera saker att säga om denna passage. Trotskij förutspår att restaurationsregeringen inte skulle kunna avskaffa den proletära egendomen med detsamma, men det betyder inte att staten kommer att förbli proletär. Kontrarevolutionen, ”en klass seger över en annan”, innebär inte att ekonomin redan har rekonstruerats som kapitalistisk (hur skulle den kunna det?). Det skulle innebära att ”den kommer att rekonstruera ekonomin” på detta sätt. Notera också att hos Trotskij beskrivs existensen av en ny borgerlig regering som samexisterar med (”baseras på”) den proletära ekonomin som en ”konflikt mellan ekonomin och staten”.
I det förflutna, när vi konfronterades med en version av detta argument (framför allt i Leninist-trotskistiska tendensens kritik av FRKI:s teori i deras tidskrift In defense of marxism), svarade vi att ordet stat har två innebörder – en är ”snäv”, dvs överbyggnaden, och den andra är bred: hela uppsättningen av politiska och ekonomiska faktorer inom ett givet territorium.
Vi måste nu, så uppriktigt vi kan, säga att detta argument var och är bestickande, föga övertygande och till föga hjälp. Allt det tillät oss att göra var att peka på ekonomins brist på kapitalistisk karaktär när vi uppmanades att rättfärdiga definitionen av en ”döende arbetarstat” som på något sätt proletär. Vi sade egentligen att ”staten är proletär överallt där ekonomin är proletär eftersom begreppet staten på sätt och vis innebär ekonomin” – i vilket fall det inte alls är användbart som ett åtskilt begrepp. Det var ett cirkelargument som bara rörde till frågan. Vi bör aldrig använda det igen.
Ta till exempel Ryssland. Vad var proletärt med staten under Jeltsin? Utan att hänvisa till de kvardröjande ekonomiska formerna, som Jeltsin försökte övervinna under på varandra följande regeringar med relativ, men utan absolut framgång, fanns det något inom militären, byråkratin, polisen eller domarkåren som motsatte sig kapitalismen, försvarade de kvardröjande proletära förhållandena och som dominerade över alla andra element inom apparaten? Det fanns betydande fickor av hinder, men att definiera hela staten med hjälp av dessa underordnade element var absurt.
En del skulle kunna hävda att denna ståndpunkt leder oss till en farlig idealism – att vi upphöjer en subjektiv förändring, kanske även en förändring av politiken från en regims sida, till en faktor som kan förändra en stats klasskaraktär.
Om denna alternativa förklaring är riktig, skulle en byråkratisk arbetarregering visst kunna bli en kapitalistisk restaurationsstat genom en omröstning på ett möte, förutsatt att statsmaskineriet verkligen satte i gång med att genomföra det. Men detta har ännu aldrig inträffat. Varje sådan förändring har åtföljts av enorma politiska omvälvningar. De har innefattat inte bara en massiv förändring av ekonomisk inriktning och klassriktning, men också likvidering av nomenklaturasystemet och avskaffandet av det stalinistiska partiets ledande roll. I varje enskilt fall i Östeuropa 1989-91 innefattade de ett politiskt tumult och de gamla partiernas upplösning.
Den teoretiska möjligheten kvarstår att ett styrande kommunistiskt parti skulle kunna röra sig mot en fullfjädrad restaurationspolitik och således till en borgerlig stat utan en förändring av regeringen eller avskaffandet av enpartisystemet. Den byråkratiska kasten i sin helhet kunde undvika upplösning genom att framgångsrikt omvandla sig till en härskande klass. Kina utgör smältdegeln för detta riskabla experiment.
Varför skulle vi inte överraskas av dessa olika möjligheter? Eftersom vi redan har insett att restaurationen inte kräver ett ”krossande” av staten. Den sociala kontrarevolutionen ägde rum fredligt. Under stalinismen hade den byråkratiskmilitära apparaten redan en borgerlig form: till skillnad från en genuin och revolutionär arbetarstat, hade den en stående armé, hemlig polis, ej valda tjänstemän. Allt som behövdes var att en ny regering förpliktad till kapitalism tog kontrollen inom de beslutande kretsarna i denna statsmakt.
Det är i fråga om defensism som ”den döende arbetarstaten” avslöjar sin brist på teoretisk och programmatisk användbarhet – den medför bara förvirring.
Resolutionen från FRKI:s fjärde kongress 1997 säger oss att vi inte ska använda den revolutionära defensismens politik mot den döende arbetarstaten på det sätt som trotskister gjorde med de tidigare typerna av degenererade arbetarstat. Det beror på att ingen enhetsfront är möjlig med regeringen, eller med den byråkratiska militärapparaten, eller förmodligen med armén, till försvar för proletära egendomsförhållanden, eftersom regimen själv försöker montera ned dem.
En stor minoritet av delegaterna till fjärde kongressen motsatte sig detta – delvis för att de felaktigt trodde att sådant försvar kunde användas i praktiken, men också delvis för att de inte kunde acceptera idén att det kan finnas någon som helst proletär institution som inte ska försvaras mot bourgeoisien. Men majoritetens förespråkare för att inte försvara dessa stater presenterade ett övertygande argument – hur skulle en enhetsfront med Jeltsins restaurationsregim försvara proletära egendomsförhållanden?
Den absurda teorin om den döende arbetarstaten hade skapat en absurd underordnad dispyt. Den gordiska knuten måste huggas av här. Det kan inte finnas någon defensism eftersom det inte finns någon arbetarstat.
Bresjnev var objektivt kontrarevolutionär, reaktionär och undergrävde arbetarklassens egendomsförhållanden, men han tog inte aktivt itu med att utplåna dem. Inte heller Gorbatjov gjorde det. Fram till augusti 1991 argumenterade trotskister för revolutionär defensism och en enhetsfront med regimen i krigstider, mot imperialism och kapitalisk restauration.Sedan augusti 1991 är FRKI övertygat om att detta har varit omöjligt. Restaurationsprocessen är inte fullbordad men ingen allians är möjlig med staten som helhet för att försvara återstoderna av postkapitalistisk egendom.
Detta uppvisar ett accepterande av den programmatiska användningen av denna alternativa teori – att staten som helhet är borgerlig till sin karaktär. Om vi håller fast vid teorin om den döende arbetarstaten, så har vi en arbetarstat – en av vår klass institutioner – som vi inte försvarar mot klassfienden. Detta innebär en av två saker: antingen att vi är fega stackare och klassförrädare, eller, vilket vi nu måste medge öppet, att vi har infört en kategori i marxismens lexikon som saknar innebörd och som inte har några programmatiska konsekvenser.
Nu kan vi få en sammanhängande ståndpunkt för att inte försvara dessa stater. Vi allierar oss inte med dessa stater för att försvara dem mot restauration eftersom de redan är kapitalistiska stater. Givetvis kan demokratiska, nationella eller antikoloniala hänsyn föreskriva defensism i speciella fall.
Denna förändring av vår linje kommer inte att beröra några av våra verkliga insikter – om den roll krediter och företagens inbördes skulder spelar i motståndet mot värdelagens dominans, om de sätt på vilka arbetare och direktörer har hindrat kapital från att utplåna existerande företag, om de återstående hindren för kapitalismens fullständiga återinförande.
Hela det konkreta innehållet i vårt kombinerade program för politisk och social revolution i de ”döende arbetarstaterna” kan vi också behålla. Även om vi bör inse att det, till sin övergripande karaktär, är en social revolution vi kämpar för i dessa stater, återstår det betydande element av den politiska revolutionens föregående program som berör kvardröjande återstoder av planekonomin.
Men för återstoden av teorin om den döende arbetarstaten, är det Occams rakkniv som gäller. Om den inte förklarar något, inte tillfogar något programmatiskt, inte är nödvändig och bara medför förvirring, måste den skäras bort.
Översatt ur Workers Power nr 248