Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 275 (11/08) – 080609
Inför sitt nederlag har Hillary Clinton tillgripit rasfrågan och hävdar att hon, nästan oavsett resultaten i primärvalen, bör vinna nomineringen eftersom en svart kandidat inte kan vinna presidentvalet. Valet i West Virginia (13 maj) och Kentucky (20 maj) resulterade i höga röstetal för Clinton (67 och 65 procent) i stor utsträckning tack vare rasism bland fattiga vita väljare: Hennes andel bland vita med bara grundskola steg till 69 procent i Kentucky, bland vita med en samlad inkomst för familjen under 50 000 dollar per år vann hon 75 procent av rösterna. I en vallokalsundersökning som utfördes av CBS sade åtta av tio som röstat på Clinton att de inte skulle bli glada om Obama blir demokraternas kandidat. Bara 33 procent sade att de är beredda att rösta på Obama medan 41 procent sade att de skulle rösta på McCain.
Obama: en kandidat ”bortom rasfrågan”
Med tanke på landets förflutna står det klart att rasfrågan skulle bli en stor fråga i kampanjen. Obamas strategi har varit att erkänna frågan men tona ned den. Han pekade på sin egen kampanj som bevis för att USA har förändrats eftersom en svart man nu kan ställa upp som presidentkandidat. I samband med sin första seger i Iowa, hävdade han: ”Människor är beredda att se förbi rasfrågan, speciellt i frågor som är så viktiga som vem som ska leda landet.” Han hävdade att hans kampanj skulle vända sig till alla, rika och fattiga, svarta och vita, unga och gamla, demokrat och republikan, med målet att förena ”ett splittrat Amerika” kring en ny inriktning och under slagorden ”hopp” och ”förändring” och löftet ”att bota nationen och reparera världen”.
Samtidigt insisterar han på att han inspireras av medborgarrättsrörelsen men balanserar sina hänvisningar till de svartas historia och kamp, den historiska möjligheten att en svart kan bli president, med en bredare, populistisk appell till de fattiga och arbetarklassen som helhet. Allt detta kombineras mede en kodad försäkran till de rika och mäktiga att hans ”bondförnuftiga, praktiska lösningar utan ideologi” inte kommer att inkräkta på deras rikedomar. Han har därmed kunnat inte bara skapa en svallvåg av ”hopp”, dvs. illusioner, bland svarta och ungdomar, utan också få stora ekonomiska bidrag från bankirer, finansiärer och riskkapitalister.
För att skapa en personlighet som är acceptabel för media i mittfåran har Obama också hållit sig borta från kampanjer som bekämpar etnisk orättvisa såsom Jena Sex (svarta tonåringar som felaktigt anklagas för att ha slagit en vit studentkamrat på en high school i Louisiana som framkallade en protestmarsch med 20 000 i september 2007). När tre polismän som var inblandade i den ödesdigra nedskjutningen av Sean Bell i New York City frikändes, kallade Obama det en tragedi. Men han hävdade att utslaget måste respekteras eftersom USA är en ”rättsstat”! När det gäller ekonomin har Obama ingen politik för att avskaffa den fruktansvärda fattigdom, den bostadskris och de misslyckade skolor som svarta tvingas utstå. Hans kandidatur ”bortom rasfrågan” innebär inte att lägga rasismen bakom sig, utan att lämna dess rötter orörda och strunta i dess brott.
Själva idén om en kandidat ”bortom rasfrågan” har redan körts över av rasismens realitet i USA. Det är inte bara många vita väljare som vägrat rösta på honom, alla högermedia letar också upp och cirkulerar historier i villiga media i huvudfåran som granskar Obama mer än någon annan kandidat. Newsweek varnade för att ”ju mer han stöder traditionella svarta frågor som positiv särbehandling, desto mer kommer det att nagga hans stöd bland vita”. Varje gång en rasistisk incident inträffar kräver media att han ska kommentera det, och fördömer honom för att ha fördomar om han intar en hård hållning mot rasism. Hilary Clinton har också, för att främja sin egen kampanj, deltagit i uppståndelsen nyligen över hans pastor Jeremiah Wright.
Wright var svart kyrkoledare i Chicago och Obamas mentor och påstås ha inspirerat den unge advokaten att bli bekännande kristen. Medlemskap i Wrights kyrka gav Obama, vilket var ännu viktigare, utbildning på elituniversitetet Harvard och ordförandeskapet i Harvard Law Review och självförtroendet att inleda sin politiska karriär. Wright lärde honom den svarte predikantens kraftfulla retoriska skicklighet och gjorde honom förtrogen med historien om svart lidande, kamp och frälsning som, uppblandat med den amerikanska drömmen, har givit honom en så effektiv populistisk attraktionskraft. Obama fick därmed en inträdesbiljett till de svartas samhälle, plus de religiösa kreditiv som media i USA kräver av alla politiker.
Obamas ögonblick av sanning
I början av mars blev den politiska opportunismen emellertid en politisk mardröm när media slog tillbaka mot ”fenomenet Obama” och cirkulerade videoklipp med Wright som fördömde Amerikas rasism och imperialism. Han hävdade att USA självt dragit på sig 11 september genom sin utrikespolitik och att dess stöd för ”statlig terrorism mot palestinierna och svarta sydafrikaner” dödade långt fler än al-Qaida. Han gav uttryck åt livets realiteter för många svarta amerikaner och fördömde rättssystemets rasistiska karaktär och de miljarder som används på kriget i Irak samtidigt som miljoner försmäktar i fattigdom på hemmaplan. Högerns radio- och kabelkanaler sände bilder på Wright när han inte predikade ”Gud välsigne Amerika” utan ”Gud fördöme Amerika”! Givetvis var allt som Wright sade helt sant, men för USA:s härskande klass är ”kriser” som skapas av media ett sätt att pröva kandidaternas pålitlighet. Var stod Obama? Skulle han fångas i motsättningen mellan det svarta samhället och det bredare samhället i USA och tvingas välja? Eller var han en tillräckligt skicklig politiker för att behålla sitt svarta stöd samtidigt som han visade sin fullständiga uppslutning bakom staten?
Obama konfronterade slutligen detta den 18 mars i Philadelphia, i ett tal som betraktas som något av ett mästerverk. Istället för att ge efter för högern, förklarade han rättframt att diskrimineringen inte har försvunnit i USA och att även om han inte instämde i Wrights uttalanden, kunde han ”lika lite förneka honom som jag kan förneka de svarta” – precis det som media, republikanerna och Hilary Clinton krävde. Men sedan använde han incidenten för att vädja till vita arbetare och medelklassen genom att visa att de också lider av globaliseringens effekter som avskedanden och utflyttningar:
”En liknande ilska finns faktiskt inom delar av det vita samhället. De flesta arbetande eller medelklassamerikaner känner inte att de har haft några speciella fördelar av sin ras. Deras erfarenhet är invandrarens erfarenhet – vad dem anbelangar, har ingen gett dem något, de har byggt allt från noll. De har arbetat hårt hela sitt liv, många gånger bara för att se hur jobben skeppats till andra kontinenter eller deras pensioner försvinna efter en livstid av arbete. De är oroliga för sin framtid och känner hur deras drömmar glider bort. I en tid av stagnerande löner och global konkurrens ses möjligheter som ett nollsummespel i vilket dina drömmar förverkligas på min bekostnad.”
Obamas tal hyllades som ett bevis på ovanlig ärlighet, och att det gav ett konsekvent budskap till både svarta och vita, istället för det vanliga dubbla budskapet hos politiker som uttrycker sig mer radikalt när de talar till en speciell publik medan de blir mer i mittfåran på teve. På samma sätt hade han i sitt tal på Martin Luther Kings dag i en svart kyrka i Alabama, helt riktigt, öppet tagit itu med antisemitismen, invandrarfientliga uppfattningar och homofobi hos en del i det svarta samhället, som en del av sitt argument att svarta inte kan ”vandra ensamma” i kampen för etnisk rättvisa.
Den inställningen slutar emellertid med att rasismen nedtonas och minimeras och samtidigt avleder det vita arbetares uppmärksamhet från kapitalismens fördärvlighet som system och mot en snäv uppmärksamhet på globaliseringen. Det är säkrare mark och något som delas av kapitalister och fackbossar i USA. Hans betoning av att diskriminering och ojämlikhet ska upphöra vad gäller bostäder, skolor och arbeten åtföljdes inte av några tydliga förslag om var resurserna ska komma ifrån för att rycka upp etniska och sociala orättvisor med rötterna.
Det räckte för att desarmera frågan i mars. Pastor Wright slog dock tillbaka i april med en rad intervjuer och presskonferenser där han försvarade sina åsikter och antydde att Obamas avståndstagande bara var en politisk manöver. När han ställdes inför detta, bröt Obama slutligen med sin tidigare pastor den 29 april och fördömde hans åsikter som ”splittrande och destruktiva… som tröstar de som faller offer för hat.”
Demokraterna och vita arbetare
Om Obama vinner demokraternas nominering kommer republikanerna att spela ut rasfrågan på ett sätt som kommer att ställa Clintons ansträngningar i skuggan. Media kommer att ställa honom i ljuset i varje fråga som reser rasfrågan.
Det finns redan initiativ som motsätter sig positiv särbehandling i fem staters folkomröstningar. De stöds av mäktiga personer som Rupert Murdoch och de tevestationer och tidningar han äger i hela USA. I stater som Iowa, Vermont och Wyoming motsätter sig inte desto mindre ända upp till 70 procent av de vita män som stödde Obama positiv särbehandling. Därför har Obama strävat efter att undvika en tydlig politik i frågan. De som kände honom vid Harvard säger att han stod utanför de stora striderna om positiv särbehandling under 1980-talet. Om han böjer sig i denna fråga leder det emellertid till att han förlorar stöd bland de svarta.
Kan Obama undgå att ramla under sin dans på lina? Hans förhoppning är att många demokrater i den vita arbetarklassen och den lägre medelklassen som röstade på Clinton ska rösta för honom när de ser McCain och den republikanska kampanjen. Han hoppas att budskapet om enhet ska göra det möjligt för honom att överskrida denna splittring:
”Grundfrågan är att jag tror att människor över hela linjen funderar på hur vi sänker bensinpriset, hur vi får tillbaka människor i arbete, hur vi verkligen ser till att hantera kriget i Irak och börjar ta hem våra trupper nu. Jag tror inte att det finns någon stor skillnad mellan den svarta, den vita arbetarklassen, förorten, staden, landsbygden. Jag tror att människor vill se att landet gör framsteg. Därför kommer jag att fortsätta att ta itu med frågor som påverkar människors grundfrågor, de frågor de talar om kring köksbordet.”
Än så länge har Obama kostat på sig verbalt stöd för arbetare, som bilarbetarna som strejkar i Axle, men hållit inne med fördömanden av kapitalisterna som tvingat dem och andra att strejka.
Hur är det med sociala frågor där religiös konservatism låser fast många både i fattiga vita och svarta samhällen? I frågor som homoäktenskap har Obama varit otydlig. En av hans största så kallade ”tabbar” – egentligen ett enkelt fastslående av sanningen – var när han sade att människor i Pennsylvanias småstäder ”klamrar sig fast” vid religionen på grund av ekonomisk förtvivlan. Media anklagade honom för marxism (”religionen är folkets opium”) och han bad omedelbart om ursäkt.
Han anklagas för att vara svag beträffande nationell säkerhet och rör sig bort från sina löften att villkorslöst börja tala med Kuba, Iran och Hamas i Gaza. Med tanke på betydelsen för svarta väljare av sådant som positiv särbehandling och liknande frågor, kan Obama tvingas att försvara dem när de ställs tydligt. Han kan emellertid bara hindra högern från att få igång en rasistisk backlash bland delar av de vita arbetarna om han också kan ta upp deras elementära klassintressen, löneförhöjningar, skydda arbetstillfällen, erbjuda överkomliga bostäder och skydd mot bankernas övetaganden av bostäder och gratis medicinskt skydd. Att tillhandahålla resurserna bara för sin föregångare Roosevelts (1930-talets New Deal) eller Johnsons (1960-talets ”starka samhälle”) reformpaket skulle idag innebära att bryta med de ekonomiska intressen och företag som finansierar honom.
Obamas lojalitet mot kapitalismen och hans entusiasm för den fria marknaden inom sjukvården eller för att ta itu med bostadskrisen, klargör att detta är omöjligt. Samma sak gäller naturligtvis för utrikespolitiska frågor som att ta sig ur den irakiska kvicksanden utan att undergräva USA-imperialismens intressen i Mellanöstern. Detta kommer att visa sig vara lättare att ta itu med i retorik än i verkligheten.
Miljoner arbetare, svarta och vita, har tagit till sig Obamas budskap om ”förändring” och ”hopp” om ett bättre liv. De ser hans kandidatur som ett sätt att börja vända trenden med sjunkande reallöner och en samhällsstruktur i förfall som årtionden av nyliberal politik har tillfogat arbetarklassen i USA. Obama och demokratiska partiet är emellertid borgerliga rakt igenom och är helt och hållet bundna till den amerikanska kapitalismen och dess imperialistiska utsugning av jorden. Ändå tills arbetarklassen i USA bygger ett nytt parti som kämpar för socialismen, kommer valen att fortsätta att avleda energin hos hundratusentals aktivister i fackföreningarna, antikrigsrörelsen och rörelsen för invandrarnas rättigheter in i demokraternas återvändsgränd.
Andy Yorke