Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 289 (25/08) – 081226
När jag först började läsa boken tänkte jag skriva en ganska snäll recension. Visserligen hade jag sett den ytliga analysen Sandelin använder i artiklar jag hade läst – den vanliga rabiata borgerliga metoden att snävt definiera vad som är ”demokrati”, och sen snabbt klumpa ihop allt som faller utanför den ramen under rubriken ”extremism” – men boken är lättläst, och det var till en början ganska intressant att läsa om de nazistiska pajaserna vi fick bekanta oss med i början. Detta höll dock inte så länge. Den banala ”analysen” förvandlade snart vad som kunde ha blivit till en intressant reportagebok till en soppa av förutfattade meningar, där all empiri är strikt underordnad det författaren på förhand hade bestämt sig för.
B-nassarna i sitt lilla privata krig i form av en vandalismturné som han beskriver i inledningsdelen hade inte så mycket emot kommunister, och såg staten som gemensam fiende. Att det finns sån’a nazister är inget nytt, och Sandelin tycker att detta är helt naturligt – båda är ju extremister. Han missar dock en liten detalj – nämligen att de allra flesta nassarna hatar ”rödingar” över allt annat. Författaren kan tryggt förbigå att nämna sådant. Han har ju bestämt sig för att extremister är extremister, höger- eller vänstersorten spelar mindre roll. Varför skulle han bekymra sig om ett massiv berg av fakta som motsäger det han redan visste?
Liknande saker återkommer senare i boken. En grupp nassar försökte gå med i en demonstration mot Israels angreppskrig mot Libanon, men blev bortjagade av en skur av flaskor och annat från ”AFA” (då AFA för liberaler är lite av ett samlingsnamn för ”vänsterextremister” är det svårt att avgöra eventuellt medlemskap). Detta tyckte vår författare Magnus var lite konstigt. Båda är ju extremister, och båda ogillar Israel, så logiskt sett borde de ju kunna förenas. Huruvida det sen går att hitta några vänsteraktivister som vill ha med nassar i demon är inte så viktigt: Sandelins glasklara logik är ju trots allt viktigare än hur hans analysobjekt verkligen beter sig.
Vänsterextremismen nagelfars
Som exempel på vänsterextremism tar Sandelin upp de nollor till ”vänsterfolk” som försökte spränga en brandbomb på McDonalds i Nyköping. Ingen vettig vänsteraktivist kan annat än förakta de två jävla idioter som, om de hade lyckats, kunde ha dödat helt oskyldiga barnfamiljer liksom underbetalda McDonaldsarbetare. Jag hoppas att de inte vågar sig i närheten av en vänsteraktivitet någonsin igen, och att de på lämpligt sätt tillrättavisas om de trots allt skulle göra det. Sandelin tvingas erkänna att också den autonoma vänstern tog avstånd från deras försök till bombdåd. Detta vilar dock, förklarade han åter, på bräcklig grund. För egentligen, verkar han mena, ligger ju sånt i linje med extremisternas våldsideologi, och således borde många vänsterextremister kunna stödja den sortens aktioner. Att vänsterextremisterna sen inte gjorde detta spelar mindre roll. Slutsatserna är redan dragna, och inga fakta ska komma här och stå i vägen för dem.
En pikant detalj i sammanhanget är att Revolution tillskrivs en viktig del i upptakten. Hösten 2005 hade vi en kampanj mot McDonalds stöd till ockupationen av Irak, och stod några kalla lördagar och delade flygblad. Några gånger blev vi bortkörda, och detta, enligt extremisternas avslöjare, ledde till ett missnöje inom den autonoma vänstern, som i sin tur var en del i orsakskedjan som ledde till den odetonerade brandbomben. Man får sannerligen vara försiktig så man inte förknippas med vansinnesdåd när Sandelin tar på sig analysmössan!
Magnus får expertstöd
Så här fortsätter det. Extremistjägar-Mange tycker att de Stalinvurmande nationalreformisterna i RKU är mer eller mindre som nazister, han förfasar sig över att aktivister från Osynliga partiet skrek ”borgarsvin” åt en samling från Skattebetalarnas förening, och han undersöker den muslimska extremismens samröre med nazister. Ingen ska heller tro att han saknar stöd för sina slutsatser. Nej, han kan hänvisa till filosofen Per Braun som hävdar att det finns en ”Pol-Pot”-romantik inom vänstern, och till Helene Lööw (som noga har studerat nazistiska rörelser och tror att detta gör henne till expert på vänstern) som hävdar att höger- och vänsterextremister allt mer börjar samarbeta. Lite smolk i Sandelins glädjebägare är bara att ingen av dem pekar på något konkret – samt att nazisternas våldskampanj mot vänstern sedan boken först kom ut får Lööws obestyrkta men icke desto mindre tvärsäkra påstående att te sig ganska befängt. Men Sandelin lyckas i alla fall hitta auktoriteter (till och med en filosof!) som bekräftar hans ytliga fraser om extremister. Vi är alla ytterst imponerade!
Men den skarpaste hjärnan av författarens vapendragare är utan tvekan professor Göran Dahl. Även Göran hävdar (vem av oss är förmäten nog att kräva en professor på belägg?) att det finns ”tecken” som tyder på ökat samarbete mellan höger- och vänsterextremister. Rena tillfälligheter kan avgöra om man blir kommunist eller nazist, förklarar han vidare. Som kronan på verket av sin analys vet professor Göran att berätta: ”Liberalismen är den stora fienden för dessa rörelser, eftersom liberalismen tror på individuella friheter.”
Jag tänker genast på Dogbert, som i en seriestrip sa till Dilbert: ”Jag skulle kunna driva med dig, men utmaningen är borta.” Detta är faktiskt den förljugna verklighet som många borgare lever i. Vi ”extremister” (kommunister i Arbetarmakts fall) hatar liberaler och vi hatar USA för att vi ”hatar friheten”. För inte kan det väl vara så att vi invänder mot att USA:s regering backade upp Saddam med vapen och annat under hela 80-talet, att de sedan bombade skiten ut landet, fortsatte med åratal av sanktioner som inte rubbade Saddam det minsta men ledde till att, lågt räknat, 500 000 barn dog – och sen följde upp med en blodig invasion och ockupation som fortfarande pågår?
Inte kan väl vårt missnöje bottna i stödet till diktaturer från Guatemala till Argentina, i att Suharto – utan tvekan Saddams överman i massmord – hölls om ryggen ända till den indonesiska revolten 1998 omöjliggjorde hans fortsatta diktatur, i Reagans konsekventa ställningstagande för Sydafrikas apartheidregim gentemot dess motståndare eller någon av alla blodiga diktaturer, dödsskvadroner och tortyrkammare som amerikanska, brittiska och andra regeringar har stött? Nej, förklarar professor Dahl. Vi hatar helt enkelt friheten. Att Sandelin kan hänvisa till Dahl som en auktoritet på ämnet säger egentligen allt om nivån på hans ”analys”.
Sandelin och kampen för demokrati
Men för att det inte ska finnas någon grund för tvekan nöjer han sig inte därmed. Även Åsa Linderborg och Erik Wijk får sig en rejäl släng av sleven för att de stödjer motståndet mot den blodiga ockupationen av Irak. Visst kan man vara emot invasionen, medger Sandelin, men… USA:s invasion vägleddes ju av en demokratisk vision! Jag förutsätter att vi ska bortse från de lögner om massförstörelsevapen som var det som faktiskt motiverade invasionen innan den skedde. Den här ”demokratiska visionen”, Magnus, var det den som fick Reagans regering att ta bort Saddams diktatur från sin lista på terroriststater, och ge den rikligt med vapen – inklusive de omtalade massförstörelsevapnen?
Kanske var den visionen vägledande redan 1963, när visionärerna i CIA organiserade den kupp som störtade Qassim – den senaste irakiska regering som suttit vid makten på grund av folkligt stöd? Kanske, Magnus, är det så att den ”demokratiska vision” du pratar om är samma som den demokratiska vision (ibland har tonvikten snarare legat på ”frihet”, ibland på ”civilisation” eller ”kultur”) som har fått motivera nära nog alla stormakters angrepp på mindre mäktiga länder – oavsett om det handlar om kolonialmakternas uppdelning av Afrika, britternas export av säd från det svältande Indien för att finansiera ett krig mot Afghanistan, eller Frankrikes och senare USA:s krig mot Indokinas fattiga bönder?
Alltid har de hittat stöd av intellektuella som förklarat att det skett i frihetens, fredens, civilisationens eller framstegets intresse. Eller att det har vägletts av en ”demokratisk vision”. Nu vill jag förstås inte vara orättvis mot demokratikämpen Magnus. Han skriver inte att han stödde USA:s invasion av Irak. Jag får faktiskt intrycket av att han inte tyckte att det var en så’n bra idé. Däremot tycker han uppenbarligen att sånt är helt sekundärt.
Bara man är ”demokrat” – med andra ord respekterar de allt snävare ramarna för vad som är acceptabla demokratiska åsikter som uppställs av den tongivande liberala opinionen – kan försvara Reagan trots vapenstöd till Contras mord på barnmorskor i Nicaragua, åratal av bombningar mot Irak eller Israels grovt rasistiska bosättare i exempelvis Hebron. Skriker man däremot ”borgarsvin” åt Skattebetalarnas förening eller krossar ett bankfönster – då är man extremist.
Magnus är mycket bekymrad över att samhället – och allra mest den måttliga vänstern förstås! – i så hög grad tolererar dessa extremister. Men hopp finns. Av borgerliga skribenter som över allt annat älskar att få sina ytliga analyser bekräftade, har han fått mycket beröm för sin bok, och han har utsetts till expert i ämnet extremism.
Bland dessa tappra demokrater i det borgerliga lägret kan han hitta åtskilliga som har stött USA:s krig mot Vietnam, Pinochets diktatur i Chile, Sydafrikas apartheidregim, Israels förvandling av Västbanken till ett stort fångläger, IMF som tvingar Tanzania att skära ner i vårdbudgeten, den blodiga ockupationen av Irak och Reagan – som stödde diktaturer, toryrhålor och dödspatruller i fler länder än någon annan har gjort – bland många andra brott mot mänskligheten som sammanlagt räknar offer i många miljoner döda. Jag är övertygad om att Magnus Sandelin kommer att ha många givande samtal om demokratiska värderingar med dessa människor.
Jens-Hugo Nyberg