De som leker med elden kommer att bränna sig

Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 292 (3/09) – 090211

4 februari 2009

De vilda strejker som inleddes mot utländsk arbetskraft som används vid Lindseys oljeraffinaderi fortsätter och spred sig under måndagen. Stora delar av den brittiska vänstern har haft bråttom att stöda rörelsen. Strejkkommittén har kommit överens om en uppsättning formellt progressiva krav, men de duckar för den avgörande frågan: Kan de italienska och portugisiska arbetarna börja jobba?

Socialist Partys rapport bekräftar att strejken var mot användningen av utländsk arbetskraft
Socialist Party – systerorganisation till Rättvisepartiet Socialisterna – befinner sig i ledningen för strejkrörelsen vid Lindseys oljeraffinaderi där den också började. Flera uttalanden om strejkens utveckling har förekommit på deras hemsida från Keith Gibson, medlem i Socialist Party och facket GMB.

Det första, ”Vad som verkligen ligger bakom strejken vid Lindseys oljeraffinaderi?”, lades upp söndagen den 1 februari. Det hävdar att arbetarna ”inte genomförde strejkaktioner mot invandrade arbetare”. Men de fakta som beskrivs i samma rapport motsäger helt den slutsatsen.

Gibson säger där att arbetare anställda av byggnadsfirman Shaws blev uppsagda med 90 dagars varsel i november och menar att detta är bakgrunden till den existerande konflikten. Men det var inte förrän i december när det italienska företaget IREM vann ett kontrakt för att bygga en anläggning för att avskilja svavel vid oljeraffinaderiet i Lindsey som Gibson började tala om strejkaktioner.

Gibson bekräftar faktiskt att frågan inte gällde uppsägningarna vid Shaws utan nationaliteten hos de arbetare som den italienska firman skulle anställa: ”Shop stewards och ombudsmän från facket begärde att få träffa IREM så snart som möjligt efter jul för att klargöra förslaget, dvs. kommer IREM att använda brittisk arbetskraft?”

Och när det gäller själva strejken, bekräftar Gibson att det var arbetskraftens nationalitet som var problemet: ”Sedan, onsdagen den 28 januari 2009, fick Shaws arbetsstyrka veta av sina valda företrädare att IREM hade förklarat att de inte skulle använda brittisk arbetskraft. Hela arbetsstyrkan vid Lindseys oljeraffinaderi, och från alla underentrepenörer, träffades och röstade enhälligt för att vidta omedelbara inofficiella strejkaktioner.”

Är detta ett fall med billig arbetskraft som undergräver arbetarnas befintliga villkor? Nej, det finns inga bevis för detta och även Gibsons egen redogörelse säger att de italienska och portugisiska arbetarna skulle få samma lön, lika lång arbetstid per vecka och samma nationella avtal.

Men enligt Socialist Partys egen redogörelse för vad som hände, skriven av deras egen medlem vid oljeraffinaderiet i Lindsey, var den fråga som drev fram strejken den nya arbetskraftens nationalitet.

Socialist Party blandar bort korten
Detta inledande dokument redogör för en rad krav som Socialist Party ställde inom byggnadsindustrin. I deras andra rapport, ”Uppdatering om strejkerna som sprider sig bland anläggningsarbetare inom raffinaderi- och energiindustrin”, säger Socialist Party att strejkkommittén har anslutit sig till kraven. De är:

Inga bestraffningar av arbetare som deltar i solidaritetsaktioner.
Alla arbetare i Storbritannien ska omfattas av det nationella avtalet (NAECI).
Fackligt kontrollerad registrering av arbetslösa och lokala yrkesutbildade medlemmar i facket, med rätt att föreslå när arbete blir tillgängligt.
Regeringen och arbetsgivarna måste investera i lämplig utbildning / lärlingsverksamhet för den nya generationen av byggnadsarbetare – kämpa för en framtid för ungdomar.
All invandrad arbetskraft ska vara fackligt organiserad.
Facklig hjälp åt invandrade arbetare – inklusive tolkar – och tillgång till facklig rådgivning – för att främja aktiv integrering som medlemmar i facket.
Skapa band till byggnadsfacken på kontinenten.
Alla kraven är progressiva. Det är helt rätt att skapa band med arbetare på kontinenten. Det är helt rätt att kämpa för att organisera migrantarbetare.

Problemet är inte vad som sägs, utan det som utelämnas.

Frågan förblir huruvida de italienska och portugisiska arbetarna kan börja sina jobb. Om strejken fortsätter att motsätta sig detta, då är det ingen poäng med att tillfoga formellt progressiva krav eftersom strejkens övergripande mål är att motsätta sig anställningen av arbetare på grundval av deras nationalitet.

Ingenstans i Socialist Partys sex krav fördöms detta mål för strejken. Ingen socialist vill befinna sig i den här situationen, men det är ingen mening med att försköna det: strejken är för brittiska jobb för brittiska arbetare. Och det är tydligt för alla med ögon att se att den har spritt sig på den grundvalen.

Se bara på kommentarerna från fackets företrädare bland strejkvakterna. Kenny Smith, shop steward för Unite i Grangemouth där 700 strejkar, sade till The Scotsman: ”det är för att visa enhet med grabbarna i söder… Utländska företag har börjat undvika att använda brittiska arbetare. De diskriminerar brittiska arbetare.”

Phil Whitehurst i strejkkommittén i Lindsey sade till BBC: ”En del har sagt att det är rasistiskt. Det är det inte. Vi tillhör inte BNP. Jag har jagat bort BNP härifrån. Det handlar om att brittiska arbetare ska ha tillgång till en brittisk byggarbetsplats.”

Strejkerna är absolut inte rasistiska eller fascistiska. Det finns lyckligtvis inga tecken på att människor utestängts från arbetsplatserna för att de inte är vita. Men strejkernas mål är nationalistiskt och chauvinistiskt. De kräver att utländska arbetare ska ställa sig längst bak i arbetslöshetskön så att brittiska arbetare kan ta sig fram till täten.

Utländska arbetare måste få arbeta
Givetvis gör arbetarna helt rätt närde är arga över stigande arbetslöshet. ”Det som är fel”, sade Workers Power i vårt första uttalande, ”är att ta detta lilla antal jobb som erbjuds vid projektet (300) som grund för en kamp mot andra arbetare längs nationalistiska linjer. Att framställa hela frågan som en fråga om en konflikt med arbetare från andra länder är att inrikta kampen i en helt och hållet reaktionär riktning.”

Krisen är internationell. Arbetare i hela Europa står inför en stigande arbetslöshet. I Italien har byggnadsindustrin förlorat 16 000 jobb under det senaste året. Problemet med arbetslösheten är inte värre i Storbritannien än i andra länder. Kravet på att arbetare av en nationalitet ska få gå före arbetare av en annan nationalitet i jakten på jobb är rakt igenom reaktionärt och kontraproduktivt.

De kamrater inom vänstern som skyndar sig att stöda strejken måste fråga sig vad som händer om strejken segrar? Det är inte så svårt att föreställa sig. För det första kommer de italienska och portugisiska arbetarna inte att kunna börja sina jobb. De kommer förstås att gå till ”lokala”, dvs. brittiska, arbetare. Det utgör då ett prejudikat för hur det bör vara. Det skickar budskapet till arbetsgivarna att gå vidare och splittra arbetarklassen efter nationaliteten. Det skickar budskapet till arbetare att inte kämpa tillsammans mot kapitalisterna utan att bekämpa varandra.

För det andra kommer brittiska arbetare i hela Europa att börja se sig över axeln: kommer de att bli behandlade som deras italienska och portugisiska arbetare har blivit här? Under det senaste årtiondet har 2 miljoner britter arbetat utomlands – var det deras rättighet att söka anställning i andra länder? Det luktar lång väg av dubbla budskap.

En klarsynt person som kommenterade på de strejkandes hemsida, Bear Facts, sammanfattade problemet så här:

Jag är en britt som arbetar på kontinenten, precis som många av er har gjort tidigare – och kan behöva göra det även i framtiden. Tänk noga igenom hur ni hanterar er situation. Det sista vi vill ha är kapitalister som utnyttjar den splittring mellan arbetare som är baserad på nationalitet. Det avskum som skickar iväg jobb från lönsamma fabriker i den utvecklade världen till fabriker som utsuger barn och löneslavar i andra delar av världen skulle få fritt fram mot oss alla om de kunde spela ut oss mot andra européer.
Bra sagt.

Hela saken spelar verkligen kapitalisterna i händerna. IREM:s chefer har muntert meddelat att de har 100 brittiska arbetare anställda vid ett byggnadsprojekt i Venedig. Låt oss hoppas att de brittiska arbetarna där inte blir utsatta för ett bakslag från sina italienska bröder och systrar av det slaget som vid raffinaderiet i Lindsey. En italiensk arbetare sade till Daily Mirror: ”Varje gång som vi vill gå ut i sta’n får vi genomlida ett verkligt gatlopp av hat och det har varit problem med ortsborna.”

Handlar det verkligen om underentrepenörer?
Många enskilda och många organisationer, inklusive parlamentsledamöterna George Galloway och John Cruddas, Seamus Milne, journalist på Guardian och vänsterorganisationen Permanent Revolution har hävdat att underentrepenörer är den fråga som konflikten gäller.

Permanent Revolution skriver exempelvis: ”Om Total skulle vara den enda arbetsgivaren, och om arbetet inte utfördes av underentrepenören IREM, skulle deras arbetare som förlorade sina jobb när kontraktet gick till det italienska bolaget blivit erbjudna jobben först av alla.”

Permanent Revolution borde kontrollera sina fakta. För det första lät Total kontraktet gå till den i Kalifornien baserade firman Jacobs som sedan anlitade IREM för arbetet. Att Total borde ha byggnads- och underhållsarbetare på plats står klart, men för en utbyggnad som kostar 100 miljoner pund måste de sannolikt anlita specialister.

Även om underentrepenörer är en fråga i konflikten, är det inte så att Total skulle anställa arbetskraft direkt för detta projekt. Problemet med underentrepenörer finns i de byggföretag de vänder sig till för projekt av det här slaget. I byggnadsindustrin används underentrepenörer uppifrån och ner för att skapa en arbetskraft som påstås vara egenanställda. Enligt Socialist Worker definieras så många som 40 procent av de 2,2 miljoner arbetarna i byggnadsindustrin i Storbritannien som egenanställda för att beröva dem grundläggande rättigheter som anställda.

Detta är givetvis en faktor bakom konflikten. Arbetare i Lindsey var anställda hos byggnadsfirman Shaws, de varslades om avsked efter 90 dagar i november. Men detta har inget att göra med huruvida IREM vann ett annat kontrakt vid Totals anläggning. Att motsätta sig förlusten av jobb vid Shaws innebär att föra kampen mot Shaws kapitalister och chefer.

Förlusten av jobb skulle ha bekämpats redan i november. Istället har arbetarna tagit parti för Shaws i protesten mot att kontraktet för Jacobs gavs till en italiensk firma.

Det står alltså klart att strejkkraven inte motsätter sig systemet med underentrepenörer. De motsätter sig att ett kontrakt gått till en utländsk firma. Facket Unite reser nu sitt centrala krav att brittiska arbetare ska få söka jobben vid IREM. Istället för att ta kampen till fienden – kapitalisterna och cheferna vid Shaws – kräver de att IREM bryter överenskommelsen som de har med sin italienska arbetskraft: var finns internationalismen eller rättvisan i detta?

Det kan vara så att IREM-arbetarna inte är visstidsanställda utan är direkt anställda med större rättigheter. Om det är så, bör vi inte argumentera för att dem ska bli visstidsanställda – eller ännu värre, att de ska förlora sina jobb för att ge plats åt brittiska arbetare – utan argumentera för att alla brittiska och italienska arbetare ska ha fast anställning. Det viktiga är att förenas på en internationell grund som klass; att inte skylla på en grupp arbetare – ”utländsk arbetskraft” för en annan grupps arbetslöshet.

Det finns faktiskt ett borgerligt argument för protektionism i allt detta: när de pressats har fackliga ledare som Derek Simpson avslöjat att deras verkliga oro gäller användningen av en italiensk byggnadsfirma. Stalinisterna i Morning Star hävdar också i grund och botten att kontrakten ska gå till brittiska företag som anställer brittiska arbetare. Genuina marxister och internationalister avvisar protektionistiska argument av det här slaget – det har vi gjort sedan Marx skrev om frihandeln på 1800-talet – eftersom det inbegriper att ingå en samarbetspakt med ”vår egen” härskande klass. Vårt alternativ är arbetarnas internationella solidaritet gentemot kapitalet.

Riktar sig den här strejken mot ”tävlingen mot botten”?
Många har tagit upp den EU-regel som tillåter kapitalisterna att anställa arbetare på grundval av lagstiftningen i det land där de rekryteras, oavsett var de arbetar. Permanent Revolution beskriver exempelvis detta som strejkens ”nyckelaspekt”:

En annan viktig aspekt av den här strejken är effekterna av EU-domstolens utslag i Laval och Vikingmålen från 2007, som slår fast att arbetares villkor bara behöver överensstämma med regleringen i det land i vilket de rekryteras från, inte det land där de ska arbeta. Detta är en mycket allvarlig fråga i olika branscher, vilket redan leder till att arbetare importeras och exporteras av kapitalisterna [..] och en fråga som kommer att öka all slags fientlighet mellan arbetare. Arbetsmarknadsminister Alan Johnson har till sist insett att domarna måste ifrågasättas.
Domstolsutslagen i Laval- och Vikingmålen är uppenbart reaktionära av de orsaker som Permanent Revolution anger, men i det här fallet används de som en avledningsmanöver. De italienska och portugisiska arbetarna i Lindsay är anställda med samma lön och samma villkor. Media har rapporterat att ombudsmän från Unite träffade IREM, vilket vi noterade i vårt första uttalande, för att komma överens om dessa villkor och se till att de var i enlighet med existerande nationella avtal. Innan vi beskylls för att sprida medialögner, kan vi konstatera att det är talande att ingen från Unite förnekat historien. Arbetsgivarna, både Total och IREM, insisterar också på att det är sant. Ett sätt att bekräfta det skulle vara att skapa band till de italienska och portugisiska arbetarna själva – gå och fråga dem – men först måste kamraterna sluta argumentera för att dem ska få sparken.

Även om detta inte var fallet, även om arbetarna vi talar om bara hade hälften av brittiska byggnadsarbetares lön, är vårt svar hur som helst att ta itu med att organisera dem, skapa band och kämpa för allmänna löner och villkor. Socialister – faktiskt varje internationalist värd namnet – kräver inte att de avskedas och ersätts av brittiska, ”lokala” arbetare. Detta är emellertid den nuvarande rörelsens reaktionära mål och som vänstern har kapitulerat inför.

Ska vi stödja rörelsen för att leda bort den från reaktionen?
När de pressats har medlemmar i Socialist Party medgivit att parollen ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare” är felaktig. Men de hävdar att detta inte är strejkens krav. Och även om det var så, är det socialisters uppgift att försöka ge rörelsen ledning. Vilket slags ledning ger då Socialist Party?

En enda blick på deras flygblad till de strejkande uppenbarar allt.

För det första framställer Socialist Party rörelsen som en helt och hållet internationalistisk rörelse som kan jämföras med rörelserna i Europa under de senaste månaderna: ”Island, Grekland, Frankrike, Lettland… över hela Europa går arbetare ut på gatorna i protest mot regeringar som låtit de rika bli rikare medan våra jobb, löner och pensioner angrips.”

Det finns inte ett ord med kritik av nationalism eller chauvinism. Det finns ingen varning för rasismens faror och hur den splittrar arbetarklassen.

Inte ens när det gäller BNP är Socialist Partys huvudargument att denna fascistiska organisation systematiskt har spridit rasistiska lögner, att den har närts av de angrepp på asylsökande och invandrare som labourpartiet genomfört, utan istället att de inte stöder fackföreningar. Det är visserligen sant, men det utmanar inte de aspekter av BNP:s argument som många arbetare i Storbritannien är sympatiskt inställda till, speciellt deras försök att splittra arbetarklassen längs nationalistiska linjer.

Socialist Partys flygblad är alldeles klart och tydligt beträffande vad strejken handlar om: ”Vi strejkar mot arbetsgivare som Alstom och IREM som vägrar anställa lokal arbetskraft.”

Nu används ”lokal” av Socialist Party och fackföreningsledarna som det politiskt korrekta alternativet till ”brittisk”, men det innebär precis samma sak: brittiska, ”lokala” medborgare ska gå före andra européer. Den lokala ”parollen” innebär antingen detta eller också ingenting alls. De vill antagligen inte stoppa rörligheten inom Storbritannien: ska byggnadsarbetare i Liverpool nekas jobb på byggarbetsplatser i Leeds och London tills lokala byggnadsarbetare är fullt sysselsatta?

Det här är det slags ”ledning” som Socialist Party har gett rörelsen. De svansar faktiskt efter rörelsen; istället för att stå upp för internationalistiska principer har de misslyckats med att ifrågasätta chauvinistiska idéer och mål. För att skapa eller bevara inflytande bland byggnadsarbetarna är Socialist Party beredda att sälja de mest grundläggande internationalistiska principerna: att sälja italienska och portugisiska arbetares jobb vid anläggningen.

Den globala kapitalistiska krisen tillfogar en sådan kapitulation en annan dimension och ett annat allvar. Vi befinner oss när allt kommer omkring i början av krisen. På kort och halvlång sikt kan vi förvänta oss omfattande angrepp på arbetarklassen. Vi kan förvänta oss intensifierade strider som ställer frågor om taktik, principer och arbetarklassens organisering. Om vi inte intar en tydlig och principfast hållning nu, kommer vi aldrig att kunna ge en revolutionär ledning till de strider och utmaningar som ligger framför oss.

Är enhet med italienska och portugisiska arbetare möjlig med dessa strejkkrav?
I konflikter som gäller arbetare från andra länder som undergräver den existerande arbetskraftens löner och villkor, vilket i sin tur kan leda till uppsägningar, är nyckelfrågan alltid kampen för enhet.

Många tar nu upp frågan om enhet mellan de italienska och portugisiska arbetarna och den strejkande arbetskraften vid anläggningen i Lindsey. Kirstie Paton, medlem i Permanent Revolution och aktivist i lärarfacket NUT, fördömer exempelvis Workers Powers motstånd mot strejken och hävdar:

De krav som de strejkande vid LOR [Lindseys oljeraffinaderi] har antagit handlar nu om att uttryckligen resa klasskrav – arbetarnas enhet genom facklig organisering, kravet att kapitalisterna ska skola och anställa arbetare istället för att tvinga dem att rota runt bland varandra för några få jobb, och rätten för alla som arbetar i Storbritannien, vilket jag antar också innefattar invandrade arbetare, för samma löner och villkor. Nyckeln till konflikten är om de kan övertyga de italienska arbetarna att ansluta sig till strejken… för att uppnå det måste de övertyga dem om att de kommer att kämpa även för deras rättigheter.
Olyckligtvis har kamraten helt fallit för Socialist Partys försök att dölja den verkliga frågan bakom konflikten. Det hjälper inte att resa formellt progressiva krav så länge som strejken kräver att de italienska och portugisiska arbetarna avskedas och ersätts med brittisk arbetskraft.

Förutsättningen för enhet med dessa arbetare är att sluta resa kravet att de ska sparkas och ersättas med ”lokal” arbetskraft, att medvetet avvisa parollen ”Brittiska jobb för brittiska arbetare”.

I skrivande stund har facken just avvisat en uppgörelse. Uppgörelsens sammanbrott avslöjar konfliktens verkliga karaktär. Facken säger att brittiska arbetare erbjöds 25 procent av de 300 jobben. Företaget säger att de erbjöds 50 procent. Men oavsett den verkliga andelen av dessa 300 jobb, står det klart för var och en som är beredd att se att arbetarklassen är splittrad längs nationella linjer när brittiska och italienska arbetare ombeds att dela upp 300 jobb mellan sig. Strejkens krav förblir att 100 procent av jobben, dvs. att de ”utländska” arbetarna ska ersättas av brittiska arbetare.

Var och en som kan skilja mellan arbetarklassens taktik och politik kan se att den här strejken har ett reaktionärt mål. Inga som helst hänvisningar till de sociologiska förhållandena – massarbetslöshetens utbredning under krisen – kan bortförklara dessa måls reaktionära karaktär. En sådan logik skulle leda in oss på en farlig väg: den skulle få oss att upphöra med att bekämpa rasismen i arbetarklassen och ursäkta den på grundval av systemets barbari och orättvisor. Det är sant att kapitalismen orsakar chauvinism, men det gör det bara ännu viktigare för vänstern att medvetet bekämpa den.

Utifrån klasskampen finns det ett alternativ till att arbetare bekämpar varandra för en del av en kaka som blir allt mindre. Den enda konsekvent internationalistiska ståndpunkten är att dela på jobben med full lön. Det innebär att erkänna – faktiskt, positivt understöda – de italienska och portugisiska arbetarnas rätt till sina jobb vid anläggningen.

Bara för att vara tydliga (eftersom många inom vänstern har kallat oss ”strejkbrytare” på grund av vår principfasta linje): Workers Powers oreserverade motstånd mot strejken ska inte tolkas som en uppmaning att bryta strejkvakten. De som inte är eniga med strejkens reaktionära mål behöver få igång diskussioner vid strejkvakterna. Och att bryta dem skulle vara lika med att ta parti för kapitalisterna mot själva facket – som, oavsett strejkens reaktionära karaktär, förblir ett verktyg för arbetarklassens självförsvar.

Vänsterns kapitulation öppnar dörren för BNP
Det är ett sorgligt faktum att arbetarna i den första mer omfattande konfrontationen som svar på den ekonomiska krisen har antagit ett reaktionärt krav. Dessutom, vilket är ännu värre, har en betydande del av vänstern, Socialist Party, Respect och Permanent Revolution, valt att svansa efter den här reaktionära rörelsen, och i Socialist Partys fall även leda den.

Nu har Alliance for Workers’ Liberty, som i strejkens början ifrågasatte dess nationalistiska krav, sett att strejken tagit fart och ändrat linje: ”De arbetare som nu strejkar är våra människor. Vi står på deras sida. Detta är en kolossal rörelse i arbetarklassen som måste fungera som en stimulans för andra arbetare som står inför att försvara sig i den största kapitalistiska krisen under tre fjärdedelar av ett århundrade.” AWL gillar uppenbart inte halvmesyrer: när de slår in på en reaktionär väg tar de verkligen ut svängarna.

Det skulle vara lätt att avvisa den här splittringen – och många kommer att göra det – som bara ännu en doktrinär skillnad bland vänsterorganisationer som hur som helst aldrig kommer överens med varandra. Men det är mycket allvarligare än så. Den representerar en verklig splittring i det som marxister kallar arbetarklassens ”avantgarde”: de mest medvetna skikten som inser behovet av klasskamp och socialism. Båda sidorna av splittringen i vänstern representerar en åtskild känsla och tendens inom arbetarklassens avantgarde.

Idag är avantgardet splittrat mellan de som har kapitulerat inför chauvinismen och de som är beredda att gå mot strömmen. Om du hade fråga vilken militant som helst från dessa grupper för två eller tre månader sedan huruvida de skulle stöda en strejk mot användningen av utländsk arbetskraft, för brittiska jobb till brittiska arbetare, skulle inte en enda av dem ha sagt ”ja”. De skulle antagligen ha känt sig förolämpade av själva frågan.

Trots de många misstag som Socialist Workers Party begått under det senaste årtiondet, har de på ett berömvärt sätt behållit en principiell ståndpunkt genom allt detta. Bara SWP och Workers Power har, bland alla vänstergrupper, visat någon beredskap att stå upp mot chauvinismen.

De vänsterorganisationer som har kapitulerat kommer inte bara att vara oförmögna att leda en socialistisk revolution om de inte är beredda att ifrågasätta efterblivna idéer i klassen, de har dessutom öppnat dörren för reaktionen och BNP. Även om BNP inte rekryterar en enda medlem ur strejkrörelsen, skulle de inte ha kunnat drömma om en mer fördelaktig upptakt till EU-valet än en våg av nationalistiska strejker med omfattande stöd i hela Storbritannien? Knappast ens i deras vildaste fascistiska drömmar.

Idén – som saluförs av Socialist Party och Permanent Revolution – att det är att ”spela BNP i händerna” att inte stöda strejkens mål, är helt absurd. Det är samma sak som det gamla argumentet från labourpartiet att ”bekämpa” den mest elakartade rasismen i arbetarrörelsen innebär att föra fram en ”trevlig” och ”respektabel” rasism. Bara för några månader sedan sade parlamentsledamoten Phil Woolas just det: ”om människor blir arbetslös, blir frågan om invandring extremt knivig”. Han slutsats var: ”Det har varit för lätt att ta sig in i landet tidigare och det kommer att bli svårare.”

Det fanns en tid när vänstern kunde motsätta sig Woolas och hans sort med rent samvete.

Ett mörkt ögonblick för den brittiska arbetarklassen
Detta är ett mycket allvarligt ögonblick för den brittiska arbetarklassen. En överdrift? Nej. Även om det inte finns några opinionsundersökningar om stödet för strejken, skulle det vara naivt att tro att den inte har ett betydande stöd för sitt reaktionära krav: Brittiska arbetare ska ha jobb före andra européer och andra arbetare.

Även om inte vänstern helt vann argumenten för att försvara asylsökande och invandrare inom arbetarrörelsen, är det inte ändå så att kampanjer inom arbetarrörelsen vid olika tillfällen framgångsrikt har försvarat invandrare, och arbetarrörelsen har – allmänt sett – varit mer progressiv än samhället i stort. Den här rörelsen kan mycket väl förändra detta. Och låt oss inte glömma att det inte är så långt från flaggviftande nationalism till fullfjädrad rasism. Det är ett kort steg från ”Brittiska jobb åt brittiska arbetare” till ”Rättigheter för vita”.

Men det finns också möjligheter i den nuvarande situationen. Idiotin hos dem som påstår att det är omöjligt att ge ledning eller ha inflytande om man inte stöder strejkerna, kan ses i det faktum att vi genom att försvara en principfast och internationalistisk inställning fått igång en debatt i hela arbetarklassen. För varje facklig aktivist som instämmer i de strejkandes krav, kommer det att finnas en annan som är chockerad och som stöts bort av dessa paroller. Det är detta skikt av aktivister – den del av de medvetna arbetarna – som kan visa vägen och föra fram de internationalistiska argumenten i striderna som ligger framför oss.

De kamrater och grupper som SWP som inte har kapitulerat inför chauvinismen står nu inför en del svåra uppgifter. Angrepp på invandrare, flyktingar och invandrade arbetare kommer utan tvivel att öka. Relationerna på arbetsplatserna mellan invandrade arbetare och så kallade ”inhemska” arbetare kan försämras. BNP står inte i ledningen för den här rörelsen, men utsikterna för strejker ledda av fascister kring parollen ”Brittiska jobb för brittiska arbetare” är närmare och mer sannolika idag än någonsin under de två senaste årtiondena.

Vänstern måste inleda en kampanj i hela arbetarrörelsen mot parollen ”Brittiska jobb för brittiska arbetare”. Vi måste förstärka rörelserna bland invandrade arbetare och flyktingar. Vi måste kämpa för organiserat självförsvar mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska angrepp. Vi måste motsätta oss invandringskontroll och varje försök att begränsa rätten för arbetare att röra sig över gränserna inom EU. Vi måste, sist men inte minst, stärka och bygga internationell arbetarenhet och samarbete: för en alleuropeisk rörelse grundad på principen ”Vi kommer inte att betala för deras kris”.

De inom den brittiska arbetarrörelsen som förskräcks av de nationalistiska strejkerna måste skapa band med våra bröder och systrar i övriga Europa. Ett uttalande från den italienska fackliga federationen formulerar det så här: ”Det som pågår i Lincolnshire är ett av de fulaste bladen i den fackliga rörelsens historia i dessa globaliserade tider: engelska arbetare mot italienska arbetare.

Det är en bra sammanfattning. Men det kan rättas till. Om vi har tydliga principer och är beslutna att bekämpa reaktionen i varje hörn av Europa. Vi måste arbeta för en internationell konferens med fackföreningar och vänstern för att diskutera denna splittrande och bekymmersamma vändning.

Luke Cooper

Tillägg: Uttalanden från International Socialist Group (Fjärde Internationalen) och Socialist Fight visar också en beredskap att stå emot chauvinismen.