Snart utkommer en antologi om den autonoma rörelsen Kämpa tillsammans från Malmö och Göteborg. Tillsammans heter boken och bygger på texter som gruppen har publicerat genom åren. Det handlar om allt från arbetsplatskamp till ockupationer och stadsdelsmotstånd men även aktioner av andra slag.
Från att ha varit en ganska omedveten grupp väcks Kämpa tillsammans efter hand av insikten att det saknas något. 2002 blir man en del av gruppen runt tidskriften Riff-raff, vilket är en annan teoretisk grupp som växte fram ur numera nedlagda rådskommunistiska Folkmakt, och koncentrerar sig på att producera teoretiskt material för i huvudsak den autonoma vänstern. Som del av den autonoma rörelsen utmärkte sig Kämpa tillsammans genom att uttalat vara kommunister, men som de säger: ”Vi kallar oss inte kommunister, vi är kommunister”.
Under året har också en ny politisk grupp formats i Sverige ur det som var gruppen Ett annat krig är möjligt i Malmö. Man kallar sig Allt åt alla (numera Förbundet Allt åt alla), finns i Malmö, Stockholm och Göteborg, och består av människor från olika grupper ur den autonoma vänstern. I november skall man hålla kongress. Kamrater från Arbetarmakt har närvarat på möten och aktiviteter i Göteborg, senast en bussresa i Göteborgs vulgär-rika ”problemområden” som Allt åt alla helt riktigt väljer att kalla dem. Vad Förbundet Allt åt alla:s politik kommer formas runt är ännu delvis oklart.
Skälen till att följa den autonoma rörelsens utveckling är flera: Den utgör dels en betydande del av vänstern, och lockar framförallt unga människor, dels söker både den ”traditionella” och den autonoma vänstern nya vägar för att hitta kamp- och organisationsformer som kan tjäna arbetarklassen i en ny kampcykel.
För att förstå bakgrunden till Allt åt alla måste man förstå den teoribildning som man lånar av, och där utgör Kämpa tillsammans en viktig del.
Så här resonerar Kämpa tillsammans kring sin egen rörelse efter Reclaim Rosengård: “Den flåsiga kampanjpolitiken är en följd av vägran att föra en organiseringsdebatt… I sin planlöshet och därför perspektivlöshet låtsas scenen vara en organisationsform för känslan av att komma framåt (det skulle då vara så att själva rörelsedynamiken inger oss den känslan även utan vår medverkan). Min tes är då att det även för sig i rörelsens djup är nödvändigt att prata om något så abstrakt som organiseringsfrågan, eftersom vi annars knappast längre kan förnimma något annat än oss själva och aldrig kommer att uppnå någon samhällelig relevans”. (Teser om kulturbegreppet, Interim 155/1)
Vändningen mot vardagen
Det är tydligt att den autonoma vänstern känner en begränsning i att vara spontanistisk, men samtidigt ser man heller ingen annan tydlig väg framåt. Därför står den autonoma rörelsen inför utmaningen att idag utforma nya organisationsteorier. När löst sammanhängande grupper nått vägs ände tar tanken på en större, starkare och mer fokuserad kamporganisation vid och man letar således helt korrekt i historien efter förebilder och inspiration.
Men Kämpa tillsammans metod för att undersöka verkligheten kännetecknas framför allt av det man kallar militanta arbetsplatsundersökningar, där man genom att bland annat skriva dagbok analyserar sin egen arbetssituation.
Det man tycker sig börja se efter hand är vad man kallar en vändning mot vardagen, samtidigt som man problematiserar substitutionismen. Så här formulerar sig en av företrädarna:
”Den vändningen kom i mångt och mycket av att vi började fråga oss själva ’Vilka problem har jag i vardagen?’ istället för att fokusera på all världens ondska och elände. Men vändningen kom också utifrån en slutsats att den här världen kommer bara förändras radikalt om och när arbetarklassen bestämmer sig för det. Helt enkelt en syn på att det är som arbetare vi kan bidra till förändring och inte som ’aktivister och politiker’. Det kan tyckas självklart men är det inte, jag menar att det finns en ganska utbredd syn inom vänstern att man själva är ’de goda’ som kommer med medvetande och ledning till de fåraktiga massorna.” (Kim Müller, Kämpa tillsammans på socialism.nu)
Men vändningen mot vardagen innehåller stora faror. Müller har inte övergivit den frihetliga grundvalen och insisterar på fientligheten mot alla former av ”representativ politik”. Han varnar för att den ”i sina mest extrema fall faktiskt innebär att man ska kämpa mot arbetarklassen” och exemplifierar med en märklig strömning i den tyska och österrikiska rörelsen som brukar betecknas som ”antinationell”. Den har avskrivit den egna arbetarklassen som revolutionärt subjekt och försvarar öppet Israels sionistiska karaktär och USA-imperialismens krig mot islamismen. Problemet med de antinationella är inte att de förespråkar representativ politik, utan att de är en öppet pro-imperialistisk riktning som försvarar imperialismen och sionismen med argument som för den ovane kan tyckas vara en del av vänsterns arsenal.
Kampmetoder och teori
Ett centralt begrepp i senare tids autonoma teorier är kommunisering. På Krigsmaskinen på nätet kan man läsa: ”Kommunisering betecknar det processartade överskridandet och omkullkastandet av det kapitalistiska produktionssättet, eller med andra ord: upprättandet av kommunism. Användandet av begreppet kommunisering bygger på en teoretisk förståelse av kapitalet som en samling sociala relationer, som måste förändras i grunden om kommunism ska kunna framträda. Därav begreppets implicita karaktär av rörelse; kommunism ses inte som ett väntande tillstånd utan som en process utan tydlig slutstation.”
Begreppet kan förefalla ha likheter med den socialistiska revolutionen, men saknar helt och hållet all medvetenhet om den centrala roll som staten spelar för kapitalismens dagliga funktioner och fortsatta existens. Kapitalismen som produktionssätt kan inte existera utan den kapitalistiska staten. I de autonoma teorierna om kommunisering finns föreställningen om att arbetarklassen ska kämpa mot sig själv, mot sin egen existens som arbetarklass. Det ska inte, som marxister förespråkar, ske genom socialistisk revolution, upprättande av en arbetarstat och det medvetna övervinnandet av värdelagen, utan genom spontan kamp som skapar kommunism i vardagen. I stunden, i ögonblicket kan arbetarklassen upphäva sin existens som en förtryckt och utsugen klass. I den stunden skapas kommunism, om vi ska tro de autonomas teoretiker.
Trots tron på spontanismen hänger frågan om organisation kvar. Nätverken har i sina bästa stunder fungerat dynamiskt, i sina sämsta kaotiskt – som under kravallerna i Göteborg 2001, vilket också erkänns. Frågan är då vad man föreslår som alternativ? Svaren är ännu inte definitivt formulerade, men man försöker se vad kampen idag består av, och fäster stor vikt vid klassammansättningen och produktionsvillkoren när man letar efter former för kampen. Den situationistiska uppfattningen att arbetarens hela liv är kommersialiserat och alienerat, att man arbetar dygnet runt, lever kvar och har även kommit att omfatta arbetslösa.
Så här skriver Kämpa tillsammans: ”Vi behöver en konkret och aktuell analys av klassammansättningen, om vi ska kunna anpassa våra kampmetoder och organisationsformer efter den nya situationen, som hela tiden förändras av klasskampen. Utan en odogmatisk syn på vår politik så riskerar vi att fastna i ett visst förutbestämt och föråldrat kampmönster som inte motsvarar den aktuella klassammansättningen. Det är bara en tidsfråga innan dogmatisk politik, som vägrar att förnya sig, förfaller till ritual och förlorar sitt innehåll och relevans.”
Här påpekas faran av att hålla fast vid daterad kunskap. Det är genomgående för den autonoma rörelsen att man ogärna vill kännas vid de klassiska idéerna som de har kommit till uttryck i den socialistiska arbetarrörelsen. Samtidigt är man mycket förtjust i det man upplever som en sorts puristisk marxism varvad med autonom teoribildning från Italien och Frankrike (operaismen, situationismen). Man lyckas ofta bortse från att Marx och Engels faktiskt var centrala förespråkare för bildandet av de två första arbetarinternationalerna och dess nationella sektioner.
Individen och friheten
Individens förhållande till kollektivet och frihetens gränser har alltid varit centrala frågor för frihetliga och anarkistiska grupper. Kämpa tillsammans skriver så här när det gäller individens roll i kampen: ”Det är grundläggande att vi själva är medansvariga subjekt för hur klasskampen utvecklas och att vi kollektivt är delaktiga i skapandet av nysammansättningen av klassen i alla samhällets sfärer. De självorganiserade kamper vi utkämpar idag är fröna till det framtida klasslösa samhället.”
Marxister har alltid uppfattat den organiserade revolutionära rörelsen som överordnad den enskilde aktivisten och kämpen. Engels uttryckte det en gång som att ”frihet är insikt om nödvändigheten”. Men finns det inte anledning att gå till botten med vad individen kan och inte kan sägas vara ifråga om medvetande? Den ryske revolutionären Leo Trotskij formulerade sig så här i diskussionerna inför grundandet av Fjärde Internationalen 1938:
“I det här sammanhanget tror jag att det är viktigt att betona vad vi menar med frihet i motsättning till nödvändighet. Det är mycket ofta en småborgerlig syn att vi skulle ha en fri individualitet. Det är bara inbillning, ett misstag. Vi är inte fria. Vi har ingen fri vilja i den metafysiska filosofins mening… Detsamma gäller klassen. Klassens program kan inte falla ned från himlen. Vi kan bara förstå nödvändigheten… Programmet uttrycker den nödvändighet som vi lärt oss förstå, och eftersom nödvändigheten är densamma för klassens alla medlemmar, kan vi nå fram till en gemensam syn på uppgifterna och förståelsen av denna nödvändighet är programmet.”
Reformismen
Förståelsen av reformismen är också en av de centrala frågorna för varje grupp som vill bedriva revolutionärt arbete. Kämpa tillsammans formulerar sig så här i den frågan:
”Proletariseringen är orsakad av kapitalets aggressivitet och förintelsevilja, och kan inte administreras bort med reformistisk omfördelningspolitik inom nationalstatens ramar. Det finns inga omvägar till befrielse från klassamhället – kapitalets herravälde är internationellt och måste identifieras och krossas på livets alla områden.”
Utifrån den helt riktiga utgångspunkten beskrivs reformismen och även stalinismen: ”socialdemokratin var tvärtom ett projekt inom nationalstaten, precis som den sovjetiska ’socialism i ett land’ och de olika utvecklingsprojekten efter de nationella befrielsekamperna på de tre kontinenterna. Denna begränsning inom nationalstatens ramar fick konsekvenser för klassammansättningen som kapitalet utnyttjade till sin fördel i samband med omstruktureringen från och med 70-talet – den så kallade globaliseringen.”
En svaghet är fackföreningsrörelsens frånvaro, vilket kan förklaras av att Kämpa tillsammans har en utomfacklig inställning. Det finns ingen generell uppfattning om att revolutionärer ska vara med i facket eller inte. Där det berör en själv eller där det känns meningsfullt kan man vara med. Facklig kamp kan också vara oorganiserad.
Betoningen ligger inte oväntat på annat håll: ”Ett revolutionärt initiativ idag kan inte enbart innebära en attack mot de härskande samhällsstrukturerna, utan måste också innebära skapandet och utvecklandet av kollektivitet och återerövrandet av subjektivitet – själva livet/människovärdet som tagits ifrån oss och kvävts av konkurrens… Marx påminner oss om att revolutionen inte bara är nödvändig för att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt, utan även för att det är det enda sättet för den revolterande klassen att frigöra sig från alla gamla bojor och lägga grunden till en ny samhällsordning. Vi måste prioritera diskussioner om det politiska innehållet och det klasslösa samhällets innebörd här och nu.”
Kämpa tillsammans argumenterar också för att de objektiva villkoren för revolutionärt arbete inte spelar så stor roll: ”Vänsterns svaghet och isolering är inte bara något som tvingats på oss utifrån, utan också i stor utsträckning en konsekvens av vårt eget handlande och brist på initiativ. Under tidigare klasskampförlopp skapades sociala dimensioner och sammanhang som utgjorde förutsättningarna för gemensam kamp. Idag måste vi själva skapa dessa sociala sammanhang. Även isoleringen, uppdelningen och individualiseringen i samhället idag är något som till stor del är en konsekvens av vårt eget agerande. Vi kan alltså inte nöja oss med att bara vara emot det rådande systemet, utan måste alltså samtidigt skapa kollektivitet och arenor där radikal politik kan ta form, utvecklas och fyllas med socialt innehåll.” (Ur artikel publicerad i Brand 1998)
Här visar sig de autonomas spontanism i förening med en voluntarism som är besläktad med den klassiska anarkismen, även om ”handlingens propaganda” flyttats över till andra arenor.
Under flera år har det varit tydligt att den autonoma rörelsen lämnat sin tidigare extrema sekterism gentemot reformistiska krafter. Kämpa tillsammans argumenterade redan för mer än ett decennium sedan för mångfald på taktikens område, det som kallas diversity of tactics. Det innebär att man samtidigt kan kritisera exempelvis SAC för att vara pacifister och ändå slutar i en kompromiss som går ut på att den pacifistiska taktiken används där den kan få genomslag, och kan då samla de element som förespråkar ickevåld.
När en militant taktik är nödvändig överlåts den åt de radikalare delarna av rörelsen, men samtidigt skapar det ett glapp mellan kön, kulturer, generationer osv. Generellt finns fortfarande en ganska stor splittring inom den autonoma vänstern ifråga om synen på hur en revolutionär rörelse fungerar i den konkreta kampen mot kapitalismen.
Aktivisten blir klassförrädare
För Kämpa tillsammans är rollen som aktivist en svår nöt att knäcka. I och med “vändningen mot vardagen” uppstod också ett behov av kritik mot Aktivisten, och uppslag hämtas från texter som “Ge upp aktivismen!”, där aktivistidentiteten sablas ner med hjälp av bland annat situationistiska klassiker:
“Aktivisten, som en expert på social förändring, antar att andra människor inte gör någonting för att förändra deras liv och känner därför en skyldighet eller ett ansvar att göra det å deras vägnar. Aktivisten tror att de kompenserar för andras brist på aktivitet. Att definiera oss själva som aktivister innebär att definiera våra handlingar som de som ska leda till social förändring, och därigenom underskatta tusen och åter tusen andra ickeaktivisters verksamhet. Aktivism baseras på missuppfattningen att det bara är aktivister som genomför samhällsförändring – medan så klart klasskampen pågår hela tiden.” (Andrew X, Ge upp aktivismen!)
Aktivisten likställs alltså med substitutionism. Faran med förmedlande och representerande organisationer är ständigt närvarande, men man kommer inte fram till vad en aktivist borde vara i positiva termer. Aktivisten behövs men skapar ständigt problem för den autonoma teorins anarkistiska grund. Ett ständigt kryssande mellan Skylla och Karybdis, för att nu använda en klassisk formulering, utmärker de autonomas försök i det här avseendet. Kan ”vändningen till vardagen” vara räddningen? Vi tror inte det. Det finns en uppenbar fara att vändningen leder till ett slags autonom reformism.
Frihet och nödvändighet
Vad som betraktas som tvång är inte klart. Det som kännetecknar den marxistiska analysen av klasskampen är att arbetarklassen kan komma att uppnå den förståelse av klasskampen där individualism ersätts av klassolidaritet i internationell skala, kampen för kortsiktiga vinster ersätts med en socialistisk revolution. Inte för att det är ett fritt val, utan för att det är historiskt nödvändigt val.
I stora delar av den autonoma rörelsen har Lenin kommit att förkroppsliga den förrådda revolutionen. Man lägger skulden till den första arbetarstatens urartning på leninismen som ideologi. Mycket lite av materiella förutsättningar erkänns som orsaker till de problem som mötte den ryska arbetarklassen. Istället betonas ideologins misslyckande. Detaljerna i problemen med en sådan förenkling har vi diskuterat i andra texter, och det finns anledning att återkomma till ämnet. Det vi dock bör ta reda på är om det finns alternativa sätt att se på frihet och revolution i en leninistisk kontext – finns det ”nya sätt” att se på leninismen?
Slavoj Zizek, slovensk filosof och marxist – inte utan kontroversiella inslag i sina teorier, delar upp friheten i formell och egentlig frihet. Och här, när han i Lenin ser en kritiker av den formella friheten, den som bärs upp av det borgerliga samhället, är vi helt överens med honom. För Zizek blir leninismens revolutionära potential förverkligad genom ett försvar av den egentliga friheten. Leninismen begränsar inte friheten att välja utan koncentrerar sig på det grundläggande revolutionära valet.
Att känna igen en kamporganisation
Kämpa tillsammans har nyligen ställt upp ett antal punkter som man tänker använda som utgångspunkt i diskussionen om organisation. Så här tänker man sig en revolutionär organisation:
“Vi är alltså både aktivister och arbetare – och det finns en fara i att inte erkänna det. Därmed måste vi också kunna diskutera vad som är vänsterns roll i förhållande till klasskampen, som jag ser det finns det kanske fyra funktioner, men det får vara en början på en större diskussion:
1. som en länk mellan kamper
2. för att sprida och generalisera kampmetoderna
3. för att behålla kontinuitet
4. för att analysera motståndet och se internationella exempel och kopplingar.”
(Kim Müller, socialism.nu)
Här är det mycket nära ett genombrott i förståelsen för vad den revolutionära organisationen är. Ernest Mandel uttrycker i sin klassiska summering av leninismen egentligen samma sak, fast på ett mer dialektiskt sätt:
”Denna process kan summeras i följande diagram:
Breda massor: handling > erfarenhet > medvetenhet
Avancerade arbetare: erfarenhet > medvetenhet > handling
Revolutionär kärna: medvetenhet > handling > erfarenhet
Om vi omgrupperar detta diagram så att vi kan dra vissa slutsatser från det, får vi följande:
Breda massor: handling > erfarenhet > medvetenhet
Revolutionär kärna: medvetenhet > handling > erfarenhet
Avancerade arbetare: erfarenhet > medvetenhet > handling.” (Mandel, Om leninismen)
Den autonoma rörelsen har ännu inte lyckats koppla samman den spontana, ekonomistiska och aktivistiska kampen till en helhet, det som rent logiskt mynnar ut i ett parti. Man hänvisar istället till Marx, och tolkar marxismen som teorin om ”klassen som parti”, och bortser alltså från att Marx var partibyggare.
Ett problem för den nätverksorganiserade autonoma rörelsen är att man kan hamna i en undfallande attityd där man hoppas att den egna gruppens brister kompenseras av andras styrka på det området. På det sättet riskerar rörelsen att urvattnas politiskt och dras mot populära politiska mål och opportunismens fälla. För att använda Kim Müllers punkter så kan man tänka sig att det återkommande uppstår akuta brister på vilket som helst område om det inte finns en samordnande funktion. Och hur ska man kunna pröva samt påverka en för arbetarrörelsen så viktig funktion som ”att behålla kontinuitet” om man inte har en sammanhållen demokratisk organisation att arbeta med frågan i? Framför allt riskerar de program för förändring som man arbetar med att hoppa mellan olika extremer utan att alls behålla den kontinuitet man säger sig värna.
Arbetarmakt försökte i mitten av 1990-talet inleda en diskussion med Folkmakt. Vi identifierade en tydlig rörelse mot erkännande av den politiska organisationens nödvändighet, även om det förbjudna ordet parti inte kom till användning:
”Folkmakt uppvisar på ett märkligt sätt en motsättning som Trotskij redan på 20- och 30-talet påtalade hos den tidens revolutionära syndikalister: övertygelsen om den revolutionära minoritetens viktiga roll, som bygger på iakttagelsen att medvetandet utvecklas ojämnt, stannar vid den dörr där ordet parti står skrivet.
I plattformen tar Folkmakt avstånd både från en (stalinistisk) karikatyr av leninismen och den totala spontaniteten och noterar att: ’Det finns alltid en ledande minoritet som visar vägen framåt.’
Denna ledande minoritet, en term som närmast för tankarna till den leninistiska partiteorin, ’måste vara välorganiserad och målmedveten’ men också ’demokratisk och kunna svara inför hela arbetarklassen och dess basorganisationer’. Det finns egentligen inte mycket som skiljer detta från trotskismens definition av det revolutionära partiet.
Men den aktiva minoriteten måste, om den ska kunna vara ledande, förenas kring en gemensam uppfattning (plattform, program). På den punkten är Folkmakts plattform fortfarande oklar.” (Folkmakts program: Framsteg och sedan?, Arbetarmakt magasinet nr 4, april 1996)
Folkmakt lyckades dock aldrig övervinna den konflikt som finns inbyggd i erkännandet av den aktiva minoritetens nödvändighet och skräcken inför vrångbilden av leninismen. Det ledde till att gruppen försvann som utåtriktad politisk gruppering och istället inleddes en lång vandring genom den europeiska ultravänsterns olika skolor.
Allt åt alla
Vi har försökt förstå en del av de teorier och problemställningar som den autonoma vänstern skapat under senare tid. Nu är det dags att försöka reda ut vad Förbundet Allt åt alla vill med sin organisation. I en nyligen publicerad artikelserie i Sydsvenska Dagbladet som behandlar den autonoma vänstern i Skåne intervjuas representanter från Allt åt alla.
Gruppens målsättning förklaras så här: ”Vi vill i slutändan att världen ska tillhöra alla, att vi ska leva på lika villkor. Om man ska dra fram en klassisk paroll: ’åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga’. Utan någon som styr över en.”
När reportern undrar över varför man inte går ut öppet ges följande svar: ”För det första är det inte intressant. När jag är ute på gatan och gör någonting pratar jag med dem som undrar vad vi gör. Det mötet är intressant. Men att framhäva mig själv som person med namn och bild – det är inte intressant alls. Det är därför vi sitter här som organisation. Det viktiga är att peka på vad organisationen gör, det är politik det handlar om. Det är ett ansiktslöst motstånd. Det viktiga är inte vem jag är. Utan vad jag gör tillsammans med andra människor.”
I Göteborgs fria tidning intervjuades de också efter resan ”Odla ditt klasshat”: ”Det här är bara början på en kampanj. Vi vill ha en annan utveckling i samhället, och kommer att satsa på upplysning och opinionsbildning. Det viktigaste är att utplåna klassklyftorna. Att rika företagsledare håvar in pengar medan deras arbetare sliter för slavlöner är oacceptabelt.”
Politiken är som synes ganska luddig. Man vill avskaffa kapitalismen, bygga en kollektiv kamp, nå ut med ett budskap och väljer kampanjformen som medel. De exempel vi kan hitta talar om en rörelse som kämpar för dagskrav som ett sätt att vinna en revolutionär kamp mot kapitalismen. Man har redan övervägt en pacifistisk linje och föredrar att se klassens formering som spontan självorganisering.
Inte desto mindre skall alltså en nationell kongress hållas där gruppens uttalade ideologiska ståndpunkter skall förtydligas, stadgefrågor avhandlas m.m. Helt klart har behovet av nya starka kamporganisationer överskuggat önskan om oberoende aktivistgrupper. Vad kongressen kommer fram till återstår att se.
Särskilt intressant är det att jämföra med den utveckling som ledde fram till bildandet av det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike. Enligt NPA består partiet till viss del av aktivister från den autonoma vänstern som såg behovet av en större organisation med en infrastruktur som kan konsolidera olika former av kamp till ett gemensamt motstånd mot kapitalismen. Frågan inställer sig: vill och kan Allt åt alla vara med i formandet av en svensk motsvarighet?
Om vi kan nå samsyn om det nödvändiga i att med alla medel störta kapitalismen, borde nästa naturliga steg vara att ta upp diskussionen om hur vi kan samarbeta i olika kampanjer som inte bara är ett samarbete mellan organisationernas ledningar, utan också i form av grupper som kan utveckla ett gemensamt lokalt arbete med perspektivet att samla de krafter som behövs för att bilda ett antikapitalistiskt parti även i Sverige.
Men då måste den autonoma vänstern acceptera nödvändigheten av ett revolutionärt program som det kontrakt som medlemmarna är överens om och de demokratiska former för organisering som behövs. Det är det enda sättet att kunna ställa ledningen till svars. I annat fall kommer traditionen med informella ledare att göra det mycket svårt att skapa kontinuitet i arbetet.
FR