RS och SP erbjuder inget revolutionärt alternativ

Arbetarmakts debatt med Rättvisepartiet Socialisterna om ”öppna gränser”

RS och SP erbjuder inget revolutionärt alternativ, Eduardo Montero, Arbetarmakt nr. 3/2010

RS svarar Arbetarmakt, Kristofer Lundberg, 2010-10-14

Arbetarmakt svarar Rättvisepartiet Socialisterna: Till försvar för de öppna gränserna, Eduardo Montero, 2010-10-28

Fortsatt debatt om asylkampen: RS svarar AM, Kristofer Lundberg, 2010-11-28

För en internationalistisk linje i flyktingfrågan: Öppna gränserna, Eduardo Montero, 2011-04-24


När Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Socialistiska Partiet (SP) ger sig in i 2010 års valrörelse erbjuder de en välbekant kombination av självgod sekterism och skamlös opportunism, uppblandat med inslag från den marxistiska traditionen. Då de inte heller kommenderar några betydande styrkor inom arbetarklassen gör de sig därför irrelevanta som alternativ i valet.

Trots allt finns det ett visst skikt av klassmedvetna arbetare och ungdomar som intresserar sig för RS och SP som ett möjligt alternativ till de uppenbara stöttepelarna för den svenska kapitalismen som både socialdemokratin och Vänsterpartiet utgör. Det är därför på sin plats att diskutera både vad som positivt kan förväntas av revolutionärer i valrörelsen men också att förklara vad som är vilseledande från klasskampens utgångspunkt.

Arbetarmakt är trotskister och kommunister. Det innebär att vi avvisar den ”frihetliga” (i praktiken anarkistiska) vänsterns vanemässiga bojkottpolitik i valen. Striden mellan klasserna förs inte bara på en arena, utan på flera olika nivåer som dessutom hänger samman. Kampen på arbetsplatserna och gatorna är central men påverkas onekligen av styrkeförhållandena i t.ex. de beslutande församlingarna.

Alla politiska grupper som säger sig stå på arbetarklassens sida måste ha som ledstjärna att vid varje möjligt tillfälle förespråka handlingsalternativ som stärker de förtrycktas positioner samt åsamkar borgarklassen och deras stat så stora nederlag som möjligt. Det är därför ett stort fel av revolutionärer att erbjuda seger på walkover till klassfienden i valtider genom att inte agera för att det går så dåligt som möjligt för de öppna och renodlade kapitalistiska partierna – i Sverige den nuvarande regeringens partier.

Formellt erkänner även RS och SP detta resonemang och det är en fördel med dem jämfört med de ultravänsteristiska frasmakarna i den ”frihetliga” vänstern. Men frågan är om RS och SP:s konkreta politik och agerande i valet egentligen bidrar till att försvaga regeringen och de intressen som den företräder? En ganska kort genomgång kan visa att det inte är så.

Den taktiska huvuduppgiften i detta i val är nämligen att fälla den sittande högerregeringen och på så sätt skapa demoralisering i det borgerliga lägret för att underlätta den utomparlamentariska masskampen. En något mer strategisk uppgift är att använda valrörelsen som en plattform för agitation runt behovet av en gräsrotsbaserad vänsteropposition inom arbetarrörelsen.

Arbetarmakt har under de senaste åren intensifierat sin agitation för lokala samordningskommittéer i förorter, på arbetsplatser och i fackföreningar. Dessa öppna representantskap borde vara bredare än alla nu existerande strukturer inom vänstern och arbetarrörelsen. De skulle kunna utgöra öppna forum för att samordna kamp och för att diskutera och planera initiativ som ett nytt arbetarparti. Vi har också klargjort att vi för vår del, som alltid, kommer att företräda ett marxistiskt program i sådana forum.

Problemet med RS och SP är att de inte har en konsekvent inriktning på någon av dessa två centrala uppgifter i årets valrörelse.

Socialistiska Partiet: total brist på inriktning
SP har en tydlig argumentation för att det gäller att bli av med regeringen i valet. De visar förtjänstfullt på hur denna regering har plundrat vår klass. Deras svaghet visar sig i nästa steg av resonemanget: på frågan om exakt hur det här ska gå till. Så som radikaliseringens nivå ser ut i dag (låg), finns det bara ett handgripligt sätt att realisera denna ambition på och det är genom en röst på (s) eller V.

SP har i skrivande stund publicerat märkligt lite material om valet och i deras valflygblad nämns inte ett ord om hur det egentligen ska gå till att rösta bort regeringen. Man konstaterar att även om regeringen försvinner så fortsätter kampen efter valet. Som enda svar på frågan om ”sen då”, för SP fram det egna partiet som alternativ. Detta är talande för deras syn på bygget av ett nytt arbetarparti, en idé som de mer eller mindre tydligt ansluter sig till. De har fortfarande inte brutit med metoden från EU-parlamentsvalet där de ställde upp på en lista, numera glömd av alla, tillsammans med RS. Denna allians snickrades ihop bakom stängda dörrar mellan partiledningarna – arbetaravantgardet dvs. de tilltänkta väljarna gavs inga möjligheter att vara med och utforma det så kallade arbetarinitiativet. På byråkratiskt manér presenterades en färdig uppgörelse som passivt skulle stödjas. Ungefär så agerar SP nu i riksdagsvalet, fast i ensamt majestät.

Bilden kompliceras dock av den brist på enhetlighet och slagkraft utåt som också är ett av SP:s kännetecken. Delar av partiet, framförallt i Malmö, går nämligen ut och uppmanar till en röst på (s) eller V. I Umeå ställer de upp med en kandidat på (v):s lista i kommunalvalet och man har också gått ut och uppmanat till att kryssa för Dror Feiler som den bästa socialisten på V:s riksdagslista. På riksnivå driver SP alltså linjen att man inte öppet ska uppmana till röst på (s) eller (v) som helhet. Feiler är förvisso av annat virke än (v)-toppen men oavsett detta så är det inte alls en framkomlig väg för marxister att idealisera och okritiskt stödja enskilda vänsterledare inom den de reformistiska partiernas etablissemang.

Men för SP och deras internationella organisation är det en väl beprövad taktik att okritiskt stödja vissa vänsterledare inom de stalinistiska och socialdemokratiska partierna i förhoppningen att dessa ska verka revolutionerande på stämningarna. Inom den politiska tradition som SP utgår ifrån byggs oppositionella strömningar framförallt genom allianser och överenskommelser med vänsterfalangen inom de etablerade ledningarna, inte genom att försöka skapa öppna kamporgan underifrån. SP och deras internationella organisation försöker alltid agera på ett sådant sätt att skillnaderna mellan dem själva och de tilltänkta vännerna suddas ut så mycket som möjligt. SP är verkligen politiska kameleonter. Syftet är att samsas på fördelningen av poster i de etablerade strukturerna, inte att bygga upp nya.

Inom de internationella sociala forumen har SP:s internationella organisation, med det helt missvisande namnet Fjärde Internationalen, drivit den här försåtliga taktiken till sin spets och suttit bakom stängda dörrar för att kohandla med diverse vänsterliberaler och fackföreningsbyråkrater. I dag har European Social Forum och World Social Forum förvandlats till sterila shower där officiella ledare poserar som radikala utan att det förpliktigar till någonting alls i praktiken. Fotfolket har lämnat forumen.

Men i Frankrike har SP:s organisation avvikit från det beskrivna mönstret. Där har de varit involverade i en kamp för ett nytt arbetarparti som faktiskt har öppnat dörrarna för nya oorganiserade proletära skikt att få vara med i diskussioner, planering och genomförande av det nya partiet. Detta beror troligen på det tryck underifrån som en hårdare klasskampssituation har skapat.

Men i den svenska valrörelsen kan vi inte se att den svenska sektionen av Fjärde Internationalen har tagit några intryck av detta alls. Dror Feiler och det egna partiet är det alternativ som erbjuds för de som vill ha en handlingslinje mot den borgerliga regeringen. SP har alltså inget mer att erbjuda än en ovanligt rumphuggen variant på taktiken att svansa runt benen på en eller annan vänsterledare som för tillfället råkar vara i ropet. I vanlig ordning ligger SP lågt med att peka ut åtgärder som ger ett verkligt antikapitalistiskt perspektiv på dagskraven, och påminner här i stor utsträckning om RS.

Rättvisepartiet Socialisterna: opportunistisk ultimatumpolitik
Om SP har haft som historiskt projekt att försöka få reformismens vänsterflygel att vara revolutionens (trubbiga) verktyg, så tog sig RS an uppgiften att själva försöka utgöra ledningen – utklädda till militanta vänsterreformister. I grund och botten är det faktiskt med detta perspektiv för ögonen som de går ut i årets valrörelse. RS har sedan länge övergett planerna på att transformera den existerande socialdemokratin ”till ett kämpande socialistiskt parti”. Däremot har de kvar inriktningen på en vänstersocialdemokratisk samlingspunkt för arbetarklassen, men nu i form av ett ”nytt arbetarparti” istället för en opposition inom (s).

RS valmanifest är ett tydligt uttryck för den paradox som uppstår när en grupp med rötter i den revolutionära marxismen ska agera ersättare för socialdemokratin. Å ena sidan finns de flesta av klasskampens grundläggande dagskrav med. Å andra sidan misslyckas RS konsekvent att länka samman dessa med ett revolutionärt perspektiv. Afghanistanfrågan är ett exempel. RS reser helt korrekt parollen ”Sverige ut ur Afghanistan” men vågar sedan inte ta ställning för så kallad revolutionär defaitism dvs. man vågar inte rent ta ställning för det progressiva i att svenska trupper besegras militärt i Afghanistan. Frågan om hur det egentligen ska gå till att kasta ut den svenska imperialismen ur Afghanistan lämnas alltså i grunden obesvarad.

Ytterligare ett exempel som visar hur RS böjer sig för ett reaktionärt tryck rör frågan om flyktingar när man reser parollen ”Asylrätt åt flyktingar från krig och förföljelse”. Den korrekta parollen för att komma från proletära internationalister vore ”öppna gränserna”, och då naturligtvis inte bara för Sveriges del utan för alla imperialistiska stater. RS paroll är en oturlig eftergift åt ett lurigt krypskytte från invandrarfientliga kretsar som säger att det är ”okej med riktiga flyktingar undan pågående krig” men inte ”de andra”.

Marxister måste vara hårda mot sådana tongångar eftersom det enbart tjänar till att splittra upp arbetarklassen i olika läger som ser på varandra med misstänksamhet. Den ställer inte bara traditionellt svenska arbetare mot invandrade, utan splittrar dessutom upp de proletära invandrarna mellan pappersinnehavare mot papperslösa, ”äkta” flyktingar mot ”falska” osv. Det centrala är vilken sida du står på i produktionsprocessen, inte vilket land du kommer från, är på väg till och varför. Att bygga sina paroller på nationalstatens legitimitet kan enbart stärka den borgerliga nationalismen. Ett stort fel för att komma från trotskister.

RS fortsätter i stort sett hela vägen med sina halvmesyrer. När de kräver att banker och storföretag ska förstatligas så råkar biten om arbetarkontroll falla bort för att ta ett ytterligare exempel. På det stora hela är valmanifestet en välkänd uppvisning i ren opportunism. Men precis som så många gånger förr går opportunism och vänsterism hand i hand. Programmatisk opportunism kombineras här med en frapperande ultimatumpolitik gentemot den stora massa av arbetare som vänder sig till (s) och (v) för att försöka bli av med regeringen. RS inbillar sig fortfarande att arbetarklassen i Sverige har genomskådat dessa partier. Arbetarmakt å sin sida hävdar lika bestämt att reformismen fortsätter att behålla sitt grepp vilket nödvändiggör uppgiften att testa och avslöja de etablerade arbetarledarna.

Eduardo Montero