Den 9 november organiserades två demonstrationer i Göteborg till minnet av offren för Kristallnatten 1938: en organiserad av Göteborg mot rasism (GMR) som samlade runt 600; den andra organiserad av Göteborgs nätverk mot rasism (GNMR) som samlade runt 250. Denna splittring kan utifrån se ut som helt onödig med tanke på den situation som vänstern nu befinner sig i. Syftet med denna artikel är att analysera detta läge.
Som vi förklarade i artikeln ”Kan man bekämpa rasismen och fascismen genom att förtiga klasskampen?” (Arbetarmakt nr 5 2010) har det under de föregående tre åren uppstått en splittring i Göteborgs vänster som har kommit till uttryck starkast i frågan om hur den antirasistiska kampen bör föras, men inte enbart i denna fråga. En demonstration till minnet av Kristallnattens offer som blev till två, förde till slut denna splittring i öppen dager. Att en splittring mellan klasskampens och klassamarbetets politik inträffar just i den antirasistiska frågan bör inte förvåna, eftersom vänstern under lång tid varit helt oförmögen att samarbeta på de flesta andra håll, exempelvis i fackföreningar eller i arbetsplatskamp – där är splittring och sekterism ständigt närvarande.
Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet, samlade runt gruppen GMR valde att organisera en borgerlig demonstration. Det kan låta som en överdrift, men det är det inte. Vad som avgör om en demonstration är borgerlig är demonstrationens politiska innehåll, vilket betyder demonstrationens handlingar, paroller, slagord och talare, med andra ord naturen av det verkliga agerandet, och inte vad för sorts politik organisatörerna väljer att bekänna sig till privat eller i sina tidningar. Vi ska gå igenom detta mer i detalj.
För det första så mobiliserades GMR:s demonstration under parollen: ”Mot rasism nazism antisemitism islamofobi”, som var den enda parollen som stod på deras affischer. Detta var demonstrationens ansikte utåt innan själva demonstrationen. Det är klart även för de som förstår klasskampen på den mest grundläggande nivån att det här är en paroll som till och med Fredrik Reinfeldt skulle kunna skriva under. Parollen ”Mot Rasism…” avslöjar inte att kapitalismen, dess kris, regeringen och högerpolitiken är orsakerna till rasismen, och kan därför inte heller användas för att bekämpa rasismen. Genom att man för fram denna paroll visar man inte på något sätt vilka steg arbetarklassen borde ta för att göra sig av med rasismen, nazismen, osv. Själva parollen är därför enbart en fras, ett moraliskt uttalande att rasismen är dålig, som inte ifrågasätter det borgerliga samhället. Som varje marxist efter Marx har vetat är en politik som inte ifrågasätter kapitalismen en borgerlig politik. Borgarna själva använder idag parollen ”Mot Rasism…” utan några större problem. Vi kan likväl upplysa V, UV, KP och SP om att parollen i sig inte är speciellt originell. Det är borgarklassen som har myntat den långt tillbaka på 1700-talet, flera århundraden innan de antirasistiska ”förkämparna” i GMR valde att anamma den.
För det andra gick inte GMR:s demonstration under klasskampens slagord. På sin höjd kunde man höra: ”Inga rasister/fascister på våra gator!”. Vi vet inte hur de vanliga aktivisterna och medlemmarna som gick i demonstrationen tolkar detta slagord, men för ledarna i GMR, V, UV, KP och SP utgjorde det bara en futtig och lögnaktig manöver med syftet att framställa sig som radikala inför sina medlemmar. Det kan inte tolkas på annat sätt eftersom samma ledare under den föregående perioden hade ett stort antal tillfällen att visa att de lever upp till detta slagord, men de misslyckades varje gång. Inte ens en enda gång medverkade dessa organisationer i försöken att störa och få bort SD och nazisterna från Göteborgs gator.
När de var med på ett organiserat sätt, som exempelvis GMR och V under försöket att stoppa nazisternas marsch vid Keillers park, valde deras ledare att hålla sina medlemmar vid sidan om så att man kunde titta på medan GNMR gjorde jobbet. Det är talande att enstaka medlemmar från UV och RKU fick komma med och tillsammans med nätverket konfrontera fienden på dessa aktioner, men då bara som privatpersoner. I motsats till dessa exemplariska ungdomar så borde deras ledare åtminstone vara ärliga och i stället föra fram en paroll som motsvarar dessa ledares agerande i praktiken, exempelvis: ”Socialister, stå vid sidan av fascisterna, på våra gator!” eller liknande.
För det tredje var det ingen bland talarna som tog upp klasskampen eller nödvändigheten att kapitalismen störtas som en förutsättning för segern över rasismen. Talarstolen användes inte för att förklara att arbetarklassen borde organiseras för att utföra denna uppgift. Man ville heller inte använda tiden för att visa hur det rasistiska och fascistiska hotet kan användas för att för invandrararbetare och ungdomar på ett mycket tillgängligt sätt illustrera nödvändigheten av kapitalismens avskaffande. GMR:s ordförande, annars medlem i Internationella Socialister, begränsade sig till att återupprepa samma paroll som man hade på affischen utan att inte heller hon på något sätt nämna klasskampen.
Det är alltså uppenbart att GMR:s demonstration på alla punkter var en borgerlig demonstration. Även rent reformistiska strider för de mest brinnande behov hos arbetarklassen förutsätter att klasskampen öppet kommer till uttryck. GMR:s demonstration kan alltså inte ens kallas för reformistisk.
För att förklara bort ett sådant agerande inför sina medlemmar drar ledarna för ovanstående organisationer fram det, inom vänstern, mest utslitna argumentet: Det är nämligen så, säger man, att om man tar med sig sina röda flaggor och sina klasskampsparoller skrämmer man bort de stora massor av människor som i dagsläget inte är socialister. Man begränsar på detta sätt, menar de, själva demonstrationen och gör det mycket svårt för ”vanligt folk” att gå med.
Det faller aldrig dessa ledare in, att även om man med hjälp av denna självcensur skulle lyckas samla inte ett tusen, utan ett hundra tusen människor, skulle det vara lika värdelöst. Man skulle samla ett hundra tusen så att alla gemensamt kan höra och uttrycka – vad då? Att rasismen är ond och dålig? Vilket värdelöst moraliserande! Efteråt skulle alla gå hem och i morgon börja bete sig bättre mot invandrare, eller hur? Men verkligheten fungerar inte så. Människor är inte rasister för att de har råkat tänka lite fel, eller för att en ond ideologi har tagit över där uppe i huvudet.
De flesta svenska arbetare befinner sig i en dålig position som dessutom försämras snabbt. De sparkas i tusental, deras reallöner sjunker, skolor och fritids som deras barn går på läggs ner, vården stressas sönder och de psykiska problemen breder ut sig, och bakom allt detta står kapitalistklassen. De invandrade arbetarna har det ännu mycket sämre eftersom allt detta förtryck utövas ännu mycket hårdare mot dem, då de i större utsträckning tillhör arbetarklassens lägre skikt, samtidigt som de på alla plan också förtrycks i sin egenskap av invandrare. Med detta sagt är de svenska arbetarnas situation inte på något sätt åtråvärd och just i deras materiella situation ligger roten till deras missnöje – ett verkligt, så att säga högst materiellt missnöje. Här hjälper inga fina fraser mot rasismen. Dessa fraser kan upprepas i all oändlighet av hundratusentals arbetare men när dagen är slut är alla de materiella orsaker som livnär rasismen fortfarande kvar. Därför kan kampen mot rasismen föras bara genom kampen mot de materiella problemen och därför i sin förlängning också mot den klass som står bakom dessa problem.
Vad har nu uppnåtts med GMR:s demonstration? De flesta som var med var redan antingen medlemmar i de socialistiska grupper som organiserade demon eller deras sympatisörer och vänner. På demonstrationen fick de sedan en läxa i vilka omvägar man ska ta för att slippa nämna kapitalismens ansvar för förtrycket mot invandrare och flyktingar. Effekten av detta kan bara vara skadlig. En demonstration på ett tusen som går under klasskampens fana är alltid bättre än en demonstration med hundra tusen som förtiger klasskampen. En demonstration som förtiger klasskampen lurar dessutom arbetarna att lösningen på problemet ligger någon annanstans.
När vi frågade en av medlemmarna i Internationella Socialister vart klasskampen på demonstrationen hade tagit vägen, pekade han stolt på deras tidning Antikapitalist som han just höll på att sälja. Detta är det sista argumentet som man kan använda för att rättfärdiga sin roll som organisatör av en borgerlig demonstration. Tyvärr är det också en sorglig undanflykt. Alla som någonsin har försökt sälja vänstertidningar vet mycket väl att det är bara ett fåtal, kanske några procent av de människor som kommer till en demonstration som köper en tidning. Med detta kan vi uppskatta att V, KP, SP och IS har lyckats genom sina tidningar få fram klasskampens budskap till kanske 20 eller 30 personer i en demo på 600. Samtidigt har man som organisatör genom affischer, paroller, flygblad och tal inpräntat ett borgerligt budskap hos de 570 som inte har köpt några tidningar.
Det finns här ett ännu mer grundläggande problem än bara ett förhållande mellan två tal och det är den påtagliga skillnaden mellan klassperspektivet som förekommer i Flamman, Proletären, Internationalen och Antikapitalist och den politik som V, KP, SP och IS har valt att genomföra i praktiken på den givna demonstrationen. I tidningen klasskamp och vänsterprat – i praktiken klassamarbete. De som har köpt tidningarna får väl själva dra slutsatserna…
Med dessa förhållanden i åtanke valde GNMR, där Arbetarmakt ingår, helt riktigt att inte ansluta sig till den borgerliga demonstrationen. En annan och mycket viktig orsak var att GNMR förvägrades rätten att föra fram sina banderoller och slagord som hade med klasskampen att göra. Det är fullt tillåtet att närvara på en borgerlig demonstration, men med syftet att vinna över de aktivister och arbetare som har hamnat där till klasskampens sida. Det kan i sin tur lyckas bara om man helt öppet och utan begränsningar på demonstrationen kan föra fram den socialistiska politiken, vilket i detta fall var omöjligt. I efterhand anmärkte vissa företrädare för GMR:s läger (exempelvis på SP:s hemsida) att vi visst kunde ha varit med och tagit med oss våra banderoller och slagord. Då dessa företrädare uttryckte denna mening först efter demonstrationen, är det helt oväsentligt i sammanhanget.
I efterhand kan man säga att den 9 november i Göteborg har visat att ledarna i V, KP, SP och IS har behållit dominansen över sina medlemmar i den här frågan, medlemmar som i det stora flertalet har varit tvungna att genomgå erfarenheten av en borgerlig demonstration (för många antar vi att det inte var första gången). Vi uppmanar därför, och vi tycker också att GNMR öppet borde uppmana, gräsrötterna i dessa organisationer att ställa krav på att deras ledare i praktiken ska genomföra en politik på klasskampens grund med målet att avskaffa kapitalismen, och inte bara abstrakt kritisera kapitalismen i sina tidningar. Om de vägrar, organisera då fraktioner med målet att vrida makten i organisationerna ur händerna på dessa ledare. Om detta inte lyckas – splittra! Marx, Engels, Lenin och Trotskij föredrog alltid att splittra och förbli i minoritet i stället för att tvingas vara slavar under en politik som i praktiken tjänar kapitalet. Vi uppmanar i synnerhet medlemmarna i UV och RKU att bryta med klassamarbetets politik och ta med sig sina organisationer in i Göteborgs Nätverk mot Rasism.
Senad Kadic
Arbetarmakt, Göteborg