En annan femma #1: ”Jag vill inte göra revolution!”

En annan femma, logotyp
Premiär för En annan femma, spalten där vi tipsar om nyheter, kuriosa och kultur. Denna gång tittar vi bland annat på terrorstatistik, diktaturkramare, och revolutionärer som inte vill göra revolution.

Terrorstatistik.
Om man lyssnar på regeringen, på ”terrorexperter”, eller på den Sverigedemokratiska mobben, kan man lätt få bilden av att i stort sett alla muslimer är terrorister, och att alla terrordåd också begås av muslimer. Efter höstens terrorlarm i Göteborg, greps till exempel två – helt oskyldiga – familjefäder av palestinsk börd av nationella insatsstyrkan under buller och bång – något som visar att även Sveriges regering är beredd att sätta medborgerliga rättigheter åt sidan i ”kriget mot terrorismens” namn.

Men vad säger egentligen statistiken om terrordåden? I slutet av förra året släppte europeiska polissamarbetet Europol statistik över terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av totalt 1 770 terrordåd begicks 0.34%, eller sex stycken, av islamister. Högerextrema och separatister stod för 90.17% av terrordåden, och ”vänsterextrema” för 5.6%. Vilka miljöer är det som är grogrund för ”terrorister”, egentligen?

Diktaturkramare #1.
Ett annat begrepp som ofta lyfts fram av borgerliga tyckare är ”diktaturkramare”. Om en Vänsterpartist någonstans i Sverige någon gång gjort ett uttalande om Kuba som inte var kritiskt nog, stämplas genast alla till vänster om sossarna som just detta. För några år sedan gjorde också radioprogrammet Kaliber stor affär av Revolutionär Kommunistisk Ungdoms kopplingar till ”terrorister” och länder som Palestina och Venezuela.

Men när världens ögon nu riktas mot Egypten och Tunisien, och de folkliga upproren där, är det väldigt tyst om att diktatorn Mubaraks parti, NDP, ingår i socialdemokraternas internationella organisation, Socialistiska internationalen. Det gjorde det tunisiska styrande partiet också länge, tills de sent omsider uteslöts efter upproret där i januari. Och i Folkpartiets och Centerpartiets internationella samarbetsorganisation, Liberala internationalen, är ledaren för Honduras kuppregim fortfarande hedersordförande. Vilka är diktaturkramare, nu igen?

Diktaturkramare #2.
Vi är många som har följt den svenska regeringens desperata försök att framstå som anhängare av demokrati i Mellanöstern samtidigt som de vill hålla sig väl med Obama-administrationen – som ju backar upp i stort sett samtliga blodiga diktaturer där. Bildt kräver som bekant fortfarande inte Mubaraks avgång. Och via Andreas Malm vet vi också hur IMF hyllat den tunisiska diktaturen.

Men svenska borgare och sossar är inte ensamma om att gilla diktaturer. Den 8 februari rapporterar Sydsvenskan om hur Frankrikes borgerliga regering agerat inför upproren i ”sina” gamla kolonier:

Mitt under jasminrevolten i Tunisien erbjöd Michèle Alliot-Marie den tunisiske diktatorn fransk expertis i form av kravallpolis och säkerhetsexperter.

Som en av Frankrikes tyngsta högerpolitiker har Alliot-Marie de senaste tio åren innehaft poster som inrikes-, justitie- och försvarsminister.

Samma eftermiddag som diktatorn flydde från Tunisien stod ett plan på Orlyflygplatsen, utanför Paris, fullastat med tårgas på väg till Tunisien.

-Folk här i Tunisien tog mycket illa vid sig att Frankrike agerade mot revolutionen, säger Nadya B’Chir, journalist på tidningen Le Temps i Tunis.

Fransk press avslöjade i går att utrikesministern använde sig av en privatjet under sin familjs jul- och nyårssemester i Tunisien. Planet tillhörde Aziz Miled, en närstående till presidentfamiljens klan.

Tack vare jetplanet slapp ministern och hennes familj åka igenom regioner i landet där befolkningen var i uppror.

(..)

Frankrikes Tunisien­ambassadör Pierre Ménat fick sparken i januari. Grunden var att han ägnat det gångna året åt många middagar med den tunisiska regimens ledare, men inte haft något samröre med en enda regimkritiker. Mitt under revolten rapporterade han dessutom hem att den gamla kolonialmakten Frankrike borde stödja diktatorn.

Danmarks Radio – på kristen grund?
Från Sydsvenskan kommer också nyheten om att Danmarks Radio – den danska motsvarigheten till svenska SR – numera ska stå ”på kristen grund”, efter beslut från den borgerliga regeringen och Dansk Folkeparti. Förutom att förmedla ”det danska kulturarvet” ska man, enligt det nya sändningsavtalet, också förmedla ett ”kristet kulturarv”. Det innebär bland annat att morgonandakten, som DR-ledningen länge velat göra sig av med, blir en obligatorisk sändning. Dessutom har man i det nya avtalet tagit bort en tidigare skrivning om att DR ska ”främja integrationen”.

Ett batongslag, à 50 kr?
Det har varit på tapeten förr, men nu har även Rikspolisstyrelsen öppnat för att låta ideella föreningar betala för polisinsatser. Det handlar så klart om väktarvåld, och än så länge bara om ”vinstdrivande idrottsföreningar”, men det är tydligt var beslutet kan leda så småningom: ett inte helt otänkbart nästa steg är naturligtvis att låta demonstranter betala för ”beskyddet” av den egna demonstrationen. Om förslaget inte stoppas kan vi, i värsta fall, alltså räkna med att inte bara bli nedridna och slagna när vi utnyttjar vår mötesfrihet, utan också få betala notan för det.

Indraget presstöd till kommunistiska tidningar?
Till sist kan vi berätta att presstödets vara eller icke vara är på tapeten igen. Efter att den rasistiska Nationell Idag fått presstöd diskuteras nu grunderna för stödet, och om man ska avskaffa det helt, eller i alla fall, som kulturminister Adelsohn Liljeroth föreslår, dra in det för ”odemokratiska” tidningar, som kommunistisk press.

P1:s Medierna har granskat debatten närmare, och bland annat besökt Proletärens redaktion. Tidningens chefredaktör Lars Rothelius intervjuas, och säger sig först vara revolutionär, vilket innebär att ”vilja en grundläggande omvandling av samhället”. Men sedan utspelar sig följande, lite kuriösa, utbyte med reportern:

Reportern: Du vill ju göra revolution. Är du demokrat?
Lars Rothelius: Jag vill inte göra revolution.
Reportern: Nej, men du kallar dig ju revolutionär.
Lars Rothelius: Jag kallar mig revolutionär … därför att jag verkar, och min tidning verkar, för en fullständig omvandling av det samhälle vi lever i idag.

I en artikel från den 4 februari utvecklar Rothelius resonemanget. Att han hävdar sig ”inte vilja göra revolution”, beror på:

[att frågan inte handlar om] vad vi kommunister vill, om vad chefredaktören för Proletären vill, utan om ett ställningstagande i huvudmotsättningen under kapitalismen mellan arbete och kapital. Om den grundläggande uppfattningen att arbetarklassen och folket har rätt att välja de vägar de finner användbara i sin kamp för demokrati, nationell frihet och socialism.

Må så vara. Vi kommer nog att ha anledning att återkomma till frågan om presstödet. Men en sak är säker: att blanda ihop begreppen, och låtsas som att man ”inte vill göra revolution” är nog inte den bästa strategin för att få behålla statliga bidrag.