I somras dömdes Simon L, en av Sveriges ledande serieöversättare, till 25 000 kr i böter för barnpornografibrott. Domen överklagades till hovrätten, som dock i veckan fastställde den. Seger för statens moralstyrka, med andra ord. Men vilka barn är det som drabbats av översättarens ”brott”?
Under de senaste två decennierna har den japanska manga-kulturen gjort allt större insteg i västvärlden. Så också i Sverige – stora förlag som BonnierCarlsen och Egmont tjänar stora pengar på översatta seriehäften, och i teves barnprogram syns figurer som Sailor Moon och Pokémon – alla hämtade från manga-kulturen.
I manga är det inte helt ovanligt med skildringar av unga och barn i sexuella situationer. Mina kunskaper om manga är tyvärr begränsade, men i mina ögon verkar kulturen i det närmaste sätta Flickan på piedestal, gärna med uppspärrade, oskyldiga ögon och korta, fladdrande kjolar. Sexualiseringen av det oskuldsfulla, dittills oförstörda, står högt i kurs i många av mangans subgenrer, något som också framträder i mainstream-manga som just Sailor Moon.
Saken gäller innehav av ett antal manga-bilder, i den senaste domen 39 stycken, som enligt polisens utredare ska skildra barn som har sex, poserar sexuellt och/eller blir utsatta för sexuella övergrepp. Allt enligt statens byråkrater – ty bevismaterialet är så pass hemligstämplat att man för att ens få granska det måste ha särskilt tillstånd. Som P1-programmet Medierna rapporterade i somras ledde detta till att den kulturdebatt som blossade upp om domen skedde i blindo – varken de som försvarade domen eller de som kritiserade den visste egentligen vilka bilder det gällde. Enligt Simon L handlade det bara om att personerna på bilderna ”hade för små bröst”, medan andra hävdade att man tydligt såg att de tecknade figurerna var barn.
Ja, för det rör alltså tecknade bilder, fiktiva situationer. Simon L, som arbetar för flera av landets större manga-distributörer, hade av yrkes- eller personliga skäl laddat ned dessa bilder, kanske av samlarsyfte, eller av misstag. Vem som helst som sökt efter manga-bilder på nätet kan intyga att det kryllar av sexuella skildringar där. Och här börjar svårigheterna.
Oklarheterna om hur lagen ska tolkas är många. Men om en bild – fotograferad eller tecknad, verklig eller fantasi – skildrar ”en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år” är den barnporr, enligt lagtexten. Vem bedömer om en tecknad, påhittad person har en fullbordad pubertetsutveckling? Polisens utredare i Uppsala, i det här fallet. Och hur kan man debattera en kontroversiell dom om staten censurerar bevisen?
Domen skickade chockvågor genom svenska seriekretsar. Carl-Michael Edenborg, grundare av förlaget Vertigo, utfärdade en varning ”till tecknare och serieläsare: gräv ner era serietidningar! kryptera era datorfiler!” Serietecknaren Tinet Elmgren lade upp en teckning på sin blogg med två seriefigurer som just haft sex – där den ena är 17 och den andra 27, och uppmaningen ”varsågod och polisanmäl mig”.
Än så länge är skriven text undantagen, så läsare av klassiska mästerverk som Lolita behöver ännu inte frukta statliga censurstyrkor, men det är svårt att se var sådana här censurlagar slutar: DN anmäldes t.ex. för barnpornografibrott av en privatperson efter att ha illustrerat sina artiklar om domen med manga-bilder. I USA, där liknande lagar finns, går man ännu längre: där har serieintresserade sedan länge dömts för innehav av tecknade bilder, och lagen om barnpornografibrott har också regelbundet använts mot ungdomar under 18 år – för att ha fotograferat sig själva nakna!
I ett ännu mer skruvat amerikanskt fall lämnade två föräldrar in 150 foton för framkallning efter en familjesemester. Sju av dessa visade deras småbarn i badkaret och iklädda handdukar. Teknikern som framkallade bilderna lämnade dem vidare till polisen, som i sin tur anklagade föräldrarna för barnpornografibrott och satte barnen i fosterhem.
Men åter till de tecknade bilderna: en grundfråga är, så klart, vem som egentligen skadats av dem. Bland domens anhängare finns, förutom polisen själva och politiker, också Rädda barnen. I gårdagens Agenda, där domen debatterades, hävdade föreningens representant Olof Risberg att tecknade bilder var kränkande mot barn ”i allmänhet”. Han målade upp ett scenario där en person som själv blivit utsatt för sexuella övergrepp skulle kunna komma till skada av att se tecknade övergreppsbilder. Och visst är det så – visst är barnporr kränkande och motbjudande även om den är tecknad och skildrar något som bara finns i upphovsmannens fantasi. Men det finns ju många bilder som skapar obehag hos betraktaren. Varför inte också förbjuda teckningar av barnmisshandel, som väl skulle skapa samma obehagskänslor hos den som blivit utsatt för det?
Fotografier av faktiska, verkliga våldshandlingar, mord och tortyr är heller inte olagliga. Just tortyrbilder och -videoklipp är för övrigt en kategori som frodas på DVD och nätet, med speciella forum där användarna försöker bräcka varandra med de mest motbjudande skildringar av verkliga och fiktiva mord, våldsamheter och olyckor – genren kallas ”gore” eller ”mondo”.
Men i fallet med de 39 påstådda barnporrbilderna saknas alltså offer. Inga övergrepp har begåtts. Inget barn har tvingats till något. Ingen har kränkts eller ens råkat se på bilder som skapat olust. Ändå har Simon L dragits inför rätta, stämplats som sexualförbrytare och kanske fått sitt yrke förstört för all framtid. I brist på offer hävdar de som försvarar lagen nu att bilderna genom sin blotta existens utgör en kränkning ”för barn i allmänhet”. Men, som Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, säger till Aftonbladet: ”I så fall finns det ju mycket som exempelvis är kränkande för kvinnor i allmänhet.”
Bakom domen finns också större frågor. Vill vi ge staten möjlighet att använda så här kraftiga censurinstrument? Vad blir nästa inskränkning av yttrandefriheten? Den 27 april 2010 rapporterade EU-parlamentsledamoten och piratpartisten Christian Engström på sin blogg om ett möte i Stockholm med upphovsrättslobbyn. Talaren, en lobbyist för skivbolagen och filmindustrin, var tydlig med hur han såg på barnporrlagarna – som ett sätt att röja vägen för andra censurlagar:
Barnpornografi är toppen. Det är bra, eftersom politiker förstår barnpornografifrågan. Genom att spela det kortet kan vi få dem att agera, och börja blockera sajter. När de väl har gjort det, kan vi få dem att blockera fildelningssajter.
Till sist kan vi utveckla ett enormt Internetfilter. Vi följer barnpornografin på nätet noga, för att visa politikerna att filtrering fungerar. Barnporr är en fråga de förstår.
EU-kommissionär Cecilia Malmström har också mycket riktigt lagt fram ett förslag om ett massivt censurfilter på Internet – med argument om att stoppa barnporrsidor.
Barnporr är alltså ”toppen”, eftersom ingen ju vill framstå som en förespråkare för pornografers rättigheter, även om offer, som i det här fallet, saknas. Ändå är det just det vi måste göra nu. Det handlar inte bara om att kritisera det absurda i att förstöra någons liv för ett par tecknade bilder, utan om att försvara våra tidningar, vår kommunikation och vårt Internet mot statens klåfingriga moralpolis.
Det är inte ofta jag håller med Jan Myrdal, men när han nu kallar domen ”absurd” och pekar på hur den kan ”nyttjas både av privatintressen och statliga/polisiära intressen” är jag böjd att hålla med. Det innebär inte att vi måste skriva under på Myrdals syn på moral (som ju t.ex. utesluter homoäktenskap) eller att vi ska sluta upp bakom Folket i Bild/Kulturfront-gängets liberala inställning till tryckfrihet. Vi ställer oss inte på barrikaderna för förintelseförnekares rätt till yttrandefrihet, och sörjde inte när homofoben Åke Green fälldes för hets mot folkgrupp. Ej heller förespråkar vi, som Vänsterpartiet, presstöd till Nationell Idag med något slags yttrandefrihetsargument. (Notera förresten att kulturminister Adelsohn Liljeroth nyligen öppnat för att dra in presstödet också för ”kommunistiska tidningar”)
I frågor som fildelning och tecknad ”barnporr” måste vi istället peka på hur det här rör vår klass och dess möjligheter att samordna kamp. Om vi, av rädsla för att bli utpekade som förespråkare för övergrepp, avstår från att försvara Simon L, och ger staten möjlighet att med sekretessbelagda bevis förfölja obskyra översättare eller fildelare, kommer utvidgade censurinstrument nästa gång att riktas mot oss.
SW