Den 9 april samlades ett hundratal demonstranter utanför den amerikanska ambassaden i Köpenhamn för att protestera mot Nato-alliansens bombningar av Libyen, den så kallade Operation Odyssey Dawn. Demonstrationen var sammankallad av danska Nej til krig, och två kamrater från Arbetarmakt fanns på plats.
Låt oss börja med en liten bakgrund till demonstrationen. Liksom Sverige har Nato-landet Danmark understött interventionen med sitt flygvapen – sex F16-plan och ett transportplan har flugits ned till Libyen, och till skillnad från de svenska planen deltar man aktivt i bombningarna. Medan det åtminstone fanns några dissidenter i den svenska riksdagsdebatten1 slöt det danska folketinget, den 19 mars, enhälligt upp bakom attackplanen. Både Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten röstade alltså för insatsen.
Det var första gången Enhedslisten, som inom sig samlar flera danska vänstergrupper, röstade till stöd för en dansk krigsinsats. Och både före och efter partiets stöd till bombningarna gick debatten högt internt. Den 16 mars lyfte EL:s försvarstalesman, Frank Aaen, i en intervju ett förslag om att beväpna de libyska rebellerna med stinger-missiler: ”Beväpnade med missiler får rebellerna möjlighet att själva segra över Gadaffis förtryck. Det är så klart att föredra framför en amerikansk invasion.” Och Socialistisk Arbejderparti, dansk sektion av Fjärde Internationalen, tog ett beslut om att motsätta sig kriget, men dess ledamöter i EL:s ledning röstade ändå för det.
EL:s stöd till krigsinsatsen blev dock kortvarigt – det drogs tillbaka redan den 30 mars. Officiellt argumenterade partiet då för att det fortfarande hade varit riktigt att delta – men att krigets karaktär nu förändrats: från att ursprungligen ha försvarat civilbefolkningen var man nu part i ett inbördeskrig. Men det för sena tillbakadragandet av krigsstödet berodde enligt många lika mycket på den växande kritiken bland partiets medlemmar. SUF, det ungdomsförbund som är knutet till EL, tog kraftigt avstånd från kriget. Det gjorde också EL-medlemmarna Internasjonale Socialister, och flera lokalavdelningar, lokala representanter och folketingskandidater. Även inom partiets ledning riktades kritik mot ja-rösten. I den övriga vänstern kritiserade bland annat Kommunistisk Parti och flera fristående antikrigsaktivister krigsstödet.
Demonstrationen
Men den 9 april stod alltså Enhedslisten återigen på krigsmotståndets sida, och deltog i den demonstration som sammankallats av Nej til Krig, ungdomsförbundet SUF, samt ett flertal fredsorganisationer.
På plats utanför USA:s ambassad samlades ett hundratal aktivister i den skinande aprilsolen, och lyssnade där på ett antal inledande talare – bland dem Helge Bo Jensen från just Enhedslisten, och, kanske lite otippat, en folketingskandidat från danska Kristendemokraterne. Demonstranterna bjöds på musikunderhållning av Arne Würgler, och efter det tog ljudbilen över, med anti-krigshits från nu och då. Vi tågade tillsammans med danska kamrater från bl.a. Internationale Socialister, och passade också på att sprida det senaste numret av Arbetarmakts tidning bland demonstrationsdeltagarna.
Under tågets gång höll representanter från bland andra SUF, Kommunistisk Parti och Internationale Socialister tal. Slagord var det dock sämre med, även om försök gjordes. Vi marscherade genom Köpenhamns gator till demonstrationens första stopp – den franska ambassaden – där vi prövade oss på några slagord på franska. Ambassadens fönster stod dock mörka, och det är väl tveksamt om ambassadens personal ens uppmärksammade oss. Det gjorde däremot lördagsflanörer och turister på Kongens Nytorv – några av dem gick spontant med i tåget och följde oss mot nästa, och sista, anhalt: Forsvarsministeriet, vid Holmens kanal.
Här talade avslutningsvis representanter från ett par fredsorganisationer. De påpekade, helt korrekt, att Forsvarsministeriet ju egentligen borde heta Krigsministeriet, och riktade några välförtjänta kängor åt den överdimensionerade polisstyrka som hela tiden följt oss längs vår marschväg och nu radade upp sig till skydd för statens byggnader.
Hur stoppar vi imperialismens krigsäventyr?
Precis som det påpekades i flera tal är Libyen inget undantag, utan bara ännu en pusselbit i USA och dess allierades kamp för regional, geopolitisk kontroll över Mellanöstern och Nordafrikas naturresurser och tillgångar. Så sent som förra året sände Sverige handelsdelegationer till landet, och Gadaffi har varit flera europeiska ledares kelgris i åratal. Han spelade t.ex. en nyckelroll i att, tillsammans med Italien, hindra flyktingar och asylsökande från att ta sig in i Europa.
Så länge landet var i relativ ”ordning”, det vill säga, att marknaden och oljan fanns tillgänglig för västs ekonomiska intressen, visade de ledare som nu så plötsligt brinner för demokratin inget som helst intresse vare sig av att störta Gadaffi eller försvara några civila. Men när Mellanöstern och Nordafrika reser sig, när den tysta underkastelsen byts ut mot öppen konflikt, blir det Natos och FN:s uppgift att återställa lugnet. Tänk om de libyska rebellerna går ännu längre än till att bara ersätta Gadaffi med ännu en villig västmarionett?
Därför ingrep Nato – för att ta tillbaka initiativet över revolten från det framväxande, och svårkontrollerade, upproret. Bland dem som stödjer kriget finns flera av de arabiska regimer som samtidigt med alla till buds stående medel försöker slå ned ”sina egna” uppror. Libyen-kriget är alltså inget plötsligt, humanitärt undantag i imperialismens långa historia av krig mot jordens fattigaste länder. Samma länder som bombar Libyen och angriper Gadaffis trupper deltar i ockupationen av Irak och Afghanistan, och stödde så långt det bara var möjligt Gadaffis diktator-kollegor i de omkringliggande länderna. Men trots sitt nyfunna krigsmotstånd verkar Enhedslisten fortfarande tro att interventionen från början var humanitär, och att man först senare råkade bli en part i regionens konflikt.
Vi var inte många, påpekades det också, men antikrigsrörelsen måste växa, och arbetet kommer att fortsätta. Något vi i Arbetarmakt helt kan instämma i. Frågan är bara hur. Flera talare uttryckte förhoppningar om att ”få in lite klokare folk” på Försvarsdepartementet och i statens maskineri, och andra menade att den danska staten skulle tvingas lyssna om vi bara blev tillräckligt många som fredligt uttrycker motstånd mot ockupationer och krig. Men är det nog?
Vi tror att det kan behövas mer än så. Den danska vänstern borde inte nöja sig med att rösta nej till dylika krigsinsatser i folketinget, utan även mobilisera till strejker och aktioner som handgripligen kan sätta stopp för allt danskt understöd till kriget. Stinger-missiler och annan beväpning av upproret hade också varit mer än önskvärt. Just med ett sådant krav – beväpna rebellerna – hade vänstern i Europa kunnat avvisa kriget och samtidigt peka på ett alternativ för praktisk solidaritet med upproret. Men det var inget kamraterna från Kommunistisk Parti höll med om – i diskussion med oss menade de att en beväpning av upproret var fel, eftersom det skulle ”bryta mot internationell rätt”, och ”fördjupa konflikten”. Men om vi ska stoppa kriget i Libyen är det – tyvärr – just en fördjupad konflikt vi behöver. I Danmark, i Sverige, och överallt där man gör motstånd mot imperialismen.
Avslutningsvis vill vi rikta ett tack till demonstrationens arrangörer för en lyckad dag. Vi arbetarmaktare i Skåne hoppas snart kunna resa över sundet igen, för fler intressanta möten med danska aktivister.
Arbetarmakt Skåne
1Här tänker vi inte på Sverigedemokraterna, som i och för sig var ensamma om att rösta mot förslaget, men gjorde det av egna, nationalistiska skäl (snarare än anti-imperialistiska), utan på de fyra V-riksdagsledamoter som i alla fall lade ned sin röst. Även Stina Bergstrand, riksdagsledamot för Miljöpartiet, lade ned sin röst eftersom hon beskriver sig som pacifist.