I Libyen har imperialistiskt ingripande och regimens bleknade ”antiimperialistiska” trovärdighet övertygat en del i vänstern att stöda regimen mot dess eget folk. På ett liknande sätt har den senaste tidens händelser i Syrien fått bevittna hur många påstådda socialister är likgiltiga inför eller till och med motståndare till ett folkligt uppror för elementära demokratiska rättigheter. I likhet med de arabnationalistiskt influerade delarna av den arabiska vänstern föredrar de illusionen om en allians med en borgerlig diktatur som stöds av Iran som en förment bastion för ”motstånd”, istället för en verklig revolution som lever och andas.
Det har uppenbarligen också drabbat Azmi Bishara, före detta palestinsk medlem i det israeliska Knesset som lever i exil. Hans vänskaplighet gentemot Bashar al-Assads regim står i stark kontrats till hans vältaliga stöd för revolutionerna i Egypten och på andra håll. Mediernas huvudfåra i väst har inte heller haft någon bättre bevakning. De har, genom att fokusera på och överdriva landets religiösa splittring, tenderat att ge ett intryck av att vad som står på spel är en kamp mellan landets sunnimuslimska majoritet och en styrande alawitisk minoritet. Oavsett om deras journalister inser det eller inte, tjänar dessa rapporter regimen.
Aktivister i den syriska oppositionen har till och med tvingats fördöma nyhetsbyrån Reuters för att den underblåser sekterism genom att hänvisa till Baniyas och Daras som ”sunniområden” efter att regimens styrkor dödat sörjande där. Al Jazeeras engelskspråkiga kanal, vars korrespondenter borde veta bättre, har i sina rapporter hänvisat till det styrande socialistiska Baathpartiet som ”nästan uteslutande alawitiskt”.
Protesterna har faktiskt dragit med sig syrier från Syriens alla sekter och regioner – vilket i hög grad också inbegriper den alawitiska minoriteten. Protesterna har dock förblivit små i Syriens två största städer, Damaskus och Aleppo, där regimen fortfarande har ett passivt stöd, och där den lyckats iscensätta manifestationer för regimen genom att utsätta elever och studenter och statligt anställda för skiftande grader av tvång. Syriska druser som lever i de av Israel ockuperade Golanhöjderna har demonstrerat till stöd för regimen, även om de följts av mindre protester för demokrati. Regimens egen bas är därför inte alls begränsad till den alawitiska minoriteten. Det kan den inte heller vara utan att regimen faller.
De första allvarliga protesterna började i Daraa, i en eftersatt jordbruksregion på gränsen till Jordanien i söder. Regimens omedelbara och förutsägbara svar var att skylla på agitation från det förbjudna sunnimuslimska Muslimska brödraskapet, som en gång i tiden var den största kraften i oppositionen mot Baathpartiet innan det krossades under ett uppror i Hama 1982, där upp till 40 000 människor dödades. Det har emellertid inte funnits några bevis för att brödraskapet varit inblandat i protesterna, vilka hur som helst spritt sig till alla Syriens provinsstäder.
I Hasakah och Qamishli i nordost, nära gränsen till Turkiet och Irak, har regimen traditionellt underblåst spänningar mellan de kurdiska och arabkristna minoriteterna. Storskaliga protester har där tvingat regimen att avskaffa en lag från 1962 (som infördes av en tidigare regering och som behölls av Baathpartiet) som berövade upp till 200 000 syriska kurder formellt medborgarskap. Kristna har emellertid marscherat sida vid sida med kurder i dessa protester med talkörer som ”Inte kurd, inte arab, det syriska folket är ett” och ”Vi hälsar martyrerna i Daraa”.
I Latakia, en kuststad med blandning av sunniter, alawiter och kristna i alawiternas kärnområde i nordost, rapporteras att regimen uppmuntrat alawiter från omkringliggande byar att angripa demonstranterna i staden. Regimen framställer oppositionen som sekteristiska sunni-islamister med planer på att massakrera alawiterna. För att lyckas med splittringen har den till och med beskyllt palestinierna i det närbelägna flyktinglägret för att vara inblandade i ”beväpnade gäng” som drar runt i staden för att underblåsa sekteristiska spänningar. Anklagelsen har dementerats av regimens palestinske skyddsling Ahmed Jibril i Folkfronten för Palestinas befrielse – Generalkommandot. Demonstranterna själva har dock inkluderat alawiter från staden; de har också uttryckligen rest paroller mot sekterism, vid sidan av paroller mot regimen och för demokrati.
Det är ett faktum att sekter spelar en roll i syrisk politik, men inte på det sätt som det vanligtvis beskrivs. Baathpartiets regim har, på ett sätt som liknar Titos Jugoslavien, där öppna manifestationer av ”nationalism” undertrycktes skoningslöst, rutinmässigt beskyllt alla motståndare för ”sekteristisk hets”, oavsett vilken sekt eller ideologi de hör hemma i. Bland dessa märks Michel Kilo (liberal, kristen journalist från Latakia) och Riyad al-Turk (kurdisk ”sunnimuslim” från Homs och före detta ledare för den förbjudna regimfientliga flygeln av det syriska kommunistpartiet), liksom aktivister från Muslimska brödraskapet.
Regimen kan utnyttja verklig oro som finns hos alla syrier. Tre fjärdedelar av Syriens invånare är sunnimuslimer – av vilken en sjättedel är kurder – medan den återstående fjärdedelen utgörs av kristna och kätterska muslimska minoriteter – alawiter, druser och ismailiter. Under den koloniala perioden – när Syrien och Libanon var franskt mandat – försökte de franska myndigheterna att splittra landet längs sekteristiska linjer. Det skapades en ”drusisk stat” runt Suwayda i söder, en ”alawitisk stat” runt Latakia i nordost och Damaskus separerades från Aleppo för att uppmuntra den traditionella rivaliteten mellan städerna. Experimentet visade sig vara impopulärt i nästan alla kretsar och fransmännen tvingades överge det efter folkliga protester för syrisk enhet och självständighet. Det enda resultatet av experimentet med sekterism som överlevde den koloniala perioden var Libanon, vars skapande som en stat ”för” den kristna, maronitiska minoriteten har garanterat årtionden av politisk förlamning som avbrutits av perioder med inbördeskrig. Libanons öde och existensen av en sionistisk ”judisk stat” i söder har fungerat som en skarp varning för sekterismens resultat.
Den oligarki som dominerade Syriens politik före och efter självständigheten och före Baathpartiet bestod dessutom till övervägande del av en sunnimuslimsk godsägarklass, men också av en köpmannaklass som bestod av en del av den kristna minoriteten. Syriens bönder kom å andra sidan i oproportionerlig utsträckning, även om det inte var majoriteten, från de drusiska och alawitiska minoriteterna, samtidigt som den uppåtstigande medelklassen med lärare, läkare, ingenjörer och andra yrken med universitetsutbildning i oproportionerligt hög grad, men återigen inte bara eller huvudsakligen, bestod av fattigare kristna.
Sekterism – speciellt riktad mot druser och alawiter – var stapelvara för Syriens oligarki i bekämpandet av de ökade kraven på jordreform, rättigheter för arbetarna och utbyggd utbildning. Den (delvis kurdiske) syriske diktatorn Adib Shishakli mördades till och med av en drus i exil i Brasilien 1964 som hämnd för den massaker på drusiska demonstranter som ledde till att han störtades tio år tidigare.
Motstånd mot sekterism i Syrien har därför en klassdimension, liksom en nationell dimension. Den representerar inte bara rädslan hos den sunnitiska majoriteten för att landet kan falla sönder, utan också önskan hos Syriens minoriteter att bevara de sociala landvinningarna från tiden efter självständigheten. Problemet för regimen är att dess förmåga att framstå som den enda möjliga försvararen av båda blir allt tunnare.
Alawiterna var, som en tidigare marginaliserad grupp med rötter bland de fattiga bönderna, bland de som drog störst fördel av de jordreformer som inleddes av Baathpartiets regim – inte som en sekt utan som en klass. Det inträffade huvudsakligen under regimens ”vänsterfas” under Salah Jadid (som själv var alawit) från 1966 och fram till dess att han störtades av Hafez al-Assad (också alawit) i en statskupp som genomfördes 1970 av högerflygeln (”korrigeringsrörelsen”) i Baathpartiet. Enskilda alawiter drogs in i militären som en av de möjliga vägarna till socialt avancemang och var därför väl placerade för att delta i de militära intriger som kännetecknade syrisk politik. Det kan därför knappast förvåna att alawiter har varit synliga och ”överrepresenterade” i Baathpartiet. Alla Syriens minoriteter har varit ”överrepresenterade” i alla radikala partier – kommunisterna, Baathpartiet och Syriska socialnationalistiska partiet.
Det verkliga problemet har inte varit alawiternas ”överrepresentation”, utan det faktum att regimens karaktär som militärdiktatur oundvikligen har lett till skapandet av klickar baserade på släktband och beskydd. Det konsoliderades under Hafez al-Assad på 1970-talet när Assad försökte återupprätta broar till den tidigare fientliga sunnimuslimska bourgeoisien genom att tillåta en infitah (öppning”) av ekonomin för privat kapital, medan en omfattande statlig och militär sektor bevarades genom en allians med Sovjetunionen. Han tillät också parallellt därmed spridningen av korruption och beskydd som en form av social kontroll. På det sättet kunde han både låta regimens företrädare på de lägre och mellersta nivåerna skaffa sig halvlagliga personliga imperier – i utbyte mot deras lojalitet – och ha ammunition mot dem i händelse av att han behövde spela ut dem mot varandra.
Detta saknade inte konsekvenser – även om de delvis var dolda – för relationerna mellan folkgrupperna. Anklagelsen mot regimen att den representerar ett ”sekteristiskt alawitiskt styre” – vilken vanligtvis kommer från Muslimska brödraskapet – tilltalar huvudsakligen missnöjet hos en del av den konservativa småborgerligheten för att den tvingas dela på källorna till mygel vilka tidigare var deras privilegium, liksom den del av bourgeoisien som inte försonats med att behöva dela makten med plebejiska uppkomlingar från militären. Särskilt druserna har fått mindre fördelar än andra av denna ”demokratisering” av den officiella korruptionen.
Hafez al-Assads ”korrigering” – i den nationalistiska pragmatismens namn – av Salah Jadids ”vänsteröverdrifter” har skapat dagens Syrien. De viktigaste händelserna i den processen var: övergivandet av palestinierna i Jordanien under ”Svarta september” 1970, kriget mot Israel i oktober 1973 – i allians med Anwar Sadat, Egyptens konservative ledare efter Nasser, ingripandet i det libanesiska inbördeskriget i juni 1976 – till stöd för den kristna högern och mot Syriens traditionella allierade i den libanesiska vänstern och palestinierna och krossandet av Muslimska brödraskapet i Hama 1982.
Sovjetunionens sammanbrott inledde en period av osäkerhet, vilket tvingade Syrien att undvika isolering genom stöd till det av USA ledda kriget för att driva ut Saddam Hussein från Kuwait 1991. Syriens roll för att övervaka uppgörelsen efter inbördeskriget i Libanon, dess roll i stödet till Hizbollah, motståndet mot Osloavtalet och stödet till palestinska fraktioner som motsätter sig Osloavtalet, har gett regimen användbara påtryckningsmedel i mellanhavandena med de imperialistiska makterna, liksom att det låtit den bevara sina ”anti-imperialistiska” kreditiv i den arabiska världen.
Vågen med privatiseringar (och deras åtföljande korruption) som inleddes efter att det sovjetiska stödet försvunnit under 1990-talet, den ökade takten efter Hafez al-Assads död och han son Bashars övertagande av makten 2000, misslyckandet för de ”politiska reformer” som Bashar utlovat under sina första år vid makten, regimens utdrivning från Libanon efter mordet på den förre libanesiske premiärministern Rafic Hariri 2005 och motståndet mot USA:s invasion av Irak 2003, har omvänt på olika sätt ökat landets interna och externa isolering.
Med sin repression, vändningen till nyliberalism, misslyckandet med att befria Golanhöjderna (som ockuperas av Israel sedan 1967), den galopperande korruptionen och tillfälliga vänliga närmanden till imperialismen, ser nu den syriska regimen allt mer ut som vilken arabisk diktatur som helst. Även om den fortsätter att dra fördel av sin anti-israeliska retorik, stödet till det libanesiska och palestinska motståndet och alliansen med den uppstigande iranska makt som nu är det stora hindret för USA:s fullständiga hegemoni, är orsakerna till upproret mot regimen inte annorlunda än i den övriga regionen: den fullständiga frånvaron av demokrati eller yttrandefrihet, den unga generationens frustration och främlingskap och en fördjupad social ojämlikhet som förvärrats av den globala ekonomiska krisen.
Revolutionära socialister får inte för ett ögonblick låta sig rubbas av idén att de påstått ”anti-imperialistiska” arabiska regimerna är något undantag från den revolution som sveper fram i arabvärlden. De får inte heller låta den syriska regimen återupprätta sin legitimitet genom att framställa sina svårigheter som resultatet av en rent sekteristisk kamp.
Endast de syriska arbetarnas och böndernas revolution kan lösa demokratins uppgifter i Syrien – och i den kampen har Syriens alla folkgrupper en legitim roll att spela.
Marcus Halaby