Valnatten 2010 var mörk för många socialister. Den öppet borgerliga Alliansen tog hem segern, reformismens totala brist på lösningar och perspektiv bekräftades ännu en gång i S-valnederlaget, och, framför allt – Sverigedemokraterna fick 5.7% av rösterna och därmed en riksdagsposition.
De följande dagarna samlades det till mer eller mindre spontana massprotester i flera städer i Sverige. Beslutsamheten var stor: Inga rasister på våra gator, och inga rasister i riksdagen! Många av de företrädesvis unga demonstranterna vände sig spontant mot det riksdagsparti som allra mest betonat sin antirasism – ett parti som dessutom säger sig föra en socialistisk arbetarpolitik som ett svar på främlingsfientlighet och rasistiska lögner.
Inför tusentals demonstranter, i tidningar och i TV, talade Lars Ohly om en principfast kamp mot rasismen, och påpekade också att det till syvende och sist är den borgerliga politiken som bär skulden för SD:s framgångar. Rasismen skulle bekämpas på gator och torg. Vänsterpartiet fick också snabbt hundratals, om inte tusentals, nya medlemmar.
Det råder ingen tvekan om att Vänsterpartiet med sin parlamentariska position och den styrkeposition de trots allt – efter socialdemokraterna – har inom den organiserade arbetarrörelsen skulle kunna göra oerhört mycket för framväxten av en antirasistisk massrörelse. Vi måste därför ställa oss frågor som: Vad har V egentligen för strategi för att bygga en antirasistisk rörelse? Vilka råd ger man nya och gamla vänsterpartister, sympatisörer och arbetarrörelsen i stort för att omsätta de stora orden i handling?
Vänsterpartiets särskilda ansvar
I december förra året gjorde Vänsterpartiets partistyrelse ett uttalande om hur den antirasistiska kampen skulle föras. Helt korrekt skriver man att SD:s intåg i riksdagen skedde mot en bakgrund av hårdför klasspolitik från borgarna, och att ”politiken under lång tid misslyckats med att bryta klassklyftor och diskriminering”. Med ”politiken” syftar man här antagligen på det faktum att rasismen i samhället knappast uppstod i och med regeringen Reinfeldt – även socialdemokraterna har ju med sin nedskärningspolitik under tidigare mandatperioder bäddat för den rasistiska rörelsens framväxt, och det ofta med Vänsterpartiets stöd. Varför det blev så – hur klassklyftorna kunde öka när påstådda arbetarpartier hade regeringsmakten – utvecklas dock inte ytterligare.
Partistyrelsen slår också fast att V, som ett av arbetarrörelsens partier, ”har ett särskilt ansvar” i den antirasistiska kampen och i att erbjuda andra lösningar på klassamhällets problem än den uppsplittring av arbetarklassen som SD står för. Att sparka uppåt, inte nedåt, som Lars Ohly ofta sammanfattade det dagarna efter valet. Den ”huvudutmaning” partiet ställer upp för sitt antirasistiska arbete är att se till att andra partier inte tar över SD:s rasistiska politik. Man noterar också att det är viktigt att SD inte får framstå som martyrer, som den enda oppositionen. Skiljelinjen ska gå mellan vänster och höger. Men den antirasistiska kamp man tänker sig är dock inte bara en angelägenhet för vänstern och arbetarrörelsen – man öppnar också för samarbete med ”andra partier och organisationer” – alla de som ”försvarar allas lika värde”, alla ”demokratiska partier”.
Samtidigt säger man sig vara medveten om att kampen inte uteslutande kan föras i de parlamentariska församlingarna: den ”ska föras i en bred antirasistisk rörelse” med ”starkt folkligt stöd, särskilt inom arbetarrörelsen och bland invandrade”. Man lovar att inte ”låtsas som att rasismen inte finns”: SD och andra rasister ska överallt bemötas av demonstrationer och protester, folk ska uppmanas att ta till gatorna mot rasisterna. Varhelst SD arrangerar aktiviteter ska Vänsterpartiet inom 24 timmar organisera motprotester.
Resultat och framtidsutsikter
Ett halvår senare tyder inget ännu på att SD är på väg att knäckas. Det råder ingen tvivel om att SD till sin karaktär är ett borgerligt parti: i riksdagen röstar de i 9 fall av 10 med regeringen. Samtidigt har precis det övertagande av rasistisk signalpolitik som Vänsterpartiet varnade för fortsatt i raskt takt: nu senast var det Centerpartiet som i DN gick ut med att svensk integrationspolitik är ”för omhändertagande” och behöver skärpas.
Redan en månad efter valet gav dessutom Vänsterpartiet, tillsammans med sina dåvarande rödgröna partners, ett erbjudande till Alliansen om parlamentariskt samarbete mot SD. Talet om att borgerlig politik föder rasism verkade redan bortglömt – kanske menade Ohly, liksom Sahlin, att det viktiga ändå var att de andra partierna också var ”demokrater”. Förslaget fick kalla handen av borgarna.
Och den antirasistiska massrörelsen då? Efter valet fanns ju tusentals människor på gator och torg, beredda att ”göra något” för att stoppa rasisterna. Arbetarmaktare i Stockholm, som tillsammans med andra aktivister och vänstergrupper skapat nätverket STARK, tog Ohly på orden och började arbetet för att utifrån dessa protester bygga en massrörelse mot rasism och högerpolitik, på arbetsplatser, på skolor och i bostadsområden. Men Vänsterpartiets ledning i stan ställde sig avvisande till STARK, och vägrade befatta sig med oss. Den rörelse partiledningen ville bygga skulle nämligen vara så politiskt vag att också borgerliga skulle känna sig välkomna. Dessutom verkade partiet känna sig hotade av STARK:s vilja att kritisera också den fackliga och reformistiska byråkratin.
I Göteborg försökte Arbetarmakt tillsammans med andra vänstergrupper bygga en antirasistisk rörelse på klasskampens grund i Göteborgs Nätverk mot Rasism – men även där vägrade Vänsterpartiet vara med. De nöjde sig istället med att backa upp ett konkurrerande nätverk, med enbart borgerliga/humanistiska paroller mot rasismen. Överallt i landet har det varit vänstern till vänster om V som organiserat protesterna och gjort sitt för att bygga den rörelse Ohly pratat sig varm om. De antirasistiska borgare som Vänsterpartiet hävdar att en öppet socialistisk politik i rörelsen skulle skrämma bort – dem har vi inte sett till.
Det är ingen slump att det blev så här – som vi visat förberedde Vänsterpartiet för precis en sådan utveckling när de i sin strategi aldrig konsekvent drog de slutsatser som är absolut nödvändiga för att bygga en massrörelse.
Arbetarrörelsen och alla de partier som gör anspråk på att föra arbetarpolitik har inte bara ”ett särskilt ansvar” – arbetarklassen är faktiskt den enda kraft som kan utmana rasisterna. Det är vi som förlorar mest på rasismen, oavsett om den kommer från staten, Reinfeldt eller Åkesson, och det är bara vi som kan lägga fram ett program som både konfronterar rasisterna här och nu, och som – utan hänsyn till borgerligheten – utmanar grundvalarna för rasism och högerpolitik.
Om vi verkligen erkänner att det är borgarna som tjänar på och upprätthåller rasismen i samhället, kan vi inte samtidigt försöka anpassa vår politik och våra krav efter dem. Och om vi vill bygga en antirasistisk massrörelse med bas hos de förortsungdomar som med rätta hatar Sverigedemokraterna och som ständigt hotas av rasister och fascister, då har vi heller inte råd att, liksom Vänsterpartiet, med ”mötesfriheten” som ursäkt avstå från att stoppa rasisternas möten med massprotester.
Detta har flera vänsterpartister redan insett. Arbetarmakt kommer att fortsätta kämpa för en klasskamps-strategi inom den antirasistiska rörelse vi bygger, och vi hoppas att än fler vänsterpartister börjar ifrågasätta Ohlys antirasistiska strategi och ansluter sig till oss på barrikaderna.
SW