Intervju med brittisk brevbärare

I Storbritannien har brittiska Posten genomfört en offensiv mot brevbärarna som i många avseenden liknar den som den svenska Posten är inne på. Brittiska brevbärarna har en tradition av att stå upp för varandra och göra motstånd, och både 2007 och 2009 organiserades spontana strejker som spred sig som löpeldar över landets postkontor. Men trots motståndet led brevbärarna nederlag. Arbetarmakt intervjuar här Sandy Stevens, fackligt aktiv brevbärare och medlem i vår brittiska systerorganisation Workers Power, som ger sin syn på lärdomarna av de brittiska brevbärarnas kamp och hur svenska brevbärare kan undvika att gå samma öde till mötes.

Arbetarmakt: Under hösten 2009 organiserade brevbärarna i Storbritannien en strejk för att försvara sig mot Royal Mails angrepp. Som en av dem som deltog, kan du ge våra läsare en kort sammanfattning av vad målet med strejken var och hur den åstadkoms?

Sandy: Javisst! Strejken 2009 hade utlysts av facket för att slå tillbaka mot företagets planer på att säga upp ett avtal, som vi vunnit genom en tidigare strejk 2007. Den föregicks dock av en vild strejk. Bakgrunden var att cheferna motsatte sig att de skulle behöva förhandla om brevbärarnas ”flexibilitet”, för att istället egenmäktigt kunna bestämma över våra arbetsvillkor.

De drev också igenom en s.k. ”affärsplan” som syftade till att åstadkomma massiva besparingar genom att slå ihop utdelningsdistrikt, skära ned antalet anställda och öka arbetsbördan för brevbärarna. När de började med detta i London blev svaret ett utbrott av spontana strejker på lokala kontor som spred sig till andra delar av landet. Detta skapade ett massivt tryck på våra fackliga ledare att utlysa en strejk i nationell skala, vilket de inte ville. Det parlamentariska valet närmade sig, och då de antog att en inkommande Tory-regering skulle privatisera posten, ville de inte stöta sig med Labourpartiet som då satt vid makten.

I slutändan kallade de till strejk i oktober, men blåste av den bara efter två dagar trots att inget uppnåtts. Det provocerade fram en våg av vilda strejker i Skottland när chefer började trakassera brevbärare som vägrade följa de fackliga representanternas uppmaningar om att man skulle bryta strejkvakten. Det var precis samma mönster som inträffade 2007. Men rörelsen var för svag för att kunna ta initiativet och efter månader av hemliga förhandlingar bakom ryggen på brevbärarna, sydde de fackliga ledarna ihop en rutten kompromiss som innebär att facket deltar i ett omfattande samarbete kring nedskärningar som Royal Mail vill genomföra, och som innebär att fler än ett av tre kontor kommer att stängas.

I min region såg vi inte en enda fackföreningsfunktionär inför strejken – de ville inte ha den och gjorde inget för att bygga den – de dök upp först när det var dags att sälja uppgörelsen till våra medlemmar! Vissa av mina arbetskamrater förlorade omkring 400 kr i veckan på kompromissen, som innebar att vissa brevbärare fick lite mer och andra mindre i ett försök att härska genom att söndra. Facket lyckades driva igenom uppgörelsen i en medlemsomröstning där många upprörda brevbärare i avsmak över deras ledares beteende avstod från att rösta. Den fackliga vänstern stod tandlös inför denna utveckling. De tongivande vänstergrupperna hade tidigare dragit sig för att försöka få till stånd en självständig gräsrotsrörelse bland brevbärarna, så det saknades en organiserad opposition gentemot ledarskapet. Workers Power berättade om hela utvecklingen på www.redpostie.com.

Arbetarmakt: Vad har hänt sedan denna kamp? Hur ser situationen ut för brevbärarna i Storbritannien idag?

Sandy: Situationen är som man kan förvänta sig efter ett nederlag – en mycket tyngre arbetsbörda som äldre brevbärare måste leva med, och som används av chefer för att få bort erfarna fackföreningsaktivister. Man lägger ner terminaler, där breven sorteras innan de skickas till utdelningskontoren, på löpande band. I mitt eget område i nordöstra England läggs fem av nio terminaler ned, i London handlar det om två av tre. Tiotusentals brevbärare kommer att tvingas pendla mycket längre sträckor för att kunna ta sig till sina jobb om de inte vill förlora sina jobb. Än så länge är uppsägningarna frivilliga, men Tory-regeringen är nästan färdiga med sitt nya lagförslag om privatisering av posten.

Hittills har fackföreningsledarna hotat med att strejka mot vissa av villkoren efter genomförd privatisering, men inte innan för att slå mot privatiseringen i sig. Samtidigt har anställda som jobbar på postkontoren (där man säljer frimärken och hanterar paket) fått se sin lön ligga kvar på samma nivå under två år, och nyligen röstade 93 procent av medlemmarna för att gå ut i strejk. Vi har nyligen sett flera lokala demonstrationer mot privatisering och ”modernisering”, även om vi inte har rätt att strejka mot nedläggningarna enligt kollektivavtalet. Så det finns vissa tecken på en återhämtning och en vilja till förnyad kamp, vilket är positivt.

Arbetarmakt: Vad behövs för att kunna slå tillbaka mot den borgerliga regeringens privatiseringsplaner?

Sandy: Vi behöver en gräsrotsrörelse bland brevbärarna som kan debattera en strategi för att stoppa privatiseringen och moderniseringen via en landsomfattande strejk. I dagens situation, när arbetare på andra fronter tillsammans med studenter motsätter sig regeringens massiva besparingsåtgärder, måste brevbärarnas kamp sammanföras med andra arbetargruppers kamp för att störta den här regeringen. Fackföreningsledarna fortsätter att röra sig väldigt långsamt eftersom de inte vill säga upp det avtal de själva undertecknat, de nöjer sig med att skriva brev till ministrar och med att organisera vissa demonstrationer. Men de kommer inte att tillåta en strejk, eftersom det är detta avtalet bygger på.

En demokratisk gräsrotsrörelse skulle kunna ersätta sådana företrädare med kämpande representanter direkt från golvet, direkt demokratiskt ansvariga inför och möjliga att ersätta av arbetarna genom demokratisk kontroll underifrån. Sådana företrädare borde motta en genomsnittlig arbetarlön, och inte de hundratusen pund om året som våra nuvarande företrädare tjänar, vilket motsvarar ungefär fem gånger så mycket som den vanlige brevbärarens lön.

Arbetarmakt: Brevbärare i Sverige saknar tyvärr den radikala tradition av kamp som återfinns bland andra arbetargrupper. Inga strejker har organiserats på mycket länge. Nu, givet omfattande angrepp från Nordiska Posten behöver de snabbt lära sig hur de ska slå tillbaka om de ska kunna försvara sin nuvarande ställning. Vilket är ditt råd till dem?

Sandy: Vänstern säger ofta att det är för tidigt för att ta initiativ till byggandet av en gräsrotsrörelse. De vill istället befinna sig på god fot med delar av den fackliga byråkratin som lutar mer åt vänster, och bygga en strategi baserad på sådana allianser. Det betyder att man tidigt börjar kompromissa om nyckelkrav och att inriktningen på kampen blir urvattnad. Man vill helt enkelt inte kritisera sina vänner för hårt för att kunna bevara en relation med dem till vilket pris som helst. Men det fungerar aldrig.

Den fackliga byråkratin kommer inte att förändra sitt sätt att arbeta genom sådana allianser, och därför försitts viktiga tillfällen. Då är det plötsligt ”för sent” för att ta självständiga initiativ. En konferens för att etablera ett gräsrotsnätverk och utveckla en strategi för kampen, vilket kan inkludera kampanjer kring konkreta, omedelbara frågor som brevbärarna ställs inför, och att kombinera sådant arbete med solidaritet med andra grupper som går ut i kamp, att argumentera för strejk som ett sätt att svara på angrepp, att kandidera i val till fackliga positioner eller i val, allt detta är viktigt.

En sådan rörelses inställning måste vara att göra gemensam sak med ledarna när de kämpar, men utan dem eller emot dem när det krävs. Om vi i Storbritannien hade kunnat bygga en sådan organisation när de första moderniserings-angreppen kom 2001 så hade vi kunnat befinna oss i en helt annan situation idag, och haft möjlighet att segra i strejken 2007. Från små steg på ett tidigt stadium, eller en oförmåga att ta sådana steg – föds både framtidens framgångar och nederlag.