Serier mot rasism

Recension
Serier mot rasism
Optimal press
Red. Henri Gylander, Sofia Lindh, Robert Pettersson och Emelie Stigwan
127 s.

När det efter valet 2010 stod klart att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen lät inte motreaktionerna vänta på sig. Ett av svaren kom från elever vid serieskolan i Malmö, som bestämde sig för att sätta samman en serieantologi mot rasism. Resultatet landade på bokdiskarna i maj i år – sammanlagt har 31 serieskapare (om jag har räknat rätt) lämnat kortare och längre bidrag som alla på något sätt behandlar ämnena rasism och antirasism.

Och det är verkligen en bred antologi. Här finns framför allt amatörbidrag, men också bidrag från etablerade serietecknare, som Malin Biller, Sara Granér, Gunnar Krantz, Tony & Maria Cronstam (”Elvis”), David Liljemark, Joakim Lindengren, Pontus Lundkvist, Max Gustafson och Joakim Pirinen. Kort sagt, eliten från Galago och Kartago, tidningen och förlaget som redan tidigare tydligt placerat sig till vänster i svensk politik (minns Galagos valtidning för Vänsterpartiet från 2002, Gudrun Comics, och specialnumret av Galago inför förra årets val – med undertiteln ”Nu blåser vi borgarna igen”). Utöver Galago-staben har flera av tecknarna Malmö-anknytning, men tyvärr saknas många ur Dotterbolaget-gänget, seriekollektivet vars medlemmar har utmärkt sig med oerhört skarp satir i både radio- och serieform. Bokens samtliga intäkter går till Ingen människa är illegal, och man får verkligen gratulera redaktörerna för att de lyckats få så många välkända och okända att ställa upp för det syftet.

Men nog om det lovvärda i själva initiativet. Eftersom jag delar uppfattningen om att humorserier också, i allra högsta grad, är (eller kan vara) allvarligt menad konst – låt oss läsa denna politiska antologi politiskt. Hur är utförandet, och hur lyckas man med det som bokens förord ställer upp som mål, att erbjuda ”underhållande läsning [som även] leder till vidare engagemang för ett rättvisare och mer solidariskt samhälle”? Svaret är väl – det varierar.

För att förenkla en politisk bedömning av antologin kan man lite grovt dela in bidragen i inte mindre än fem huvudströmningar.

Rasism som brist på intelligens
Ren och skär plumphet och slag under bältet är nog inget man vinner striden mot rasismen med, men som kanal för frustration och ilska mot SD fungerar det väl, och underhållningsvärdet, icke att förakta, är ofta stort. Här märks Sofia Lindh, som i klassiska dagstidningsstrippar pricksäkert driver gäck med Jimmie Åkesson och kostymrasisterna. Malin Biller visar hur Jimmie går runt i burka därhemma, när ingen ser. Max Gustafson, som ju redan levererar stabila vänstergarv med strippen ”Samir” i gratistidningen City, gör bruk av samma sorts humor, och David Liljemark använder sina klassiskt kultursnobbiga enrutingar till liknande angrepp.

Den politiska nivån här är kanske inte skyhög – vitsarna går ofta ut på att SD är ett gäng dumma bönder, det motsägelsefulla i klyschor som ”Jag är inte rasist, men…”, eller på att jämföra SD-retoriken med slagord av typen ”Det är gott att gurgla sig med ko-diarré” (där en liberal åskådare viskar till sin vän: ”Vi måste våga ta debatten!”). I ett av Pontus Lundkvists bidrag ställs det motsägelsefulla på sin spets när en man argt uttrycker vad som skulle kunna vara internetforumet Flashbacks credo: ”Jag är rasist! Men det får man ju inte säga i det här landet, för då är man ju rasist!” Under rubriken ”Sjöbo-andan” visar Joakim Pirinen en journalist som intervjuar en bondlurk: ”Varför är ni så fientliga gentemot de libanesiska flyktingarna i Sjöbo?” – ”Läbbaneiser? Vei traodde dei va judar!”

Alltså – rätt lustigt, men lite problematiskt om man, med filmskribenten Hans Isakssons metod, väljer att ställa frågan: Vad vill de säga, och vad gör man om man tror på dem? Nu vill jag inte anklaga dessa serietecknare för att ha hävdat att deras satir är ett allenarådande svar på kampen mot rasismen. Men, roliga som de är, sammantaget drar de mer plumpa stripparna ändå åt en strömning som främst återfinns i humanistisk-borgerlig antirasism; att rasism beror på ”dumhet”, att SD är ”ointelligenta”, och, sist men inte minst, att Sverigedemokraternas arbetarbas bäst angrips genom att påpeka hur ”bonniga” och ”white trash” de är.

Rasism som brist på förståelse
En annan strömning i antologin kan få representeras av Sylvain Runberg & Emre Özdamarlars respektive Robert Petterssons, Lisa Ewalds, Hanna Stenmans och Terrie Warrens bidrag. I Runberg & Özdamarlars berättelse är två klassiska skinheads ute och sprayar nazislagord, men blir påkörda av en bil på flykt från snuten. Läkaren som vårdar den skadade rasisten visar sig vara – svart. Lisa Ewald visar upp en ruta som proklamerar att vi inte ska ”låta rädslan ta över – bort med fördomar och gränser”, Terrie Warren menar att vi alla ”står lika inför döden” och Hanna Stenman visar i ett replikskifte att rasisternas argument kan kokas ned till: ”Jag tycker inte om dig/Varför?/Därför.” Robert Pettersson tecknar rasistiska stapelvaror bokstavligt, som burkar och askar i ett skafferi, där de ruttnande konserverna fördomar, främlingsfientlighet, brist på kunskap och rädsla ställs mot fräschare varor som gemenskap, solidaritet, glädje och kärlek.

Tänkvärt, roligt, välmenande och till och med fint – visst. Men här liknar problematiken den i strömningen ovan. Beror SD:s framgångar verkligen på att deras väljarkår, företrädelsevis unga, etniskt svenska män som på ett eller annat sätt känner sig förfördelade av ”samhället”, saknar kunskap och kärlek? Att de, om man ska vara lite elak, inte helt förstått budskapet om allas lika värde, trots FN-dagen i skolan och vacker allsång om glädje och kärlek?

Visst kan det vara så i viss mån, men om en offensiv arbetarrörelse vill vinna striden mot Sverigedemokraterna, och mot rasismen i de etablerade borgerliga partierna, måste man utöver att bara rapa värdeord också våga angripa rasismens rötter. SD lyckas väl med att rikta ilskan över uteblivna jobb, social utslagning och segregering från dessa fenomens verkliga upphovsmän till att bara handla om invandringen. Och för att vinna striden mot den sortens argument räcker det inte att vänligt förklara att SD brister i kunskap, att de minsann brukade vara öppna nazister, man måste visa på verkliga, hållbara alternativ till problemen – på solidarisk kamp över etnicitetsgränser, mot upphoven till klassklyftorna och utsugarsamhället här i landet och i världen.

SD:s mer slipade debattörer (vilket i och för sig är som att tala om Israels mer Palestina-vänliga politiker) klarar redan att slå ifrån sig argument som bara handlar om allas lika värde, för att inte tala om Reinfeldt och hans Allians-kamrater, som alla smilande kan ge en läpparnas bekännelse till kampen mot fördomar och främlingsfientlighet, samtidigt som de avvisar gömda flyktingar på löpande band. Men inte ens 52 ärligt menade nollrasismveckor i TV4 eller obligatoriska seminarier mot ”okunskap” kommer att ge några svar till dem som ser förfallet drabba sina närområden, och som i brist på en aktiv arbetarrörelse börjar söka efter andra, vilseledande, svar.

Rasismen drabbade mig
Ett något enklare anspråk har de serieskapare som i sina bidrag skildrar korta episoder ur vardagen, berättelser ur en personlig synvinkel, som skildrar rasism och antirasistisk kamp i vardagen. Här märks Fanny M. Bystedts enruting, Karin Nybergs skildring av en prydlig gammal man som river ned naziaffischer, Tinet Elmgrens berättelse om vikten av och svårigheten med att våga säga ifrån, Lasse Mulvads nästan drömska teckningar, Stef Gaines betraktelse över vardagsrasism, Tiitu Takalos berättelse om patriotism i Finland, med flera.

Dessa avsnitt är ofta gripande, man kan identifiera sig med dem, och det känns som ett bra sätt att göra serier mot rasism på. Från de enskilda berättelserna kan läsaren dra sina egna slutsatser, och skaparna har ofta avstått från att själva försöka besvara alla frågor. Samma metod har sedan länge använts i serier för att angripa sexism, och kan vara nog så effektiv om de paras med mer djupgående perspektiv.

Rasismen – så funkar den
Några få bidrag tar en mer didaktisk approach på rasismen, enligt den form som framför allt Liv Strömquist så fantastiskt har gjort till sin. Dessa bidrag är ofta textspäckade, vilar inte sällan på mer ”seriösa” akademiska källor, och lyckas, om de är framgångsrika, skänka läsaren kunskap i ett lite mer estetiskt tilltalande, lättintagligt format.

Maja Lünings bidrag, ”Den moderna rasisten” (kan läsas i sin helhet på hennes blogg), berättar med utgångspunkt från psykologen Todd D. Nelson pedagogiskt om hur fördomar som inte syns på ytan verkar i vardagen. Förtjänstfullt framställt, och teckningarna är en fröjd för ögat.

Henri Gylander ritar liksom just Liv Strömquist in sig själv i serien, och föreläser (detta menat positivt) i ett av sina bidrag om islamofobi med utgångspunkt från Mattias Gardell och Expo. Islamofobin jämförs med liknande historiska tankerörelser, som rädslan för turkarna/ottomanerna, och vi får veta en del om ”rasifieringen” av islam. Detta blandat med humoristiska inspel och välförtjänta kängor mot SD:s billiga argument.

I dessa bidrag används verkligen seriemediet till sitt yttersta i kampen mot rasismen. Man önskar att fler böcker och tänkare kunde få samma behandling, och på så vis förhoppningsvis nå fler än bara dem som har tid och möjlighet att sätta sig in i ursprungsmaterialet. Här finns också historiska föregångare: det finns ju t.ex. seriebiografier över både Trotskij och Marx, även om jag inte kan gå i god för resultatet, och på 70-talet gjorde den i dag hysteriska anti-feministen Kalle Strokirk en serieversion av marxismens ekonomi.

Rasism och klass
Om ni inte har anat det än menar alltså denna recensent att en serie som verkligen ska lyckas med sin antirasism måste gå till botten med de som tjänar på rasismen. Några bidrag urskiljer sig här, och blir, tillsammans med de pedagogiska serierna, för mig bokens höjdpunkter.

Martin Flink är på väg åt rätt håll, åt klassfrågan, när han i sin korta serie menar att det inte handlar om ras, utan om kultur. Mattias Elftorps arga kanin uppmanar direkt till aktioner mot flyktingförvar och den rasistiska asylpolitiken, och lyckas väl med att kombinera kritik mot ”konventionell” rasism med angrepp på den borgerliga regering som underblåser den.

Amanda Casanellas förtjänar ett särskilt omnämnande – i hennes ”Blatte Royale” får vi följa med till dagens Sverige, där polisen jagar ungdomar i förorterna, multinationella företag skapar krig och fattigdom i världen, svenska företag säljer vapen till diktaturer samtidigt som de flyktingar som flyr från samma krig blir utslängda – där de verkligt viktiga frågorna ställs: ”Det är vi som ’tar era jobb’. Dom där jobben som inte finns. Varken för oss eller för er. Varför finns det inga jobb? Har du frågat dig det?”

Läsning på barrikaderna
Sist i boken finns reklam för den som vill gå vidare med antirasistisk praktik: förutom Ingen människa är illegal ges det plats åt Expo, tidningen Mana, och olika asylgrupper. Samt, och det här kanske är symptomatiskt, åt två politiska grupper som utmärkt sig just för den ”allas lika värde”-humanistiska antirasism som återfinns i flera av bidragen, och som vi kritiserat här: Ungdom mot rasism, och Göteborg mot rasism.

Och här kan vi slå ihop Serier mot rasism, med en känsla av att det goda initiativet ändå i viss mån föll på målsnöret. Om ändå fler av bokens medförfattare försökt sig på att gå djupare, antingen som Lüning och Gylander, eller Casanella och Elftorp. Men det blir väl fler chanser till, och vare sig vi håller med om allt eller bara delar av vad de säger hoppas jag att gänget som medverkar i boken fortsätter att publicera sina roliga, politiska serier, och ger alla oss som kämpar mot rasism och högerpolitik något att läsa på barrikaderna, eller, för den delen, på stranden.

SW