Bokrecension:
Stephen F. Cohen
Bucharin och den ryska revolutionen.

Föreliggande artikel är en recension av Stephen F. Cohens bok Bucharin och den ryska revolutionen. Det går också att se den som en artikel om Bucharins politiska bana och bolsjevikernas ekonomiska politik baserad på Cohens bok. Jag har mer än en gång frågat mig om jag gått in för detaljerat på det sistnämnda men har konstaterat att jag inte gjort det. Vill man skriva något utförligt om Bucharin och baserar sig på Cohens bok är det svårt att undvika detta.

Något mer utförligt ville jag också skriva för en kort recension av denna bok finns redan av Tamara Deutscher1. Jag har i denna recension gått in på saker jag tycker saknas i tidigare recensioner2 t.ex. en utförlig beskrivning av Bucharins ekonomiska program och hans kamp mot Stalin i ”högeroppositionen”. Vidare har jag tagit upp aspekter i frågan om Bucharin som ett alternativ till stalinismen jag också tycker tidigare recensenter missat. För den läsare som upplever min artikel som alltför lång går det att bara läsa förordet och slutomdömet. Vissa åsikter som framförs här kan nog upplevas som kontroversiella och jag betonar att dessa är mina personliga åsikter och inte några officiella ståndpunkter från Arbetarmakt.

Det var långt ifrån bara Trotskij som smutskastades, utraderades och slutligen mördades av Stalin. En annan av dem var Nikolaj Bucharin, en framstående bolsjevikisk teoretiker och författare till klassiker som Kommunismens ABCD och Den materialistiska historieuppfattningen (som ett helt kapitel i boken tillägnas). Bucharin var länge en del av den bolsjevikiska regeringen högsta ledning och med Lenins ord betraktad som ”hela partiets favorit”.

Boken ger en utförlig beskrivning av Bucharins liv och politiska gärning med främst fokus på NEP-tiden. Författaren presenterar sig som en anhängare av en reformistisk kommunism och det är utifrån ett sådant perspektiv han behandlar ryska revolutionen och dess efterföljande historia vilket bl.a. påvisas av att han delar in tiden efter oktoberevolutionen i revolutionära och reformistiska perioder. Delvis är Cohens syfte med boken att försöka påvisa att det snarare var Bucharins politiska linje och inte Trotskijs som utgjorde ett realistiskt alternativ till stalinismen. Jag ska återkomma till detta senare.

Från 1905 till Oktoberrevolutionen

Det var i samband med revolutionen 1905 som Bucharin anslöt sig till den socialdemokratiska rörelsen och kom då att omedelbart dras till dess bolsjevikiska fraktion, Bucharin var verksam i Moskva som på den tiden var en av de få orter där bolsjevikerna var starkare än mensjevikerna. I de interna partistrider som följde efter 1905 års nederlag stod Bucharin på Lenins sida mot dem som ville överge den underjordiska kampen och enbart verka legalt och de som å andra sidan ville överge det legala arbetet och helt rikta in sig på underjordisk verksamhet. Tidigt blev Bucharin känd som en beryktad teoretiker och de teorier om staten Lenin presenterar i Staten och revolutionen var inspirerade från Bucharin. Liksom Lenin hade även Bucharin en hel del teorier om imperialismen bland mycket annat teorin om levianthstaten. Detta är en fasansfull teori som framlägger hypotesen att ur imperialismen och militarismen måste inte nödvändigtvis en socialistisk revolution följa utan en fruktansvärd totalitär stat med ett ännu grymmare utsugningssystem än den imperialistiska kapitalismen. En stat vars maskineri är så starkt att ingenting kan rå på den och som krossar allt som kommer i dess väg. Bucharin tänkte sig en statskapitalistisk ”slavägande ekonomi” som med sin styrka och kontroll kunde undanröja möjligheterna till kriser och därmed till socialistisk revolution. Bucharin erkände inte denna hypotes öppet men tankarna följde honom livet ut och är det inte något i stil med sådana stater som är på väg att växa fram idag? Flera av de imperialistiska stormakterna har tillgång till massförstörelsevapen som kan förinta jorden, med hjälp av elektronisk övervakning i form av kameror, avlysning etc. kan det snart bli möjligt för staten att se allt som människor gör. Om dessa stater känner sig hotade kommer de släppa lös alla sina stridskrafter och fler än en gång har jag frågat mig: hur ska vi som vill krossa staten kunna stoppa dem?, hur ska vi trots all övervakning kunna skydda oss från staten? Jag säger inte och hoppas att det inte är omöjligt men jag kan inte låta bli att undra över hur det ska gå till. Detta är onekligen en fara som vi kommunister måste våga tala öppet om.

Bucharin var liksom Trotskij i USA när februarirevolutionen som störtade tsaren bröt ut. I början av april begav sig Bucharin till Ryssland och i början av maj var han framme i Moskva. Redan i Mars förutspådde Bucharin att februarirevolutionen p.g.a. den ryska borgarklassens svaghet snart skulle gå över i en proletär revolution. Bucharin var främst verksam i Moskva och var där den mest framträdande medlemmen för en vänsterbolsjevikisk grupp. Vänsterbolsjevikerna spelade tillsammans med Trotskijs grupp en avgörande roll för att Lenin lyckades vinna partiet för en väpnad resning mot den provisoriska regeringen. Bucharin var en av ledarna för upproret i Moskva och den var betydligt blodigare än resningen i Petrograd, strider pågick in i november och totalt stupade 500 bolsjeviker (detta kan vara något att tänka på för centrister som försöker göra gällande att ryska revolutionen var fredlig).

Från oktober till Krigskommunismen

Jag skrev tidigare att Cohen delar upp tiden efter revolutionen i revolutionära och reformistiska perioder vilket jag delvis men inte helt kan skriva under på. De första månaderna efter revolutionen karaktäriserar Cohen helt korrekt som en revolutionär period. Under denna period dominerades partiet och landet i stort av revolutionär optimism, arbetarråd tog över fabrikerna, bönderna konfiskerade adelns jord och armén föll samman och ersattes av röda garden. Under denna period spelade Bucharin och hans kamrater i den vänsterbolsjevikiska gruppen en ledande roll i den nybildade arbetarstaten. Bucharin fick i uppdrag att bilda en myndighet som skulle leda det ekonomiska livet och ur detta utvecklades det högsta ekonomiska rådet där Bucharin och Smirnov fick plats i dess exekutiva i byrå medan Lomov blev justitiekommissarie i folkkommissaries råd. Under denna period samarbetade Bucharin intimt med Lenin och Bucharins grupp var främst på det ekonomiska området en stark maktfaktor. Problemen tilltog dock, arbetarkontrollen hejdade inte förfallsprocessen inom industriproduktionen, livsmedelsbristen ökade alltmer och krigshotet från Tyskland var hela tiden närvarande. Detta ledde till en omprövning av den tidigare radikala politiken inte minst på initiativ av Lenin och därmed hamnade Bucharins grupp i opposition och kom att bli kända som vänsterkommunisterna. Först gällde oppositionen frågan om Brest-litovskfreden där vänsterkommunisterna motsatte sig fredsfördraget med Tyskland då det ansågs principiellt fel att förhandla med en imperialistmakt. Bucharin förespråkade istället att Ryssland skulle påbörja ett revolutionärt krig mot alla imperialistiska makter men den ryska armén var alldeles för svag för något sådant, faktum är att den antagligen inte kunde ha försvarat Petrograd eller Moskva om de angripits av tyskarna och därför fanns inget annat val än att sluta fred. Vänsterkommunisternas nästa konflikt med Lenin gällde den ekonomiska politiken. Som sagt hade ju Lenin svängt om i den frågan, påverkad som han var av det fortsatte förfallet i industriproduktionen och svälthotet. Nationaliseringar och exproprieringar skulle hejdas och begränsas och de flesta företag skulle vara i privat eller delad ägo på vilka arbetarstaten genom övertalning skulle utöva inflytande. Direktörstyre och enmansledning skulle ersätta arbetarkontrollen i fabrikerna, sträng arbetsdisciplin och löneincitament skulle införas. Lenin kallade detta för statskapitalism och erkände att det handlade om en kompromiss med borgarklassen och borgerliga specialister skulle också anställas inom exempelvis industrin. Vänsterkommunisterna motsatte sig häftigt denna politik och förordade istället en utveckling av den tidigare radikala linjen: kompromisslös hållning mot borgarklassen, fortsatt arbetarkontroll, nationalisering och socialisering av industrin, stöd till fattiga bönder mot rika, kollektivjordbruk etc. Vänstern fruktade att Lenins politik skulle leda till byråkratiskt centralsim och kommissariestyre, rädslan för en byråkratisering av partiet fanns alltså redan då. Bucharin spelade i debatterna om den ekonomiska politiken inte huvudrollen som vänsterns representant och gjorde egentligen bara begränsade invändningar mot Lenin. Bucharins åsikter låg någonstans mellan det som Lenin och vänsterkommunisterna numera främst ledda av Osinskij stod för. En viktig förklaring till Bucharins oenighet med Lenin låg faktiskt på det teoretiska planet, Bucharin reagerade på att Lenin kallade sin politik för statskapitalism och att han menade på att statskapitalism med det statliga inflytandet på ekonomin det medför var ett steg mot socialismen. För Bucharin innebar statskapitalism finanskapitalets kontroll över ekonomin och en antites till socialismen, det vore därför absurt att tala om statskapitalism i en arbetarstat. Det var mer detta som störde Bucharin än den faktiska politik Lenin förespråkade som för övrigt inte var helt olik NEP som kom att få en stor försvarare i Bucharin. Denna period som varade till början av sommaren 1918 tolkar Cohen som en reformistisk period och det kan man i mångt och mycket hålla med om.

Inbördeskrigets fullskalliga utbrott innebar ett abrupt avbrott på konflikterna i partiet kring den ekonomiska politiken. I samband med inbördeskriget infördes krigskommunismen och enligt Cohen gick bolsjevismen då in i en ny revolutionär period. Cohen motiverar detta med den heroism och uppoffringsvilja som kom till utryck under inbördeskrigets umbäranden och att i princip alla produktionsmedel nationaliserades och privat handel förbjöds. Det förstnämnda ligger det något i men nationaliseringen av produktionsmedlen var från början en reflex av partiet för att under kriget få kontroll över alla tillgångar och på bästa sätt utnyttja dessa så att de tjänade krigets syften, det hade alltså inte i första hand med övergång till socialismen att göra. Det var först när detta var genomfört som många bolsjeviker började uppleva saken som om det socialistiska programmet om nationaliserade produktionsmedel och marknadsmekanismernas avskaffande till förmån för en planhushållning redan var genomfört. Vidare innebar politiken under krigskommunismen också många avsteg från det socialistiska programmet: istället för demokratiska arbetarmiliser en stående centraliserad och hierarkiskt organiserad armé där inte minst gamla tsarofficerare spelade en framträdande roll kort sagt en armé som påminde mer om armén i borgerliga stater, istället för en bortdöende stat växte en starkt repressiv statsapparat fram, istället för arbetardemokrati utvecklades Ryssland mot en enpartistat med ett alltmer toppstyrt bolsjevikparti som enda legala politiska organisation . Vidare infördes värnplikt, bönderna avtvingades sina livsmedel med våld och stora mängder borgerliga specialister anlitades till exempelvis armén, administrationen och förvaltningen och erhöll högre lön än vanliga arbetare. Många av dessa åtgärder var tyvärr nödvändiga, den låga utbildningsnivån bland arbetare gjorde att de inte kunde sköta staten på egen hand och specialisterna hade nog vägrat arbeta för arbetarstaten om de inte mutats med högre lön, utan tsarofficerarna skulle inte röda armén ha kunnat besegra de vita arméerna och enda sättet att få fram mat till städerna var att ta den från bönderna. Däremot borde bolsjevikerna på större allvar ha tagit den byråkratiseringsfara detta medförde och när inbördeskriget var på väg att ta slut ändrat sin politik. Så skedde nu inte, rekvisitionerna övergavs inte och partiet ansåg sig nödgatt att göra sig till ett substitut för proletariatet alltså härska diktatoriskt över det t.ex. genom tvångskommendering av arbetskraft. Bolsjevikerna såg hur som helst i krigskommunismen en genväg till det socialistiska samhället i det att produktionsmedlen var förstatligade, marknaden var avskaffad och även pengarna i praktiken då sedelpressen gjort rubeln i det närmaste värdelös. Hyror och avgifter för olika samhällstjänster avskaffades. Detta höll dock inte utan produktivkrafterna redan svårt sargade av flera års krig fortsatte att förfalla, på landsbygden rasade bondeuppror mot rekvisitionerna för att inte nämna kronstadtsrevolten och Ryssland hotades av svält och totalt samhällssammanbrott. På våren 1921 beslutade kongressen att överge krigskommunismen för en mer marknadsinriktad ekonomisk politik (NEP). NEP borde (och Trotskij kom med ett förslag åt det hållet) ha införts ett år tidigare då hade svälten kunnat bli mindre och bondeupproren liksom kronstadtsrevolten kanske kunnat undvikas. Bucharin var för en tid den som drev krigskommunismens principer längst, han drev dem faktiskt längre än Trotskij. Liksom Trotskij ansåg han att fackföreningarna skulle sugas upp i staten och disciplinera arbetarna snarare än fungera som en motpart mot staten. Sovjet resonerade man var en arbetarstat och då fanns det inget behov för arbetare att organisera sig mot den. Här fick de Lenin emot sig som menade att Sovjet inte bara var en arbetarstat utan också en bondestat och dessutom hade staten en byråkratisk utväxt. Därför behövde arbetarna ibland organisera sig mot staten t.ex. i form av fackföreningar. Lenins linje segrade. Medan Trotskij såg krigskommunismen som en väg att bygga upp produktivkrafterna försökte Bucharin teoretiskt försvara produktivkrafternas förfall under krigskommunismen. Detta försökte Bucharin göra i boken Övergångens ekonomi som utkom i maj 1920, där driver Bucharin tesen att förfall i produktionen var ett oundvikligt resultat av en revolution i synnerhet en proletär och att detta var en fas under övergången mellan kapitalism och socialism. Förutom att den borgerliga statens apparat krossades var det också nödvändigt att dess ekonomiska apparat krossades. Arbetarstatens roll var att systematiskt gripa in i produktionen och få den på fötter igen med tvångsmedel genom att den ”militariserar och mobiliserar samhällets produktivkrafter”. Bucharin betonade inte mins arbetarstatens rätt att med våld och tvång organisera produktionen och det var just vad krigskommunismen överförd till fredstid handlade om: Arbetsplikt ersatte värnplikt, arbetare organiserades som arbetsarméer och arbetsvägran kunde resultera i bestraffning. Arbetslivet var kort och gott militariserat. I Bucharin manifesteras bolsjevikernas felsteg med krigskommunismen: från att först varit en desperat nödåtgärd behandlades den med tiden mer som om den vore en allmän princip för övergången till socialismen. När man begrundar bolsjevikernas felsteg bör man dock tänka på att det under krigskommunismens glansdagar nästan tog segern för den proletära revolutionen i Tyskland för given. Det starkt industrialiserade Tyskland trodde man skulle hjälpa Ryssland mot socialismen nu innebär inte det att krigskommunismen nödvändigtvis kunnat fortsätta även om den tyska revolutionen segrat men det får i varje fall bolsjevikernas agerande att framstå som en aning mindre obegripligt. Slutligen kan man säga att krigskommunismen till skillnad från vad Cohen vill göra gällande inte kan kännetecknas som en radikal period dess radikala sidor var sidospår man egentligen aldrig borde ha gett sig in på.

NEP, dess början och glansdagar samt Bucharins roll

På vårvintern 1921 övergavs alltså krigskommunismen av den tionde partikongressen och ersattes av NEP (nya ekonomiska politiken) vilket Cohen med rätta betraktar som en (på sätt och vis) reformistisk period. NEP innebar att rekvisitionerna av böndernas jordbruksprodukter ersattes med en skatt, marknadskrafterna fick spelrum inom främst jordbruk och handel medan staten behöll kontrollen över nyckelposterna i ekonomin som den tunga industrin och finansväsendet. I arbetslivet lättade det militära trycket och fackföreningarna skulle i någon mån fungera som arbetarnas motpart mot staten. Bucharin kom att bli en varm förespråkare av NEP och dess främste försvarare på ett teoretiskt plan. För Cohen är NEP-perioden den mest tilltalande I Rysslands historia och i den och inte i vänsteroppositionen kring Trotskij ser han den rätta vägen till socialismen. Cohen ser i NEP en reformistisk väg till socialismen och han berömmer även Lenin för att han (enligt Cohen) återupprättat begreppet reformism. Detta skulle skett när Lenin på revolutionens fyraårsdag talar nedlåtande om ”överdriven revolutionism” och om en ”‘reformistisk’ stegvis” politik i det ekonomiska uppbygget. Men Cohen missar här att det inte är fråga om den reformism reformister i allmänhet talar om alltså att genom stegvis reformer få bort eller förbättra kapitalismen och att den borgerliga staten inte behöver krossas. I Ryssland var redan den borgerliga staten krossad och en arbetarstat upprättad, vad det handlade om var vägen att bygga upp Ryssland efter kriget och på längre sikt nå kommunismen. Att vägen till kommunismen efter att en arbetarstat väl upprättas kan vara en successiv process stöds även av Marx då han talar om det kommunistiska samhällets högre och lägre fas. Det var inte för inte Lenin hade ordet reformistisk inom citationstecken och detta återspeglar snarare en insikt om krigskommunismens felsteg än att Lenin blivit reformist och slutat vara revolutionär vilket Cohen i åtminstone viss mån tycks försöka antyda.

Att NEP var nödvändigt att införas var de flesta i partiet överens om men det kom att med tiden bli stora meningsskiljaktigheter om vilken väg man sedan skulle gå för NEP var på intet sätt problemfri. Arbetarklassen situation var ett problem, de var egentligen de som tjänade minst på NEP. Deras löner var låga och genom marknadsanpassning av industriproduktionen hade arbetslöshetens gissel återkommit. Industrin i synnerhet den tunga återhämtade sig betydligt långsammare än jordbruket och dessutom var Ryssland redan innan inbördeskriget i behov av en industrialisering. Inom jordbruket fanns en social differentiering mellan fattiga bönder som inte kunde överleva på att bruka den jord de hade utan var tvungen att sälja sin arbetskraft till rikare bönder, mellanbönder som kunde överleva på den jord de hade men inte hade någon anställd arbetskraft, och rika bönder så kallade kulaker som hade råd att anställa arbetskraft till sina jordbruk. Dessutom ledde NEP till att det uppkom ett skikt av privilegade spekulanter och köpmän även kallad NEP-bourgeoisien. Under NEP utkristalliserades i partiet olika grupper med skilda politiska riktningar. Motsättningarna gällde exempelvis hur viktig den sociala differentieringen bland bönderna var, i vilken takt industrialiseringen skulle ske och i vilken mån man kunde industrialisera på jordbrukets bekostnad, och gångbarheten i den nyuppkomna teorin om socialsim i ett land. Bucharin hörde tillsammans med exempelvis Tomskij och Rykov vid den här tiden till den s.k. högerfalangen i partiet, medans t.ex. Trotskij och Preobrazjenskij hörde till vänstern. Bucharin försvarade teorin om socialismen i ett land han var faktiskt en av hjärnorna bakom den. Bucharin betonade dock att bara en efterbliven socialism kunde uppnås och det bevisar väl egentligen bara att teorin om socialsim i ett land är felaktig men genom att ändra definitionen av socialsim blir detta bortrationaliserat. Vänsterns ståndpunkt var att en isolerad arbetarstat kan ta avsevärda steg mot socialismen men inte till fullo uppnå den på egen hand och även om man kallar det som uppnåtts för efterbliven socialism så ändrar det ingenting i sak. I och med att Bucharin anammade teorin om socialsim i ett land började han vända sig mer till bönderna och jordbruket än arbetarklassen och industrin. Detta faller sig logiskt då i Ryssland på den tiden en avsevärd majoritet av befolkningen var just bönder, Bucharin och den övriga högerfalangen hörde också till dem som såg minst allvarligt på den tidigare nämnda sociala differentieringen mellan bönderna. ”Berika er” var en paroll de framförde till bönderna och tog då inte tillräcklig hänsyn till att det kunde innebära att rika bönder berikade sig på fattigares bekostnad och att jordbruket berikades på bekostnad av att industrin släpade efter. Denna eftergivenhet bottnade i att Bucharin var mycket rädd för nya bondeuppror och därför i det längsta försökte undvika en poltik som riskerade detta. Bucharin hade en relativt tolerant hållning mot marknadsekonomiska inslag i den sovjetiska ekonomin därför att arbetarklassen enligt honom ännu inte vara redo att styra över hela samhället och att det under krigskommunismen byggts ut ett gigantiskt byråkratiskt maskineri för att styra den nationaliserade ekonomin, ett maskineri Bucharin fruktade kunde utvecklas till en ny härskande klass. Arbetarklassen omognad berodde på att de till skillnad från borgarna innan de erövrat den politiska makten inte erövrat den ekonomiska. Borgarna hade redan under feodalsamhället blivit ägare till produktionsmedlen och lärt sig organisera produktionen och det var något som inte arbetarklassen hade gjort. Bucharin fruktade alltså också en byråkratisering och som motåtgärd mot detta skulle det främjas föreningar, sammanslutningar etc. av partilösa som skulle utgöra ”en länk till massorna” genom vilken partiet kunde påverka men också låta sig påverkas. Staten skulle också använda sig av övertalning och inte tvång. Bucharin var liksom Lenin också bekymrad över den nyuppkomna storryska nationalismen som inte minst manifesterade sig i Georgienaffären, Bucharin fruktade att ett för hårt centraliserat styre från Moskva skulle hota förbundet mellan arbetare och bönder och han var liksom Lenin upprörd över Stalins och hans kumpaners hänsynslösa behandling av de lokala kommunisterna i Georgien. Bucharin var den ende politbyråmedlemmen som tog upp frågan på den tolfte kongressen. Däremot var Bucharin anhängare av den upprättade enpartistaten och anhängare av fraktionsförbudet vilket han förvisso inte var ensam om, även Lenin, Trotskij, Zinoviev etc. hade ju stött detta. Men Bucharin skulle senare tillsammans med Stalin komma att göra sig skyldig till hårda repressiva åtgärder mot avvikande riktningar inom partiet och gav inte intryck i att behandla förbudet mot oppositionspartier och fraktioner som det från början var tänkt som: temporära eftergifter till en krissituation. I konflikten i politbyrån mellan Trotskij och ”trojkan” bestående av Zinoviev, Kamenev och Stalin var Bucharin till en början neutral och han var kritisk till den tilltagande byråkratiseringen av partiet. När ”trojkans” kampanj mot Trotskij väl kom igång drogs dock även Bucharin med i den men han hörde inte till dem som gick längst, han motsatte sig att Trotskij skulle arresteras eller uteslutas ur partiet.

Det inom vänstern som Bucharin kanske mest motsatte sig var Preobrazjenskijs teori om den primitiva socialistiska ackumulationens lag och de slutsatser om vilka åtgärder som var nödvändiga den teorin medförde.Preobrazjenskij menade att Ryssland var i behov av en snabb industrialisering med fokus på den tunga industrin och att det inte kunde finansieras av industrin själv, det hade varit en sak att bygga upp den industri som förstördes under kriget men att bygga upp en industri som lyfte Ryssland ur sin historiska efterblivenhet var något betydligt kostsammare. Då inte detta kunde finansieras av industrin själv så fick det ske på bekostnad av något annat: nämligen jordbruket, lönefonden och den privata sektorn. Detta innebar nu inte att arbetarna och bönderna skulle få lägre inkomster för industrialiseringen skulle öka nationalinkomsten rejält och det skulle även öka arbetarnas och böndernas inkomster men den ökningen skulle vara mindre snabb än den del av nationalinkomsten som skulle användas för investeringar i industrin. Högkvalificerade arbetare skulle också få högre lön än lågkvalificerade3. Denna politik skulle inte heller drivas igenom med våld och konfiskeringar. Det är alltså fel att jämföra Stalins industrialisering med Preobrazjenskijs idéer för Stalins industrialisering medförde lönesänkningar för arbetarna och drevs igenom med våld och konfiskeringar. Bucharin motsatte sig häftigt denna linje, han menade på att böndernas incitament att producera eller leverera skulle försvinna vilket skulle resultera i återgång till rekvisitioner och det i sin tur till konflikter med bönderna ur vilka partiet inte skulle gå segrande. Det var inte bara arbetarklassens minoritetsställning i Ryssland som fick Bucharin att anse att en konflikt med bönderna till varje pris måste undvikas, på ett internationellt plan var ju utan tvekan proletariatet bortsett möjligtvis från västvärlden också en minoritet i förhållande till bönderna och bönderna med sin ekonomiska och sociala tyngd var nödvändiga allierade för att bygga socialismen. En industrialisering fick inte i för stor utsträckning ske på jordbrukets bekostnad. Viss överföring från jordbruket till industrin behövdes, det ansåg även Bucharin men vänstern ansåg han gick alldeles för långt. En expanderande industri var beroende av ett expanderande jordbruk, ju större köpkraft bland bönderna desto mer kunde industrin utvecklas. NEP hade genom handeln upprättat ett samband mellan industrin och jordbruket som utgjordes genom ömsesidig tillgång och efterfrågan. Ett expansivt jordbruk skulle innebära efterfrågan på industriprodukter son t.ex. traktorer och denna efterfrågan skulle i sin tur stimulera industrin. Bönderna skulle uppmuntras att ackumulera och berika sig vilket även gällde böndernas rikare skikt och de fattigare bönderna skulle inte uppmanas att resa sig mot de rikare för tids nog skulle de också bli rikare enligt Bucharin. 1925 genomfördes reformer som utökade kapitalismen inom jordbruket och den mindre industrin vilket ansågs skulle genera i ekonomisk tillväxt. Till skillnad från vänstern var Bucharin för att hålla industripriser på en så låg nivå som möjligt, dels för att jordbruksmarknaden i annat fall skulle försvagas vilket skulle gå ut över industrin men också för att staten av sin monopolställning kunde komma att korrumperas av höga industripriser. Bucharin ansåg att kapitalet för industrialiseringens räkning kunde fås genom progressiva inkomstskatter från framgångsrika företag och genom frivilligt sparande i sovjetiska banker från kulaker och kapitalister. Bucharin förordade alltså någon form av blandekonomisk modell där statliga inslagen på en marknad konkurerade med de privata, på sikt skulle de statliga inslagen tränga ut de privata och vägen till socialsim ske på det sättet. På samma sätt skulle partiet konkurera med andra riktningar inom litteraturen och vetenskapen etc. Bucharin motsatte sig också vänsterns önskan om en stor statlig industriplan med fokus på den tunga industrin, erfarenheterna från krigskommunismen bidrog till hans tvivel inför detta. Industrialiseringen skulle enligt Bucharin anpassas efter bondekonomin och syftet med planeringen skulle därför vara att upprätthålla sambandet med jordbruket inte att ändra på detta nödvändiga samband. Därför skulle man också först satsa på att utveckla konsumtionsvaruindustrin för att möta jordbrukets efterfrågan och låta den tunga industrin växa som en kedjereaktion.

Vänstern och högern skilde sig inte minst i synen på bönderna och jordbruket. En het fråga därom var synen på kulakerna. Ett problem var hur stor andel av bönderna som skulle definieras som kulaker, detta kunde variera från inga alls till 14 % av bönderna. Vänstern brukade vanligtvis anamma de högra procentsiffrorna och ansåg att det NEP utlöst en social differentiering där kulakerna berikade sig på mindre privilegade bönders bekostnad vilket på längre sikt skulle leda till fara för kapitalistisk restauration i såväl stad som land. Bucharin medgav att det fanns en differentiering men att jordens förstatligande och statens ”kommandohöjder” utgjorde ett tillräckligt hinder mot kapitalismens återupprättande. Kulaker definierades ofta som bönder som hade råd att ha anställda men Bucharin var emot att definiera bönder som bara hade en eller några få anställda som kulaker. Kulaken i sig utgjorde enligt Bucharin inget allvarligt hot men han såg en potentiell fara i att kulaken kunde få de övriga bönderna, särkilt mellanbönderna, att resa sig mot Sovjetstaten. Därför fick man inte föra en politik som vållade missnöje bland bönderna, i synnerhet gällde detta mellanbönderna vars andel ökat rejält efter den agrara revolutionen och för Bucharin var detta bondeskikt av störst betydelse.

Den upplevda utbredningen av kapitalism på landsbygden ledde till att frågan om jordbrukets kollektivisering uppkom på nytt, Bucharin som inte trodde att bönderna (i synnerhet mellanbönderna) skulle acceptera detta blev en stark motståndare till kollektvisering. Bönderna skulle istället uppmuntras att organisera sig i kooperativ, dessa kooperativ skulle då de verkade i en arbetarstat och stödde sig på densamma gradvis växa in i socialismen. Arbetarstatens kontroll över kommandohöjderna i ekonomin, i synnerhet bank och kreditväsendet gjorde att det kunde finnas kapitalistiska inslag i exempelvis jordbruket för dessa skulle ändå p.g.a. sin beroendeställning till arbetarstaten tids nog växa in i socialismen.

En annan viktigt fråga var klasskampen, vilken betydelse hade den i det postrevolutionära Ryssland? skulle den intensifieras som vänstern trodde? Eller kunde den mildras? Hur skulle arbetarstaten förhålla sig till detta? Dämpa eller underblåsa klasskampen? Bucharin förnekade inte att det ännu förekom klasskamp men trodde att den tack vare arbetarstaten kunde föras på fredlig väg. Arbetarna och bönderna var förenade i ekonomisk samverkan där det även fanns visst utrymme för den nya NEP-bourgeoisien, bland dessa fanns en social enhet och utrymme för klassamarbete. Klasskamp förekom ändå men genom ekonomisk tävlan där socialismen skulle segra genom att tränga bort privathandeln genom marknadskonkurrens, genom att man gav bönderna bättre kredit än byockraren och genom att producera och sälja billigare än privathandlaren etc. De statliga inslagen i ekonomin skulle genom marknadskonkurrens tränga ut de privata på samma sätt som storproduktionen en gång trängde bort småproduktionen. Från vänsterhåll kom invändningen att Bucharins program visserligen kunde vara gångbart så länge industrin var i en återuppbyggnadsfas från kriget. Men sedan när den perioden var slut skulle det krävas omfattande statliga investeringar för att kunna vidareutveckla industrin. Den ekonomiska tillväxten hämmades också när industrin i mitten på 20-talet var på väg att ha gått igenom sin återuppbyggnadsfas. Problem som varubrist och arbetslöshet i städerna började göra sig gällande, medan vänstern med Preobrazjenskij i spetsen ville lösa detta med statliga satsningar på nya industrier ville Bucharin se en satsning på nya jobb på landsbygden. Bucharins jordbrukspolitik kritiserades för att den inte tog hänsyn till den inneboende efterblivenhet som alltid funnits där, Bucharins idéer att stimulera böndernas konsumtion tycktes inte vara tillräckligt det var ju inte per automatik så att bönderna skulle sälja sitt överskott . 1925 blev spannmålsuppsamlingen betydligt mindre än väntat trots en bra skörd. Cohen påpekar mycket riktigt att detta visade på Bucharins underskattande av möjligheten till mer statligt ingripande i industri och jordbrukssektorn och hans överskattande av marknadskrafterna. Till en början tog Bucharin inte åt sig av kritiken från vänster, det berodde antagligen på att hans linje hade varit framgångsrik i återuppbyggnadsfasen och hans tro att vänsterns linje skulle leda till katastrof. Tids nog kom han dock att ompröva sin politik.

Alliansen med Stalin, tilltagande problem, och partistrider

Under första hälften av 1925 ingick Bucharin i en allians med Stalin, detta kom att ge Bucharin ett stort inflytande på politiken. Tillsammans med sina allierade Rykov, Tomskij, och Stalin fick Bucharin majoritet i politbyrån. Stalin i egenskap av partiets generalsekreterare bidrog med organisatorisk tyngd. Bucharins inflytande på den officiella politiken var som störst vid den här tiden. Bucharin var den som utarbetade mycket av blockets politik och försvarade den i debatter med vänstern, medan Stalin genom sin kontroll över partimaskineriet kunde se till att den drevs igenom. Bucharins kontroll över partiets publikationer som Pravda och hans egenskap av redaktör i många andra tidningar bidrog naturligtvis även det till hans inflytande. Utöver det hade även Bucharin posten som generalsekreterare i Kominterns exekutivkommitté vilket gav honom ett inflytande även utrikes då han kunde placera sina anhängare på betydelsefulla poster inom Komintern. Han hade också en trogen och inflytelserik grupp partiideologer på sin sida som bidrog till att ge hans idéer vidare spridning, denna gruppa kom att kallas Bucharinskolan. Utöver detta var Bucharin och hans allierade populära även i samhället i stort. I politbyrån och i partiets lägre skikt kunde man nu urskilja en högergrupp bestående av Bucharin, Rykov och Tomskij med stöd från Stalin som tillhörde centern och en vänstergrupp bestående av Trotskij, Zinoviev och Kamenev.

Sommaren 1926 började Bucharin ompröva sitt politiska program, industrin hade då nästan uppnått sin fulla kapacitet och återuppbyggnadsfasen var snart över. Nu gällde inte längre att ”mobilisera outnyttjat kapital” utan att få ”ytterligare kapital” . Vidare kom Bucharin att successivt acceptera Preobrazjenskijs uppfattning att huvudproblemet i ekonomin var bristen på industriprodukter än för liten efterfrågan. Bucharin accepterade nu ett program för industriell investering finansierat av staten och att uppföra nya industrier skulle bli betydligt dyrare än att sätta igång befintliga industrier. Man kunde inte heller utelämna detta till marknadens godtycke. Bucharin skilde sig dock från vänstern vad gällde tempot i industrialiseringen och att han la mer vikt än dem på den lätta industrin i förhållande till den tunga. Bucharin antog nu också en mer positiv syn på en planerad ekonomi och stödde 1927 tanken på en femårsplan. Planerna skulle bygga på vetenskaplig statstik, vara flexibla anvisningar och inte order ovanifrån, och bidra till att upprätthålla balans mellan lätt och tung industri, mellan industri och jordbruk, mellan beräknad produktion och väntad efterfrågan. För att motverka kriser behövdes reserver i pengar och natura. Bucharin formulerade även en ekonomisk teori som han kallade ”lagen om proportionell arbetsförbrukning”, i korthet gick den ut på att en produktionsgren som inte får tillbaka sina produktionskostnader och en del därutöver kommer att stagnera eller i värsta fall gå tillbaka. Detta faktum avgjorde för Bucharin de gränser den planerade industrialiseringen hade att hålla sig inom. Även inom jordbrukspolitiken gjorde Bucharin omprövningar, i oktober 1927 tillkännagav han att politiken gentemot kulaker skulle skärpas. Detta innebar bl.a. att de berövades rösträtten i lantbruksällskapen, hårdare beskattning och begränsning av lönearbetet i jordbrukssektorn. Politiken för mellan och fattigbönderna skulle förbli oförändrad och jordbruket skulle fortfarande drivas på kommersiell basis. Statlig hjälp skulle också avsättas för att modernisera och effektivisera jordbruket och man skulle successivt bygga upp en kollektviserad jordbrukssektor med storskaliga mekaniserade jordbrukskooperativ. Den skulle bygga på frivillig grund och inte ersätta utan kombineras med den privata jordbruksektorn.

Bucharin menade på att kapitalismen efter första världskriget gått in i en stabiliseringsperiod vilket för tillfället minskade sannolikheten för en revolutionär situation. Däremot tyckte sig Bucharin se början på en våg av antiimperialistiska revolutioner i kolonierna, främst med tanke på vad som var på gång i Kina. Bucharin menade också på att klassammansättningen skilde sig i de koloniala länderna och att det där i varje fall temporärt gå att förena borgarklassens, böndernas och arbetarnas intressen. Kommunisterna i Kina skulle därför tona ner sitt program och gå med i Kuomintang och acceptera dess borgerliga ledarskap. I Västeuropa i varje fall när det gällde England förordade Bucharin samarbete med ledarna för de reformistiska organisationerna för att uppnå enhet i arbetarklassen. Detta i motsättning till att samarbeta med basmedlemmarna i de reformistiska organisationerna samtidigt som man kritiserade ledarna. Denna politik visade sig bankrutt i samband med generalstrejken i England 1926, fackföreningarna gick kraftigt åt höger och bidrog till generalstrejkens sammanbrott. Än större fiasko visade sig hans politik i Kina vara i och med Kuomintangs slakt på kommunister och arbetare. Den teoretiska slutsats man kan dra av detta är att arbete i eller med massrörelser ledda av borgare/reformister inte kan ske genom att man underordnar sig dem politiskt, man måste samarbetet till trots kritisera dem och visa på ett kommunistiskt alternativ för att på så sätt bryta massornas illusioner om dem. Vänstern vars linje låg närmare denna slutsats blev med rätta mycket upprörda på Bucharin. Konflikterna gällande utrikespolitiken kombinerat med Rysslands försämrade relationer med omvärlden ledde till en känsla av kris och krigshot vilket i sin tur skärpte konflikten mellan de olika grupperna i partiet. Detta slutade med att vänstern uteslöts ur partiet vilket fullt ut verkställdes på den 15:e partikongressen, många av dem som inte kapitulerade blev förvisade eller fängslade däribland Trotskij. Såväl Stalin som Bucharin hade gått hårt fram mot vänstern och båda stödde uteslutandet.

Bucharinism vs Stalinism

Uteslutandet av vänstern blev faktiskt även början på Bucharins och den övriga politbyråhögerns nederlag. Nu när vänstern var utesluten började motsättningarna mellan centern och högern bli tydligare. Centern antog en mer positiv hållning till industriinvesteringar, kollektivisering och gick hårdare fram mot kulakerna. På kongressen kom Bucharin också att bli öppet kritiserad av några av Stalins anhängare. De talade bl.a. om en ”högerfara” i Komintern och syftade då på Bucharin. Bakgrunden till detta var en livsmedelskris som innebar att svälthotet återkom. En omfattande hamstring ledde till att brödköerna återkom och utöver det minskade böndernas försäljning av sina skördar p.g.a. avsaknad av billiga varor och en ogynnsam prisstruktur. Spannmålsuppsamlingen blev under november-december bara hälften av vad den blev året innan. Fruktan för krig bidrog också till ökat stöd för en snabb industrialisering. Till en början tycktes det, i alla fall på ytan, som om det var högern som var den starkaste fraktionen. På kongressen 1927 antogs deras reviderade program men det fanns där stämningar om att detta program var otillräckligt och antagits för sent. I januari 1928 beslutades det enhälligt att vidtaga ”nötåtgärder” mot livsmedelskrisen. Sättet de drevs igenom skulle dock splittra politbyrån. Stalin spelade huvudrollen i dessa ”nödåtgärder” och hans sätt att driva igenom dem kännetecknades bl.a. av godtyckliga konfiskeringar av spannmål, arresteringar, avsättningar av lokala myndigheter och stängning av marknader. På ett politbyråmöte 6 februari beskylldes Stalin av högern för övergrepp och det erkändes också officiellt att det förkommit ”överdrifter” i samband med nödåtgärderna. Men trots detta upphörde inte de brutala ”nödåtgärderna” för Stalin hade kontrollen över partisekretariatet och därmed den verkställande makten oavsett vad politbyrån beslutade. Även om politbyrån utåt var enad kunde man urskilja två olika tendenser: Bucharins grupp som intog en försiktig hållning för att begränsa anslagen till industri och kollektivjordbruk och betonade betydelsen av småbrukare och Stalns som talade för en snabb industrialisering, att trotsa marknadens principer och rent allmän talade för en mer konfrontativ politik. En definitiv utbrytning kom under försommaren samma år, en ny spannmålskris ledde till spannmålsindrivningar som nu också skulle tas från mellanbönderna vilket på sina håll ledde till upplopp på landsbygden. Bucharins och Stalins grupp hade olika syn på vad som orsakat spannmålskrisen och därmed också hur den skulle lösas. Bucharinisterna förklarade krisen med felaktig politik och dålig framförhållning från statens sida och såg lösningen i hjälp till privata bönder och rörlig prispolitik. Stalinisterna skyllde på NEP som sådant och lösningen var kollektivisering av jordbruket. Under sommaren 1928 kom tonen mellan Stalin och Bucharin att skärpas, de angrepp varandra i häftiga ordalag och konflikten gick över till ren maktkamp. Inför centralkommitténs plenum i juli mobiliserade de båda grupperna sina anhängare. Högern gick hårt åt Stalins sätt att verkställa ”nödåtgärderna” och menade på att den gjorde situationen på landsbygden allt farligare, bondeupplopp förekom redan. De drev också på för att Stalin skulle avsättas som generalsekreterare. Huvudresolutionen från plenumet var en kompromiss som dock talade mer med högerns stämma, den garanterade ett slut på nödåtgärderna och jordbrukarnas säkerhet. Men plenumet var ingen seger för högern, de lyckades inte få majoritetsstöd i centralkommittén och de förlorade sin majoritet i politbyrån. Dessutom talade Stalin om klasskrig och kollektivisering och att bönderna skulle få betala en ”tribut” för industrialiseringens finansiering. Stalin hade nu alltså anammat Preobrazjenskijs resonemang och retorik och Bucharin blev förskräckt. Han fruktade att Stalins politik skulle leda till inbördeskrig och han hade tidigare förfasats över Stalins maktlystnad och fruktade nu (med rätta skulle det senare visa sig) för sitt liv. I sin desperation vände han sig till Kamenev och tycktes vara på väg att försöka få till en koalition med vänstern mot Stalin, Bucharin menade på att meningsskiljaktigheterna de haft med vänstern var betydligt mindre allvarliga än de som de haft med Stalin. Stalin var ett hot mot all den frihet som ännu fanns kvar i partiet ja t.o.m. ett hot mot sina motståndares liv. Borde högern och vänstern bildat en koalition mot Stalin? Det är alltid svårt att spekulera i vad som skulle hänt om de försökt och kanske även lyckats besegra Stalin. Men Bucharins farhågor skulle inom 10 år visa sig vara sanna. Då var i princip alla Stalins verkliga och inbillade motståndare avrättade eller fängslade och Sovjet en totalitär diktatur där det inte fanns en gnutta frihet kvar. En koalition skulle knappast ha kunnat sluta sämre och kanske, jag säger bara kanske, kunde motsättningarna mellan högern och vänstern varit möjliga att lösa eller att endera sidans politik gått igenom men att den andra kunnat fortsätta existera som en legal opposition. Högern hade som jag tidigare nämnt i viss mån närmat sig vänstern politiskt och senare skulle Bucharin, Rykov och Tomskij komma att rösta emot landsförvisningen av Trotskij och detta vittnar om en inställning som skulle kunna möjliggöra en försoning. Vidare får inte jag intrycket av att högern till skillnad från vad Stalin börjat göra ägnade sig åt ett medvetet förräderi mot oktoberrevolutionen utan det handlade om allvarliga felsteg. Bucharin verkar uppriktigt ha trott på den väg till socialismen han argumenterade för och han hade en uppriktig fruktan för att vänsterns linje skulle leda till katastrof. Bucharin var också själv rädd för den tilltagande byråkratiseringen och hade idéer för att komma till rätta med den. Vänstern å sin sida stod visserligen för en omfattande industrialisering, kollektivisering av jordbruken och en anti-kulalinje men var emot de terrormetoder som Stalin drev igenom dem på. Liksom Bucharin stod de för kollektivisering på frivillig grund. Motsättningarna låter inte helt omöjliga att överbrygga. Det blev dock ingen sådan koalition inte minst då högern och vänstern hela tiden sett varandra som sina respektive huvudfiender och Bucharin tenderade att identifiera Stalins nuvarande kurs med trotskismen. Vad som hänt om det blivit av en koalition kan man som sagt bara spekulera i.

Även inom Komintern började motsättningarna mellan Stalin och Bucharin märkas. Bucharin hade visserligen, påverkats av fiaskot i Kina svängt en del åt vänster. Men Stalin började nu driva en ultravänsterlinje som innebar att Kominterns organisationer skulle vägra samarbete med socialdemokrater och bilda egna ”röda” fackföreningar, socialdemokratern skulle kallas ”socialfascister” och betraktas som huvudfienden, och de kommunistiska organisationerna skulle rensa ut ”högeravvikarna”. En annan het fråga som började göra sig gällande hösten 1928 var industrialiseringens tempo. Stalinfraktionen hade framtagit ett industrimanifest som förordade en utökad investering i särkilt den tunga industrin. Bucharin svarade med en artikel under namnet ”Anteckningar av en ekonom” där han menade att utökade kapitalutgifter var omöjligt utan en förbättring av jordbruket och mitt under en jordbrukskris. Då bortsåg man från industrins oundgängliga bas. Bucharin förespråkade övre gränser för industrins expansion och för utgifterna till industrin. Artikeln var riktad mot icke namngivna ”superindustrialister” (egentligen Stalins grupp) och den spreds utanför politbyråns dörrar. Stalinisterna svarade med en presskampanj för sin industrialiseringspolitik och försökte i hemlighet förbjuda Bucharins artikel. Konflikten mellan Stalin och Bucharingruppen närmade sig nu sin slutliga uppgörelse. Med stöd av politbyråns majoritet inledde Stalin en offensiv mot högern: tjänstemän lojala till högern började avsättas i bl.a. partibyrån för Institutet för röda lärare. Bucharinister drevs också ut från partiets pressorgan som Pravda och Bolsjevik vilket resulterade i att stalinisterna nu fått ett kraftigt grepp om den officiella partipressen. Nu påbörjades en presskampanj mot ”högerfaran” i partiet. Senare på hösten förlorade också Bucharinisterna kontrollen över Moskvapartiet som varit ett av deras starkaste fästen. Senare rensades Bucharins anhängare i Komintern ut och Bucharin avgick i protest. Tomskijs, som länge haft en ledande position i fackföreningsrörelsen, fall började på den åttonde fackföreningskongressen i december. Där segrade en linje om stöd till en omfattande tungindustrialisering som Tomskij menade skulle ske på arbetarklassens bekostnad och göra fackföreningarna till ”häkten”. Tomskij drev utan framgång linjen att fackföreningarnas roll var att försvara de arbetande massornas intressen, ett nytt stalinistiskt slagord var istället ”Fackföreningar – ansiktet mot produktionen”. Tomskij ansökte om att få avgå men ansökan avslogs, men Tomskij var i praktiken berövad sitt inflytande och avsattes officiellt i juni 1929. Bucharin hade tidigare varit mån om att hålla konflikten bakom politbyråns dörrar och utåt ge intrycket av enhet, men vid vintern 1928-1929 gick han offentligt ut i med sin kritik mot den aktuella politiken. Där kritiserade han den förda industripolitiken, den tilltagande byråkratiseringen och varnade på femårsdagen för Lenins död för den brytningen med bönderna han även menade Lenin varnat för. Konflikterna mellan de båda grupperna fortsatte i än beskare form och på centralkommitténs plenum i april 1929 som huvudsakligen var en seger för Stalin. Efter denna seger gick Stalin till offensiv, i Komintern segrade Stalins linje som jag beskrivit tidigare, i industrin revideras målen i den första femårsplanen kraftigt uppåt, och under hösten började tvångskollektiviseringen på allvar. Efter en omfattande smutskastningskampanj mot Bucharins hela politiska liv uteslöts han ur politbyrån i november. Den 25 november kapitulerade Bucharin, Rykov och Tomskij och medgav att deras åsikter varit felaktiga och att de nu anslutit sig till kampen mot ”högeravvikelsen”. En anledning till denna självförödmjukelse var att flera av Bucharins anhängare var under risken att bli arresterade. Varför drev inte högern kampen mot Stalin utom i mycket begränsad omfattning utanför politbyråns dörrar? De hade ju i varje fall enligt Cohen störst stöd ute i samhället. Cohen menar på att de fruktade att försök att mobilsera befolkningen mot stalinisterna kunde leda till en att en ”tredje kraft” uppkom som skulle störta partiet från makten. Man ska också komma ihåg att inte heller vänsteroppositionen vid den här tiden drev linjen att regimen skulle störtas. Att vända sig till partiets lägre skikt var inte heller det lättaste, det bestod numera till stor del av okunniga nyrekryter och en stor kår av principlösa byråkrater mest intresserade av sina privilegier.

Bucharins sista år

I samband med igångsättandet av masskollektiviseringen och den omfattande industrialiseringen övergavs den reformistiska perioden under NEP och en period dominerad av bolsjevikernas revolutionära tradition tog enligt Cohens vid. Så tillvida att Sovjet påfallande snabbt gick från jordbruks till industrination kan det lika något i detta men industrialisering är inget specifikt för socialismen. Jag vill snarare hävda att reaktionen som länge hemsökt Ryssland intensifierades något enormt. Tsarerna rehabiliterades, partihistorien förfalskades, gammalbolsjevikerna rensades ut och avrättades inte sällan, arbetarna och bönderna fick betala med för en tid kraftigt försämrad levnadsstandard medan byråkratin fick allt större privilegier och Stalins enmansdiktatur upprättades. Trots detta fanns det ännu opposition mot Stalin, några av dem som stött honom i kampen mot Bucharin började påverkade av de hemska konsekvenserna industrialiseringstempot och kollektiviseringen medfört framföra kritik som i många avseenden påminde om den Bucharin en gång framfört. Rjutin var namnet på en av de inblandade som deltagit i författandet och spridningen av en hemlig plattform mot Stalin. Stalin tolkade det som en uppmaning till mord på honom och krävde Rjutins avrättning men i politbyrån beslutades det att det skulle stanna vid uteslutning ur partiet och förvisning från Moskva för Rjutin och hans anhängare. I politbyrån fanns också en ”moderat” grupp bestående av bl.a. Kirov och Ordzjonikidze som försökte hindra Stalin från att roffa åt sig ytterligare makt. Deras påverkan medförde en viss uppmjukning av politiken kring 1933 och 1934: repressionen mot bönderna och allmänheten i stort minskade, bönderna fick äga små privata jordlotter och i femårsplanen 1934 tog man mer hänsyn till folkets levnadsstandard. Men segern var bara tillfällig, med mordet på Kirov(som Stalin låg bakom) som förevändning sattes en våg av arresteringar in och var en försmak av de kommande Moskvarättegångarna.

Bucharin var som bekant utesluten ur politbyrån och kraftigt degraderad varför han 1930-1933 inte hade något särkilt politiskt inflytande. Han hade dock rollen som en symbol för det motstånd mot Stalin som ännu fanns. Själv framförde han vid några tillfällen i förtäckta ordalag kritik mot den officiella politiken. Han vägrade också trots hårda påtryckningar att uttryckligen ta avstånd från den politiska linje han drivit 1928-1929 även om han fördömde ”alla avvikelser från partilinjen”. Varför denna bara halvhjärtade opposition? risken att bli utesluten ur partiet spelade nog in om toleransen mot opposition på vänsteroppositionen tid var låg så var den ännu lägre nu. Dessutom kände han sig bunden av partilojaliteten vilket inte var ovanligt bland oppositionella gammalbolsjeviker. Man ska komma ihåg att Trotskij vid den här tiden fortfarande trodde att det skulle gå att reformera bort byråkratin. På andra håll än den direkt politiska spelade dock Bucharin en större roll, han var forskningsdirektör för högsta ekonomiska rådet och sedan när det lades ned för det nya kommissariatet för den tunga industrin. Han spelade också en ledande roll i Vetenskapsakademin. Han kritiserade också sättet planekonomin sköttes på i Sovjet för att vara byråkratiskt och ovetenskapligt. 1934 talade Bucharin på partikongressen och utnämndes till chefsredaktör för regeringsorganet Izvestija. Talade gjorde han också på de sovjetiska författarnas invigningskongress där han något kryptiskt argumenterade mot byråkratisk styrning och ökad frihet inom kulturen. Han spelade även en viktig roll i framställandet av den nya författningen ehuru den under Stalin mest var tomma ord på ett papper. Det var ändå som chefsredaktör på Izvestija han spelade störst roll i vilken han esopiskt skrev artiklar till stöd för den ”moderata” flygeln i politbyrån. Det Nazistiska hotet var en fråga som engagerade Bucharin, han argumenterade mot de som önskade vänskapliga relationer med Hitler. Han talade tidigt om faran för krig och förespråkade en ”säkerhetspolitik” med de borgerliga demokratierna i väst. Här är också en förklaring till hans sympatier med ”moderaterna” inom politbyrån: Han var mån om att relationerna mellan regeringen och folket blev mer vänskapliga inför det kommande kriget. Jag skrev tidigare om Bucharins teori om levianthstaten, i Nazismen såg han förverkligandet av denna teori med dess permanenta våldsvälde, ledarkult, kasernanda och avhumaniseringen av människorna. Han antydde även att en liknande utveckling var på gång i Sovjet. Privat påtalade han den brutaliseringseffekt han upplevde kollektiviseringen haft på partiet, att det lett till en vana att styra med våld och tvång. ”Tövädret” jag beskrivit tidigare skulle inte vara länge, arresteringarna efter mordet på Kirov var bara början på vändningen. Vidare började böcker av oppositionsmän att plockas bort från biblioteken och Bucharin själv blev angripen i Pravda. 1936 genomfördes den första Moskvarättegången där bl.a. Zinoviev och Kamenev dömdes till döden. I såväl den första som andra rättegången vittnade de anklagade mot Bucharin och han började inse att det var hans tur att dö snart. 27 februari 1937 efter att en tid överösts med falska anklagelser arresterades Bucharin, kort innan när han anade vad som väntade skrev han ett brev ”Till en kommande generation av partiledare”. I brevet förklarade han sig oskyldig till alla anklagelser och vädjade till en ny generation partiledare att ge honom upprättelse. På den tredje Moskvarättegången satt bl.a. Bucharin och Rykov på de anklagades bänk (Tomskij hade begått självmord strax efter den första Moskvarättegången). Anklagelserna var än mer absurda än vid de tidigare rättegångarna. De anklagade beskylldes bland mycket annat för samarbete med Tyskland och Japan, mordet på Kirov, planer på att mörda Lenin & Stalin, och att ha organiserat kulakuppror. Bucharin gick med på att delta i rättegången först efter att det i samband med förhör framförts dödshot mot hans familjemedlemmar. Rättegången skulle bli Bucharins sista offentliga framträdande och han ville göra det bästa av situationen. Bucharin plan var att göra om rättegången till en moträttegång mot Stalins regim. Under rättegången bekände han ansvar för alla ”blockets förbrytelser” men förnekade varje enskilt brott t.ex. spionage och planerna att mörda Lenin och Stalin. Han försökte också vända på steken genom att t.ex. säga att ”kontrarevolutionär organisation” för honom stod för det gammalbolsjevikiska partiet och ”upproriska handlingar” för legitim opposition mot Stalin. Mellan raderna argumenterade han också som Cohen tolkar det för en återgång till NEP:s principer. Rättegången resulterade i dödsdomar för samtliga åtalade och den 15 Mars verkställdes avrättningarna. Därmed hade det definitiva slutet kommit för den bolsjevikiska rörelsen i Ryssland.

Slutomdöme över Bucharin och Cohens bok

För Cohen är snarare Bucharin än Trotskij alternativet till Stalin. Bucharin står enligt Cohen för samhällsfred, försiktighet och en evolutionär väg till socialismen. NEP-Ryssland verkar vara lite av det socialistiska idealsamhället för Cohen. Han beskriver det som ett samhälle där det fanns ett relativt fritt kulturellt och intellektuellt liv som inte dikterades av staten. Jämför man med tiden efter NEP är detta säkert sant men försvaret för friheten inom konsten och kulturen (och andra positiva inslag under NEP) var inget unikt för Bucharin även Trotskij försvarade detta vilket Cohen också medger. Att NEP var nödvändigt var de flesta bolsjeviker överens om, det är också sant att det för de flesta innebar i varje fall någon form av förbättring jämfört med krigskommunismen. Men trots Cohens tendens att beskriva NEP i positiva termer kommer han in på ett allvarligt problem: arbetslösheten. Arbetslösheten i städerna fördubblades mellan 1924 och 1927 samtidigt som kulakerna och NEP-bourgeoisien berikade sig, detta vittnar om en allvarlig snedfördelning på arbetarklassens bekostnad. Vidare kan man ifrågasätta Cohens påståenden om samhällsfred och politisk stabilitet, det politiska klimatet var naturligtvis lugnare än under inbördeskriget eller under de framtida kollektiviseringarna men var ändå inte de hårda partistriderna ett bevis på svåra spänningar i samhället? . Cohen hävdar att Bucharins reviderade politik där han i viss mån tagit åt sig av vänsterns idéer skulle vara lösningen på de aktuella problemen. Om det skulle fungera eller inte går inte att besvara säkert precis som vi inte kan veta vad som skulle hänt om vänstern fått igenom sin politik. Klart är i alla fall att det handlade om en politik som inte var en produkt bara av Bucharins hjärna vilket drar ner värdet i påståendet att Bucharin utgjorde det historiska alternativet till stalinismen. Jag tror inte heller det skulle vara omöjligt att förena vänsterns poltik med bevarandet av ett relativt lugnt politiskt klimat med tanke på att varken Preobrazjenskij eller Trotskij önskade driva igenom sin politik med våld och tvång. Under NEP såg vi också början på saker som skulle göra sig gällande än mer under Stalin-eran och få fruktansvärda konsekvenser. Enpartistaten och den minskande toleransen mot avvikande uppfattningar inom partiet, i alla fall vad gäller det sistnämnda bär Bucharin i betydligt större omfattning än Trotskij skuld till det. Vi har också teorin om socialsim i ett land, som Bucharin var en av hjärnorna bakom, som så småningom ledde till att Sovjet prioriterade goda relationer med de kapitalistiska länderna framför att verka för världsrevolutionen. Nämnas kan också stadieteorin, jag har redan skrivit om hur den ledde till fiasko i Kina. Den fortsatte att tillämpas även under och efter Stalin-eran och har förorsakat arbetarklassen flera nederlag. Trotskij argumenterade emot såväl stadieteorin som teorin om socialsim i ett land och med tanke på östblockets fall och alla nederlag stadieteorin orsakat är det snarare Trotskij teori om den permanenta revolutionen som utgör alternativet till stalinismen. Bucharin ger inte heller intryck av att ha samma förståelse av stalinismen som Trotskij. Hans ”brev till en framtida generation partiledare” ger intrycket att han trodde att det skulle gå att reformera partiet tillbaka till rätt väg medan Trotskij konstaterat att partiet var ”dött” och att ”ingen kraft åter kan väcka det till liv”. Trotskij hade vid den här tiden konstaterat att det behövdes en ny arbetarrevolution mot byråkratin eller så skulle byråkratiseringen gå så långt att kapitalismen skulle återinföras. Någon analys av stalinismen i nivå med det Trotskij presterat i Den förrådda revolutionen står inte att finna hos Bucharin, för övrigt ej heller om Fascismen.

I den begränsade avstalinisering som skedde i östblocket efter Stalins död ser Cohen också ett bevis på Bucharin som alternativet till Stalin. Enligt Cohen är den med östblockets mott relativt ”liberala” politik som fördes i t.ex. Jugoslavien åtminstone indirekt inspirerade av NEP. Men stalinismens grunddrag alltså enpartistat och att en privilegade byråkrati styr över massorna fanns ju kvar även i Jugoslavien, detta bevisar ju snarare att Bucharinismen snarare var mer förenlig med stalinismen än vad trotskismen var. Vidare vet vi nu hur det har gott, Jugoslavien nådde aldrig socialismen utan precis som i övriga Östeuropa återinfördes kapitalismen där. Om Titos Jugoslavien för Cohen är ett Bucharinistiskt samhälle så talar det snarare emot Bucharinismen som en väg till socialismen. För att göra Cohen rättvisa ska det dock tilläggas att han kritiserar Bucharins stöd till enpartistaten och fraktionsförbudet. Vad han missar är dock att medan Trotskij alltid betonade att dessa åtgärder bara var temporära nödåtgärder behandlade Bucharin dem som en allmän princip och det minskar trovärdigheten i Bucharin som stalinismens antites och ökar snarare trovärdigheten av att Trotskij var det. Cohen tenderar missa vilket hinder i sig enpartistaten och fraktionsförbudet var mot vägen till socialismen. När Cohen försöker lyfta fram Bucharin som alternativet till Stalinismen så fokuserar han mest på Bucharins alternativ gentemot Stalins kollektivisering och industrialisering. Han glömmer att det finns många andra aspekter att ta hänsyn till i en sådan frågeställning varav flera nämnts här. Vad gäller frågan om Bucharins alternativ till Stalins industrialisering och kollektivisering så kan jag på i alla fall vissa punkter ge Bucharin rätt. Cohen hävdar också att de flesta forskare anser att Stalins kurs kunnat undvikas och att det fanns en rad andra alternativ att genomföra industrialiseringen och jordbruksreformerna på som var förenliga med Bucharins program. Då jag inte sett forskningen kan jag inte bedöma detta rättvist men med tanke på vilka förödande konsekvenser även på lång sikt Stalins kollektivisering fick är det mycket troligt att det fanns många andra vägar att gå som hade varit bättre eller mindre dåliga.

Även om jag efter att ha läst boken fortfarande tycker att Trotskij och inte Bucharin utgör stalinismens främsta antites så betyder det absolut inte att Bucharin och Stalin ska jämställas. Det motstånd Bucharin gjorde mot stalinismen ska inte förringas ej heller hans idéer för att få bukt med byråkratin. När man tar upp Bucharin behöver man heller inte nödvändigtvis jämföra honom med Trotskij men eftersom Cohen gör det och jag själv är trotskist så har det i den här recensionen blivit oundvikligt. Även om jag inte alltid delar Cohens resonemang och analyser så är boken på intet sätt en dålig bok, tvärtom så är den mycket läsvärd. Bucharin var en framstående teoretiker och politiker och förtjänar en biografi precis som Lenin och Trotskij och vi har Cohen att tacka för detta. Cohen ger en utförlig beskrivning av Bucharins teorier om vägen till socialismen i det postrevolutionära Ryssland och detta är intressant att studera oavsett vad man nu tycker om dem. Man får också en förklaring till varför Bucharin gick så hårt fram mot vänstern. Även om man inte försvarar detta (det gör inte Cohen heller) så blir ändå saken mer begriplig. En annan sak som lyfts fram är Bucharins bittra kamp mot Stalin i ”högeroppositionen”, Cohen visar att detta var en utdragen och bitter kamp där Bucharin kapitulerade först när arrestringshotet började drabba hans anhängare. Överhuvudtaget är det en seriös framställning av Bucharins politiska liv och Cohen argumenterar för sin sak på ett mestadels sakligt sätt. Ett problem är väl att han ibland behandlar vänstern och Trotskij lite väl föraktfullt utan att motivera sig.

Johan Karlsson

Noter
1Tamara Deutscher, Bucharinism mot trotskism (PDF). Tillbaka

2Vidare finns också Marcel Liebermans Bucharinism, revolution och samhällsutveckling (PDF). Tillbaka

3Beskrivningen av denna teori är också delvis baserad på Isaac Deutschers Den avväpnade profeten, sid. 174. Se även sida 142 i PDF-versionen. Tillbaka