Efter manifestationen den 25:e juli:
SD kommer aldrig vara välkomna

Efter manifestationen den 25:e juli i Norrköping – tre dagar efter terrordåden i Oslo – där omkring 300 personer visade sin sympati, sorg och respekt för de drabbade, kommenterar Sverigedemokraten Markus Wiechel det hela som ett ”ruttet politiskt spel” i NT-debatt). De politiska argumenten som framförs är från början till slut en illa dold självförsvarsakt. Bl.a. framförs det besynnerliga resonemanget ”[m]arxister beskylls inte för att ha haft en påverkan på den norska dåren. Inte heller homosexuella, judar eller aktiva antirasister trots att Breivik deklarerat sitt samtycke med grupper som dessa”.

Vi ska förmodligen förstå detta som ett ”bevis” på ett hyckleri från vänsterns håll, som vill ”göra en politisk poäng” av att sammanknippa Sverigedemokraterna med Breivik, vilket alltså enligt Wiechels märkliga insikt skulle falla platt då Breivik deklarerat sitt samtycke med vänstern. Kommentaren om homosexuella, judar och aktiva antirasister är – förutom extremt malplacerad – förmodligen en insinuation att det är mer eller mindre omöjligt att sammankoppla Breivik med någon grupp eller rörelse överhuvudtaget. Att kopplingen är uppenbar mellan Breivik och den rörelse Sverigedemokraterna tillhör, med sin syster Fremskrittspartiet i Norge – där Breivik som bekant var aktiv i flera år – och de militanta Norweigan Defence League/Swedish Defence League efter brittiskt mått, är plötsligt inte alls sant.

Att Breivik såg det som sin politiska plikt att föra en kamp mot ”kulturmarxismen”, mångkulturen, den påstådda ”islamiseringen” och ”massinvandringen”; fenomen som Wiechel naturligtvis tar upp i sitt debattinlägg, ”en agenda som politiskt korrekta förespråkare för mångkulturen har satt” – att han hade ett tankegods som var identiskt med Sverigedemokraterna och högerextrema rörelser spelar enligt Wiechel ingen roll. Och såklart! Wiechel beskyller vänstern för att vilja göra politiska poänger på det som har hänt i Norge och kallar det respektlöst. I själva verket uttrycker han en irritation och en oro från Sverigedemokraternas håll över att inte ha fått delta i de manifestationer som nu har ägt rum – där de med all sannolikhet skulle peka på Breiviks terrordåd som det yttersta exemplet på vad som kan hända i ett mångkulturellt samhälle. En åsikt de delar med Breivik själv. Istället har de och deras rörelse hamnat i strålkastarljuset, så att folk öppet diskuterar kopplingen mellan dem och det som har hänt i Norge. Inte undra på att Wiechel är illa till mods. Hans självförsvar upprepas i olika tonarter från olika Sverigedemokrater, som alla är illamående av en och samma sak; rädslan för att folk ska upptäcka att deras och Breiviks tankegods är sprunget ur samma världsbild. Den huvudsakliga skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Anders Behring Breivik är att Breivik vill använda terrorism för att uppnå sina mål medan Sverigedemokraterna använder sina riksdagsledamöter. Som Jonatan Hermansson, ordf. för SSU Östergötland, svarade Wiechel på NT-debatt, så har främlingsfientliga partier ett ansvar. Det är med den insikten som Arbetarmakt konsekvent försvarar vänster- och arbetarrörelseinriktningen på manifestationen den 25:e juli.

Markus Wiechel nämner som ytterligare ”bevis” på det hyckleri och den konspirationsliknande sammansvärjningen mellan vänstern och etablissemanget somSverigedemokraterna ständigt måste uppfinna för att hitta en plats i politiken, att Arbetarmakt – som deltog i organiseringen av manifestationen och med en talare – vill ”ta över makten i Sverige genom väpnad revolution”. Det kan vara på sin plats att kort kommentera detta: Arbetarmakt är till att börja med en del av arbetarrörelsen, i arbetarrörelsen kämpar vi för en konsekvent och radikal politik för att försvara reformer som arbetarklassen har vunnit och för att vinna nya sådana, kort sagt för att förbättra samhället i folkets intresse. Det är mot bakgrund av de erfarenheter som arbetarklassen har av att bli nedslagen och tillbakatryckt med våld som vi inte tror på en fredlig lösning på klasskampen. Vi anser exempelvis att strejkande arbetare har rätt att försvara sig själva och sin strejk från polis och strejkbrytare, precis som vi anser att vänsterns demonstrationer och möten måste kunna försvara sig i händelse av attacker från polisen eller nazister.  Även om vi eftersträvar att undvika våld så långt det går och absolut inte romantiserar det, så vägrar vi avsäga oss vår rätt att försvara oss. Den revolution vi mycket riktigt eftersträvar – att den är väpnad ingår liksom i begreppet – är ytterst arbetarklassens försvar mot klassamhället. Ett klassamhälle som den blåe rasisten Wiechel vill fördjupa.

Nicholas