Recension:
When skateboards will be free

When skateboards will be free
av Saïd Sayrafiezadeh
Penguin Books, 2009

Man skulle kunna kalla den amerikanska pjäsförfattaren och essäisten Saïd Sayrafiezadeh för en ”red diaper baby”, det amerikanska uttrycket för en person som vuxit upp i en kommunistisk familj. Vanligen handlar det om barn till aktiva från USA:s kommunistparti, och flera memoarer har de senaste åren berättat om just sådana uppväxter. I Sayrafiezadehs fall var dock föräldrarna, Martha Harris och Mahmoud Sayrafiezadeh, aktiva i Socialist Workers Party (SWP), en gång det största och viktigaste i den trotskistiska vänstern.

Ja, amerikanska SWP var alltså en gång James P. Cannons och Felix Morrows parti, en av Fjärde Internationalens ledande sektioner, med ett nära samarbete med Trotskij under hans tid i exil i Mexiko. Men Sayrafiezadeh är född 1968, långt efter storhetstiden. Under det 70- och 80-tal han skildrar i den självbiografiska boken har partiet börjat lämna trotskismen till förmån för en allt starkare vurm för Kuba och andra ”anti-imperialistiska” tredje världen-regimer, och den demokratiska delen av den demokratiska centralismen är vid den här tiden mest ett fint ord. Partiets medlemmar ”proletariseras” skoningslöst och flyttas runt i landet som schackpjäser i jakt på det stora genombrottet.

Sayrafiezadeh skriver lågmält humoristiskt, ofta gripande och utan särskilt mycket bitterhet om sin ofta ganska svåra barndom och kampen med att förlika den obrottsliga lojaliteten mot familjens politiska övertygelse med det kapitalistiska samhällets lockelser. Han berättar om hur hans pappa flydde från Iran till USA, om hur hans föräldrar rekryterades till SWP på 60-talet, och om det självutplånande arbete de ofta utförde för partiets räkning. Framför allt är det mamman, Martha, och hennes relation med sonen som skildras, eftersom pappa Mahmoud övergav den lilla familjen ”med 24 timmars förvarning” på grund av påstådda politiska åtaganden. Under resten av Sayrafiezadehs uppväxt endast deltar pappan endast i form av ett enstaka brev då och då, och en älskad idolbild uppsatt på sonens rum. Blandat med uppväxtskildringarna, från demonstrationer, möten och skolgången, får vi återblickar från Sayrafiezadehs liv som vuxen – han jobbar som formgivare för hushålls- och heminredningsjätten Martha Stewart, en kugge i det kaptialistiska, kommersiella maskineriet, och försöken att därifrån återuppta kontakten med den fjärna fadern.

Recensenter i den amerikanska vänstern, som Louis Proyect (själv länge SWP-medlem och nu verksam på nätet som en av partiets främsta kritiker från vänster), har hävdat att Sayrafiezadehs bok inte bara lyfter en kritik av SWP, utan att romanen rentav är anti-kommunistisk. SWP själva har såvitt jag kan se bemött boken med total tystnad, och pappa Mahmoud, som alltjämt är aktiv i partiet, ska ha brutit helt med sonen när den publicerades.

Och visst, visst känns många scener uppdiktade eller åtminstone överdrivna, som hämtade ur en propagandatext mot den farliga bolsjevismens inflytande över våra barn: som när Sayrafiezadeh skriver om hur han som barn försökte förlika sig med faderns frånvaro genom att minnas berättelsen om hur Lenin ”av principiella skäl vägrade ge någon hjälp åt de sjuka och svältande [i Volga-regionen] (..) eftersom det vore att fördröja revolutionen att lätta deras lidande”. Eller ta scenen som ger boken dess namn; unge Saïd ber sin mamma om en skateboard, och den kronisk panka mamman (alla pengar går obönhörligen till det politiska arbetet) svarar snusförnuftigt: ”När revolutionen kommer får alla varsin skateboard, då kommer alla skateboards att vara gratis.” Det känns helt enkelt för osannolikt. Även sanningshalten i en viktig händelse då Sayrafiezadeh utsätts för sexuella övergrepp av en av mammans vuxna partikamrater, som passat honom för kvällen, och detta inte får några följder, har ifrågasatts av före detta SWP-medlemmar.

Argumenten om att Sayrafiezadehs bok är anti-kommunistisk övertygar dock inte helt. Visst, den visar på många av baksidorna med att växa upp i en familj som kämpar och tror på något, och den ger definitivt ingen positiv bild av SWP:s arbetssätt (som skildras som en ständig, extrem press på medlemmarna, där revolutionen ständigt står för dörren, bara man lyckas sälja ett exemplar till av partiets tidning), men bland de många svårigheterna finns också en fin skildring av att tro på något, som säger oss att även barn kan fundera över samhället och ta ställning. Sayrafiezadeh lyckas på ett sätt som ibland påminner om Erlend Loes ärliga naivism skildra barnets upplevelser med just barnets blick.

Jag hade stor behållning också av delarna som skildrar den vuxne Saïds liv, där han försöker få ordning på vad hans politiska inställning egentligen är nu, i slitningen mellan barndomens självklara kommunism och den tillvaron i medelklassen han till sist landade i. Hans flickvän frågar honom om han är kommunist, och han svarar osäkert att det nog är så, även om han inte riktigt vet vad det egentligen innebär. (I en intervju med New York Magazine verkar han dock ha beslutat sig för att underkasta sig den amerikanska drömmen ändå: ”Jag gillar mitt liv, och jag vill inte förändra det. Jag behöver inte en samhällsomstörtning. Jag vill inte känna skuld över de saker jag äger. Jag har en 32-tums plattskärmsteve. Jag älskar fan den teven.”).

Slutomdömet, då? Tja, den som vill läsa barndomsskildringar har ju i dessa dagar knappast brist på möjliga alternativ, särskilt inte med Karl Ove Knausgårds pågående Min Kamp-projekt, lika magnifikt som navelskådande. Men den som så här på sensommaren för omväxlings skull vill läsa en finstämd barndomsskildring där den revolutionära vänstern finns med, och som är villig att ta en del av kritiken med en nypa salt, har en underhållande, sorglig och tänkvärd läsupplevelse framför sig i When skateboards will be free.

SW