Tottenham i lågor: Ilskan är tillbaka

Scener som påminner om upploppen som skakade Storbritannien under 1980-talet kunde återigen ses den 6 augusti när Tottenham exploderade i ursinne mot polisbrutalitet. Samtidigt som medierna oundvikligen fokuserat på att affärer plundrats och bränts, är den verkliga tragedin hela områdens systematiska fattigdom och främlingskap, liksom det omfattande, och ibland dödliga, missbruket av polisens makt.

Två tillfällen av polisvåld orsakade upploppet. Det första var skjutningen av Mark Duggan, 29-årig pappa till fyra barn. Duggan dödades av polisen den 4 augusti efter att ha skjutits när hans minitaxi beordrades att stanna av poliser som deltog i Londonpolisens operation Trident mot vapen. Från den punkten är rapporterna, som vanligt vid polismord, oklara. Londonpolisen hävdar att en av dess poliser tvingades öppna eld efter att Duggan vägrat stanna. Han påstås ha skjutit mot polisbilarna, träffat en radio och sårat en polis.

Ögonvittnen påstod emellertid att både Duggan och en annan man i bilen släpades ut, trycktes ner på marken och att Duggan sköts till döds. Den dagen skrev The Guardian bara att ”den oberoende kommissionen för klagomål mot polisen undersöker en skjutning i norra London i torsdags i vilken en man dödades och en polis sårades.”

Skjutandet av vem som helst under dessa omständigheter från polisens sida är en tragedi som orsakar omfattande ilska. Men mark Duggan var från området Broadwater Farm där det finns ett kollektivt minne som går djupt. Broadwater Farm var scenen för upplopp 1985. Efter åratal med polisvåld i området, nådde spänningarna sin höjdpunkt när en mamma till en ung pojke, som greps i sitt hem, dog av en hjärtattack. Det utlopp av ursinne mot polisen och högern som blev resultatet ekar idag, 26 år senare, under liknande, lika tragiska omständigheter.

Efter att Smiley Culture dog under suspekta omständigheter i häktet tidigare i år, och traumat med återkommande polisbrutalitet under de senaste 30 åren, är det inte förvånande att Duggans död ledde till att lokalbefolkningen omedelbart organiserade en protest utanför Tottenhams polisstation. Man krävde svar och rättvisa.

Det var dock ännu ett fall av polisvåld som satte igång upploppet. Polisen misshandlade en 16-årig flicka utanför polisstationen när hon kom för att ställa frågor till en polis. Det visar det förakt som polisen känner inför lokalbefolkningen. Människor började välta polisbilar, försökte sätta eld på flera av dem och storma in på själva stationen. Symeon Brown, en svart man som arbetar med ungdomar, och som intervjuades av BBC, sade att människor inte får ”underskatta kraften i det kollektiva minnet” och att ”vi drar tillbaka vårt förtroende för polisen.”

Svaret från medierna och politikerna på helgens upplopp har varit nästan ett fullständigt fördömande och stöd för Londonpolisen. Den konservativa inrikesministern Theresa May sade att hon stöder Londonpolisen i deras ansträngningar att återställa ordningen. Premiärministern såg givetvis inget berättigat i våldet. Men den här typen av händelser är nästan oundvikliga i dagens sammanhang. Detta erkändes ironiskt nog av vice premiärministern själv. I ett tal före valet hävdade Nick Clegg att en högerregering som saknar majoritet kan få se Storbritannien skakas av ”oro i grekisk stil”. Hans förutsägelser har visat sig vara riktiga, även om det ironiskt nog inte bara är högern som har orsakat ursinnet, utan också Cleggs liberaler.

Sanningen är att Londonpolisen, sedan koalitionsregeringen kom till makten, har fått mycket fria tyglar för att kontrollera det växande missnöjet med nedskärningspolitiken. Polisvåld mot demonstranter och åskådare har varit speciellt tydligt i samband med G20-protesterna och studentdemonstrationerna 2009 och i slutet av 2010, liksom de våldsamma tillslagen mot oliktänkande inför det kungliga bröllopet.

Men det finns också ett framväxande mönster med massiva ”ingripanden” från polisen i arbetarområden, liksom kriminalisering av oliktänkande. För två veckor sedan i Camden medförde en stor polisoperation att Gospel Oak översvämmades av 200 poliser för att genomföra ett dussin gripanden för drogrelaterade brott – nästan 20 poliser för varje gripen. De dök skandalöst nog också upp vid en kommunal träfflokal och var beredda att sparka in dörren, innan den öppnades av roade anställda. En minutiös visitering av de anställda lyckades inte uppbringa en enda drog.

Tottenham är ett av de fattigaste områdena i London och lokal kriminalitet och polisbrutalitet har länge gått hand i hand. I och med att koalitionens åtstramningar har lämnat flera lokala projekt och program utan finansiering blir situationen ännu allvarligare för ungdomarna i stadsdelen. Samtidigt som pressen fokuserar på plundringen, är det viktigt att komma ihåg den fullständigt skandalösa roll som Londpolisen spelat under de senaste månaderna.

Det finns ingen anledning att lita på en organisation som var medskyldig i skandalen med hackande av telefoner och som upprepade gånger beslagits med att dölja och tillverka bevis för andra polismord (lögnerna och försöken att dölja omständigheterna kring Ian Tomlinsons och Jean-Charles de Menezes död är bra exempel). Kommentatorer i medierna invänder att det inte behövs några upplopp eftersom det var en oberoende kommission på gång. Det missar emellertid att människor inte litar på den tandlösa kommissionen eller språkrör för polisen.

Londonpolisens tydliga missbruk av sin makt och regeringens inställning visar bara att folkliga oroligheter bara är ett rop från de som är fångade mellan hammaren och städet. När en regering slaktar offentliga utgifter på det här sättet och styr över ett samhälle i vilket så många människor känner att de inte kan förbättra sina liv, kommer de att gå ut på gatorna. Martin Luther King Jr, som idag överöses med beröm av etablissemangets politiker, hade helt rätt när han sade: ”Ett upplopp är den ohördes språk”. Dessa ord klingar äkta idag för Storbritanniens fattiga, för de arbetande massor som i allt högre grad lever under miserabla omständigheter, och för våra ungdomar och svarta som ständigt trakasseras av polisen.

Upploppet i norra London betyder inte mycket i samband med de historiska nedskärningarna av offentlig välfärd. Det är i slutändan en reaktion mot ett politiskt etablissemang som är besatt av åtstramningar, som kommer att förstöra miljoner människors liv i hela landet och som förlitar sig på en allt våldsammare polis utom kontroll för att skydda sig.

Och om den här politiken fortsätter, kommer fler utbrott att vara oundvikliga.

Joana Ramiro