Ja till Ja till Liv!

Recension av Ja till Liv! av Liv Strömquist (Galago 2011)

En sliten klyscha som förmodligen används flitigast av filmkritiker (eller är det för att jag håller bättre koll på dem än bokkritikerna?) är ”plakatpolitik”. Som ”plakatpolitik” kan man avfärda allt som lite för tydligt tar ställning för något som är lite för radikalt. Därmed kan vår filmkritiker lugnt luta sig tillbaka i vetskap om att han har försvarat de konstnärliga värdena gentemot det tarvliga tyckandet. En som verkligen inte kunde bry sig mindre om att vissa kan komma att avfärda henne som ”plakatpolitik” är serietecknaren Liv Strömquist, som är aktuell med ett nytt seriealbum.

Vi kan börja med titeln. Ja till livet är som vi vet Livets ords antiabortkampanj, något som står ungefär så långt man kan komma från Liv Strömquists politiska hemvist. Redan titeln är helt lysande. Och på den vägen fortsätter det. Boken är uppbyggd som en ABC-bok, från A till Ö. A står förstås för arbetslinjen, och bokens första sidor bjuder på något av den skoningslösaste drift med Moderaterna som hittills har producerats. Moderatforskarna från 1000 år framåt i tiden diskuterar det faktum att det enda stycke moderatproducerad kultur som har påträffats är Sven-Otto Littorins tavla Arbetslinjen. Detta, menar de, kan bäst förklaras med den framskjutna plats begreppet hade i den moderata tankevärlden. De framtida forskarna går så igenom hur idiotisk moderat politik är på ett så träffsäkert och roligt sätt att få förutom Liv Strömquist hade kunnat prestera det.

Ja till Liv! fortsätter med att visa att barn är kristdemokrater, att poetry-slam-poeter snart skulle dö ut om det inte vore för kulturtanterna, samt kräver att olika representanter för samhället ska komma i en lång procession med Amelia Adamo i en bärstol hem till Liv där hon ligger nerbäddad, sjunga ofattbart vackra sånger, strö blommor på hennes säng samt be om ursäkt för att hon behövde läsa ett ”reportage” om ännu en känd kvinnas viktnoja.

Som ett exempel, så här börjar V som i våld:

Så här tio år efter EU-toppmötet i Göteborg, är det fortfarande några saker jag undrar över. T.ex: Hur kunde den svenska ordningsmakten tillåta att det reste dit farliga personer från andra länder, som öppet använde våld som politisk metod? Och då menar jag såklart George W Bush.

Det här påminner mig om att jag i förrgår läste en helt patetisk krönika i Expressen om kravaller, skriven av den nya rikspajasen Marcus Birro. Om Liv hade skrivit detta nu kunde hon ha förlöjligat hans tårfyllda minnesbilder som:

Jag glömmer aldrig när terroristerna kom till min gamla hemstad, Göteborg 2001. Sedan dess har deras krig turnerat världen runt.

Eller kanske ”analyser” som:

Men låt er icke förledas att tro att de här människorna styrs av en inre politisk kompass eller övertygelse. De är hyrda legosoldater i gasmasker och huvor som reser runt och bryr sig enbart om våldet, elden, de krossade skyltfönstren.

Fast nu tror jag nästan att Birro förlöjligade sig själv tillräckligt. Nog om honom.

Som vanligt är Liv Strömquist alster fyllda av rasande angrepp på borgare, könsroller och fördomar. Om man var petig skulle man förvisso kunna hitta saker som inte är strikt taget helt sanna – men då skulle man riskera att göra sig löjlig. De grova påhoppen är en del av grejen, och är oftast enormt roliga. Man kan kanske ifrågasätta om det är helt sant att Robert Gustavsson aldrig får ligga, men man måste ju gilla den kanske elakaste sågning av honom som någonsin publicerats. Så kan det gå Robert, när man försöker hävda att män är av naturen roligare än kvinnor, och det av evolutionära skäl. Ja till Liv! borde rimligtvis för alltid begrava påståenden som detta (utan att ha några illusioner om att idiotiska påståenden styrs av vad som är rimligt).

Har jag då något att invända? Ja… om jag hade fått välja hade jag hellre sett att Liv hade tagit med den andra omgången av Tröttsamma typer, den som var något vassare och som jag inte redan hade som kalender. Och så hade det varit en DVD med extramaterial, med allt hon gjort i Sveriges Radios Tankesmedjan, Pang Prego, samt alla serier och krönikor hon någonsin gjort som jag inte redan hade i något annat album, komplett med kommentatorsspår, samt en hemlig guide för hur man blir en mer effektiv och populär människa. Men utöver det: nej. Ja till Liv! är mer eller mindre det bästa seriealbum som någonsin gjort, tillsammans med hennes tidigare album Einsteins fru. Det är i färg till och med. Om seriealbum hade varit som fotbollslag hade jag nog inte ens kunnat skriva det här, då hade jag just nu varit på en ödslig bakgata någonstans på Södermalm och slagits med mangafans. I ärlighetens namn är det dock lite skönt att jag slipper.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *