Carema-skandalen: Riskkapitalbolagens vinstkrav ligger bakom vanvården

Skriverierna om förhållandena på Sveriges största privata vårdföretag Caremas olika boenden har blivit en följetong. Som exempel på vad som händer när kapitalet tillåts profitera på de kommunala skattemedel som går till vård och omsorg är det slående i all sin tydlighet – och förskräckande.

Rapporterna från personal och anhöriga till brukare på Caremas olika hem har vittnat om grova missförhållanden. Pensionärer, anhöriga och personal berättar om förnedrande behandling: gamla som fått ligga långa perioder i sin egen avföring, som felmedicineras, som vansköts, lämnas i ensamhet, dör p.g.a. bristande tillsyn m.m.

Positivt är att media nu på allvar börjat uppmärksamma de bakomliggande orsakerna till vanvården. Det handlar om personalbrist, stressiga arbetsförhållanden och besparingsåtgärder som på ett påtagligt sätt förvärrat situationen för brukarna. Allt har dessutom sin grund i det kapital som profiterar på verksamheten. Att dra ned på personalen är helt enkelt ett sätt att öka vinsten – skattepengarna fortsätter ju ändå att komma in.

Riskkapitalbolagen som driver Carema har ett enda syfte med sin verksamhet: Maximal vinst. Modellen är enkel. Riskkapitalbolagens affärsidé är att ta över verksamheter, omorganisera dem för maximal vinstmaximering och sedan sälja dem vidare när värdet pressats upp. Vinsten, de skattepengar som bolagen lyckats stoppa i egen ficka efter organiserandet av vanskötseln, hamnar sedan i skatteparadis.

Dagens Nyheter har i veckan skrivit om de enorma vinster som Caremas ägare gjort genom att kostnadseffektivisera verksamheten: När det brittiska riskkapitalbolaget 3i köpte koncernen från en tidigare ägare år 2005 värderades den till 1,85 miljarder kronor. När den sedan år 2009 såldes till den nuvarande ägaren (Ambea-gruppen, som ägs av två riskkapitalbolag: svenska Triton och amerikanska KKR) hade värdet stigit till 8,3 miljarder kronor, alltså mer än fem gånger så mycket pengar (9/11). Det s.k. ”rörelseresultatet”, vinsten, hade under samma period stigit från 88 miljoner kronor till 624 miljoner, en ökning med 390 procent (!).

Enorma vinster med andra ord. I Stockholm får Carema varje dag upp till 2 miljoner kronor ur stadens skattkista för driften av 14 olika boenden och 8 hemtjänstenheter. För att driva på vinstmaximeringen har man organiserat ett bonussystem för chefer som lyckas pressa budgetkostnaderna. Lägre chefer har kunnat få flera månadslöner i bonus för ”bra” siffror. Högre chefer har erbjudits delägarskap i koncernen, vilket betyder stora personliga vinster när försäljning sker nästa gång. Det är sådana system som är drivkraften bakom såväl underbemanning som den osmakliga metoden att tvinga personalen att väga kissblöjor (för att utnyttja blöjans fulla kapacitet innan det är dags att byta – avslöjat i DN 11 november).

Det är inte konstigt att personalen är i uppror mot bakgrund av denna och dylik förnedrande behandling av brukarna. Carema tycks ha utvecklat en företagskultur där det tisslas och tasslas om missförhållanden. Uppdagade missförhållanden skadar ju varumärket, och riskerar att leda till att Carema förlorar nya upphandlingar. För den ansvarige chefen sätts karriären på spel. Det var det uppenbara skälet till varför chefen för boendet Koppargården i Vällingby gjorde allt för att tysta ned skandalen med den systematiska vanvården som nyligen uppdagades där.

Särskilt frånstötande med vårdföretag som Carema är den företagskultur där ägarna systematiskt ljuger för anställda, brukare och anhöriga om de verkliga motiven bakom verksamheten. Dessa får aldrig höra något om vart pengarna verkligen går, och att deras stress och dumpade arbetsmiljö faktiskt handlar om att pressa så mycket vinst som möjligt ur äldrevården. Vinst verkar nästan vara ett okänt begrepp i den officiella företagsdiskursen. Tvärtom framhåller bolagen och cheferna hela tiden att det enbart är med vården för ögonen som verksamheten organiseras. Ambea-gruppen skriver på sin hemsida:

”Our businesses are based on “Time to care”, which is the basic concept underlying our daily work. The focus is always on the needs of the individual and on maximising the time and resources devoted to each personal meeting between our staff and the customer.”

I DN (9/11) säger Caremas VD Carl Gyllfors att han ”inte ens funderat över avkastningsmålen”, och att han inte haft ett enda samtal med företagsledningen som handlar om detta. Samtidigt är han givetvis, något motsägelsefullt, övertygad om att vinsten bäst åstadkoms genom att Carema erbjuder bra kvalité: ”Jag måste tro på att bra kvalitet skapar lönsamhet.”

Ja, hur skulle annars företagets idealförpackning kunna förmedlas på ett någorlunda trovärdigt sätt till anställda, brukare och kunder av denne av riskkapitalbolagen avlönade toppfunktionär? Vinstsiffrorna och åtgärder för höjd kapacitet på kissblöjor berättar om det verkliga förhållandet – och avslöjar koncernens lögnaktiga kultur.

Carema Care är inte ensamma på den svenska vårdmarknaden. Tillsammans med andra vinstmaskiner på vårdmarknaden (Attendo Care, Kosmo och Capio kan nämnas) kontrollerar de i dagsläget omkring 15 procent av vårdinrättningarna i Sverige. I moderatstyrda Stockholm drivs en tredjedel av äldreomsorgen i privat regi.

Problemen på Caremas enheter går, precis som vänsterpartisterna Lars Ohly och Ann-Margarethe Livh påpekar i en debattartikel i DN (8/11), inte att lösa genom hårdare kontroller. Det är själva modellen, med vinsten som underliggande drivkraft, som utgör problemet.

Svaret borde vara att kämpa för att driva ut samtliga privatintressen ur den kommunala vården. Kommunal, som organiserar merparten av de anställda i den kommunalt finansierade omsorgssektorn, borde gå på offensiven med det kravet. Men det räcker inte. Även den kommunala vården dras med en rad problem som handlar om brist på resurser. Minst lika viktigt är det därför att kräva av politikerna att staten avsätter tillräckligt med kommunala anslag för att åtgärda personalbristen och dåliga arbetsförhållanden inom vård och omsorgs-sektorn. Pengarna skulle till att börja med kunna tas genom att konfiskera vårdjättarnas tillgångar!

Anställningsotrygghet är ett annat utbrett problem: Systemet med visstidare och timvikarier borde skrotas till förmån för en tryggt anställd personal som demokratiskt tillåts utforma och kontrollera verksamheten. De anställda själva borde tillsätta arbetsledningen för enskilda boenden och omsorgsenheter. De borde kort sagt ta makten över sin arbetssituation. De vårdarbetare som går först och genom direkt aktion tar saken i egna händer genom att ockupera sina arbetsplatser kommer att möta en omfattande solidaritet från alla oss som vill ha en offentlig vård värd namnet. Det är också vad Vänsterpartiet och alla som vill försvara arbetarklassens välfärd borde uppmana dem att göra.

Gunnar Westin

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *