”Juholt som kroppsmålad schaman”
– intervju med Liv Strömquist

Liv Strömquist är serietecknaren och radioprofilen som sedan länge totalt dominerat den svenska humor- och satirscenen med sina klockrena politiska analyser av sådant som klassamhälle, kvinnoförtryck och populärkultur. Nu är hon aktuell med det nya albumet Ja till Liv!, och Arbetarmakt bad så klart om en intervju.

AM: På sjuttiotalet försökte många inom vänstern aktivt att bygga en slags ”motkultur” mot den så kallade ”borgerliga kulturen”, man arrangerade typ ett eget proggalternativ till Schlagerfestivalen, stoppade ”Grease:n i säcken”, smög med att man lyssnade på ABBA, och så vidare. I dagens vänster finns knappt några sådana försök att leva renlärigt mitt i den borgerliga skit-strömmen. Men ändå behövs ju alternativ. Hur gör du för att orientera dig som vänstermänniska och kulturkonsument som trots allt lever i ett borgerligt dominerat kulturklimat?

LS: Jag är motståndare till idén att ”leva renlärigt”, det är astråkigt. Jag tycker det känns som om ”reading wrong” har fått stort utrymme inom vänsterextremismen, till exempel att ultrafeministiska flator uppskattar Akons You sexy bitch, och så vidare. Jag tror det är en bra och livsbejakande strategi.

AM: En anknuten fråga: i dina serier har du med rätta sågat mer eller mindre folkkära personligheter som Elvis, Jackson Pollock, Vänner-casten, Lennon, Sartre, Marx för lite mer obehagliga delar av deras personligheter. Kan man fortfarande gilla Hound Dog när man vet hur Elvis behandlade Priscilla? Kan man njuta av en Pollock-tavla? Skratta åt Seinfeld? Kan man ta till sig Marxs teorier, trots att han verkar ha varit en mansgris? Och så vidare…

LS: Ja, man får gilla alla du nämnde, utom Vänner-casten, det är tyvärr helt oacceptabelt! Skämt åsido, jag gillar ofta de människor jag dissar, till exempel Picasso, Hemingway och även vissa låtar med Elvis. Fast det var intressant att du nämnde just låten Hound Dog – den är nämligen i original gjord av Big Mama Thornton, en fabulös bluessångerska. Hennes version är mycket bättre! Dessutom var det inte enda gången en vit musiker snodde hennes musik, hon gjorde även originalet av Ball ‘n’ Chain, som sedan Janis Joplin sålde asmycket plattor med.

Men åter till frågan! Min tanke med att dra upp de här olika männen, som Einstein, Marx, Sartre, och så vidare, är inte att svartmåla enskilda individer, utan att visa på ett system, där manliga ”genier” kunnat vara genier på grund av att en fru har servat dem. En kritiker skrev om Einsteins fru: ”Nu ska vi aldrig mer hylla Cornelis, Picasso och Einstein”, men det tycker jag är en total missuppfattning, jag tycker absolut inte att man ska bedöma kvalitén på en konstnärs eller en politisk tänkares verk utifrån hur den personen var privat. Jag vill bara visa hur dessa, och miljontals andra män dragit nytta av att leva i ett manssamhälle.

AM: Albumet innan Ja till Liv!, Prins Charles känsla, baserar sig mycket på rent akademiska böcker. Källhänvisningar, citat ur artiklar och så vidare strösslas i många andra av dina serier också. Hur gör du när du ska skapa en serie, utgår du från en fråga du vill rita om och börjar researcha? Eller hittar du saker du vill göra serier om när du läser om annat?

LS: Det kan gå på båda hållen. Just nu har jag inte så mycket tid att bara läsa för mitt eget nöjes skull, så nu läser jag nästan bara böcker som jag på olika sätt behöver till mitt serieskapande.

AM: Nassarna från din serie Tredje riket på Österlen, en del av dem i alla fall, springer i dag runt i kostym och kallar sig demokrater. Du har ju redan dissikerat högerns humor. Men vad tror du om Sverigedemokraterna och Flashback-högern – kommer de någonsin att lyckas producera något som faktiskt kommer att få någon att skratta?

LS: Ja, det tror jag säkert. Jag upplever att det finns väldigt mycket – möjligen ofrivillig – humor i de grupper du nämner.

AM: Vad är ditt bästa tips för att kämpa mot rasism, typ vardagsmotstånd?

LS: Man kan aktivera sig i en lokal asylgrupp och hjälpa till i aktioner mot deportationer, eller hjälpa papperslösa.

AM: Och sexism – vad borde alla göra för att kämpa mot sexism?

LS: Jobba med sig själv, läsa böcker om saken, diskutera medvetandehöjande med sina vänner.

AM: Tror du att det är svårare att jobba inom kultur- och medievärlden som uttalad feminist och socialist?

LS: Ja och nej. Jag har fått rådet en miljon gånger att inte vara så uttalad feminist i mina serier, typ: sätt inte en stämpel på dig själv, du blockerar den och den karriärvägen, och så vidare. Men det är väldigt töntiga människor som gett det rådet. Jag kan uppleva att det finns ett sug från kulturkonsumenter att höra någon som uttrycker en åsikt väldigt tydligt. Även om man inte håller med är det roligt att höra. Jag gillar själv när folk är öppet, modigt och tydligt politiska.

AM: Har du träffat någon du karikerat i serier eller radio, i verkligheten, post-kränk så att säga?

LS: Ja, jag har träffat Timbuktu, men han har nog inte läst serien där hans låt blir dissad, alternativt är han för storsint och/eller artig för att ta upp det.

AM: Har du några knep för att få ut humor ur en synbart torr fråga, och göra den läsvärd? Hur undviker man att ”motkultur” blir till tråkig propaganda?

LS: Först måste man ha en bra och intressant analys, det är det viktigaste. Man måste försöka tänka ordentligt så man inte bara presenterar problem från samma vinkel hela tiden. Och sen försöka tänka lite outside the box, The Yes Men är ju ett väldigt bra exempel på det, eller Göteborgs Queerinstitut.

AM: Vilka politiska frågor skulle du helst se att kulturskapare lyfte fram i dag?

LS: En helt död fråga, som ingen pratar om är fängelser. Det är helt barockt att det finns fängelser, de borde rivas omedelbart. Det kunde någon prata om.

AM: Hur skulle din drömsituation se ut inför nästa val? Vad borde sossarna och vänstern göra, och den utomparlamentariska vänstern?

LS: Jag tycker det skulle vara intressant om Sossarna, Vänsterpartiet och även Miljöpartiet bara la ner sina partier, och lämnade tomma stolar i riksdagen, och började arbeta politiskt på något helt annat sätt, kanske vandrade ut på någon slags pilgrimsvandring, barfota, och spred ut sig över landet, började syssla med egen utbildning och medvetandehöjning, bo i tipis och svetthyddor. Vissa kunde starta utopiskt konstruerade samhällen, till exempel någonstans i Norrland, som skulle vara helt ekologiskt hållbara, styrda av direktdemokrati och inte producerade några sopor. Juholt skulle vara kroppsmålad och försätta sig själv i trans, och på så sätt komma i kontakt med döda socialdemokrater. De kunde syssla med civil olydnad, frita människor från Fas 3 och så vidare. Jag tror att de skulle komma på mycket mer intressanta saker om de inte behövde fokusera på att bli valda hela tiden. Så kan borgarna få vara i riksdagshuset, men något helt annat pågår utanför, och en dag kanske hela byggnaden är övervuxen med gräs och träd.

AM: Vad tycker du om svensk seriekultur och kulturliv?

LS: Jag tror det blivit en positiv spiral där fler och fler kommit fram och därmed inspirerat nya. Serier i Sverige har någon slags guldåder just nu. Mina favoriter är Sara Granér, Sara Hansson, Joanna Hellgren, med flera. Jag gillar även vissa manliga serietecknare, som Pontus Lundkvist.

SW

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *