Hur ser Kommunistiska partiet på Nordkorea?

Den 19 december tillkännagav nordkoreansk media att landets ledare sedan 1994, Kim Jong Il, avlidit. Vad säger Nordkoreas anhängare i Sverige efter Kim Jong Ils död?

Efter Kim Jong Ils död började medier och ”experter” i världen och Sverige snabbt ställa sig frågan om vad detta skulle innebära för ”stabiliteten” i området, och om man kunde hoppas på en regimförändring. Men allt tydde snart på att sonen Kim Jong-Un skulle ta över posten som landets högste ledare efter sin far, precis som Kim Jong Il själv en gång ärvde sin post från fadern Kim Il Sung (som dog 1994, men fortfarande innehar titeln ”evig president/ordförande”).

Nordkorea, DFRK, betecknas ju allmänt som ett ”kommunistiskt” land, även om ”stalinistiskt” vore en mer korrekt benämning. Kapitalismen har avskaffats, och samhällets produktionsmedel ligger inte i privata händer. Det är ingen marknadsekonomi. Men det är inte heller den nordkoreanska arbetarklassen som har makten – istället ligger all kontroll över samhället i händerna på en liten grupp inom det styrande Arbetarpartiet och hos en liten grupp kring just familjen Kim.

Ändå hävdar vissa vänstergrupper och socialister i världen fortfarande att Nordkorea är något slags ideal. Till Nordkoreas anhängare i Sverige hörs och syns framför allt Kommunistiska partiet, KP (även om man också kan nämna Sveriges kommunistiska parti). Det kan vara intressant att granska vad KP själva har att säga om Nordkorea – och att jämföra vad de säger i dag med vad de sa då den förre diktatorn, Kim Il Sung, dog.

1994: ”Blomstrande socialism”
När Kim Jong Ils pappa dog, 1994, hade flera KP-medlemmar precis varit på resa i Nordkorea, och i partitidningen Proletären (nr 27/1994) rapporterades det att ”Nordkorea håller på att avskaffa fattigdomen”. Landets system beskrevs som en ”framgångsrik och blomstrande socialism”, och i en reseberättelse med besök på en småskola fick läsaren veta att ”de små töserna hade fina ljusa klänningar med volanger och krusiduller, pojkarna var klädda som pojkar är mest”. Påståenden om att Nordkorea hade för avsikt att utveckla kärnvapen kommenterade Proletären så här:

Nordkoreas folk har helt enkelt kommit längre än något annat land i världen i att sätta humanitet ur alla aspekter främst. Därför är det också så logiskt att Nordkoreas politiska ledning gång på gång har förklarat för den döva västvärlden att ”vi har varken kapacitet eller någon som helst avsikt att tillverka kärnvapen”. Vad skulle det förresten tjänat till att tillverka några primitiva atombomber när USA och Sydkorea har tusen djävulska atombomber riktade mot dem?

När Kim Il Sung dog blev detta framsidesnyhet i Proletären (nr 28/1994). Rubriken var: ”En stor revolutionär har gått ur tiden”. Man skrev, bland annat, att Kim Il Sung var ”en av detta århundradets stora politiska ledare”, och att hans död var ”en förlust för varje kommunist”. Vidare menade KP att ”socialismen [i Nordkorea] uppenbarligen fungerar utmärkt”, och man kunde berätta att ”arbetarklassen och det koreanska folket som en man sluter upp bakom arbetarpartiet och Kim Il Sung”.

1994 slog man alltså fast att kärnvapeninnehav i Nordkorea skulle gå emot en politik som sätter ”humanitet” först, att landet saknade kapacitet eller avsikt att tillverka kärnvapen, samt att atombomber inte vore något effektivt försvar. Allt verkade i övrigt fungera utmärkt. I alla fall om vi får tro KP. Den enda smolk i glädjebägaren man kunde hitta var att den dåvarande regeringen Bildt uttalat avstod från att kondolera eller beklaga Kim Il Sungs död. I en artikel, signerad partiets internationella sekreterare, oroade man sig vad detta skulle kunna få för konsekvenser för den svenska staten internationellt – vägran att officiellt kondolera Kim Il Sung sades kunna förstöra ”den politiska good-will som Sverige internationellt i diplomatiska sammanhang haft sedan länge.” Här hade det naturligtvis varit spännande att få höra exakt vilken ”good-will” det är imperialiststaten Sverige har haft, och varför kommunister skulle vara intresserade av att rädda en sådan ”good-will” åt en högerregering. Men detta utvecklas tyvärr inte. Däremot publicerade Proletären något senare ett upprop på samma tema – Sverige måste kondolera Kim Il Sung, för att rädda statens diplomatiska ansikte! Vad som hände med uppropet är lite oklart, men det verkar i alla fall inte ha påverkat Bildt, som även vid Kim Jong Ils död intog samma diplomatiskt farliga linje av att vägra kondoleanser.

Men Nordkoreas folk slöt alltså upp bakom partiet. Socialismen blomstrade.

2011: ”Landet går framåt”
Hur ser då Kommunistiska partiet på Nordkorea i dag? Det är uppenbart att man fortfarande har kvar samma brodersband som 1994 – representanter från Nordkoreas styrande parti inbjuds fortfarande till KP:s kongresser, nordkoreanska fanor syns ofta i KP:s och ungdomsförbundet Revolutionär Kommunistisk Ungdoms Första maj-firanden, och flera partimedlemmar arbetar inom Svensk-koreanska föreningen. Men man uttalar sig inte längre lika tvärsäkert om den 1994 så ”blomstrande” socialismen i Nordkorea.

Till skillnad från 1994 gav Kim Jong Ils död inte upphov till några fördömanden av Bildts vägran att kondolera. Ingen framsidesartikel i Proletären talade om ”stora revolutionärer”, och KP:s egna kondoleanser till Koreas arbetarparti lyste också med sin frånvaro i partipressen. Det enda kommentaren från KP kom den här gången i form av en ledare, även publicerad på nätet, med den lakoniska titeln Nordkorea efter Kim Jong Il.

I denna artikel erkänner man att en personkult existerar, även om folkets sorg inte ”bara” handlar om det. Man skriver att Kim Jong Il var en ”ikon” på gott och ont, och sträcker sig rentav till att säga att ”för kommunister världen över var successionsordningen [från Kim Il Sung till Kim Jong Il] stötande och svår att acceptera”. (Även om man i nästa mening menar att den ändå var ”rationell”.)

Ett något mindre entusiastiskt tonläge, alltså, och rentav antydan till kritik. Men KP slår ändå fast att Kim Jong Il inte är en ”envåldshärskare”, och man menar att landet ”går framåt”. Och de där kärnvapnen – som KP för 17 år sedan hävdade att Nordkorea varken hade ”kapacitet” eller ”avsikt” att utveckla – kom ju snart på plats, så nu håller man tyst om det ”humana” i att sakna atomvapen, och konstaterar avslutningsvis att risken för krig (och regimkollaps) är liten, eftersom det är ”riskfyllt att utmana en kärnvapenmakt”.

För att ytterligare belysa hur KP ser på Nordkorea under Kim Jong Il kan vi studera en rapport från Nordkoreas nyhetsbyrå, KCNA, från 1999, där KP:s ordförande citeras efter ett besök i landet:

Anders Carlsson, ordförande i KPML(r):s centralkommitté, hyllade den respekterade Kim Jong Il som en stor ledare för mänsklighetens strävan efter oberoende, och för världens socialistiska och kommunistiska rörelse. (Vår övers.)

Vid sitt besök i Pyongyang sade KP-ordföranden också att Kim Jong Il har lett Arbetarpartiet och Koreas folk med ”oöverträffat och väl prövat ledarskap”, som byggt Nordkorea till ett ”ideologiskt starkt socialistiskt” och rentav ”militärt oövervinnerligt” (!) land. Anders Carlsson fortsätter:

Det är tack vare [Kim Jong Ils] policy om att sätta armén först som Koreas folk med tillförsikt kan fortsätta framåtskridandet mot socialismen, med optimism inför framtiden och utan att tveka eller vackla inför de många hinder de har framför sig.

Jag är övertygad om att det koreanska folket fortsätter att försvara och lovprisa sin koreanska socialism, och lojalt upprätthålla Kim Jong Ils ledarskap.

Så lät det alltså 1999.

I en radiointervju från den 19 december fick Svensk-koreanska föreningens vice ordförande, som också ofta synts i Proletärens spalter, komma till tals om landet. Han sa först att kontinuiteten – ordningen med tronskifte från far till son – är ”extrem jämfört med många andra länder”, men lade sedan till att det nordkoreanerna uppskattat med Kim Jong Il är just ”kontinuiteten, och kampen mot USA-imperialismen”. När reportern frågade om landet ändå inte är odemokratiskt, svarade han först: ”Nej, det är det inte. Det är ett mycket fint land, ett mycket vackert land”, för att sedan, på en följdfråga, komma med följande fundering:

Vad menar du med ”demokrati”? Det är inte en så lätt fråga. Det går inte att svara på den frågan.

När en annan gäst i studion, som rest i Nordkorea, påstod att bokaffärer i Nordkorea bara har böcker av Kim Il Sung och Kim Jong Il försvarade sig Svensk-koreanska-aktivisten:

Det är klart att det finns få böcker utav andra författare än de här två. Men de är ju också centrala för folks medvetande.

Hos Svensk-koreanska är man alltså mindre benägna än till och med KP att komma med kritik mot Nordkorea.

RKU: ”En förvriden socialistisk stat”
KP:s ungdomsförbund, RKU, är snäppet vassare i sin kritik av broderslandet Nordkorea. I sitt uttalande, Kim Jong Il är död – kampen går vidare, skriver man:

Vi i RKU ser inte det nordkoreanska samhället som något socialistiskt föredöme. De rådande förhållandena på Korea-halvön med krigstillstånd, isolering och tidigare även naturkatastrofer har fött en förvriden socialistisk stat i ständigt undantagstillstånd och den koreanska konfucianismen har skapat en kultur av mystifiering och persondyrkan. Men att likt borgerlig media fördöma och förhåna detta som galenskaper, hjärntvätt och ”stalinism” skulle inte vara värdigt oss marxister. Vi menar istället att vi måste förstå.

Här ser vi direkt stora skillnader med KP-företrädares uttalanden. Till skillnad från det ”framåtskridande mot socialismen” KP:s ordförande pratar om får vi här veta att den nordkoreanska staten är ”förvriden”. Kim Jong Ils policy om att sätta armén först, och strävan efter att landet ska vara ”militärt oövervinnerligt” – något KP-ordföranden också hyllat – avskrivs av RKU som ett ”ständigt undantagstillstånd”.

Att RKU erkänner att ”koreansk konfucianism” bidragit till situationen i Nordkorea talar tungt mot stalinismens, och KP:s, officiella teori om ”socialism i ett land”. En framgångsrik socialism i ett land, som Nordkorea, hade naturligtvis gjort upp med feodala religiösa rester efter över 50 år.

Och till skillnad från KP, som säger att folkets sorg är ”inte bara handlar om personkult”, menar RKU att det visst råder persondyrkan och mystifiering i Nordkorea, och att folkets sörjande ter sig ”tragiskt och komiskt”.

Bland den koreanska socialismens fördelar nämner RKU att landet ”erbjuder befolkningen grundläggande tryggheter, till skillnad från många andra hårt drabbade länder i den så kallade tredje världen”. Sedan går man över till att angripa borgerlig media för deras ”mer eller mindre fabricerade skräckhistorier om allt från kannibalism till statliga dekret om frisyrer”.

Här ger vi verkligen RKU rätt i princip – både efter och innan Kim Jong Ils frånfälle har media allra mest varit intresserade av att sprida skräckhistorier om Nordkorea, helt utan intresse för sanningshalten. Ofta verkar de galna historierna härröra från sydkoreansk propaganda, eller så står inga källor att finna.

Vi får aldrig glömma att det borgare hatar med Nordkorea inte är bristen på demokrati och pressfrihet, inte heller att arbetarklassen är förtryckt och saknar rättigheter. Just så är det ju i massor av länder som har goda relationer med Väst. Nej, det man hatar så är just det att Nordkorea inte står vidöppet för kapitalismen. Se bara på Kina, som nästan helt kommit in i värmen sedan man släppte in amerikanska och europeiska kapitalintressen. Nu skulle ingen borgerlig politiker komma på tanken att driva en bojkott av ett för kapitalismen så viktigt land. Men Nordkorea kritiseras fortfarande – just för att de inte tillåter sweatshops (i alla fall inte i någon större utsträckning). Och då är all ammunition, oavsett hur sann, användbar.

För att bara ta ett exempel på de många skräckhistorier som cirkulerade i media efter Kim Jong Ils död kan vi ta den om hans ”golfrekord”, alternativt ”hole in one på första golfrundan”, som nordkoreansk propaganda sägs sprida. Journalisten Benjamin Katzeff Silberstein, baserad i Sydkorea, undersökte den påstådda propagandan:

Ingen i Nordkorea verkar känna till det, inga nordkoreanska källor finns som påstår det.

Ingen har, såvitt jag vet, påträffat något sådant påstående i nordkoreansk propaganda. Någonsin. Förmodligen började det som ett skämt, alternativt ett rykte spritt av sydkoreanska propagandamakare under tiden då det begav sig, för att få Nordkorea att framstå som fånigt.

Ett rykte man alltså med full rätt kan kalla för en ”fabricerad skräckhistoria”. Några säkra bevis för utspridd kannibalism i Nordkorea verkar heller inte finnas.

Men även om mycket är lögn finns det ju gott om helt sanna skräckhistorier från den förvridna staten Nordkorea – ”statliga dekret om frisyrer”, till exempel, syftar på en väldokumenterad nordkoreansk kampanj under den klämmiga titeln ”Låt oss klippa vårt hår i enighet med den socialistiska livsstilen!” Så den antar vi att RKU sorterar under ”mindre” fabricerade skräckhistorier, så lite fabricerad att den till och med är sann. (För att inte tala om de föga vetenskapligt socialistiska mirakel Nordkoreas nyhetsbyrå rapporterade om efter Kim Jong Ils död: ett berg som verkade glöda, en trana som med böjt huvud sörjde den fallne diktatorn, osv.)

RKU avslutar sitt uttalande så här:

Nordkoreas socialism dras trots förbättringarna med stora problem, det militariserade samhället försvårar demokratiska strukturer och arbetarmakt. Lösningen på dessa problem kan dock aldrig vara utländsk invasion eller för den delen ständig mediahets och svartmålning av landet.

Vi i RKU är inga anhängare av personkult och vi anser att det är folket – snarare än enskilda ledare – som gör historien. Däremot hyser vi den största respekt för den nordkoreanska kampen för självständighet, mot imperialism.

Vi kan hålla med om mycket här. Landets system dras – uppenbarligen – med stora problem, och RKU:s analys av Nordkorea som ”förvridet socialistiskt” har tydliga likheter med trotskismens klassiska benämning på de stalinistiska staterna som ”degenererade arbetarstater”. Vi ser dock ingen anledning att kalla Nordkorea eller något annat stalinistiskt system för socialistiskt, liksom bolsjevikerna under de första åren efter revolutionen aldrig pratade om socialism i betydelsen polisstat och byråkratisk diktatur. Arbetarmakt och demokratiska strukturer i Nordkorea är inte bara ”försvårade” av den militarisering KP verkar gilla så, utan i stort sett icke-existerande. Och personkult och upphöjda ledare har ingenting med socialismen att göra. Vi är också eniga med RKU om att svartmålning, mediahets och invasion absolut inte löser den nordkoreanska arbetarklassens problem.

Men vad är då lösningen? Är det att fortsätta hysa ”respekt”, och då och då komma med små, kritiska anmärkningar? Eller innebär en verklig solidaritet med Nordkoreas folk och med de som tror på socialismen där, ett verkligt försök att ”förstå”, kanske snarare att på alla sätt stödja en alternativ väg – en där byråkratin och kungafamiljen Kim störtas, till förmån för verklig arbetarmakt?

Vi hoppas att RKU:are och KP-medlemmar i denna anda fortsätter att studera Nordkorea – bortom propagandan, oavsett om den kommer från borgare eller landets styrande elitbyråkrater.

SW

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *