Det var många inom vänstern – och utanför – som höll ett öga eller två på Vänsterpartiets kongress, den 38:e i ordningen. Kongressen varade mellan den 5 och 8 januari och kunde delvis följas på TV:n och helt på SVT Play, där den ligger uppe.
Frågan de som följde kongressen vill ha svar på var och är: Vart går Vänsterpartiet? Högern har sina skäl till att vilja veta. Socialdemokraterna har sina. Och den revolutionära vänstern utanför (V) slutligen sina.
För högerpartierna i Alliansen är kongressen intressant främst ur perspektivet på ett rödgrönt samarbete inför valet 2014; å ena sidan ser man hellre ett (V) med identitetskris som fortsätter att anpassa sig efter Socialdemokraterna, å andra sidan fruktar man i hemlighet ett (V) som går åt vänster – något som skulle kunna riskera att gjuta liv i och ge ryggstöd åt vänstern inom Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Å andra sidan försöker borgarna trösta sig med att om (V) går ”för långt” åt vänster så fjärmar de sig ifrån Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vilket skulle försvaga ett rödgrönt samarbete – åt detta gnuggar de gärna händerna i förtjusning – och, resoneras det, bidra till att isolera (V) ytterligare. I borgerlighetens ögon är det enda viktiga att vinna val och det går bara att göra genom att fiska röster hos samhällets mellan- och övre skikt. Sanningen är dock att om (V) köpte detta resonemang så skulle de tveklöst isoleras ytterligare som politisk kraft. (V) borde använda en stor del av sina resurser åt att organisera och mobilisera alla de människor som har fått det rejält sämre under de två borgerliga regeringarna – får man med sig de längst bak skulle det kunna radikalisera hela arbetarklassen och sätta arbetarrörelsen i, just det, rörelse.
Att Vänsterpartiets kongress beslutade att föra fram kravet på sex timmars arbetsdag som en profilfråga samt ett förbud mot bemanningsföretag är mycket bra. Det är glädjande att kongressen vann mot partistyrelsen i dessa två självklara och viktiga frågor, men att det överhuvudtaget finns en konflikt innebär att de som anser att frågorna är lika självklara som viktiga får lov att vara på sin vakt mot eventuell vacklan från partistyrelsens sida i hur besluten kommer att implementeras. Jonas Sjöstedt själv uttrycker det som att de är ”långsiktiga krav”, men att ”det inte är något fel med att ha visioner”. Onekligen. Och det är inte heller fel att ha en radikal politik som ska införas i verkligheten så snart som möjligt. För en arbetarorganisation borde kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och ett förbud mot bemanningsföretag inte ens vara uppe för debatt.
Det pratas mycket – både i och utanför (V) – om att ett allt för vänsterinriktat parti skulle omöjliggöra ett samarbete med Socialdemokraterna. Men det talas mindre om möjligheten av att (V) skulle kunna påverka Socialdemokraterna åt vänster. Detta är förstås ingen självklarhet och beror på många faktorer – maktbalansen i fackföreningarna mellan gräsrötterna och den förvirrade och helt kompromissinriktade byråkratin, stämningarna och kampvilligheten i arbetarklassen, huruvida de vänsterinriktade och fackliga elementen inom Socialdemokratin är villiga att organisera eller pressas till att organisera kamp.
Men om (V) vill växa som politisk kraft måste partiet först definiera sig som en självständig politisk kraft. Men när (V) definierar sig självt som självständigt gentemot något blir det alltid gentemot Socialdemokratin, aldrig som ett arbetarparti oberoende ifrån borgerligheten, parlamentarismen och kapitalismen. Under hösten har diskussionen om (V) visavi Socialdemokratin fullständigt präglat partiet; samtidigt har SAAB fallit sönder med ett enormt slöseri med kunskap, teknologi och mänskliga resurser som följd. Istället för att försvinna i sin egen villrådighet borde Vänsterpartiet ha slängt in sina resurser i striden om SAAB. Men partiet har varit tyst. Kan vi hoppas på att det tar bladet från munnen efter kongressen och uttalar sig för förstatligande och arbetarkontroll av alla fabriker som i framtiden hotas av nedläggning? Det vore oklokt att hoppas på det, speciellt som partiet inte står för något sånt. Kan vi då hoppas på att partiet, givet sina löften att bli ett miljöparti, engagerar sig för att rädda den svenska bilindustrin under en omställning för att möta miljöns och kollektivtrafikens behov? Som sagt, det vore oklokt att hoppas på för mycket.
Skenbart har kongressen gått ut på utstaka en ”självständig” profil för partiet, och som efter de flesta partikongresser är optimismen stor. Hela partiet verkar befinna sig i ett tillstånd av kamplust. Detta är naturligtvis något bra. Och här kommer den revolutionära vänsterns intresse för kongressen in; för i sista hand är även den beroende av den reformistiska arbetarrörelsens landvinningar och att den inte överger sina positioner. Vi konstaterar att kongressen inte innebar fler förvirrade steg åt höger, men samtidigt innebar den inte heller några kvalitativa steg åt vänster; som många har poängterat – inte minst de själva – så är de idéer som för tio år sen introducerades i partiet av högerfalangen kring de s.k. ”förnyarna” nu självklarheter. Det vill säga en fadd och – ju mer borgerligheten fördjupar sitt nyliberala klassprojekt – allt mer visionslös keynesianism kombinerat med en gammaldags socialdemokratisk retorik och ett överdrivet fokus på parlamentarism på bekostnad av radikal kritik av det klassamhälle som parlamentarismen är utformad efter.
Partiet kanske kan glädjas över att kongressen inte innebar en fortsatt anpassning åt höger, men det innebär också att (V) fortsättningsvis kommer befinna sig i ett tillstånd av mer eller mindre bubblande identitetskris. Trots att stora delar av partiet är missnöjda med att det rödgröna samarbetet innebar att partiet tvingades kompromissa bort viktiga frågor för att kunna sitta i samma båt – vilken som bekant sjönk – tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att det på sina håll har lovats heligt och dyrt att det inte ska upprepas inför nästa val, så förblir ett rödgrönt samarbete målet inför nästa val. Att här ryms en motsättning behöver inte påpekas.
Om (V) vill nå sitt mål att till nästa val få 10–15 procent av rösterna måste det först och främst lära sig att bredda sin bas utan att för den skull tro att det behöver posera som sossar eller ställa sig in hos socialdemokratin, det vill säga i praktiken dess styrande byråkrati, det vill säga om (V) lär sig att inte bara kalla sig socialister utan också vara det i handling genom att organisera och delta i både facklig och utomparlamentarisk kamp mot nedskärningar, attacker på välfärden och alla former av försämringar för de partiet säger sig representera. För socialister är kraven på full sysselsättning och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön inte så mycket visioner som det är konkreta förslag för att flytta fram arbetarklassens positioner på bekostnad av borgerlighetens.
Vänsterpartiet har som förut att välja mellan att återknyta till den revolutionärt marxistiska analysen och kritiken av kapitalismen och se vad som är av betydelse – att just försvara och flytta fram arbetarklassens positioner i strid mot borgerligheten (oavsett om den för tillfället bär en (S)-knapp på kavajen) – eller att förlora sig självt i meningslösa och i längden diskrediterande parlamentariska överenskommelser och glömma bort sin egen roll som utmanare av det borgerliga klassamhället. Det blir upp till de medlemmar som vill se ett kämpande socialistiskt vänsterparti att slåss för detta i sitt parti. Men under tiden blir behovet av ett mot borgerliga intressen kompromisslöst arbetarparti allt mer trängande.
Nicholas