Den ständigt aktuella Margaret Thatcher har varit lite extra på tapeten den senaste tiden: dels framhöll nya C-ledaren Annie Lööf henne som sin förebild (även om hon inte vågade stå för detta så snart den första kritiken kom), och dels har en ny film kommit om henne på bio – Järnladyn.
Vi kan lämna påståendena om att hon räddade Storbritannien från ekonomiskt sammanbrott och trolig militärkupp därhän – vem förutom reaktionärer och idioter kan tro på detta? Det finns dock ett argument man faktiskt kan höra från radikala människor: det faktum att hon var kvinna gör att hon var en viktig symbol för kvinnors framåtskridande. Och visst, om man betraktar det isolerat stämmer det att det finns något i sig positivt med att kvinnor sitter vid makten i en mansdominerad värld – men om man jämför detta med det elände hon ställde till, inte minst för andra kvinnor, blir det ganska ointressant.
Till exempel tog hon i med hårdhandskarna mot den brittiska fackföreningsrörelsen. Genom metodiska angrepp, bland andra nedläggning av hela industrier, ledde hon ett tillbakapressande av arbetarklassen. Kulmen kom i gruvarbetarstrejken 1984-85, där bland annat specialförband av polisen attackerade strejkvakter, med många skadade och faktiskt några dödsoffer som följd. När de kampvilligaste fackföreningarna hade slagits tillbaka såg hon till att införa lagar som fortfarande gör det väldigt svårt att strejka: en medlemsomröstning som måste nå precis alla medlemmarna måste utföras innan en strejk godkänns. Givetvis är det många saker som kan gå snett, och om inte alla regler till punkt och pricka följs är det helt enkelt olagligt att strejka. Även i bästa fall, om allt görs enligt alla regler och majoriteten röstar för strejk så tar det lång tid och arbetsköparen har gott om tid att förbereda sitt motdrag – speciellt som han måste varslas långt i förväg. Inte minst gör detta det väldigt svårt för ett tryck underifrån att pressa fram en strejk – ovilliga fackledare kan tryggt luta sig mot lagarna för att bortförklara sin ovilja att strejka.
En följd av att fackföreningarna pressades tillbaka blev att fattigdomen ökade, att den sociala tryggheten urholkades och att klyftorna i samhället växte med stormsteg.
Thatchers blodiga utrikespolitik
I början av sin regeringsperiod hade Thatcher stora problem. Hon tog då till ett av de äldsta knepen: fixa ett krig. Hon skickade flottan för att återta Malvinas (Falklandsöarna) från Argentina – efter att skickligt ha dolt sin beredvillighet att göra detta, vilket kunde ha avskräckt Argentinas junta och hindrat kriget från första början.
I övrigt är hennes mest kända internationella insats hennes vänskap med Chiles ex-diktator Pinochet, med blodet från tusentals mördade på sina händer. Tillsammans med Reagan backade hon också upp Saddam Hussein under hela 80-talet, stödde Usama bin Ladin i Afghanistan, flera diktaturer i Latinamerika samt Pol Pot i exil (både USA:s och Storbritanniens regeringar blev fett sura när Vietnams armé avsatte de röda khmerernas folkmördarregim och fortsatte under många år att stödja dem i exil). Hon stod helt enkelt sida vid sida med Reagan och stödde många av sin tids värsta diktatorer och mördare.
Margaret Thatcher var en viktig vägröjare för den nyliberala omvälvning som skedde främst från tidigt 80-tal (med tjuvstart i Chile efter kuppen 1973), och som ledde till avregleringar, privatiseringar, urholkad trygghet och social välfärd, våldsamt ökade klyftor – ökad fattigdom samtidigt som de rika blir rikare – försämrad anställningstrygghet, tillbakapressade fackföreningar och arbetslinjen. Om man inte gillar stöd till blodiga högerdiktaturer, om man inte gillar att vi måste jobba hårdare för att de rika ska bli rikare på vår bekostnad, måste man helt enkelt hata Margaret Thatcher!
Jens-Hugo Nyberg
No Responses